SOU 1970:69

Ändringar i kommissionslagen

sesvern i enkelte fremmede land A Benelux-landene 1 Innledning, kilder 2 Oppsigelsesfrist 3 Erstatning ved oppsigelse 4 Konkurranseforbud . B Frankrike . 1 Kilder 2 Område . . 3 Oppsigelsesfrist 4 Erstatning ved oppsigelse 5 Konkurranseklausul . C Italia 1 Kilder . 2 Oppsigelsesfrist 3 Erstatning ved oppsigelse D Sveits . 1 Kilder 2 Område . 3 Oppsigelsesfrist 4 Agentens rett til erstatning ved oppsigelse . . 5 Konkurranseforbud . E Vest-Tyskland 1 Kilder 2 Området 3 Oppsigelsesfrist . . 4 Erstatning ved oppsigelse . 5 Konkurranseforbud . F Österrike 1 Kilder 2 Område . 3 Oppsigelsesfrist . . 4 Erstatning ved oppsigelse . 5 Konkurranseklausul G Sammenfatning .

Bilaga 2 De danska och norska lagför— slagen . . . . . . .

Bilaga 3 Finskt förslag till Lag om han- delsrepresentanter . . .

60 60 60 61 63 63 63 64 64 65 67 67 67 68 68 69 69 69 69

70 72 73 73 73 74 74 77 77 77 78 78 78 80 80

83

89

1 Inledning

Kommissionslagens regler om uppdragets upphörande återfinnes i 46—52 åå. Dessa paragrafer, som närmast reglerar rättsför- hållandet mellan kommissionär och kom— mittent, blir på grund av bestämmelserna i 76 och 87 55 tillämpliga även då upp- dragstagaren är handelsagent eller sådan handelsresande som ej är anställd (provi- sionsresande). Av nämnda uppdragstagare torde agenten vara den som för närvarande spelar den mest framträdande rollen. Med hänsyn härtill och för att förenkla fram- ställningen kommer i det följande att talas blott om agentens rättsställning vid upp- dragsavtalets upphörande, trots att samma regler gäller även för kommissionärer och provisionsresande. Varken här eller i ka- pitlet i övrigt gör redogörelsen anspråk på att vara uttömmande; den tar främst sikte på spörsmål, där frågan om lagändringar aktualiserats.

2 Förutsättningarna för uppdragets upp- hörande

Uppdragsförhållandet mellan agenten och hans huvudman kan jämlikt 46 & kommis- sionslagen när som helst bringas att upphöra genom återkallelse eller avsägelse av en- dera parten. Intill dess huvudmannen blivit

i stånd att själv tillvarataga sina intressen är agenten dock enligt 48 5 under viss för- utsättning skyldig att vidtaga sådana åtgär- der som är nödvändiga för att skydda hu- vudmannen mot förlust intill dess denne blir i stånd att själv tillvarataga sitt in- tresse.

3 Rätten till ersättning

Om agenten tillförsäkrats att få sköta upp- draget under bestämd tid eller att bringa visst ärende till slut eller om viss uppsäg- ningstid avtalats, är han berättigad till er- sättning för den förlust han lider genom att uppdraget återkallats i förtid (50 å). Har huvudmannen haft giltig anledning till återkallelsen, är han dock inte skyldig att utgiva ersättning. För att huvudmannen skall kunna utan skadeståndsskyldighet upp- säga ett uppdrag i förtid kräves inte ovill- korligen att agenten i något väsentligt av- seende brustit i sina förpliktelser. Även om agenten inte underlåtit något som ankom- mit på honom, kan enligt motiven (s. 153) omständigheter som är att söka i hans per— son och förhållanden vara sådana, att de skäligen bör kunna åberopas av huvudman- nen såsom giltig anledning att återkalla upp- draget.

Beträffande agentens (kommissionärens) ersättningsrätt uttalas i motiven (s. 152): »Gemensamt för samtliga dessa fall är, att kommissionären med fog kunnat påräkna en viss inkomst av uppdraget, vare sig ge-

• Sida 22
•  Original

nom att få handhava det under viss tid eller genom att få ombesörja försäljning eller in- köp av en viss myckenhet varor. För att er- hålla uppdraget har kommissionären må- hända lämnat andra inkomstkällor eller el- jest gjort uppoffringar. Det är således i sin ordning, att han erhåller ersättning, om uppdraget i förtid fråntages honom.»

Även om parterna, i fall då överenskom- melse om uppsägningstid saknas, inte ut— tryckligt avtalat att agenten skall ha hand om uppdraget under bestämd tid, lär be- stämmelsen i 50 & kommissionslagen stund- om ge agenten rätt till ersättning då upp- draget återkallats. Det kan nämligen av om- ständigheterna vid agenturavtalets tillkomst framgå, att parternas avsikt varit, att upp- draget skulle bestå viss tid, varför agenten haft skäl att räkna med inkomst under den- na tid. Ett indicium på sådan partsvilja kan vara, att agenten i samförstånd med huvudmannen nedlagt betydande kostnader för introduktion eller inarbetning av ifråga- varande produkt.1 Detta kan få särskild betydelse i sådana fall, då uppdraget aVSer att inarbeta en ny artikel eller att arbeta upp en ny marknad för en vara. Om upp- draget i dylika fall återkallas när agentens arbete börjar ge resultat i form av en ökad orderingång, kan det vara befogat att denne till stöd för ett ersättningskrav åberopar, att i avtalet bör intolkas en rätt för honom till en »minsta intjäningstid».

Av det sagda framgår, att 50 å kommis— sionslagen även i nu omtalade fall kan grun- da rätt till viss ersättning för den förlust av framtida inkomster, som agenten gör vid avtalets upphörande. I vilken utsträckning sådan ersättningsrätt föreligger är emeller- tid, som närmare utvecklas i den allmänna motiveringen s. 42, ovisst. Klart är i alla händelser, att rätt till gottgörelse motiverad med att agenten hos kundkretsen upparbetat en goodwill för huvudmannens produkter ej kan göras gällande, där inte avtal, handels- bruk eller annan sedvänja åberopas som grund härför. Belägg för att handelsbruk eller sedvänja av sådan art skulle föreligga i Sverige saknas. De undersökningar i form av enkäter (se härom s. 31), som på

denna punkt utförts i Danmark, Norge och Sverige, kan å andra sidan tyda på att avgångsvederlag —— utan stöd i kommis- sionslagens bestämmelser —— utbetalas då och då. Inte heller i Danmark och Norge har frågan om ersättning för berörda slags goodwill i någon större utsträckning varit aktuell. Förutom den nyss (not 1) an- märkta rättspraxis må nämnas ett fall som avgjordes genom Oslo byretts dom den 3 mars 1969. En uppsagd agent blev där till- erkänd viss ersättning på den grunden att »det må antas å vaere kutyme i forretnings- forhold av den art det her gjelder at agen- ten når han blir oppsagt uten egen skyld, har krav på erstatning for den goodwill som han har opparbeidet og som utnyttes av hovedmannen selv eller agentens etterföl- ger». Man synes ha ansett det vara till- räcklig ersättningsgrund, att det var agenten som ursprungligen hade fått till stånd för- bindelsen mellan huvudmannen och den kund, som huvudmannen fortsatte att leve- rera till efter det att agenten avträtt.

I motsatt riktning talar rättsfallet Rt 1964 s. 758. Saken gällde en uppsagd försäkrings- agents krav på en del av förnyelseprovisio— nen för den »portfölj» han hade upparbe- tat. En enhällig presterett antog att ett så- dant krav »ikke har stötte i sedvane eller forsikringspraksis», och uttalade vidare: »Det vanlige ved skifte av agent synes å vaere at den nye agent overtar den tidligeres portefalje uten at det fra den nye agents eller fra selskapets side betales noen erstat- ning eller godtgjörelse til den fratredende. At selskapene i flere tilfelle har stillet seg imötekommende overfor veltjente funksjo- naerer eller agenter ved å tilstå pensjons- ytelser eller ytelser i en annen form, er i denne henseende uten betydning. Heller icke kan fornyelseprovisjonens karakter —— om man oppfatter den slik at den til dels inneholder godtgjörelse for selve tegningen, men for den resterende del er godtgjörelse for förnyelsen — hjemle det krav som er 1 Jfr i nordisk rättspraxis RG 1964 s. 203, UfR 1959 s. 665. Motsvarande synpunkt har i dok- trinen anförts rörande mäklares provisionsan- språk. Se Braekhus i Arkiv for Sjörett, Bd II 5. 474 ff.

• Sida 23
•  Original

reist mot selskapet. En delning av fornyel- sesprovisjonen på et slikt grunnlag ville reise praktiske og rettstekniske problemer som vanskelig lar seg lose uten veiledning i posi- tive rettsregler eller avtale.»1

Den i 50 & kommissionslagen avsedda er- sättningen skall motsvara den ekonomiska förlust agenten lider genom att han inte fått behålla uppdraget under den tid som till- försäkrats honom. Några närmare anvis— ningar om hur denna skada skall uppskattas har ej givits i motiven. Skadan kan tänkas bestå i att agenten gjort investeringar som blir oräntabla eller att han gått miste om provisionsintäkter eller andra inkomster un- der den tid uppdraget skulle ha varat. Be- tydande svårigheter kan uppkomma vid ska- dans beräkning. En orsak härtill är att de framtida resultaten av agentens verksamhet ofta —— särskilt om uppdragsavtalet förut- satts skola bestå under relativt lång tid — måste vara vanskliga att förutsäga. Vidare är det svårt att uppskatta storleken av de besparingar i form av minskade utgifter eller eventuella inkomster från andra upp- drag, som agenten erhållit eller bort kunna erhålla efter uppdragsavtalets upphörande. Svensk rättspraxis beträffande uppdragsav- tal är i detta hänseende sparsam och föga upplysande.2 Det förefaller ligga nära till hands att här tillämpa samma grundsatser som i fall av obehörig uppsägning av ar- betstagare (varom nedan).3

1 Förutsättningarna för tjänsteavtalets upphörande

I 86 & kommissionslagen stadgas, att i hu— vudmannens tjänst anställd handelsresande icke må, med mindre rätt därtill följer av avtalet eller giltig anledning föreligger, utan föregående uppsägning skiljas från sin an- ställning eller själv lämna densamma. Rätts- läget har emellertid efter kommissionslagens tillkomst väsentligt förändrats såtillvida som genom den utveckling som ägt rum på arbetsrättens område dels en närmare bestämning erhållits rörande vad som är att anse som obehöriga, alltså mot avtalet eller eljest utan giltig anledning företagna uppsägningar, dels i stigande omfattning till- kommit inskränkningar i arbetsgivarens uppsägningsrätt genom stadganden i lag, genom i rättspraxis utbildade rättsgrund- satser (oförenlighet med »goda seder») och framför allt genom bestämmelser i kollek- tivavtal och andra avtal.1 En uppsägning kan sålunda vara obehörig såsom stridande mot lagstiftningen om förenings- och för- handlingsrätt eller mot i lag meddelade för- bud mot avskedande i anledning av äkten- skap eller havandeskap eller värnpliktstjänst- göring m.m. I flertalet kollektivavtal ingår numera också bestämmelser som syftar till att skydda arbetstagare mot uppsägning på icke saklig grund. I huvudavtalet mellan LO och SAF skiljes mellan uppsägning på grund av »enskild arbetares förhållande» och uppsägning av andra skäl, främst ar- betsbrist. I det förra hänseendet är uppsäg- ningsrätten underkastad starka begräns— ningar, bl.a. genom den prövningsrätt som tillkommer arbetsmarknadsnämnden (i mot- svarande fall för industritjänstemännens del tjänstemarknadsnämnden). Och i det senare hänseendet, vid arbetsbrist, har visserligen arbetsgivaren i princip fri rätt att verkställa uppsägning, men hans befogenhet att välja

mellan dem han önskar uppsäga är besku- ren. — Inskränkningar av sist anförda eller därmed jämförlig art gäller inte för arbets- tagare, vilkas tjänsteavtal ej regleras av kollektivavtal? Men naturligen är det tänk- bart, att reglerna kan komma att utöva ett inflytande på uppsägningsrätten vid arbets- avtal i allmänhet, såsom i doktrinen. med viss reservation, förordats av Schmidt.”

2 Rätt till ersättning

Föreligger obehörig uppsägning blir när- mast två sanktioner aktuella: dom på åter- anställning eller skadestånd. I mål som rört kränkning av föreningsrätten eller avske- dande i strid mot särskilt lagförbud eller mot klausuler i kollektivavtal om företrädesrätt till arbete har AD föreskrivit, att arbetsgiva- ren skall återtaga den uppsagde i sin tjänst! Utanför kollektivavtalets område lär sådan skyldighet i regel inte finnas.5 Den vanliga påföljden är skadestånd. Vid bestämmandet av detta kan i vissa fall hänsyn tagas till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. (Så enligt nyssnämnda lagstiftning om förbud mot arbetstagares avskedande i vissa fall.) I övrigt har domstol att uppskatta den ekonomiska skada, som drabbat den anställde till följd av uppsägningen. Därvid skall beaktas arbetstagarens möjligheter att på grund av uppsägningen utnyttja sin ar- betskraft på annat sätt.& De med en sådan bedömning förbundna svårigheterna har stundom föranlett, att den anställde hänvi- sats att i visst avseende framdeles föra sär- skild ersättningstalan." Bl.a. kan det vara

1 Jfr härom Schmidt, Tjänsteavtalet, 2. rev. uppl. 1968. s. 71 ff samt Bengtsson, Hävnings- rätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott, 1967, s. 331 ff. ² Föreningen Sveriges Handelsresande har ej in- gått kollektivavtal med arbetsgivarförbund an- slutet till SAF. Däremot regleras uppsägnings- skyddet för sådana handelsresande, som är med- lemmar av industri- eller handelstjänstemanna- förbunden, av kollektivavtal. 3A.a. s. 84, jfr s. 80 samt 50 ff. — Se emeller- tid det av Schmidt i not 22 anmärkta rättsfallet AD 1967 nr 17. * Schmidt, a.a. s. 88 f. 5 NJA 1960 s. 63. ” NJA 1948 s. 376 och AD nr 11. 7 NJA 1938 s. 617, 1943 s. 593, SvJT 1941 rf s. 6.

• Sida 25
•  Original

vanskligt att beräkna skadan vid uppsäg- ning av tillsvidareavtal. Skyddet bör förmod- ligen här sträckas längre än till att avse rätt till lön blott under uppsägningstiden. Enligt Schmidt skulle de schablonregler som sedan flera år förordats från tjänstemannahåll vid förhandlingar om avgångsersättning kunna ge viss vägledning.1

Av den nu lämnade redogörelsen lär framgå, att den anställde handelsresandens rättsskydd vid uppsägning i många fall kan vara starkare än det som förelåg vid till- komsten av 86 & kommissionslagen.

3 Uppsägningstid

I 86 & kommissionslagen stadgas vidare att, om avtalet uppsäges från någondera sidan, det skall upphöra att gälla med utgången av tredje kalendermånaden efter den, då uppsägningen skedde. Lagregler om upp- sägningstid i anställningsförhållanden är mindre vanliga i svensk rätt; de återfinnes dock, förutom i kommissionslagen , i sjö- manslagen och hembiträdeslagen. Uppsäg- ningsskydd är emellertid i viss mån något för anställningsförhållanden karakteristiskt. Av ett flertal rättsfall framgår sålunda, att rätt till uppsägningstid kan finnas även om intet avtalats därom.2 Uppsägningstiden tre månader motiverades vid kommissionslagens tillkomst med att så lång tid i allmänhet av- talades, när överhuvud bestämmelse om uppsägningstid träffades, och att, när så ej skett, det var brukligt att uppsägning sked- de tre månader i förväg.

Det må slutligen framhållas att huvud- mannen, då han uppsäger en handelsresan- de som visserligen gjort sig skyldig till för- summelse, men ej av sådan art att han må avskedas med omedelbar verkan, har att iakttaga normal uppsägningstid.a

C Rätten till provision

De stadganden i kommissionslagen, som behandlar villkoren för att provision skall utgå, återfinnes när det gäller kommissio- nären i 27—28 åå och när det gäller han- delsagenten i 68—70 55. Sistnämnda stad- ganden är på grund av hänvisningar i 86 5

sista stycket och 87 & tillämpliga även å handelsresande, som helt eller delvis avlö- nas med provision.

Att agentens medverkan till försäljnings- avtalet alltid måste ligga i tiden före upp- dragsavtalets upphörande för att provision skall utgå synes obestridligt. Det synes även klart, att agenten är berättigad till provision om ett försäljningsavtal på grund av agen- tens medverkan slutes innan uppdragsavta- let upphört, oavsett att betalning erlagts först senare.4 Men om även avtalet slutits efter uppdragstidens slut, låt vara som ett resultat av agentens arbete under samma tid, är frågan om agentens provisionsrätt svårbedömbar. Ordalagen i 68 & utgör ej något hinder för att tillerkänna agenten er- sättning för alla försäljningsavtal, som till- kommit genom hans medverkan, under för- utsättning att det av honom nedlagda arbe- tet hänför sig till tid före uppdragsavtalets upphörande.5 En återkallelse av ett uppdrag i syfte att undkomma provisionsutgiften kan också synas otillbörlig. Enligt vad som an- ses gälla om mäklares rätt till provision äger heller inte huvudmannen återkalla uppdra- get efter det att mäklaren lämnat anvisning på medkontrahenten.6

På kommissionslagens område synes ej föreligga något rättsfall som kan ge nämn- värd vägledning för frågans bedömning.7

* Schmidt, a.a. s. 92. " T.ex. NJA 1928 s. 188, 1943 s. 625, 1954 s. 230 och 1967 s. 260. ” Se Schmidt, a.a. s. 85 och där anförda fall. * Gadde & Eklund, a.a. s. 154: »Att om ett så- dant avtal (om successiv leverans) å köparens sida helt eller delvis fullgöres efter det agen- turuppdraget upphört agenten ändock skall ha- va sin provision, är uppenbart.» Något argu- ment för att det i detta avseende skulle före- ligga någon skillnad mellan avtal om suc- cessiv leverans och andra avtal synes svårt att finna. ⁵ Braekhus anser tydligen i den ovan (5. 23 not 1) anmärkta uppsatsen (s. 316) att detta är gäl- lande rätt. ” Beckman i SvJT 1943 s. 124. 7 Ett stöd för att domstolarna skulle vara be- nägna att utdöma provision även då försälj— ningsavtalet tillkommit efter uppdragets slut kan möjligen hämtas från NJA 1930 A 301, kommenterat av Schmidt i Tjänsteavtalet, l:a uppl., 1959, s. 368 f. Jfr rörande detta mål även Handelsbruk II, nr 126—131.

• Sida 26
•  Original

Svenska handelskammare får då och då förfrågningar rörande handelsbruket i olika branscher avseende det här diskuterade spörsmålet. Vid de undersökningar som fö- retagits med anledning av förfrågningarna har emellertid något handelsbruk i allmän- het ej kunnat konstateras.1

Slutligen må nämnas, att i en av SAF och Föreningen Sveriges Aktiva Handelsresande publicerad »vägledning vid uppgörande av anställningskontrakt för handelsresande» (1948, reviderad 1960) som är avsedd att ge relativt uttömmande bestämmelser angå- ende de allmänna anställningsvillkoren, re- kommenderas att i anställningskontrakten intages en klausul enligt vilken handelsre- sanden skall ha rätt till provision å alla order som upptagits före anställningstidens utgång, även om försäljningsavtal kommer till stånd först därefter.

Det synes finnas möjligheter för en agent eller handelsresande att redan enligt gäl- lande rätt i vissa fall med framgång ställa krav på »efterprovision». Frågan är emel- lertid, som inledningsvis framhölls, svårbe- svarad.

D Gränsdragningen mellan anställda och ej anställda handelsresande

I kommissionslagen göres en distinktion mellan anställda och självständiga handels— resande, s.k. provisionsresande. De senares rättsställning i förhållande till huvudman- nen skiljer sig endast obetydligt från han- delsagenters (se 87 å). Redan år 1937 restes krav från handelsresandeorganisationernas sida att i kommissionslagen skulle införas en bestämmelse som skulle ge en klar gräns mellan de båda grupperna handelsresande. Detta krav, till vilket organisationerna se- nare återkommit, får ses mot bakgrunden av att det enligt gällande rätt ofta kan vara mycket svårt att avgöra, om en resande är anställd eller självständig och därmed ock- så om han vid avtalets slut är berättigad till de särskilda förmåner som följer av ett an— ställningsförhållande (rätt till uppsägnings- tid, förmånsrätt i huvudmannens konkurs

m.m.). Frågan om handelsresande och and- ra merkantila mellanmän varit anställda i huvudmannens tjänst har — vid tillämpning av kommissionslagen, semesterlagen och HB 1724 —— vid ett flertal tillfällen varit föremål för domstolsprövning.” Därvid har de allmänna domstolarna beaktat samtliga föreliggande omständigheter, såsom om er- sättningen utgått i form av lön eller provi- sion, om mellanmannen haft rätt att före- träda mer än en huvudman, om arbetet va- rit förlagt till dennes eller mellanmannens lokaler, om mellanmannen haft rätt att an- ställa andra för arbetets utförande, om upp- sägningstid avtalats m.m. Det sagda gäller alltså det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Inom socialrätten har andra bedömnings- grunder vunnit insteg. Sålunda har försäk- ringsdomstolen i mål om tillämpningen av lagen om ATP uttalat (dom 356/1962): »Försäkringsdomstolen, som anser att han- delsresande och platsförsäljare i kommis- sionslagens mening vilka åtnjuter fast lön eller fast lön jämte provision vid tillämp- ning av lagen om ATP är att anse som ar- betstagare hos huvudmannen, finner att även sådana handelsresande och platsför- säljare i nyss angiven mening vilka uppbära enbart provision är att anse som arbets- tagare, därest icke särskilda omständigheter till annat föranleder». Domstolen torde här ha tagit intryck av vad departementschefen anförde i samband med införandet av lagen om allmän försäkring, nämligen att förhål- landena inom socialförsäkringen torde framtvinga en praxis som i större utsträck- ning följer schablonartade normer.”

De sakkunnigas ställningstagande till frå- gan om arbetstagarbegreppet för handels- resandenas del bör bestämmas i kommis- sionslagen redovisas nedan i den allmänna motiveringen, s. 44. '

1 Jfr dock Handelsbruk VI, nr 409 (handelsre- sande i papperskartongbranschen) och Stock- holms Handelskammares utlåtande den 16.6. 1966 (platsförsäljare i reklamvarubranschen); sistnämnda utlåtande refererat i tidskriften Stockholms Handelskammare 1966 s. 282. ” Se NJA 1943 s. 264, 1949 s. 683, 1949 C 186, 1950 5.11, 581 och 1957 C 303, 730. ” Pr0p. 90/1962 5. 326.

• Sida 27
•  Original

3 Utländsk rätt

1 Inledning Handelsagenternas rättsliga ställning vid uppdragets slut har under senare år ägnats ingående uppmärksamhet i ett flertal euro- peiska länder. Lagstiftning på detta om- råde har sålunda tillkommit i Schweiz 1949, i Västtyskland 195 3, i Frankrike 1958 och i Österrike 1960. I Benelux- länderna framlades 1965 ett förslag till ge- mensam lag rörande bl.a. dessa frågor. I Italien kompletteras lagstiftningen härom av kollektivavtal, slutna mellan näringslivets organisationer. Här gäller för närvarande avtal från 1956 och 1958. I de nu nämnda länderna beredes handelsagenten ett rätts- skydd vid uppdragets upphörande som sak- nar motsvarighet i Sverige. Detta skydd har väsentligen åstadkommits genom dels regler att ett agenturförhållande i princip endast kan uppsägas med iakttagande av uppsäg- ningstid, dels föreskrifter enligt vilka en agent vid uppdragsavtalets upphörande nor— malt erhåller viss ersättning av huvudman- nen. Av särskilt intresse är reglerna om agentens rätt till avgångsvederlag. Bestäm- melserna härom kan, allmänt sett, sägas vara grundade dels på principen att det alltid bör finnas ett samband mellan nedlagt arbete och vederlag, dels på tanken att den under agenturförhållandets bestånd upparbetade kundkretsen är en för agenten och huvud- mannen gemensam tillgång, vilken huvud- mannen ej vid uppdragets upphörande kan vederlagsfritt tillgodogöra sig. Sociala

skyddssynpunkter har därjämte ofta spelat en inte oväsentlig roll vid lagstiftningens tillkomst.

Nedan skall lämnas en helt kort samman- fattning av de huvudregler som i de tidigare nämnda länderna gäller beträffande vissa frågor som uppkommer vid agenturförhål- landets upphörande. En mera ingående be- handling av hithörande spörsmål återfinnes i bilaga 1. Den där intagna undersökningen har den norska kommissionslagskommittén låtit verkställa.1

2 Uppsägningstid Enligt västtysk rätt är uppsägningstiden, då agenturavtalet ingåtts på obestämd tid, minst sex veckor under avtalets tre första år. Regeln är dispositiv, dock att man ej kan avtala kortare uppsägningstid än en månad. Har agenturförhållandet varat i tre år, är uppsägningstiden minst tre månader. Denna regel är tvingande på så sätt att avtal om kortare uppsägningstid inte är giltiga. Har olika lång uppsägningstid över- enskommits för agenten och huvudmannen, skall den längsta tiden gälla för båda parter. Den österrikiska rätten har i förevarande avseende i allt väsentligt samma innehåll som den tyska. I Schweiz gäller att om uppdraget varat kortare tid än ett år, uppsägningstiden är en månad och, vid längre varaktighetstid,

1 Här må även hänvisas till Segerfors & Fisch- ler, Exporträtt 3, Agentavtalet, 1968.

• Sida 28
•  Original

två månader. Sistnämnda uppsägningstid kan inte förkortas genom avtal; likaså är överenskommelse om olika uppsägningstid för agent och huvudman ogiltig.

I Frankrike saknas bestämmelser om upp- sägningstid vid uppsägning av agenturupp- drag. Uppsägningsrätt anses emellertid fö- religga endast när uppsägningen grundas på bestämmelser i agenturavtalet, när parterna är ense om att avsluta sitt mellanhavande eller när det föreligger särskilda hävnings- grunder.

I Belgien och Luxemburg saknas lagstift- ning om uppsägningstid. I nederländsk rätt finns en dispositiv regel om tre månaders uppsägningstid vid uppdrag som ingåtts på obestämd tid. Enligt en tvingande bestäm- melse får uppsägningstiden dock aldrig un- derstiga en månad. Förslaget till gemensam lagstiftning för Beneluxländerna överens- stämmer i denna del med den nederländska lagen.

I Italien slutligen är uppsägningstiden minst fyra månader för avtal som ingåtts på obestämd tid. Har agenturförhållandet varat längre än fem år är uppsägningstiden sex månader.

3 Avgångsvederlag. Ersättning för »kund— kretsen»

I Västtyskland gäller följande. Sedan agen- turavtalet upphört äger agenten av sin hu- vudman kräva tillbörlig (angemessen) ersätt- ning, om och i den mån

a) affärsförbindelserna med nya kunder som agenten anskaffat tillför huvudmannen betydande fördelar även efter agenturavta- lets upphörande (med anskaffande av en ny kund jämställes det fall att agenten så vä- sentligt utvidgat affärsförbindelserna med en förutvarande kund att detta ekonomiskt motsvarar anskaffande av en ny kund);

b) agenten till följd av avtalets upphöran- de förlorar anspråk på provision som han eljest skulle ha haft på grund av redan till- komna eller framtida affärer med de av ho- nom anskaffade kunderna;

c) det med hänsyn till samtliga förelig- gande omständigheter är skäligt att ersätt- ning utgår.

Ersättningen är maximerad till en årspro- vision, beräknad som ett genomsnitt av de senaste fem årens provisioner. Om uppdra- get varat kortare tid är genomsnittet av pro- visionerna under avtalstiden utslagsgivande.

Ersättningsrätt föreligger ej om avtalet upphört på grund av uppsägning från hu— vudmannens sida och försumlighet hos agen- ten utgjort en väsentlig orsak till uppsäg- ningen, ej heller om agenten själv avsagt sig uppdraget utan att ha skäl därtill i någon till huvudmannen hänförlig omständighet.

Ersättningsrätten kan ej på förhand ute- slutas. Den skall göras gällande inom tre månader efter uppdragets upphörande.

Den tyska rätten kan sägas utgöra en vr- dareutveckling av den schweiziska lagen på området. Enligt denna är agentens rätt till ersättning betingad av att hans verksamhet medfört en väsentlig utvidgning av kund- kretsen. Det är vidare ett villkor att huvud— mannen kommer att få betydande fördelar härav sedan uppdraget upphört. Även enligt schweizisk rätt gäller, att ersättning kan ut- gå endast om det prövas skäligt. Gottgörel- sen får ej överstiga den nettoförtjänst av agenturen som agenten haft under ett år. Ersättningsmaximum beräknas på motsva- rande sätt som enligt tysk rätt. Ersättning utgår inte när agenturens upphörande or- sakats av någon omständighet för vilken agenten har att svara eller när upphörandet beror på agentens död, omyndigförklaring eller att han själv avsagt sig uppdraget.

Också i Österrike kan agenten enligt gäl- lande lag under vissa förhållanden göra an- språk på avgångsvederlag. Rekvisiten för att ersättning skall utgå är dels att han uteslu- tande eller huvudsakligen varit verksam med att upparbeta en ny kundkrets, dels att huvudmannens nytta härav består även efter uppdragets slut, dels ock att agenten gjort en förlust genom upphörandet. En förutsättning är Vidare att det är huvudman- nen som återkallat uppdraget och att detta ej beror på någon agentens försummelse. Även här är ersättningen maximerad men efter något andra grunder än enligt västtysk och schweizisk rätt.

Enligt fransk rätt gäller, att om huvud-

• Sida 29
•  Original

mannen återkallar uppdraget utan att detta beror på misskötsel från agentens sida, den- ne har rätt till ersättning för den förlust som därigenom åsamkas honom. Enligt fransk rättsuppfattning är agenturavtalet ett »mandat d*intérét commun», vilket medför att huvudmannen inte har rätt att ensidigt företaga uppsägning; vidare anses agenten ha en »rätt till kundkretsen». Ersättningen är ej maximerad i lag.

I Belgien, Nederländerna och Luxemburg tillerkännes agenten för närvarande ej någon ersättning av här behandlad art. Det tidigare omnämnda förslaget till en för dessa länder gemensam agentlag innehåller emellertid en bestämmelse om sådan ersättning. Enligt förslaget kan denna utgå i alla fall då ett agentuppdrag upphör, således även vid grov försummelse från agentens sida. Samtidigt stadgas emellertid att ersättningen kan jäm- kas eller bortfalla, om detta finnes skäligt. Rätten till ersättning är betingad av att agenten har anskaffat eller utvidgat huvud- mannens kundkrets och därmed tillfört hu- vudmannen »plus-value notable». Ersätt- ningen är maximerad på motsvarande sätt som enligt västtysk rätt.

Enligt italiensk rätt gäller, att då agentur- avtal slutits på obestämd tid och upphör av orsak för vilken agenten ej kan lastas, hu- vudmannen är skyldig att betala en ersätt- ning som fastställes skönsmässigt i förhål- lande till den provision som intjänats under den tid förhållandet varat. Det föreskrives uttryckligt att sådan gottgörelse kan krävas också då uppdraget upphör på grund av agentens invaliditet eller död. I kollektiv- avtal ges detaljerade föreskrifter om hur ersättningen skall beräknas. Denna har gi- vits en pensionsliknande form.

4 »Efterprovision»

Frågan om agentens rätt till ersättning, då försäljningsavtal slutits först sedan uppdra- get upphört, har i många av de här berörda länderna blivit föremål för reglering i lag.

I Västtyskland och Österrike har agenten rätt till provision om försäljningsavtalet till- kommit huvudsakligen genom hans insatser. I den tyska lagen uppställes därjämte det

kravet att affären skall ha avslutats inom rimlig tid efter uppdragets upphörande. Där- emot utgår i Schweiz provision endast när ordern inkommit under uppdragstiden. En- ligt lagen i Nederländerna har agenten rätt till skälig ersättning för alla av honom in- ledda affärer som avslutats först efter upp- dragsförhållandets slut. I italiensk rätt är huvudregeln att agenten har rätt till pro- vision endast å de före uppdragets upphö- rande avslutade affärerna. Fransk lag reg- lerar inte detta spörsmål.

• Sida 30
•  Original

4 Enkätundersökningar m.m.

A Handelsagenten

1 Kort beskrivning av agenternas verk- samhet

Handelsagentens huvuduppgift är att främ- ja försäljningen av huvudmannens varor. Agenten riktar sig därvid till grossister, detaljister, industriföretag och andra möj- liga köpare. Han tar emot order och ingår i vissa fall försäljningsavtal för huvud- mannens räkning, medan leverans och be- talning i allmänhet sker direkt mellan hu- vudman och köpare. I Sverige är handels- agenternas verksamhet huvudsakligen inrik- tad på importaffärer. Importagenten har en viktig uppgift i att hjälpa huvudmannen med praktiska frågor i samband med import- transaktioner (t.ex. utformning av ansök— ningar om importlicens, kontroll av lossning och lagring av produkterna). Det är inte ovanligt att agenter håller lager i konsigna— tion för huvudmannens räkning. I hans verk- samhet ingår dessutom att vara huvudman- nens rådgivare i marknadsföringsfrågor. Agenten medverkar också ofta vid utform- ningen och finansieringen av reklam för produkten i fråga. En importagent har i all- mänhet ensamrätt till försäljningar inom ett begränsat område, ofta hela det land, där hans rörelse är belägen.

Vid kommissionslagens tillkomst beskrevs agenterna som en yrkeskategori som var på väg att övertaga handelskommissionärernas roll vid varuomsättningen. Denna utveck-

ling har otvivelaktigt fortsatt. Samtidigt har emellertid utbildat sig andra typer av mer- kantila mellanmän, vilkas verksamhet inte regleras i kommissionslagen.1 Det lär inte vara möjligt att med någon säkerhet fast- ställa i vilken omfattning agenturrörelse i kommissionslagens mening för närvarande bedrives i Sverige. Detta beror bl. a. på att agenturverksamhet ofta idkas i förening med rörelse av annan art, såsom t. ex. grosshan- del. Vid den i Sverige senast gjorda företags- räkningen (avseende den 31 december 1963) hänfördes till agenturföretag sådana företag som uppgav att den större delen av den to- tala omsättningen utgjordes av agentur- och kommissionsförsäljning.2 Vid företagsräk— ningen undersöktes antalet försäljningsstäl- len fördelade på olika verksamhetsformer inom partihandeln. Under verksamhetsfor— men handelsagentur redovisades totalt 3 057 försäljningsställen med en sammanlagd för- säljning av 8,6 miljarder kronor, varav 6,1 miljarder belöpte på försäljning mot provi- sion. Det totala antalet sysselsatta vid för- säljningsställena var 11 790, varav 10076 anställda. Då företaget drivits i aktiebolags- form har ägaren alltid räknats som anställd. Agenturverksamhet bedrives alltså — då den utövas som huvudsaklig förvärvskälla

¹ Se härom nedan i den allmänna motiveringen, s. 47 f. ” Denna och närmast följande uppgifter har hämtats från Statistiska meddelanden 1967, H 1967: 73.

• Sida 31
•  Original

—— i allmänhet av enmansföretag eller före- tag med få anställda.

I förevarande sammanhang har det själv- fallet ett särskilt intresse att undersöka nu- varande praxis inom näringslivet i samband med agenturavtals upphörande, vilken upp- sägningstid som normalt iakttages, före- komsten av avgångsvederlag m.m. Sådana undersökningar har företagits, i Danmark av Dansk Importagenters Forening (1965), i Norge av Norske Agenters Landsforbund (1965) och i Sverige av Sveriges Handels- agenters Förbund (1968).1 Värdet av under- sökningarna är emellertid begränsat: dels har de avsett enbart organisationernas medlem- mar, dels har en stor del av dessa inte be- svarat frågeformulären. Man bör därför vara försiktig med att draga några generella slutsatser på grundval av undersökningarnas resultat. I det följande skall den svenska undersökningen ytterligare något beröras.

2 Den svenska enkätundersökningen

Sveriges Handelsagenters Förbund har ca 450 medlemmar. Sommaren 1968 sändes till samtliga medlemmar ett frågeformulär i syfte att erhålla ett underlag för en be- dömning av ovan angivna spörsmål. Endast 139 medlemmar besvarade dock enkäten. Av dessa hade 46 ingen eller en anställd för- säljare och beträffande 73 varierade antalet mellan två och fyra. För kontorspersonalens del gällde i stort sett motsvarande siffror. Endast 40 medlemmar uppgav sig syssla enbart med agenturverksamhet, medan 91 därjämte köpte och sålde i fast räkning, 31 sålde från konsignationslager och 16 hade annan från agenturverksamhet skild rörel- se. Enligt undersökningen är det lika vanligt att uppdragsavtalet grundar sig på muntlig överenskommelse eller brevbekräftelse som på kontrakt. Det normala är att agenten har ett flertal uppdrag och samtidigt före- träder flera huvud-män. Av 138 agentur— företag hade 37 mellan 1 och 6 agenturer, 59 mellan 7 och 10, 32 mellan 11 och 15, 25 mellan 16 och 25 och 17 mer än 25. Totala antalet agenturer med svenska före- tag som huvudmän uppgick endast till 79.

På frågan vilken uppsägningstid som nor- malt avtalas anges i det stora flertalet fall 3 eller 3—6 månader, medan antalet fall då längre uppsägningstid överenskommits i stort sett motsvaras av det då uppsägningstid överhuvud ej avtalats. I hälften av svaren uppges att uppdragsavtalen normalt gäller tills vidare, medan enligt återstoden parter- na brukar överenskomma om en »minsta varaktighetstid» av ett år eller mer. De 139 medlemmarna rapporterade för perioden 1960—1968 248 uppsagda agenturer var- av — med förbehåll för en viss oklarhet i svaren — 200 upphört utan att något av- gångsvederlag utgått till agenten. I de fall då sådan ersättning utgivits motsvarade den i flertalet fall 3—6 månaders provi- sion; i vissa fall hade ersättningen dock be- räknats efter andra grunder än som tilläm- pas för provision under uppdragets bestånd.2

1 Den danska undersökningen är publicerad i tidskriften Importagenten, nr 1/1965, den nor- ska i tidskriften Handelsagenten, nr 2/ 1965. Den svenska undersökningen har inte publicerats. ² I detta sammanhang har även en av Sveriges Grossistförbund sommaren 1969 verkställd un- dersökning rörande återförsäljare med ensam- rätt (generalagenter) sitt intresse. Utredningen omfattar drygt 100 företag, vilka arbetar som ensamförsäljare och därvid köper i eget namn och i fast räkning. Svar inkom från 86 företag, vilka i nämnda rörelse år 1968 hade en total omsättning om 1310 miljoner kronor. Av de berörda företagen bedrev 39 dessutom verksam- het som provisionsagenter. Den totala omsätt- ningen av denna del av deras rörelser uppgick samma år till 428 miljoner kronor. 14 företag meddelade att någon överenskommelse om upp- sägningstid inte träffats med huvudmännen. I övriga fall varierade uppsägningstiden mellan en och tolv månader; vanligast var en uppsäg— ningstid på tre eller sex månader. Frågan om avgångsvederlag hade reglerats endast i 4 fall. Av företagen hade 51 gentemot huvudmän- nen gjort åtaganden avseende marknadsförings- åtgärder av olika slag (reklam, sales promotion o.dyl.) och 58 företag hade förbundit sig till prestationer i fråga om lagerhållning. Från 18 företag förelåg anmälan om avtal rörande vissa andra prestationer, varvid kan nämnas vidare- arbetning av varor och licenstillverkning i Sve- rige. 79 av de i utredningen deltagande företa- gen lämnade uppgifter om den personal, som var verksam i den rörelse som vederbörande bedrev i egenskap av ensamförsäljare. För den- na kategori anställda redovisades totalsiffran 4637 personer, vilka under 1968 erhållit en lönesumma uppgående till 146,9 miljoner kro- nor.

• Sida 32
•  Original

3 Olika anledningar till uppdragets upp- hörande

När ett företag skall välja försäljnings- form för export av sina produkter erbju- der sig ett flertal alternativ. Exportören har därvid att överväga för- och nackdelar- na med olika representationsformer och fatta beslut om vilken typ av distribution och marknadsföringstjänster som han bäst behöver. Självfallet undersöker exportören fortlöpande, även sedan han träffat sitt val, om inte någon annan försäljningsform skul- le vara förmånligare för honom.

Det är förhållandevis vanligt att expor- tören väljer att introducera sina produkter genom en importagent. Från handelsagent- håll har omvittnats, att stora svårigheter ofta möter en agent som har i uppdrag att arbeta in en ny artikel på marknaden. Un- der introduktionsperioden — som i vissa fall kan pågå under 2—3 år — kan det före- komma, att agenten i stort sett inte lyckas erhålla annat än provorder, vilket medför att hans provisionsinkomster under denna tid inte står i rimligt förhållande till det nedlagda arbetet. För att agenturen under sådana omständigheter skall bli lönande för agenten fordras, att han under en fortsatt längre tidsperiod får behålla och utveckla densamma. I det skede av agenturförhållan- det då det bildats en fast kundkrets av nå- gon omfattning kan emellertid, har det sagts, vissa intressemotsättningar uppkomma mel- lan agent och huvudman, motsättningar som skulle ha sin grund i att målinriktningen för agentens och huvudmannens verksamhet skiljer sig och leder till att agenturen säges upp. I den diskussion som förts i hithörande frågor har härom framhållits, att huvud- mannen, sedan hans produkt väl introdu- cerats och vunnit insteg på marknaden, för en fortsatt utveckling mot en ökad mark- nadsandel ofta har intresse av att bygga ut en serviceorganisation inom landet, att hålla lager och att få en så direkt kontakt som möjligt med kundkretsen. Hans intresse av investeringar i mera långsiktiga projekt kan då även ha ökat. Många agenturfirmors organisation och resurser är emellertid ej

av den storleksordningen att agenten i till- räcklig utsträckning kan tillmötesgå sådana önskemål från huvudmannens sida. Agenten har dessutom i den nyss omnämnda situa- tionen —— med sin kännedom om riskerna att förlora agenturen — ofta mindre intres- se av att lägga ned arbete och kostnader för att på lång sikt öka försäljningen. Huvud- mannen kan under sådana förhållanden be- döma det som mest förenligt med sina in- tressen att genom etablering av ett försälj- ningsföretag övergå från försäljning genom agent till direktförsäljning. Men även obe- roende av agentens möjligheter och vilja att följa huvudmannens önskemål om hur den fortsatta marknadsföringen skall bedrivas kan denne ha goda skäl för att övergå till en annan försäljningsform. Det kan t.ex. bedömas som lönande att förlägga även tillverkningen av varan till Sverige; härige- nom kan exportören slippa frakt- och tull- kostnader och eventuellt även uppnå en låg- re tillverkningskostnad. En naturlig åtgärd är då att ge tillverkningsföretaget resurser att jämväl sköta försäljningen.

Det är säkerligen vanligt, att ett agentur— förhållande upphör av helt andra skäl än de här skisserade. Det är emellertid främst mot bakgrund av de fall av uppdragets upp- hörande, där agenten genom sin verksam— het väsentligt bidragit till att så att säga skapa förutsättningarna för att huvudman— nen börjat bedriva sin försäljning i annan form, som man har att se de från agenthåll framställda önskemålen om ersättning för »goodwill» eller »förlust av kundkretsen». De spörsmål som därvid uppkommer disku- teras nedan i den allmänna motiveringen.

B H andelsresanden

Handelsresandena är liksom agenterna verk- samma för att främja försäljningen av hu- vudmannens varor genom att upptaga order eller ingå försäljningsavtal i hans namn. I motsats till agenterna är emellertid handels- resandena skyldiga att resa omkring och uppsöka kunderna. Kommissionslagens reg- ler om handelsresande är även tillämpliga

• Sida 33
•  Original

å s.k. platsförsäljare, vilka besöker kunder endast på den ort, där huvudmannen dri- ver sin rörelse. Handelsresandena och plats- försäljarna kallar sig numera i allmänhet representanter.

Handelsresandena uppdelas i kommis- sionslagen i två grupper: fasta resande, som är anställda i huvudmannens tjänst, och pro- visionsresande, som är självständiga före- tagare. Skillnaden har stor rättslig betydelse. Medan för de fasta resandena gäller de reg- ler som följer av anställningsförhållandet, hänföres provisionsresandena i fråga om skyldigheter och rättigheter mot huvudman- nen närmast till handelsagenterna. De pro- visionsresande utgör numera säkerligen en mycket liten yrkesgrupp.1

C Kommissionären

Med kommissionär förstås i kommissions- lagen den, som åtagit sig uppdrag att för annans räkning men i eget namn försälja eller inköpa varor, värdepapper eller annan lös egendom. Företag som förlagt tyngd- punkten av sin verksamhet till denna typ av rörelse torde i dag vara sällsynta. Däremot förekommer kommissionsuppdrag som in- slag i andra former av handelsrörelse. En agent som säljer från ett reservlager som han håller för sin huvudmans räkning kan upp- träda som kommissionär. Det lär heller inte vara ovanligt att kommissionsformen an- vändes vid leveranser till återförsäljare. An- ledningen härtill kan vara att det är fråga om en svårsåld artikel och att försäljaren inte vill ta den ekonomiska risk, som ett köp i fast räkning innebär. En annan orsak är att försäljaren inte kan betala kontant och ej anses kreditvärdig. Kommittentens äganderätt till kommissionsgodset tjänar då som säkerhet.

Kommissionsuppdragen ges i allmänhet

* De sakkunniga har haft tillgång till en av Föreningen Sveriges Handelsresande 1966 gjord undersökning om medlemmarnas ekonomiska och sociala förhållanden. Undersökningen hade formen av en skriftlig enkät. Den utgick till samtliga medlemmar men besvarades blott av ca 34 procent (2 522) av dessa.

inte som varaktiga uppdrag för bestämd eller obestämd tid. Endast när detta undantags- vis är fallet, får de problem rörande verk- ningarna av uppdragsavtalets upphörande som ovan berörts för handelsagenternas del betydelse i kommissionsförhållanden.

• Sida 34
•  Original

1 Agentens ställning i förhållande till sin huvudman

Med »handelsagent» och »agent» förstås i fortsättningen den som åtagit sig uppdrag att för huvudmannens räkning verka för av- sättning av varor genom att upptaga köpe- anbud, order, eller sluta försäljningsavtal och som inte är anställd i huvudmannens tjänst utan driver verksamheten såsom självständig yrkesidkare (65 % kommissions— lagen). Andra avtalstyper där en mellanman är verksam för avsättning av varor för en huvudmans räkning —— och där man i dag- ligt tal ofta talar om agenturrörelse —— skall beröras i slutet av detta kapitel.

I ett tidigare avsnitt har givits en över- siktlig skildring av agenternas verksamhet. Den typiska agenturfirman i Sverige ägnar sig huvudsakligen åt import och har alltså i allmänhet utländska leverantörer som hu- vudmän. Företag, som sålunda har tyngd- punkten av sin rörelse förlagd till import- verksamhet, är ofta enmansföretag eller fö- retag med få anställda. Det torde vara för- hållandevis vanligt, att en utländsk leveran- tör börjar sin expansion i andra länder ge- nom försäljning via en sådan agentur. I en marknad som den svenska med hård kon— kurrens kan det ofta vara svårt för ett ut- ländskt företag att introducera en ny artikel. Agenten lyckas ofta inte under inlednings— skedet av en agentur få order annat än på

små kvantiteter (provorder); först efter en tid kan han erhålla order i sådan omfattning att agenturen lönar sig. Det förekommer då i inte obetydlig utsträckning, att huvudman- nen sedan hans produkter på detta sätt bli- vit inarbetade på marknaden säger upp agenturen och etablerar en egen försäljnings- organisation. Om återkallandet av uppdraget sker i ett tämligen tidigt skede, kan den er— sättning som agenten uppburit i form av influtna provisioner därför bli ett helt otill- räckligt vederlag för det arbete han nedlagt.

Det finns naturligtvis vissa möjligheter för agenten att skydda sig mot dylika risker genom att utverka att i uppdragsavtalet in- tages klausuler t.ex. om en engångsersätt- ning för produktens marknadsföring under det första året, om att huvudmannen ej skall äga uppsäga avtalet förrän efter viss minsta tid eller förrän omsättningen stigit till visst belopp eller om att huvudmannen vid av- talets upphörande skall till agenten utge ett avgångsvederlag, som beräknas på grundval av tidigare försäljningar eller annorledes. Det är också känt att sådana klausuler stundom inflyter i agenturkontrakten liksom att avtal om avgångsersättning ingås vid av- talets upphörande utan att någon överens- kommelse härom träffats dessförinnan. Emellertid råder det inte tvivel om att så- dana frågor i det stora flertalet fall lämnas oreglerade, något som gäller såväl vid små som vid stora agenturer. Det är visserligen möjligt att, såsom berörts ovan 5. 25,

• Sida 35
•  Original

agenten redan enligt gällande rätt under vissa förhållanden kan vara berättigad till ersättning vid avtalets upphörande. Rätts- läget måste dock vid en förhandsbedömning te sig oviss, varför agenten kan anse det oklokt att riskera kostnaderna för en pro- cess.

Vad nu sagts ger stöd för antagandet, att agenten ofta vid avtalsslutet befinner sig i ett underläge i förhållande till huvudman- nen och att han under agenturförhållandets bestånd intar en viss beroendeställning till denne. Några generella omdömen är visser- ligen svåra att fälla. Många agenturfirmor har uppenbarligen så stora resurser att de- ras ställning gentemot huvudmannen är stark; det kan t.o.m. för en leverantör framstå som angeläget att få med sina pro- dukter i en sådan firmas varusortiment. Men det förefaller som om konkurrenssituatio- nen är sådan att agenten i många, kanske flertalet, fall saknar möjlighet att med styrka göra sina krav gällande. Det är också tro- ligt att agenten ofta inte alls tänker på sin rättsliga situation vid avtalets upphörande och heller inte vill oroa huvudmannen med sådana spörsmål, särskilt inte om den er- bjudna agenturen bedömes som lönande. Vad nu sagts bestyrkes i viss mån av att, enligt vad som upplysts, många agenturav- tal baseras enbart på muntliga överenskom- melser. Detta kan naturligtvis också helt enkelt bero på parternas bristande kunskap om hur ett sådant avtal bör utformas. Den omständigheten att det enligt kommissions- lagen är agentens sak att tillse, att hans in- tresse skyddas i nämnda hänseenden, bidra- ger till att agenten kommer i nämnda un— derläge.

Det nu framlagda förslaget syftar främst till att tillförsäkra agenten ett ökat rätts- skydd vid uppdragsavtalets upphörande. Härvid har man emellertid inte enbart fäst vikt vid argumentet att agentens position vid avtalsslutet ofta är svagare än huvudman- nens och att han därför är i behov av så- dant skydd. Av lika stor betydelse har varit synpunkten att lagstiftningen på området bör ge agenterna i de nordiska länderna en med agenterna i de större europeiska indu-

stristaterna mera jämbördig ställning. Man har dock ej fördenskull ansett sig kunna frångå kravet på att lagstiftningen vilar på en även juridiskt bärkraftig grund.

Spörsmålet om rättsskydd för agenter vid avtalets upphörande kan uppdelas i två: Skall lagregler meddelas om viss uppsäg- ningstid? Och skall det i vissa fall — ut- över vad nu kan gälla — i lag tillförsäkras agenten särskild ersättning i samband med uppdragets upphörande?

2 U ppsägningstid

De undersökningar som företagits ger vid handen, att det är vanligt att i agenturav- talen intages bestämmelser om att uppdra- get kan bringas att upphöra endast med iakttagande av viss uppsägningstid. Huru- vida detta bruk förekommer så ofta att man kan tala om sedvana är dock tvivelaktigt. En jämförelse med utländsk rätt utvisar un- der alla omständigheter att man i andra länder, där förhållandena på området före- ter stor överensstämmelse med de nordiska ländernas, funnit lagbestämmelser om att en part i ett agenturförhållande inte ensi- digt skall äga uppsäga avtalet med omedel- bar verkan erforderliga.

Det har vid överläggningarna mellan kom- mittéerna för de nordiska länderna rått enig- het om att det i förevarande avseende före- ligger ett behov av en rättslig reglering. Det framstår som ett legitimt krav, att en han- delsagent, som varaktigt arbetat med ett agenturuppdrag, vid dess upphörande får skälig tid till sitt förfogande för att planera en omläggning av verksamheten. Agenter har ju ofta anställda försäljare som i fall av uppsägning på grund av arbetsbrist är berättigade till uppsägningstid. Även huvud— mannen måste ha behov av skäligt rådrum för att söka kontakt med en ny agent eller på annat sätt säkerställa distributionen av sina produkter. Bestämmelsen i 48ä jäm- fört med 765 kommissionslagen om agen- tens skyldighet att skydda huvudmannen mot förlust i samband med agenturförhål- landets upphörande kan uppenbarligen inte anses tillräcklig för ändamålet.

Å andra sidan måste beaktas, att införan-

• Sida 36
•  Original

det av ett stadgande om att parterna inte utan att iakttaga uppsägningstid äger åter— kalla eller avsäga sig agenturuppdrag i sak skulle kunna tänkas innebära ett ej godtag- bart intrång å den enligt 46 och 76 55 kom— missionslagen gällande regeln att uppdrags- avtalet kan fritt återkallas resp. upphöra genom avsägelse. Det är av vikt att tillse, att den självständighet i förhållande till upp- dragsgivaren som kännetecknar handels- agentyrket inte på denna väg väsentligt in— skränkes. Det bör därför inte komma i fråga att nu lagstiftningsvägen söka genomföra ett skydd mot obehöriga uppsägningar av den omfattning som kan anses föreligga i anställningsförhållanden.

Den lösning som valts innebär, att man med bibehållande av den anmärkta regeln i 46 och 76 åå kommissionslagen ålägger part, som bringar varaktigt agentuppdrag att upphöra före utgången av en i lagen an- given uppsägningstid, ersättningsskyldighet gentemot motparten —— i överensstämmelse med vad som nu gäller då viss uppsägnings— tid avtalats eller eljest genom avtal bestämts viss tid för agenturens bestånd. Behovet av sådant legalt uppsägningsskydd framträ- der däremot mindre i det inledande skedet av ett agenturförhållande. Då uppdraget inte är varaktigt, kan anspråk på uppsäg- ningsskydd över huvud ej anses motiverat. Vid varaktiga uppdrag innebär förslaget en differentiering på så sätt, att den uppsäg- ningstid, som således blir avgörande i er- sättningshänseende, under uppdragets första år är kortare (en månad) än om uppdraget varat längre (tre månader).

Det har ansetts väsentligt, att både det legala uppsägningsskyddet och det uppsäg- ningsskydd, som parterna själva kan ha av- talat och vartill hänsyn tages redan i gäl- lande lag, göres så effektivt som möjligt. Kraven på att de omständigheter, som en— dera parten dock måste äga åberopa för att undgå ersättningsskyldighet, skall vara vä- gande har därför skärpts. Den föreslagna lagändringen om uppsägningstid har där- jämte, i likhet med vad som skett i Holland, Schweiz och Västtyskland, gjorts tvingande till skydd för handelsagenten. Det måste

nämligen befaras, att en blott dispositiv be- stämmelse i ämnet skulle få ringa praktisk verkan.

3 Skydd vid avtalets upphörande i övrigt

Ersättning för »förlust av kundkrets». En vanskligare fråga är, huruvida det kan an- ses påkallat att utöka uppsägningsskyddet genom att efter kontinentalt mönster med— dela regler om ersättning för det inkomst- bortfall, som handelsagenten drabbas av vid avtalets upphörande genom att han går miste om »kundkretsen». De företagna undersök- ningarna visar, att ersättning av denna typ redan nu —— utan stöd i lag eller sedvana — utgår i viss utsträckning, kanske bl.a. under inflytande just från de kontinentala rättssystemen. Ersättningen benämnes ofta goodwillersättning, varmed man velat ge ut- tryck åt att den avser gottgörelse för det värde som huvudmannen tillgodogör sig ge- nom att han övertar den av agenten upp- arbetade kundkretsen. Det kan emellertid antagas, att parterna ofta inte gör klart för sig vad ersättningen syftar till eller att de har olika uppfattning härom. Det kan för en huvudman som säger upp ett långvarigt agenturförhållande framstå som skäligt, att agenten skall ha ersättning i någon form, särskilt om samarbetet varit gott och det framgår att agenten genom avtalets upp- hörande kommer i svårigheter. Ersättningen är väl i många fall helt enkelt resultatet av en uppgörelse mellan parterna utan att dessa direkt tagit sikte på att gottgöra agenten för mistad kundkrets.

Frågan om rätt till ersättning för good- will bör finnas är emellertid svårbedömbar, och det föreligger otvivelaktigt ett behov av klarhet på detta område.

I svensk rätt finns i det hela inga rätts- regler, som i detta sammanhang skulle kun- na tänkas vara lämpade att överföras till kommissionslagens område. Uppmärksam- mas bör dock bestämmelsen i 3 kap. 575 lagen om nyttjanderätt. Har hyresvärden uppsagt hyresavtalet och vägrar han att för- länga hyresförhållandet eller kommer för- längning i annat fall ej till stånd på den grund att hyresvärden för förlängning krä-

• Sida 37
•  Original

ver icke skälig hyra eller uppställer annat villkor som strider mot god sed i hyresför- hållande eller eljest är obilligt, skall han i skälig omfattning ersätta hyresgästen den- nes förlust på grund av hyresförhållandets upphörande. Beträffande denna ersättnings- rätt — för vilken är en förutsättning, att hyresvärden ej har befogad anledning att upplösa hyresförhållandet — är följande av intresse.

Enligt tidigare rätt hade hyresgäst i vissa fall vid uppsägning och avflyttning möj- lighet att av hyresvärden erhålla skälig er- sättning för den ökning av lägenhetens värde på hyresmarknaden som hyresgästens i lä- genheten bedrivna verksamhet kunde anses ha medfört. Sistnämnda skydd ansåg hyres- lagkommittén otillräckligt. Kommittén an- förde (SOU 1961: 47 s. 116):

En sålunda begränsad ersättningsskyldighet er- bjuder icke alltid ett effektivt skydd för de stundom betydande ekonomiska värden, som för hyresgästens del kunna stå på spel. Det måste sålunda anses föga tillfredsställande, att en näringsdrivande hyresgäst, som genom sin verksamhet knutit en stor kundkrets till den förhyrda lokalen, skall behöva gå miste om det värde kundkretsen representerar, när hyres- värden såsom hämnd för att hyresgästen hävdat sina rättigheter gentemot 'honom eller eljest utan giltig anledning vägrat förlängning och därefter uthyrt lägenheten till tredje man i an- nan bransch. Ett mera betryggande besittnings- skydd lzan åvägabringas genom att i större ut— sträckmng än för närvarande låta ersättnings- skyldigheten ansluta sig till den förlust, som hy- resgästen lider till följd av hyresförhållandets upplösning. Till ersättningsgill skada torde kun- na hänföras, förutom flyttningskostnader, sådan värdeminskning å hyresgästens egendom, som beror på hyresförhållandets upplösning. Hit hör förlust. som kan uppstå vid en av hyresför- hållandets avveckling föranledd realisation av varulager, samt skada genom sådan nedgång i inventariernas värde, som kan inträda, när dessa icke längre kunna brukas i den lokal, för vilken de anskaffats. Till ersättningsgill skada bör ock räknas förlust av kundkrets, som ge- nom hyresgästens eller hans företrädares verk- samhet förenats med den förhyrda lokalen, en förlust, som kan variera till sin omfattning allt- eftersom hyresgästen har möjlighet att utan längre avbrott fortsätta sin rörelse i närbelägen lokal eller icke.

Kommitténs förslag innebar följaktligen att hyresgästen skulle få ersatt en del av

den förlust som åsamkades honom till följd av hyresförhållandets upplösning.

I betänkandet Ny Hyreslagstiftning (SOU 1966: 14) utsträckte de hyressakkunniga i sitt förslag hyresvärdens ersättningsskyldig- het att i princip omfatta hyresgästens hela förlust i anledning av att hyresförhållandet upphört. Till sådan skada skulle hänföras hinder eller intrång i näring eller annan verksamhet. Ersättningen skulle fastställas enligt samma grunder som ersättning för s.k. rörelseskada vid expropriation. — De- partementschefen och riksdagen anslöt sig i allt väsentligt till de sakkunnigas förslag i denna del.

Nämnda ersättningsregel, som alltså bl. a. innebär att en hyresgäst, som har en kund- krets med anknytning till den förhyrda lo- kalen, skall av hyresvärden äga utfå gott- görelse för förlusten av kundkretsen då hy- resavtalet upphör, berör otvivelaktigt en si- tuation i någon mån liknande den som uppstår då ett agenturavtal återkallas eller Uppsäges.

Skillnaden är dock betydande. Grunden för den i 575 hyreslagen givna regeln var att man ville skapa ett effektivt besittnings- skydd för hyresgästen. Ersättningsbestäm- melsen utgår i enlighet härmed från den förutsättningen att en förlängning av av- talet är vad som normalt är önskvärt. Mot- svarighet härtill föreligger ej vid avtal mel- lan en agent och hans huvudman. Att man på det handelsrättsliga område varom nu är tal skulle genom ersättningsbestämmelser verka för att ett bestående rättsförhållan- de inte genom uppsägning eller eljest i ve- derbörlig ordning bringas att upphöra utan förlänges kan ej gärna ifrågakomma. Även bortsett från övriga olikheter mellan ifråga- varande avtalstyper framgår alltså av vad nu sagts, att någon ledning för bedömningen av goodwill-Spörsmålet inte står att finna i det återgivna hyresrättsliga stadgandet.

Ett huvudargument för att ersättning för goodwill bör utgå är, att huvudmannen ef- ter avtalets upphörande tillgodogör sig fruk- terna av agentens arbete genom att kund- kretsen kan antagas även i framtiden kom- ma att rikta sina order till huvudmannen.

• Sida 38
•  Original

Såväl i tysk som schweizisk rätt är det en förutsättning för avgångsersättning till agen- ten, att huvudmannen efter avtalets upphö- rande kan förväntas få betydande fördelar av den av agenten förvärvade kundkretsen. Denna framstår enligt det bakomliggande synsättet som en sådan gemensam förvärvs- källa för huvudman och agent som det vore oskäligt att huvudmannen vid avtalets upp- hörande skulle kunna tillgodogöra sig utan vederlag.

Mot ett dylikt betraktelsesätt kan emel- lertid riktas vägande invändningar. Att en rörelse erhållit en väsentligt ökad omfatt— ning är visserligen något som ofta både agenten och huvudmannen kan räkna sig tillgodo. Många gånger kan dock -— även om agenten tagit första kontakten med den vid avtalets upphörande existerande kund- kretsen — förtjänsten av dennas storlek till övervägande del vara att hänföra till huvud- mannen. Produktens kvalitet och pris, pro- duktutveckling, garantiåtaganden och andra serviceåtgärder är exempel på faktorer som utövar stort inflytande på omsättningens storlek och beträffande Vilka huvudmannen har den avgörande bestämmanderätten. I alla de fall, då varans framgång på mark- naden främst är att tillskriva huvudmannen, kan det ej vara rimligt att han nödgas ut- giva ersättning till agenten för värdet av den övertagna kundkretsen. Men även om agenten genom sitt arbete väsentligt med- verkat till att öka denna och därigenom till- fört huvudmannen ett värde som denne även efter uppdragets slut har möjlighet att utnyttja, följer inte därav utan vidare, att agenten bör vara berättigad att på grund härav åtnjuta särskild ersättning. Reklam- byrån, som genomfört en lyckad reklam— kampanj och därigenom på ett avgörande sätt främjat försäljningen av den annonse- rade produkten, kan inte utöver det avta- lade vederlaget kräva särskild ersättning för att byråns arbete även i framtiden kommer uppdragsgivaren till godo. En konsult, som efter en företagsanalys föreslagit vissa ratio- naliseringsåtgärder vilka i hög grad bidragit till att höja företagets omsättning, kan inte göra anspråk på att bli delaktig i den vinst

som härigenom uppkommit. Exemplen kan mångfaldigas. En regel om engångsersätt- ning åt agenten för att han genom sitt ar- bete skapat en tillgång för huvudmannen, som denne även efter uppdragstidens slut kan draga nytta av, skulle alltså leda myc- ket långt och i viss mån strida mot eljest tillämpade rättsgrundsatser. Agenten skulle genom lagbud tillförsäkras en särställning i förhållande till andra jämförliga uppdrags- tagare. Regeln skulle även bidraga till att »konservera» det äldre rättsförhållandet också i fall då detta företagsekonomiskt eller eljest vore olämpligt. Detta är viktigt att undvika. Ytterligare en synpunkt må i sammanhanget anföras. Under den löpande avtalstiden är agentens provisionsrätt i förs- ta hand beroende av i vad mån försäljnings- avtal genom hans verksamhet kommit till stånd. Utgångspunkten är alltså de olika försäljningsavtal agenten medverkat till, inte helt allmänt de kundförbindelser som han upparbetat. En rätt till ersättning vid avta- lets upphörande på annan grund än de ifrå- gavarande försäljningsavtalen skulle därför innebära en principiell utvidgning av ersätt- ningsgrundvalen i förhållande till vad som är bestämmande under avtalets bestånd.

Med hänsyn till vad sålunda anförts bör enligt de sakkunnigas mening inte agentens insats för att öka huvudmannens kundkrets som sådan ge rätt till ersättning vid avtalets upphörande. Problemet får angripas från en annan utgångspunkt.

En avgörande skillnad mellan handels- agentens och flertalet andra självständiga företagares villkor är att han avlönas med provision. Det är tydligt att provisionssyste- met medför vissa svårigheter vid regleringen av det ekonomiska förhållandet mellan par- terna och risker för att agenten inte alltid erhåller det vederlag för sitt arbete som han med stöd av avtalet rätteligen bör ha an- språk på. Detta sammanhänger med att en stor del av agentens arbete är att hänföra till det inledande skedet av ett agenturför- hållande. Såsom ovan framhållits kan in- arbetandet i marknaden av en produkt ta så lång tid i anspråk att agenturen först längre fram blir lönsam för agenten. Pro-

• Sida 39
•  Original

visionssystemet är ägnat att i sådana fall medföra, att agenten ej får betalt för det av honom kontraktsenligt nedlagda arbetet, när detta ej ger resultat förrän uppdraget upp- hört till följd av huvudmannens uppsägning. Det kan visserligen sägas att agenten får söka betinga sig så hög provision att han säkerställer sig däremot, och det har i sam- band härmed gjorts gällande, att agentpro- visionen ofta ligger högre än provisionen för anställda handelsresande. Det är dock san- nolikt att provisionssatsen merendels fast- ställes främst på basis av en värdering av agentens löpande utgifter och det av honom undan för undan utförda arbetet, utan att tillräcklig hänsyn tages till att på grund av sådana omständigheter som de nämnda pro- visionssystemet faktiskt i sin tillämpning kan äventyra agentens avtalsenliga rätt. I inledningen till detta avsnitt har visserligen redovisats även andra möjligheter för agen- ten att skydda sig mot sådana uppsägningar som kan leda till att hans vederlagskrav ej blir skäligen tillgodosett. Men det har till- lika framhållits, att många agenter uppen- barligen befinner sig i en förhandlingsposi- tion som gör det svårt för dem att i avtalen få införda klausuler som tillvaratager ifråga— varande intresse. Och oavsett hur det för- håller sig härmed kvarstår behovet av en legal reglering av hithörande problem. Om rättsläget på denna punkt klarlägges i lag, kommer möjligheterna för agenten att skyd- da sig mot uppsägningar som för honom medför risker från angivna synpunkt att för- bättras.

I den redogörelse för gällande rätt som lämnats ovan 5. 25 f har hävdats, att agen- ten stundom bör ha möjligheter att med framgång ställa krav på viss efterprovision. Frågan har emellertid inte ställts på sin spets i rättspraxis, och det finns ej något stöd för att lagen på hithörande område av affärslivet givits denna tolkning. I en av Stockholms handelskammare verkställd undersökning angående handelsbruk inom papperskartongbranschen uttalade handels- kammaren sålunda, att som en förutsättning för provision å efterorder — det gällde där visserligen inte en handelsagent utan en

handelsresande —— finge anses gälla, dels att i det särskilda fallet omständigheterna inte gav vid handen, att något orsakssamman- hang ej förelåg mellan resandens kontakt med kunden och dennes sedermera gjorda beställning, dels att orderavslutet skett in- nan resanden slutat sin anställning hos hu- vudmannen eller i varje fall att kunden före nämnda tidpunkt avsänt den order som sedermera accepterats av huvudmannen.1 Det framstår som otillfredsställande att, om försäljningsavtal kommit till stånd genom förmedling av agenten, denne skall gå miste om sin provision genom att uppdraget un- der mellantiden återkallats. Uppdragets återkallande bör inte ge huvudmannen möj- lighet att sålunda berika sig på agentens be- kostnad, inte ens när anledningen till åter- kallelsen är att hänföra till agenten. (I sist— nämnda fall kan huvudmannen hålla sig skadelös enligt 51 5 andra stycket och 765; kommissionslagen .)

En reglering av hithörande spörsmål sy- nes alltså böra bygga på att agenten skall tillförsäkras rätt till efterprovision. Agenten bör ha anspråk på provision även å efter uppdragets upphörande slutna avtal, om hans insatser dessförinnan medverkat till avtalsslutet. Detta bör gälla oavsett om upp- sägning skett i början av ett agenturförhål- lande eller efter det uppdraget varat under längre tid. En ersättningsregel av nu antytt slag måste bidraga till att skapa den nöd- vändiga tryggheten för en agent, som vill nedlägga arbete och göra investeringar på längre sikt och därigenom stimulera till aktiva insatser av honom i agenturavtalets syfte under hela avtalstiden. Någon skill- nad mellan de fall då agenten är behörig att för huvudmannens räkning ingå försälj- ningsavtal och de fall då han har att från tredje man upptaga order som tillställes huvudmannen synes ur efterprovisionssyn- punkt ej heller böra göras. Grundtanken är ju, att agenten skall ha vederlag för det ar- bete som han under avtalstiden utfört och som efter denna tidpunkt leder till resultat i form av försäljningsavtal.

* Handelsbruk VI, nr 409.

• Sida 40
•  Original

Det kan inte bestridas, att en sådan regel om efterprovision kan medföra tillämpnings- svårigheter. Det må anmärkas, att svårig- heterna vid bestämmandet av ersättning grundad på ett efterprovisionskrav ligger på ett annat plan än vid tillämpning av 50å kommissionslagen, som på grund av hän- visning i 76å är tillämplig även å handels- agenter. Enligt denna paragraf skall visser- ligen agenten tillerkännas en skadeersätt- ning som täcker även förlusten av en be- räknad provisionsinkomst efter uppdragets upphörande. Härvid lär man emellertid ha att avdraga besparingar i form av minskade utgifter liksom sådana förtjänster, som agen- ten kunnat göra på annat håll till följd av att uppdraget återkallats. Det slutliga skade- ståndet blir alltså en nettoersättning. Nu dis— kuterade ersättningsregel innefattar åter en utvidgning eller kanske ett förtydligande av 685 kommissionslagen och avser gottgörel- se för arbete som agenten redan under av- talsperioden utfört. Ersättningen skall där- för utgöra ett bruttobelopp utan dylika av- drag. Väl torde för dess bestämmande inte krävas hänsynstagande till osäkra faktorer i samma utsträckning som vid tillämpning av SOQ kommissionslagen. Men det är up- penbart att det kan bli vanskligt att avgöra, huruvida efter uppdragstidens utgång till huvudmannen ingångna order främst är att hänföra till agentens arbete eller om de närmast beror på andra faktorer, såsom huvudmannens egna insatser; särskilt måste en uppskattning av efterprovisionens om- fattning vid tiden för avtalets upphörande — då parterna önskar slutligt reglera sina ekonomiska mellanhavanden — enligt sa- kens natur bli osäker. Tvist kan vidare tän- kas uppkomma mellan en ny agent och den ifrågavarande tidigare agenten beträffande vem som i avgörande grad medverkat till en upptagen order. Ju längre tid som för- flutit från avtalets upphörande, desto svå- rare måste det bli för den senare att göra sannolikt ett dylikt samband, även om det bör finnas åtskilligt utrymme för en skälig- hetsbedömning och det redan på grund av provisionssystemets egenart ofta måste vara naturligt att antaga, att förutsättningarna

för efterprovision är uppfyllda. Det torde emellertid föra för långt att uppställa en presumtion för att efter uppdragstidens slut till huvudmannen influtna order från dem som under avtalstiden tillhört den kund- krets agentens verksamhet avsett skall an- ses ha tillkommit i anledning av dennes verksamhet.

De svårigheter som nu berörts, och sär- skilt det förhållandet att man helt allmänt måste räkna med viss osäkerhet om hur lång tid framåt som verkningarna av en agents inarbetningsinsats sträcker sig, kan medföra risk för att enbart en lagregel av ovan skisserat innehåll inte kommer att medföra önskad effekt. Agenten bedömer kanske bevisläget som så vanskligt, att han på grund av rättegångskostnadema inte vå- gar föra tvisten till domstol. Starka skäl talar vid sådant förhållande för att i efter- provisionregeln tillika bör ingå en bevis— regel, som kan tjäna till ledning i huvud— parten av förekommande fall. Det föreslås därför att stadgandet i ämnet kompletteras med en »schablonregel» av innehåll att ef- terprovisionen, om annat ej kan visas, skall anses uppgå till ett belopp motsvarande ett visst antal månadsprovisioner, beräknade efter genomsnittet av månadsprovisionerna under avtalstiden. Såsom ovan nämnts står svensk rätt inte främmande för en dylik schematisk reglering av vid uppsägning av ett avtalsförhållande uppkommande ersätt- ningsfrågor, se 3 & sjömanslagen.

Vad angår den nämnare beskaffenheten av en dylik schablonregel torde man böra utgå ifrån att även sådana uppsägningar av agenturer som ej grundar sig på påstående om misskötsel av uppdraget eller annat kon- traktsbrott å agentens sida merendels bott- nar i affärsmässiga överväganden. Hänsyn måste tagas härtill. Lagstiftningen får inte utformas så att den hindrar huvudmannen att i förevarande hänseende ordna sin verk- samhet på ett för honom ekonomiskt för- månligt sätt. Om rörelsen t.ex. erhållit en sådan omfattning att den kan bära en »egen» försäljningsorganisation eller huvud- mannen eljest vill i rationaliseringssyfte av- veckla sin agentur, bör detta ej hindras eller

• Sida 41
•  Original

försvåras genom att agenten tillförsäkras mycket höga ersättningsanspråk vid upp- dragets upphörande.

Ett argument mot att införa den anmärk- ta schablonregeln är, att man i vissa fall —— då agenten är ersättningsberättigad enligt såväl 50 och 76 åå som 68 å — samtidigt kan få tillämpa sistnämnda regel och de på skadeståndsrättsliga hänsyn grundade be- stämmelserna i de båda förstnämnda para- graferna. Det har nämligen inte ansetts fö- religga någon möjlighet att i 50 & införa ett mot schablonregeln svarande stadgande. Förlustens storlek är ju här beroende inte blott av avtalsvillkoren utan även av hur lång tid som i uppsägningsögonblicket kvar- står av den agenten tillförsäkrade intjä- ningstiden. Den nu antydda olägenheten kommer emellertid sannolikt att få föga praktisk betydelse. Dels reglerar 50 & endast fall då uppdraget upphört i förtid. I nor- mala fall av uppsägning blir det alltså över huvud taget ej aktuellt att tillämpa detta stadgande. Dels torde — när uppdraget återkallats i förtid — intjäningstiden ofta ha varit så kort att agentens insats inte berättigar honom till någon nämnvärd ef- terprovision. I de återstående fallen torde en dylik regeltillämpning ej erbjuda alltför stora praktiska svårigheter. Agenten enligt 50 & tillkommande ersättning skall natur- ligtvis avse all framtida inkomst, således inkludera eventuell efterprovision som han på grund av återkallelsen gått förlustig.

Även nu diskuterade ersättningsregel har föreslagits skola bli tvingande. Det gäller här ersättningsspörsmål, där parternas ståndpunkter kan förväntas ofta stå hårt mot varandra, och det kan med hänsyn till huvudmannens ofta starka ställning i avtals— förhållandet antagas att ett dispositivt stad- gande skulle få en alltför begränsad be- tydelse. Om schablonregeln kunde sättas ur spel genom överenskommelser mellan par- terna, skulle jämväl stadgandets syfte att i möjligaste mån förebygga rättegång mot- verkas. Agenten bör alltså inte i förväg kun— na giltigt avsäga sig den rätt till provision som följer av regeln.

Ersättning för förlust på genom uppsägning onyttiga investeringar. I de tillfällen då agenten i samförstånd med huvudmannen gjort investeringar, såsom anskaffande av maskiner och material, utbyggnad av för- säljnings- och lagerlokaler eller liknande, i avsikt att härigenom öka omsättningen av huvudmannens produkter bör agenten, har det gjorts gällande, vara berättigad till sär- skild ersättning för dylika kostnader i den mån en uppsägning av avtalet gör dessa in- vesteringar onyttiga för honom. Vid de nor— diska överläggningarna togs frågan ur- sprungligen upp av den norska kommittén, som framhöll att Spörsmålet om vem av parterna som i dessa fall slutligt bör bära kostnaden för en investering har stor prak- tisk betydelse. I detta ämne må följande anföras.

Utgångspunkten vid bedömningen av fö- revarande spörsmål synes böra vara, att agenten i egenskap av självständig företaga- re principiellt har att själv stå risken för misslyckade investeringar. Förutsättningar för ersättningsskyldighet föreligger emeller- tid enligt de sakkunnigas mening i sådana fall då huvudmannen uppmanat agenten till investeringen eller denna eljest ägt rum i samförstånd mellan kontrahenterna samt in- vesteringen skett just för ifrågavarande uppdrag; investeringar, som är normala för agentens sedvanliga verksamhet och som alltså kan vara till nytta för honom i hans rörelse i övrigt, måste falla utom ramen för ersättningsskyldigheten. I anmärkta fall har man i själva avtalsförhållandet ett visst stöd för att huvudmannen bör, i större eller mindre utsträckning, deltaga i investerings- kostnaderna —— varom strax i det följande. Härför talar också, att agenten ofta kan ha svårt att neka huvudmannen att företaga av denne önskade investeringsåtgärder. Hans självständighet gentemot huvudman- nen kan i sådana lägen vara blott skenbar, i det huvudmannen genom uttryckligt eller underförstått hot om uppsägning utövar press på honom för att få sina önskemål tillgodosedda. Agentens situation efter det att investeringen ägt rum skiljer sig även från det för självständiga företagare norma-

• Sida 42
•  Original

la, i det att genom huvudmannens rätt att återkalla uppdraget det icke utan vidare står agenten fritt att fatta beslut, ägnade att förskaffa honom täckning för investerings— insatsen.

Vad nu sagts om grunden för huvudman- nens ifrågavarande ersättningsskyldighet in- nebär att denna, på sätt här ovan 5. 22 utvecklats, har en anknytning till redan nu gällande rättsregler. Om nämligen investe— ringen kommit till stånd på huvudmannens initiativ eller i samförstånd mellan denne och agenten, måste detta ofta kunna tolkas som en tillförsäkran från huvudmannens sida, att avtalet skall bestå under så lång tid att agenten har möjlighet att göra in- vesteringen lönsam. Skiljes då agenten i för- tid från sin befattning, är han enligt 50 å kommissionslagen, vartill 76 & samma lag hänvisar, berättigad till ersättning för för- lust som åsamkats honom genom avtalets upphörande i förtid och genom att till följd därav investeringen blivit onyttig för ho- nom. Och har sålunda uppsägningen skett i strid mot vad som kan anses avtalat om agenturens varaktighet, kan efter omstän- digheterna vid bestämmandet av agentens ersättningsanspråk tagas hänsyn till den ök- ning av ordertillgången som enligt vad som kan antagas skulle ha uppkommit på längre sikt tack vare investeringen. — Det stöd som nu avsedda anspråk på ersättning för investeringar har i gällande rätt är likväl så pass osäkert, att det inte utan så att säga en bekräftelse i lag kan göra tjänst för än- damålet. Det är ju inte självklart, att man av den omständigheten att en investering tillkommit på huvudmannens initiativ eller i samförstånd med honom kan på angivna sätt sluta sig till att en tillförsäkran om agenturens fortbestånd under viss tid av- givits. Slutsatsen kan som nämnts ofta ha fog för sig men ej med någon säkerhet mera allmänt. Det ligger nära till hands för hu- vudmannen att invända, att han visserligen varit intresserad av investeringen såsom vär- defull ur bägge parternas synpunkt men att han fördenskull inte iklätt sig någon garan- ti för att agenturen ej skulle komma att uppsägas av honom innan agenten fått av-

sett gagn av investeringen. Det kräves under sådana förhållanden att i lagen klarlägges, att och i vilken utsträckning en agent kan på förevarande grund framställa ersätt— ningsanspråk mot sin huvudman, och det är vad det senare beträffar av vikt att fast- slå, att ersättningsrätten endast skall ha »skälig omfattning». Bestämmelse i ämnet har upptagits i 52 5, som redan i sitt nu- varande skick reglerar vilken av parterna som har att svara för kostnader som blir onyttiga i anledning av uppdragets upp- hörande.

Ersättning för konkurrensklausuler. Till dis- kussionen om uppsägningsskyddet hör även frågan huruvida särskild ersättning skall utgå för förlust som agenten kan göra ge- nom att hans förvärvsmöjligheter inskrän- kes på grund av en i uppdragsavtalet in— tagen konkurrensklausul. Det har bl. a. häv- dats, att ett dylikt konkurrensförbud för agenten borde frånkännas verkan såsom ej önskvärt ur allmän synpunkt därför att konkurrensförbud normalt innebär stora olägenheter för agenten men blott obetyd- liga fördelar för huvudmannen. Under hän- visning härtill har ifrågasatts en regel, enligt vilken agenten skulle vara berättigad till särskild ersättning, om han vid uppsägning lider förlust genom att avtalet med huvud— mannen begränsar hans förvärvsmöjlighe- ter efter agenturförhållandets upphörande. I tysk och schweizisk rätt har ock giltig— heten av en konkurrensklausul i kontraktet mellan huvudman och agent gjorts beroen- de av om den sistnämnde erhåller särskild gottgörelse för den förlust som tillfogas honom genom att hans förvärvsmöjligheter inskränkes på grund av klausulen.

Giltigheten av avtal till förebyggande av konkurrens regleras som bekant för svensk del i 38 & avtalslagen . Vissa utfästelser som gjorts i detta syfte är inte bindande om de i fråga om tid och ort eller eljest sträcker sig längre än som kan erfordras för att hindra konkurrens eller över hövan inskrän- ker den som gjort utfästelsen i hans frihet att utöva förvärvsverksamhet.

I avtalet mellan huvudmannen och han-

• Sida 43
•  Original

delsagenten har konkurrensklausulen i all- mänhet till syfte att för huvudmannen sä- kerställa, att den kundkrets varmed agenten under avtalstiden haft förbindelse även efter avtalets upphörande kommer huvudmannen tillgodo. Agenten skall förhindras att ut- nyttja kundkretsen, då han verkar för av- sättning av produkter för en annan huvud- man. Sådana konkurrensklausuler torde dock inte vara särskilt vanliga. I det stan- dardkontrakt som rekommenderats med- lemmarna av Sveriges Handelsagenters För- bund finns ingen sådan klausul. Undersök— ningar som företagits från norsk sida synes likaledes visa att klausuler av denna typ är ganska sällsynta. Det må tilläggas att kon- kurrensklausuler sällan ingår i avtal mellan handelsresande och deras huvudmän.

Ett stadgande med ovan angivna innehåll synes sträcka sig alltför långt till agentens förmån. Det torde inte generellt kunna gö- ras gällande att den nytta, som beredes huvudmannen genom ett konkurrensförbud, är ringa. I de fall då så är förhållandet kan detta beaktas vid prövning av klausulens giltighet enligt 38 & avtalslagen . I den mån vederlag utgått till agenten, kan ej heller försvaras, att förbudet utan vidare skulle sakna giltighet. Ifrågavarande stadgande i avtalslagen synes i rättstillämpningen ge agenten vidsträckta möjligheter att, utan hänsyn till i avtal föreskrivna inskränk— ningar i sådant hänseende, driva en med huvudmannen konkurrerande rörelse, om detta med beaktande av alla omständigheter kan anses rimligt och billigt. Något behov av rättsskydd för agenten därutöver synes alltså ej vara för handen.

B Övriga kategorier av mellanmän i kom- misisonslagen och deras ställning i nu be- handlade frågor

Såsom ovan s. 24 f. utvecklats är skyddet för de anställda handelsresandena vid upp- sägning generellt sett starkare än motsva- rande skydd för handelsagenterna. Detta kommer att förbli fallet, även om den nu fö— reslagna förbättringen i handelsagenternas

rättsställning kommer att genomföras. Att i kommissionslagen ge en uttömmande reg- lering av de fasta resandenas uppsägnings- skydd låter sig uppenbarligen inte göra. Den fråga som i förevarande sammanhang mö- ter synes endast kunna vara, huruvida re- geln om uppsägningstid i 86 & kommissions- lagen skall vara tvingande och om regeln bör utformas annorlunda än enligt gällande lag. Av föreliggande undersökningsmaterial framgår, att blott ett fåtal handelsresande är anställda med en uppsägningstid under- stigande tre månader Även om således en tvingande föreskrift om uppsägningstid av tre månader i stort sett inte skulle innebära annat än en bekräftelse av nuvarande praxis, synes det emellertid finnas fall, då en sådan regel skulle alltför mycket inkräk- ta på parternas avtalsfrihet. Den första ti- den av ett anställningsförhållande har näm— ligen ofta karaktären av en prövotid, och det bör då vara tillåtet för kontrahenterna att själva bestämma uppsägningstidens var- aktighet. En så lång tid som tre månader framstår här som mindre lämplig.

För andra än dessa prövotidsfall har —— med hänsyn till önskvärdheten av att kom- missionslagens regler om uppsägningsskydd såvitt möjligt bestämmas lika för de av la- gen berörda kategorierna av mellanmän — föreslagits, att regeln om uppsägningstid i 86 & kommissionslagen skall göras tvingan- de till förmån för fast anställda handels- resande.

Vad angår de självständiga resandena (provisionsresandena) synes behovet av ett uppsägningsskydd för denna grupp klart do— kumenterat. Provisionsresandena har redan enligt gällande lag i stort sett samma rätts- ställning som handelsagenterna (jfr 87 & kommissionslagen), men de lät i allmänhet ha färre uppdrag och svagare ekonomi än dessa och kan därigenom komma i ett star- kare beroendeförhållande till huvudmannen. En återkallelse av uppdraget kan under så- dana omständigheter medföra en avsevärd ekonomisk belastning. Den för handelsagen- terna föreslagna regeln om uppsägnings- skydd (se 50 och 51 55, vartill 87 & hänvi- sar) synes med fördel kunna gälla även här.

• Sida 44
•  Original

På andra rättsområden kan iakttagas en tendens att i olika hänseenden jämställa vissa kategorier av uppdragstagare — där- ibland provisionsresandena — med anställda arbetstagare. Det har även vid upprepade tillfällen framförts krav på att i kommis- sionslagen upptages regler för att underlätta gränsdragningen mellan anställda och själv- ständiga handelsresande. Att i nu förevaran- de lagstiftningsärende föreslå —— i linje med vissa uttalanden av försäkringsdomstolen, jfr ovan s. 26 — en legal presumtion för att handelsresande skall anses som anställda, om inte särskilda skäl föranleder annat be- dömande, torde emellertid ej låta sig göra. Hänsyn måste tagas till att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, som av domstolarna tillämpats vid prövning av vissa frågor på kommissionslagens område, bygger på att gränsen mellan anställda och självständiga företagare skall dragas efter en prövning av samtliga föreliggande omständigheter, varmed en dylik presumtion ej låter sig för- ena. Avsteg från denna princip kan inte rimligen göras enbart för ifrågavarande yr- kesgrupp.

Problemet med gränsdragningen mellan anställda och självständiga handelsresande kommer att sakna betydelse för frågan hu- ruvida rätt till efterprovision skall tillkom- ma även handelsresande. Vad som blir av- görande är helt enkelt, om resanden är av- lönad med provision eller ej. Den tidsför- skjutning mellan arbetsinsats och ersätt- ningsberättigande arbetsresultat, som ligger till grund för den föreslagna regeln om rätt till efterprovision, är karakteristisk för pro- visionssystemet som sådant och kan följ- aktligen uppstå även när det gäller handels- resandens verksamhet. För handelsresande, vars lön helt eller delvis utgår i form av provision, skall därför enligt det här fram- lagda förslaget, vare sig han är anställd eller självständig, de i 68—71 åå för handelsagent givna föreskrifterna om provision äga mot- svarande tillämpning; se 87 5 med dess hän- visning till bl.a. sistnämnda paragrafer. Att märka är att de anställda handelsresandena, till skillnad från vad tidigare gällt, alltså skall äga erhålla provisionsnota.

Vad angår frågan om ersättning för för- lust på investeringar lär det sällan förekom- ma att handelsresande har att själva vid- kännas investeringskostnader. Är så förhål- landet, synes emellertid ej finnas skäl för att handelsresande skulle intaga annan ställning än agenter.

Beträffande den återstående i kommis- sionslagen behandlade gruppen av mellan- män, kommissionärerna, lär frågan om lag- stadgat uppsägningsskydd ha mindre prak- tisk betydelse. De flesta kommissionsupp— drag avser viss försäljning eller visst inköp. Att kommissionären enligt avtal har att var- aktigt sälja kommittentens varor eller verk- ställa inköp för dennes räkning är mindre vanligt. I dessa undantagsfall har rättsläget stor likhet med det vid agentur i allmänhet föreliggande. Då uppdragstagaren har rätt att själv ingå försäljningsavtal, kan det för övrigt ofta vara en ren lämplighetsfråga. om avtalet såsom vid kommission slutes i hans eget eller såsom vid handelsagentur i huvudmannens namn. I dessa starkt agen— turbesläktade kommissionsförhållanden sy- nes därför de nu föreslagna reglerna om uppsägningsskydd böra äga motsvarande tillämpning (50 och 51 55).

Det finns visserligen ett slag av varaktigt kommissionsförhållande som på grund av huvudmannens syfte därmed skiljer sig av- sevärt från agentur. Stundom förekommer närnligen, att kommissionssystemet använ- des huvudsakligen för att huvudmannen skall kunna sälja varor till en återförsäljare som han anser inte fullt kreditvärdig. Hu— vudmannen får genom kommissionsavtalet — om rättsförhållandet över huvud betrak- tas som kommission; eventualiteten av en bedömning enligt köpregler är inte alltid utesluten —— en viss säkerhet på grund av bl.a. bestämmelserna i 53 och 57 åå kom- missionslagen. Det kan emellertid antagas, att denna typ av kommissionsförhållande i allmänhet inte får så varaktig karaktär, att vad här föreslås om uppsägningsskydd blir aktuellt. Ett kommissionsavtal som etab- lerats under nyss angivna förutsättningar kan dock efter hand komma att utvecklas i riktning mot det typiska agenturförhållan-

• Sida 45
•  Original

det. Även om det alltså kan föreligga fall då ett uppsägningsskydd är svagt grundat, synes det inte finnas tillräckliga skäl att med anledning härav föreslå en särskild undan- tagsregel.

Kommissionären är enligt 27 & kommis- sionslagen, liksom handelsagenten, berätti- gad till provision å av honom för kommit- tentens räkning ingångna avtal. Om upp- draget återkallas innan avtal slutits, anses rätt till provision in dubio inte föreligga.1 Kommissionärens verksamhet skiljer sig från handelsagentens särskilt genom att kommissionären alltid ingår vederbörande avtal i eget namn. Denna skillnad lär dock inte kunna motivera, att rätten till efterpro— vision utformas olika för de båda grupper- na av mellanmän. Å andra sidan medför kommissionärens självständiga ställning gentemot huvudmannen att tredje man ofta ej äger vetskap om vem kommissionären representerar. För handelskommissionären är kundkretsen en tillgång, varom han inte utan vidare behöver ge sina kommittenter upplysning. Kommissionären har alltså re- gelmässigt en »skyddad» kundkrets, och rät- ten till efterprovision torde på grund härav mera sällan få aktualitet.

C Övriga frågor

1 Köparens betalning som förutsättning för provision Enligt gällande lag är huvudregeln, att han— delsagenten inte har någon rätt till provi- sion, om tredje man underlåter att erlägga betalning enligt det avtal agenten slutit eller förmedlat (68 å). Regeln är i princip till- lämplig även om betalning blott delvis ute- blir (69 å), dock att undantag gjorts för det fall att den provision, som skolat utgå om hela köpeskillingen betalats, överstiger vad som brister i full betalning; agenten har då rätt till skillnaden. Motsvarande gäller för av handelsresande slutna eller förmedlade avtal. Den sålunda även vid delbetalning å tredje mans sida upprätthållna regeln, att provision skall utgå endast å försäljnings—

avtal som vederbörligen fullgjorts, avser främst att förhindra, att agenten upptar order från eller sluter avtal med icke sol- venta köpare. Att hänsyn tages härtill är också naturligt. I allmänhet måste det vara lättare för en agent att bilda sig en upp— fattning om köparens vederhäftighet än för huvudmannen, särskilt då, såsom är det normala, agenturen avser import av varor. Men huvudmannens berörda intresse synes kunna anses tillräckligt tillgodosett även om regeln uppmjukas i fall av delbetalning å tredje mans sida. En bestämmelse av inne- börd att agenten vid sådan betalning förlo- rar rätten till provision i samma förhållande som den icke erlagda delen av den avtalade köpeskillingen står till denna i dess helhet innebär enligt de sakkunnigas mening en rimlig fördelning mellan agenten och hans huvudman av de med köparens insolvens förbundna riskerna. Därmed vinnes också, att huvudmannen alltid blir angelägen att kräva in hela sin fordran. Som det nu är har han inte något omedelbart ekonomiskt intresse av att vinnlägga sig om att indriva den del av köpeskillingen som motsvarar provisionen. Då köparen inställt sina be- talningar och bjudit ackord kan huvudman- nen täcka ifrågavarande del av sin förlust utan att behöva utgiva något i provision. Vad här anförts för agenternas del har vis- serligen ej full motsvarighet när det gäller handelsresande. Huvudmannen har här större möjligheter att genom inhämtande av kreditupplysningar eller annorledes bilda sig en egen uppfattning om köparens ekonomi. Detta förhållande har av handels-resandenas personalorganisationer åberopats t. o. ni. som argument för en regel om att huvud- mannen ensam skulle stå risken för att av- talet inte uppfylles å köparens sida. Där- med skulle dock enligt de sakkunnigas me- ning alltför starkt åsidosättas de hänsyn, som enligt vad nyss nämnts förestavat hu- vudregeln om att avtalets fullgörande å tred- je mans sida skall vara betingelse för pro- visionsanspråk. Men i vart fall bör handels-

1 Gadde & Eklund, a.a. s. 68.

• Sida 46
•  Original

resande vid delbetalning å tredje mans sida äga samma rätt till provision som agenter.

2 F örfallotid

Även om rätten till provision förutsätter, att tredje man presterar enligt ifrågavaran- de avtal, följer därav inte med nödvändig- het att provisionen skall förfalla till betal- ning först vid denna tidpunkt. Kommis- sionslagen saknar en uttrycklig regel om prestationens förfallotid. I normalfallen har man att utgå från att köparen kommer att betala. Det blir då närmast en fråga om vem som skall »ligga ute» med provi— sionsbeloppet fram till denna tidpunkt. I all- mänhet synes det skäligt att, såsom även ofta förekommer, den ekonomiskt starkare huvudmannen skall göra detta. Denne skul- le också eljest genom att bevilja köparen kredit kunna förskjuta tidpunkten för pro- visionsbetalningen utan att mellanmannen hade någon möjlighet att utöva inflytande härpå.1 Vad angår de anställda handels- resandena har också framhållits, att en re- gel om betalning först vid den tidpunkt då tredje man presterat icke väl harmonie— rar med de allmänna arbetsrättsliga grund- satserna om lön.2 Arbetstagaren anses tjäna in sin lön allt efter som han utför sitt ar- bete, varför han har anspråk på att pe- riodvis få ut vad han intjänat.

Vad nu sagts har föranlett att i förslaget intagits en allmän förfallotidsregel, enligt vilken provisionen skall utbetalas så snart avtalet fullgjorts eller bort fullgöras av hu- vudmannen. Betalningen får emellertid blott provisorisk natur, i det beloppet vid ute- bliven betalning å tredje mans sida skall återföras till huvudmannen.

3 Möjligheten för agent och handelsresan- de att kontrollera riktigheten av honom till- godoförd provision

Ibland kan det vara svårt för en agent eller handelsresande att med säkerhet avgöra om den till honom utbetalade provisionen över- ensstämmer med vad han har att fordra. Här åsyftas framför allt de fall, då försälj— ningsavtal kommit till stånd på grund av

order som ingått direkt från tredje man till huvudmannen och agentens eller resandens krav på provision grundar sig på att han enligt avtalet med huvudmannen har en- samrätt att inom distriktet i fråga upptaga köpeanbud eller sluta försäljningsavtal. Nordisk Handelsresandeunion har hävdat, att detta spörsmål bör lösas genom att han- delsresanden ges möjlighet att i erforderlig omfattning granska huvudmannens räken- skaper. Motsvarande krav har för agenter- nas del ej framställts av någon av de nor- diska agentorganisationerna.

I lagförslaget har de resande tillerkänts rätt att — på samma sätt som agenterna — erhålla provisionsnota. Detta innebär att huvudmannen ålagts att minst en gång i kvartalet skriftligt redovisa alla försäljnings- avtal, å vilka provision skall utgå. Däremot har man vid de nordiska överläggningarna i denna fråga ansett sig inte böra gå så långt som att tillerkänna handelsresandena rätt att — låt vara i begränsad omfattning — granska sina huvudmäns bokföring. I fall då resanden har anledning att misstänka att provisionsbelopp inte redovisats och han anser saken vara av sådan vikt att han vill föra den till domstol, har han möjlighet att genom editionsföreläggande få tillgång till huvudmannens räkenskaper. En regel för övriga fall, enligt vilken resanden skulle ha rätt att (själv eller genom auktoriserad revisor) granska huvudmannens bokföring i den utsträckning som skulle vara erfor- derlig för en kontroll av provisionsredovis- ningen, synes få en mer ingripande effekt än som står i proportion till syftet med en sådan bestämmelse. Det synes med hän- syn härtill lämpligare att eventuellt före- kommande missförhållanden på detta om— råde uppmärksammas vid förhandlingar mellan handelsresandekårens och arbetsgi- varepartens organisationer.

* Den i nuvarande lydelsen av 68 å andra styc— ket andra punkten upptagna regeln avser åter, i vad där talas om kredit som huvudmannen beviljat köparen, det fall att krediten har till följd att betalningen uteblir. Detta skall natur- ligtvis inte inverka på agentens rätt till provi- ston. ² Schmidt a.a. s. 361.

• Sida 47
•  Original

4 Inkassoprovision, del credere, provisions- nota m.m.

Här må ytterligare nämnas att vissa av de önskemål i övrigt som framställts från agent- och handelsresandehåll tillgodosetts genom det nu framlagda lagförslaget. Detta gäller sålunda, i vad avser agenterna, rätten till särskild ersättning, då agenten åtagit sig att uppbära betalning eller att stå del cre- dere, ävensom rätten att vid varaktiga upp- dragsförhållanden erhålla provisionsnota en gång i kvartalet. För handelsresandenas del har i 86 & införts en bestämmelse av tvin- gande natur, enligt vilken en anställd resan- de alltid skall ha rätt till särskild ersättning för utlägg och kostnader som han haft fog för; till denna regel har knutits ett stad- gande om skyldighet för huvudmannen att på begäran ge resanden erforderligt förskott till täckande av sådana utlägg.

Den nu gjorda översynen av kommis- sionslagen har också lett till ändringsförslag rörande dels agenters rätt till ersättning för utgifter i och för uppdraget, dels provisions- notornas innehåll.

D Andra mellanmän

Ovan har begreppet agent använts i den be- tydelse som angivits i 65 & kommissionsla- gen. I svenskt näringsliv brukas emellertid ordet agent även om andra mellanmän, och det har således enligt språkbruket fått en vidare innebörd än det äger i nämnda lag. Man förstår med agent inte bara den som genom att upptaga order eller sluta försälj- ningsavtal för huvudmannens räkning ver- kar för avsättning av dennes varor utan också den som köper en produkt i fast räk- ning och därefter med ensamrätt för ett visst geografiskt område säljer den vidare. Medan handelsagenten avlönas med provi- sion, erhåller alltså ensamåterförsäljaren sin vinst genom att tillgodogöra sig marginalen mellan inköps- och försäljningspris. Återför- säljare med sådan ensamrätt svarar jämte handelsagenterna för en viktig del av den svenska importen. Även på exportsidan brukas benämningen agent ofta för företag

(handelshus), som regelmässigt köper varan i fast räkning och säljer den till främmande länder på egen risk. Över huvud förekom- mer för de tre nu nämnda företagsformerna ett flertal beteckningar, som användes helt eller delvis synonymt. Handelsagenter kallas även provisionsagenter, kommissionsagenter och »selling agents», återförsäljare med en- samrätt benämnes ensamförsäljare eller »buying agents», och handelshusen export- agenter, exportgrossister eller handelsexpor- törer. Härtill kommer att begrepp som ge— neralagent, »distributing agent», »sole agent» och »exclusive agent» användes dels för handelsagenter, som har uteslutande rätt att på viss ort eller inom visst distrikt verka för huvudmannens räkning, dels för åter- försäljare med ensamrätt.

Här har nämnts två företagsformer, som ofta benämnes agenturer utan att som sagt reglerna om agentur i kommissionslagen blir direkt tillämpliga på verksamheten. Un- der senare år har för övrigt utvecklats andra möjligheter till marknadsföring av vissa produkter. Det finns t. ex. i alla de nordiska länderna företag, som arbetar för avsätt- ning av sina huvudmäns produkter genom en verksamhet, som principiellt skiljer sig från agenturverksamhet i stort. Företagen ställer en på arvodesbasis arbetande försälj- ningsorganisation till uppdragsgivarens för- fogande. De åtager sig bl.a. att utföra marknadsanalyser och marknadsplanering samt att hos grossister, varuhus och butiker verka för avsättning av huvudmannens produkter och att därvid upptaga order. Uppdragsavtalen går ut på att uppdrags- tagaren för ett bestämt pris åtager sig att under viss tid helt eller delvis övertaga marknadsföringen av huvudmannens varor.

Det finns otvivelaktigt stora likheter mel- lan de verksamheter som bedrivs av han- delsagenturerna å ena sidan samt ensam- återförsäljare och handelshus å den andra; gränserna mellan de olika grupperna ten- derar att suddas ut. Målsättningen är ge- mensam: ökad försäljning av huvudman- nens produkter. Många handelsagenter har funnit, att konkurrenssitutationen är sådan att de inte kan ägna sig åt en enbart för-

• Sida 48
•  Original

medlande verksamhet utan att de måste i andra former medverka i varudistributio- nen. De håller ofta för detta ändamål ett konsignationslager eller ett buffertlager, vilket av dem köpts från huvudmannen i fast räkning. Handelshusen åter uppträder ibland, jämte det de säljer och köper i fast räkning, som agenter på provisionsbasis. För samtliga kategorier av uppdragstagare gäller, att det för dem ofta finns anledning att i avtalet med huvudmannen reglera frå- gor om kostnader för reklam och investe- ringar, om avtalstidens längd, om uppsäg- ningstid och om avgångsvederlag m.m. I dessa frågor uppkommer alltså för återför- säljare med ensamrätt och handelshusen samma problem som ovan berörts för han- delsagenternas del. Särskilt när det gäller avgångsvederlaget har krav på införandet av rättsregler som ger ökat skydd åt upp- dragstagaren framförts av företrädare för ensamåterförsäljare och handelshus med i det hela samma argument som för handels— agenternas del.

Kommissionslagen syftar till att klargöra vilken rättsställning vissa merkantila mel- lanmän intar i olika hänseenden. Lagen har lagt huvudvikten vid kommission och han- delsagentur trots att den förra redan vid lagens tillkomst inte spelade samma roll inom varuomsättningen som tidigare. I da- gens läge har betydelsen av kommissionä- rernas verksamhet ur samhällsekonomisk synpunkt ytterligare minskat. Lagen ger därför i detta avseende ett i viss män för- åldrat intryck, som förstärkes av att avtal om försäljning med ensamrätt ej omfattas av regleringen i lagen.

Vid de nordiska överläggningarna i denna fråga har man enats om att inte framlägga förslag om en utökning av kretsen av mel- lanmän i kommissionslagen . Detta ligger i linje med ställningstagandet i övriga euro- peiska länder, med undantag för Belgien, där man har en speciallagstiftning som be- handlar just återförsäljarna med ensamrätt. Bestämmelser om sådana återförsäljares rät- tigheter och skyldigheter skulle inte utan stora svårigheter kunna inordnas under kommissionslagens reglering. Visserligen

finns det, såsom ovan anförts, en del påtag- liga likheter mellan sistnämnda mellanmäns och agenters rättsställning, men samtidigt framträder väsentliga skillnader. Det skulle vara otillfredsställande att genom särskilda regler i kommissionslagen tillförsäkra åter- försäljare uppsägningsskydd, medan för uppdragsförhållandet karakteristiska drag i övrigt lämnades åsido. Att i ett nytt kapitel i lagen behandla dem som en fjärde grupp av mellanmän skulle åter föra långt. Det skulle under alla omständigheter krävas en ingående undersökning av hur köp— och uppdragsregler, om denna företagsform skall regleras som särskilt rättsinstitut, bör i oli- ka hänseenden avvägas mot varandra. Från svensk sida har man, med hänsyn såväl till att frågeställningen inte berörs i direktiven som till att kommittéerna i övriga nordiska länder inte velat engagera sig för en lösning på nyss skisserat sätt, ej ansett sig böra ver- ka för en så vittgående omarbetning av la- gen. Däremot må betonas att betydande utrymme måste finnas för en analog till- lämpning. Av avsevärd betydelse för ifrå- gavarande försäljare torde sålunda bli de regler som nu föreslås om rätt till ersätt- ning för förlust på grund av investeringar. Reglerna om agents rätt till efterprovision lär däremot med hänsyn till grunderna för sådan rätt knappast kunna analogt överfö- ras på uppdragstagare som ej gottgöres ge— nom provision.

• Sida 49
•  Original

l Innledning, kilder

a) Selv om det idag består en ganske fremtredende rettslig ulikhet mellom de land det her gjelder, behandles disse her under ett, saerlig under hensyn til at det pågår et arbeid med utforming av enhetlige regler om agentkontrakten for disse stater. Den 24. mai 1965 fremmet de tre lands jus- tisministre et forslag om lov om agentkon- trakten for »Det Rådgivende Interparla- mentariske Råd for Benelux». I det fölgen- de vil ikke bare bli tatt opp de gjeldende rettsregler, men også innholdet av lovut- kastet.

b) Når det gjelder den någjeldende retts- kildesituasjon, finner en i Holland reglene om agentkontrakten i handelslovboken (Wetboek van Koophandel) art. 75 a—75 p. Reglene ble innföyd i lovboken i 1936, og ble noe revidert i 1953. I lovbokens art. 75 q—75 t finner en regler om den handels- reisendes rettsforhold. Först og fremst dis- se, men dels også agentreglene, henviser irnidlertid i stor utstrekning til bestemmel- sene om arbeidskontrakten i den borgerlige lovboken (Burgerlijk Wetboek).

Når det gjelder Belgia har en ingen sar- lov om agentkontrakten. Rettsforholdet re- guleres derfor av de gamle bestemmelser i Code civil art. 1985 ff. om mandat. Retts- kildemessig er derfor situasjonen ved agent- kontrakten den samme som den var i Frank-

rike för 1958. Den 20. juli 1963 ble det imidlertid utferdiget en lov om rettsstilling- en for »représentants de commerce». Loven omfatter bare de ansatte handelsrepresentan- ter, men har fått en noe utvidet ramme slik at den naermest må sies å omfatte det sam- me området som de franske regler om VRP; den gjelder sammen med, og suppleres også når det gjelder oppsigelsesspörsmålene, av arbeidsavtaleloven av 20/ 7 1955. I Belgia har en dessuten en s:erlig lov av 27. juli 1961 om oppsigelse av eneforhandlingsavta— ler (»resiliation unilaterale des concessions de vente exclusive a durée indeterminée»).

När det gjelder Luxembourg er situa- sjonen at en savner saerlovgivning for han- delsrettslige mellommannsforhold; også her reguleres spörsmålene av bestemmelsene i Code civil art. 1985 ff. När det gjelder an- satte salgsrepresentanter reguleres oppsigel- sesspörsmålene av lov om reform av ar- beidsavtaleretten av 7. juni 1937.

e) Av litteratur bygges i det fölgende ve- sentlig på fremstillingen i Maier/Meyer- Marsilius: Der Handelsvertreter in der Europäischen Wirtschaftsgemeinschaft (1961). For belgisk retts vedkommende kan det dels også henvises til Papier-Jamoulle: Le statut des representants de commerce (1965).

2 Oppsigelsesfrist

a) Benelux-utkastet gir bestemmelser om oppsigelsesfrist i art. 11, som bygger på og

• Sida 61
•  Original

er i samsvar med reglene i WK art. 75 g. Her fastsettes som deklaratorisk regel at en agentkontrakt kan oppsies med minst 3 må- neders frist til utlöpet av en kalendermå- ned. Det gis imidlertid også en preseptorisk minsttefrist på minst 1 måned til utlöpet av kalendermåned.

For en hollandsk handelsreisende er opp- sigelsesfristen 6 uker; kortere frist enn 1 måned eller lengre frist enn 6 måneder kan ikke gyldig avtales. Oppsigelse skal alltid skje til utlöpet av kalendermåned, se WK art. 75 s.

For en belgisk »représentant de commer- ce» gjelder reglene om Oppsigelsesfrist i art. 14 i arbeidsavtaleloven av 20/7 1955. Opp- sigelsesfristen skal vzere minst 3 måneder, og forlenges med nye 3 måneder for hvert fem års ansettelsestid. Ved salgsrepresen- tantens egen oppsigelse er fristen halvpar- ten av den som gjelder for arbeidsgiveren, og fristen må her ikke overstige henholds- vis 3 eller 6 måneder under hensyn til om årslönnen ligger under eller over visse be- löpsgrenser.

Eneforhandlerloven av 27/7 1961 fast- setter ingen bestemt Oppsigelsesfrist, men foreskriver bare i art. 2 at oppsigelse skal skje med »preavis raisonnable».

For en handelsagent i Belgia eller Lux- embourg gjelder ingen lovsatt oppsigelses- frist; bestemmelsene i Code civil art. 2004 kommer her til anvendelse.

b) Når det gjelder Spörsmålet om hev- ning, oppsigelse uten iakttagelse av lovsatt eller avtalt Oppsigelsesfrist, kan rettsstilling- en for hele Benelux-området stort sett sam— menfattes sl-ik at hevning kan skje dersom det foreligger en »viktig grunn». Som hev- ningsgrunn regnes ikke bare mislighold fra en part, men også slike andre forhold som gjör at det ikke med rirnelighet kan kreves at kontraktsforholdet skal vedvare til ut- löpet av fastsatt frist eller bestemt gyldig- hetstid, se Maier/Meyer-Marsilius s. 153— 156, 168 og 176. Den belgiske eneforhand- lerlov av 27/ 7 1961 art. 2 nevner imidlertid som hevningsgrunn bare »manquement gra- ve d'une des parties a ses obligations».

Ellers er her å merke at den holländske

WK art. 75 i og 75 m, samt Benelux-utkas- tets art. 13—14, sondrer mellom hevning ved hevningserklazring og hevning ved dom. Som grunnlag for hevning ved hevnings- erklmring må foreligge »tvingende grunn», og her er det praktisk talt bare mislighold fra en part som kommer i betraktning. Som grunnlag for hevning ved dom kan imidler- tid også benyttes slike endrede forhold som gjör det saerlig påkrevet å bringe kontrakts- forholdet til opphör uten frist.

3 Erstatning ved oppsigelse

a) Når mellommannsforholdet blir opp- sagt, vil erstatning först og fremst kunne kreves på rettsbruddsgrunnlag, nemlig hvor den annen part uberettiget har hevet avta- len, eller hvor den heves på grunn av den annen parts culpa. Benelux-landenes rett svarer på dette punkt til rettsreglene i de nordiske og de övrige kontinentale land.

Som et sartrekk ved disse lands regler kan det imidlertid fremheves at det her er en klar tendens til standardisering av erstat- ningsutmålingen. Etter WK art. 75 j, jfr. art. 75 i, 3. ledd, skal erstatningen minst svare til vederlaget for den tid kontrakts- forholdet ville ha vart dersom det hadde blitt oppsagt på ordinaer måte. Benelux-ut— kastets art. 15 gir en beslektet regel, men vederlaget i oppsigelsestiden eller i den av- talte gyldighetstid er her bare en normal- erstatning; etter art. 15 pkt. 2 kan erstat- ningen nedsettes hvis den fremtrer som overdrevet höy. En enda fastere binding av erstatningsutmålingen gjelder etter reglene for de belgiske »représentants de commer- ce». Det er her art. 20 og 21 i arbeidsavtale- loven av 1955 som regulerer Spörsmålet; ve- derlaget i oppsigelsestiden eller i den avtalte gyldighetstid gjelder her som fast erstatning, som hverken kan over- eller underskrides, se Papier-Jamoulle s. 122—123.

Den samme tendens til standardisering av erstatningsutmålingen synes også å gjöre seg gjeldende utenom de felter som er lov- regulert, se Maier/Meyer-Marsilius s. 168 og s. 185. Et unntak representerer imidlertid den belgiske eneforhandlerlov av 1961. Her gis det i art. 2 anvisning på en helt skjönns-

• Sida 62
•  Original

b) Som fölge av at en i Belgia og Luxem- bourg har savnet regler om Oppsigelsesfrist i agenturforhold, har de regler som er nevnt under a) hatt et noe begrenset spillerom; de har bare kommet til anvendelse hvor det har vart avtalt enten Oppsigelsesfrist eller bestemt gyldighetstid. Det må imidlertid nevnes at selv i de tilfelle hvor ingen frist eller gyldighetstid var avtalt, har en i enkel- te tilfelle tilkjent erstatning ut i fra et »abus de droit»-synspunkt, svarende til det synspunkt som ble anvendt i fransk praksis för 1958. (Om fransk rett se nedenfor under B.) Som et erstatningsbetingende rettsmis- bruk har det således vart ansett, dersom hovedmannen har oppsagt agentforholdet umiddelbart etter at agenten har gjort en stor innsats for å opparbeide salget, men ennå ikke har rukket å tjene opp noe veder- lag for det, eller hvor agenten gjennom en lang årrekke har gjort et godt arbeid, og så blir sagt upp uten at det kan påvises noen saklig grunn. I Luxembourg har en strukket dette synspunkt så langt at en har tilkjent en agent erstatning når oppsigelsen korn helt uventet for agenten, og det ikke forelå gyldig oppsigelsesgrunn. Se hannere Maier/Meyer-Marsilius s. 168 og s. 184— 185.

0) De förste regler om en videregåeTJde rett til erstatning for kundekrets fikk en ved den belgiske lov av 27/ 7 1961 om en- sidig opphevelse av eneforhandlerkontrak— ter. Det sentrale innhold i denne lov er nettopp en bestemmelse om rett til erstat— ning også ved rettmessig oppsigelse. Lovens art. 3 gir eneforhandleren, i tillegg til den misligholdserstatning som er regulert i art. 2, en rett til en »indemnité complemen- taire» bl.a. for en opparbeidet kundekrets. Som begrunnelse for en slik erstatningsregel ble det i lovens forarbeider (Senat doc. 172 (1959—60) 5. 2) fremhevet hvordan det gjer- ne påhviler eneforhandleren en forpliktelse til aktivt salgsarbeid, til å drive reklame, til å bygge opp en salgsorganisasjon, og i det hele til å påta seg store omkostninger som det så står i leverandörens hånd å beröve ham dekning for ved å bringe forholdet til

opphör. Under lovforberedelsen ble det for- övrig delvis fremholdt at ettersom det var forhandlerens investeringer som betinget hans vern, burde det bare vzere hans tap ved at hans investeringer ble unyttige som skulle betinge erstatning (Senat doc. 426 (1959—60) 5. 15 og s. 17). Til sist samlet en seg allikevel om at også tap av kunde— krets skulle nevnes blant de omstendigheter som skulle kunne danne grunnlag for en rett til erstatning.

Betingelsene for erstatning etter lovens art. 3 er fölgende:

Erstatning kan bare kreves ved leveran- dörens oppsigelse.

Erstatning kan ikke kreves hvis oppsigel- sen er foranlediget ved grov uaktsomhet (»faute grave») fra eneforhandleren.

Erstatningen utmåles skjönnsmessig og fastsettes etter omstendighetene i det enkel- te tilfelle på basis av enten

en betydelig merverdi (»plus-value not- able») av den kundekrets som eneforhand- leren har opparbeidet og som leverandören beholder etter forholdets opphör. eller

de omkostninger som eneforhandleren har hatt i forbindelse med forhandleroppdraget og som kommer leverandören til gode etter kontraktsforholdets opphör. eller

de utgifter som eneforhandleren har i kraft av sine forpliktelser over det perso- nale som han må oppsi som fölge av at eneforhandlerforholdet bortfaller.

Reglene i loven er preseptoriske, se art. 6. Det vern loven gir eneforhandleren kan heller ikke gyldig fraskrives gjennom en bestemmelse om lovvalg eller juridiksjons- valg, se art. 4 som foreskriver at en belgisk eneforhandler alltid kan reise sak etter lo- vens regler ved belgisk domstol, og at dom— stolen skal anvende belgisk rett.

d) Også etter art. 15 i den belgiske lov av 1963 om »Représentants de commerce» kan mellommannen gjöre krav på en viss erstatning for kundekrets, »indemnité dlevic— tion».

Slik erstatning tilkommer bare salgsre- presentant med minst ett års ansettelse. Erstatning kan ikke kreves hvis hovedman- nens oppsigelse skjer av en »viktig grunn»

• Sida 63
•  Original

(»motif grave», »ernstige Rederi»). Retten til erstatning er betinget av at mellomman- nen har »apportée une clientele», men det er ingen betingelse at kundekretsen faktisk kommer hovedmannen til nytte ved å ut- nyttes av ham, se Papier-Jamoulle s. 136. Salgsrepresentanten har bevisbyrden for at han har tilfört hovedmannen en kunde- krets; men dersom avtalen inneholder en konkurranseklausul, er dette tilstrekkelig til å endre bevisbyrden. Representanten presu- meres da å ha skapt eller opparbeidet en kundekrets for hovedmannen, se art. 19.

Sammenhengen mellom retten til erstat- ning og konkurranseforbud fremgår foröv- rig også av bestemmelsen i art. 19, annet ledd, om at hvis konkurranseforbud er av- talt, vil oppdragsgiveren fri seg fra plikten til å betale erstatning dersom han gir avkall på konkurrenseforbudet senest 8 dager etter at kontrakten er opphört.

Når betingelsene for å kreve erstatning er oppfylt, er erstatningsberegningen helt standardisert. Erstatningen skal settes som utgangspunkt lik 3 måneders vederlag, og erstatningssummen ökes med 1 måneds ve- derlag for hver femårsperiode forholdet har vedvart. Månedsvederlaget beregnes på ba- sis av gjennomsnittsvederlaget i de siste 12 måneder forholdet har bestått.

e) I intet av Benelux-landene har en han- delsagent idag krav på erstatning for kunde- krets ved rettmessig oppsigelse. Utkastet av 1965 til ny felles agentlov inneholder imidlertid i att. 15 en bestemmelse om slik erstatning.

Etter utkastet skal slik erstatning kunne kreves ved enhver opphörsgrunn. Retten utelukkes i prinsippet heller ikke ved grovt mislighold fra agentens side. Det fremgår av motivene til utkastet at dette er tilsik- tet; bestemmelsen fastslår nemlig at erstat- ningen kan nedsettes eller bortfalle dersom dette finnes rimelig, og konsipistene forut- setter at lastverdig forhold fra mellomman- nens side skal tas i betraktning ved det rirne- lighetsskjönn som det her gis anvisning på.

Retten til erstatning er betinget av at agenten har skapt eller utvidet hovedman-

nens kundekrets, og dermed tilfört hoved- mannen en »plus-value notable».

Erstatningen er maksirnert til ett års ve- derlag, beregnet på grunnlag av gjennom- snittsvederlag for de siste 5 år, eller even- tuelt for hele kontraktstiden hvis den har vart kortere.

Erstatningsregeln i att. 15 er ufravike- lig, se art. 19.

4 Konkurranseforbud

a) Både gjeldende lovregler og utkastet til agentlov for Benelux-landene inneholder en rekke saerbestemmelser om gyldigheten av konkurranseforbud. I stor utstrekning dreier det seg om regler som gir en skjönnsmessig adgang til tilsidesettelse av konkurranseklau- suler som virker ubillig, se f.eks. Benelux- utkastets art. 17 pkt. 3.

I Belgia og Luxembourg, på samme måte som i Frankrike, antas det forövrig å gjelde visse begrensninger i konkurranseforbudets gyldighet selv uten uttrykkelig lovhjemmel, se nedenfor.

b) I stor utstrekning er gyldig konkurran- seforbud gjort betinget av at det er skrift- lig avtalt, se f.eks. WK art. 75 f, art. 18 i den belgiske lov om »Représentants de com- merce» av 1963 og Benelux-utkastets art. 17 nr. 1.

c) Regler som setter en fast tidsgrense for et konkurranseforbuds gyldighet, finner en bare i art. 18 i den belgiske lov av 1963; etter denne bestemmelsen kan konkurranse- forbud ikke gyldig avtales for mer enn 12 måneder.

d) Benelux—landenes rett frembyr ingen eksempler på at gyldigheten av konkurranse- forbud er gjort betinget av at det betales en saerlig godtgjörelse for konkurransefor- budet.

B Frankrike 1 Kilder

Handelsagentens rettsstilling reguleres i fransk rett av bestemmelsene i Décret no. 58-1345 av 23/12 1958.

Forarbeidene til disse bestemmelsene er

• Sida 64
•  Original

ikke offentlig tilgjengelige. Det foreligger imidlertid en del forarbeider til et lovforslag som var under behandling i Parlamentet i tiden 1956-58. Når lovforslaget ikke ble sluttbehandlet, skyldtes det at den nye for- fatning av 1958 medförte at bestemmelser av denne art ikke krevet lovs form. Det forslag som var fremmet, slik det foreligger i Annexe no. 6973 til Documents Parlamen- taires — Assemblée Nationale 1957—1958, avviker imidlertid på vesentlige punkter fra bestemmelsene i Décret av 23/ 12 1958. For- arbeidene kan derfor bare benyttes til å kaste lys over de rent prinsipielle synsmåter som ligger bak de gjeldende regler.

Det kan også nevnes at de spörsmål det her gjelder, ble regulert av bestemmelsene i en Arreté av 5/ 12 1946. Disse reglene ble imidlertid av forfatningsrettslige grunner opphevet ved Conseil d”Etats dom av 30/4 1948. Bestemmelsene kan imidlertid tjene til å belyse det rent prinsipielle syn fransk rett bygger på.

Rettsregler om ansatte representanters rettsstilling finnes i bestemmelsene om »voyageurs, representants, placiers» (oftest forkortet med VRP), ofte også betegnet som »représentants statutaires», i Code du travail art. 29k-29r. Disse regler har også et klart mer omfattende virkefelt enn våre regler om faste reisende; de kommer således til anven- delse selv om representanten ikke står i noe egentlig underordningsforhold til oppdrags- giveren.

Av litteraturen bygges i det fölgende på Hémard: »Les agents commerciaux», Revue trimestrielle de droit commercial 1959 s. 573 —624, Maier/Meyer-Marsilius: Der Han- delsvertreter in der Europäischen Wirt- shaftsgemeinschaft (1961) og Papier—Ja— moulle: Le statut de representants de com- merce (1965).

2 Område

Dekningsområdet for reglene i Decrét av 23/12 1958 angis ved bestemmelsen i art. 1, som definerer begrepet »Agent commer- cial»: »Est agent commercial le mandataire qui, a titre de profession habituelle et indé- pendante, sans étre lié par un contrat de

louages de services, négocie et, éventuelle— ment, conclut des achats, des ventes, des locations ou des prestations de services, au nom et pour le compte de producteurs, d'industriels ou de commercants».

Ved kravet om at representanten skal vaere »indépendante» og ved at han ikke skal vzere knyttet til hovedmannen ved en »contrat de louage de services», avgrenses reglenes dekningsområde mot de bestemmel- ser som gjelder for VRP. Bestemmelsen i Code du travail art. 29k, slår nemlig fast at kontrakt mellom hovedmann og en VRP skal anses som en tjenesteavtale, »contrat de louage des services». Og i tvilstilfelle er det de arbeidsrettslige regler, herunder saerreg- lene for VRP, som skal komme til anven- delse; Code du travail art. 29 l slår nemlig fast at »les personnes excercant la represen- tation sont présumées etre des voyageurs, représentants ou placiers».

I rettspraksis har det vart antatt at de prinsipper som gjelder for agentkontrakter, ikke kan gis anvendelse på kontrakter med eneforhandlere, »Concessionaires exclu- sifs». Det antas derfor at det ikke er rom for noen analogisk anvendelse av bestem- melsen i Décret av 23/12 1958, se Hémard s. 619—620.

3 Oppsigelsesfrist

a) Bestemmelsen i Décret av 23/12 1958 gir ingen regler om at agentforholdet kan oppsies med en bestemt frist. Spörsmålet om hovedmannens rett til oppsigelse er imidlertid regulert ved den bestemmelse en finner i art. 3, förste ledd: »Les contrats intervenus entre les agents commerciaux et leurs mandants sont conclus dans Pintérét commun des parties».

Når agentforholdet slik karakteriseres som et »mandat däntérét commun», inne- bärer dette at regelen i Code civil art. 2004 om at et oppdrag, »mandat», til enhver tid kan tilbakekalles av oppdragsgiveren, ikke skal gis anvendelse på agentkontrakter. Og etter dette, antas det, er regelen at et agent- forhold ikke ensidig kan bringes til upphör ved en oppsigelse fra den ene av partene. En oppsigelsesrett gjelder bare hvor dette

• Sida 65
•  Original

kan bygges på bestemmelser i selve agent- kontrakten, hvor det senere er sluttet avtale mellom partene om å bringe forholdet til opphör, eller hvor det foreligger en hev- ningsgrunn.

Som hevningsgrunn godtas först og fremst forsömmelser fra agentens side. Det kreves ikke, som etter reglene om VRP, grov uakt- somhet, men det antas allikevel at forsöm- melsen må vzere av en såvidt grov karakter at det gir hovedmannen en rimelig grunn til å si seg lös fra kontraktsforholdet.

Det antas videre at en rekke forhold på såvel oppdragsgiver- som agentsiden kan bringe forholdet til upphör: Konkurs, umyndiggjörelse, död. Det reiser seg imid- lertid et problem i forbindelse med at Dé- cret av 23/ 12 1958 hjemler agenten en rett til erstatning ved forholdets opphör, unn- tatt hvor det foreligger en »faute» fra hans side. Oppdragsgiverens död, konkurs eller nedleggelse av bedriften kan således bringe agentforholdet til opphör, men dette er ikke til hinder for at agenten kan kreve en er- statning etter de regler som behandles ne- denfor, se Hémard s. 612 og s. 614. Dette er også lagt til grunn i en rettsavgjörelse, D. 1964 Somm. 71.

b) For VRP skal oppsigelsesfristen vaere minst 1 måned i det förste år, 2 måneder i det fölgende og deretter 3 måneder, Code du Travail art. 29 1. Det kan avtales en prövetid, men denne må ikke overstige 3 måneder.

Oppsigelse uten frist, avskjedigelse, kan bare skje dersom representanten har gjort seg skyldig i en »faute grave».

4 Erstatning ved oppsigelse

a) I bestemmelsene i Décret av 23/12 1958, reguleres spörsmålet om erstatning ved oppsigelse av art. 3, annet ledd, hvor det om agentkontraktene heter: »Leur résilia- tion par le mandant, si elle n'est pas justi- fiée par une faute du mandataire. ouvre drort au profit de ce dernier, nonobstant toute clause contraire, a une indemnité compensatrice du prejudice subi».

Teksten i bestemmelsen gir liten veiled— ning m.h.t. vilkårene for og beregningen av

den erstatning det her er tale om. For naer- mere å klarlegge de regler som gjelder om agentens rett til erstatning ved oppsigelse, kan en peke på to baerende grunntanker som ligger til grunn for fransk retts regulering av disse spörsmålene.

For det förste antas det, som nevnt foran, at agentkontrakten skal anses som »man- dat d'intérét commun», og dette innebarer at hovedmannen ikke ensidig har rett til å bringe forholdet til opphör ved oppsigelse. Oppsier han kontrakten, pådrar dette ham i prinsippet en plikt til å betale erstatning for uberettiget oppsigelse, Maier/Meyer- Marsilius s. 130—131.

For det annet har agenten etter fransk rettsoppfatning en rett til kundekretsen, »la carte». I Arreté av 5/ 12 1946 uttales det således i art. 37: »Le mandat de Fagent s'applique å une série d'opérations pour un méme mandant, lequel confie ainsi sa carte å ]*agent qui en devient titulaire». Det sam- me synspunkt er kommet til uttrykk i lov- forarbeidene til lovforslaget av 1956—58. I en innstilling fra Justiskomitéen i Conseil de la République (Annexe no. 238, 1957— 58), uttales det således at agenten har »Pro- priété incorporelle de la 'carte' transmis- sible aux héritiers, cessible aux tiers sauf [lopposition justifiée du mandant».

Ved tolkingen av reglene for handels- agenter, söker en i noen grad også stötte i de gjeldende bestemmelser for VRP, se nedenfor under e) og f).

b) Bestemmelsen i art. 3, annet ledd i Décret av 23/12 1958 tar direkte sikte på de tilfelle hvor hovedmannen går til opp- sigelse av agenten. På grunn av at hoved— mannen ikke har rett til ensidig oppsigelse av agenten, er det her i prinsippet tale om en erstatning for uberettiget oppsigelse.

Det antas at erstatning ikke kan kreves hvor agentkontrakten er inngått for en be- stemt tid og bortfaller ved utlöpet av den avtalte tidsperiode. På dette punkt avviker således reglene for handelsagenter fra de som gjelder for VRP. Hvis agentkontrakten er sluttet for et bestemt kortere tidsrom, men det er forutsetningen at forholdet skal fornyes ved utlöpet av denne tidsfristen, au-

• Sida 66
•  Original

tas det imidlertid at agenten kan kreve er- statning når fornyelse nektes. En anser slike ordninger som et forsök på omgåelse av bestemmelsene, som på dette punkt er pre- septoriske, se Hémard s. 613. En godtar imidlertid at det avtales en bestemt pröve- tid, så sant denne er av rimelig varighet.

Agenten kan ikke kreve erstatning hvis oppsigelsen er begrunnet i en forsömmelse, »faute», fra hans side, se foran under 3.

c) En rett til erstatning antas imidlertid å komme til anvendelse, ikke bare hvor hovedmannen går til oppsigelse av agenten, men også hvor det er agenten som önsker å komme seg ut av forholdet. Som foran nevnt bygger en i fransk rettsoppfattning i vidt omfang på det synspunkt at agenten har en rett til overdragelse av sin rett etter kontrakten. Denne rett til »Cession de la carte» var direkte fastslått i Arreté av 5/ 12 1946 art. 38 ff. og i art. 7 i lovutkastet av 1956—1958. Retten til overdragelse av agen— turet er dessuten uttrykkelig hjemlet i de alminnelig anvendte standardsvilkår for agentkontrakter, se Hémard s. 607.

En slik overdragelse av agenturet er imid- lertid betinget av hovedmannens godkjen- nelse av erververen. Hovedmannen er imid- lertid ikke berettiget til generelt å nekte samtykke til en overdragelse. Hans nek- telse må vzere basert på en vurdering av erververen, og hvis han har saklig grunn for å nekte å godta denne, står agenten fortsatt fritt til å finne frem til en ny suk- sessor.

Nektes samtykke uten gyldig grunn, like- stilles dette med en oppsigelse fra hoved- mannens side, slik at agenten kan kreve en erstatning, »indemnité». Dels konstrueres dette slik at hovedmannen ved å nekte sam- tykke til overdragelse til ny agent, påtar seg plikt til tilbakekjöp av »la carte», se narmere Hémard s. 607.

d) Med hensyn til beregningen av den erstatning som kan kreves, foreskriver Dé- cret av 23/12 1958 bare at det kreves en »indemnité compensatrice du prejudice subi».

På samme måte som etter Arreté av 5/ 12 1946, art. 39 antas det at erstatningen skal

beregnes på basis av verdien av kundekret- sen, jfr Maier/Meyer—Marsilius s. 132—133. I Arreté av 5/12 1946 art. 39 var det dess- uten gitt den veiledende beregningsregel at bruttoprovisjonen for de siste 2 år skulle ansees som en rimelig erstatning. Denne veiledende anvisning har også vart lagt til grunn i rettspraksis i de tilfelle hvor det uten lovhjemmel har blitt tilkjent erstatning for uberettiget oppsigelse av agentur, se Hémard s. 577. Men i enkelte tilfelle har det blitt tilkjent erstatning svarende til hele 3 års bruttoprovisjon, se Maier/Meyer-Mar— siIius s. 133.

På samme måte som det uttrykkelig er foreskrevet i art. 29 o i Code de travail og i art. 39, annet ledd i Arreté av 5/12 1946, antas det imidlertid at en ved erstatnings- beregningen bare skal ta hensyn til den del av kundekretsen som agenten personlig har »apporté, créé ou developpé», se Hémard s. 615.

Ved erstatningsberegningen skal en i förs- te rekke se hen til det tap agenten lider ved at han går glipp av provisjon på frem- tidige bestillinger fra kundene, Hémard s. 615. Så langt det må antas at agenten kan dra nytte av den opparbeidede kundekrets i forbindelse med nye agenturer han får, skal imidlertid også dette tas i betraktning, slik at erstatningen i så fall kan nedsettes eller bortfalle, se Hémard s. 616.

Det er ikke fastsatt noe maksimum for den erstatning som kan tilkjennes.

Retten til slik erstatning for kundekrets kan ikke fraskrives ved avtale.

e) For VRP gis for det förste i Code du travail art. 29 m regler om erstatning ved uberettiget oppsigelse. Overholdes ikke oppsigelsesfristen, skal erstatningen svare til lönnen i oppsigelsestiden. Selv om opp— sigelse skjer med gjeldende frist, kan erstat- ning tilkjennes dersom oppsigelsen er »abu- sive» d.v.s. dersom den savner saklig grunn

f) Videre har VRP etter art. 29 o krav på en »indemnité de clientéle». Slik erstat— ning for kundekrets kan kreves hvor opp- dragsgiveren företar oppsigelse uten at dette er begrunnet i grovt klanderverdig forhold (»faute grave») hos representanten, også

• Sida 67
•  Original

hvor oppdraget faller bort fordi represen- tantens sykdom har gjort ham varig uskik- ket. Erstatning kan også kreves ved opp- drag gitt for bestemt tidsrom, men då bare hvis oppdraget faller bort för tiden.

Retten til erstatning er betinget av at representanten godtgjör at han har tilfört hovedmannen en kundekrets. Bestemmelsen foreskriver dessuten at en ved erstatnings- beregningen skal se hen til hvilket vederlag representanten har mottatt for denne kunde- krets i den tid forholdet besto, og at en også skal legge vekt på om det som fölge av representantens virksomhet har skjedd en reduksjon av hovedmannens tidligere kunde- krets. Beregningen skal skje helt skjönns- messig, men i praksis har det vist seg en tendens til å tilkjenne et belöp svarende til to års provisjon, se Papier-Jamoulle s. 153.

5 Konkurranseklausul

I bestemmelsene i Décret av 23/12 1958 finnes ingen saerregler om konkurranseklau- suler. Slike bestemmelser var imidlertid inn- tatt i lovforslaget av 1956—58. Regelen om konkurranseforbud var her knyttet sammen med bestemmelsen om overtagelse av agen- turet: Var kundekretsen overdratt, var over- drageren forpliktet til å ikke söke kontakt med den samme kundekrets i det tidsrom som var beregnet ved vederlagsansettelsen for overdragelsen.

Etter alminnelige rettsgrunnsetninger an- tas det imidlertid å gjelde visse begrens- ninger for gyldigheten av konkurranseklau- suler. Det antas at en slik klausul bare er gyldig dersom den i rimelig grad er begren- set i tid og rom, se Planiol/Ripert: Traité pratique de droit civil francais, bind XI s. 46—47 og Maier/Meyer-Marsilius s. 123. I rettspraksis har et konkurranseforbud blitt ansett ugyldig når det gjaldt for hele Kame- run, og forböd deltagelse i eller ansettelse i all forretningsdrift, unntatt bank-, land- bruks-, transport- eller industrivirksomhet, se Dalloz 1952, s. 795. Som gyldig har imid- lertid vaert godtatt et konkurranseforbud av 2 års varighet som bare gjaldt for ansettelse eller virksomhet i parfymeribransjen, se Dalloz Hebdomadaire 1937 s. 299.

I tråd med de prinsipper som var lagt til grunn i lovforslaget av 1956/ 1958, antas det imidlertid dessuten at den agent som har mottatt erstatning for tap av kundekrets, er forpliktet til å avholde seg fra fremtidig utnyttelse av den samme kundekretsen, se Hémard s. 607—608.

C Italia 1 Kilder

a) Handelsagentens rettsstilling reguleres i Italia av bestemmelsene i Codice Civile art. 1742 ff. Bestemmelsene her blir imidlertid supplert ved såkalte »Accordi economici» (heretter: AE), kollektivavtaler sluttet mel- lom naeringslivets yrkesorganisasjoner. Under det fascistiske system hadde disse avtaler lovskraft, og dette ble bibeholdt akkurat på mellommannsområdet, slik at kollektivav- talene her er bindende for alle yrkesutövere på det felt de gjelder, og ikke bare for orga- nisasjonenes medlemmer. En ny AE av 20/ 6 1956 avlöste avtalen av 1938 for industri- bedriftenes vedkommende, og også for han- delsbedriftenes mellommannsforhold ble av- talen endret ved en AE av 30/10 1958. Först gjaldt disse nye avtaler bare for mel- lommannsforhold der begge parter var med- lem av de respektive organisasjoner, men ved dekreter av 26/12 1960 og 16/1 1961, gitt i medhold av en lov av 14/7 1959, ble også de nye avtalet tillagt lovskraft, og er dermed bindende også for mellommanns- forhold der partene ikke er organisasjons- medlemmer.

Kollektivavtalene unntar uttrykkelig mel- lommannsforhold av ikke-kommersiell ka- rakter, forhold hvor mellommannen selger direkte til forbrukere, og agentoppdrag til et selskap som ikke er utelukkende beskjef- tiget med agentvirksomhet. For disse siste mellommannsforhold gjelder altså bare C. C. art. 1742 ff.

b) Av litteratur bygges i det fölgende på Maier/Meyer-Marsilius: Der Handelsvertre— ter in der Europäischen Wirtschaftsgemein- schaft (1961), Leiss: Der Anspruch des

• Sida 68
•  Original

Agenten auf Entschädigung fiir die Kund- schaft in rechtsvergleichender Darstellung (1965), samt Lando: Agenten og enefor- handleren i vest-europaeisk ret (1965).

2 Oppsigelsesfrist

a) C. C. art 1750 foreskriver at agentkon- trakt bare kan oppsies med sedvanemessig Oppsigelsesfrist; noen eksakt Oppsigelsesfrist fastsettes altså ikke her.

AE 1938 att. 7 fastsetter imidlertid en Oppsigelsesfrist på 3 måneder; har forholdet vart mer enn 5 år er fristen 6 måneder. Et- ter AE 1956 art. 8 er fristen 4 måneder. AIaier/Meyer-Marsilius s. 139.

b) Seerbestemmelser om hevningsrett gis ikke i agentkapitlet i Codice Civile eller i de nevnte Accordi economici. Dette spörsmål må derfor löses etter de generelle regler i C. C. art. 1453 ff. Art. 1453 gir hevningsrett ved mislighold, men art. 1455 foreskriver at som hevningsgrunn kan ikke påberopes mislighold som er av uvesentlig betydning.

3 Erstatning ved oppsigelse

a) C. C. art. 1750, 2 gir hovedmannen rett til avbestilling mot erstatning, forsåvidt som bestemmelsen gir ham adgang til å betale en forholdsmessig erstatning i stedet for å overholde oppsigelsestristen. Såvel AE 1938 art. 7 og AB 1956 art. 8 gir samme regel; her foreskriver det dessuten at erstatningen for hver måned skal settes lik 1/ 12 av pro- visjonen for siste år.

b) Også etter italiensk rett har agenten ved forholdets opphör rett til en ytterligere godtgjörelse, »indennita per 10 scogliomento del contratto», også hvor Oppsigelsesfristen er overholdt.

Prinsippet er fastslått i C. C. art. 1751, som foreskriver at dersom agenturforhold er stiftet på ubestemt tid, og bortfaller av en grunn som agenten ikke er ansvarlig for, plikter hovedmannen å betale en godtgjö- relse som fastsettes skjönnsmessig i forhold til den provisjon som er inntjent i den tid forholdet har vedvart. Det foreskrives ut- trykkelig at slik godtgjörelse kan kreves også ved bortfall på grunn av agentens invaliditet eller död.

Kollektivavtalene inneholder tilsvarende regler om betingelsene for godtgjörelse. Men delvis gis det også mer detaljerte regler; i AB 1956 art. 19 er det således foreskrevet at oppsigelse av en agent etter at han har fylt 65 år, eller 60 år hvis oppdraget har vart minst 15 år, skal anses som bortfall på grunn av invaliditet og dermed betinge godtgjörelse.

Ellers er det noe omstridt hva som ska] legges i det Vilkår at agenten ikke skal vare ansvarlig for bortfallsgrunnen. Det er såle- des også omstridt om agenten kan kreve godtgjörelse när han selv Oppsier avtalen uten at hovedmannen har gitt gyldig grunn til det, se Leiss s. 62—63.

Mens C. C. art. 1751 gir anvisning på en skjönnspreget utmåling av godtgjörelsen, gir kollektivavtalene detaljerte regler om bereg— ningsmåten. Godtgjörelsen utgjöres av et grunnbelöp på 1 % av samlet inntjent pro- visjon, et tilleggsbelöp på 3 % av årsprovi- sjoner inntil 2 millioner lire, og et ytterligere tilleggsbelöp på 1 % av den del av de år- lige provisjoner som har ligget mellom 2 og 3 millioner lire (for bedrifter med oppdrag for flere oppdragsgivere er årsprovisjons- grensene 2% og 3% millioner lire). — Bereg- ningssystemet innebaerer at godtgjörelsen får et visst slektskap med opptjening av pen- sjonsfond. Dette preg understrekes ytterli— gere ved regelen i C. C. art. 1751, annet ledd, som foreskriver at dersom hovedmannen fri- villig har ytet bidrag till pensjonskasse eller livs-, alders- eller invaliditetsforsikring til fordel for agenten, skal ytelser som agenten får på slikt grunnlag, tas til fradrag i agen- tens krav på godtgjörelse.

Videre må nevnes at de ulike kollektiv- avtaler inneholder bestemmelser som påleg- ger hovedmannen å yte bidrag til en for- sorgskasse for agenter, ENASARCO. Til- skudd ytes som hovedregel med 6 % av en årsprovisjon inntil 2 resp. 2% millioner lire, halvparten kan trekkes i agentens provi- sjonskrav. Agentens rett til stönad fra for- sorgskassen tas ikke til fradrag i hans krav på godtgjörelse hos hovedmannen. Men etter AE 1958 art. 4 kan imidlertid hoved- mannen gjöre fradrag for den premie han

• Sida 69
•  Original

har betalt til ENASARCO, Leiss s. 72. Pre- mien til forsorgskassen ses her som en spe— siell form for betaling av den godtgjörelse agenten har opptjent. Delvis skjer også be- taling av godtgjörelsen til agenten via ENASARCO, se Leiss s. 72—74.

D Sveits 1 Kilder

a) Agentens rettsstilling reguleres av be- stemmelsene i Schweizerisches Obligatio- nenrecht (OR) art. 418a—4l8v. Disse be- stemmelser om »Der Agenturvertrag» (»Contrat d”agence») ble innfört som et nytt fjerde avsnitt i 13. Tittel i Obligasjonsretts- lovboken ved en saerlov av 4/ 2 1949.

b) Forarbeidene til lovreglene om agent- kontrakten er fölgende:

Regjeringens (Bundesrat, Conseil fédéral) melding (»Message», »Botschaft») med lov- utkast, inntatt i Feuille fédéral 1947 III s. 681—713.

»Amtliches stenographisches Bulletin der Bundesversammlung»: Nationalrat 1948 s. 1—12, 5. 769—770 og 1949 s. 148. Ständerat 1948 s. 49—67, 246—251, 450 og 1949 s. 52.

e) Av litteratur bygges i det fölgende på Gautschi i Berner Kommentar zum Schwei- zerischen Privatrecht, VI, 2. Abt. 5. Teilb. (1964), og Diirr: Mäkler- und Agenturver- trag (1959).

2 Område

Virkeområdet for bestemmelsene i OR om agentkontrakten angis ved den definisjon av agent som er inntatt i OR art. 4183: »Agent ist, wer die Verpflichtung iibernimmt, dauernd fiir einen oder mehrere Auftragge- ber Geschäfte zu vermitteln (412) oder in ihren Namen und fiir ihre Rechtnung abzu- schliessen, ohne zu den Auftraggebern in einem Dienstverhältnis zu stehen».

I motsetning til det som gjelder etter kml. 565, er det således intet Vilkår at agenten har eget kontor. Som agent i relasjon til de sveitsiske regler regnes således også den handelsreisende som ikke er ansatt i hoved- mannens tjeneste.

For de ansatte handelsreisendes kontrakts- forhold gjelder det en saerlov av 13/6 1941.

Bestemmelsene om agentkontrakten har også i noen utstrekning vaert gitt analogisk anvendelse på eneforhandlingsavtaler, Gaut- schz s. 210—212. I enkelte avgjörelser, Ent- scheidungen des Schweizerischen Bundesge- richts (BGE) 60 II 5. 335. BGE 78 11 s. 36— 37 og BGE 89 II s. 30, har det således vaert antatt at reglene i OR art. 418q og 418r om oppsigelse og hevningsrett ved agent- kontrakter kan gis tilsvarende anvendelse på eneforhandlingsavtaler. Når det gjelder retten til erstatning ved oppsigelse etter OR art. 418u (se nedenfor under 4b) har det imidlertid vaert antatt at en analogi fra agentbestemmelsene ikke kan komme på tale, BGE 88 II 5. 171. Avgjörelsen ble bl. a. begrunnet med at en slik omstridt rettslig nyskapning ikke kunne gis utvidende anven- delse, idet en i så fall fort ville komme til å måtte anvende den i alle kontraktsforhold hvor den ene part ble sittende med forde- ler etter at forholdet var avviklet. Under henvisning til tysk rettspraksis ble det irnid- 1ertid tatt en reservasjon for tilfelle hvor eneforhandleren direkte integreres i hoved- mannens salgsapparat og hvor han er plik- tig til å overdra leverandören grunnlaget for utnyttelse av kundekretsen.

3 Oppsigelsesfrist

a) Reglene om oppsigelsesfristens lengde finnes i OR art. 418q som gjelder for de til— felle hvor agentkontrakten ikke er sluttet for bestemt tid og hvor det heller ikke fölger av avtalens formål at den skal gjelde for et bestemt tidsrom.

Inntil kontraktsforholdet har vart ett år, kan kontrakten oppsies med I måneds frist til utlöpet av en kalendermåned .

Har kontraktsforholdet vart ett år eller mer, kan kontrakten oppsies med 2 måne- ders frist til utlöpet av et kalenderkvartal .

Lovens frist for det förste år kan fra- vikes, men gyldig avtale om kortere frist krever skriftlig form. Bestemmelsen om det- te tar sikte på å holde muligheten åpen for prövetidsordninger.

• Sida 70
•  Original

Den frist som gjelder etter ett år, kan ikke gyldig forkortes ved avtale.

OR art. 418q, 3. ledd foreskriver at det ikke gyldig kan avtales forskjellig frist for henholdsvis agent og hovedmann. Regelen svarer til den bestemmelse som er gitt i OR art. 347, 3. ledd for tjenesteavtaler. Det er ikke uttrykkelig fastsatt i loven hvilken frist som skal gjelde i de tilfelle hvor det er av- talt ulik Oppsigelsesfrist for de to parter. I teorien er det omstridt om det i disse til- felle er den lengste, den korteste eller lovens frist som skal gjelde, se Becker i Kommen- tar zum Schweizerrichen Zivilgesetzbuch, VI, 2. Abt. (1934) s. 409—410, og Diirr s. 194—195.

b) Etter OR art. 418r kan oppsigelse uten frist. hevning, skje »aus wichtigen Grunden». I bestemmelsen er det henvist til de til- svarende regler om avskjed ved tjenesteav- taler OR art. 352, 2. og 3. ledd.

Det alminnelige prinsipp med hensyn til hva som danner hevningsgrunn er slik ut- trykt i art. 352, 2. ledd: »Als wichtiger Grund ist namentlich jeder Umstand an— zusehen, bei dessen Vorhandensein dem Zuriicktretenden aus Grunden der Sittlich- keit oder nach Treu und Glauben die Fort- setzung des Verhältnisses nicht mehr zu- gemutet werden darf.»

Som hevningsgrunn for hovedmannen an- ses i förste rekke vesentlig mislighold fra agentens side, som hvor han forråder for- retningshemmeligheter eller tilsidesetter et avtalt forbud mot å forhandle varer for konkurrerende bedrifter. Som hevnings- grunn anses det imidlertid ikke at omset- ningen utvikler seg dårligere enn av parte- ne forutsatt, se Gautschi s. 317.

Hevningsgrunn foreligger videre hvis agenten nedlegger sin bedrift, flytter til et annet distrikt, eller hvis han blir slått kon— kurs. Kortvarig sykdom gir imidlertid ikke hevningsgrunn, jfr. OR art. 352, 3. ledd som foreskriver at »unverschuldete Kränk- heit von verhältnismässig kurzer Dauer» ikke kan gi rett til hevning. Sml. også for- utsetningen i OR art. 418m, 2. ledd som gir den agent som utelukkende tar oppdrag fra en oppdragsgiver rett til s&rgodtgjörelse

istedenfor den provisjon han taper när han på grunn av en kortere tids sykdom midler- tidig er forhindret fra å utöve sin virksom— het.

Bestemmelsene i OR art. 418r er ufravi- kelige. Dette innebaerer i prinsippet også at partene ikke med bindende virkning i kon- trakten kan spesifisere hva som skal repre- sentere hevningsgrunn, se Gautschi s. 317, Därr s. 201 og BGE 89 II s. 30.

c) Etter OR art. 418f bortfaller agent- kontrakten automatisk ved agentens död eller umyndiggjörelse, og når hovedmannen går konkurs.

4 Agentens rett til erstatning ved oppsigelse

a) Etter OR art. 418r, 2. ledd, jfr. OR art. 353, kan agenten kreve erstatning när han Oppsier agentkontrakten på grunn av kontraktsstridig forhold fra hovedmannens side. Dessuten kan agenten også selv om oppsigelse ikke finner sted, kreve erstatning dersom hovedmannen »schuldhaft» har mis- ligholdt sine kontraktsmessige eller lovsatte forplikter, OR art. 418m, jfr. 418f.

b) I tillegg til slik misliglzoldserstatning som nevnt ovenfor under a), kan agenten i medhold av OR art. 418u gjöre krav på »erslatning for kundekrets» når agentforhol— det opphörer, og da også i de tilfelle hvor en oppsigelse er berettiget. Det ble likevel fremhevet under lovbehandlingen at en slik erstatning bare skulle utgå i szertilfelle, ikke som alminnelig regel, se nedenfor. Av forar- beidene (Message 5. 705) fremgår det at re- gelen i hovedsak bygger på en efterprovi- sjonstanke. Etter OR art. 418t har agenten når kontraktsforholdet opplöses, ikke krav på provisjon for ordrer som innlöper etter at agentforholdet er opphört. Men dette inne- bzerer, fremheves det, at agenten dermed går glipp av vederlag for ordrer som er en direkte fölge av hans virksomhet. Ved ut- formningen av de opprinnelige utkast brukte en de österrikske bestemmelser som forbil- de, men under lovbehandlingen ble det in- fört en del vesentlige avvik, hovedsakelig med det formål å innföre en tilstramning av regelen.

• Sida 71
•  Original

Men under lovbehandlingen ble det også med styrke fremhevet at en regel av denne art måtte anses bygget på en sosial verne- tanke, under hensyn til at agenten måtte anses som den svakere part i kontraktsfor- holdet, se uttalelser av saksordföreren Stässi i Sten. Bull. St. R. 1948 s. 248—249: »Der beabsichtigte Ausgleich ist vielmehr eine soziale Leistung des Auftraggebers zu- gunsten des Agenten, ob man dies wahrha- ben will oder nicht, eine Leistung des ver- meintlich Stärkeren zugunsten des vermeint- lich Schwächeren... Jedenfalls muss die Erkenntnis, dass es sich im Grunde um eine soziale Ausgleichsleistung handelt, bei der Auslegung der Bestimmung ihre Beachtung und bei der Erwägung der Billigkeit ihren Ausdruck finden.»

Regelen i OR art. 418u har vaert og er fortsatt meget omstridt. Gautschi s. 328— 330 betegner således regelen som en ugrun- net priviligering av en bestemt kategori er- vervsdrivende, og fremholder at mange and- re yrkesutövere, f.eks. den advokat som har vunnet en viktig prosess og den lege som har reddet et liv, bedre kunne fortjene en slik ekstrapremie for kontraktsmessig opp- fyllelse. Han fremholder også at sosialt fremstående land som de skandinaviske og angelsaksiske ikke kjenner tilsvarende reg- ler, og at de kontinentale regler mer synes å vaere utslag av en sosial overbudspolitikk enn av kjölig overveielse.

Agentens krav på erstatning etter OR art. 418u er for det förste betinget av at agen- tens virksomhet har medfört en vesentlig utvidelse av kundekretsen. I rettspraksis, BGE 84 11 s. 166—167 har det vrert antatt at en utvidelse av kundetallet fra 85 til 120 på 17 måneder fyller bestemmelsens krav. Gautschi s. 334 antar at en ökning av kunde- tallet med ca. 15 % pr. år må til for at bestemmelsens krav skal anses oppfylt.

Det er videre et erstatningsvilkår at ho- vedmannen eller dennes rettsetterfölger vil ha fordeler av utvidelsen av kundekretsen også etter at kontraktsforholdet er opplöst. Hvis det er dokumentert at kundekretsen er tilstrekkelig utvidet, presumeres det imidler- tid at hovedmannen vil ha en tilstrekkelig

varig fordel av dette, se Gautschi s. 334. Men en legger ved bedömmelsen også vekt på en mer konkret vurdering av hovedman- nens ervervsforhold, f.eks. omsetningsutsik- tene vedkommende de varer og ytelser det gjelder. Som grunnlag for en slik bedöm- melse vil en i vidt omfang benytte opplys- ninger om omsetningsutviklingen i den tid agenturet har bestått, se Gautschi s. 334— 335. I BGE 84 II 5. 541 tok en således ved bedömmelsen hensyn til at hovedmannen hadde nedlagt en gren av sin omsetning.

For at erstatning skal kunne kreves må hovedmannens fordeler vazre »erhebliche». Med hensyn til betydningen av dette kri- teriet, uttalte saksordföreren Stiissi i Sten. Bull. St. R. 1948 s. 249: »Es muss aber be- tont werden, dass es nicht die Meinung des Gesetzgebers ist, die Entschädigungen zur Regel werden zu lassen. Die Vorteile des Auftraggebers miissen so beträchtlich sein, dass die Nichtgewährung eines Anspruches stossend wäre.»

Agenten har bare krav på erstatning »so- weit es nicht unbillig ist». Ved billighets- bedömmelsen legger man stor vekt på i hvilket omfang agenten i löpet av agentfor- holdets varighet allerede har fått et avpas- set vederlag for sin innsats. Agentens er- statningskrav vil således reduseres med öken- de varighet av agentforholdet. I BGE 84 II 5. 533—534 og 541, ble det således antatt at OR art. 418u bygger på den grunntanke at en agent som har hatt vesentlige utgifter og arbeid i en innarbeidelsesperiode, men som bare har hatt en kort inntjeningstid, skal ha krav på ekstra vederlag dersom de fordeler hovedmannen oppnår rettferdiggjör det. I det tilfelle som forelå, fant en imid- lertid at agenten gjennom höye provisjons- inntekter i en periode på 6 år var »fiir seine Bemiihungen reichlich entlöhnt worden». Det bör imidlertid nevnes at Gautschi s. 341 stiller seg kritisk til et slikt prinsipp.

I forarbeidene, Sten. Bull. St. R. s. 250, fremhever saksordsföreren Stilssb at man ved billighetsbestemmelsen også skal legge vekt på om forhold som ikke kan godskrives agenten, har medvirket til ökningen av kun- dekretsen. Agenten har således ikke krav

• Sida 72
•  Original

på erstatning for fordeler som skyldes en gunstig konjunkturutvikling.

Ved billighetsbedömmelsen skal en også se hen til om agenten har krav på s:erlig erstatning for et konkurranseforbud. se ne- denfor under 5, Gautschi s. 342.

Den erstatning som kan tilkjennes må ikke overstige ett års nettofortjeneste.

Nettofortjenesten fremkommer ved at man fra de samlede inntekter ved agenturet (provisjon, kostnadsdekning) trekker agen- tens samlede utgifter i forbindelse med det agentur det gjelder (kontorutgifter, reiseut- gifter 0.1.). I dommen i BGE 84 II s. 534—— 536 beregnet man nettofortjenesten dels ved å benytte en omkostningssats på 25 %, dels ut fra opplysninger om agentens skattbare inntekt i den tid agentforholdet besto.

Hvis agenturet ikke har gitt agenten noen nettofortjeneste, har han altså ikke krav på noen erstatning. I dommen i BGE 84 II 5. 167 antok en at agentens reiseutgifter hadde oversteget hans provisjonsinntekter, og er- statning ble derfor ikke tilkjent.

Erstatningsmaksimum beregnes på basis av den gjennomsnittlige nettofortjeneste i de siste 5 år, eller hvis agentforholdet har varti kortere tid, den gjennomsnittlige nettofortje- neste pr. år i den tid agentforholdet har vart.

Erstatning etter OR art. 418u kan ikke kreves hvor oppsigelse eller hevning finner sted på basis av forhold som agenten er ansvarlig for. Erstatning kan således ikke kreves hvor oppsigelse eller hevning finner sted på grunn av forhold som kan tilregnes agenten som skyld. Det antas videre at er- statning heller ikke kan kreves hvor agent- forholdet bortfaller på grunn av agentens död, umyndiggjörelse, eller på grunn av agentens egen oppsigelse. (Slik Gautschi s. 343, men visstnok avvikende Därr s. 222.) Hvor agentkontrakten er sluttet for en be- stemt tid og bortfaller ved utlöpet av dette tidsrommet, kan imidlertid erstatning kreves forutsatt at de övrige betingelser foreligger, se Gautschi s. 343.

OR art. 418u betegner kravet på erstat- ning som en »unabdingbaren Anspruch». Retten til erstatning for kundekrets kan så- ledes ikke gyldig fraskrives på forhånd.

a) Bestemmelsen om konkurranseforbud finnes i OR art. 418d, som henviser til be- stemmelsen om de tilsvarende forhold ved tjenesteavtaler, OR art. 356—360.

OR art. 418d, 2. ledd gir imidlertid den saerregel at hvor konkurranseforbud er av- talt, har agenten ved opplösning av avtalen en rett til et passende sarskilt vederlag for konkurranseforbudet. På grunn av at avta- len om konkurranseforbud på denne måten blir et gjensidig bebyrdende kontraktsfor- hold, antas det at hovedmannen bare i den utstrekning avtalen uttrykkelig hjemler det, kan gi avkall på konkurranseforbudet og dermed fri seg fra enhver plikt til å betale godtgjörelsen, se Gautschi s. 249. I retts- praksis har det imidlertid vaert antatt at det her, i likhet med i andre löpende kontrakts- forhold, må godtas en adgang for partene til å oppsi forholdet med en bestemt frist. Se BGE 78 II s. 239, hvor det ble antatt at hovedmannen kunne oppsi konkurransefor- budet med en frist på 3 måneder.

b) Av henvisningen i OR art. 418d til be- stemmelsen om tjenesteavtale fölger det at konkurranseforbudet i agentkontrakter er undergitt fölgende ytterligere gyldighetsvil- kår:

Konkurranseforbud er bare gyldig hvor det er avtalt i skriftlig form, se OR art. 358.

Gyldig konkurranseforbud kan bare av- tales i de tilfelle hvor innblikk i kundekrets eller forretningshemmeligheter gir den for- pliktede en mulighet for å skade den beret- tigede, OR art. 356. Dette vilkår må en vel imidlertid anta alltid vil vaere oppfyllt ved agentkontrakter.

For å vazre gyldig må konkurranseforbu- det uttrykkelig vaere slik begrenset med hen- syn til tid, sted og gjenstand at det ikke uri— melig reduserer agentens ervervsutsikter, OR art. 357. Ved bedömmelsen av om agentens ervervsutsikter urimelig reduseres, får det imidlertid selvsagt betydning at agenten etter OR art. 418d har krav på s:erlig godtgjörelse, se Gautschi s. 246—247.

Etter OR art. 360, 1. ledd gjelder det at et konkurranseforbud i tjenesteforhold fal- ler bort dersom hovedmannen påviselig er

• Sida 73
•  Original

uten interesse i at det opprettholdes. Etter OR art. 360, 2. ledd gjelder det videre at konkurranseforbudet ikke kan gjöres gjel- dende hvis arbeidsgiveren gir hevningsgnmn eller selv uberettiget hever. Det antas imid- lertid at betingelsene i art. 360 ikke kan gjöres gjeldende ved agentkontrakter; agen- tens rett til vederlag for konkurranseforbu- det medförer at Spörsmålet kommer i en annen stilling, se Gautschi s. 249.

E Vest-Tyskland l Kilder

Handelsagentens rettsstilling reguleres i For- bundsrepublikken Tyskland av bestemmel- ser i Handelslovboken (HGB) åå 84—92c. Bestemmelsene fikk sin nåvzerende form ved en endringslov, »Gesetz zur Änderung des Handelsgesetzbuches (Recht der Handels— vertreter)» av 6. august 1953.

Forarbeidene til loven av 1953 er Regje- ringsforslaget av 15/11 1952, Bundestags- drucksache nr. 3856 (RE). Videre foreligger to innstillinger fra Justiskomitéen i For- bundsdagen, en av 26/ 6 1953, Bundestags- drucksache nr. 4604, som inneholder lov- teksten, og en av 3/7 1953, Anlage 24 zum Stenographischen Bericht der 280. Sitzung, med kommentarer til lovtekstendringene.

Det foreligger en rekke domstolsavgjörel- ser til belysning av lovreglene om agentens oppsigelsesvern. Da Bundesgerichtshof imid- lertid er en ren kassasjonsinstans, vil dennes avgjörelser sjelden gi veiledning med hen— syn til hvilke prinsipper som har vart fulgt ved erstatningsutmåling o. 1.

Av litteratur kan nevnes: Herschel—Beine: »Handbuch zum Recht des Handelsvertre- ters» (1954), Wiirdingeri »Kommentar zum Handelsgesetzbuch, friiher herausgegeben von Mitgliedern des Reichsgerichts», bind I, (2. oppl., 1953), Reinicke i NJW 1953 s. 1609 ff., Maier/Meyer-Marsilius: »Der Handelsvertreter in der Europäischen Wirt- schaftsgemeinschaft» (1961), og Kästner: »Der Ausgleichsanspruch des Handelsvertre- ters» (2. utg., 1967).

a) Lovreglenes anvendelseområde angis i HGB & 84 (1) ved den definisjon som der er gitt av begrepet »Handelsvertreter»: »Handelsvertreter ist, wer als selbständiger Gewerbetreibender ständig damit betraut ist, fiir einen anderen Undernehmer (Unter- nehmer) Geschäfte zu vermitteln oder in dessen Namen abzuschliessen. Selbständig ist, wer im wesentlichen frei seine Tätigkeit gestalten und seine Arbeitszeit bestimmen kann».

Begrepet »Handelsvertreter» omfatter så- ledes såvel handelsagentene som de selv- stendige reisende (Wärdinger s. 493), mens ansatte representanter, faste reisende, faller utenfor begrepet.

b) Det bör imidlertid også nevnes at reg- lene om handelsrepresentanter i noen ut- strekning har vaert gitt analogisk anvendelse på eneforhandlingsavtaler. Ved avgjörelser i Entscheidungen des Bundesgerichtshofes Zivilsachen (BGHZ) 29.83 og BGHZ 34.282 har det således vaert fastslått at en enefor— handler, som etter en samlet bedömmelse av omstendighetene kan likestilles med en handelsrepresentant, kan påberope seg reg- lene om »Ausgleich» i HGB & 89b. Det kreves da for det förste at forhandleren kan anses innordnet i hovedmannens salgsappa— rat. En legger i denne forbindelse vekt på om leverandören har en viss instruksrett overfor forhandleren, f.eks. med hensyn til videresalgspris, og om forhandleren har for- pliktet seg til å avstå fra å före produkter fra leverandörens konkurrenter. Det er vi- dere en betingelse at forhandleren etter av- talen er rettslig forpliktet til å gi leveran- dören muligheter til å utnytte kundekretsen etter forholdets oppgjör. Dette vilkår har vaert ansett oppfylt hvor forhandleren et- ter avtalen var forpliktet til å gi innberet- ning med kundelister. Den omstendighet at kundene etter avtaleforholdets opphör fak— tisk fortsetter som leverandörens kunder, fordi de fölger varemerket, ikke forhandle- ren, er ikke tilstrekkelig til at forhandleren blir likestillet med en handelsrepresentant.

Videre kreves det at forhandleren er »schutzbediirftig» på linje med en handels-

• Sida 74
•  Original

agent. I dette synes det först og fremst å ligge et krav om en ökonomisk underlegen- het hos forhandleren i forhold til leveran- dören. Som uttrykk for en slik underlegen- het har en godtatt at kontrakten var sluttet på et formular som var diktert av leveran- dören. Dessuten har en lagt vekt på om kundekretsen fremtrådte som det mest ve- sentlige aktivum for forhandleren. Hvor forhandleren hadde skutt inn en betydelig egenkapital, og etter forholdets opphör like- vel satt igjen med vesentlige aktiva, har det vart antatt at »Ausgleich» ikke kunne kre- ves.

I en dom referert i NJW 1962 s. 1107 har også oppsigelsesbestemmelsene i HGB & 89 —89a på tilsvarende vilkår vaert gitt an— vendelse på eneforhandlingsavtaler.

c) Reglene om handelsagenter gis tilsva- rende anvendelse for forsikringsagenter, HGB % 92 (2).

3 Oppsigelsesfrist

a) Hovedbestemmelsene om oppsigelses- frist finner en i HGB & 89 som gjelder for tilfelle hvor agentavtalen er sluttet for ube- stemt tid. Hvor avtalen er sluttet for en be- stemt kortere eller lengere tidsperiode, kom- mer altså disse bestemmelsene ikke til an- vendelse.

I de förste 3 år av forholdets varighet er fristen, hvis intet annet er avtalt, minst 6 uker til utlöp ved slutten av kalender- kvartal. Denne frist er fravikelig, dog slik at det ikke kan avtales kortere frist enn minst 1 måned til utlöp ved slutten av en kalendermåned. Dette gjelder selv om av- talen betegner seg som en »pröveordning», BGHZ 40.235.

Etter at agentforholdet har vart minst 3 år, er oppsigelsesfristen minst 3 måneder til utlöpet av kalenderkvartal. Denne frist er ufravikelig, forsåvidt som kortere frist ikke kan avtales.

Oppsigelsesfristen skal vaere lik for begge parter. Hvor det er sluttet avtale med ulik Oppsigelsesfrist for henholdsvis agent og oppdragsgiver, skal den lengste avtalte frist gjelde for begge parter.

b) Etter HGB 89a kan begge parter heve

kontrakten uten Oppsigelsesfrist i de tilfelle hvor dette begrunnes i en »wichtigen Grund». Grunnlag for Oppdragsgiverens oppsigelse uten frist vil först og fremst fo- religge i tilfelle av mislighold fra handels- agentens side. Men som hevningsgrunn har også vaert godtatt rent personlige krenkelser fra handelsagentens side overfor oppdrags- giveren. Som hevningsgrunn godtas også agentens död, konkurs eller insolvens, skifte av innehaver i agentfirmaet, eller at agen- ten har flyttet. Oppsigelse uten frist kan imidlertid også grunnes i forhold på opp- dragsgiversiden. At oppdragsgiveren ned- legger sin bedrift har vaert godtatt som hev- ningsgrunn, men omlegging av produksjo- nen gir ikke hovedmannen hevningsrett så sant det er mulig å fortsette agenturforhol- det om enn i endret form. Regelen i HGB & 89a er ufravikelig.

4 Erstatning ved oppsigelse

a) Oppsies handelsagenten uten oppsigel- sesfrist eller uten at avtalens bestemmelse om bestemt gyldighetstid overholdes, og oppdragsgiveren ikke kan påvise at oppsigel- se uten frist er berettiget på grunn av »vik- tig grunn», kan agenten kreve erstatning etter misligholdsreglene (Herschel—Beine s. 185).

b) Hvor agenten selv Oppsier, og hvor oppsigelsen har sin årsak i ansvarsbetingen- de forhold fra Oppdragsgiverens side, kan handelsagenten kreve erstatning i medhold av HGB & 89a (2).

c) Utover slik misligholdserstatning, kan imidlertid også den handelsagent som opp- sies, kreve godtgjörelse, »Ausgleich», etter HGB 5 89b.

I forarbeidene, RE s. 34, henvises det til de österrikske og sveitsiske regler om tilsvarende godtgörelse. Det slås fast at en tar de sveitsiske regler som forbilde for den tyske lovregulering. Samtidig pekes det imidlertid på at et krav av denne type le— gislativt kan begrunnes dels ut fra syns- punktet »ugrunnet berikelse», dels ut fra et erstatningssynspunkt. Det pekes imidlertid på at synspunktet »ugrunnet berikelse» ikke

• Sida 75
•  Original

alene er tilstrekkelig basrekraftig til å kun— ne begrunne et krav av denne typen. Den berikelse hovedmannen tilföres har sin år— sak i kontraktsforholdet og kan således ikke anses »ugrunnet». Kravet må mer baseres på erstatningsliknende synspunkter, med ho- vedvekt på at agenten ved oppsigelsen på- föres et tap av sitt viktigste aktivum, kun- dekretsen. Og et krav på godtjörelse eller erstatning for dette tap, påpekes det, står legislativt sterkt fordi tapet tillsvarer hoved- mannens fordel.

Den förste betingelse for godtgjörelse et- ter å 89b er at »der Unternehmer aus der Geschäftsverbindung mit neuen Kunden, die der Handelsvertreter geworben hat, auch nach Beendigung des Vertragsverhältnisses erhebliche Vorteile hat».

Godtgjörelsen må således ikke overstige den fordel hovedmannen etter oppsigelsen har ved fortsatt kontakt med de nye kunder som agenten har tilfört ham. Likt med er- vervelsen av nye kunder stilles det imidler- tid at agenten har oppnådd en utvidelse av kontakten med gamle kunder, slik at dette kan likestilles med nyervervede kunder. Et öket salg av »gamle» artikler til de gamle kunder er i denne forbindelse ikke tilstrek- kelig; det kreves at vedkommende er opp- tatt som kjöper av nye artikler som hoved— mannen omsetter, se Wärdinger s. 746, Kilstner s. 69. På den annen side er det ikke utelukket at »Ausgleich» kan kreves, selv om totalomsetningen har gått ned; det er nye kunder, ikke öket omsetning som er erstatningsfundament, BGHZ 42.244, Kilst- ner s. 69.

Fordeler ved den fortsatte kontakt med kundene vil hovedmannen ha hvis han etter agenturets opphör provisjonsfritt kan foreta leveranser til disse kunder. At han må be- tale provisjon til en ny agent utelukket imidlertid ikke i seg selv at hovedmannen har en fordel. I forarbeidene, RE 3. 35, fremheves det at hovedmannen her likevel kan få en fordel ved at den opparbeidede kundekrets kan tas i betraktning ved pro- visjonsfastsettelsen, slik at det avtales en lavere sats enn ellers ville vzert tilfellet.

Men samtidig er det antatt at en ved be-

dömmelsen av hovedmannens fordeler også kan ta hensyn til hans fortjeneste på om- setning til kunder agentene har ervervet, RE 8. 35, Herschel-Beine s. 193, Reinicke i NJW 1953 s. 1611. Men kravet er ikke begrenset til fortjenesten, Kästner s. 79.

Det kreves videre at hovedmannens for- deler er »erhebliche». Om dette heter det i forarbeidene, RE 5. 35: »Wann sie als nicht unerheblich anzusehen sind, hängt von den Umständen des Einzelfalles ab. Es diirften gegeniiberzustellen sein der Umfang der Geschäfte des Unternehmers auf dem Vertretungsgebiet des ausgeschiedenen Han- delsvertreters vor Beginn des Vertragsver- hältnisses und nach Beendigung desselben unter Beriicksichtigung der von ihm zuge— fiihrten Kunden».

Agenten kan videre kreve godtgjörelse bare dersom og så langt han »infolge der Beendigung des Vertragsverhältnisses An- spriiche auf Provision verliert, die er bei Fortsetzung desselben aus bereits abgeschlos- senen oder kiinftig zustande kommenden Geschäften mit den von ihm geworbenen Kunden hätte».

Forarbeidene, RE 8. 34, nevner som ek- sempel på slikt tap först og fremst at agen- ten ikke oppnår rett til provisjon på etter- ordrer ved suksessivleveranser, eller til for- nyelsesprovisjon ved forsikringsagentur. Men dessuten fremheves det at tapet også kan bestå i at agenten mister muligheten for å oppnå ordrer hos kundekretsen til en eventuell ny oppdragsgiver.

Det uttales videre, RE 5. 36: »Der Verlust an Provision aus Verträgen, die auf die Tä- tigkeit des Handelsvertreters zuriickzufiih- ren sind, wird namentlich bei Sukzessivlie- ferungsverträgen oder bei gewissen Versi- cherungsverträgen vorkommen. Er wird um so grösser sein, je friiher nach Abschluss eines derartigen Vertrags das Vertragsver- hältnis zwischen Handelsvertreter und Un- ternehmer beendet wird».

Av dette synes å fremgå at et relevant tap av provisjon bare foreligger i de tilfelle hvor kontakten med kunden ville betinget provisjon eller annet vederlag dersom agen— turforholdet hadde fortsatt. Bare dersom

• Sida 76
•  Original

en direkte bestilling fra kunden til hoved- mannen da hadde betinget provisjon, vil direkte bestillinger etter oppsigelsen kunne tas i betraktning i forbindelse med utmåling av godtgjörelsen. I rettspraksis, BGHZ 24.223, er det imidlertid antatt at den om- stendighet at en ny kontakt med kunden ville ha vaert nödvendig for at agenten kun- ne få inn en ordre, ikke utelukker at en kan ta provisjonen på en slik bestilling med i en betraktning. Det er lettere å beholde enn å erverve en kunde, jfr Reinicke i NJW 1953 s. 1612, Maier/Meyer-Marsilius s. 94.

I forarbeidene, RE 5. 36, slås det imidler- tid fast at det ved vurderingen av provis- jonstapet også skal ses hen til agentens mu- lighet for å dra nytte av den ervervede kun— dekrets i forbindelse med nye agenturer som han skaffer seg, se også Kilstner s. 98. Hans mulighet for å skaffe seg nye kunder ved agenturets fortsatte drift skal en imid- lertid se bort fra, BGHZ 29 s. 83.

Lovens tapsbetingelse er oppfylt ved en påvisning av tapt bruttoprovisjon. Men hva som er nettotapet tillegges vekt ved billig- hetsbedömmelsen etter & 89 (1) nr. 3, BGHZ 29.83, 41.129.

En påvisning av fordeler for hovedman- nen og provisjonstap for agenten er imidler- tid ikke tilstrekkelig som grunnlag for et krav på godtgjörelse. Det kreves videre at »die Zahlung eines Ausgleichs unter Be- riicksichtigung aller Umstände der Billigkeit entspricht» .

Om dette vilkåret heter det i forarbeide- ne, »Anlage 24 zum Stenographischen Be- richt der 280. Sitzung» 5. 14207: »Damit wird gesagt, dass bei der Beurteilung eines Ausgleichsanspruches auch die wittschaftli- chen Verhältnisse beider Teile und die so- ziale Lage des Handelsvertreters Beriicksich- tigung finden miissen. Dies wird vor allem bei Handelsvertretern mit grossen Provi- sionseinkiinften zu beriicksichtigen sein».

Dette synspunkt, at partenes sosiale og ökonomiske stilling skal tas i betraktning, har forövrig vaert omstridt i teorien, se Wiir- dinger s. 749, Kästner s. 158, Maier/Meyer- Marsilius s. 95—96, men synes godtatt i BGHZ 43.154.

Ved bedömmelsen skal en ta hensyn til om agenten kan anses som likeverdig kon- traktspartner, slik at oppsigelsesrisikoen kan anses innkalkulert i provisjonen. Som nevnt foran under 2, har det i forbindelse med eneforhandlingsavtaler i denne forbindelse vaert lagt vekt på om kontrakten er sluttet på basis av et formular diktert av hoved- mannen. Videre skal en se hen til om agen- ten allerede i den tid agenturet har bestått, må anses å ha fått rimelig vederlag for sin innsats, ved en garantert provisjonsinntekt, saerlig höy provisjon eller lang inntjenings- tid. Wärdinger s. 749 uttaler således at bare på denne måten har varigheten av agentur- forholdet noen betydning i relasjon til spörsmålet om »Ausgleich»: Den agent som oppsies kort tid etter at han har hatt store innarbeidelsesomkostninger står således ster- kere i sitt krav på godtgjörelse enn den agent som har innehatt agenturet i en lengre tid, og som dermed har hatt en lengre inn— tjeningstid. Godtgjörelsen er ikke å anse som noen premie for lang og tro tjeneste. slik også Schuler i NJW 1958 s. 1115 og Herschel-Beine s. 195. Dette synspunkt er imidlertid ikke fullt akseptert; en avgjörelse fra en underinstans har antatt at så lenge en skal bygge på et billighetssynspunkt, vil lang varighet tale for et krav på godtgjörel- se, se Kästner s. 161—162 og Maier/Meyer- Marsilius s. 95.

Etter HGB & 89b (3) kan godtgjörelse ikke kreves hvis agenten selv Oppsier kon- trakten uten at hovedmannens forhold har gitt grunn til det, og heller ikke hvis hoved- mannens oppsigelse finner sted på grunn av »ein wichtiger Grund wegen schuldhaften Verhaltens des Handelsvertreters». I en dom referert i BGHZ 29.275 ble det antatt at det bare er handelsagentens personlige cul- pöse forhold som kommer i betraktning i denne forbindelse, og at når oppsigelses- grunnen var culpöst forhold fra en av agen- tens ansatte, kunne regelen ikke anvendes. En henviste i denne forbindelse til godtgjö- relsens karakter av ekstra vederlag for agen- tens ydelser. Det culpöse forhold må ha sammenheng med kontraktsforholdet; at

• Sida 77
•  Original

agenten omkommer ved egen uaktsomhet, utelukket ikke erstatning, BGHZ 41.129.

Godtgjörelsen må ikke overstige ett års (for forsikringsagenten tre års) provisjon, beregnet på grunnlag av gjennomsnittet i de siste 5 år av agentforholdets varighet, eller hvis dette har vart kortere tid, gjen— nomsnittlig årsprovisjon i gyldighetstiden. Med provisjon forstås i denne forbindelse bruttoprovisjon, BGHZ 29.83, og en regner med alle agentens provisjonsinntekter, også de som er basert på distriktsenerett eller på en garantert minsteprovisjonsinntekt. Utbe- talning til dekning av bestemte av agentens kostnader medregnes imidlertid ikke, se Wärdinger s. 750 og Kästner s. 218—219.

Kravet på godtgjörelse må gjöres gjelden- de innen 3 måneder etter agentforholdets utlöp, ellers faller det bort, se HGB & 89b (4)-

Retten til godtgjörelse kan ikke gyldig fraskrives, se HGB & 89b (4).

5 Konkurranseforbud

l HGB & 90 a er det gitt saerregler om kon- kurranseklausuler i agentforhold, klausuler som innskrenker agentens adgang til er- vervsvirksomhet etter opphöret av agent- forholdet:

For at konkurranseforbudet skal vaere gyldig kreves det at det foreligger skriftlig avtale. Dessuten settes som vilkår at opp- dragsgiveren skal ha overgitt til agenten et saerlig underskrevet dokument som naermere angir innholdet av og vilkårene for kon- kurranseforbudet. Disse strenge formkrav har til hensikt å beskytte agenten mot uoverlagte vedtagelser av konkurranseklau- suler.

Et avtalt konkurranseforbud kan höyst gis en varighet av 2 år, regnet fra agentur- forholdets bortfall.

Konkurranseforbudets gyldighet er dess- uten betinget av at hovedmannen beta- ler agenten et szerskilt vederlag, som da kommer i tillegg til eventuell erstatning eller »Ausgleich». Intet er fastsatt med hensyn til vederlagets störrelse. Men det antas at bestemmelsen i HGB & 74, som gir til- svarende regler for »Handlungsgehilfen», og

som fastsetter at vederlaget minst skal svare til halvparten av lönnen i ansettelsestiden, gir et holdepunkt for vurderingen, Herschel- Beine s. 52. Betingelsen om vederlag gjelder imidlertid ikke dersom agenten blir oppsagt på grunn av eget culpöst forhold.

Hovedmannen kan inntil agentforhol- dets utlöp gi avkall på sin rett etter konkur- ranseklausulen. Et slikt avkall medförer imidlertid ikke umiddelbart at agentens rett til vederlag faller bort. Han kan fortsatt kreve vederlag for et tidsrom av 6 måneder, regnet fra det tidspunkt da hovedmannens avkall ble gitt.

Hvis agenten sier opp agenturet på grunn av hovedmannens culpöse forhold, kan han innen en frist av 1 måned regnet fra agent- forholdets opphör si seg lös fra konkurran- seforbudet.

Regelen i 5 90 a kan ikke ved avtale fravikes til skade for handelsagenten.

F Österrike

1 Kilder

Handelsagentens rettsstilling reguleres i österriksk rett ved »Handelsvertreterge- setz» (HVG) av 24/ 6 1921; viktige regler i forbindelse med oppsigelsesvernet ble imidlertid innfört ved en endringslov av 13/ 7 1960.

Forarbeidene til loven av 1921 er regje- ringsforslaget, »220 der Beilagen zu den Stenographischen Protokollen des National- rats aus dem Jahre 1921» (Heretter: Dok.nr. 220) og videre Justiskomittéens instilling: »347 det Beilagen zu den Stenographischen Protokollen des Nationalrats aus dem Jahre 1921» (Dok.nr. 347). Forarbeidene til end- ringsloven av 1960 er regjeringsforslaget, »224 der Beilagen zu den Stenographischen Protokollen des Nationalrats, IX Gesetzge— bungsperiode» (Dok. nr. 224), og Justisko- mitéens innstilling; »245 der Beilagen zu den Stenographischen Protokollen des Na- tionalrats, IX Gesetzgebungsperiode» (Dok. nr. 245).

Av litteratur bygges i det fölgende på: Linner: Das Recht der Handelsvertreter.

• Sida 78
•  Original

Provisionsvertreter und freien Vertretei (1964), og Leiss: Der Anspruch des Agenten auf Entschädigung fiir die Kundschaft in rechtsvergleichender Darstellung (1965).

2 Område

Området for reglene i HVG angis i förste rekke ved den definisjon som i 5 l er gitt av begrepet »Handelsvertreter»: »Wer von einem anderen (Geschäftsherrn) mit der Vermittlung oder Abschliessung von Han- delsgeschäften oder iiberhaupt von Rechts- geschäften iiber bewegliche Sachen, Rechte oder Arbeiten in dessen Namen und fiir dessen Rechnung ständig betraut ist und diese Tätigkeit selbständig und gewerbe- mässig ausiibt, ist Handelsvertreter.»

Reglene kommer altså ikke til anvendelse på ansatte representanter. For disse gjelder den såkalte »Angestelltengesetz» av 11/ 5 1921.

Etter uttrykkelig bestemmelse i HVG & 30 kommer reglene dessuten heller ikke til an- vendelse på forsikringsagenter og meglere.

3 Oppsigelsesfrist

a) Bestemmelsen om den ordinaere opp- sigelsesfrist i de tilfelle hvor agenturkon- trakten er inngått på ubestemt tid, finnes i HVG & 19 pkt. 2. Reglene svaret i sine hovedtrekk nå til de tyske bestemmelsene.

Som hovedregel kan agentkontrakten oppsies med 6 ukers Oppsigelsesfrist til ut- löpet av et kalenderkvartal. Har agentfor- holdet vart minst 5 är, er imidlertid opp— sigelsesfristen 3 måneder.

Som utgangspunkt er reglene om oppsi- gelsesfrist fravikelige. I lovforarbeidene, Dok. nr. 220 s. 26 uttales det således at det ville vaere uforenlig med partenes stilling som selvstendige ervervsdrivende om en her ga tvingende bestemmelser. På to punkter har en imidlertid innfört en viss innskrenk- ning i avtalefriheten. For det förste fore- skriver HGB & 19 pkt. 3 at oppsigelsesfris- ten alltid må vaere den samme for begge parter. Er det avtalt ulike frister gjelder for begge parter den lengste av de avtalte. For det annet foreskriver HVG & 20 at selv hvor ingen Oppsigelsesfrist, eller kortere frist

enn lovens, er avtalt, er det på områder hvor det vesentlige av omsetningen foregår i be- stemte sesonger, forbudt å oppsi agentfor- holdet til utlöp i eller umiddelbart för se- songen.

b) I HVG & 22 foreskrives det videre at hevning kan skje, uten iakttagelse av lovens eller avtalens tids- eller fristbestemmelser, i tilfelle hvor det foreligger »Wichtigen Grönde». I HVG & 22 fastslås det videre mer konkret hva som szerlig skal kunne an- ses som grunn til slik hevning fra opp- dragsgiverens side; her nevnes konkurs hos agenten, at agenten blir ute av stand til å utföre sin virksomhet, at han gjör seg skyldig i svik eller annet forhold som gjör ham uverdig til hovedmannens tillit, at han vesentlig misligholder sine forpliktelser eller gjör seg skyldig i grove krenkelser av ho— vedmannen personlig.

HVG & 23 gir på tilsvarende måte ek- sempler på forhold som saerlig skal gi grunn- lag for hevning fra agentens sida.

4 Erstatning ved oppsigelse

a) Hvor en part hever kontrakten kan han etter HVG & 24 pkt. 1 for det förste kreve erstatning i de tilfelle hvor den annen part har utvist skyld.

b) For det annet vil en part etter HVG & 24 pkt. l kunne kreve erstatning i de til- felle hvor den annen part har gått til opp- sigelse uten iakttagelse av kontraktens tids- bestemmelse eller Oppsigelsesfrist, uten at hevning er berettiget etter HVG åå 21—23.

c) Ut over slik misligholdserstatning kan imidlertid agenten etter HVG & 25 kreve det som gjerne kalles »Abfertigung», også hvor oppsigelse har skjedd i samsvar med kontraktens eller lovens bestemmelser om Oppsigelsesfrist.

Som HVG 5 25 opprinnelig var utforrnet, kunne slik godtgjörelse bare kreves i de förste 3 år av agentforholdets varighet. Ved lovendringen av 1960 fjernet en imidlertid denne tidsfristen. Samtidig ble imidlertid godtgjörelsen maksimert til 1 års provi- sjonsinntekt, og dessuten ble det foreskrevet at maksimalerstatningen etter 3 års forlöp skal reduseres med en tolvtedel hvert år,

• Sida 79
•  Original

slik at intet kan kreves etter at agentforhol- det har vart i 15 år.

Av lovforarbeidene fremgår det at be- stemmelsen bare tar sikte på å tamme de tilfelle hvor oppsigelse skjer på en slik måte at det etableres et markert misforhold mel- lom agentens innsats og hans vederlag. I Dok. nr. 220 s. 27 uttales det således: »Als besonders schutzbediirftig sind nach den Erfahrungen jene Fälle zu bezeichnen, in denen ein mit der Zufiihrung von Kund- schaft betrauter Agent durch die Lösung des Vertrages um die Friichte seiner Tätig— keit gebracht wird. Auf die Tätigkeit des Agenten ist es zuriickzufiihren, dass die Kundschaft in dauernde Geschäftsverbin- dung mit dern Geschäftsherrn gebracht wurde. Es kommt vor, dass, wenn der Agent von den ersten Geschäften die ihm zukom- mende Provision erhalten hat, das Vertrags- verhältnis gelöst wird und dass erst dann zwischen dem Geschäftsherrn und der Ge- schäfte im grösseren Umfange geschlossen werden, die provisionsfrei dem Geschäfts- herrn zugute kommen, während es doch anschliesslich das Verdienst des Agenten bleibt, die Voraussetzungen fiir diese ge— schäftlichen Beziehungen geschaffen zu ha- ben. In diesen Fällen tritt ein Missverhält- nis zwischen der Provision, die der Agent tatsächlich bezogen hat, und dem Nutzen zutage, der aus seiner Tätigkeit dem Ge- schäftsherrn erwachsen ist, ein Missverhält- nis, dessen Beseitigung im Interesse der Ge- schäftsmoral das Gesetz anstrebt.»

Justiskomitéen vedtok bare under tvil det fremlagte lovforslag, men uttalte, Dok. nr. 347 s. 3, at en fant å ku-nne fölge forslaget til tross for at det skapte en risiko for sji- kanöse krav. En la s&rlig vekt på at det var nödvendig å skape et vern mot krasse til- felle av illojal utbytting av agenten.

Lovendringen i 1960 innebaerer ikke at en tok avstand fra de synsmåter som lå til grunn for lovregelen av 1921. Endringen var bare begrunnet i at det i mange tilfelle ville kreve en meget lang tid å bygge opp en kundekrets, og at tre-års-begrensningen der- for var for stram. For å unngå den usikker- het for oppdragsgiversiden som kunne bli

fölgen av at en fjernet tre—års-begrensning- en, innförte en samtidig det nevnte mak- simum for den erstatning som skal kunne tilkjennes. Og under henvisning til at for— holdet mellom innsats og vederlag etter- hvert som agentforholdet vedvarer, normalt vil utvikle seg i agentens favör, innförte en regelen om at maksimumssatsen skulle re- duseres med en tolvtepart hvert år, Dok. nr. 224 s. 4.

d) Godtgjörelse etter HVG & 25 kan bare kreves av den handelsagent som er »aus- schliesslich oder vorwiegend mit der Zu- fiihrung von Kunden beschäftigt». Regelen tar således bare sikte på de tilfelle hvor agentoppdraget primzert sikter på opparbei- delse av en ny kundekrets for hovedman- nen. Dersom agentens hovedoppgave er å vedlikeholde forbindelsen med en kunde- krets som allerede står i forretningsforbin— delse med hovedmannen, vil erstatning altså ikke kunne kreves. Til naermere belysning av hvordan dette kriteriet praktiseres, kan det nevnes at det i rettspraksis har vzert antatt at en agent som i årene 1955/1958 hadde knyttet forbindelse med omtrentlig like mange nye kunder som de han hadde overtatt, men som i de fölgende år hadde gått over til å konsentrere seg om å ved- likeholde forbindelsen med de allerede skaf- fede kunder, ikke kunne kreve erstatning etter & 25, da han ikke lenger kunne sies å vzere hovedbeskjeftiget med å tilföre nye kunder, se Linner, Tillegg til s. 191.

e) Et vilkår for »Abfertigung» er det vi- dere at det for hovedmannen »Aus der Geschäftsverbindung mit der zugefiihrten Kundschaft Vorteile erwachsen sind die nach Lösung des Vertragsverhältnisses fort- bestehen». Kravet på godtgjörelse er således betinget av og begrenset til den berikelse ho- vedmannen oppnår ved fortsatt forretnings- forbindelse med kunder som handelsagen- ten har knyttet forbindelse med. Av forar- beidene, Dok. nr. 220 s. 27, fremgår det at en i förste rekke tenker på den berikelse hovedmannen oppnår ved at slippe å betale provisjon for de fremtidige ordrer; men antakelig kan også bedriftens fortjeneste på omsetningen tas i betraktning, Leiss s. 48.

• Sida 80
•  Original

f) Agentens krav betegnes i HVG & 25 som en »Entschädigung». Ved at agentens krav slik angis som krav på å holdes ska- deslös, fremgår det at det også er et vilkår for kravet at agenten har lidt et tap ved oppsigelsen. I förste rekke blir det her selv- sagt tale om tapte provisjonsinntekter, se Linner s. 191.

g) Retten till »Abfertigung» gjelder bare hvor agentkontrakten er sluttet på ubestemt tid og blir bragt til opphör ved oppsigelse fra hovedmannen. Hvor kontrakten er slut- tet på bestemt tid og faller bort ved tids- fristens utlöp, kan erstatning etter HVG & 25 således ikke kreves, se Linner s. 19— 20 og 192. Og heller ikke har agenten krav på »Abfertigung» hvor forholdet bortfaller ved f.eks. agentens död eller hovedmannens konkurs, Leiss s. 44.

Krav etter HVG % 25 kan ikke gjöres gjeldende dersom agenten har utvist skyld, og dette har foranledighet hovedmannens hevning eller oppsigelse. Det er altså ikke påkrevet at forholdet er så grovt at det gir hevningsgrunn, Leiss s. 44.

h) Etter HVG & 25 pkt. 4 må kravet på godtgjörelse fremsettes senest 3 år etter at agentforholdet har opphört.

j) Bestemmelsen i HVG & 25 er tvingen- de, idet HVG & 28 pkt. 1 foreskriver at regelen i 5 25 ikke kan fravikes ved avtale til skade for handelsagenten.

5 Konkurranseklausul

Etter HVG & 26 kan det ikke gyldig slut- tes avtale som innskrenker handelsagentens adgang til ervervsvirksomhet etter opphör av agentkontrakten. I lovforarbeidene, Dok. nr. 220 s. 16, begrunnes regelen ganske kort med at konkurranseklausuler byr på ökono- miske och sosiale betenkeligheter.

G Sammenfatning

1. Det må innledningsvis pointeres at de land hvis regler om oppsigelsesvern det er gjort rede for, er utvalgt nettopp fordi en i disse land finner regler som sikrer agenten en rett til godtgjörelse eller erstatning for kundekrets e.1. Det er grunn til å frem-

heve at de fleste land ennå synes å savne slike regler, og at det utvalg som er fore- tatt, således neppe kan anses representativt i en global sammenheng. I hvert fall det vesentlige av det angloamerikanske rettsom- råde savner således regler av denne art.

Den oversikt som er gitt over fremmed retts regler om godtgjörelse for kundekrets, må altså ikke forstås slik at de skandinavis— ke land befinner seg i en tilbakestående saat- stilling så lenge en ikke innförer regler som styrker oppsigelsesvernet for mellommannen.

At såvidt mange land etterhvert har inn- fört verneregler også for selvstendige mel- lommenn, kan imidlertid tas som uttrykk for en utviklingstendens, bort fra forestil- lingen om det varige mellommannsforhold som et i alle måter fritt gjenkallelig man- datsforhold, og mot en styrket erkjennelse av at en her står overfor et gjensidig for- hold der den ene part ikke kan tillates å tre tilbake uten at det tas rimelig hensyn til den annen parts innsats og interesser.

På denne bakgrunn er det av saerlig inter- esse å undersöke hvor langt de regler det her gjelder, frembyr klare fellestrekk.

2. a) Det er först naturlig å påvise en sterk tendens til å foreskrive at varige agent- og andre mellommannsforhold bare kan oppsies med en viss frist. Bestemmelser om oppsigelsesfrist er tatt med i alle tilfelle hvor en i de siste ti-år har tatt opp agent- forhold til szerregulering. Selv om fristbe- stemmelse ikke er inntatt i de franske be- stemmelser fra 1958, representerer ikke det- te noe egentlig unntak, ettersom en her har valgt som deklaratorisk regel å anse agent- forholdet uoppsigelig. Det er vel også be- rettiget å si at de nordiske bestemmelser på dette punkt var i utakt med utviklingen allerede dengang de ble gitt. Den tyske handelslovboken inneholdt således regler om oppsigelsesfrist for agentforhold allere— de i sin opprinnelige form av 1897. Den nordiske lösning synes å vaere sterkt preget av at en valgte å regulere disse spörsmålene med hovedsikte på kommisjonsforhold. Det- te har ledet dels til at problemstillingen ved enkeltoppdrag har fått dominere, og dels til at reglene ble utformet med saerlig henblikk

• Sida 81
•  Original

på mellommenn med bemyndigelse og be- föyelse til å slutte avtale med kunden, tred- jemann.

b) När det gjelder den narmere utform- ning av fristreglene, viser reglene stor varia- sjon. Det er imidlertid en klar tendens til å la fristens lengde vare influert av forhol- dets varighet, slik at det gjelder en lengre frist når forholdet har vedvart en viss mins- tetid. Den måten dette prinsipp er gjennom- fört på, varierer imidlertid; tidsrommet der det gjelder den kortere frist er satt til fra 1 år (Sveits) til 5 år (Österrike).

På denne bakgrunn lar det seg vanskelig gjöre å konstatere noen felles oppfatning med hensyn til en »normalfrist».

c) Et gjennomgående trekk er det også at avtalen kan bringes til opphör uten frist ikke bare ved mislighold, men også hvor det foreligger andre »viktige grunner» som gir den oppsigende part et rimelig motiv for å kreve seg löst fra forholdet ubundet av frist. På dette punkt synes det å vasre sam- svar mellom de nordiske regler og bestem- melsene i den fremmede agentlovgivning som er gjennomgått.

3. Störst interesse knytter seg imidlertid til reglene om erstatning eller godtgjörelse også ved rettmessig oppsigelse. Det er enkelt å påvise at disse regler ikke alle kan tas som uttrykk for et enkelt en- hetlig prinsipp. Reglene synes å vaere båret oppe dels av sosiale vernesynspunkter, dels av önsket om å ramme det en har ansett som en forkastelig, illojal bruk av oppsi- gelsesretten, men dels også av et prinsipp om samsvar mellom ytelse og vederlag. I det store og hele er det likevel slik at de regler en finner, ikke er bygget på noe ren— dyrket anvendelse av noe enkelt synspunkt. Et unntak representerer likevel de italienske regler. Etter sin oppbygging fremtrer disse klart som bygget på sosiale vernesynspunk- ter, og agentens godtgjörelse fremtrer her klart som en pensjonsliknende ytelse. Sosiale vernesynspunkter har spilt en be- tydningsfull rolle også som argument for innföring av godtgjörelsesreglene i de övrige land. Ved utformingen av reglene om vilkår

for og beregning av kravet på godtgjörelse har imidlertid de andre synspunkter trengt seg i forgrunnen.

I förste omgang har en festet seg ved det urimelige i at en agent som har satt inn arbeid og utgifter, kan bli stående uten vederlag for sine oppofrelser när han blir oppsagt uten å ha hatt en rimelig inntje- ningstid. De österrikske regler bygger klart på det synspunkt at det bör vzere samsvar mellom agentens innsats og hans vederlag.

Samtidig ble det imidlertid fremholdt at risikoen for oppsigelser som ledet til slike skjevheter, lå i at hovedmannen vederlags- fritt kunne sikre seg resultatet av agentens innsats. En gjorde derfor allerede i de öster- rikske regler godtgjörelsen betinget av at hovedmannen ble sittende igjen med for- deler ved den fortsatte kontakt med den kundekrets agenten hadde opparbeidet.

I de regler som senere er kommet til, i Sveits, Tyskland og saerlig Frankrike, har det blitt lagt öket vekt nettopp på det mo— ment at hovedmannen oppnår en mer eller mindre varig berikelse ved det arbeid agen- ten har utfört. Selv om det ikke er tale om noen skarp motsetning, er det her mer re- sultatet enn innsatsen som danner utgangs— punktet, og det har etterhvert utviklet seg en klar tendens til å formulere proble- met som et spörsmål om erstatning eller godtgjörelse for kundekretsen (»Kund- schaftsentschädigung», »indemnité de clien- téle»). Klarest har dette synspunktet kom- met til uttrykk i fransk rett, der en dels har bygget ut det synspunkt at den opparbeide- de kundekrets er mellommannens »proprié- té incorporelle».

Men selv hvor en slik tar utgangspunktet i verdien av kundekretsen, er det likevel den verdi den har som provisjonsbasis for mellommannen, som blir beregningsbasis. Og i praksis får dermed dette godtgjörelses- kravet et ntert slektskap med et provisjons- krav, slik det også har vart sterkt fremhe- vet saerlig i forbindelse med de sveitsiske regler. Så lenge mellommannsforholdet be- står, representerer provisjonen dels vederlag for arbeidet med den enkelte ordre, men dels også vederlag for den fordel som lig-

• Sida 82
•  Original

ger i at det er knyttet en kundeforbindelse, ved at provisjonen utgår også for »etter- ordrer». Og retten til »erstatning for kunde- krets» innebaerer da at man lar mellom- mannen beholde dette siste element i pro- visjonsretten. Hans godtgjörelse får der- med i noen grad preg av »etterprovisjon», provisjon av de order som går inn etter at mellommannen er fratrådt.

I det store og hele gis det anvisning på en skjönnspreget utmåling av godtgjörel- sen; det rent skjönnsmessige innslag for- sterkes også når det i enkelte lands regler direkte henvises til at det skal bero på bil- lighet om og i hvilken utstrekning godtgjö- relse skal kunne kreves. I enkelte tilfelle har en likevel av rettstekniske grunner fun- net det hensiktsmessig med mekaniske, stive beregningsregler.

I en del tilfelle har en imidlertid möte- kommet behovet for beregnelighet ved å fastsette en maksimering av den godtgjörel- se som kan kreves. Som basis for maksimal- angivelsen benyttes regelmessig gjennom- snittsfortjenesten i tiden för mellommanns— forholdet opphörte, men forövrig viser maksimeringsreglene stor variasjon; dels er maksimum satt til ett års nettofortjeneste (Sveits), dels til ett års bruttofortjeneste (Be- neluxutkastet, Vest—Tyskland), og dels ope- reres det med et fallande maksimum (Öster- rike) ut fra det synspunkt at oppsigelses- tapet skal avskrives over en viss tidsperiode.

4. I ganske stor utstrekning finner man i saerlovgivningen om agentforhold bestem- melser som setter spesielle gyldighetsbeting— elser for avtale om konkurranseforbud. I Österrike har man gått så langt som til å anse alle slike klausuler i agentkontrakt som generelt ugyldige; i de övrige land er det gjerne innfört regler som om skriftform, tidsbegrensning og om saerlig vederlag. Ved siden av disse saerbestemmelsene ope— reres det imidlertid også med dels uskrevne, dels lovsatte regler av generell karakter, om at et konkurranseforbud for å vaere gyldig må vaere rimelig begrenset i tid, rom og med hensyn til arten av den virksomhet det gjelder.

• Sida 83
•  Original

De danska och norska lagförslagen

Danskt forslag til tendring af Iov nr. 243 af 8/5-1917 om kommission, handelsagen- tur og handelsreisende.

l

Denne lovs bestemmelser kommer, for- såvidt de ikke udtrykkeligt er erklazret for ufravigelige, kun til anvendelse, hvis ikke andet fölger af aftale eller af handelsbrug eller anden saedvane.

Norskt utkast til lov om endringer i lov om kommission, handelsagentur og han- delsreisende av 30. juni 1916.

&

Bestemmelsene i denne lov kommer til anvendelse, när de ifolge loven ikke kan fravikes, og for övrig når ikke annet fölger av avtale eller av handelsbruk eller annen sedvane.

275

Handelskonmmissionzeren har krav på provision af aftaler, han afslutter for kom- mittentens regning i den tid, hvervet be- står.

Er kommissionaerens hverv vedvarende, finder bestemmelserne i 5 68, stk. 2—4 om handelsagentens ret til efterprovision til- svarende anvendelse.

Handelskomrnisjonaeren har krav på pro- visjon av de avtaler han i oppdragstiden slutter for kommittentens regning.

Har kommisjonaeren varig oppdrag, får reglene i 5 68, annet til fjerde ledd, om handelsagentens rett til etterprovisjon til- svarende anvendelse.

285

Opfyldes trediemands forpligtelse i-folge aftalen ikke, har kommissionären kun krav på provision, såfremt den manglen- de opfyldelse skyldes kommittenten eller en haendelse, som denne ikke kunne have på- beråbt sig overfor trediemand som frita- gelse for erstatningsansvar hvis han selv havde afsluttet aftalen.

Bliver trediemands forpligtelse ifplge af- talen kun delvis opfyldt, har kommissio- naeren kun krav på provision af den del, som er opfyldt, medmindre andet fölger af bestemmelsen i stk. 1.

Blir tredjemanns forpliktelse etter avta- len ikke oppfylt, har kommisjonaeren bare krav på provisjon hvis den manglende opp- fyllelse skyldes kommittenten eller en hen- delse som denne ikke kunne ha påberopt seg overfor tredjemann som fritakelse for erstatningsansvar, om han selv hadde slut— tet avtalen.

Blir tredjemanns forpliktelse etter avta— len bare delvis oppfylt, har kommisjonze- ren bare krav på provisjon av den del som er oppfylt, med mindre annet fölger av bestemmelsen i förste ledd.

• Sida 84
•  Original

Kommissionären har krav på szerlig godtgorelse for udgifter til porto, telegram- mer, telefonsamtaler og forsikringsprae- mier samt for andre befpjede udgifter, for- såvidt ikke provision eller andet vederlag er beregnet på at skulle udgsöre betaling også for dem. Han kan beregne sig godt- gorelse for afgivelse af lagerrum eller an- det oplagssted og for transport og arbejde af lignende art, selv om han ikke i så hen- seende har haft nogen saerlig udgift.

Står kommissionären del credere, har han krav på smrlig godtgörelse herfor.

Kommisjonazren har krav på saerskilt godtgjörelse for utlegg til porto, telegram- mer, telefonsamtaler, forsikringspremier og for andre berettigete utgifter, hvis de ikke skal dekkes ved provisjon eller på armen måte. Han kan beregne godtgjörelse for lagerrom eller annet opplagssted og for transport og arbeid av liknende art, selv om han ikke har hatt noen sarskilt utgift til det.

Står kommisjonaeren del credere, har han krav på saerlig godtgjsörelse for dette.

50å

Når opsigelsesvarsel er eller må anses aftalt, eller hvis kommissionärens hverv gaelder for en bestemt tid, eller det må an- ses tilsikret kommissionaeren at faire en be- stemt forretning til afslutning, har kom— missionären, hvis hans hverv tilbagekaldes i utide, ret til erstatning for det tab, han derved lider. Er kommissionzerens hverv vedvarende, er han ligeledes berettiget til erstatning, såfremt kommittenten tilbage- kalder hvervet med et kortere varsel end tre måneder til udlobet af en kalendermå- ned, selv om intet opsigelsesvarsel er af- talt, eller det aftalte opsigelsesvarsel er kor- tere end det nzevnte. Har hvervet bestået mindre end et år, skal det naevnte varsel vaere en måned.

Kommissionären har dog ikke krav på erstatning, dersom kommittenten havde gyldig grund til at tilbagekalde hvervet, fordi kommissionären i vaesentlig grad havde undladt at opfylde sine forpligtelser, eller fordi der i (övrigt forelå forhold af 'en sådan art, at det ville vara urimeligt, om hvervet fortsat skulle bestå.

Kommissionaeren har også krav på er- statning, såfremt han frasiger sig hvervet i utide i de tilfzelde, som omhandles i stk. 1, og kommittenten ved vaesentlig pligtfor- stämmelse har givet ham gyldig grund der- til, eller hvis hvervet bortfalder ifolge kom- mittentens konkurs.

Når oppsigelsesfrist er eller må anses for å were avtalt, eller oppdraget gjelder for et bestemt tidsrom eller en bestemt forret— ning som kommisjonaeren må anses å ha krav på å fore til avslutning, plikter kom— mittenten å betale erstatning til kommisjo- naeren, hvis han kaller oppdraget tilbake for tiden. Har kommisjonaeren varig opp- drag, har han krav på erstatning hvis kom- mittenten kaller oppdraget tilbake med kortere frist enn tre måneder til utlop ved slutten av en kalendermåned, selv om ingen oppsigelsesfrist er avtalt eller den av- talte oppsigelsesfrist er kortere enn den nevnte. Har oppdraget bestått mindre enn ett år, skall den nevnte frist vzere en må- ned.

Kommisjonwren har likevel ikke krav på erstatning hvis kommittenten hadde gyldig grunn til å kalle oppdraget tilbake, fordi kommisjonaeren i vesentlig grad hadde unn- latt å oppfylle sine forpliktelser, eller det for (övrig forelå forhold av en slik art at det ville vaere urimelig om oppdraget fort- satt skulle bestå.

Kommisjonaren har også krav på erstat- ning i de tilfelle som omhandles i forste ledd, hvis han frasier seg oppdraget för tiden, og kommittenten ved vesentlig plikt- forstbmmelse har gitt ham gyldig grunn til det.

Kommisjonaeren kan ikke bindende fra-

• Sida 85
•  Original

Kommissionären kan ikke bindende fra- skrive sig retten til erstatning efter denne bestemmelse, för hvervet er ophört.

51

Når opsigelsesvarsel er eller må anses aftalt, eller hvis kommissionären har eller må anses at have påtaget sig hvervet for et "bestemt tidsrum eller at före en bestemt forretning til afslutning, har kommitten- ten, hvis kommissionären i utide frasiger sig hvervet, ret til erstatning for det tab, han derved lider. Er kommissionärens hverv vedvarende, forpligtes han ligeledes til at betale erstatning, såfremt han frasi- ger sig hvervet med kortere varsel end tre måneder til udlöbet af en kalendermåned, med mindre et annet opsigelsevarsel er af- talt. Har hvervet bestået mindre end et år, skal det nävnte varsel Väre en måned. Kommittenten har dog ikke krav på er- statning, dersom kommissionären havde gyldig grund til at frasige sig hvervet, for- di kommittenten i Väsentlig grad havde undladt at opfylde sine forpligtelser, eller fordi der i övrigt forelå forhold af en så- dan art, at det ville Väre nrimeligt om hvervet fortsat skulle bestå.

Kommittenten har også krav på erstat- ning, dersom han tilbagekalder hvervet i utide, i de tilfälde, som omhandles i stk. ], og kommissionären ved Väsentlig pligtfor— sömmelse har givet ham gyldig grund der- til, eller hvis hvervet bortfalder ifölge kom- missionärens konkurs.

skrive seg retten til erstatning etter denne bestemmelse för oppdraget er opphört.

&

Når oppsigelsesfrist er eller må anses for å Väre avtalt, eller kommisjonären har eller må anses å ha påtatt seg oppdraget for et bestemt tidsrom eller å före en be- stemt forretning til avslutning, plikter han å betale erstatning til kommittenten, hvis hans frasier seg oppdraget för tiden. Har kommisjonären varig oppdrag, plikter han å betale erstatning hvis han frasier seg opp- draget med kortere frist enn tre månader til utlöp ved slutten av en kalendermåned, selv om ingen oppsigelsesfrist er avtalt. Har oppdraget bestått mindre enn ett år, skal den nevnte frist Väre en måned.

Kommittenten har likevel ikke krav på erstatning hvis kommisjonären hadde gyl- dig grunn til å frasi seg oppdraget, fordi kommittenten i vesentlig grad hadde unn- latt å oppfylle sine forpliktelser, eller det for övrig forelå forhold av en slik art at det ville Väre urimelig om oppdraget fort- satt skulle bestå.

Kommittenten har også krav på erstat— ning i de tilfelle som omhandles i förste ledd, hvis han kaller oppdraget tilbake för tiden, og kommisjonären ved vesent- lig pliktforsömmelse har gitt ham gyldig grunn til det.

525

Er kommissionärens hverv vedvarende, har han krav på en rimelig godtgörelse for tab, han lider ved, at han som fölge af hvervets ophör ikke får däkning for Sär- lige investeringer i bygninger, lagre, ma- skiner, transportmidler eller hvad herrned må sidestilles, som han har foretaget med henblik på hvervets udförelse efter forud- gående aftale eller indforståelse med kom- mittenten, med mindre det i den forbin- delse er aftalt, at kommissionären selv skal bäre omkostningerne helt eller delvis.

Har kommisjonären varig oppdrag, har han krav på en rimelig godtgjörelse for tap han lider ved at han som fölge av oppdra- gets opphör ikke får dekning for Särlige investeringer i bygninger, lager, maskiner, transportmidler eller liknende, som han har foretatt for oppdraget etter forutgående av- tale eller forståelse med kommittenten, men mindre det i den forbindelse er avtalt at kommisjonären selv skal bäre omkost- ningene helt eller delvis.

Kommisjonären har likevel ikke krav på

• Sida 86
•  Original

Kommissionären har dog ikke krav på godtgörelse, dersom kommittenten havde gyldig grund til at tilbagekalde hvervet, fordi kommissionären i Väsentlig grad har forsömt at opfylde sine forpligtelser. Kom- missionären kan heller ikke kräve godt- görelse, dersom han frasiger sig hvervet i utide, med mindre han havde gyldig grund hertil, fordi kommittenten i Väsentlig grad havde undladt at opfylde sine forpligtel- ser, eller fordi der i övrigt forelå forhold af en sådan art, at det ville Väre urimeligt om hvervet fortsat skulle bestå. Det sam- me gälder, dersom hvervet bortfalder ved kommissionärens konkurs.

Ophörer hvervet som fölge af de i stk. 2 nävnte grunde, mister kommissionären endvidere sin ret efter 5 29 til godtgörelse for udgifter, forsåvidt disse som fölge af hvervets ophör bliver unyttige for kom- mittenten. Dette gälder selv om hvervet ikke har Väret vedvarende.

Efter investeringernes foretagelse kan kommissionären kun bindende fraskrive sig retten til godtgörelse i henhold til stk. 1, efter at kommissionsforholdet er op- hört.

slik godtgjörelse hvis kommittenten hadde gyldig grunn til å kalle oppdraget tilbake, fordi kommisjonären i vesentlig grad har forsömt å oppfylle sine forpliktelser. Kommisjonären kan heller ikke kreve godtgjörelse dersom han frasier seg opp- draget för tiden, med mindre han hadde gyldig grunn til det, fordi kommittenten i vesentlig grad hadde unnlatt å oppfylle si- ne forpliktelser, eller det for övrig forelå forhold av en slik art at det ville Väre uri- melig om oppdraget fortsatt skulle bestå. Det samme gjelder dersom oppdraget faller bort ved at det åpnes konkurs eller ak- kordforhandling i kommisjonärens bo.

Opphörer oppdraget av grunner som nevnt i annet ledd, taper kommisjonären også sin rett etter & 29, förste ledd, til godtgjörelse for utgifter, forsåvidt disse som fölge av oppdragets opphör blir unyt- tige for kommittenten. Dette gjelder selv om kommisjonären ikke har varig opp- drag.

Når investeringene er foretatt, kan kom- misjonären ikke bindende fraskrive seg retten til godtgjörelse etter förste ledd för oppdraget er opphört.

685

Agenten har krav på provision af salg som afsluttes af ham eller i övrigt kommer i stand ved hans medvirken. Dette gälder selv om salget afsluttes, efter at agentur- forholdet er ophört, såfremt köberens ord- re er kommet frem til agenturgiveren eller agenten inden dette tidspunkt.

Afsluttes aftale om salg efter agentur- forholdets ophör i andre tilfälde end de i stk. 1, 2. pkt., nävnte, har agenten end- videre krav på provision (efterprovision), såfremt aftalen kan anses for at Väre kommet i stand som fölge af agentens virksomhed i den tid forholdet har bestået.

I mangel af bevis for efterprovisionens störrelse skal denne, dersom agenturfor- holdet har bestået längere end et år, ud- göre tre måneders provision, beregnet efter gennemsnittet af månedsprovisionerne i det sidste år. Denne regel gälder dog ikke, så-

Agenten har krav på provisjon av de salg som er sluttet av ham eller for övrig er kommet i stand ved hans medvirkning. Dette gjelder selv om salget sluttes etter at agenturforholdet er opphört, dersom kjöperens ordre för dette er kommet fram til hovedmannen eller agenten.

Sluttes avtale om salg etter agenturfor- holdets opphör i andre tillfelle enn de som er nevnt i förste ledd annet punktum, har agenten dessuten krav på provisjon (etter- provisjon) dersom avtalen kan anses å ha kommet i stand som fölge av agentens virksomhet i den tid forholdet har bestått.

I mangel av bevis for etterprovisjonens störrelse skal denne, dersom agenturforhol- det har bestått lengre enn ett år, utgjöre tre måneders provisjon beregnet som gjen- nomsnittet av månedsprovisjonene i det siste år. Denne regel gjelder ikke dersom

• Sida 87
•  Original

fremt agenturforholdet er ophört ved opsi- gelse med mindst seks måneders varsel.

Agentens ret til efterprovision kan ikke bindende fraskrives inden agenturforhol- det er ophört.

oppdraget er opphört ved oppsigelse med minst seks måneders frist.

Agentens rett till etterprovisjon kan ikke bindende fraskrives för agenturforholdet er opphört.

695

Bliver köberens forpligtelse ikke op- fyldt, har agenten kun krav på provision, såfremt den manglende opfyldelse skyldes agenturgiveren eller en händelse, som den- ne ikke kunne have påberåbt sig overfor köberen som ansvarsfrihedsgrund. At kö- besummen ikke indgår, fordi agenturgive- ren har afsluttet overenskomst med köbe- ren om aftalens tilbagegang, eller har be- vilget köberen henstand med betalingen, indvirker ikke på agentens ret til provision, med mindre agenten har Väret enig i, at aftalen gik tilbage, eller at henstanden blev givet.

Bliver köbesummen kun delvis betalt, har agenten kun krav på provision af den del, der er betalt, med mindre andet fölger af bestemmelsen i stk. 1.

Er agentens hverv vedvarende, kan pro- visionen kräves betalt, når levering er eller ifölge aftalen skulle Väre sket. Undlader köberen at betale, er agenturgiveren be- rettiget til at kräve provisionsbelöpet til— bage, med mindre andet fölger af bestem- melsen i stk. 1.

Blir kjöperens forpliktelse ikke oppfylt, har agenten bare krav på provisjon hvis den manglende oppfyllelse skyldes hoved- mannen eller en hendelse som denne ikke kunne ha påberopt seg overfor kjöperen som fritakelse for erstatningsansvar. At kjöpesummen ikke blir betalt fordi hoved- mannen er kommet overens med kjöperen om at salget skal gå tilbake, eller at kjö— peren skal få henstand med kjöpesummen, har ingen innflytelse på agentens rett til provisjon, såfremt han ikke har Värt enig i at salget gikk tilbake eller at henstanden ble gitt.

Blir kjöpesummen bare delvis betalt, har agenten bare krav på provisjon av den del som er betalt, med mindre annet fölger av bestemmelsen i förste ledd.

Er agenten varig representant for ho- vedmannen, kan provisjonen kreves utbe- talt når levering har eller etter avtalen skulle ha skjedd. Unnlater kjöperen å be- tale, kan hovedmannen kreve provisjons— belöpet tillbake, med mindre annet fölger av bestemmelsen i förste ledd.

705

Har agenten eneret til på en bestemt plads eller i övrigt inden for et bestemt område at optage köbetilbud eller at af- slutte aftaler for agenturgiverens regning, har han krav på provision også af aftaler, som, medens hvervet består, afsluttes uden hans medvirken med köbere, som hörer til området. Afsluttes sådanne aftaler efter agenturforholdets ophör, kan provision kräves betalt, såfremt köberens ordre er kommet frem til agenturgiveren eller agen- ten inden dette tidspunkt.

Har agenten enerett til, på en bestemt plass eller for övrig innenfor et bestemt område, å oppta ordrer eller slutte salg for hovedmannens regning, har han krav på provisjon også av de salg som i oppdrags- tiden uten hans medvirkning sluttes med kjöpere som hörer til hans område. Sluttes slike salg etter at agenturforholdet er opp- hört, kan provisjon kreves dersom kjöpe- rens ordre för dette er kommet fram til hovedmannen eller agenten.

715

Er agenten vedvarende repräsentant for agenturgiveren, er han berettiget til at få provisionsnota fra agenturgiveren senest

Er agenten varig representant for hoved- mannen, har han rett til å få provisjons— nota fra hovedmannen senest en måned et-

• Sida 88
•  Original

en måned efter udlöbet af hvert kalender- kvartal for de salg, som er kommet i stand ved agentens medvirken eller under så- danne omständigheder, at 5 70 kommer til anvendelse.

I provisionsnotaen skal optages alle salg, som i löbet af kalenderkvartalet er eller burde Väre kommet til udförelse fra agen- turgiverens side. For hvert salg skal angi- ves det provisionsbelöb, som godskrives agenten, eller, hvis provision ikke godskri- ves ham, grunden dertil.

Er et provisionsbelöb godskrevet agenten, og viser det sig senere, at det ikke til- kommer ham, kan agenturgiveren i en föl- gende provisionsnota godskrive sig belöbet.

ter utlöpet av hvert kalenderkvartal for de salg som er kommet i stand ved agentens medvirkning eller under slike forhold at 5, 70 kommer til anvendelse.

I provisjonsnotaen skal opptas alle salg som i löpet av kalenderkvartalet er eller burde ha Värt oppfylt fra hovedmannens side. For hvert salg skal enten godskrives provisjon eller oppgis grunnen til at dette ikke skjer.

Er en provisjon godskrevet, og viser det seg senere at agenten ikke har krav på den, kan hovedmannen i en fölgende provi- sjonsnota godskrive seg belöpet.

735

Agenten har krav på Särlig godtgörelse for sådanne beföjede udgifter, som har vist sig påkrävet til udförelsen af hvervet. Han er ikke berettiget til däkning af udgifter ved agenturforretningens normale drift.

Har agenten påtaget sig at modtage be- taling for solgte varer, eller står han del credere, har han krav på Särlig godtgö- relse herfor.

Agenten har krav på Särskilt godtgjö- relse for utgifter ved Särlige tiltak som har vist seg påkrevet for oppfyllelsen av opp- draget. Han kan ikke kreve dekning av ut- gifter ved agenturforretningens normale drift.

Har agenten påtatt seg å motta betaling for solgte varer, eller står han del credere, har han krav på Särlig godtgjörelse for dette.

865

Står en handelsrejsende i tjenesteforhold til handelshuset, må han ikke uden dets samtykke arbejde for salg af andre varer end dettes.

Forsåvidt han helt eller delvis lönnes med provision, finder bestemmelserna i 55 68—71 tilsvarende anvendelse.

I övrigt gälder bestemmelseme i lov om retsforholdet mellem arbejdsgivere og funktionärer, jfr lovbekendtgörelse nr. 131 af 29. april 1964.

Har den faste reisende Värt ansatt minst seks måneder, ska] det i avtaleforholdet gjelde en gjensidig oppsigelsesfrist på minst tre måneder til utlöp ved slutten av en ka- lendermåned.

Den faste reisende har krav på Särskilt godtgjörelse for utgifter til reiser, under- hold under reiser, porto, telegrarnmer, te- lefonsamtaler og liknende utgifter. Hoved- mannen plikter på anmodning å gi den reisende nödvendig forskudd til dekning av slike utlegg.

Den faste reisende kan ikke uten ho- vedmannens samtykke arbeide for salg av andre varer enn dennes.

Hvis han lönnes helt eller delvis med provisjon, får bestemmelsene i 55 68—71 tilsvarende anvendelse.

Avtalebestemmelse som begrenser den handelsreisendes rett etter förste og annet ledd, er ikke bindende for ham.

• Sida 89
•  Original

Finskt förslag till Lag om handelsrepresentanter

1 Kap. Allmänna stadganden 1 5

Med handelsrepresentant förstås i denna lag den som i representationsavtal med annan, huvudmannen, förbundit sig att för dennes räkning verka för avsättning av varor ge- nom att upptaga köpeanbud till huvudman— nen eller att i dennes namn sluta försälj- ningsavtal. Handelsrepresentanten kan vara antingen handelsagent eller försäljare.

Som handelsagent anses handelsrepresen- tant, vilken verkar såsom självständig nä- ringsidkare och har fast affärsställe.

Som försäljare anses handelsrepresentant, vilken verkar såsom självständig närings— idkare eller står i arbetsförhållande till hu- vudmannen, och som utan att medföra till försäljning avsedda varor reser från ort till annan eller uppsöker kunder inom den ort, där huvudmannen driver sin rörelse.

25

Stadgandena i denna lag skall, med de un- dantag som nedan anges, lända till efter- rättelse endast, såvitt ej annat följer av av- talet eller av handelsbruk eller annan sed- vänja.

3 5 Representationsavtalet skall upprättas skrift- ligen, om någondera avtalsparten det yrkar.

Har representationsavtalet upprättats skriftligen, må vardera avtalsparten kräva,

att ändring i eller tillägg till avtalet skall införas i avtalshandlingen.

45

Skulle tillämpningen av något villkor i re— presentationsavtalet uppenbarligen vara stri- dande mot gott affärSSkick eller eljest otill- börlig, må villkoret jämkas eller lämnas utan avseende.

2 Kap. Handelsagenter

Rättigheter och skyldigheter som härflyter av representationsavtalet

55

Handelsagenten skall under handhavandet av sitt uppdrag med all omsorg iakttaga hu- vudmannens intresse.

Det åligger handelsagenten att lämna hu- vudmannen underrättelse angående omstän- digheter, som kan vara av betydelse för den försäljningsverksamhet som anförtrotts ho- nom. Särskilt skall han utan oskäligt uppe- håll delgiva huvudmannen anbud, vilkas an— tagande kan komma i fråga, och avtal, som han i huvudmannens namn ingått.

65

Handelsagent må även från andra än hu- vudmannen mottaga uppdrag som avses i 1 & 1 mom., såvitt ej detta står i strid med den skyldighet som enligt 5 & 1 mom. ålig- ger agenten.

• Sida 90
•  Original

Handelsagenten må icke under representa- tionsavtalets giltighetstid och ej heller där- efter utnyttja eller för annan yppa huvud- mannens affärs- och yrkeshemligheter, vil— ka anförtrotts honom eller vilka på annat sätt kommit till hans kännedom, såframt han genom ett dylikt förfarande skulle handla i strid med gott affärsskick.

85

Huvudmannen skall tillställa handelsagen- ten det material, som denne behöver för uppdragets fullgörande, såsom prover, mönster och broschyrer samt prislistor.

Det åligger huvudmannen att lämna han- delsagenten meddelande om omständighe- ter, som kan vara av betydelse för den för- säljningsverksamhet som anförtrotts denne. Han skall även utan oskäligt uppehåll med- dela agenten, huruvida han antager eller av- slår anbud, som agenten tillställt honom, eller huruvida han godkänner eller avvisar avtal som agenten, ehuru han icke därtill varit behörig, ingått i huvudmannens namn.

Har huvudmannen för avsikt att fram- deles inskränka den verksamhet som åsyf- tas med representationsavtalet, eller har han anledning antaga att möjligheterna att full- följa verksamheten i den omfattning, som handelsagenten på grund av omständighe- terna har fog för att räkna med, i framtiden icke kommer att föreligga, skall huvudman— nen underrätta agenten därom.

95

Har huvudmannen eller handelsagenten handlat i strid med representationsavtalet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet underlåtit vad som åligger honom enligt av- talet eller denna lag, är han pliktig att er- sätta medkontrahenten den skada som där- av vållats.

Den som på sådan grund som avses i 1 mom. vill kräva skadestånd skall utan oskä- ligt dröjsmål efter det han erhållit känne- dom om det förhållande, varom fråga är, underrätta medkontrahenten om sin avsikt; gör han det icke, har han förlorat sin ta- lan. Vad nu sagts gäller dock ej de fall, då

medkontrahenten förfarit oredligt, ej heller dem, då han visat grov vårdslöshet och där- igenom tillskyndat den andre märklig skada.

lOå

Handelsagenten är berättigad till provision på försäljningsavtal, som under representa- tionsavtalets giltighetstid slutes av honom eller eljest må anses ha kommit till stånd genom hans medverkan. Samma rätt till- kommer agenten, om försäljningsavtalet in- gås efter representationsavtalets upphöran- de, men köparens anbud före sagda tid- punkt kommit huvudmannen eller agenten till handa.

Ingås försäljningsavtal efter representa- tionsavtalets upphörande i andra fall än dem som avses i andra meningen av 1 mom., är handelsagenten likaledes berätti- gad till provision (efterprovision), om avta- let må anses ha kommit till stånd genom hans medverkan under den tid representa- tionsavtalet varat.

Förebringas ej utredning om efterprovi- sionens storlek, är handelsagenten, förutsatt att representationsavtalet varat längre än ett år, berättigad till ett belopp som motsvarar tre månaders provision, beräknad efter ge- nomsnittet av månadsprovisionerna under det sista året av avtalets giltighetstid. Vad nu sagts skall dock ej gälla, om avtalet upp— hört i följd av uppsägning som verkställts minst sex månader tidigare.

Handelsagenten kan icke med bindande verkan före representationsavtalets upphö- rande aVStå från den rätt som tillkommer honom enligt 2 och 3 mom.

115

Har åt handelsagenten i representationsav- talet med uteslutande rätt anvisats visst om- råde eller viss kundkrets, är han berättigad till provision jämväl på försäljningsavtal, som under representationsavtalets giltighets— tid utan hans medverkan slutes med köpare tillhörande området eller kundkretsen. Sam- ma rätt tillkommer agenten, om försälj- ningsavtalet ingås efter representationsavta- lets upphörande, men köparens anbud före

• Sida 91
•  Original

sagda tidpunkt kommit huvudmannen eller agenten till handa.

125

Handelsagenten äger rätt till provision så snart och i den mån huvudmannen full- gjort sin prestationsskyldighet på grund av det med tredje man ingångna försäljnings- avtalet.

Även i det fall att huvudmannen icke fullgjort sin prestationsskyldighet äger han- delsagenten rätt till provision, om skyldig- hetens försummande berott av huvudman- nen eller av händelse, som denne för att be- fria sig från skadeståndsansvar icke kan åberopa mot tredje man.

Har tredje man helt eller delvis under- låtit att betala köpeskillingen utan att detta berott av huvudmannen eller av händelse som anges i 2 mom., går handelsagenten i avseende på det icke erlagda beloppet för— lustig den provisionsrätt som enligt 1 mom. tillkommer honom, såframt det är uppen- bart att köpeskillingen ej heller framdeles kommer att erläggas.

Har huvudmannen med tredje man över- enskommit om försäljningsavtalets återgång eller om ändring av avtalsvillkoren, och ute- blir köpeskillingen helt eller delvis till följd härav, inverkar detta icke på handelsagen- tens provisionsrätt, med mindre han sam- tyckt till överenskommelsen.

135

Provision skall utbetalas till handelsagenten så snart för honom på grund av 12 ä 1 eller 2 mom. uppkommit rätt till provision. Har agenten enligt 3 mom. i sagda paragraf helt eller delvis gått förlustig sin provisionsrätt, skall det överbetalda beloppet på huvud- mannens anfordran återbetalas till denne.

145

Har ej överenskommits om storleken av handelsagenten tillkommande provision, be- stämmes provisionen i enlighet med vad i orten för agentens verksamhet i allmänhet erlägges för utförande av uppdrag av sam- ma eller motsvarande slag.

Provisionen beräknas på den köpeskilling,

som köparen har att betala. Beviljad kon- tantrabatt beaktas dock icke härvid såsom avdrag på köpeskillingen, ej heller frakt, förpackning, tull, försäkringspremie, skatt eller annan sådan merkostnad, med mindre dylik kostnad på grund av det försäljnings- avtal som slutits med köparen särskilt an- givits i räkning som tillsänts honom.

155

Såframt åt handelsagenten uppdragits att uppbära betalningar, äger han rätt att här- för erhålla särskilt, skäligt arvode, om ej ersättning för uppdraget bör anses innefat- tad i agentens provision.

Handelsagenten på grund av 1 mom. till- kommande arvode skall till honom erläggas så snart betalning uppburits.

16å

Förbinder sig handelsagenten att gentemot huvudmannen svara för att köparen fullgör sina skyldigheter på grund av försäljnings- avtal (del credere), skall förbindelsen för att vara giltig avges skriftligen och avse endast visst avtal eller avtal med viss köpare. För dylik förbindelse svarar agenten såsom för egen skuld.

Handelsagenten har rätt att för sin i 1 mom. åsyftade ansvarsförbindelse erhålla särskilt, skäligt arvode.

Handelsagenten på grund av 2 mom. till- kommande arvode skall till honom erläggas så snart försäljningsavtalet med tredje man ingåtts.

175

Handelsagenten äger rätt till särskild ersätt- ning för kostnader, vilka föranletts av åt- gärder som varit påkallade för representa- tionsavtalets behöriga fullgörande. Dock skall ersättning ej utgå, om kostnaderna va- rit att hänföra till agentens sedvanliga upp- gifter.

Angående handelsagentens rätt till sär- skild gottgörelse på grund av investerings- kostnader stadgas i 26 &.

185

Handelsagenten har rätt att inom en månad efter utgången av varje kalenderkvartal från

• Sida 92
•  Original

huvudmannen erhålla provisionsnota beträf- fande försäljningar, på vilka agenten enligt 10 eller 11 5 är berättigad till provision.

I provisionsnotan skall upptagas de för- säljningsavtal, som under det sist förflutna kalenderkvartalet blivit eller bort bli full- gjorda av huvudmannen. För varje avtal skall anges det provisionsbelopp som till- godoföres handelsagenten eller, om provi- sion icke tillgodoföres honom, anledningen därtill.

Finnes på grund av omständigheter, som yppat sig sedan provisionsnota avlämnats, att handelsagenten helt eller delvis gått för- lustig sin provisionsrätt i fråga om visst i notan upptaget avtal, må huvudmannen i en senare nota tillgodoföra sig provisionsbe- loppet.

195

Skulle indrivningen av handelsagenten till- kommande fordran som grundar sig på re- presentationsförhållandet eljest äventyras, äger handelsagenten, intill dess huvudman- nen gäldat fordringen eller härför ställt sä- kerhet, innehålla huvudmannen tillhöriga handlingar, prover, mönster och varor, vilka han i anledning av uppdraget mottagit, ävensom vad han med stöd av huvudman- nens fullmakt av tredje man uppburit.

Representationsavtalets upphörande 20 &

Representationsavtal som ingåtts för viss tid upphör, då den avtalade tiden löpt till ända. Har i dylikt avtal intagits villkor därom, att avtalet endast i det fall skall upp— höra, att det Uppsäges viss tid före dess upphörande, skall avtalet, om uppsägning icke verkställts, anses vara efter avtalspe— riodens utgång tills vidare förlängt.

Fortsätter avtalsparterna, trots att giltig- hetstiden för representationsavtal som ingåtts för viss tid upphört, utan uttrycklig över- enskommelse representationsförhållandet, skall avtalet likaså anses vara förlängt tills vidare.

Är representationsavtalet gällande tills vi- dare och har överenskommelse om uppsäg- ningstid icke träffats, må avtalet uppsägas att upphöra tre månader efter utgången av den kalendermånad, under vilken uppsäg- ningen verkställes. Har avtalet varit gällan- de kortare tid än ett år, skall den på ovan nämnt sätt beräknade uppsägningstiden ut- göra en månad.

Har i representationsavtal som är gällan- de tills vidare intagits villkor om uppsäg- ningstiden, skall detta villkor iakttagas. Hu- vudmannen må likväl icke åberopa sådant avtalsvillkor, enligt vilket uppsägningstiden är kortare än den i 1 mom. stadgade eller avtalet kan uppsägas till omedelbart upphö- rande.

22å

För den händelse att huvudmannens eller handelsrepresentantens egendom upplåtits till konkurs skall representationsavtalet an- ses ha samtidigt förfallit.

235

Oberoende av vad som gäller om tiden för representationsavtalets bestånd och om upp- sägningstid må avtalspart omedelbart häva avtalet, om vägande skäl det påkallar. Så- som vägande skäl bör anses sådan försum— melse eller sådant beteende från den ena avtalspartens sida eller sådan förändring av förhållandena främst inom dennes skade- riskområde, på grund varav det av den andra avtalsparten icke skäligen kan krävas, att han skall fortsätta avtalsförhållandet.

Avtalspart må, såframt ej omständighe- terna ger anledning till annan bedömning, häva representationsavtalet i synnerhet i följande fall:

1) då den andra avtalsparten vid avta- lets ingående i något väsentligt hänseende vilselett honom;

2) då den andra avtalsparten icke sam- tycker till yrkande av medkontrahenten på iakttagande av den skriftliga form som stadgas i 3 &;

3) då den andra avtalsparten gjort sig skyldig till beteende, som innefattar allvar-

• Sida 93
•  Original

lig kränkning av medkontrahentens intres- sen eller som eljest föranleder, att dennes förtroende för den andra avtalsparten med fog rubbats; eller

4) då den andra avtalsparten i väsentlig mån underlåtit att fullgöra sina förpliktelser enligt avtalet.

Avtalspart enligt denna paragraf tillkom- mande rätt att häva representationsavtalet förfaller, såframt han icke utan Oskäligt uppehåll begagnat sig av denna rätt efter det han fick kännedom om hävningsgrun— den eller, om skälet är av fortgående art, från det han fick kännedom om att det bortfallit.

245

Även i det fall att ingen i 23 & stadgad häv- ningsgrund föreligger må avtalspart bringa avtalet till upphörande i förtid, men han är skyldig att ersätta den andre för den skada som därav förorsakas.

Handelsagenten må icke med bindande verkan före representationsavtalets upphö- rande avstå från den rätt till ersättning, som tillkommer honom enligt 1 mom.

255

Har i 23 & avsedd hävning av representa- tionsavtalet berott på uppsåtligt eller vårds- löst förfarande från den ena avtalspartens sida, är denne skyldig att ersätta den andre för den skada som tillskyndats denne ge- nom att avtalsförhållandet upphör i förtid.

26%

Har handelsagenten efter avtal eller i sam- förstånd med huvudmannen till uppfyllande av representationsavtalet gjort investeringar i byggnader, lager, maskiner, transportme- del eller annan därmed jämförlig egendom, är agenten, såframt han i följd av represen- tationsavtalets upphörande icke får täck- ning för denna investeringskostnad, berät- tigad till en särskild, skälig gottgörelse för den förlust han härigenom åsamkas. Detta stadgande äger dock ej tillämpning på så- dan kostnad, om Vilken i samband med in- vesteringarnas företagande överenskommits,

att agenten skall vidkännas densamma eller del därav.

Handelsagenten går förlustig sin rätt till gottgörelse enligt 1 mom., om representa- tionsavtalet förfaller i följd av agentens kon- kurs eller om huvudmannen uppsäger eller häver avtalet på grund som anges i 23 &. Gottgörelse skall ej heller utgå, om agenten på annan än nyss avsedd grund i förtid upp- säger eller häver avtalet.

Sedan handelsagenten gjort i 1 mom. av- sedd investering må han icke med bindande verkan före representationsavtalets upphö- rande avstå från den rätt till ersättning, som tillkommer honom enligt 1 mom.

275

Har representationsavtalet till följd av upp- sägning, konkurs, hävning eller annan or- sak upphört, är handelsagenten pliktig att intill dess huvudmannen, hans förmyndare eller rättsinnehavare eller förvaltare av hans konkursbo kan bevaka huvudmannens eller boets intressen vidtaga sådana åtgärder, som är nödiga för att skydda huvudmannen eller hans bo mot förlust, såframt honom icke därav åsamkas betydande kostnad eller olägenhet.

3 Kap. Försäljare

28.3.

I avseende på huvudmans och försäljares rättigheter och skyldigheter samt upphö- rande av representationsavtalet dem emel- lan äger vad i 5, 8, 15,16, 20, 21 och 27 55 är stadgat motsvarande tillämpning.

29 5

När försäljaren är självständig näringsid- kare, skall beträffande försäljarens rätt att mottaga uppdrag från andra än huvudman- nen, förbudet mot att utnyttja eller yppa huvudmannens affärs- och yrkeshemlighe— ter, huvudmannens och försäljarens rätt till skadestånd samt försäljarens provisionsrätt, rätt till kostnadsersättning, rätt att erhålla provisionsnota och rätt att kvarhålla huvud- mannens egendom samt beträffande repre-

• Sida 94
•  Original

sentationsavtalets upphörande och därav härflytande ersättningsrätt i tillämpliga de— lar gälla vad i 6, 7, 9—14, 17—19 och 22—26 55 är stadgat.

305

Står försäljaren i arbetsförhållande till hu- vudmannen skall, såframt av denna lag ej annat följer, på rättsförhållandet tillämpas vad i lagen den 30 april 1970 om arbets- avtal (320/ 70) är föreskrivet.

315

Utgår i arbetsförhållande till huvudmannen stående försäljares arvode helt eller delvis såsom provision, skall i avseende på hans provisionsrätt och rätt att erhålla provisions- nota äga motsvarande tillämpning vad i 10—14 och 18 55 är stadgat, likväl så, att försäljaren icke går förlustig sin provisions- rätt, om tredje man helt eller delvis under- låtit att betala köpeskillingen.

325

Försäljare som står i arbetsförhållande till huvudmannen äger rätt till särskild ersätt- ning för utgifter för resor, porto, telefon, telegram och vad därmed är jämförligt, ävensom till dagtraktamente under resor. Huvudmannen är skyldig att på begäran ge försäljaren erforderligt förskott till täckan- de av hans utlägg och hans dagtraktamente.

Försäljaren enligt denna paragraf till- kommande rätt må icke begränsas eller upp- hävas.

4 Kap. Handelsrepresentantens behörighet och huvudmannens förhållande till tredje' man 33 5 Handelsrepresentanten är behörig att på hu- vudmannens vägnar sluta avtal endast om han därtill särskilt befullmäktigats. Har huvudmannen till handelsrepresen- tanten överlämnat blanketter, vilka innehål- ler huvudmannens namn och på grund av sin avfattning må antagas vara avsedda att, sedan de av representanten ifyllts, tjäna till

bevis om att avtal slutits för huvudman- nens räkning, är avtal, som representanten med ifyllande av sådan blankett ingår, lika bindande för huvudmannen som om denne uttryckligen befullmäktigat representanten att sluta avtalet.

345

Har handelsrepresentanten på huvudman- nens vägnar slutit avtal, ehuru han icke va- rit därtill befullmäktigad, eller har han överskridit given fullmakt, skall huvudman- nen, om han icke vill godkänna avtalet, utan oskäligt uppehåll efter det han från representanten eller tredje man erhållit kännedom om avtalets ingående och om dess väsentliga innehåll lämna meddelande därom till tredje man; gör han det icke, skall han anses ha godkänt avtalet.

355

Har handelsrepresentanten till huvudman- nen insänt avtalsanbud som gjorts av tredje man, eller har huvudmannen från anbuds— givaren erhållit kännedom om innehållet i anbud som representanten mottagit, åligger det huvudmannen att, om han icke vill an- taga anbudet, utan oskäligt uppehåll efter det han erhållit anbudet eller kännedom om dess innehåll lämna meddelande därom till anbudsgivaren; gör han det icke, skall han anses ha antagit anbudet.

Vad i 1 mom. är sagt skall likväl icke äga tillämpning, såframt vid förhandling- arna mellan handelsrepresentanten och an- budsgivaren betingats, att anbudet anses förfallet, om det ej uttryckligen antages.

365

Har tredje man avgivit avtalsanbud till han- delsrepresentanten, och har denne insänt det till huvudmannen, äger anbudsgivaren, såframt ej annat följer av förhandlingarna mellan honom och representanten, samma rätt att hos huvudmannen återkalla anbu- det, som skulle tillkommit honom, om han själv insänt anbudet.

375

Har köpman förhandlat med en handelsre- presentant angående slutande av avtal för

• Sida 95
•  Original

sin rörelse, och får han från representan- tens huvudman mottaga meddelande, var- igenom denne med åberopande av dessa förhandlingar förklarar sig antaga till repre- sentanten därvid avgivet anbud eller be— kräfta med representanten därvid slutet av- tal, åligger det köpmannen, om han vill göra gällande att han icke avgivit anbud eller slutit något avtal eller att anbudets eller avtalets innehåll är i meddelandet orik- tigt återgivet, att utan oskäligt uppehåll lämna huvudmannen meddelande därom; gör han det icke, skall han anses ha god- känt avtal av det innehåll meddelandet från huvudmannen utvisar.

Vad i 1 mom. är sagt skall likväl icke äga tillämpning, om huvudmannen insåg eller bort inse, att det i meddelandet an- förda anbudet eller avtalet icke avgivits el- ler ingåtts eller att innehållet i anbudet eller avtalet blivit oriktigt anfört. ej heller om köpmannen förmår visa, att meddelandet var oriktigt.

385

Utan huvudmannens fullmakt äger handels- representanten icke, även om han kan sluta för huvudmannen bindande avtal, uppbära betalningen för sålda varor eller efter av- talets ingående medgiva anstånd med be- talningen eller nedsättning i priset eller fö- retaga annan ändring i avtalet.

Har huvudmannen från handelsrepresen- tanten eller från tredje man fått kännedom om att representanten uppburit betalning för varor, som blivit försålda genom hans medverkan eller under sådana omständig- heter att 11 5 äger tillämpning, åligger det huvudmannen, om han anser, att represen- tanten ej var behörig att uppbära betal- ningen, och han därför icke vill godkänna denna, att utan oskäligt uppehåll lämna tredje man meddelande därom; gör han det icke, skall han anses ha godkänt betal- ningen.

395

Handelsrepresentanten är behörig att på huvudmannens vägnar mottaga meddelande om fel eller brist i varan eller om dröjsmål

med dess avlämnande, så ock annat med- delande angående uppfyllelsen av ingånget avtal, om avtalet ingåtts genom hans med- verkan eller under sådana omständigheter att 11 5 äger tillämpning. Utan huvudman— nens fullmakt är representanten likväl icke, även om han kan sluta för huvudmannen bindande avtal, behörig att träffa något av- görande i anledning av sådant meddelande.

5 Kap. Särskilda stadganden 40 5

Skall någon enligt denna lag lämna annan ett meddelande vid äventyr att han eljest förlorar talan eller anses ha antagit anbud eller godkänt avtal eller betalning, och blir sådant meddelande inlämnat för befordran med post eller telegraf eller eljest på ända— målsenligt sätt avsänt, må ej den omständig- heten, att meddelandet försenas eller icke kommer fram, föranleda därtill, att avsän- daren icke anses ha fullgjort vad honom åligger.

415

Denna lag träder i kraft den

Denna lag må, såframt annat ej avtalas eller nedan stadgas, icke äga tillämpning på avtal angående handelsrepresentation, vilka är gällande då denna lag träder i kraft.

Stadgandet i 4 5 om jämkning eller åsido- sättande av avtalsvillkor, vars tillämpning vore otillbörlig, länder till efterrättelse i fråga om avtal som avses i 2 mom., om så- dant villkor göres gällande först efter la- gens ikraftträdande. Vad i 10, 29 och 31 55 av denna lag är stadgat om handelsagents och försäljares rätt till provision på försälj- ningsavtal, som ingås efter representations- avtalets upphörande, tillämpas även i avse- ende på avtal som avses i 2 mom.

• Sida 96
•  Original

• Sida 97
•  Original

Nordisk udredningsserie (Nu) 1970

Kronologisk förteckning

1. Samordnad utbygpnadsplanering inom Nordal.

2. Uddannelses- og orskningssporgsmål.

3. Provelasladelse.

4. La cooperation internordique en matiéres écono- miques et culturelles.

5. Nordisk gränsregion, miljövård och urbanisering.

6. Konsumentundervisning iskolen.

7. Marking av brann- og helsefarlige stoffer.

8. Nordisk trafiksäkerhetskonferens i Stockholm 20—21 april 1970.

9. lnnstilling om harmonisering av skoleordningene ide nordiske land.

ll). Vägtrafikregler. 1 1 . Narkotikaforskning.

• Sida 98
•  Original

_ Statens offentliga utredningar 1970

Systema-tiskt förteckning