AD 1999 nr 117

Parter:

M.S. PK Produkter, Aktiebolaget

Nr 117

S.M. Johanneshov

mot

PK Produkter Aktiebolag i Saltsjö-Boo.

ÖVERKLAGAD DOM

Nacka tingsrätts dom den 8 december 1998 i mål T 962/98

Tingsrättens dom, se bilaga.

S.M. (tidigare H.) har yrkat att Arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom skall bifalla hennes talan vid tingsrätten såvitt avser yrkandena om provisionslön, semesterersättning på provisionslönen samt ränta på dessa båda belopp. Hon har vidare yrkat att domstolen skall förplikta PK Produkter Aktiebolag (bolaget) att utge ersättning för hennes rättegångskostnader vid tingsrätten.

Bolaget har bestritt ändring.

Båda parter har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader här.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har S.M. och P.K. på nytt hörts under sanningsförsäkran.

Parterna har här i allt väsentligt utvecklat sin talan i överensstämmelse med vad som framgår av tingsrättens dom, dock med följande ändringar och tillägg.

S.M.

Hon kom i augusti 1995 överens med bolaget genom P.K. om att hon i september 1995 åter skulle börja arbeta som provisionsförsäljare hos bolaget. Eftersom hon inte förde med sig någon kundstock var hon angelägen om att till en början få grundlön. Bolaget gick med på detta för den första perioden om fem månader bl.a. på grund av att bidrag till viss del av grundlönen skulle utgå från arbetsförmedlingen. För tiden därefter skulle ren provisionslön utgå. Något tal om att hon skulle vara vikariatsanställd när grundlön utgick uppfattade hon inte. Det fanns för övrigt ingen att vikariera för. Det är bolaget som påstått att hon varit vikariatsanställd den första perioden, inte hon. Efter det att de första fem månaderna löpt till ända försökte bolaget genom P.K. genomdriva vissa villkor för anställningen, bl.a. rörande rätten till provision i samband med anställningens upphörande, vilken skulle begränsas till tre månaders efterprovision. Hon kunde inte acceptera det avtalsförslag som lades fram. Bolaget hade på motsvarande sätt försökt ändra villkoren när hon första gången, i början på nittiotalet, arbetade hos bolaget. Inte heller då accepterade hon de föreslagna villkoren, och när hon den gången slutade sin anställning fick hon ut provision för allt som hon hade sålt under anställningen. - Det är i målet inte fråga om efterprovision i en sådan teknisk mening som uttrycket har i kommissionslagen, dvs. provision på försäljningsavtal som träffats efter uppdragets slut. Vad som här avses är provision på under anställningen gjord försäljning av varor, vilka levererats först efter anställningens slut. Hon har enligt avtal rätt till sådan provision. I brist på annan reglering kan ledning hämtas ur kommissionslagen och lagen om handelsagentur, som härvid återspeglar vad som torde gälla allmänt på arbetsmarknaden. - Sammanfattningsvis har hon rätt till den inarbetade provisionen enligt avtal och det bestrids att hon har avtalat bort den rätten.

Bolaget

När S.M. arbetade hos bolaget 1990 - 1992 hade hon hela tiden ren provisionslön. Hon hade med sig en kundstock när hon den gången påbörjade anställningen, och det var därför naturligt att hon efter anställningens slut fick provision under obegränsad tid på försäljning som genom hennes försorg skett under anställningstiden. I augusti 1995 anställde bolaget för fem månader framåt från den 18 september samma år S.M. som vikarie för anställda som genomgick datorträning under del av arbetstiden. Eftersom S.M. denna gång inte hade med sig en kundstock fick hon fast lön, möjligtvis grundlön. Bolaget fick bidrag till S.M:s lön genom arbetsförmedlingen eftersom det var fråga om s.k. utbildningsvikariat. Anställningsformen klargjordes för S.M. I samband med att vikariatet upphörde fördes på tal de villkor som skulle gälla för fortsatt anställning, bl.a. rörande rätten till provision i samband med anställningens upphörande. Hos bolaget tillämpas den ordningen att provision utbetalas månaden efter fakturering. Så länge anställningen pågår innebär detta inga problem. När anställningen upphör måste dock åtskillnad göras mellan avtal med omgående leverans och avtal med senare leverans. Det innebär administrativa problem om rätten till provision skulle gälla under obegränsad tid för avtal med senarelagda leveranser, varför bolaget för samtliga anställda rent generellt önskar begränsa rätten till provision för sådana avtal till tre månader. Försäljningsavtal som slutits under anställningstiden skall alltså ge rätt till provision endast om leverans skett inom tre månader från det att anställningen upphörde. Detta var också, såvitt gäller villkoren för provisionslön, innebörden av det skriftliga avtalsförslag som bolaget i februari - mars 1996 lade fram för S.M. När det i detta talades om efterprovision avsågs alltså ersättning för sådana senareleveranser som nyss nämnts, varmed parterna också varit införstådda. S.M. ville emellertid inte acceptera avtalsförslaget. Bolaget genom P.K. förklarade att vid sådant förhållande skulle rätten till provision för S.M:s del upphöra i och med anställningens slut. S.M. började arbeta på detta villkor, och blev därigenom bunden av det. Det är S.M. som skall visa att avtal slutits om andra villkor, och det har hon inte gjort. Kommissionslagen och lagen om handelsagentur är över huvud inte tillämpliga på anställningsförhållanden, och ger ingen ledning i detta fall.

Domskäl

Tvisten

Den i Arbetsdomstolen tvistiga frågan gäller S.M:s rätt till provision på försäljningsavtal som hon för bolagets räkning slutit under anställningstiden, men enligt vilka leverans skett först därefter. Eftersom bolaget i målet inte påstått annat utgår domstolen från att bolaget fått betalt för de aktuella leveranserna.

S.M. har som grund för sitt krav gjort gällande att rätt till provision föreligger enligt avtal. Arbetsdomstolen har uppfattat hennes inställning så, att hon menar att parterna visserligen inte närmare behandlat vad som skulle gälla i fråga om provision vid anställningens upphörande, men att rätt till den omstridda provisionen följer redan av att parterna kommit överens om att provisionslön skulle utgå.

Bolaget har häremot gjort gällande att något avtal om att S.M. har rätt till den omstridda provisionslönen inte föreligger, vilken inställning domstolen uppfattat på följande sätt. S.M. har genom att påbörja arbete efter diskussionerna med P.K. i februari - mars 1996 accepterat att arbeta utan rätt till provision för tiden efter det att anställningen upphört. I vart fall har S.M. inte rätt till den omstridda provisionen med mindre hon visar att det föreligger ett uttryckligt avtal om sådan provision, vilket hon inte förmått göra. Bolaget sätter dock inte i fråga att det mellan parterna i och för sig avtalats att provisionslön skulle utgå.

Sammanfattningsvis gäller tvisten vad som kan anses avtalat mellan parterna i frågan om rätten till provision vid anställningens upphörande och vad som gäller för det fall någon avtalsreglering därom inte visas föreligga. Om S.M. visas ha rätt till den aktuella provisionen är här liksom vid tingsrätten begärt belopp och ränta ostridiga.

Rättsfrågan

Vid provision är vederlaget för arbete bestämt av arbetsresultatet, ofta beräknat som en viss del av omsättningen, vinsten eller dylikt. Då resultatet i allmänhet låter sig konstateras först efter det att arbetet utförts uppstår rent allmänt, på annat sätt än vid vederlag bestämt av arbetstid eller arbetsinsats, frågor om vad som skall gälla när anställningen upphör: Krävs resultat över huvud taget och måste detta orsaksmässigt hänga samman med arbete utfört just av den aktuella försäljaren, eller kan provision utgå ändå, som ett slags avgångsvederlag? Krävs att anbud, avtal, leverans och betalning skett under anställningstiden, eller kan försäljningsprovision utgå även om någon eller flera av dessa omständigheter inträffat först därefter? Vem av försäljaren eller huvudmannen skall stå risken för att avtal, leverans eller betalning inte sker?

Svar på hithörande frågor får i allmänhet sökas i parternas avtal, sedvänja eller bruk. Vad saken nu gäller är vilken regel som i frånvaro av sådan vägledning bör utfylla parternas avtal, och då med avseende på den fråga som är aktuell i detta mål: Skall försäljningsprovision utgå på avtal som av försäljaren slutits under anställningstiden, men där leverans och betalning skett först därefter?

Det kan först nämnas att det för vissa uppdragsförhållanden finns bestämmelser rörande motsvarande frågor som nyss nämnts i bl.a. lagen (1914:45) om kommission, lagen (1991:351) om handelsagentur och fastighetsmäklarlagen (1995:400). I samband med 1974 års reform av kommissionslagen (se prop. 1974:29 och därtill SOU 1970:69) gjordes vissa ändringar i reglerna om provision. Den allmänna regeln om handelskommissionärs rätt till provision förtydligades på så sätt att det angavs att rätten till provision endast avsåg avtal som ingåtts under uppdragstiden (27 § första stycket kommissionslagen, jfr 9 § lagen om handelsagentur). Samtidigt infördes som skydd för dem som då omfattades av den lagen regler om s.k. efterprovision. Med sådan provision avses, enligt den tekniska betydelse begreppet har i nuvarande 27 § tredje stycket kommissionslagen, en rätt till provision för avtal som ingåtts efter kommissionsuppdragets slut, under förutsättning att avtalet är ett resultat av kommissionärens arbete under uppdragstiden. Jfr även 10 § lagen om handelsagentur.

För anställningsförhållanden finns emellertid inga lagbestämmelser som svarar på sådana frågor som nämnts inledningsvis. Kommissionslagen innehöll tidigare regler som gällde anställda handelsresandes och platsförsäljares rätt till provision, men i samband med att dessa regler utmönstrades förutsattes att hithörande frågor skulle regleras genom avtal och uttalades att frågan om utrymmet för analogier med kommissionslagen fick prövas från fall till fall (prop. 1990/91:63, s. 21 f. och SOU 1984:85 s. 183 f., jfr AD 1992 nr 4).

Enligt Arbetsdomstolens mening framstår det mot bakgrund av vad som nu sagts som rimligt att en anställd som avlönas med försäljningsprovision - i den mån inte annat framgår av avtal, sedvänja eller bruk - normalt får anses ha rätt till provision på de avtal som denne slutit under anställningen även om leverans och betalning skett först efter det att anställningen har upphört. En sådan regel synes tillgodose dels arbetsgivarens intresse att försäljaren presterar en fullgod arbetsinsats även under uppsägningstid, dels den provisionsanställdes berättigade intresse av att få betalt för utfört arbete när detta, som här, resulterat i avtal och betalning som kommit arbetsgivaren till del.

Vad har avtalats i frågan om S.M:s rätt till provisionslön vid anställningens upphörande?

Utredningen i denna del är i allt väsentligt densamma som vid tingsrätten. Även här har således S.M. och P.K. redogjort för sina delvis motstridiga minnesbilder av vad som utspelade sig när de tillsammans i februari - mars 1996 diskuterade villkoren för vad som skulle gälla bl.a. i frågan om provision i samband med anställningsavtalets upphörande.

Arbetsdomstolen instämmer i tingsrättens bedömning att parterna synes ha menat samma sak med "efterprovision" och finner med hänsyn till vad som här framkommit att de därmed avsett, inte den gängse lagtekniska betydelsen som redogjorts för ovan, utan i stället provision för under anställningstiden slutna avtal där leverans skett först därefter.

I målet är ostridigt att parterna inte kom överens på de villkor som bolaget föreslog, nämligen att rätten till efterprovision i den av parterna åsyftade meningen skulle begränsas till tre månader. I målet är däremot tvistigt hur orden föll därefter. Även om P.K. skulle ha uttalat att S.M. skulle ha att arbeta utan rätt till någon sådan provision ger utredningen inte belägg för att S.M. uppfattat att detta var avsikten. Inte heller kan bolaget anses haft fog för att tro att S.M. genom att fortsätta att arbeta hos bolaget skulle ha accepterat detta för henne oförmånliga villkor.

Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen inte visat i målet att S.M. avstått från rätt till provision som förfallit efter anställningens slut.

Arbetsdomstolens slutsats

I överenskommelsen mellan parterna att S.M. i anställningen skulle avlönas med provisionslön får anses ligga att hon skulle ha rätt till den i målet omstridda provisionslönen. Det är inte visat att hon avtalat bort den rätten. I målet har inte påståtts att hon på annan grund skulle sakna rätt till denna provision. Överklagandet skall alltså vinna bifall i huvudsaken.

Vid den bedömningen har S.M. rätt till ersättning för sina rättegångskostnader vid tingsrätten. Om beloppet råder inte tvist.

Rättegångskostnader i Arbetsdomstolen

S.M. har vunnit framgång med sitt överklagande, varför hon har rätt till ersättning för sina rättegångskostnader även här. Det belopp som hon begärt har vitsordats av bolaget. På grund härav skall ersättning utgå med begärt belopp, som dock skall rättas med hänsyn till att mervärdesskatten räknats ut till felaktigt belopp.