AD 1998 nr 69

Parter:

Lärarförbundet; Landstinget i Kalmar län

Nr 69

Lärarförbundet

mot

Landstinget i Kalmar län.

Mellan Lärarförbundet och Landstinget i Kalmar län gäller kollektivavtal.

E.F., som är yrkesvalslärare, är medlem i Lärarförbundet. I beslut den 14 december 1995 tilldelades E.F., som då var anställd av landstinget, disciplinpåföljd i form av skriftlig varning. Som skäl för beslutet angavs att han mot arbetsledningens direktiv underlåtit att delta i planerade studiedagar den 31 oktober och 1 november 1995.

Mellan parterna har uppkommit tvist om arbetsgivaren enligt kollektivavtalet haft grund för att tilldela E.F. skriftlig varning.

AB 94 § 11 innehåller bl.a. följande bestämmelse.

1 Arbetstagare som i anställningen gjort sig skyldig till fel eller försummelse kan åläggas disciplinpåföljd i form av skriftlig varning eller - vid svårare förseelse - löneavdrag.

Lärarförbundet har i målet yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta Landstinget i Kalmar län att utge allmänt skadestånd

1. till E.F. med 25 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 15 juli 1997) till dess betalning sker och

2. till Lärarförbundet med 5 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 15 juli 1997) till dess betalning sker.

Landstinget i Kalmar län har bestritt yrkandena Det har förklarat att något skadeståndsbelopp inte vitsordas men sättet att beräkna räntan vitsordas som i och för sig skäligt.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Lärarförbundet

E.F. har tjänstgjort som lärare i mer än 36 år. I 15 år har han varit anställd av Kalmar läns landsting som yrkesvalslärare inom särskolan. E.F. arbetade som yrkesvalslärare vid särskolorna i Oskarshamn, Hultsfred och Västervik men undervisade också. Den 14 december 1995 tilldelades han en skriftlig varning på grund av att han hade uteblivit från en studiedag i Oskarshamn den 31 oktober 1995 och ett besök på mässan i Älvsjö den 1 november 1995.

Under hösten 1993 genomfördes en förändring av skolledarorganisationen inom landstinget. Tidigare var landstingets grundsärskola och träningsskola indelade i tre rektorsområden varvid Oskarshamn, Hultsfred och Västervik ingick i samma rektorsområde med en rektor och en studierektor. Gymnasiesärskolan utgjorde ett eget rektorsområde. Omorganisationen innebar bl.a. att verksamheten delades in i två rektorsområden, Rektorsområde Nord och Rektorsområde Syd och att gymnasiesärskolan inte längre utgjorde ett eget rektorsområde. I Rektorsområde Nord ingick verksamheten i Hultsfred, Oskarshamn och Västervik. En rektor tillsattes i varje skolort. Rektor var för verksamheten i Västervik P-O.O. och i Oskarshamn K.H. P-O.O. var dessutom basenhetschef med övergripande ansvar för verksamheten inom hela rektorsområdet. I egenskap av basenhetschef hade han ansvaret för den studie- och yrkesorienterande verksamheten, syo-verksamheten, och frågor om oförutsedda anslagsframställningar o.d. Rektorernas ansvarsområde omfattade den pedagogiska delen, dvs. undervisningen. Landstinget hade ansvaret för särskoleverksamheten fram till år 1996 då ansvaret för verksamheten övergick till kommunerna.

Inför omorganisationen anordnades under hösten 1993 och våren 1994 informationsmöten. Vid ett av dessa möten ställde E.F. frågan om omorganisationen innebar någon förändring för honom varvid han fick beskedet att så inte var fallet. E.F. utgick därmed från att P-O.O. alltjämt hade det övergripande ansvaret och dessutom ansvaret för syo- verksamheten.

Måndagen den 30 och tisdagen den 31 oktober 1995 var E.F. kallad till studiedagar i Oskarshamn. På måndagen skulle det även vara en studiedag i Hultsfred. Vid samtal med rektorn för verksamheten i Oskarshamn, K.H., kom hon och E.F. överens om att han den 30 oktober skulle delta i studiedagen i Hultsfred. En tid efter samtalet med K.H. kom E.F. på att han tisdagen den 31 oktober även var kallad till klasskonferens i Västervik och inbokad på ett arbetsplatsbesök beträffande en pryo-plats för en elev vid skolan i Västervik. För E.F. som yrkesvalslärare var klasskonferenserna av vikt eftersom man vid dessa bl.a. behandlar pryo- placeringarna av elever. Det var för E.F. självklart att han skulle delta vid arbetsplatsbesöket och klasskonferensen. E.F. kände inte till någon regel om att studiedag bryter planerade klasskonferenser. När han meddelade K.H. att han inte kunde närvara vid studiedagen i Oskarshamn den 31 oktober fick han endast ett kort svar om att han hade att inställa sig vid denna. E.F. blev illa berörd av K.H:s beteende och han ansåg att hon inte hade befogenhet att sätta sig över basenhetschefen P-O.O:s kallelse till klasskonferensen. E.F. följde P-O.O:s beordran i kallelsen till klasskonferensen i Västervik den 31 oktober. Den 31 oktober infann sig E.F. i Västervik där han bl.a. gjorde besök på en pryo-plats samt deltog i två klasskonferenser. Han kom hem vid 17-tiden. Hade han i stället deltagit vid studiedagen i Oskarshamn hade hans arbetsdag slutat redan någon gång mellan kl. 13.30 och 16.00.

Den planerade studiedagen den 1 november 1995 innebar att personalen skulle åka buss till Älvsjö för att besöka Skol Forum 95 på Älvsjömässan. Enligt kallelsen till studiedagen skulle avresa ske från Oskarshamn kl. 6.00 och hemkomsten var planerad till omkring kl. 22. E.F. bor i Påskallavik som ligger ca en mil söder om Oskarshamn. Den buss som skulle transportera lärarna till Älvsjömässan startade i Kalmar och skulle åka väg E 22 förbi Påskallavik vidare in till Oskarshamn där personalen hade att kliva på. E.F. blev erbjuden att, i stället för att åka till Oskarshamn, bli upphämtad på väg E 22 två kilometer från Påskallavik. E.F. hade frågat K.H. om han i stället kunde bli upphämtad i Påskallavik så att han slapp att gå ut till väg E 22 men K.H. gav honom ett nekande besked utan att lämna någon rationell förklaring härtill. Däremot blev han senare erbjuden att bli hämtad vid Rödsleskolan som ligger ca fem kilometer nordväst om Oskarshamn. Att köra via Påskallavik och sedan fortsätta till Oskarshamn på riksväg 15 skulle innebära en kortare väg än den planerade på väg E 22 förbi Påskallavik. Några allmänna kommunikationsmedel för att ta sig från Påskallavik till väg E 22, Oskarshamn eller Rödsleskolan fanns inte vid denna tid på morgonen. Det kan inte heller vara rimligt att E.F., som har dåliga knän, tvingas att tidigt på morgonen gå två kilometer ut till väg E 22 för att där vänta på att bli upphämtad av bussen. På väg E 22 är högsta tillåtna hastighet 110 km/tim och någon hållplats finns inte. E.F. har dålig erfarenhet av att bli upphämtad vid väg E 22. Vid en tidigare studieresa till Bryssel gick han med full packning tidigt på morgonen ut till väg E 22. I Lund däremot körde bussen under samma resa in till centrum för att hämta upp en lärare. Vid telefonsamtal den 31 oktober med sin facklige företrädare Anders Tideman fick E.F. besked om att han inte behövde gå två kilometer ut till väg E 22 på morgonen. Senare samma kväll ägde ett telefonsamtal rum mellan E.F. och P-O.O. varvid denne erbjöd E.F. att bli hämtad vid Rödsleskolan. Vid telefonsamtalet tog P-O.O. inte upp E.F:s utevaro från studiedagen i Oskarshamn den dagen. E.F. kände sig trakasserad och illa behandlad. Han sov dåligt under natten och på morgonen den 1 november mådde han inte bra och hade då främst ont i magen. Med hänsyn framför allt till magåkomman bedömde han det inte som möjligt att delta i den långa studiedagen med bussresa till och från Älvsjö. I stället arbetade han på yrkesvalslärarexpeditionen fram till omkring kl. 14 då han inte orkade längre utan sjukskrev sig. När man har magsmärtor är det stor skillnad mellan att utföra arbete en kort dag på lärarexpeditionen och att delta i en lång studiedag med bussresa. E.F. hade inte någon skyldighet att lämna sjukintyg annat än om han var i behov av ledighet utöver sju kalenderdagar.

Sammanfattningsvis gör förbundet gällande att landstinget saknade grund att utdela varning för att E.F. inte deltog i studiedagen i Oskarshamn tisdagen den 31 oktober. Ledningsorganisationen var oklar och E.F. hade vid tidigare förfrågan fått svaret att någon förändring inte hade skett. E.F. följde kallelsen från basenhetschefen P-O.O. vars beslut K.H. saknade behörighet att sätta sig över. Landstingets påstående att K.H. skulle vara E.F:s chef även när han arbetade i Hultsfred och Västervik står inte i överensstämmelse med skollagen. Landstinget har även saknat grund för att tilldela E.F. en varning för utevaron från studiedagen den 1 november. Denna utevaro har varit godtagbar och enbart den omständigheten att han inte deltog den dagen utgör inte skäl för landstinget att tilldela E.F. en varning. Därtill bör beaktas att landstingets agerande i frågan om var E.F. kunde bli hämtad har varit svårförståeligt. För att en varning skall kunna åläggas en arbetstagare krävs inte bara att arbetstagaren gjort sig skyldig till fel eller försummelse utan också att en varning är befogad.

Landstinget

Från och med år 1996 övergick ansvaret för särskoleverksamheten från landstingen till kommunerna. Redan dessförinnan var E.F. anställd i skolorten Oskarshamn. Särskoleverksamheten i Västervik och Hultsfred köpte av verksamheten i Oskarshamn yrkesvalslärararbete som utfördes av E.F. K.H. var E.F:s chef vilket han visste. Det var K.H. som stod för den vardagliga arbetsledningen och som godkände E.F:s schema. Hon kallade honom till studiedagarna den 30 och 31 oktober 1995 i Oskarshamn. P-O.O. skrev under kallelsen till studiedagen den 1 november 1995 eftersom denna studiedag gällde all personal i såväl Västervik som Oskarshamn. Skolledarorganisationen var inte oklar. Dessutom var det vedertaget och väl känt för E.F. att studiedag bröt klasskonferens. Schema för klasskonferenser fastställs i förväg för varje termin. Studiedagar är dock av sådan vikt att de bryter upplagda klasskonferensscheman. E.F. har vid flera tidigare klasskonferenser företrätts av annan lärare.

Någon gång i mitten av oktober månad 1995 ägde ett samtal rum mellan E.F. och K.H. angående studiedagarna den 30 och 31 oktober samt den 1 november. E.F. framställde då önskemål om att den 30 oktober få delta vid en studiedag i Hultsfred i stället för i Oskarshamn. Överenskommelse träffades om att E.F. kunde delta vid studiedagen i Hultsfred men att han skulle vara med på studiedagen i Oskarshamn den 31 oktober och på Älvsjömässan den 1 november. E.F. blev vidare av K.H. erbjuden att bli hämtad på väg E 22 i stället för att behöva åka till Oskarshamn. E.F. tackade då ja till erbjudandet. Den 26 oktober återkom dock E.F. och uppgav att han ville bli upphämtad av bussen i Påskallavik den 1 november. K.H. meddelade honom att han inte kunde bli hämtad av bussen där eftersom det inte var möjligt att åka runt och hämta upp lärarna utifrån deras önskemål. Däremot fick han ett erbjudande från K.H. om att han i stället kunde bli upphämtad vid Rödsleskolan som är E.F:s arbetsställe. K.H. sade också att hon ville ha besked om var han önskade bli upphämtad. E.F. blev irriterad och sade bl.a. att han inte skulle komma till studiedagen i Oskarshamn den 31 oktober. K.H. gav honom beskedet att han skulle inställa sig vid den studiedagen. Trots det uteblev E.F. Den 31 oktober ringde P-O.O. till E.F. och påtalade att det var oacceptabelt att denne hade uteblivit från studiedagen i Oskarshamn. P-O.O. ville även förvissa sig om och förklara för E.F. att denne skulle delta i resan till Älvsjömässan påföljande dag. Vidare informerades E.F. om att om han ville bli hämtad vid Rödsleskolan skulle han meddela detta under kvällen. Avsikten var att K.H. med bil där skulle hämta E.F. och köra denne till Oskarshamn där de båda skulle stiga på bussen. E.F. talade inte om för vare sig K.H. eller P-O.O. att han inte kunde följa med till Älvsjömässan på grund av sjukdom. Om E.F. var så frisk att han kunde arbeta på lärarexpeditionen fram till kl. 14 borde han även ha klarat av att delta i bussresan till Älvsjö. Inte heller i brev som E.F. skrev dels den 4 november dels den 22 december 1995 uttryckte han att utevaron från studiedagen den 1 november berodde på sjukdom. Att vägsträckan hade blivit något kortare om bussen hade hämtat E.F. i Påskallavik och därefter fortsatt färden på riksväg 15 i stället för väg E 22 har ingen betydelse. Det var ytterligare en lärare som skulle hämtas i Påskallavik och denne tog sig ut till väg E 22 och blev där upphämtad. Det är inte rimligt att begära att bussen skall åka runt och hämta personalen. Förslaget om upphämtning på väg E 22, i Oskarshamn eller vid Rödsleskolan innebar inget osedvanligt. Rödsleskolan var E.F:s arbetsställe och därför fick han även erbjudande om att bli upphämtad där.

Sammanfattningsvis gör landstinget gällande att E.F. har obstruerat och mot arbetsledningens klara direktiv underlåtit att inställa sig vid studiedagen i Oskarshamn den 31 oktober och att medfölja på resan till Älvsjömässan den 1 november. Landstingets erbjudande om var E.F. kunde bli upphämtad av bussen vid färd till Älvsjö innebar inte något osedvanligt. Även om arbetsdomstolen skulle finna att E.F. gjort sig skyldig till fel eller försummelse endast vid ett av de tillfällen han då han uteblivit gör landstinget gällande att detta är tillräckligt för att tilldela honom en varning. För det fall landstinget skulle anses ha saknat stöd för att utdela varningen bör skadeståndet jämkas och då i första hand till noll kronor.

Domskäl

Tvistefrågan i målet är om landstinget hade grund för att tilldela E.F. den disciplinpåföljd i form av skriftlig varning enligt AB 94 § 11 mom. 1 som landstinget, social- och omsorgsförvaltningen, i beslut den 14 december 1995 tilldelade honom. Som grund för varningen åberopades att E.F. mot arbetsledningens direktiv underlåtit att delta i studiedagar den 31 oktober och 1 november 1995.

Enligt AB 94 § 11 mom. 1 kan en arbetstagare som gjort sig skyldig till fel eller försummelse åläggas disciplinpåföljd i form av skriftlig varning.

Vid huvudförhandlingen i målet har på begäran av förbundet E.F. hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör hållits med Anders Tideman och Birgitta Lohman. På arbetsgivarpartens begäran har vittnesförhör hållits med K.H. och P-O.O. Skriftlig bevisning har åberopats av båda parter.

Vad som förekommit i anslutning till studiedagarna den 31 oktober och 1 november 1995 kan sammanfattas på följande sätt. E.F., som då var anställd av landstinget, arbetade som yrkesvalslärare men undervisade också. Han arbetade vid särskolorna i landstingets Rektorsområde Nord, vari ingick verksamheterna i Västervik, Oskarshamn och Hultsfred. Rektor var för verksamheten i Västervik P-O.O. och i Oskarshamn K.H. P-O.O. hade även det övergripande ansvaret för hela rektorsområdet. Den 30 och 31 oktober var E.F. kallad av K.H. att delta i studiedagar i Oskarshamn. Det överenskoms dock att E.F. den 30 oktober i stället skulle delta vid en studiedag i Hultsfred. Senare framkom att E.F. den 31 oktober enligt ett av P-O.O. upplagt konferensschema skulle delta vid en klasskonferens i Västervik. E.F. meddelade K.H. att han därför inte kunde delta i studiedagen i Oskarshamn den 31 oktober. K.H. accepterade inte detta utan anmodade honom att inställa sig till studiedagen i Oskarshamn. E.F. efterkom inte denna anmodan utan inställde sig den 31 oktober i Västervik och deltog bl.a. i två klasskonferenser. Den 1 november 1995 var E.F. av P-O.O. kallad att delta i en studiedag med en resa till Älvsjömässan. Deltagarna skulle kl. 6.00 åka med buss från Oskarshamn för att närvara vid en skolmässa i Älvsjö. Återkomsten till Oskarshamn var planerad till omkring kl. 22. Bussen utgick från Kalmar och E.F. erbjöds att stiga på bussen på väg E 22 omkring två kilometer från hans bostad i Påskallavik, som ligger drygt tio kilometer söder om Oskarshamn, eller att bli upphämtad vid Rödsleskolan, som är E.F:s arbetsställe och ligger omkring fem kilometer nordväst om Oskarshamn. E.F. hade frågat om han i stället kunde bli hämtad i Påskallavik för att slippa att tidigt på morgonen gå två kilometer till väg E 22 där bilarna kör i hög hastighet. Han nekades detta. E.F. följde inte med på resan till Älvsjö.

Landstinget har gjort gällande att E.F. gjort sig skyldig till fel eller försummelse genom att mot arbetsledningens direktiv underlåta att delta i de planerade studiedagarna den 31 oktober och 1 november 1995.

Förbundet har anfört i huvudsak följande. E.F. handlade inte i strid mot arbetsledningens direktiv när han uteblev från studiedagen den 31 oktober. Han följde de direktiv han fått från P-O.O. som hade det övergripande ansvaret för verksamheten inom rektorsområdet. K.H. hade inte befogenhet att sätta sig över P-O.O:s beslut. I vart fall var ledningsorganisationen oklar för E.F., som var verksam på flera skolor. Den 1 november hade E.F. giltigt skäl att utebli då han den dagen inte mådde bra. Landstingets handlande har varit osedvanligt i frågan var E.F. kunde bli upphämtad för avfärd till Älvsjömässan.

Parterna har skilda uppfattningar om omständigheterna i samband med utevaron den 31 oktober. Det gäller bl.a. frågan om vem som var E.F:s chef, om ledningsorganisationen och om studiedagar bröt konferensschema. K.H. har hörd som vittne berättat att E.F. var stationerad i Oskarshamn och att hon var hans rektor avseende såväl hans pedagogiska arbete som syo-verksamheten och att information om att studiedagar bryter konferensschema hade lämnats till personalen. P-O.O. har uppgivit att studiedagar bryter klasskonferensschema samt att han för E.F. klargjort att det var K.H. som var dennes chef för att undvika att denne spelade ut rektorerna mot varandra. P-O.O. har vidare berättat att han omkring en vecka före den 31 oktober hade talat med E.F. om studiedagarna. E.F. påtalade då att han inte ville delta i de studiedagar som K.H. anordnade varvid P-O.O. hänvisade E.F. till K.H. som hade att besluta vad E.F. skulle delta i. E.F. har uppgivit att den information angående ledningsorganisationen som han hade fått innebar att det var P-O.O. som hade den övergripande beslutanderätten i egenskap av basenhetschef och dessutom angående hans arbete som syo-konsulent. Han har vidare uppgivit att han inte kände till att studiedagar bryter klasskonferensschema.

Enligt arbetsdomstolen mening saknas anledning att ifrågasätta de uppgifter P-O.O. och K.H. lämnat. Det får därmed anses utrett att K.H. beordrat E.F. att inställa sig till studiedagen i Oskarshamn den 31 oktober och att P-O.O. för E.F. klargjort att K.H. var dennes chef och hänvisat denne till henne i fråga om deltagandet i studiedagar. Att E.F. inte inställde sig i Oskarshamn den 31 oktober är ostridigt.

Förbundet har mot påståendet om att E.F. gjort sig skyldig till fel eller försummelse genom att utebli från studiedagen i Oskarshamn gjort gällande att K.H. inte hade befogenhet att beordra E.F. den 31 oktober då denne arbetade i Västervik, där det finns en annan rektor. Förbundet har därvid hänvisat till bl.a. 2 kap. 2 § skollagen och förarbetena till den lagen i prop. 1990/91:18.

Vad förbundet anfört i denna del kan enligt arbetsdomstolens mening inte påverka bedömningen i detta fall. Visserligen kan det förhålla sig så att E.F. när han arbetade i Västervik eller Hultsfred i vissa avseenden var underställd rektorerna där. I detta fall var det dock fråga om att bestämma var E.F. skall arbeta en viss dag och det bör otvivelaktigt ankomma på K.H., som var hans chef på den plats där han var stationerad och som enligt vad utredningen visar hade till uppgift att godkänna hans schema, att fatta beslut om detta.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen att E.F. gjort sig skyldig till fel eller försummelse genom att i strid mot arbetsledningens beordran utebli från studiedagen den 31 oktober 1995.

Förbundet har också gjort gällande att det utöver att arbetstagaren gjort sig skyldig till fel eller försummelse krävs att en varning skall anses befogad för att arbetsgivaren skall kunna utdela en sådan. Arbetsdomstolen har i detta fall inte anledning att gå närmare in på vad som kan vara kollektivavtalets innebörd i detta avseende. Det är nämligen som arbetsdomstolen ser det klart att en varning är befogad när en arbetstagare vägrar att rätta sig efter arbetsledningens beslut och vidhåller att han har rätt att göra det.

Av det hittills anförda följer att landstinget inte kan anses ha brutit mot kollektivavtalet genom att tilldela E.F. en skriftlig varning för att han uteblev från studiedagen i Oskarshamn den 31 oktober 1995.

Omständigheterna kring E.F:s uteblivande från resan till Älvsjö den 1 november 1995 är mer svårbedömda. Det kan inte uteslutas att sjukdom varit orsaken till att han uteblev den dagen, även om det kan finnas anledning att betvivla uppgifterna härom eftersom de lämnades först under tvisteförhandlingarna. Mot bakgrund av den nyss gjorda bedömningen anser sig arbetsdomstolen inte behöva ta ställning i den delen. Förbundets yrkanden skall ändå avslås.

Vid denna utgång skall Lärarförbundet förpliktas utge ersättning för landstingets rättegångskostnader. Det yrkade beloppet får anses skäligt.