AD 1998 nr 95

Parter:

Arboga Lärarförening; Arboga kommun

Nr 95

Arboga Lärarförening i Arboga

mot

Arboga kommun.

Mellan Arboga Lärarförening (föreningen) och Arboga kommun (kommunen) träffades den 14 maj 1996 en överenskommelse, vilken parterna sedermera enats om är att anse som ett kollektivavtal. Avtalet kom att gälla till den 15 april 1997.

Av intresse i målet är följande i avtalet intagna passus:

§ 3 Överenskoms att nedsättningsnivån för sektorsansvar för naturvetenskap-fysik skall vara 3 lektioner/vecka fr o m 960101.

A.H., L.H. och K.P. är medlemmar i föreningen. De är anställda som lärare vid Vasagymnasiet i Arboga.

Sedan hösten 1996 gäller ett nytt läraravtal, ÖLA 2000, för medlemmar i Lärarförbundet respektive Lärarnas Riksförbund. Dessförinnan gällde den i det lokala kollektivavtalet ingående specialbestämmelsen BOK 423, i sin lydelse 1993-03-31. I BOK 423 finns bl.a. följande särregleringar avseende de allmänna bestämmelserna (AB).

Arbetstid (§ 8)

Paragrafen ersätts med:

3. Sammantaget har heltidsarbetande lärare samma årsarbetstid som andra heltidsarbetande. Den ordinarie arbetstiden består av undervisningstid, arbetsplatsförlagd tid och övrig tid (förtroendetid).

-----------

5. Arbetstagare är skyldig att fullgöra högst tre tilläggstimmar.

Anmärkning

Med tilläggstimme avses undervisningstimme per vecka som under helt eller längre sammanhängande del av läsår fastställs för arbetstagare utöver den enligt punkt 4 fastställda undervisningstiden.

-----------

8. Tjänstgöring utanför läsåret för hel- och deltidsanställd arbetstagare omfattar högst 24 arbetsdagar avsedda för fortbildning, planering och utvärdering under en period om tre verksamhetsår. Högst 12 av dessa dagar får förläggas till ett och samma kalenderår. Tjänstgöringen skall ansluta till terminsstart eller terminsslut. Arbetsgivare och arbetstagare kan komma överens om annan förläggning.

-----------

9. Arbetstagare är tjänstgöringsfri lovdag under terminstid.

Lön mm för arbetstagare grupp 1 med uppehåll (ferier) i anställningen (18 §)

13 Paragrafen ersätts med punkterna 13.1-13.7.

13.2 Verksamhetsår är den tidsperiod om 12 månader, som förflyter från verksamhetens början på hösten till motsvarande tidpunkt därpå följande höst.

Arbetsår är den tidsrymd av verksamhetsåret, varunder läsåret - höst- och vårtermin - och tjänstgöring utanför läsåret enligt punkt 8 förläggs.

Ferier - vinter- och sommarferie - är den tidsrymd av verksamhetsåret som inte är arbetsår.

-----------

13.4 Arbetstagare enligt semesterlagen/avtalet tillkommande semesterledighet skall anses förlagd till tid räknat fr.o.m. första vardagen av sommarferien. Som intjänandeår räknas verksamhetsår.

Föreningen har framställt vissa krav på ersättning till de tre lärarna för sommarlov och jullov. Kommunen har inte påkallat förhandling när kraven framställts. Tvisten i målet gäller frågan om kraven enligt 35 § (MBL) är oskäliga samt frågan huruvida kommunen tredskats beträffande utbetalningarna avseende annan fordran än den i målet aktuella och därigenom ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd.

YRKANDEN

Föreningen har väckt talan vid arbetsdomstolen mot kommunen och - såsom talan slutligen bestämts - yrkat förpliktande för kommunen att till respektive A.H., L.H. och K.P. utge följande belopp.

A.H. L.H. K.P.

Lön juni 1996 747 kr 882 kr 927 kr (3 veckor)

Lön juli 1996 996 kr 1 176 kr 1 236 kr (4 veckor)

Lön aug. 1996 249 kr 294 kr 309 kr (1 vecka)

Lön dec. 1996 249 kr 294 kr 309 kr (1 vecka)

Lön jan. 1997 249 kr 294 kr 309 kr (1 vecka)

Totalt kapital- 2 490 kr 2 940 kr 3 090 kr

belopp

jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från den 26 i respektive månad till dess betalning sker.

Vidare har föreningen yrkat att kommunen till föreningen skall utge allmänt skadestånd för brott mot MBL med 40 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

Arboga kommun har bestritt yrkandena. Beloppen 249 kr, 294 kr respektive 309 kr har vitsordats i och för sig såsom timlön för utförd lektion, men inte som ersättning för något annat. Kommunen har vitsordat beräkningen av ränta avseende yrkandet om allmänt skadestånd. Yrkandet avseende ränta i övrigt har inte vitsordats. För det fall arbetsdomstolen skulle finna kommunen betalningsskyldig görs gällande att ränta enligt 6 § räntelagen avseende ersättning för sommarlovet (juni-augusti 1996) kan utgå tidigast fr.o.m. den 28 januari 1997 samt ränta avseende ersättning för jullovet (december 1996-januari 1997) kan utgå först från den 28 juni 1997, eftersom betalningsskyldighet enligt 35 § MBL kan ha inträtt först vid dessa tidpunkter. Betalningsskyldighet har i så fall uppkommit genom att förhandlingarna uteblivit. - Kravet beträffande sommaren 1996 kom i december 1996. Kommunen intog motsatt uppfattning i tolkningsfrågan i slutet av december, varefter dock inte några förhandlingar påkallades från kommunens sida. Utbetalning kan då tidigast ha skett med januarilönen som utbetalas den 28 januari. Det krav som kom till rektor H.S:s kännedom i slutet av maj 1997 avsåg sommaren, julen och ersättning för läsåret. Ersättning för läsåret har utbetalats. Ränteyrkandet avser ersättning för jullovet. Ersättning för jullovet skulle i förekommande fall ha betalats tidigast den 28 juni, eftersom det inte stod klart för H.S. förrän i slutet av maj att ersättningskrav förelåg för julen.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

PARTERNAS UTVECKLING AV SIN TALAN

FÖRENINGEN

L.H. och K.P. har varit anställda vid Vasagymnasiet i Arboga sedan 1983, medan A.H. anställdes 1994. Samtliga undervisar i naturvetenskapliga ämnen. Arboga Lärarförening bildades 1993 och de tre lärarna är medlemmar i föreningen. Inom skolväsendet gällde tidigare ett system med huvudlärare respektive institutionsföreståndare. För dessa uppdrag utgick särskilt arvode utöver den ordinarie lönen. L.H. var tidigare huvudlärare i matematik och fysik. K.P. var institutionsföreståndare i fysik. I slutet av 1980-talet avskaffades systemet med huvudlärare respektive institutionsföreståndare. Institutionsföreståndaren kom t.ex. istället att kallas för specialfunktionär. Istället för arvode kom dessa arbetsuppgifter att ersättas genom nedsättning i tjänstgöringsskyldighet. Läraren fick således inte någon ersättning i pengar för det utförda arbetet, utan fick istället färre undervisningstimmar. Om en lärare exempelvis hade 23 timmars undervisningsskyldighet kunde ett uppdrag som specialfunktionär innebära två timmars nedsättning, varför lärarens undervisningsskyldighet kom att bli 21 timmar. Systemen kom dock tidvis att vara likvärdiga avseende ersättningen, eftersom lärarna ofta varit tvungna att arbeta extra, s.k. tilläggstimmar. För dessa tilläggstimmar, som lades utöver den undervisningsskyldighet som läraren hade, utgick särskild betalning. För det fall läraren i exemplet ovan haft två tilläggstimmar skulle den totala undervisningstiden ha blivit 23 timmar, varvid ersättning således skulle utgått för två timmar utöver heltidslönen. Under läsåret 1994/1995 valde lärarna att ta ut ersättning i form av arvode, vilket var möjligt. K.P., A.H. och L.H. kom då att få avsevärt sämre ersättning än vad t.ex. lärarna inom elprogrammet fick, varför de menade att sektorn naturvetenskap-fysik missgynnades. När det nya läraravtalet, ÖLA 2000, trädde i kraft hösten 1996 upphörde systemet med nedsättning och tilläggstimmar och istället fick läraren en fast lön för allt arbete. Föreningen omfattades dock inte av det nya läraravtalet, varför det fanns möjlighet att även fortsättningsvis överenskomma om nedsättning i undervisningsskyldigheten för medlemmarna i föreningen. Föreningen hade länge varit utestängd från möjligheten att erhålla facklig information, men i maj 1995 träffades föreningens medlemmar och skolledningen för förhandling. Föreningens medlemmar hade dessförinnan varit tvungna att acceptera systemet med nedsättning i tjänst istället för arvode för lärare med särskilda uppgifter. De tre lärarna hade då för olika uppdrag nedsättning med 0,83 veckotimmar vardera. Vid förhandlingen föreslog K.P. att nedsättningen skulle ändras till 1,25 veckotimmar. Detta var ett försök att "återupprätta ämnenas status", eftersom lärarna tyckte att de beträffande nedsättningsnivån hade missgynnats i förhållande till lärare i andra ämnen.

Den 14 maj 1996 nådde föreningen viss framgång med sina krav, eftersom kommunen vid MBL-förhandlingar föreslog att nedsättningsnivån skulle höjas till 1 veckotimme per person för sektorsansvar för naturvetenskap- fysik. Detta skulle gälla retroaktivt från den 1 januari 1996. Visserligen tyckte medlemmarna i föreningen att nedsättningsnivån kunde varit högre, men de var ändå nöjda med att föreningen skulle få ett eget kollektivavtal med kommunen och accepterade budet. Eftersom ersättning beslutats utgå retroaktivt skulle ersättning utbetalas för 0,17 veckotimmar för perioden från den 1 januari 1996 till den 14 maj 1996. I löneutbetalningen för maj månad kom emellertid inte någon ersättning till följd av det nya avtalet. När detta påpekades för rektorn H.S. sade denne att utbetalning skulle ske vid nästkommande lönetillfälle.

Under sommarlovet 1996 utförde de tre lärarna visst arbete. Arbetet var i och för sig inte beordrat, men eftersom de tolkat avtalet så, att ersättning skulle utgå under hela året motsvarande lön för en undervisningstimme per vecka och person, saknade detta betydelse. A.H., L.H. och K.P. arbetade bl.a. med att samla in böcker för att kontrollera vad som behövde köpas in. Orsaken till det är att eleverna numera inte får behålla läroböckerna, utan måste återlämna dem. Arbetet måste utföras efter terminens slut och det tog 1-2 dagar att genomföra det. Vidare deltog K.P. och A.H. i en matematikkonferens i Bonn under sommaren. Kommunen hade för detta ändamål ställt upp med fortbildningsanslag. Efter hemkonsten träffades de för att diskutera vissa saker i anslutning till konferensen.

Vid en förhandling den 15 augusti 1996 påpekades åter att någon betalning inte skett, varvid de fick svaret att de skulle erhålla sådan. I september 1996 förelåg fortfarande ersättningskrav, även om ersättning retroaktivt utgått för arbetade timmar. Vid en förhandling i oktober 1996 påpekades att betalning fortfarande inte utgått för sommarlovet och tiden därefter. Den 29 november 1996 skrev föreningen till kommunen, eftersom betalning fortfarande inte skett. Föreningen angav i brevet sin tolkning av kollektivavtalet av den 14 maj 1996, varvid påpekades att enligt föreningens mening skulle ersättning utgå med 1 veckotimme per person för de tre lärarna och att ersättning inte betalats ut för veckorna 24 till och med vecka 48. I vart fall genom detta brev måste kommunen ha insett att en lönetvist hade uppstått, men föreningen fick ingen reaktion från kommunen. I december 1996 skrev föreningen till förvaltningschefen och påtalade att kommunen vägrade följa kollektivavtalet. K.P. blev inkallad till rektorsexpeditionen för ett informellt samtal med S.N., administrativ chef i kommunen, och H.S. De sade då att det inte fanns någon ersättning i pengar för sektorsansvar, utan endast nedsättning i tjänstgöringstid. Den 20 december 1996 ringde K.P. till H.S. för att höra om någon ersättning skulle betalas ut före jul. H.S. svarade då bl.a. att lärarna hade dröjt med att lämna in rapporter och att de därför fick vänta på pengarna. K.P. skrev då till kommunen för föreningens räkning och upplyste att föreningen avsåg att föra saken vidare till arbetsdomstolen för det fall kommunen inte avsåg att följa avtalet. Under det jullov som sedan följde arbetade A.H., L.H. och K.P. mer än en dag med utvärdering av ett projekt som skolan deltog i. I enlighet med avtalet utgick de från att ersättning skulle utgå för arbetet. Först vid ett förhandlingstillfälle den 15 januari 1997 lämnade kommunen beskedet att kommunen betraktade avtalet av den 14 maj 1996 som ett kollektivavtal. I mars månad tillsändes de tre lärarna tjänstgöringsrapporter. De ansåg sig emellertid inte behöva skriva på några papper, eftersom de slutit kollektivavtal, dessutom stod det "vikarier" på blanketterna. Eftersom de inte fann någon anledning att skriva på blanketterna skickade de tillbaka dem. De sände dem till den enhet på kommunens kontor där handlingar diarieförs. I ett brev av den 14 april 1997 till kommunen krävde föreningen åter att utfå ersättning, då också beträffande jullovet. Inte heller i detta avseende kallade kommunen till förhandling. I slutet av maj 1997 kallade föreningen kommunen till förhandling, vilken kom att hållas den 5 juni 1997. De kunde emellertid inte enas. Först efter att stämning ingivits till arbetsdomstolen utbetalades en större del av den fordrade ersättningen. Någon ersättning för sommarlov respektive jullov har dock fortfarande inte utbetalats.

Sammanfattningsvis gör föreningen gällande att kommunen ådragit sig skyldighet att utge ersättning för såväl sommarlovet som jullovet i enlighet med vad som överenskommits i kollektivavtalet. Denna skyldighet har uppkommit genom att kommunen inte omedelbart påkallade förhandlingar enligt 35 § MBL, sedan tvist i december 1996 respektive i april 1997 uppkommit mellan parterna. Kommunen är därför skyldig att betala av föreningen yrkade belopp, för det fall kommunen inte kan visa att beloppen är oskäliga. Föreningen gör gällande att ersättning i pengar avseende arbete under loven inte är oskäligt med tanke på att arbete faktiskt fullgjorts. Föreningen har i och för sig fått acceptera principen om nedsättning, liksom det förhållandet att ersättning inte kan utgå under loven. Eftersom föreningens medlemmar missgynnats beträffande nedsättningens storlek gör föreningen emellertid gällande att föreningsmedlemmarna bör kompenseras genom att erhålla betalning för arbete under loven. Kommunen har dessutom under tidigare år utgett ersättning för sportlov och påsklov, vilket tyder på att kommunen inte principiellt är emot att utge ersättning för arbete under lov.

Vad gäller yrkandet om allmänt skadestånd hänför sig det till det belopp avseende tilläggstimmar som utbetalades i juni 1997, vilket i och för sig inte omfattas av nu aktuell tvist. Det görs gällande att kommunen är skadeståndsskyldig genom brott mot 35 § och 54-55 §§ MBL på grund av att kommunen tredskats eller förhalat utbetalningen.

KOMMUNEN

Yrkandena om ersättning för sommarlov respektive jullov och skäligheten därav

Före den 1 januari 1991 var lärarnas anställningar statligt reglerade och för deras tjänster gällde ett klart och tydligt regelsystem. Lärarna hade undervisningsskyldighet, men också förtroendetid. Dessutom fanns det särskilda arvodestjänster, såsom huvudlärare och institutionsföreståndare, för vilka utgick särskilt arvode utöver månadslönen. Det fanns också särskilda uppdrag, såsom specialfunktion som ansvarig för naturorienterande ämnen. Ersättning för dessa uppdrag utgick genom nedsättning i undervisningstid, med oförändrad månadslön. Några extra pengar utgick alltså inte för den typen av uppdrag. I avtalet fanns reglerat dels det antal undervisningstimmar, dels det antal tilläggstimmar en lärare var skyldig att utföra. För tilläggstimmar utgick särskild ersättning. När lärartjänsterna kommunaliserades 1991 fanns definitionerna undervisningsskyldighet, förtroendetid, tilläggstimmar och nedsättning i tid fortfarande kvar. De särskilda förordnandetjänsterna, som huvudlärare t.ex., för vilka särskilt arvode utgick började dock försvinna. I Arboga kommun togs den typen av tjänst bort 1987. - Föreningens medlemmar var i och för sig inte bundna av kollektivavtalet BOK 423, men avtalet hade normerande verkan även för föreningens medlemmar. Verksamhetsåret, eller den reglerade arbetstiden, i Arboga kommun under den i målet aktuella perioden omfattade 194 dagar. Den omfattade tiden den 8 augusti 1996 till den 20 december 1996 samt den 7 januari 1997 till den 16 juni 1997.

Den särskilda typ av arbete som är aktuell i tvisten kallas numera sektorsansvar. Arbetet innebär bl.a. att diskutera fortbildningsbehov inom sektorn, att kalla och leda ämneskonferenser, anskaffning av läromedel till sektorns ämnen, att uttrycka behov av inköp, att ansvara för institutionen samt utveckling av ämnen inom sektorn. Arbetet har ersatts med såväl pengar som tid. Det har stått läraren fritt att välja nedsättning i tid eller arvode. Under läsåret 1995/1996 valde samtliga lärare, även de tre lärarna på Vasagymnasiet, nedsättning. Nedsättning innebar omräkning i undervisningstid på så sätt att undervisningstiden reducerades med timmar motsvarande detta värde. Arvode betalades ut på så sätt att det delades upp i det antal månader som omfattades av arbetsåret, varvid utbetalning skedde med lika belopp per månad då undervisning förekom. Ersättning under sommarlovet utgick aldrig, oavsett om läraren valt nedsättning eller arvode. Ersättning i form av arvode utbetalades visserligen i december, dvs. under jullovet, men det berodde på att utbetalning skedde med lika belopp per månad, förutom under sommarmånaderna. De tre lärarna A.H., L.H. och K.P., har delat en särskild tjänst som institutionstekniker, vilket i och för sig inte har med nu aktuell tvist att göra. Av visst intresse är emellertid att ett särskilt arvode har utgått för detta arbete, vilket har utbetalats under 11 månader under året, dock inte under juli månad.

Det nya avtalet ÖLA 2000 innebär att en fast lön utgår för allt arbete läraren utför. Några särskilda ersättningar såsom t.ex. nedsättning förekommer således inte längre i avtalet. Den överenskommelse som träffades den 14 maj 1996 och som kommunen sedermera insett ha karaktären av kollektivavtal tillkom på grund av att lärarna i föreningen var missnöjda med nedsättningens storlek avseende sektorsansvaret. En kompromiss ledde till att den nedsättning om 0,83 veckotimmar som gällde under läsåret 1995/1996 höjdes till 1,0 veckotimmar per lärare. Det var över huvud taget inte någon diskussion om huruvida avtalet var att anse som ett kollektivavtal, om ersättning skulle utgå under sommaren eller om ersättning skulle utgå i pengar. Däremot var parterna ense om att höjningen skulle ske retroaktivt från den 1 januari 1996. Överenskommelsen innebar att föreningens medlemmar hade haft för mycket undervisning dittills under våren, jämfört med den nya nedsättningsnivån. Följden blev att 0,17 timmar per lärare och vecka kom att betraktas som övertimmar. Ersättning för dessa utbetalades i september 1996.

Kommunen gör således gällande att avtalet inte innebär annat än att nedsättningsnivån ändrats från 0,83 veckotimmar till 1,0 veckotimme. Vidare gör kommunen gällande att de av föreningen yrkade ersättningsbeloppen är oskäliga på följande grunder. Ersättning utgår inte under sommarlovet för denna typ av arbete, även om ersättning skulle ha skett i form av arvode. Vidare är inte lärarna inom ramen för sin läraranställning arbetsskyldiga under loven. Det torde krävas särskild överenskommelse med rektor för att sådan arbetsskyldighet skall föreligga; någon sådan föreligger inte i nu aktuellt fall. Lärarna har dessutom fordrat ersättning även för de fem veckor lärarna skulle ha semester. De tre lärarna har dessutom ersättning för sektorsansvaret i form av nedsättning i undervisning, vilket framgår av avtalet av den 14 maj 1996. För den tid läraren inte undervisar finns ingen tid att nedsätta, varför ersättning inte kan utgå, vilket de tre lärarna måste vara väl medvetna om då tillämpning tidigare skett på det sättet. Att lärarna haft nedsättning i undervisningsskyldighet och inte ersättning i pengar för sektorsansvar framgår också av de tjänstgöringsintyg som upprättats för K.P., A.H. och L.H. för läsåret 1995/1996.

Grunderna för kommunens talan i denna del är sammanfattningsvis följande.

Det är ostridigt att föreningen i december 1996 lämnat besked om hur föreningen såg på tolkningen av avtalet av den 14 maj 1996 och att kommunen inte omedelbart påkallat förhandling efter att lönetvist uppstått. Detta förhållande innebär i och för sig att betalningsskyldighet enligt 35 § MBL normalt skulle inträda. De yrkade beloppen avsåg vid den tidpunkten sommarlovet 1996 och belöpte på 1 992 kr, 2 352 kr respektive 2 472 kr för A.H., L.H. respektive K.P. Den 15 april 1997 framställde föreningen ytterligare krav, utöver de tidigare framställda. Vad som nu tillkommit gällde jullovet 1996 och avsåg 498 kr, 588 kr respektive 618 kr för de tre lärarna. Även i denna del är det ostridigt att kommunen inte påkallade förhandling omedelbart efter att tvist uppstått och att betalningsskyldighet normalt skulle ha inträtt efter det. Enligt 35 § MBL inträder dock ej betalningsskyldighet om kravet är oskäligt. Kommunen gör gällande att föreningens uppfattning om rättsläget är uppenbart oriktig och att föreningen har förstått eller i vart fall bort förstå att kravet är helt grundlöst, vilket innebär att kravet är oskäligt och att betalningsskyldighet inte kan anses föreligga.

Allmänt skadestånd för brott mot MBL

Grunderna för talan i denna del kan sammanfattas på följande sätt. Allmänt skadestånd kan inte utgå till facklig organisation enbart för att arbetsgivaren inte betalat tvistigt belopp. Sanktionen är istället att arbetsgivaren åläggs att betala det tvistiga beloppet. Allmänt skadestånd kan endast utgå om arbetsgivaren av tredska skulle ha underlåtit att fullgöra den betalningsskyldighet som följer av 35 § MBL. Påståendet om tredska eller förhalning gäller i förevarande fall försenad betalning av tilläggstimmar under läsåret, dvs. annat belopp än det som är föremål för prövning i nu aktuell tvist. Beloppet är sedan januari 1997 inte tvistigt och beloppet utbetalades dessutom i juni 1997.

Kommunen gör i första hand gällande - mot bakgrund av det ovan anförda - att grund för skadeståndstalan saknas. För det fall arbetsdomstolen i och för sig skulle finna att grund för yrkandet skulle föreligga bestrids att kommunen skulle ha tredskats beträffande utbetalningen av ersättningen för tilläggstimmar.

Under hösten 1996 trädde ett nytt läraravtal i kraft, vilket även kom att tillämpas på föreningens medlemmar, eftersom kommunen tillämpat samma villkor för samtliga lärare, oavsett organisationstillhörighet. Genom avtalet 1996 skulle inte någon särskild ersättning utgå, varken i tid eller pengar, utöver den fasta lönen. När kravet på ersättning från sommarlovet till december 1996 framställdes i december 1996 hänvisades till protokollet från den 14 maj 1996. Kommunen ställde sig då dels frågan om överenskommelsen den 14 maj 1996 verkligen var ett kollektivavtal, dels om medlemmarna i föreningen hade rätt till ersättning i pengar för arbete under sommaren. Rektor H.S:s reaktion var att fråga inte var om ett kollektivavtal, eftersom parterna vid avtalsslutet inte haft sådan avsikt och inte heller diskuterat det. När S.N. och H.S. erhöll handlingen från föreningen tog de för givet att ett missförstånd hade uppstått och vid förhandlingar med föreningen i en annan fråga togs saken upp, varvid Sylvia Nilsson sade att ersättning i pengar inte kan utgå för arbete som ersätts genom nedsättning i tid. K.P., som var närvarande, protesterade inte och därmed trodde S.N. att saken var utagerad.

Efter närmare undersökningar förklarade kommunen emellertid vid en förhandling den 15 januari 1997 att överenskommelsen var att se som ett kollektivavtal, eftersom förutsättningarna därför enligt MBL var uppfyllda. Kommunens uppfattning var då att medlemmarna i föreningen genom avtalet skulle ha rätt till ersättning för sektorsansvar genom nedsättning i undervisningstid, i likhet med de principer som tidigare gällt. Däremot skulle lärarna inte vara berättigade till ersättning under loven. Vid den tidpunkten hade de tre lärarna emellertid redan fullgjort sin undervisningsskyldighet. Ersättning genom nedsättning i tid var inte möjlig att ordna. För att lösa problemet som uppstått kom den tid lärarna skulle haft som nedsättning att istället betraktas som tilläggstimmar, varvid lärarna fick ersättning i pengar. Någon ersättning för sommaren betalades dock inte ut. För att utbetalning skulle ske meddelade H.S. personalredogöraren detta. Personalredogöraren skickade på eget initiativ tjänstgöringsrapporter till A.H., L.H. och K.P. för godkännande. Rapporterna kom dock inte tillbaka till personalredogöraren. H.S. fann sedan rapporterna i samband med att han fick del av föreningens tolkningsbesked i slutet av maj 1997 och noterade att de varken var undertecknade eller attesterade. Eftersom blanketterna hade återsänts av de berörda lärarna i icke undertecknat skick kom inte heller någon utbetalning att ske. H.S. hade fram till i maj månad ingen anledning att tro annat än att pengarna var på väg, vilket han upplyst K.P. om. Så snart H.S. fick kännedom om att utbetalning ej skett av ersättningen för tilläggstimmar under året 1996/1997 föranstaltade han om att så skulle ske. Personalredogöraren fyllde då själv i rapporter, varefter utbetalning skedde i juni 1997, dvs. första löneutbetalningstillfället efter att rektorn fått kännedom om problemet. Systemet med tjänstgöringsrapporter är väl känt för de tre lärarna. Så snart fråga är om utbetalning av ersättning för arbete som personalredogöraren inte själv varit med att initiera översänds tjänstgöringsrapporten till berörd lärare för godkännande. Detta gäller t.ex. ersättning beträffande den teknikertjänst, vilken A.H., L.H. och K.P. delat på. Efter att rapporterna godkänts översändes de till rektor eller studierektor för attest. Därefter skickas blanketten till lönekontoret för utbetalning.

Det bestrids således att kommunen skulle ha tredskats avseende utbetalningen av ersättning för tilläggstimmarna. Att betalningen skedde sent var de tre lärarna själva orsak till.

Domskäl

Mellan parterna är tvistigt dels huruvida föreningens krav på ersättning till A.H., L.H. och K.P., samtliga lärare i naturvetenskapliga ämnen på gymnasiet i Arboga, för sommarlov och jullov för s.k. sektorsansvar jämlikt 35 § MBL är oskäliga, dels om kommunen i egenskap av arbetsgivare kan åläggas att utge allmänt skadestånd för att kommunen genom att dröja med betalning av annan fordran brutit mot MBL.

I målet har förebragts såväl skriftlig som muntlig bevisning. Vid huvudförhandlingen har på parternas begäran rektorn H.S., administrative chefen S.N. och läraren U.E. hörts som vittnen. På föreningens begäran har läraren L.H. hörts upplysningsvis. På kommunens begäran har vittnesförhör hållits med löneförrättaren B-M.N., lektorn H.A. och förvaltningschefen ER.N.

Arbetsdomstolens bedömning

Frågan om ersättning för sommarlov respektive jullov och rättsverkan enligt

35 § MBL

Föreningen har grundat sitt krav på att det har uppkommit en betalningsskyldighet enligt 35 § MBL och att de yrkade beloppen är skäliga mot bakgrund av att arbete fullgjorts under såväl sommarlov som jullov.

Kommunen har bestritt föreningens ersättningsyrkande under påstående att kravet är oskäligt. Kommunen har gjort gällande att föreningens uppfattning om rättsläget är uppenbart oriktig och att föreningens medlemmar har förstått eller i vart fall bort förstå att kravet är helt grundlöst.

I 35 § MBL finns bestämmelser om tolkningsföreträde i lönetvister. Bestämmelserna innebär att arbetsgivaren under vissa omständigheter kan bli skyldig att utge ersättning enligt arbetstagarorganisationens mening fastän rättslig grund härför annars inte skulle ha förelegat. Arbetstagarsidan kan i sådant fall på paragrafens bestämmelser grunda ett fristående betalningsanspråk mot vilket inte kan riktas annan invändning än att det framställda kravet är oskäligt. För att denna speciella rättsverkan skall inträda förutsätts att, sedan rättstvist om lön eller annan ersättning uppkommit mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisation som är bundna av samma kollektivavtal, arbetsgivaren har underlåtit att omedelbart påkalla förhandling i tvisten eller att därefter inom viss tid fullfölja ärendet genom att begära central förhandling och i sista hand väcka talan vid arbetsdomstolen.

I målet är ostridigt att det har uppkommit en rättstvist mellan föreningen och kommunen rörande ersättning för såväl sommarlov som jullov. Det är också ostridigt att kommunen, trots krav från föreningen, inte har vidtagit någon åtgärd som föreskrivs i 35 § MBL. Rättsverkan enligt paragrafen har därmed inträtt såvida kraven inte är oskäliga.

Det har inte gjorts gällande från kommunens sida att kravet är oskäligt med hänsyn till det fordrade beloppets storlek som sådant. Oskäligheten hänför sig enligt kommunen till att föreningen hävdat rätt till ersättning i pengar för sektorsansvar, trots att lärarna enligt kollektivavtalet ersätts genom nedsättning i tid och att ersättningen dessutom avser tid då undervisningsskyldighet inte förelegat och arbete inte heller beordrats. Därtill har kommunen hävdat att det stått klart eller borde stått klart för föreningen att kravet är grundlöst.

Beträffande frågan huruvida ersättningskravet är oskäligt har arbetsdomstolen tidigare vid tillämpning av betalningsregeln i 35 § MBL (se t.ex. AD 1990 nr 42) uttalat att ett krav kan vara oskäligt av den orsaken att den uppfattning om rättsläget som ligger till grund för kravet är uppenbart oriktig. Det är således endast i helt klara och entydiga fall som arbetsgivaren på denna grund kan undgå betalningsskyldighet enligt 35 § MBL. Fallen utmärks av att arbetstagarsidan vid en bedömning på grundval av den utredning som fanns tillgänglig när den särskilda rättsverkan enligt 35 § MBL inträdde förstod eller rimligen borde ha förstått att kravet var helt grundlöst. I en sådan situation skulle det vara stötande att ålägga arbetsgivaren betalningsskyldighet i enlighet med kraven.

Vid sin prövning av om föreningens krav kan anses oskäligt i den nu angivna meningen fäster arbetsdomstolen avseende vid följande omständigheter.

Föreningen har vidgått att dess medlemmar accepterat principen om nedsättning såsom ersättning för sektorsansvar samt det förhållandet att ersättning inte utgår under loven. Föreningen har dock gjort gällande att eftersom medlemmarna missgynnats vad gäller nedsättningens storlek, bör de kompenseras genom att lärarna erhåller ersättning under loven.

Av utredningen framgår att lärarna i föreningen har lång erfarenhet inom sitt yrke. De måste därigenom varit väl medvetna om, vilket föreningen i och för sig vidgått, att nedsättning innebär nedsättning i tid och att det inte är fråga om ersättning i pengar samt att nedsättning inte kan ske under tid då undervisning inte bedrivs, vilket innebär att ersättning under lov inte kan utgå. Redan av avtalets ordalydelse ter sig detta för övrigt närmast självklart. Ostridigt i målet är vidare att de ifrågavarande lärarna inte beordrats att arbeta under loven, varför ersättning av den anledningen inte kan utgå. Fastmera synes de i målet

framställda kraven vara grundade på ett allmänt missnöje med nedsättningens storlek, varför föreningen i arbetsdomstolen - under åberopande av 35 § MBL - söker driva vad som egentligen framstår som en ren intressefråga.

Arbetsdomstolen gör mot bakgrund av det anförda den bedömningen att det borde stått fullständigt klart för föreningen att ett krav på ersättning för sommarlov respektive jullov skulle ha underkänts vid en rättslig prövning. Domstolen finner i enlighet härmed att föreningens krav får anses vara oskäligt i den mening som avses i 35 § MBL.

Det anförda leder till att föreningens yrkande om ersättning till de tre medlemmarna skall avslås.

Allmänt skadestånd för brott mot MBL

Föreningen har gjort gällande att kommunen är skadeståndsskyldig genom att kommunen tredskats eller förhalat utbetalningen avseende de tilläggstimmar, för vilka ersättning utgick i juni 1997; ett belopp som i och för sig inte omfattas av nu aktuell tvist.

Kommunen har invänt att grund för skadeståndstalan saknas, eftersom påståendet om tredska eller förhalning gäller annat belopp än det som är föremål för prövning i nu aktuell tvist. Kommunen har i vart fall bestritt att kommunen skulle ha tredskats eller förhalat utbetalningen.

Inledningsvis kan konstateras att det, mot bakgrund av vad som förevarit under förhandlingarna beträffande avtalet, förelegat en till viss del förklarlig osäkerhet hos kommunen huruvida fråga var om ett kollektivavtal eller ej. Enligt vad rektor H.S. uppgett, vilket det saknas anledning ifrågasätta, meddelade han, så snart det stod klart för honom att fråga var om ett kollektivavtal, personalredogöraren att utbetalning skulle ske. Av hans uppgifter framgår vidare att personalredogöraren på eget initiativ tillsänt A.H., L.H. och K.P. tjänstgöringsrapporter för signering. Föreningen har vidgått att rapporterna återsändes icke undertecknade till kommunens diariekontor. Främsta orsaken härtill skulle ha varit att man inte ansåg sig skyldig att underteckna rapporterna, eftersom man hade slutit ett kollektivavtal. Utredningen i målet visar vidare att inte någon av lärarna med arbetsgivaren tagit upp den uteblivna betalningen förrän i maj månad. Av B-M.N:s uppgifter, vilka domstolen inte heller finner anledning ifrågasätta, har framgått att K.P. i andra situationer kontrollerat med henne huruvida hans tjänstgöringsrapporter inkommit på ett korrekt sätt. Genom hennes vittnesmål, liksom av S.N:s uppgifter, får det även anses styrkt att de tre lärarna i andra sammanhang fyllt i tjänstgöringsrapporter, varför en sådan ordning inte på något sätt kan ha varit främmande för dem. Av H.S:s uppgifter framgår vidare att när han i maj 1997 insåg att någon utbetalning aldrig hade skett föranstaltade han om att utbetalning omedelbart skulle ske, vilken ostridigt ägde rum i juni 1997.

Sammanfattningsvis kan i denna del följande konstateras. Inledningsvis rådde viss osäkerhet om huruvida betalningsskyldighet förelåg. Så snart det stod klart att sådan förelåg vidtog kommunen åtgärder för att utbetalning skulle ske. Att utbetalningarna sedan dröjde berodde på de tre berörda arbetstagarna själva. Mot bakgrund av dessa omständigheter finner arbetsdomstolen att kommunen inte kan anses ha på något sätt tredskats eller medvetet fördröjt utbetalningarna av dessa ersättningar. Redan härav följer att kommunen inte ådragit sig någon skyldighet att utge skadestånd för brott mot 35 § MBL. Arbetsdomstolen behöver därmed inte ta ställning till om det över huvud taget är möjligt att erhålla skadestånd för brott mot det lagrummet i en situation som den förevarande.

Föreningens talan får också anses innefatta ett påstående om att kommunen ådragit sig skyldighet att utge skadestånd för brott mot kollektivavtalet genom förseningen av utbetalningarna. I denna del måste samma omständigheter som i det föregående beaktas, nämligen att kommunen så snart det stod klart att betalningsskyldighet förelåg vidtog åtgärder för att utbetalning skulle ske och att fördröjningen sedan berodde på arbetstagarna själva. Av särskild vikt är i detta sammanhang också att föreningen inte visat på någon kollektivavtalsbestämmelse om när utbetalningar av ersättningar av aktuellt slag skall ske. Arbetsdomstolen kan alltså inte finna att kommunen ådragit sig skadeståndsskyldighet för kollektivavtalsbrott.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Slutsatsen av det anförda blir att föreningens talan skall avslås helt.

Vid denna utgång skall föreningen förpliktas ersätta kommunens rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.