AD 1998 nr 152

Parter:

Interspiro Aktiebolag; A.M.

Nr 152

Interspiro Aktiebolag i Lidingö

mot

A.M. i Kuala Lumpur, Malaysia.

ÖVERKLAGAT BESLUT

Södra Roslags tingsrätts beslut den 12 oktober 1998 i mål T 2467-98

Interspiro Aktiebolag (bolaget) är ett företag som tillverkar och försäljer syrgas- och dykutrustning. Bolaget har säte i Sverige men är verksamt i bl.a. Asien. A.M. anställdes i bolaget den 1 oktober 1995.

I ett anställningsavtal mellan bolaget och A.M. stadgas bl.a. följande. "The contract is for three years starting October 1, 1995. Both parties shall have the right to review and terminate the contract after one year with a prior notice of 3 months. Swedish employment legislation and conditions apply unless otherwise stated in this agreement."

A.M. tillträdde anställningen hos bolaget och arbetade som säljare i Asien. I en handling daterad den 8 juli 1998 informerades A.M. om att hans anställning inte skulle förlängas efter den 30 september samma år.

A.M. ansökte vid tingsrätten om stämning på bolaget och yrkade att uppsägningen av honom skulle förklaras ogiltig och att bolaget skulle förpliktas att utge skadestånd till honom.

Bolaget bestred yrkandena på den grunden att anställningen varit tidsbegränsad och att den upphörde vid anställningstidens utgång. Bolaget gjorde därvid gällande att den handling som tillsänts A.M. inte var någon uppsägning utan en underrättelse om att den tidsbegränsade anställningen skulle upphöra och ett besked om att han inte skulle komma att få fortsatt anställning. Bolaget yrkade för egen del - såvitt nu är ifråga - att tingsrätten för tiden intill det slutliga avgörandet enligt bestämmelserna i 34 § tredje stycket lagen om anställningsskydd skulle förklara att A.M:s anställning upphörde då den tidsbegränsade anställningen löpte ut.

Vid muntlig förberedelse inför tingsrätten vidhöll parterna sina yrkanden. A.M. bestred därvid bolagets interimistiska yrkande och yrkade för egen del - för den händelse domstolen ändå skulle finna att anställningen var tidsbegränsad - att detta skett i strid med 4 § första stycket lagen om anställningsskydd och därför interimistiskt skulle förklaras gälla tills vidare.

Tingsrätten lämnade i det överklagade beslutet - såvitt nu är ifråga - bolagets interimistiska yrkande utan bifall.

Bolaget har överklagat tingsrättens beslut och yrkat att arbetsdomstolen interimistiskt förklarar att A.M:s anställning upphörde när avtalet om den tidsbegränsade anställningen löpte ut den 30 september 1998, eller i vart fall att anställningen skall upphöra från dagen för arbetsdomstolens beslut.

A.M. har bestritt ändring och för den händelse arbetsdomstolen ändå skulle bifalla bolagets yrkande, för egen del yrkat att arbetsdomstolen jämlikt 36 § lagen om anställningsskydd interimistiskt förklarar hans anställning gälla tills vidare från sådan tidpunkt.

Bolaget har till grund för sitt yrkande anfört att A.M. varit anställd för viss tid, från och med den 1 oktober 1995 till den 1 oktober 1998, och att en arbetsgivares beslut att en tidsbegränsad anställning skall upphöra vid anställningstidens slut inte kan ogiltigförklaras.

A.M. har till grund för sitt bestridande anfört att han innehade en anställning tills vidare hos bolaget och att saklig grund för uppsägning inte föreligger. Han har vidare anfört att det inte finns någon laglig grund för bolagets talan om retroaktivt upphörande av hans anställning.

Bolaget har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande. Det mellan parterna träffade skriftliga anställningsavtalets ordalydelse ger inte utrymme för annan slutsats än att parterna vid anställningstillfället var överens om att anställningsavtalet gällde i tre år från och med den 1 oktober 1995. Detta var också partsavsikten. Om parterna skulle ha haft för avsikt att anställningen skulle gälla tills vidare är det svårt att förstå varför parterna inte helt enkelt angav det i avtalet. Det faktum att parterna kommit överens om en möjlighet att förlänga den tidsbegränsade anställningen årsvis talar också med styrka för att parterna ansett att den ursprungliga anställningen var tidsbegränsad. Bestämmelsen om att anställningsavtalet gäller tre år saknar rimlig innebörd om avtalet skulle ha den betydelse som A.M. gör gällande. Det skulle vara otillfredsställande och öppna för missbruk om det var möjligt för A.M. att genom ett mer eller mindre blankt påstående att anställningen gäller tills vidare åstadkomma den sedvanliga rättsverkan enligt 34 § andra stycket lagen om anställningsskydd. En tidsbegränsad anställning av det slag som parterna träffat överenskommelse om är tillåten enligt malaysisk lag och dess giltighet skall avgöras i enlighet med de arbetsrättsliga regler som gäller i Malaysia.

A.M. har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande. Anställningsskyddslagen gäller varje anställning med dominerande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. Anställningsavtalet innehåller en uttrycklig hänvisning till svensk arbetsrätt och svenska arbetsförhållanden. A.M. har ingen tidigare erfarenhet eller anknytning till den region han enligt avtalet skall arbeta i. Det finns inget land där han huvudsakligen har utfört sina sysslor. En del av arbetet består i att marknadsföra det svenska statliga Räddningsverkets tjänster och utbildning. Av avtalet kan inte utläsas vad som avses med formuleringen "is for three years". I stycket anges vilken rätt parterna har att säga upp avtalet och hur det skall förfaras i samband därmed. Såsom det anges skall kontraktet förnyas efter tre år och därefter löpa i ettårsperioder. Det anges således inget om att anställningen som sådan skall upphöra efter tre år. I stället anges att villkoren skall omförhandlas efter tre år och därefter omförhandlas varje år. Bolaget har formulerat avtalet och hade att förvissa sig om att inget missförstånd rörande anställningens form, längd eller villkor förelåg.

Skäl

A.M. har gjort gällande att han varit anställd tills vidare hos bolaget och att han blivit uppsagd från anställningen till den 30 september 1998. Bolaget har förnekat att A.M. har sagts upp och gjort gällande att denne varit anställd hos bolaget för viss tid, som löpt ut angivna datum. Huvudfrågan i parternas tvist vid tingsrätten är alltså, som arbetsdomstolen uppfattat det, huruvida A.M. varit anställd hos bolaget tills vidare eller för viss tid.

Arbetsdomstolen har i detta mål att ta ställning till bolagets begäran att domstolen interimistiskt skall förklara att A.M:s anställning upphörde den 30 september 1998 eller i vart fall att anställningen skall upphöra från dagen för domstolens beslut.

Bolaget har inte anfört någon annan rättslig grund för sitt yrkande än bestämmelserna i 34 § tredje stycket lagen om anställningsskydd.

Arbetsdomstolen har tidigare haft anledning att uttala sig om förutsättningarna för en interimistisk prövning enligt bestämmelserna såväl i 34 § som 35 § lagen om anställningsskydd (se 1998 nr 34 och där anmärkta avgöranden).

Innan arbetsdomstolen går närmare in på frågan om interimistisk prövning finns dock anledning att något beröra även bestämmelserna i 34 § andra stycket lagen om anställningsskydd. Om det uppkommer tvist om en uppsägnings giltighet upphör, enligt dessa bestämmelser, inte anställningen till följd av uppsägningen förrän tvisten har slutligt avgjorts. Vidare framgår av bestämmelserna att arbetstagaren i sådana fall har rätt till lön och andra förmåner så länge anställningen består.

I avgörandet 1981 nr 131 fann domstolen att övervägande skäl talar för att dessa regler är tillämpliga även i situationer när det mellan parterna är omtvistat huruvida en anställning över huvud taget har förelegat. Domstolen framhöll därvid dock att det, för att de angivna rättsreglerna skall kunna tillämpas, emellertid fordras att det faktiskt är på det sättet att ett anställningsförhållande har förelegat. Saken kunde enligt domstolens mening också uttryckas så att den regel om tolkningsföreträde, som kan sägas vara innesluten i 34 § andra stycket första meningen anställningsskyddslagen, inte omfattar frågan huruvida anställningsförhållande förelegat eller ej utan i princip endast frågan om uppsägningen var giltig eller inte. Domstolen anförde också att en arbetsgivare, när denne inser att tvist föreligger, har möjlighet att väcka talan och yrka att domstolen skall fastställa att något anställningsförhållande inte förelåg och att till följd därav någon uppsägning inte heller hade ägt rum, samt att arbetsgivaren i denna situation även har möjlighet att i andra hand göra gällande att en eventuell uppsägning under alla omständigheter var sakligt grundad och att en eventuell anställning därför skulle upphöra vid viss tidpunkt. I den senare frågan, framhöll domstolen, kunde arbetsgivaren begära interimistiskt förordnande med stöd av 34 § tredje stycket lagen om anställningsskydd.

Det här återgivna ställningstagandet kommenterades av arbetsdomstolen i avgörandet 1990 nr 74 så att om man vid den slutliga prövningen av en tvist skulle finna att ett anställningsförhållande inte förelegat mellan parterna har arbetstagaren inte något på 34 § andra stycket lagen om anställningsskydd grundat anspråk på arbetsgivaren. Domstolen tillade där att frågan hur rättsförhållandet skall avvecklas mellan parterna för den händelse arbetsgivaren under tvistetiden faktiskt har utgett lön eller andra förmåner inte berörts i den tidigare domen.

Arbetsdomstolen övergår nu till den i målet aktuella frågan om prövning enligt 34 § tredje stycket lagen om anställningsskydd. I det ovan senast anmärkta avgörandet konstaterade domstolen, med hänvisning till prop. 1973:129 s. 278 f., att en sådan interimistisk prövning som åsyftas i 34 § tredje stycket lagen om anställningsskydd är avsedd att gälla frågan om en uppsägnings giltighet, eller med andra ord frågan huruvida det har funnits saklig grund för uppsägningen. Som redan framgått är huvudfrågan i parternas tvist vid tingsrätten huruvida A.M. varit anställd hos bolaget tills vidare eller för viss tid. Det finns enligt arbetsdomstolens mening inte något stöd i anställningsskyddslagen för att interimistiskt pröva denna fråga. Det bör inte heller komma ifråga att pröva den frågan med en analog tillämpning av lagrummet (jfr AD 1998 nr 1).

Mot bakgrund av det här anförda kommer arbetsdomstolen till samma slutsats som tingsrätten såtillvida att bolagets yrkande om interimistiskt beslut skall avslås.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall bolaget ersätta A.M. för rättegångskostnader i arbetsdomstolen. A.M. har yrkat ersättning med 12 000 kronor avseende arbete. Bolaget har förklarat sig inte kunna vitsorda yrkandet.

Arbetsdomstolen finner med hänsyn till målets art och omfattning det yrkade beloppet vara skäligt.

Slut

1. Arbetsdomstolen avslår Interspiro Aktiebolags överklagande.

2. Interspiro Aktiebolag skall ersätta A.M. för rättegångskostnader i arbetsdomstolen med tolvtusen (12 000) kr avseende ombudsarvode.

Beslut 1998-12-18, målnummer B-131-1998

Ledamöter: Lars Johan Eklund, Mats Holmgren och Margareta Zandén. Enhälligt.

Sekreterare: Susanne Forssman