lagen.nu

AD 1999 nr 80

Fråga om avskedande på grund av tillgrepp av egendom på arbetsplatsen.

Parter:

Svenska Metallindustriarbetareförbundet; Södertälje Bil & Alldemo Aktiebolag

Nr 80

Svenska Metallindustriarbetareförbundet

mot

Södertälje Bil & Alldemo Aktiebolag i Södertälje.

Södertälje Bil & Alldemo Aktiebolag bedriver i Södertälje verksamhet med demontering av trafikskadade motorfordon och försäljning av begagnade fordonsdelar. Mellan bolaget och Svenska Metallindustriarbetareförbundet gäller kollektivavtal.

H.S. är medlem i förbundet. Han var anställd hos bolaget från årsskiftet 1994-1995 till den 17 december 1996, då han avskedades.

Med anledning av avskedandet har uppkommit tvist mellan parterna. De har förhandlat i tvisten utan att kunna enas.

Förbundet har väckt talan i Arbetsdomstolen mot bolaget och har därvid gjort gällande att laga grund har saknats för avskedandet. Förbundet har yrkat i första hand att Arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att till H.S. utge

1. allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 12 oktober 1998) till dess betalning sker,

2. ekonomiskt skadestånd med 10 971 kr för perioden 24 december 1996 till och med 15 januari 1997 och med 14 472 kr per månad från och med den 16 januari 1997 till och med den 15 februari 1998 jämte ränta enligt 6 § räntelagen på varje förfallet månadsbelopp med början den 25 januari 1997, allt till dess betalning sker.

För den händelse att det skulle anses ha förelegat saklig grund för uppsägning av H.S. har förbundet i andra hand yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att till honom utge

1. allmänt skadestånd med 80 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker,

2. ekonomiskt skadestånd jämte ränta i enlighet med vad som ovan angivits under fem månader.

Bolaget har bestritt käromålet. Bolaget har vitsordat att H.S. haft en månadsinkomst om 14 472 kr men har bestritt att H.S. lidit ekonomisk skada med yrkat belopp. Ränteyrkandena har vitsordats i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Bolaget

Bolagets verksamhet består bl.a. i att demontera krockskadade motorfordon och sälja nya och begagnade fordonsdelar. Fordonen demonteras i olika omfattning, varefter delarna lagerförs och säljs. Bolagets nuvarande ägare G.B. L.C. och M.S. förvärvade rörelsen från ett konkursbo och har drivit rörelsen sedan år 1995.

Det förekommer att personalen vid bolaget önskar förvärva bildelar för eget bruk och även till vänner och bekanta. En anställd som vill förvärva ett föremål skall gå till kassan och visa upp detta. Ett pris bestäms då för föremålet. Det bestämda priset betalas kontant eller dras av på kommande lön.

H.S. avskedades den 17 december 1996. Avskedandet grundades på flera händelser vilka kommer att anges i det följande.

Under våren eller försommaren 1996 ertappades H.S. av L.C. under en helg på arbetsplatsen. H.S. hade vid tillfället kört in i det inhägnade området med bil och släpkärra. På släpkärran hade han lastat bildelar. L.C. rapporterade händelsen till platschefen K.T. K.T. gav nästkommande måndag H.S. en mycket skarp varning och förklarade att det inträffade i och för sig var grund för att avskeda H.S. men att detta skulle bli aktuellt först för det fall något ytterligare inträffade.

Under sommaren 1996 fick bolaget in en skadad motorcykel. Det var inte klart om försäkringsbolaget skulle lösa in motorcykeln från ägaren eller om denne skulle överlåta motorcykeln till bolaget. Motorcykeln ställdes i ett speciellt tält. På motorcykeln fanns två förhållandevis värdefulla motorcykelväskor, vilka H.S. visade stort intresse för. Platschefen K.T. skulle gå på semester och eftersom ägarförhållandena då fortfarande var oklara informerade han hela personalen om att ingen fick röra motorcykeln innan han kommit tillbaka från semestern. När K.T. återkom från semestern var emellertid motorcykelväskorna borta. H.S. hade då gått på semester. När H.S. av en annan anledning kontaktade bolaget per telefon under sin semester, tillfrågades han av K.T. om han visste något om väskorna. H.S. sade då att han tagit hem väskorna.

Bolagets ledning hade tidigare hållit möten med personalen och då förklarat att allt som inte betalades i kassan eller togs hem utan att först anmälas i kassan skulle betraktas som stöld och polisanmälas. Denna information upprepades nu vid ett personalmöte den 29 juli 1996.

Tidigare hade det varit något oklart hur personalen fick tanka sina bilar med den överblivna bensin som fanns i skrotbilarna. Kort efter det att de nya ägarna tillträdde infördes därför en ordning som innebar att den överblivna bensinen skulle samlas för att fördelas mellan personalen på fredagarna efter arbetstid.

Under hösten 1996 ertappades H.S. med att tanka sitt eget fordon med överbliven bensin i strid mot bolagets instruktioner. Hans svar när detta påpekades var "hur skall jag annars komma hem".

I november 1996 blev H.S. iakttagen från bolagets kontor bärandes på någonting till sin bil. Det är oklart vad han bar på. Kort därefter blev han på nytt ertappad med att tanka sin bil i strid mot bolagets instruktioner, det vill säga på en tidpunkt som var otillåten.

Med anledning av det inträffade avstängdes H.S. den 9 december 1996 från arbetet. Sedan han fått detta besked tankade han innan han lämnade arbetsplatsen på nytt sin bil i strid mot bolagets instruktioner.

Bolaget avskedade den 17 december 1996 H.S. Avskedandet skedde genom ett telefax. Med anledning av avskedandet genomfördes lokala förhandlingar mellan parterna den 18 och 20 december 1996.

Central förhandling hölls den 23 januari 1997. Närvarande var för bolaget G.B. L.C. och K.T. Det hade redan vid den lokala förhandlingen förts förlikningsdiskussioner. Enligt bolagets uppfattning fanns inget ytterligare att diskutera. När parterna skildes åt uppgav förbundets representant att han skulle översända ett protokoll från förhandlingen för justering. Någon ny mötestidpunkt bestämdes inte.

Förhandlingarna får enligt bolagets uppfattning anses som avslutade efter förhandlingstillfället den 23 januari 1997 i och med att det inte bestämdes någon ny mötestidpunkt. Bolagets inställning vid denna tidpunkt var att parterna var ense om att det inte fanns något mer att förhandla om och att förhandlingen därför avslutats. Något protokoll som bolaget skulle justera översändes aldrig från förbundet.

Bolaget gjorde efter förhandlingarna en polisanmälan mot H.S. I november 1997 beslutade åklagaren att inte väcka åtal med anledning av bolagets anmälan. Motiveringen var att brott inte kunde styrkas. Bolaget begärde då överprövning av åklagarens beslut.

Förbundet begärde skriftligen den 1 december 1997 att den ajournerade förhandlingen skulle återupptas. Bolaget svarade i brev av den 9 januari 1998 att det inte var meningsfullt med något möte vid den aktuella tidpunkten och hänvisade därvid till att bolaget hade hemställt om överprövning av åtalsfrågan. Bolagets brev skall ses mot bakgrund av att bolaget, oavsett om kravet var preskriberat eller inte, var villigt att ingå en förlikning.

Den 10 juli 1998 gjorde förbundet en ny förhandlingsframställan. Vid den förhandling som sedan ägde rum den 18 augusti 1998 gjorde bolaget preskriptionsinvändning.

I rättsligt hänseende gör bolaget gällande följande.

I första hand anser bolaget att förbundets krav är preskriberade. De centrala förhandlingarna avslutades redan den 23 januari 1997. Det står klart att talan i målet har väckts för sent med denna utgångspunkt för preskriptionsfristen.

För den händelse att förbundets krav inte är preskriberade medges att bolaget principiellt sett ådragit sig skadeståndsskyldighet på grund av brott mot formföreskrifterna i anställningsskyddslagen. Vidare gör bolaget gällande att H.S.har gjort sig skyldig till vad som straffrättsligt måste betecknas som stöld eller annat tillgreppsbrott såvitt gäller motorcykelväskor, bensin vid flera tillfällen och bildelar vid två tillfällen. Det förelåg därför laga grund för avskedande av H.S. och i varje fall saklig grund för uppsägning av honom.

H.S. hade hos bolaget den månadslön som ligger till grund för förbundets yrkande om ekonomiskt skadestånd. Det vitsordas vidare att han hade fem månaders uppsägningstid. Bolaget kan emellertid inte vitsorda att han har lidit ekonomisk skada i den utsträckning som förbundet gör gällande. Bolaget är nämligen inte övertygat om att han har gjort vad han kunnat för att begränsa den ekonomiska skadan. Eventuella allmänna skadestånd bör enligt bolagets uppfattning under alla omständigheter jämkas till noll.

Förbundet

Förbundet bestrider att talan i målet har gått förlorad på grund av preskription. I den delen vill förbundet anföra följande.

Central tvisteförhandling i tvisten hölls som bolaget anfört den 23 januari 1997. Förbundet representerades av S.G. och B.O. Förhandlingen avslutades inte vid detta tillfälle. Anledningen till detta var att man ville avvakta resultatet av polisutredningen. Parterna var överens om att förhandlingen skulle återupptas när polisutredningen var klar.

När åklagaren i november 1997 hade beslutat att inte väcka åtal ansåg förbundet att det fanns skäl att återuppta tvisteförhandlingarna. Förbundet skrev därför till bolaget med en begäran om detta. Bolaget svarade i brevet den 9 januari 1998 att det inte fanns anledning att återuppta förhandlingen eftersom bolaget begärt överprövning av åtalsfrågan. Bolaget invände alltså inte att förhandlingarna avslutats. Detta visar att bolaget vid den tidpunkten inte utgick från att så var fallet.

Sedan det slutgiltigt avgjorts att åtal inte skulle väckas mot H.S. återupptogs och genomfördes den centrala förhandlingen den 18 augusti 1998. Vid den förhandlingen diskuterade parterna grunderna för avskedandet och de skadeståndsanspråk som förbundet framställde. Vidare diskuterades en eventuell förlikning. Bolaget gjorde vid detta tillfälle för första gången preskriptionsinvändning.

Förbundet bestrider sammanfattningsvis att tvisteförhandlingarna avslutades vid förhandlingstillfället den 23 januari 1997. Förhandlingarna avslutades först efter förhandlingen i augusti 1998. Mot den bakgrunden står det klart att preskription inte har inträtt.

Förbundets inställning i sakfrågan är att H.S. inte vid något av de påstådda tillfällena har olovligen tillgripit något eller handlat i strid med instruktioner från bolaget.

Det bestrids till en början att H.S. under försommaren har tillgripit några motordelar från bolaget.

Under sommaren 1996 inkom till bolaget den i målet omnämnda motorcykeln med väskor. H.S. önskade köpa väskorna och sadeln. Han hade fullt klart för sig att ägarförhållandena avseende motorcykeln måste klaras ut innan han kunde skruva bort några delar från den. Senare kom handlingar från försäkringsbolaget som innebar att ägarfrågan avgjorts. H.S. monterade då av väskorna och sadeln och begav sig med dem till försäljningsavdelningen. Den som ville köpa något skulle nämligen enligt bolagets regler kontakta försäljningsavdelningen och meddela vad det var han ville köpa. Det var vid denna kontakt som ett pris bestämdes för de aktuella delarna. Betalning skulle ske antingen omedelbart kontant eller genom senare löneavdrag. Platschefen Klas Trygg var på semester vid tillfället. M.D. som då var ansvarig på försäljningsavdelningen, noterade att HS. ville köpa delarna, men ville inte själv avgöra vilket pris som H.S. skulle betala. Därför skulle priset bestämmas senare när K.T. återkommit från sin semester. H.S. tog sedan hem föremålen och gick själv på semester. Vid något tillfälle under semestern var H.S. i kontakt med arbetsplatsen och det var då tal om motorcykeldelarna. Efter semestern överenskom H.S. med K.T. om ett pris för dem. Det anförda innebär sammanfattningsvis att H.S. inte utan lov har tagit med sig motorcykeldelarna.

När det gäller bolagets påståenden om att H.S. olovligen tagit bensin vid flera tillfällen kan sägas följande. De anställda hade rätt att dela upp bensin som härrörde från de trafikskadade fordonen i den mån bensinen inte behövdes till bolagets egna fordon. De anställda hade rätt att ta bensin vid lämplig tidpunkt under dagen, antingen i samband med någon rast eller också efter arbetsdagens slut. Det bestrids att det vid den i målet aktuella tiden gällde någon ordningsföreskrift om att bensinen fick delas upp endast på fredagar. H.S. har alltså inte begått något fel genom att handla på det sätt som bolaget anfört.

Den 9 december 1996 fick H.S. besked om att hans anställning skulle upphöra. Han gick då till verkstaden och frågade om det fanns någon bensin. Det fanns tillgänglig bensin och han tankade några liter i sin bil.

De rättsliga grunderna för förbundets talan i denna del är sammanfattningsvis följande.

H.S. har inte tillgripit några motordelar från bolaget. Det bestrids vidare att H.S. brutit mot gällande instruktioner i samband med att han tankat bensin eller tagit hem tillbehören till motorcykel. Om han skulle ha brutit mot bolagets instruktioner i dessa båda avseenden, så är det i vart fall inte grund för uppsägning eller avskedande.

Om domstolen inte finner styrkt att H.S. gjort sig skyldig till oegentligheter i något av de avseenden som bolaget påstått inom två månader räknat från den 9 december 1996, finns inte skäl att ingå i prövning avseende bolagets påståenden om vad H.S. gjort under sommaren 1996. Detta följer av tvåmånadersregeln i 7 § fjärde stycket anställningsskyddslagen.

H.S. har lidit ekonomisk skada genom inkomstförlust under den tid som avses med förbundets yrkande. Han har stått till arbetsmarknadens förfogande och har gjort vad han kunnat för att minska skadan.

Domskäl

Tvisten i målet gäller frågan om H.S. har begått stöld eller annat tillgreppsbrott och bolaget därför har haft rätt att avskeda honom. I målet är även tvistigt om förbundets krav på allmänt och ekonomiskt skadestånd är preskriberade.

Vid huvudförhandling i målet har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med H.S. och vittnesförhör med S.G. B.O. S.H. och M.S. På bolagets begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med G.B. L.C. och M.S. samt vittnesförhör med K.T. och I.G. Viss skriftlig bevisning har åberopats.

Är förbundets krav preskriberade?

I målet är ostridigt att förhandling rörande den i målet tvistiga skadeståndsfrågan har påkallats och ägt rum. Parterna har däremot olika uppfattningar om när förhandlingarna avslutades och när därmed den i 41 § andra stycket anställningsskyddslagen angivna fyramånadersfristen för väckande av talan började löpa.

Bolagets uppfattning är att förhandlingarna avslutades i samband med förhandlingstillfället den 23 januari 1997. Det är ostridigt att förbundets talan enligt

42 § anställningsskyddslagen har gått förlorad med en sådan utgångspunkt för preskriptionsfristen. Förbundet har emellertid gjort gällande att förhandlingarna ajournerades den 23 januari 1997 och att förhandlingarna avslutades först sedan de återupptagits i augusti 1998. Det är ostridigt att preskription med den av förbundet angivna utgångspunkten för fyramånadersfristen inte har inträtt. För ställningstagandet till preskriptionsfrågan är det alltså avgörande vad som inträffade vid förhandlingstillfället den 23 januari 1997.

Bolagets företrädare G.B. har i Arbetsdomstolen uppgett i huvudsak följande. Parterna gick igenom de händelser som bolaget åberopade som grund för avskedandet. Någon enighet uppstod inte vid förhandlingarna. Dessa avslutades med att han gjorde klart att bolaget för sin del inte hade något mer att säga och att förhandlingarna var avslutade. Han hade för sin del uppfattningen när parterna skildes åt att förhandlingarna var avslutade och att bolaget nu skulle polisanmäla H.S. Förbundets företrädare, ombudsmannen S.G. sade att han skulle översända protokoll för justering. Bolaget gjorde senare polisanmälan. Något förhandlingsprotokoll kom aldrig från förbundet.

S.G. har i Arbetsdomstolen uppgett att parterna vid förhandlingen den 23 januari 1997 var ense om att de inte skulle avgöra skuldfrågan, utan att de i stället borde avvakta resultatet av polisutredningen och sedan ta upp förhandlingarna på nytt. Enligt hans bedömning fanns det inget utrymme för missförstånd i den delen. I enlighet med den praxis som tillämpades skrev han inte något separat protokoll för den på detta sätt ajournerade förhandlingen. Vad S.G. har uppgett vinner stöd av de uppgifter som lämnats av förbundsombudsmannen B.O. Enligt honom uttalade S.G. att parterna inte kunde komma längre i förhandlingarna och att parterna fick träffas igen när polisutredningen var klar.

Av det anförda framgår att det i målet har lämnats i viss mån motstridiga uppgifter om vad som sades vid förhandlingstillfället den 23 januari 1997. Av intresse för bedömningen av vad som inträffade är emellertid även det efterföljande händelseförloppet.

Sedan åklagaren i november 1997 beslutat att lägga ned utredningen med motiveringen att brott inte gick att styrka, tillskrev S.G. den 1 december 1997 bolaget och anförde att "den ajournerade centrala förhandlingen" återupptogs. I brevet föreslogs att förhandlingen skulle äga rum den 19 december 1997. S.G. har uppgett att bolagets företrädare L.A. ringde och berättade att bolaget skulle begära överprövning av åklagarens beslut samt att de vid samtalet enades om att förhandlingen inte skulle äga rum den 19 december 1997. S.G. har också uppgett att han begärde skriftlig bekräftelse på detta. G.B. sände den 9 januari 1998 ett brev till S.G. av i huvudsak följande innehåll.

Med hänvisning till ditt samtal med L.A. Får jag meddela att vi ej ansåg det meningsfullt med ett möte den 19/12-97. Då vi i samråd med åklagaren har hemställt om överprövning hos överåklagaren i Stockholm.

Enligt Arbetsdomstolens uppfattning får vad som förekom vid kontakterna mellan förbundet och bolaget i december 1997 - januari 1998 anses ge belägg för att bolaget inte för sin del såg saken så att förhandlingarna hade avslutats redan i januari 1997. Om så hade varit fallet, hade bolaget rimligen genast invänt detta när förbundet begärde ett återupptagande av den "ajournerade centrala förhandlingen".

Sammanfattningsvis anser domstolen att bolaget inte styrkt sitt påstående om att tvisteförhandlingarna avslutades i januari 1997. Detta betyder att förbundets skadeståndstalan inte har gått förlorad på grund av preskription.

Med detta ställningstagande har domstolen att gå in på frågan om bolaget har haft laglig grund för avskedandet av H.S. Domstolen skall i det följande först ta ställning till vad som inträffat vid de händelser som bolaget har åberopat som grund för åtgärden.

Påstådd stöld av fordonsdelar under försommaren 1996

Bolaget har i denna del gjort gällande att H.S. under en helg har kört in på arbetsplatsen och därvid olovligen tillgripit delar till motorfordon. Förbundets inställning är att H.S. inte har gjort sig skyldig till något sådant.

H.S. har berättat att han under försommaren 1996 vid flera tillfällen var inne på området med bil och släpkärra, men att han då inte tog med sig något som han inte tidigare hade anmält till bolaget. Han har uppgett att han bl.a. vid ett tillfälle hämtade en motor som han tidigare hade betalat men som hade blivit stående kvar i verkstaden.

L.K. har berättat följande. Under en helg träffade han på H.S. på arbetsplatsen. H.S. hade kört sin bil med släpkärra in på arbetsplatsområdet, något som i sig inte var tillåtet. Släpkärran var lastad med fordonsdelar. L.K. talade inte med H.S. vid detta tillfälle, men han berättade nästföljande arbetsdag om saken för K.T.

K.T. har i denna del berättat i huvudsak följande. På måndagen efter det att en av delägarna meddelat att han observerat H.S. med släpkärra inne på bilskroten under helgen tog han upp saken med H.S. H.S. uppgav att han vid det aktuella tillfället hade bytt en motor, som han tidigare köpt och som fungerade dåligt, mot en annan motor och att han dessutom lastat på en del andra saker, bl.a. en växellåda. Klas Trygg sade då att det var fråga om en "regelrätt stöld" och varnade för att en upprepning skulle föranleda avskedande. Han lät i övrigt saken bero, inte minst därför att H.S. var en duktig traktorförare.

K.T. har enligt Arbetsdomstolens mening gjort ett trovärdigt intryck och det saknas anledning att inte sätta tilltro till vad han har uppgett om den aktuella händelsen. Domstolen finner därför i denna del utrett att H.S. såsom bolaget har påstått vid detta tillfälle olovligen har tillgripit fordonsdelar på bolagets område. Det får anses framgå av utredningen att egendomen inte var av enbart obetydligt värde.

Händelsen med motorcykelväskorna m.m.

Bakgrunden till händelsen var att det till bolaget kom in en skadad motorcykel av märket Harley-Davidson, som bl.a. var försedd med ett par väskor.

Bolagets inställning i denna del är att H.S. tog hem motorcykelväskorna och sadeln trots att K.T. särskilt hade klargjort att ingen fick röra motorcykeln.

H.S. har uppgett bl.a. följande. När han fick vetskap om att försäkringsbolaget inte önskade lösa in motorcykeln och äganderätten till den alltså tillkom bolaget monterade han loss väskorna och sadeln. Han gick med dem till försäljningsavdelningen, som dock inte ville bestämma priset genast. Han tog ändå hem sakerna i samband med att han gick på semester och bad någon att meddela K.T. som då själv var på semester, om saken. Efter semestern träffade han K.T. som bestämde priset för delarna. Det var då inget tal om att H.S. skulle ha handlat felaktigt.

K.T. har berättat följande. Motorcykeln var uppenbart attraktiv och den stod i ett särskilt tält. Det var oklart om försäkringsbolaget hade intresse av den. K.T. skulle gå på semester och gjorde klart att inget i tältet fick röras. När han senare kom tillbaka från semestern såg han genast att sadeln m.m. var borta. Han frågade alla, men ingen visste vem som tagit delarna. I samband med att H.S. som var på semester, ringde till I.G. frågade K.T. honom om väskorna. H.S. sade då att han tagit dem. K.T. reagerade på samma sätt som vid det tidigare tillfället och sade att det enligt hans mening var fråga om stöld. H.S. lovade att inte göra om saken.

Genom K.T:s vittnesmål är utrett att H.S. tog hem väskorna och sadeln till motorcykeln i strid mot K.T:s uttryckliga instruktion om att motorcykeln inte fick röras innan han själv återkom från semestern sommaren 1996. Det får under sådana omständigheter anses vara av mindre betydelse huruvida H.S. så som han själv påstått visade sakerna för försäljningsavdelningen innan han tog hem dem. Det är emellertid inte visat att H.S. tagit hem delarna i avsikt att inte betala för dem. Tvärt om förefaller det mest sannolikt att han handlade som han gjorde för att ingen annan skulle köpa delarna medan han själv var på semester. Det råder dock ingen tvekan om att han handlade felaktigt genom att ta hem sakerna utan bolagets medgivande.

Påstådd stöld av fordonsdelar den 26 november 1996

Bolaget har gjort gällande att H.S. har tillgripit någon egendom från bolaget den aktuella dagen. Förbundet har bestritt påståendet.

H.S. har förnekat att han över huvud tagit varit på arbetsplatsen den 26 november 1996, den dag bolaget påstått att han observerats från bolagets kontor under det att han burit ut något till sin bil.

I.G. har uppgett att hon den aktuella dagen såg H.S. bära ut något till sin bil, men att hon inte sett vad han bar på.

Arbetsdomstolen finner inte styrkt att H.S. gjort sig skyldig till någon oegentlighet vid det angivna tillfället.

Tankning med bensin från skadade motorfordon

Bolaget har i denna del gjort gällande att H.S. vid flera tillfällen olovligen tagit sådan bensin som kom från skadade motorfordon. Bolaget har tillagt att de anställda i och för sig fick ta sådan bensin, i den mån den inte behövdes för bolagets egna bilar, men att detta förutsatte att bensinen delades upp mellan de anställda på fredagar efter arbetstidens slut.

Förbundets inställning som domstolen uppfattat den är att det vid den i målet aktuella tiden inte gällde någon sådan instruktion som bolaget hävdat utan att de anställda hade rätt att fritt ta överbliven bensin.

H.S. har uppgett följande. Det är riktigt att han vid flera tillfällen har tankat sin bil med överbliven bensin vid andra tidpunkter än fredagar efter arbetstidens slut. Så skedde till exempel den 9 december 1996, sedan han av K.T. hade fått beskedet att han inte skulle få vara kvar på arbetsplatsen. I princip hade de anställda rätt att ta bensin någon gång i veckan, men ledningen accepterade i praktiken att de tog bensin även på andra tidpunkter.

Av det anförda framgår att de anställda i och för sig av bolaget hade getts rätt att dela på överbliven bensin. Genom förhören med M.S. och K.T. får anses utrett att bolagets ägare vid personalmöten hade gjort klart att tankning fick ske enbart på fredagar efter arbetstidens slut. Genom förhör med andra personer har visserligen framkommit att dessa rutiner inte iakttogs strängt i praktiken. Det har emellertid inte framgått eller ens gjorts antagligt att detta skedde med bolagets godkännande. Den omständigheten att flera av de anställda bröt mot bolagets instruktioner betyder givetvis inte att handlandet var rättsenligt. Bolagets villkor för tankning av bensin innebar att den som handlade i strid med reglerna i princip gjorde sig skyldig till ett olovligt tagande av bensin.

Av H.S:s egna uppgifter framgår att han flera gånger tog bensin utan att detta enligt vad som anförts i det föregående var lovligt. Genom förhöret med L.C. är utrett att så skedde någon gång i november 1996, vilket enligt L.C. var den händelse som ledde till avskedandet. Vidare tog H.S. olovligen tog bensin i samband med att han den 9 december 1996 lämnade arbetsplatsen efter att ha fått beskedet av K.T. om att han var avstängd från arbetsplatsen.

Sammanfattande bedömning av avskedandefrågan

Domstolen har i det föregående ansett utrett att H.S. under försommaren 1996 gjort sig skyldig till tillgreppsbrott, då han på en släpkärra kört ut en bilmotor och ytterligare bildelar tillhörande bolaget från arbetsplatsen. Åtgärden har enligt domstolens mening i och för sig utgjort en så allvarlig förseelse att den vid den aktuella tidpunkten hade kunnat ligga till grund för ett avskedande. Något avskedande skedde inte i samband med tillgreppet, men H.S. fick enligt vad som får anses utrett en allvarlig varning för sitt handlande. Att han senare under sommaren tog med sig motorcykeldelarna hem utan medgivande av bolaget kan visserligen förefalla mindre allvarligt om man betraktar den saken isolerad. Med tanke på den tidigare händelsen och den varning som H.S. då fick får domstolen dock intrycket att han inte brydde sig om att rätta sig efter bolasgets anvisningar om hur personalköp skulle gå till. Motsvarande gäller H.S handlande då han i strid med de villkor som gällde tankade sitt eget fordon med bolagets bensin.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att H.S. under försommaren 1996 gjorde sig skyldig till ett olovligt tillgrepp av bolagets egendom och under de följande månaderna på liknande sätt åsidosatte vad som ålåg honom i anställningen. Enligt domstolens uppfattning är det förståeligt att bolaget mot bakgrund av de inträffade händelserna tappade förtroendet för H.S. Domstolen anser därför att bolaget i december 1996 var berättigat att skilja honom från hans anställning. Emellertid hade det då gått en tid efter tillgreppet av fordonsdelar under försommaren. Vidare kan inte H.S:s handlande avseende motorcykelväskorna under sommaren och bensinen under hösten anses ha utgjort så allvarliga förseelser att de kunnat motivera ett avskedande i december 1996. Situationen var då däremot sådan att bolaget får anses ha haft saklig grund för uppsägning.

Det anförda innebär att bolaget i december 1996 åsidosatte anställningsskyddslagen genom att tillgripa ett avskedande i en situation när det förelåg endast saklig grund för uppsägning.

Allmänt och ekonomiskt skadestånd

Vad domstolen har anfört i det föregående innebär att bolaget har ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd. Skadeståndsskyldighet föreligger också på grund av att bolaget har åsidosatt formföreskrifterna i anställningsskyddslagen. Arbetsdomstolen anser att det allmänna skadeståndet bör bestämmas till sammanlagt 30 000 kr.

Bolaget har vitsordat att H.S. med det ställningstagande domstolen kommit till i och för sig varit berättigad till uppsägningslön under fem månader. Vidare är det vitsordat av bolaget att månadslönen uppgick till 14 472 kr. Bolaget har emellertid bestritt att H.S. lidit ekonomisk skada och har därvid gjort gällande att han inte gjort vad han kunnat för att begränsa skadan.

H.S. har vid förhör under sanningsförsäkran uppgett att han varit anmäld som arbetssökande hos arbetsförmedlingen och sökt alla de arbeten som han anvisats, men att han erhöll anställning först från den 15 februari 1998. Han har vidare uppgett att han erhållit ersättning från arbetslöshetskassan, men inte någon ersättning för utfört arbete under tid för vilken yrkas ekonomiskt skadestånd.

Genom vad H.S. har uppgett finner domstolen styrkt att han lidit ekonomisk skada motsvarande det belopp han yrkat som ekonomiskt skadestånd under fem månader. Bolaget skall alltså förpliktas att till honom utge detta belopp.

Rättegångskostnader

Med hänsyn till utgången i målet anser domstolen att vardera parten bör bära sin rättegångskostnad.

Domslut

1. Arbetsdomstolen bifaller på så sätt förbundets talan att Södertälje Bil & Alldemo Aktiebolag förpliktas att till H.S. utge

a) allmänt skadestånd med trettiotusen (30 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 12 oktober 1998 till dess betalning sker, samt

b) ekonomiskt skadestånd med sjuttiotvåtusentrehundrasextio (72 360) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 10 971 kr från den 25 januari 1997, på 14 472 kr från den 25 februari 1997, 14 472 kr från den 25 mars 1997, på 14 472 kr från den 25 april 1997, på 14 472 kr från den 25 maj 1997 och på 3 501 kr från den 25 juni 1997, allt till dess betalning sker.

2. Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

Dom 1999-06-16, målnummer A-186-1998

Ledamöter: Michaël Koch, Per Virdesten, Siv Kimbré, Carl Magnus Pontén, Ola Bengtson, Maud Jansson och Magnus Neuberg. Enhälligt.

Sekreterare: Anette Bergene

Metadata

Domstol
Arbetsdomstolen
Avgörandedatum
1999-06-16
Målnummer
A-186-1998
Lagrum
7 § och 18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd
Litteratur
Sökord
Avskedande
Uppsägning
Anställningsskydd
Stöld
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation