AD 1999 nr 93

Parter:

Byggentreprenörerna; Skanska Sverige Aktiebolag; Svenska Byggnadsarbetareförbundet

Nr 93

Byggentreprenörerna och Skanska Sverige Aktiebolag i Malmö

mot

Svenska Byggnadsarbetareförbundet.

Bakgrund

På kvällen den 16 november 1995 börjande det snöa kraftigt i Göteborg med omnejd. Ovädret fortsatte under natten. På morgonen och förmiddagen den 17 november rådde det extraordinära väderförhållanden i hela västra Sverige. Vägarna var i det närmaste oframkomliga. I radio och tv uppmanades folk att stanna i hemmet. Kollektivtrafiken ställdes in.

Skanska Bygg AB och Skanska Anläggning AB bedrev då byggnadsverksamhet i hela landet. I västra Sverige bedrev dessa bolag byggnads- och anläggningsprojekt på sammanlagt arton arbetsplatser. Den verksamhet som berörs i detta mål sysselsatte ca 250 arbetstagare. På flertalet av de berörda arbetsplatserna tillämpades byggnadsavtalet. På en del arbetsplatser gällde dock anläggnings- eller vägavtalet. Parterna i målet är ense om att det för utgången i målet saknar betydelse vilket av dessa avtal som tillämpades. I målet är även upplyst att de nämnda bolagen numera ingår i Skanska Sverige Aktiebolag (bolaget). Parterna är ense om att det är det sist nämnda bolaget som jämte Byggentreprenörerna skall vara svarandepart i den talan Svenska Byggnadsarbetareförbundet (förbundet) väckt i Arbetsdomstolen med anledning av det nämnda snöovädret.

Arbetstagarna hos bolaget hade till följd av snöfallet med några få undantag ingen möjlighet att ta sig till arbetet fredagen den 17 november 1995. Tvist har uppkommit mellan parterna om dessa arbetstagares rätt till ersättning för denna dag. Lokala och centrala förhandlingar i frågan har ägt rum utan att parterna kunnat enas.

Byggentreprenörerna har väckt talan i Arbetsdomstolen och yrkat att domstolen skall förklara att i en bilaga till stämningsansökan angivna arbetstagare inte är berättigade till permitteringslön för den 17 november 1995.

Förbundet har bestritt yrkandet och för egen del i ansökan om genstämning yrkat att bolaget skall förpliktas att till vissa angivna arbetstagare utge för dem närmare angivna belopp.

Arbetsdomstolen har i samråd med parterna beslutat att i särskild dom pröva förbundets krav på ersättning beträffande två av arbetstagarna samt ett av förbundet framställt fastställelseyrkande.

YRKANDEN M.M.

Förbundet har yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att utge

till G.L. 760 kr och till B.L. 749 kr, jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från den 15 december 1 995 till dess full betalning sker.

Vidare har förbundet yrkat att Arbetsdomstolen skall fastställa att arbetstagare, som den 17 november 1995 skulle ha arbetat på en av bolagets arbetsplatser där någon annan arbetstagare av representant för arbetsgivaren den dagen blivit permitterad eller befriad från att inställa sig på arbetsplatsen, är berättigad till permitteringslön eller annan ersättning för den dagen.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena, men vitsordat de yrkade beloppen såsom i och för sig skäliga.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Den talan förbundet för i detta mål skall inte förväxlas med frågan om arbetstagares rätt till ersättning när denne uteblivit från arbetsplatsen i anledning av naturhinder. Förbundet är ense med arbetsgivarparterna om att arbetstagare normalt skall stå till arbetsgivarens förfogande för att vara berättigad till permitteringslön eller annan ersättning. Det är dock förbundets uppfattning att de speciella förhållandena vid det nu aktuella tillfället medför att ersättning skall utgå till arbetstagarna trots att de inte inställt sig på arbetsplatsen.

Förbundets undersökningar visar att flertalet av arbetstagarna inte hade någon kontakt med arbetsledningen den aktuella dagen. Några rutiner för hur arbetstagarna skulle agera i händelse av situationer av detta slag fanns inte på bolagets arbetsplatser. Inte heller hade några telefonnummer till arbetsledningen lämnats ut. Arbetstagarna var hänvisade till att diskutera situationen med varandra, och till de instruktioner som gavs i media, dvs. att stanna i hemmet. Vissa arbetstagare var dock i kontakt med representanter för arbetsgivaren. Vid dessa kontakter lämnades olika besked om hur arbetstagarna skulle förfara. En del upplystes om att de skulle stanna i hemmet. Andra fick beskedet att arbetsledningen inte visste hur de skulle göra. Enligt förbundets mening borde bolaget ha upprättat och delgivit arbetstagarna rutiner för hur de skulle agera i händelse av otjänligt väder.

G.L. arbetade vid tillfället på arbetsplatsen Tölö. På kvällen före ovädersdagen erhöll han från platschefen R.L. ett oklart besked om huruvida han följande dag hade att inställa sig på arbetsplatsen eller inte. En oklarhet i detta hänseende måste falla tillbaka på arbetsgivaren. Denna princip tillämpas för övrigt även i andra arbetsrättsliga sammanhang. Exempelvis har arbetsgivaren en skyldighet att reda ut oklarheter i en situation där arbetstagaren tror sig vara uppsagd. Med hänvisning till denna princip skall ersättning utgå till G.L. i detta speciella fall. Tilläggas kan att förbundet inte företräder uppfattningen att denna princip gäller generellt.

Arbetsgivare har huvudansvaret för arbetsmiljön och vissa föreskrifter i samband härmed. För att kunna uppfylla sina åligganden är det en grundförutsättning att en representant för arbetsgivaren finns på arbetsplatsen. Så var inte fallet på bolagets arbetsplatser fredagen den 17 november 1995. Det förekommer i och för sig att arbetsledningen ibland ansvarar för flera arbetsplatser, men då finns det rutiner för hur arbetstagarna kan komma i kontakt med arbetsledningen. Den aktuella ovädersdagen hade något arbete inte kunnat utföras även om arbetstagarna hade inställt sig, eftersom arbetsledningen som skulle leda och fördela arbetet inte fanns på plats.

B.L. skulle ovädersdagen ha arbetat på en arbetsplats som då saknade arbetsledning. Han är därför enligt förbundets mening berättigad till ersättning trots att han inte inställde sig på arbetsplatsen.

T.M. har erhållit lön för den 17 november 1995. Arbetsgivarsidan har gjort gällande att den enda typ av ersättning som kan utgå i detta fall är lön alternativt permitteringslön. T.M. var ovädersdagen i kontakt med platschefen P.M. och fick då beskedet att han skulle avvakta. T.M. utförde inget arbete åt bolaget den dagen. Det måste alltså ha varit permitteringslön han erhållit för den dagen.

Arbetsgivarens agerande gentemot vissa arbetstagare skall ha effekt även beträffande andra arbetstagare som arbetar på samma arbetsplats. Det är därför förbundets uppfattning att arbetstagare som tjänstgör på en arbetsplats där någon denna dag blivit permitterad eller eljest befriad från tjänstgöringsskyldighet har en självständig rätt till ersättning trots att han inte arbetat eller inställt sig på arbetsplatsen. Det är även förbundets uppfattning att i den mån arbetsledningen vid detta tillfälle har lämnat oklart besked i permitteringsfrågan till en arbetstagare medför det att såväl denne som övriga arbetstagare på den arbetsplatsen har rätt till permitteringslön/ersättning.

Det bör särskilt framhållas att det i kollektivavtalet inte uppställs något krav på att arbetstagaren skall inställa sig på arbetsplatsen för att det skall kunna vara fråga om en permitteringssituation. Av huvudregeln framgår att det räcker att arbetstagaren befrias från sin arbetsskyldighet. Vidare vill förbundet framhålla att parterna i avtalet överenskommit att arbetsgivaren bör avstanna arbetet vid otjänligt väder.

Arbetsgivarparterna

Permitteringsreglerna tillämpades i byggnadsbranschen tidigare på ett lösligt sätt. En praxis utbildades enligt vilken arbetstagarna själva fick besluta om permittering. Detta hade samband med att det vid väderpermittering utgick endast en mycket liten ersättning till arbetstagaren eller ingen ersättning alls. Den 1 januari 1985 ändrades ersättningsreglerna och arbetstagarna kom att få en lagstadgad rätt till full lön vid permittering. Då uppstod ett behov av att strama upp hanteringen av permitteringsfrågorna. Arbetsgivarsidan ville starkt betona dels arbetsgivarens rätt att fatta beslut om permittering, dels att det var förhållandena på arbetsplatsen som skulle styra ett sådant beslut. Arbetsgivarsidan fick vid förhandlingar med förbundet gehör för sina åsikter och kollektivavtalet ger klart uttryck för dessa ståndpunkter.

Kollektivavtalet reglerar uttömmande de fall där arbetstagaren har rätt till lön eller permitteringslön. Permitteringsreglerna blir aktuella vid avbrott i produktionen. För att permitteringsreglerna skall bli tillämpliga förutsätts att arbetstagaren har ställt sig till arbetsgivarens förfogande på arbetsplatsen. Det är arbetsgivaren som fattar beslut om eventuell permittering. I detta fall har arbetstagarna inte inställt sig på arbetsplatsen och arbetsgivaren har inte heller fattat beslut om permittering. Det är således inte fråga om någon permitteringssituation över huvud taget.

Yrkandet om rätt till annan ersättning än permitteringslön saknar helt grund. Rätt till lön uppkommer när arbetstagaren har presterat något. Vid det aktuella tillfället drabbades bolaget i likhet med andra byggföretag av snöovädret, så till vida att arbetstagarna inte kunde ta sig till arbetsplatserna och något arbete därför inte kom att utföras.

Förbundets påstående om att vissa arbetstagare har erhållit oklara besked är besynnerligt. Några oklara besked har inte lämnats. Även om så skulle vara fallet är det inte någon grund för att ersättning skall utgå. Än mer besynnerlig ter sig förbundets inställning att även personer som inte själva mottagit ett sådant besked, utan enbart arbetat på en arbetsplats där någon annan arbetstagare fått ett sådant besked, skulle ha rätt till ersättning. De flesta arbetstagare har enligt förbundets egen undersökning inte agerat över huvud taget, utan helt enkelt stannat hemma eftersom det inte gick att ta sig fram på vägarna. Att dessa arbetstagare skulle erhålla ersättning bara för att de råkat arbeta på en arbetsplats där visst besked har lämnats till någon annan arbetstagare eller där arbetsgivaren i efterhand har beslutat att till någon utge, inte permitteringslön, men väl ersättning, förefaller befängt.

Det har inte funnits någon arbetsplats som det inte gick att få tillträde till den aktuella dagen. Huruvida det fanns arbetsledning eller inte på arbetsplatserna saknar i sammanhanget betydelse. De arbetsuppgifter som utfördes på arbetsplatserna var inte av sådan karaktär att arbetsledning fordrades. På en del arbetsplatser hade byggnation pågått i flera år och rutinerna för arbetets bedrivande var därför väl inarbetade. Arbetstagarna var därför i mångt och mycket självgående. För övrigt kan även arbetsledare bli sjuka, utan att detta innebär att produktionen avstannar. Vid det här tillfället behövde för övrigt snö skottas. För detta krävs knappast någon arbetsledning.

Ingen av bolagets arbetstagare har permitterats den aktuella dagen. Det är i och för sig riktigt att ett tiotal arbetstagare i efterhand har fått betalt för den aktuella dagen trots att de inte har inställt sig på arbetsplatsen. Ersättningen har utgivits i ett försök att genom att gå förbundet till mötes söka lösa den föreliggande tvisten. Arbetsgivarsidan ansåg inte att dessa arbetstagare var permitterade eller hade rätt till ersättning i egentlig mening. Bolagets agerande i denna del skall inte uppfattas som något ställningstagande i frågan om permittering förelegat eller inte.

Förbundet har vidare gjort gällande att arbetstagare som inte själv har inställt sig på arbetsplatsen utan endast råkat arbeta på samma arbetsplats som någon som erhållit ersättning skall anses ha fått en självständig rätt till ersättning. Denna inställning är obegriplig för arbetsgivarsidan och det bestrids att det förhåller sig på det viset.

DOMSKÄL

På morgonen och förmiddagen den 17 november 1995 rådde det extraordinära väderförhållanden i hela västra Sverige. Vägarna var på grund av snöfall i det närmaste oframkomliga. I radio och tv uppmanades folk att stanna i hemmet. Kollektivtrafiken var inställd.

Tvisten mellan parterna i målet gäller frågan om de av bolagets arbetstagare vid arbetsplatserna i området som den dagen inte inställde sig för arbete ändå har rätt till ersättning från bolaget.

Omkring 250 arbetstagare berörs direkt av tvisten i målet. Därtill kommer att motsvarande situation föreligger för ytterligare omkring 500 arbetstagare. I samråd med parterna prövar Arbetsdomstolen genom denna dom endast ersättningsanspråken rörande två av arbetstagarna samt ett av förbundet framställt fastställelseyrkande.

Arbetsdomstolen har företagit målet i denna del till avgörande efter huvudförhandling. Vid denna har på begäran av arbetsgivarsidan hållits förhör med förhandlingschefen H.S. direktören B.M. förbundsjuristen Å.J. samt platscheferna R.L. G.B. och P.M. På begäran av förbundet har hållits förhör med förhandlingschefen L-E.F. ombudsmannen S.M. samt lagbasarna G.L. B.L. och T.M.

Arbetsdomstolen går först in på frågan om den i målet yrkade ersättningen är att anse som permitteringslön eller om det är någon annan form av ersättning. Förbundet har utan att närmare rättsligt kvalificera anspråket på ersättning överlämnat den frågan till Arbetsdomstolens bedömning. Som domstolen uppfattat det är arbetsgivarparternas inställning att det endast kan vara fråga om anspråk på permitteringslön.

Tvisten i målet gäller frågan om ersättning till arbetstagare för dag som de inte har inställt sig på arbetsplatsen. I målet har inte framkommit annat än att den normalt förekommande utgångspunkten, att arbetstagaren måste stå till arbetsgivarens förfogande för arbete för att rätt till lön skall föreligga utom när arbetstagaren i det särskilda fallet har befriats från denna skyldighet eller det finns uttryckliga avtalsbestämmelser om att ersättning ändå skall utgå, gäller på de avtalsområden som kan vara aktuella. Av det ingivna byggnadsavtalet, som i dessa avseenden enligt parterna har samma innehåll som övriga berörda kollektivavtal, framgår att arbetstagare kan vara frånvarande från arbetet med bibehållen lön under kort ledighet för vissa här inte aktuella ändamål (permission). Avtalet innehåller också regler om permittering och väntetid. Väntetid föreligger då arbetsgivare inte tillhandahåller arbetstagaren något arbete, men inte befriar denne från hans närvaroskyldighet. Då skall väntetidsersättning utgå. Om arbetsgivaren i en sådan situation, utan att anställningen upphör, befriar arbetstagaren från hans närvaroskyldighet föreligger permittering. Då skall permitteringslön utgå. Mot bakgrund av att berörda arbetstagare inte har infunnit sig på arbetsplatserna medger utredningen i målet enligt Arbetsdomstolens mening inte någon annan slutsats än att det är permitteringslön som kan komma i fråga som ersättning för den aktuella dagen. Domstolens prövning kommer alltså att avse om de berörda arbetstagarna har rätt till permitteringslön för den dagen.

Arbetsdomstolen går nu över till det av förbundet framställda fastställelseyrkandet. Förbundets ståndpunkt i denna del kan beskrivas så att om bolaget den aktuella dagen permitterat någon arbetstagare så skall även övriga arbetstagare på den berörda arbetsplatsen anses ha blivit permitterade. Arbetsgivarparterna har bestritt förbundets talan i denna del och även framhållit att bolaget inte har permitterat någon arbetstagare den aktuella dagen.

Förbundet har som ett exempel på en sådan situation pekat på T.M. som erhållit lön för den dagen utan att ha varit på arbetsplatsen eller eljest utfört arbete för bolagets räkning. Arbetsgivarparterna har gjort gällande att ersättningen till T.M. och sammanlagt ett tiotal arbetstagare har utgetts av bolaget i efterhand som ett försök att komma överens med förbundet i den uppkomna tvisten.

I denna del har hållits förhör med Å.J. S.M. P.M. och T.M. Genom förhören med T.M. och P.M. har framkommit att T.M. på morgonen ovädersdagen kontaktade P.M. och då fick beskedet att avvakta och se. Å.J. har förklarat att arbetsgivarsidan, efter förhandlingar med förbundet, i ett försök att nå en lösning på hela frågan utbetalade ersättning till ett tiotal arbetstagare vilka förbundet betecknade som klara fall. S.M. å andra sidan har berättat att förbundet ansåg att de personer som erhöll ersättning alla var permitterade samt att det aldrig var tal om att lösa tvisten genom denna betalning.

T.M:s fall har åberopats som ett exempel på att bolaget har utgett permitteringslön för den aktuella dagen. Utredningen har visat att parterna har olika uppfattning i frågan om denne då var permitterad och anledningen till att han erhållit ersättning för den aktuella dagen. Enligt Arbetsdomstolens mening finns det vid prövningen av förbundets fastställelseyrkande inte anledning att gå närmare in på den frågan. Det framstår nämligen enligt domstolens mening som helt klart att det, när det ifrågasätts huruvida en arbetstagare har blivit permitterad eller inte, måste göras en individuell prövning av omständigheterna i varje enskilt fall. Det får då visserligen förutsättas att lika fall behandlas lika. Detta är dock något annat än att generellt slå fast att alla arbetstagare på en arbetsplats skall anses permitterade en viss dag redan av den anledningen att någon av dem har blivit det. Redan av det skälet kan enligt Arbetsdomstolens mening förbundets yrkande i denna del inte bifallas.

Arbetsdomstolen övergår nu till frågan om ersättning till G.L. och B.L.

Förbundet har gjort gällande att G.L. har rätt till ersättning för den 17 november 1995 trots att denne inte inställde sig på arbetsplatsen. Enligt förbundet har G.L. erhållit ett oklart besked om huruvida han hade att inställa sig på arbetsplatsen eller inte. Förbundet har anfört att den i vissa arbetsrättsliga sammanhang tillämpade principen om att oklarheter går ut över arbetsgivaren är tillämplig i detta speciella fall och att det medför att ersättning skall utgå till G.L.

Av utredningen i målet har framkommit att det på den aktuella arbetsplatsen fanns en arbetsplatsbeskrivning med bl.a. telefonnummer till personer som arbetstagarna skulle kontakta i händelse av sjukdom. Någon instruktion om vart arbetstagarna skulle vända sig i händelse av otjänligt väder fanns däremot inte.

Det förbundet åberopat i sammanhanget är i huvudsak vad som skall ha förekommit mellan G.L. och R.L. på kvällen den 16 november, dvs. dagen före den dag för vilken ersättning begärs. Utredningen i denna del består huvudsakligen av uppgifter som de har lämnat vid förhören inför Arbetsdomstolen. G.L. har berättat att han och R.L. på kvällen den 16 november deltog i ett arbetschefsmöte, att de på parkeringsplatsen efter mötet diskuterade det pågående snöovädret och att R.L. då på förfrågan om hur de skulle förfara om ovädret fortsatte svarade "då får vi väl slå igen" eller något liknande. G.L. har också berättat att han morgonen därpå ringde till arbetsplatsen utan att få något svar, samt att han då utan framgång sökte R.L. i dennes hem. R.L. har för sin del berättat att han inte kunnat erinra sig om G.L. deltog i det aktuella mötet, men att detta i och för sig är fullt möjligt. Han har vidare berättat att han inte har något minne av att ha diskuterat väderfrågan med G.L. att han själv på grund av snöovädret inte kunde ta sig hem utan övernattade på annat håll och därför inte fanns i bostaden på morgonen den 17 november, samt att hans hustru sagt att ingen sökt honom i hemmet.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Det finns inte någon anledning att ifrågasätta de uppgifter som G.L. och R.L. har lämnat. Mot bakgrund av R.L:s svaga minnesbild av kvällen den 16 november utgår Arbetsdomstolen vid bedömningen från att G.L. deltog i det aktuella mötet och att ett samtal med det innehåll han uppgivit därvid förekom mellan honom och R.L.

G.L. har själv berättat att han vid samtalet med R.L. för sin del trodde att verksamhet skulle kunna bedrivas dagen därpå. Han synes alltså inte då ha uppfattat sig som permitterad. Fråga uppkommer då om G.L. mot bakgrund av R.L:s uttalande, det fortsatta snöovädret samt det misslyckade försöket att få kontakt med R.L. på morgonen den 17 november, kan anses ha blivit permitterad.

Några lagregler rörande permitteringsrätten som sådan finns inte. På de avtalsområden där permitteringsrätt föreligger anses den rättsliga grunden härför ligga i det enskilda anställningsavtalet och i kollektivavtalet. På de i målet berörda avtalsområdena avses med permittering situationen då arbetsgivaren, utan att anställningen upphör, på grund av arbetsbrist, driftsstörning eller annan sådan omständighet inte tillhandahåller arbetstagaren något arbete samt befriar denne från skyldigheten att närvara på arbetsplatsen. I sammanhanget bör framhållas att en arbetstagare inte är att anse som permitterad under tid då han inte står till arbetsgivarens förfogande (se AD 1976 nr 4).

Av utredningen har framgått att tillämpningen av reglerna om permittering på de i målet aktuella avtalsområdena tidigare var relativt löslig. Det har emellertid också framgått att avtalsparterna i samband med förändringar av ersättningsreglerna vid permittering i mitten av 1980-talet enades om en skärpning av reglerna. I avtalen betonades därför att permitteringsrätten fortsättningsvis tillföll arbetsgivaren och att det således inte längre var möjligt för arbetstagaren att själv besluta om permittering. Av ett i målet åberopat cirkulär utgivet i december 1985 av dåvarande Byggförbundet framgår att detta då rekommenderade sina medlemsföretag att skapa rutiner för hur ett avbrott på grund av otjänlig väderlek skall hanteras i företaget, samt ansåg det vara lämpligt att arbetsgivaren på förhand klarlägger vilka åtgärder en arbetare skall vidta då det uppstår hinder i arbetet av nämnda skäl och att det t.ex. borde meddelas vilka arbetsledare som skall kontaktas i frågan.

Arbetsgivarparterna har för sin del gjort gällande att arbetstagaren har att inställa sig på arbetsplatsen för att en permittering över huvud taget skall bli aktuell. Att det skulle vara ett oeftergivligt krav att arbetstagaren inställer sig på arbetsplatsen för att där bli permitterad kan dock inte utläsas av byggnadsavtalets ordalydelse. Genom de av L-E.F.lämnade uppgifterna har framgått att det på vissa arbetsplatser i byggbranschen i förekommande fall tillämpas en rutin med telefonkedja, varvid någon eller några personer ringer arbetsledningen och får besked om huruvida arbetstagarna är permitterade eller inte. Detta besked vidarebefordras sedan till övriga arbetstagare genom en telefonkedja. När den rutinen tillämpas kan således en arbetstagare få besked om att han är permitterad när han befinner sig i hemmet.

Enligt Arbetsdomstolens mening är det utrett att permittering i vissa fall kan ske utan att arbetstagaren personligen inställer sig på arbetsplatsen och att det är arbetsgivaren som har att besluta om permittering.

Det är i och för sig riktigt att Arbetsdomstolen tidigare uttalat att det i praxis har ansetts att en arbetsgivare har ett särskilt ansvar för att oklarheter som kan uppstå blir undanröjda och att detta synsätt i särskilda fall kan få betydelse även i en permitteringssituation, se AD 1985 nr 9. Enligt domstolens mening kan det i nu förevarande fall dock inte anses föreligga någon sådan oklarhet som arbetsgivaren haft särskilt ansvar för att undanröja. Det bör enligt domstolens mening också framhållas att det inte synes vara vad som förekom mellan honom och R.L. som fick G.L. att utebli från arbetet. Såvitt framkommit berodde detta i stället på att det inte var praktiskt möjligt för honom att ta sig till arbetsplatsen. Detta är något helt annat än att arbetsgivaren av någon anledning inte kan tillhandahålla arbete åt arbetstagaren. Arbetsgivarparterna har också gjort gällande att förhållandena på arbetsplatserna har varierat och att arbete i och för sig hade kunnat utföras om arbetstagarna kommit till arbetsplatsen, i vart fall i form av snöskottning, vilket var den syssla som blev aktuell när arbetet återupptogs måndagen därpå. Utredningen i målet ger enligt Arbetsdomstolens mening inte underlag för slutsatsen att arbete över huvud taget inte hade kunnat utföras om arbetstagarna hade kommit till arbetsplatsen. Tilläggas kan att Arbetsdomstolen tidigare har haft att bedöma vad som skall gälla när arbetstagare på tjänstemannaområdet på grund av naturhinder varit förhindrade att inställa sig på arbetsplatsen, se AD 1977 nr 202. Av det rättsfallet framgår att arbetstagare på det avtalsområdet själv står risken för att han på grund av t.ex. snöhinder inte kan inställa sig på arbetet.

Slutsatsen av det anförda blir enligt Arbetsdomstolens mening att G.L. inte kan anses ha varit permitterad den 17 november. Yrkandet om permitteringslön till honom skall därför inte bifallas.

Det bör enligt Arbetsdomstolens mening tilläggas att det inte är uteslutet att det kan finnas situationer där ett oklart besked från arbetsgivaren får till följd att en arbetstagare som uteblir från arbetsplatsen får anses ha blivit permitterad. Om någon sådan situation är det som framgått emellertid inte fråga i detta fall.

B.L. skulle ovädersdagen den 17 november ha arbetat på en arbetsplats som då saknade arbetsledning. Enligt förbundets mening är han därför berättigad till ersättning trots att han inte inställde sig på arbetsplatsen.

Genom förhöret med B.L. har framkommit att han på morgonen den 17 november konstaterade att det inte var möjligt att köra till arbetsplatsen. Han gjorde då utan framgång fem - sex försök att per telefon få kontakt med platschefen eller arbetsledaren och ringde därefter en arbetskamrat som konstaterade att det inte var någon idé att försöka ta sig till arbetsplatsen.

Såvitt framkommit i målet har B.L:s beslut att utebli från arbetsplatsen den aktuella dagen berott på att han till följd av snöovädret saknade möjlighet att ta sig dit. Huruvida det fanns arbetsledning på arbetsplatsen eller om han saknade nycklar dit synes inte ha haft någon betydelse för hans beslut att stanna i hemmet. Förbundets ståndpunkt i denna del av målet synes närmast kunna beskrivas så att B.L. bör vara berättigad till ersättning för den aktuella dagen eftersom han ändå inte skulle ha kunnat utföra något arbete utan arbetsledning om han hade tagit sig till arbetsplatsen. Arbetsgivarparterna har emellertid gjort gällande att det fanns arbetsuppgifter vilka kunde utföras även utan att arbetsledning fanns på plats. B.L. själv har uppgivit att det kanske hade kunnat finnas utrymme för två eller tre arbetstagare att arbeta inomhus och med städning, samt att snöskottning blev en uppgift när arbetet återupptogs måndagen därpå. Arbetsdomstolens slutsats av vad som framkommit blir att B.L. inte kan anses ha varit permitterad den 17 november. Yrkandet om permitteringslön till honom skall därför inte bifallas.

Enligt Arbetsdomstolens mening bör tilläggas att det inte kan uteslutas att bedömningen kan bli en annan om en arbetstagare inställer sig på en arbetsplats och konstaterar att arbete inte kan utföras eftersom arbetsplatsen är låst eller för att arbetsledning saknas och därför lämnar arbetsplatsen.

Rättegångskostnader

Med den bedömning Arbetsdomstolen gjort är förbundet förlorande part och skall i enlighet med huvudregeln ersätta arbetsgivarparternas rättegångskostnader. Arbetsdomstolen har uppfattat arbetsgivarparterna så att det är enbart Byggentreprenörerna som framställer yrkande om ersättning för rättegångskostnader. Förbundet har överlämnat till Arbetsdomstolen att bedöma den allmänna skäligheten av den yrkade ersättningen och har därvid anmärkt att yrkandet avseende ersättning för resor möjligen kan ifrågasättas. Arbetsdomstolen finner att den yrkade ersättningen får anses skälig.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Byggnadsarbetareförbundets fastställelseyrkande och yrkandena om ersättning till G.L. och B.L.

2. Svenska Byggnadsarbetareförbundet skall ersätta Byggentreprenörerna för rättegångskostnader med tvåhundraåttioniotusenfemhundra (289 500) kr varav 237 500 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1999-06-30, målnummer A-194-1997

Ledamöter: Lars Johan Eklund, Karin Renman, Margit Strandberg, Anders Sandgren, Karin Ekenger (direktör i Svenska Arbetsgivareföreningen; tillfällig ersättare), Thomas Fredén (skiljaktig) (ombudsman i Landsorganisationen; tillfällig ersättare)) och Ellen Linder (skiljaktig) (utredare i Landsorganisationen; tillfällig ersättare)).

Sekreterare: Susanne Forssman

Ledamöterna Thomas Fredéns och Ellen Linders skiljaktiga mening

I fråga om bedömningen av arbetstagaren G.L:s situation har vi en annan mening än majoriteten.

Vi menar att G.L. hade anledning att uppfatta sig som permitterad.

Det finns inget formkrav för hur ett beslut om permittering ska meddelas. Som framgår av domen ändrades reglerna för permittering 1985. I samband med det utgav dåvarande Byggförbundet ett cirkulär med rekommendation till medlemsföretagen, att skapa rutiner för hur avbrott i samband med otjänlig väderlek ska hanteras i företaget och att arbetsgivaren i förväg klarlägger hur arbetstagarna ska agera, exempelvis vilka arbetsledare de ska kontakta. Den i målet aktuella snöovädersdagen inföll tio år efter det att de nya reglerna infördes. Arbetsgivaren har i det aktuella fallet inte utarbetat några regler i frågan och har därmed, enligt vår mening, genom sin passivitet påtagit sig ansvaret för eventuella oklarheter.

Det samtal som G.L. hade med sin förman kvällen innan kan uppfattas som en villkorad permittering. Även om han på kvällen gjorde den bedömningen att han skulle arbeta den påföljande dagen, kan han i förmannens besked finna stöd för att han skulle vara permitterad morgonen därpå eftersom vädersituationen hade försämrats.

Vidare ter det sig som orimligt för oss att en arbetsgivare enbart genom att hålla sig oanträffbar kan undanröja möjligheten till permitteringslön. Vi ser därför allvarligt på arbetsgivarens oförmåga att lämna klara besked till arbetstagarna den aktuella dagen. Vi menar att G.L. gjort allt som kunnat avkrävas av honom i syfte att få ett besked av arbetsgivaren och denne får därför ta konsekvenserna av brist på klara rutiner. Arbetsgivarens allmänna passivitet då det gäller rutiner och dennes frånvaro den aktuella morgonen har givit arbetstagarna ett eget handlingsutrymme som G.L. genom sitt agerande har haft skälig anledning att använda.

Enligt vår mening kan en arbetstagare inte undantas vid en generell permittering enbart av den anledningen att han inte kan ta sig till arbetsplatsen. Möjligheten eller lämpligheten av att försöka ta sig till arbetsplatsen kan, som vi ser det, inte utgöra ett i varje läge nödvändigt rekvisit för att avgöra om permitteringslön ska kunna utgå. Eftersom G.L. hade anledning att tro att väderleken ledde till att alla hans arbetskamrater skulle vara permitterade den aktuella dagen och då hans svårighet att ta sig till arbetsplatsen inte heller skulle utgöra ett hinder skulle permitteringslön utgått.

Överröstade i denna del är vi i övrigt ense med majoriteten.