AD 1998 nr 96

Parter:

Svenska Transportarbetareförbundet; Sälen Mur & Betong Handelsbolag

Nr 96

Svenska Transportarbetareförbundet

mot

Sälen Mur & Betong Handelsbolag i Sälen.

Sälen Mur & Betong Handelsbolag (bolaget) träffade den 15 juli 1992 ett s.k. hängavtal med Svenska Transportarbetareförbundets avdelning 88. Genom hängavtalet blev det s.k. maskinförareavtalet gällande för bolaget. Maskinförareavtalet har den 1 januari 1995 ersatts av transportavtalet.

Medlemmen i Svenska Transportarbetareförbundet (förbundet) A.H. var anställd hos bolaget under tiden den 5 december 1994 - 30 november 1996. Sedan denne slutat sin anställning hos bolaget uppkom tvist om bl.a. huruvida han erhållit semesterersättning i enlighet med maskinförareavtalet och transportavtalet.

Eftersom tvisten inte kunnat lösas vid förhandlingar har förbundet vid arbetsdomstolen väckt talan mot bolaget. Sedan bolaget och A.H. träffat en överenskommelse i saken har förbundet återkallat tidigare framställda yrkanden utom såvitt avser yrkandet att domstolen skall förplikta bolaget att till förbundet utge allmänt skadestånd med 50 000 kr för kollektivavtalsbrott jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av ansökan om stämning (den 2 februari 1998) till dess betalning sker.

Bolaget har bestritt förbundets talan och därvid gjort gällande att hängavtalet i april 1993 sagts upp att upphöra fr.o.m. den 30 juni samma år. För det fall arbetsdomstolen skulle finna att skadestånd skall utgå bör detta enligt bolagets mening jämkas i första hand till noll kronor. Bolaget har i och för sig vitsordat att A.H:s anställningsvillkor inte varit i överensstämmelse med bestämmelserna i berörda kollektivavtal.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Bolaget bedriver entreprenadverksamhet i Sälen-området. Den 15 juli 1992 träffade bolaget ett hängavtal med förbundets avdelning 88. Någon uppsägning av detta avtal har inte kommit förbundet till handa. Bolaget är därmed fortfarande bundet av bestämmelserna i det riksavtal som hängavtalet hänvisar till, dvs. fram till 1995 maskinförareavtalet och senare transportavtalet.

A.H. arbetade hos bolaget under perioden den 5 december 1994 - 30 november 1996. Sedan anställningen upphört kontaktade A.H. förbundets avdelning 88 rörande semesterersättningen. Vid kontroll fann avdelningen att A.H. inte hade erhållit avtalsenlig semesterersättning. Ombudsmannen Ö.J. krävde därför i ett brev till bolaget den 7 januari 1997 att resterande belopp skulle betalas till A.H. Någon reaktion från bolaget kom inte med anledning av kravbrevet. Avdelningen beslöt att göra en fullständig kontroll av A.H:s löneförhållanden hos bolaget och upptäckte då att bolaget inte följt bestämmelserna i berörda kollektivavtal. Bolaget hade bl.a. betalat månadslön i stället för timlön och varken betalat semestertillägg eller ersättning för övertidsarbete. Avdelningen påkallade därför förhandling med bolaget. En förhandling hölls den 26 maj 1997. Vid denna företräddes bolaget av ställföreträdaren L.L. Från avdelningens sida redogjordes för de lönekrav som framställdes. Bolaget framförde vid detta tillfälle en mängd invändningar mot kraven, bl.a. att bolaget inte var bundet av kollektivavtal och att bolaget hade ett individuellt avtal med A.H. och därför inte var skyldigt att utge ytterligare ersättning. Förhandlingarna ajournerades och återupptogs per telefon den 29 maj 1997. Bolaget gjorde då ånyo gällande att det inte var bundet av kollektivavtal. Avdelningen upprättade ett protokoll över förhandlingen och översände det för justering till bolaget. Protokollet kom dock aldrig tillbaka.

En central förhandling hölls den 3 juli 1997. Vid denna företräddes bolaget av ställföreträdarna L.L. och L.S. Förbundet företräddes av Ö.J. och O.O. Vid denna förhandling invändes att bolaget inte var bundet av kollektivavtal eftersom behörig firmatecknare inte undertecknat avtalet och att avtalstiden därtill löpt ut. Först när O.O. redogjort för hur ett kollektivavtal kan bringas att upphöra gjorde bolaget gällande att avtalet var uppsagt. Någon uppsägningshandling kunde dock inte företes vid detta tillfälle. Ett protokoll över förhandlingen upprättades och skickades till bolaget för justering. Bolaget lät sig dock inte avhöras och besvarade inte heller ytterligare ett brev som förbundet sände till bolaget. Förbundet ansökte då vid arbetsdomstolen om stämning på bolaget. Först i samband med det skriftliga svaromålet företedde bolaget en handling rörande uppsägning av hängavtalet.

Någon uppsägning av hängavtalet har inte kommit avdelningen tillhanda. Det är för övrigt oerhört ovanligt att kollektivavtal sägs upp. När så ändå sker utlöser det en rad åtgärder, bl.a. undersöks om vederbörande arbetsgivare har ändrat verksamhet. Avdelningen har kontinuerligt genom åren tillställt bolaget information av olika slag på uppgiven adress utan att någon handling kommit i retur. Förbundet bestrider att bolaget verkligen har avsänt någon uppsägningshandling.

Eftersom bestämmelsen i 30 § medbestämmandelagen har en omfattande rättverkan krävs det - för upprätthållande av ordningen på arbetsmarknaden - att det ställs höga krav på att uppsägningen avsänts på ett ändamålsenligt och betryggande sätt. Det hade ålegat bolaget att sända uppsägningen med rekommenderat brev eller att på annat sätt försäkra sig om att denna kom förbundet tillhanda.

Bolaget

År 1992 fick bolaget en förfrågan från arbetsförmedlingen om bolaget kunde bereda en sextonårig pojke från trakten arbete. För detta skulle i så fall vissa bidrag utgå. I gengäld var bolaget tvunget att teckna kollektivavtal och en AMF-försäkring. Bolaget accepterade detta och träffade det i målet aktuella hängavtalet. När pojken slutade sin anställning hos bolaget fanns det inte längre någon anledning för detta att ha AMF-försäkring eller att vara bundet av kollektivavtal. Bolaget sade därför upp såväl AMF-försäkringen som hängavtalet. Uppsägningshandlingen till förbundet sändes per post den 26 april 1993, dvs. samma dag som handlingen upprättades. Att bolaget har agerat för att avsluta de engagemang som man åtog sig i anledning av den unge pojkens anställning år 1992 verifieras av en bekräftelse från AMF att bolaget haft AMF-försäkring från sommaren 1992 till den 30 maj 1993. Något kollektivavtal mellan bolaget och förbundet har alltså inte förelegat under den tid A.H. var anställd hos bolaget.

A.H. sades upp från sin anställning hos bolaget på grund av arbetsbrist. Sedan anställningen upphört framförde han krav på ytterligare semesterersättning. Bolaget och A.H. hade avtalat om att semesterersättning skulle utgå till honom motsvarande en månadslön per år. Den ersättningen hade A.H. erhållit. Bolaget förklarade därför att ytterligare ersättning inte skulle utgå. Sedermera har bolaget och A.H. kommit överens om viss ytterligare ersättning till denne.

Bolaget anser inte att vad som förevarit mellan detta och förbundet eller dess avdelning 88 är att betrakta som förhandlingar. Vid parternas första möte på Sälens gästgiveri uppstod omgående en kraftig misstämning dem emellan. Stämningen var uppriven och en ordväxling uppstod. Från bolagets sida klargjordes att någon förhandlingsskyldighet inte förelåg eftersom det inte fanns något kollektivavtal mellan parterna. Det är bolagets uppfattning att de protokoll som förbundet upprättat inte återspeglar vad som verkligen förekom vid de s.k. förhandlingarna.

DOMSKÄL

Den huvudsakliga tvistefrågan mellan parterna gäller huruvida bolaget under A.H:s anställningstid var bundet av maskinförare- respektive transportavtalet. Närmare bestämt gäller frågan om bolaget på ett riktigt sätt sagt upp hängavtalet med förbundet.

Arbetsdomstolen har avgjort målet efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran ombudsmannen O.O. hörts upplysningsvis och ombudsmannen Ö.J. hörts som vittne. På bolagets begäran har ställföreträdaren L.L hörts under sanningsförsäkran. Vidare har viss skriftlig bevisning åberopats.

Bestämmelser om hur kollektivavtal kan sägas upp finns i medbestämmandelagen. Enligt 30 § i den lagen skall uppsägning av kollektivavtal ske skriftligen. Av bestämmelsens ordalydelse framgår vidare att om meddelande om uppsägning har avsänts under motpartens senast kända adress så tidigt att det hade bort komma denne till handa innan uppsägning senast skulle ha skett, skall uppsägning anses ha ägt rum i tid även om meddelandet inte kommer fram eller kommer fram för sent. En motsvarande bestämmelse fanns tidigare i 1928 års lag om kollektivavtal. I förarbetena till medbestämmandelagen anges att regleringen är ett undantag från de allmänna rättsgrundsatser som säger att befordran av meddelanden med t.ex. post i princip sker på avsändarens risk (se prop. 1975/76:105 Bilaga 1, s. 380). Där anges också att motsvarande bestämmelse i lagen om kollektivavtal vid sin tillkomst motiverades av att en motsatt regel skulle ställa för stora krav på avsändaren och av att bestämmelsen torde stå i överensstämmelse med en tämligen allmän uppfattning inom fackorganisationerna.

När en uppsägning av kollektivavtal sänds med post går således - till skillnad mot vad som gäller i andra fall - meddelandet på mottagarens risk. Lagstiftaren har således för denna speciella situation valt att föreskriva ett uttryckligt undantag från den annars gällande huvudregeln att befordran av meddelanden sker på avsändarens risk. Då mottagaren gör gällande att försändelsen med uppsägningshandlingen över huvud taget inte har kommit honom till handa ankommer det dock på avsändaren att styrka att försändelsen verkligen har avlämnats till befordran (jfr AD 1960 nr 34).

Bolaget har gjort gällande att hängavtalet sagts upp fr.o.m. den 30 juni 1993 genom en skrift som den 26 april detta år sändes per post till förbundets avdelning 88. Förbundet har bestritt att uppsägningshandlingen kommit avdelningen tillhanda. Det ankommer därför på bolaget att styrka att försändelsen med uppsägningshandlingen verkligen har avlämnats för postbefordran. I detta ligger att det måste krävas mer än enbart ett påstående från bolagets sida om att försändelsen har avlämnats för befordran för att detta skall anses styrkt.

Förbundet har gjort gällande att det måste krävas av bolaget att det hanterat uppsägningen av avtalet och avsändandet av uppsägningshandlingen med stor noggrannhet. Enligt förbundet borde bolaget därför ha sänt uppsägningshandlingen som rekommenderat brev, eller på annat sätt försäkrat sig om att försändelsen kommit fram till förbundet. Arbetsdomstolen, som i och för sig instämmer i att det finns skäl till stor noggrannhet i samband med uppsägning av kollektivavtal, kan endast konstatera att bestämmelserna i 30 § medbestämmandelagen inte medger att krav ställs på att den som vill säga upp ett kollektivavtal måste sända uppsägningshandlingen som rekommenderat brev eller på annat sätt förvissa sig om att handlingen kommit fram till motparten. Frågan huruvida en sådan försändelse verkligen har avlämnats för t.ex. befordran med posten får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Det anförda innebär att bolagets uppsägning av hängavtalet inte kan underkännas enbart av det skälet att försändelsen med uppsägningshandlingen inte har rekommenderats eller att bolaget inte har förvissat sig om att försändelsen kommit förbundet till handa.

Avgörande blir då om bolaget på annat sätt har förmått visa att uppsägningshandlingen har avlämnats till posten för befordran. Bolaget har i detta sammanhang åberopat en kopia av den uppsägningshandling som påstås ha avsänts till förbundet och ett besked från AMF att bolagets AMF-försäkring upphört per den 30 maj 1993. Den åberopade kopian tyder på att bolaget verkligen har utformat ett meddelande till förbundet om uppsägning av hängavtalet. Beskedet från AMF talar för att bolaget våren 1993 agerade för att frigöra sig från AMF-försäkringen och ger därmed ett allmänt stöd för bolagets påstående att det agerat för att frigöra sig från avtalet och försäkringen. Vidare har bolagets ställföreträdare L.L., hörd under sanningsförsäkran, berättat om hur han skrev ut uppsägningshandlingen, undertecknade den och fick sin namnteckning bevittnad av bolagets andre ställföreträdare Lars Sivertsen och senare samma dag för befordran lämnade försändelsen med uppsägningshandlingen tillsammans med andra brev i postens låda.

I avgörandet AD 1938 nr 48 fann arbetsdomstolen inte tillförlitligen styrkt att en av ett flertal försändelser med uppsägningar av kollektivavtal hade avlämnats till postbefordran. Det var då fråga om en arbetstagarorganisation, vars ordförande tillsammans med en ombudsman påstods ha iordningställt meddelanden om uppsägning av ett kollektivavtal, nedlagt dessa i adresserade kuvert och i en postbok noterat försändelserna med angivande av adressat och adressort, varefter de i sällskap hade begett sig till postanstalten och där nedlagt försändelserna i en låda bakom disken. Det nu förevarande fallet skiljer sig dock från 1938 års fall. Det var då fråga om en av ett flertal försändelser som avsändes av en etablerad facklig organisation. Nu är det fråga om en enda försändelse av detta slag från ett litet entreprenadföretag där, såvitt framkommit, vanligtvis endast ställföreträdarna är verksamma utan några anställda i övrigt. Enligt arbetsdomstolens mening bör dessa omständigheter beaktas vid bedömningen. Dessutom bör beaktas att bolaget enligt förbundets egna uppgifter vid såväl den lokala som centrala förhandlingen invände att det inte ansåg sig bundet av kollektivavtal i förhållande till förbundet, låt vara att det var först vid den centrala förhandlingen som det också framkom att bolaget gjorde gällande att hängavtalet hade sagts upp.

Vid en samlad bedömning finner arbetsdomstolen att utredningen visar att bolaget lämnat försändelsen med uppsägningshandlingen för befordran med posten. Vid detta förhållande har bolaget under i målet aktuell tid inte varit bundet av kollektivavtal i förhållande till förbundet. Förbundets talan kan därför inte bifallas.

Vid denna utgång skall förbundet ersätta bolagets rättegångskostnader.