AD 1998 nr 16

Parter:

SEKO - Facket för Service och Kommunikation; Staten genom Kriminalvårdsstyrelsen

Nr 16

SEKO - Facket för Service och Kommunikation

mot

Staten genom Kriminalvårdsstyrelsen.

Mellan Kriminalvårdsstyrelsen och SEKO - Facket för Service och Kommunikation (nedan SEKO) gäller kollektivavtal. H.H. är medlem i SEKO.

H.H. anställdes som vårdare vid kriminalvårdsanstalten i Norrköping år 1976. Genom ett beslut den 19 juni 1996 avstängdes han från tjänstgöring samt underrättades om att Kriminalvårdsstyrelsen avsåg att säga upp honom. Den 6 maj 1997 sades han upp från anställningen.

SEKO har yrkat att arbetsdomstolen skall ogiltigförklara Kriminalvårdsstyrelsens uppsägning av H.H:s anställning samt att styrelsen skall förpliktas utge allmänt skadestånd till honom med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen fr.o.m. den 10 juli 1997 till dess full betalning sker.

Kriminalvårdsstyrelsen har bestritt SEKO:s yrkanden. Ränteberäkningen har vitsordats som skälig i och för sig.

Till stöd för sina yrkanden har SEKO anfört att uppsägningen av H.H. enbart grundar sig på omständigheter som Kriminalvårdsstyrelsen känt till i mer än två månader före uppsägningen och att styrelsen inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Enligt SEKO:s mening föreligger därför inte saklig grund för uppsägningen.

Kriminalvårdsstyrelsen har gjort gällande att uppsägningen är sakligt grundad och till stöd härför åberopat följande. H.H. äventyrar säkerheten på anstalten. Han har vägrat följa givna arbetsorder genom att vid upprepade tillfällen under tiden februari till den 5 maj 1996 inte inställa sig för bevakning i anstaltens torn. Han har den 6 maj 1996 medverkat till att sprida rykten om en kollega och i strid med gällande arbetsordning beordrat en annan arbetskamrat att skugga kollegan. Han har under tjänstgöring i centralvakten ringt betalsamtal på anstaltens telefon, vilket medförde att han under år 1997 ålades straff för olovligt brukande. Den 20 maj 1996 redogjorde Norrköpingsanstalten i en skrivelse till Kriminalvårdsstyrelsens personalansvarsnämnd för samtliga de omständigheter kring H.H:s person som styrelsen nu åberopar till grund för uppsägningen. Den 24 juni 1996 delgavs H.H. en skrivelse daterad den 19 juni 1996 vari han underrättades om att personalansvarsnämnden avsåg att säga upp honom. Samma dag beslutade personalansvarsnämnden att avstänga honom från tjänstgöring till dess frågan om hans fortsatta anställning slutligen prövats. Även SEKO varslades. Kriminalvårdsstyrelsen genomförde därefter en omplaceringsutredning som visade att det inte fanns någon ledig tjänst till vilken H.H. kunde omplaceras. Den 6 maj 1997 beslutade personalansvarsnämnden att säga upp H.H:s anställning.

Arbetsdomstolen har på SEKO:s begäran beslutat att domstolen i mellandom skall pröva huruvida Kriminalvårdsstyrelsen enligt 7 § fjärde stycket anställningsskyddslagen är förhindrad att till grund för uppsägningen av H.H. åberopa de omständigheter som styrelsen lagt H.H. till last.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SEKO

Den 24 juni 1996 delgav Kriminalvårdsstyrelsen H.H. en sådan underrättelse om uppsägning som avses i 30 § anställningsskyddslagen. Den 20 augusti 1996 hölls överläggningar om den varslade uppsägningen. Efter överläggningen påbörjade Kriminalvårdsstyrelsen först i november 1996 en omplaceringsutredning. Utredningen var slutförd den 3 januari 1997. Den 6 maj 1997 sade Kriminalvårdsstyrelsen upp H.H.. Uppsägningen delgavs honom den 20 maj 1997. Det är inte acceptabelt att en arbetstagare under omkring ett års tid svävar i ovisshet om en varslad uppsägning kommer att fullföljas eller inte. Med hänsyn till den långa tid som förflöt mellan underrättelsen och uppsägningen kan Kriminalvårdsstyrelsen därför inte åberopa underrättelsen vid tillämpningen av månadsregeln i 7 § fjärde stycket anställningsskyddslagen. Situationen skall i stället bedömas som om någon underrättelse inte lämnats. Kriminalvårdsstyrelsen skall därvid anses ha ägt kännedom om samtliga till grund för uppsägningen åberopade omständigheter i mer än två månader före tidpunkten för uppsägningen. Omständigheterna får därför inte åberopas.

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att tvåmånadersfristen skall beräknas med utgångspunkt från tidpunkten för underrättelsen om uppsägning ligger endast påståendena om bristande tornbevakning den 5 maj 1996 och medverkan till ryktesspridning den 6 maj 1996 inom fristen. Att någon enstaka händelse inträffat inom fristen medför inte att arbetsgivaren äger rätt att åberopa samtliga de händelser som inträffat tidigare.

Kriminalvårdsstyrelsen

Det var först genom skrivelsen från Norrköpingsanstalten den 20 maj 1996 som Kriminalvårdsstyrelsens personalansvarsnämnd fick kännedom om de omständigheter som enligt anstalten borde leda till prövning av H.H:s fortsatta anställning. Av skrivelsen framgår att anstaltsledningen den 2 maj 1996 fick kännedom om att H.H. inte skötte tornbevakningen enligt personalinstruktionen och att han den 6 maj 1996 medverkade till ryktesspridningen.

Efter beslutet om avstängning och överläggningarna den 20 augusti 1996 undersökte Kriminalvårdsstyrelsen från november 1996 förutsättningarna för att omplacera H.H.. Av en skrivelse daterad den 3 januari 1997 framgår att Kriminalvårdsstyrelsen saknade möjligheter att omplacera H.H.

Efter beskedet att H.H. inte kunde omplaceras sattes ärendet ut till avgörande vid personalansvarsnämndens sammanträde den 6 mars 1997. H.H. underrättades om sammanträdet och om att han hade rätt att delta i det genom gruppsamtal per telefon. Eftersom SEKO hade invändningar mot detta förfaringssätt, ställdes emellertid sammanträdet in. Ärendet avgjordes i stället vid personalansvarsnämndens sammanträde den 6 maj 1997. Då beslutades att H.H. skulle sägas upp från sin anställning.

Kriminalvårdsstyrelsen har således inte mellan underrättelsen den 19 juni 1996 och uppsägningsbeslutet den 6 maj 1997 underlåtit att vidta åtgärder. Styrelsen har försökt undvika att ärendet skulle dra ut på tiden, men har inte full ut kunnat styra handläggningstiden. Bland annat har Kriminalvårdsstyrelsens överläggningsskyldighet enligt 30 § lagen om anställningsskydd påverkat handläggningstiden. Likaså har sommar- och jul/nyårsledigheter försenat ärendets avgörande liksom även Kriminalvårdsmyndighetens övriga arbete. Därtill har förseningar uppstått på grund av att det har varit svårt att hitta ett godtagbart sammanträdesdatum för samtliga ledamöter i personalansvarsnämnden, vilken exklusivt beslutar om uppsägning av personliga skäl. På grund av en dom i arbetsdomstolen sommaren 1996 (mål A 196/95) har Kriminalvårdsstyrelsen även tvingats ändra och utvidga sina rutiner vid omplacering, varför omplaceringsutredningen tog tid. Att genomföra omplaceringsutredningen beträffande H.H. har emellertid varit försvarbart. Under rådande förhållanden har Kriminalvårdsstyrelsen vidtagit åtgärder med tillräcklig snabbhet. Kriminalvårdsstyrelsen har inte heller givit SEKO eller H.H. befogad anledning att anta att Kriminalvårdsstyrelsen avstått från att fullfölja uppsägningsförfarandet.

Uppsägningen grundas inte enbart på omständigheter som Kriminalvårdsstyrelsen, eller för den delen Norrköpingsanstalten, känt till mer än två månader innan underrättelsen enligt 30 § anställningsskyddslagen lämnades. Det förhållandet att övervägande del av misskötsamheten ägt rum utom tvåmånadersfristen medför inte att omständigheterna inte får åberopas. Kriminalvårdsstyrelsen kan därför inte i någon del anses vara förhindrad att till grund för uppsägningen åberopa de omständigheter som lagts H.H. till last.

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att Kriminalvårdsstyrelsen inte kan åberopa underrättelsen den 19 juni 1996 föreligger ändå inte hinder för att grunda omständigheterna på de anförda grunderna. Kriminalvårdsstyrelsen fick del av omplaceringsutredningens resultat tidigast den 7 januari 1997. Genom en skrivelse den 28 februari 1997 underrättades H.H. om Kriminalvårdsstyrelsens avsikt att säga upp honom och att sammanträde härom skulle äga rum den 6 mars 1997. Underrättelse har således även i detta fall "på ett eller annat sätt" lämnats inom den tid som anges i 7 § tredje stycket anställningsskyddslagen.

Domskäl

Tvisten i målet är föranledd av att Kriminalvårdsstyrelsen den 6 maj 1997 sade upp H.H. från dennes anställning av personliga skäl. SEKO har gjort gällande att det inte föreligger saklig grund för uppsägningen i första hand på den grunden att de händelser som Kriminalvårdsstyrelsen åberopar till stöd för uppsägningen varit kända för Kriminalvårdsstyrelsen i mer än två månader före uppsägningen.

Arbetsdomstolen har beslutat att företa denna invändning till särskilt avgörande genom mellandom.

Enligt 7 § fjärde stycket anställningsskyddslagen får en uppsägning som beror på förhållanden som hänför sig till arbetstagaren personligen inte grundas enbart på omständigheter som arbetsgivaren känt till antingen mer än två månader innan underrättelse enligt 30 § samma lag lämnades eller, om någon sådan underrättelse inte lämnats, två månader före tidpunkten för uppsägningen. Arbetsgivaren får dock grunda uppsägningen enbart på omständigheter som han har känt till mer än två månader, om tidsöverdraget berott på att han på arbetstagarens begäran eller med dennes medgivande dröjt med underrättelsen eller uppsägningen eller om det finns synnerliga skäl för att omständigheterna får åberopas.

I 30 § anställningsskyddslagen anges att en arbetsgivare som vill säga upp en arbetstagare på grund av omständigheter som hänför sig till arbetstagaren personligen skall underrätta arbetstagaren och den lokala arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör om detta minst två veckor i förväg.

Det har framkommit att Kriminalvårdsstyrelsen den 24 juni 1996 delgav H.H. en skrivelse daterad den 19 juni 1996 vari han i enlighet med bestämmelserna i 30 § anställningsskyddslagen underrättades om att Kriminalvårdsstyrelsen avsåg att säga upp honom. Av de händelser som Kriminalvårdsstyrelsen åberopar till grund för uppsägningen av H.H. påstås åtminstone ett fall av utebliven tornbevakning den 5 maj 1996 samt medverkan till ryktesspridning den 6 maj 1996 ha inträffat inom tvåmånadersfristen. Enligt förarbetena till 7 § fjärde stycket anställningsskyddslagen (prop 1993/94:67 s 38) är det tillräckligt att arbetsgivaren kan stödja uppsägningen på någon händelse som ligger inom fristen för att arbetsgivaren även skall få åberopa förhållanden som har inträffat i tiden dessförinnan. Kriminalvårdsstyrelsen har således rätt att åberopa samtliga de omständigheter som lagts till grund för H.H:s uppsägning, om bedömningen sker med utgångspunkt från tidpunkten för underrättelsen.

Sedan H.H. fått del av underrättelsen hölls överläggningar enligt 30 § anställningsskyddslagen den 20 augusti 1996. Från november 1996 undersökte Kriminalvårdsstyrelsen förutsättningarna för att omplacera H.H.. Omplaceringsutredningen var slutförd den 3 januari 1997. H.H. sades upp den 6 maj 1997.

SEKO har anfört att det inte är acceptabelt att en arbetstagare under så lång tid svävar i ovisshet om en varslad uppsägning kommer att fullföljas eller inte. SEKO har därvid gjort gällande att Kriminalvårdsstyrelsen med hänsyn till den långa tid som förflöt mellan underrättelsen och uppsägningen inte skall tillåtas åberopa underrättelsen vid tillämpningen av tvåmånadersregeln, utan att situationen i stället skall bedömas som om någon underrättelse inte lämnats.

Kriminalvårdsstyrelsen har anfört att man under hela tiden mellan underrättelsen och uppsägningen vidtagit åtgärder och att man inte givit SEKO eller H.H. anledning att tro att man avstått från att fullfölja uppsägningsförfarandet. Kriminalvårdsstyrelsen har vidare anfört att man försökt undvika att ärendet skulle dra ut på tiden men att bl.a. överläggningsskyldigheten, semesterperioder, myndighetens övriga arbete, omplaceringsutredningen och svårigheten att hitta ett sammanträdesdatum för personalansvarsnämnden försenat ärendet. Under rådande förhållanden anser Kriminalvårdsstyrelsen att styrelsen vidtagit åtgärder med tillräcklig snabbhet.

Grundtanken bakom månadsregeln är att arbetsgivaren skall handla skyndsamt för att arbetstagaren inte under längre tid än nödvändigt skall behöva sväva i ovisshet om arbetsgivarens inställning i fråga om anställningen skall bestå eller inte.

I förevarande mål har Kriminalvårdsstyrelsen inledningsvis reagerat omgående när händelserna i början av maj 1996 inträffade och man har lämnat underrättelse om att man avsåg att säga upp H.H.. Styrelsens agerande därefter har emellertid präglats av en avsevärd tidsutdräkt, varvid särskilt skall noteras att omplaceringsutredningen påbörjades först i november 1996. Genom sitt handlande har Kriminalvårdsstyrelsen låtit H.H. sväva i ovisshet huruvida anställningen skulle bestå eller inte på ett sätt som inte överensstämmer med tankarna bakom månadsregeln. Kriminalvårdsstyrelsen kan därför enligt arbetsdomstolens mening inte tillåtas åberopa underrättelsen den 19 juni 1996 vid tillämpningen av 7 § fjärde stycket anställningsskyddslagen. Med denna bedömning skall tvåmånadersfristen beräknas med utgångspunkt från uppsägningen.

Kriminalvårdsstyrelsen har anfört att man ändå inte är förhindrad att åberopa de anförda uppsägningsgrunderna. Detta följer enligt styrelsens mening av att styrelsen, sedan man fått kännedom om omplaceringsutredningens resultat i början av januari 1997, i slutet av februari 1997 på nytt lämnat H.H. underrättelse om att man avsåg att säga upp honom vid personalansvarsnämndens sammanträde den 6 mars 1997.

Kriminalvårdsstyrelsens förda resonemang utgår från att en ny tvåmånadersfrist började löpa i samband med att omplaceringsutredningen slutfördes.

Fristen enligt 7 § fjärde stycket anställningsskyddslagen börjar löpa i samband med att arbetsgivaren får kännedom om den händelse som arbetsgivaren vill åberopa till grund för en uppsägning. Situationen kan kompliceras av att de närmare omständigheterna kring händelsen är oklara. Principen är därför att fristen börjar löpa när de närmare omständigheterna blivit utredda och arbetsgivaren kan överblicka situationen.

Kriminalvårdsstyrelsen har, med hänsyn till att man omgående lämnade H.H. underrättelse om att man avsåg att säga upp honom, uppenbarligen funnit sig kunna överblicka den uppkomna situationen redan i samband med händelserna i början av maj 1996. Slutförandet av omplaceringsutredningen medför därför inte att någon ny tvåmånadersfrist börjat löpa. Någon annan omständighet av vikt för bedömningen av uppsägningsfrågan som Kriminalvårdsstyrelsen kunnat avvakta har inte heller förelegat. (Jfr AD 1989 nr 77).

Vid dessa förhållanden skall tvåmånadersfristen räknas från tidpunkten för uppsägningen. Kriminalvårdsstyrelsen har med denna bedömning haft kännedom om samtliga omständigheter som uppsägningen grundas på i mer än två månader före tidpunkten för uppsägningen. Några synnerliga skäl för att Kriminalvårdsstyrelsen ändå skall få åberopa omständigheterna har inte anförts. Arbetsdomstolen finner därför att Kriminalvårdsstyrelsen har försuttit sin rätt att åberopa de händelser som styrelsen lagt H.H. till last som grund för uppsägningen.