AD 2016 nr 9

Parter:

Unionen; Almega Tjänsteförbunden; Stanley Security Sverige AB

Nr 9

Unionen

mot

Almega Tjänsteförbunden och Stanley Security Sverige AB i Stockholm.

Bakgrund och yrkanden m.m.

Stanley Security Sverige AB (bolaget) är medlem i Almega Tjänsteförbunden och därigenom bundet av kollektivavtal med Unionen. R.L. och C.P. är medlemmar i Unionen och var anställda hos bolaget.

Bolaget är ett auktoriserat bevakningsföretag enligt lagen (1974:191) om bevakningsföretag (bevakningslagen). Enligt 4 § bevakningslagen ska all personal hos ett auktoriserat bevakningsföretag vara godkänd av länsstyrelsen.

R.L. och C.P. har på det sätt som krävs varit godkända av länsstyrelsen. Sedan länsstyrelsen återkallat R.L:s och C.P:s godkännanden, avslutade bolaget deras anställningar omedelbart.

Tvisten gäller om bolaget haft rätt att avsluta deras anställningar och om anställningsskyddslagen är tillämplig på bolagets förfarande eller inte.

Unionen har yrkat att Arbetsdomstolen ska förplikta bolaget att

a) till R.L. betala

- ekonomiskt skadestånd med 126 322 kr motsvarande lön inklusive semesterersättning under tiden den 15 maj-31 augusti 2014, och

- allmänt skadestånd med 80 000 kr, varav 60 000 kr för brott mot 18 § anställningsskyddslagen, 10 000 kr för brott mot 19 § andra stycket anställningsskyddslagen och 10 000 kr för brott mot 30 § första stycket anställningsskyddslagen,

b) till C.P. betala allmänt skadestånd med 80 000 kr, varav 60 000 kr för brott mot 18 § anställningsskyddslagen, 10 000 kr för brott mot 19 § andra stycket anställningsskyddslagen och 10 000 kr för brott mot 30 § första stycket anställningsskyddslagen, och

c) till Unionen betala 30 000 kr för brott mot 30 § första stycket anställningsskyddslagen, varav 15 000 kr avseende R.L:s skiljande från anställningen och 15 000 kr avseende C.P:s skiljande från anställningen.

Unionen har yrkat ränta enligt 6 § räntelagen på de allmänna skadestånden från dagen för delgivning av stämning, den 28 april 2015, och såvitt avser ekonomiskt skadestånd till R.L. på 19 522 kr från den 25 maj 2014, på 35 600 kr från den 25 juni 2014, på 35 600 kr från den 25 juli 2014, samt på 35 600 kr från den 25 augusti 2014, allt till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt Unionens talan. Inget belopp har vitsordats som skäligt i och för sig avseende de allmänna skadestånden. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att bolaget på något sätt brutit mot anställningsskyddslagen har arbetsgivarparterna gjort gällande att de allmänna skadestånden ska jämkas till noll eller till det belopp som Arbetsdomstolen finner skäligt. Arbetsgivarparterna har vitsordat beloppet avseende det ekonomiska skadeståndet som skäliga i och för sig. Sätten att beräkna ränta har vitsordats som skäliga i och för sig.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Unionen

Sammanfattning av grunderna

Bolagets agerande innebär att R.L. och C.P. har avskedats från sina respektive tillsvidareanställningar utan laga skäl. Bolaget har härigenom brutit mot anställningsskyddslagen. R.L. har därför rätt till allmänt skadestånd samt ekonomiskt skadestånd motsvarande lön och semesterersättning under del av uppsägningstiden. C.P. har avskedats men återanställts och har rätt till allmänt skadestånd.

Bolaget har, när R.L. och C.P. avskedades, inte följt formföreskrifterna i anställningsskyddslagen. Bolaget har underlåtit att lämna underrättelse senast en vecka före avskedandena. Bolaget har inte heller lämnat någon fullföljdshänvisning. Bolaget har härigenom brutit mot anställningsskyddslagen och ska betala allmänt skadestånd till R.L. respektive C.P.

Bolaget har inte varslat Unionen senast en vecka före respektive avskedande varför bolaget ska förpliktas betala allmänt skadestånd till Unionen för brott mot anställningsskyddslagen.

Om Arbetsdomstolen finner att anställningsskyddslagen inte ska tillämpas har grund för hävning av anställningsavtalen inte förelegat. Vid anställningsavtalens ingående har det inte ställts ett krav i respektive anställning om att en förutsättning för anställningen var länsstyrelsens godkännande att arbeta i ett bevakningsföretag. Ekonomiskt skadestånd för R.L. ska därför utgå under perioden 15 maj-31 augusti 2014.

Rättslig argumentation

Frågan om återkallande av godkännande har av förvaltningsrätten bedömts olika avseende R.L. och C.P. trots att omständigheterna var relativt likartade. Oavsett om det var korrekt att återkalla R.L:s godkännande eller inte, är frågan vilka konsekvenser återkallandet ska få för anställningsskyddet.

Av 3 § bevakningslagen framgår förutsättningarna för att bevilja ett företag auktorisation. Av 4 § samma lag framgår bl.a. att all personal ska vara godkänd för anställning i ett företag som har auktorisation för bevakningsuppdrag. Bevakningslagen och dess 4 § kan inte tas till intäkt för att en arbetsgivare kan häva anställningsavtalet med omedelbar verkan utan att tillämpa anställningsskyddslagen. Bestämmelsen i 4 § bevakningslagen kan inte tolkas på sådant sätt att den utan vidare åsidosätter det tvingande anställningsskyddet i anställningsskyddslagen. Det är i och för sig förståeligt att ett auktoriserat bevakningsföretag inte vill äventyra sin auktorisation. Bevakningslagen kan dock inte innebära att ett bevakningsföretag omedelbart måste avsluta anställningsförhållandet om en anställds godkännande återkallas.

Om anställningsskyddslagen inte ska tillämpas måste man se till de rättsliga förutsättningarna för att häva ett anställningsavtal. Det råder ett väsentlighetskrav för hävning av anställningsavtal vid åsidosättande av kontraktsförpliktelse, se Bertil Bengtsson, Hävningsrätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott, 1967, s. 328. Denna skrift rör tiden innan anställningsskyddslagen, men är relevant eftersom arbetsgivarparterna åberopar allmänna kontraktsrättsliga principer till grund för hävning.

När R.L. och C.P. anställdes fanns det inget krav på godkännande från länsstyrelsen. Det fanns det inte heller när deras anställningar övergick från det bolag de ursprungligen anställdes i, till det som sedermera blev bolaget. Det var först 2011 som länsstyrelsen godkände dem. Kravet på godkännande blev en ny förutsättning som fördes in i de bestående anställningsavtalen, vilket gör att hävningssituationen ser annorlunda ut än om förutsättningen hade förelegat när anställningsavtalet träffades. I detta fall har verksamheten utvecklats på ett sådant sätt att ett godkännandeförfarande krävs. Arbetsgivaren får ta ansvar för detta och inte de enskilda anställda. Ett myndighetsbeslut som fattats på grund av omständigheter som inte förelåg vid anställningstillfället kan alltså inte åberopas som en hävningsgrund med allmänna avtalsrättsliga utgångspunkter.

Det är en rimligare utgångspunkt att arbetsgivaren säger upp anställningsavtalen i stället för att avskeda de anställda. Bestämmelsen i 4 § bevakningslagen kan inte tolkas som att ett bevakningsföretag inte skulle tillåtas ha kvar en anställd under en uppsägningstid. En sådan tolkning skulle åsidosätta anställningsskyddet helt. Med arbetsgivarparternas synsätt skulle en anställd vars anställning hävts på avtalsrättslig grund helt gå miste om sin uppsägningstid. Detta trots att företaget inte anser sig ha laga skäl för ett avskedande med hänsyn till den bakomliggande orsaken till återkallandet av godkännandet.

För det fall arbetsgivaren bedömer att de uppsagda inte kan vistas på arbetsplatsen får arbetsgivaren bära det ekonomiska ansvaret för de förändrade förutsättningarna i bolagets verksamhet och påverkan på redan ingångna anställningsavtal, genom att arbetsbefria under uppsägningstid. Detta gäller i synnerhet den situationen att förutsättningarna att vara godkänd för bevakningslagen inte förelåg vid anställningstidpunkten. R.L. har stått till förfogande för arbetsgivaren på sådant sätt att han äger rätt till ekonomiskt skadestånd motsvarande uppsägningslön.

Arbetsgivarparterna har bevisbördan för att bevakningslagen förutsätter att anställda utan godkännande inte ens under uppsägningstid tillåts vara anställda i bolaget.

Återkallelse av auktorisation och godkännande regleras i 13 och 13 a §§ bevakningslagen. Återkallelse av auktorisation kan enligt 13 § ske när det inte längre finns förutsättningar för sådan enligt 3 § eller när det i övrigt finns särskild anledning till återkallelse.

Enligt förordning (1989:149) om bevakningsföretag m.m. har tillämpningen av bevakningslagen i väsentliga delar överlämnats till polismyndigheten. Rikspolisstyrelsen har utfärdat föreskrifter om tillämpningen i RPSFS 2012:18-FAP 579-2, Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till lagen (1974:191) och förordningen (1989:149) om bevakningsföretag. Det framgår av 4 kap. 1 § i dessa föreskrifter att särskilda krav ställs på väktare och föreståndare samt andra med inflytande över verksamheten.

Varken R.L. eller C.P. hade befattningar som innebar uppgifter som väktare eller konkreta bevakningsuppdrag. Bolaget skulle inte äventyra sin auktorisation om bolaget till länsstyrelsen skulle uppge att de anställda var personer som inte utförde konkreta bevakningsuppdrag utan arbetade med arbetsuppgifter som låskoordinering och ekonomiska frågor i bolaget, att brottsligheten hade en sådan karaktär att den inte i sig innebar någon risk i verksamheten eller hade koppling till arbetsuppgifterna för respektive arbetstagare, och att personerna var uppsagda från sina respektive anställningar. Det bör även noteras att det krävs starkare skäl att återkalla en auktorisation än vad som krävs för att avslå en ansökan om auktorisation, se 6 kap. 1 § i föreskrifterna.

Arbetsgivarparterna

Sammanfattning av grunderna för bestridandet

Besluten att återkalla R.L:s och C.P:s godkännanden är myndighetsbeslut. De utgör sådana rättsliga hinder mot att ha R.L. och C.P. anställda, som bolaget äger rätt att åberopa för att befria sig från anställningsavtalen. Länsstyrelsens beslut gäller omedelbart. Bolaget har efter länsstyrelsens beslut varit skyldigt att omedelbart avsluta R.L:s och C.P:s anställningar.

Detta har varken skett genom ett avskedande eller en uppsägning utan genom att anställningsavtalen har hävts på avtalsrättslig grund. Bolaget har således inte brutit mot anställningsskyddslagen och ska därför inte åläggas att betala allmänt eller ekonomiskt skadestånd till R.L. och C.P.

Eftersom anställningsskyddslagen inte är tillämplig på de hävningar av anställningsavtalen som bolaget genomfört, har bolaget inte varit skyldigt att iaktta formföreskrifterna i anställningsskyddslagen.

Om Arbetsdomstolen anser att anställningsskyddslagen inte ska tillämpas och att grund för hävning av anställningsavtalen ändock inte förelegat, har R.L. likväl inte rätt till ersättning för mistad lön. Till följd av att han inte varit godkänd för arbete på bevakningsföretag har han nämligen inte stått till förfogande för arbete.

Skulle Arbetsdomstolen finna att åtgärderna är att likställa med avskedande och att anställningsskyddslagen är tillämplig har skäl för åtgärderna förelegat enligt 18 § anställningsskyddslagen. Mot bakgrund av att bolaget stöttat R.L. med juridisk hjälp och att bolaget kompenserat C.P. ekonomiskt genom att betala lön även under mellanperioden, har någon arbetsrättslig kränkning inte ägt rum. Bolaget har endast följt myndighetsbeslut och snarare stöttat än kränkt arbetstagarna. Ett eventuellt allmänt skadestånd ska därför jämkas.

Rättslig argumentation

Bevakningslagen tillkom för att lagstiftaren ansåg att samhället inte enbart kan skyddas av polis och räddningstjänst och att samhället därför har behov av ytterligare skydd av privata säkerhetsföretag eller bevakningsföretag. Det grundläggande skälet för att införa 1974 års bevakningslag var att det ansågs vara av väsentlig betydelse att allmänheten kan lita på bevakningsföretag. Av förarbetena till bevakningslagen framgår bl.a. att riskerna för att den som tvingas vända sig till ett bevakningsföretag blir utsatt för brottsliga handlingar från bevakningsföretagets eller dess personals sida, så långt möjligt, bör undanröjas (prop. 1974:39 s. 16). Det anses ha stor betydelse att den som ska tjänstgöra i ett bevakningsföretag uppfyller de krav som ställs på honom avseende laglydnad (prop. 1988/89:63 s. 11).

En förutsättning för auktorisation enligt bevakningslagen är att all personal i bolaget är godkänd av länsstyrelsen. Enligt 4 § bevakningslagen avser prövningen laglydnad, medborgerlig pålitlighet samt lämplighet i övrigt för sådan anställning. Med ”all personal” avses inte bara alla anställda utan även ledamöter och suppleanter i bevakningsföretagets styrelse. Bestämmelsen i 4 § ska tolkas enligt sin ordalydelse. Det lämnas inget utrymme för att ha icke godkänd personal i tjänst, t.ex. under de uppsägningstider som följer av anställningsskyddslagen. Eftersom det inte finns något undantag från kravet på länsstyrelsens godkännande saknas det helt möjlighet att t.ex. omplacera en arbetstagare som av något skäl fått sitt tillstånd återkallat.

En auktorisation att bedriva verksamhet som bevakningsföretag kan när som helst återkallas, t.ex. om det visar sig att företaget har anställda som inte är godkända av länsstyrelsen. På samma sätt kan ett godkännande att arbeta i ett auktoriserat bevakningsföretag återkallas av länsstyrelsen om individen inte längre uppfyller kraven på laglydnad, medborgerlig pålitlighet samt lämplighet i övrigt. Enligt 13 a § bevakningslagen gäller länsstyrelsens beslut att återkalla ett godkännande omedelbart, om inte annat förordnas.

Vid en konflikt mellan anställningsskyddslagen och straff- och förvaltningsbestämmelserna i bevakningslagen har de senare företräde eftersom dessa utgör speciallag i förhållande till de allmänna anställningsskyddsreglerna i anställningsskyddslagen. Ett beslut från länsstyrelsen att återkalla godkännandet utgör således ett rättsligt hinder som arbetsgivaren äger åberopa för att omgående befria sig från anställningsavtalet.

Bolaget har varit skyldigt att följa länsstyrelsens beslut. Om länsstyrelsens beslut i efterhand visar sig felaktiga, så är det inget som arbetsgivaren kan hållas ansvarig för. Unionen vänder sig mot effekterna av reglerna i bevakningslagen, t.ex. att en anställd som omedelbart skiljs från anställningen och inte får tjänstgöra saknar rätt till ersättning även för det fall beslutet senare visar sig vara felaktigt. Såväl beslutet att återkalla godkännandet som att riva upp återkallelsen, är myndighetsutövning. Eventuella skadeståndsanspråk för felaktig myndighetsutövning från enskilda ska normalt resas mot staten.

Förskrifterna i 4 kap. 1 § i Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till lagen och förordningen om bevakningsföretag, är tillämpningsföreskrifter. Länsstyrelsen ställer högre krav på väktare än andra anställda vid godkännandeprövningen. Det saknar emellertid betydelse för prövningen i målet eftersom domstolen ska pröva huruvida arbetsgivaren agerat korrekt när man följt länsstyrelsens beslut. Svarandeparterna har inte bevisbördan för tolkningen av lagreglerna i bevakningslagen.

Utredningen

På Unionens begäran har förhör hållits med R.L. och C.P. Arbetsgivarparterna har åberopat skriftlig bevisning.

Domskäl

Händelseförloppet

Följande är ostridigt.

R.L. anställdes 2007 som larmassistent i verksamheten. Denna bedrevs då av ett annat företag som inte var tillståndspliktig och inte krävde auktorisation enligt bevakningslagen. År 2009 övergick verksamheten till bolaget som då hette Niscaya Group AB. Verksamheten kom senare att omfattas av tillståndsplikt enligt bevakningslagen. R.L. godkändes av länsstyrelsen den 21 juni 2011. R.L. dömdes för rattfylleri den 12 december 2013. Med anledning av domen beslutade länsstyrelsen den 9 maj 2014 att återkalla hans godkännande för anställning hos auktoriserat bevakningsföretag. Bolaget beslutade den 15 maj 2014 att med omedelbar verkan avsluta R.L:s anställning. Han arbetade då som låskoordinator. R.L. överklagade länsstyrelsens beslut. Bolaget ville behålla R.L. som anställd och anlitade ett juridiskt ombud som företrädde R.L. i förvaltningsprocessen. Förvaltningsrätten fastställde dock länsstyrelsens beslut den 23 juli 2014. Beslutet vann laga kraft den 25 augusti 2014. R.L. påbörjade en ny anställning hos en annan arbetsgivare i september 2014.

C.P. anställdes i verksamheten 2009 och har sedan dess arbetat som financial solutions manager. När han anställdes var verksamheten inte tillståndspliktig och krävde inte auktorisation enligt bevakningslagen. I anslutning till att verksamheten blev tillståndspliktig, godkändes han av länsstyrelsen den 1 april 2011. C.P. dömdes för grovt rattfylleri den 23 januari 2014. Med anledning av domen återkallade länsstyrelsen den 3 november 2014 C.P:s godkännande för anställning hos auktoriserat bevakningsföretag. Efter att bolaget fått vetskap om länsstyrelsens beslut avslutades C.P:s anställning med omedelbar verkan den 6 november 2014. C.P. överklagade länsstyrelsens beslut och förvaltningsrätten ändrade det den 1 december 2014. Länsstyrelsen beslutade därför den 4 december 2014 att åter godkänna C.P. för anställning hos auktoriserat bevakningsföretag. Bolaget återanställde C.P. direkt därefter. Bolaget har i efterhand betalat lön till C.P. för tiden mellan den 6 november och 4 december 2014.

Tvisten

Tvisten gäller om bolaget haft rätt att avsluta R.L:s och C.P:s anställningar.

Förbundet har hävdat att bolagets agerande innebär att R.L. och C.P. har avskedats från sina respektive tillsvidareanställningar utan att laga skäl förelegat. Förbundet har även gjort gällande att bolaget inte följt formföreskrifterna i anställningsskyddslagen inför och vid avskedandena. Förbundet har även anfört att för det fall anställningsskyddslagen inte ska tillämpas så har grund för hävning ändå inte förelegat.

Bolaget har anfört att besluten att återkalla R.L. och C.P:s godkännanden är myndighetsbeslut och att bolaget därför är skyldigt att med omedelbar verkan avsluta deras anställningar. Länsstyrelsens beslut utgör enligt bolaget sådana rättsliga hinder mot att ha R.L. och C.P. anställda att bolaget har rätt att häva anställningsavtalen på avtalsrättslig grund. Anställningsskyddslagen är därför inte tillämplig. Om anställningsskyddslagen är tillämplig, har det förelegat laga grund för avskedande. I vart fall har R.L. inte rätt till ersättning för mistad lön eftersom han inte varit godkänd för arbete på bevakningsföretag och därmed inte stått till förfogande för arbete.

Rättsliga utgångspunkter

En arbetsgivare får, enligt 18 § anställningsskyddslagen, avskeda en arbetstagare, om denne grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Ett avskedande innebär att anställningen avslutas omedelbart. Vid avskedanden ska arbetsgivaren iaktta vissa formföreskrifter i anställningsskyddslagen såsom att underrätta arbetstagaren i förväg om avskedandet (30 §) och att avskedandet ska var skriftligt och innehålla vissa uppgifter (19 §). En arbetsgivare anses i vissa fall ha möjlighet att omedelbart avsluta en anställning utan att detta sker enligt anställningsskyddslagens regler. Så är främst fallet om anställningsavtalet är ogiltigt enligt avtalsrättsliga regler, t.ex. 30 § avtalslagen (se bl.a. AD 2000 nr 81). Inom arbetsrätten brukar man uttrycka det som att anställningsavtalet hävs med stöd av t.ex. 30 § avtalslagen (se t.ex. AD 2014 nr 39 och AD 1979 nr 143). Att använda termen hävning på detta vis avviker något från den terminologi som normalt utnyttjas inom den allmänna kontraktsrätten, där termen huvudsakligen betecknar en påföljd för kontraktsbrott men normalt inte används för återgång av avtal på andra grunder, t.ex. enligt reglerna i 3 kap.avtalslagen (se t.ex. Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II Kontraktsrätt, andra häftet, 6 uppl. 2016, s. 184 ff.). Om ett anställningsavtal är ogiltigt enligt allmänna avtalsrättsliga regler kan alltså arbetsgivaren häva anställningsavtalet utan att iaktta anställningsskyddslagens regler om avskedande (se t.ex. AD 1980 nr 89). Om, å andra sidan, en arbetsgivare förklarar ett anställningsavtal hävt och en domstol därefter finner att grund för hävning inte förelegat, uppfattas hävningen som ett avskedande och rättsföljderna för ett sådant är i princip tillämpliga (jfr AD 2014 nr 39 och AD 2014 nr 13).

Av rättspraxis framgår att en arbetsgivare även i andra fall än vid ogiltighet enligt avtalstalagens regler kan avsluta en anställning med omedelbar verkan utan att iaktta anställningsskyddslagens regler. I AD 1979 nr 90 hade en arbetsgivare med omedelbar verkan avslutat en anställning för en arbetstagare som saknade nödvändigt arbetstillstånd enligt utlänningslagen. Arbetstagaren hade tidigare haft arbetstillstånd. När detta var på väg att löpa ut ansökte han om fortsatt tillstånd. Dåvarande Invandrarverket avslog ansökan och drygt en månad därefter skildes arbetstagaren från sin anställning. Arbetsdomstolen framhöll att arbetstagaren enligt utlänningslagen måste ha arbetstillstånd för att få arbeta i landet och att arbetsgivaren kunde dömas till straff om denna har utlänning i sin tjänst utan att utlänningen har arbetstillstånd. Domstolen framhöll vidare att anställningsskyddslagens regler om avskedande, som är avsedda för fall när en arbetstagare har grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren, inte är särskilt väl lämpade för ifrågavarande situationer. Mot bakgrund härav ansåg domstolen att arbetsgivaren i den aktuella situationen, där frågan om arbetstagarens arbetstillstånd var helt avslutat, haft rätt att omedelbart skilja arbetstagaren från anställningen utan att iaktta anställningsskyddslagens regler.

Har bolaget haft rätt att häva arbetstagarnas anställningsavtal?

Bolaget är ett auktoriserat bevakningsföretag enligt bevakningslagen. Av bevakningslagen framgår bl.a. följande. Länsstyrelsen utövar tillsyn över auktoriserade bevakningsföretag och kan återkalla företagens auktorisation om det inte längre finns förutsättningar enligt bevakningslagen för auktorisation eller när det i övrigt finns särskild anledning till återkallelse (13 och 15 §§). All personal hos ett auktoriserat bevakningsföretag ska vara godkänd vid prövning med avseende på bl.a. laglydnad. Detsamma gäller föreståndaren för verksamheten samt ledamöter och suppleanter i bevakningsföretagets styrelse (4 § bevakningslagen). Länsstyrelsen kan besluta om återkallande av godkännande (13 a §). Länsstyrelsens beslut kan överklagas till förvaltningsrätten, men gäller omedelbart om inte annat förordnas (13 a och 15 §§). Av förarbetena till bevakningslagen framgår att kravet på godkännande av personal syftar till att det hos bevakningsföretag inte ska tjänstgöra personer som inte uppfyller kraven på laglydnad (prop. 1988/89:63 s. 11 och prop. 2005/06:136 s. 17 f.).

R.L. och C.P. godkändes 2011 av länsstyrelsen för arbete hos bevakningsföretag. Deras godkännande återkallades 2014 till följd av att de dömts till straff för brott som begåtts efter godkännandet. Det som sägs i det följande tar sikte på den aktuella situationen och det är inte säkert att andra liknande situationer ska bedömas på samma sätt, t.ex. om det när ett företag ansöker om auktorisation visar sig att en redan anställd arbetstagare inte uppfyller förutsättningarna för att bli godkänd av länsstyrelsen.

Av bevakningslagen följer att ett auktoriserat bevakningsföretag inte får sysselsätta arbetstagare vars godkännande har återkallats. Kravet på godkännande gäller alla anställda hos företaget och det föreligger därför inte någon möjlighet att omplacera en arbetstagare vars godkännande har återkallats. Efter att ett beslut om återkallelse av godkännande vunnit laga kraft står det klart att berörda arbetstagare inte kommer att kunna sysselsättas hos bevakningsföretaget, utan att företaget äventyrar sin auktorisation. Det bevakningsföretag hos vilket arbetstagaren är anställd är alltså till följd av myndighetsbeslut förhindrad att sysselsätta de berörda arbetstagarna. Enligt Arbetsdomstolens mening är det - av samma skäl som anfördes i AD 1979 nr 90 - inte lämpligt att tillämpa anställningsskyddslagens regler om uppsägning eller avskedande i en situation som den aktuella, utan arbetsgivaren får i princip anses ha möjlighet att skilja arbetstagaren från anställningen utan att iaktta anställningsskyddslagens regler efter att länsstyrelsens beslut vunnit laga kraft.

Som nämnts gäller länsstyrelsens beslut om återkallelse omedelbart och utan hinder av att beslutet inte vunnit laga kraft. Frågan är om det nyss sagda äger tillämpning även innan beslutet vunnit laga kraft. Enligt Arbetsdomstolens mening kan det inte av bevakningslagen följa en skyldighet för bevakningsföretag att omedelbart avsluta ett anställningsavtal redan när länsstyrelsens beslut kommer till företagets kännedom. Som framgått ovan är syftet med kravet på godkännande att hindra personer som inte uppfyller kraven på laglydnad från att tjänstgöra i verksamheten. För att bevakningsföretaget ska uppfylla kravet i 4 § bevakningslagen är det, enligt Arbetsdomstolens mening, tillräckligt att företaget avstänger berörd arbetstagare från att delta i bevakningsföretagets verksamhet i avvaktan på att beslutet vinner laga kraft (jfr prop. 1988/89:63 s. 13 f. och 22). Om bevakningsföretaget tillåts att häva anställningen redan före beslutet vunnit laga kraft riskerar arbetstagaren att stå utan anställning om beslutet ändras efter överklagande till allmän förvaltningsdomstol.

Mot bakgrund härav har bolaget, enligt Arbetsdomstolens mening, inte haft rätt att häva R.L:s och C.P:s anställningsavtal innan länsstyrelsens beslut om återkallande av godkännande vunnit laga kraft. Vid denna bedömning är bolagets åtgärd att omedelbart skilja R.L. och C.P. från deras anställningar att jämställa med att dessa blev avskedade. Enligt Arbetsdomstolens mening förelåg inte laga skäl för avskedande av R.L. och C.P. Bolaget har således brutit mot anställningsskyddslagen.

Skadeståndet

Bolaget har genom att avsluta R.L:s och C.P:s anställningar brutit mot anställningsskyddslagen och är därför i princip skyldigt att betala skadestånd till dem enligt 38 § anställningsskyddslagen.

När det gäller skadeståndet till R.L. gör Arbetsdomstolen följande bedömning.

Som framgått ovan har Arbetsdomstolen ansett att bolaget till följd av att länsstyrelsen återkallat R.L:s godkännande haft rätt dels att avstänga honom från arbete fram till dess beslutet vann laga kraft, dels att häva anställningsavtalet efter att beslutet vann laga kraft. R.L. har själv orsakat att länsstyrelsen återkallade hans godkännande. Med beaktande härav bestämmer Arbetsdomstolen det allmänna skadeståndet till 30 000 kr.

När det gäller yrkandet om ersättning för förlorad lön under perioden fram till dess länsstyrelsens beslut vann laga kraft gör Arbetsdomstolen följande bedömning. En förutsättning för att arbetstagare ska ha rätt till lön är att denne står till förfogande för arbete (se t.ex. AD 1999 nr 93). Genom att länsstyrelsen, till följd av R.L:s eget agerande, återkallat hans godkännande har han, enligt Arbetsdomstolens mening, inte kunnat stå till förfogande för att arbete hos bolaget. Han skulle därför inte ha haft rätt till lön för den aktuella perioden och yrkandet om ersättning till honom för ekonomisk skada ska därför avslås.

När det gäller skadestånd till C.P. noterar Arbetsdomstolen att bolaget omedelbart återtagit honom i anställning efter att han åter blivit godkänd samt betalat honom lön för tiden mellan han avskedades och återtogs i anställning. Av det föregående framgår att han inte kan anses ha varit berättigad till lön för den tiden. Mot den bakgrunden finner Arbetsdomstolen det skäligt att det allmänna skadeståndet helt faller bort (38 § tredje stycket anställningsskyddslagen).

När det sedan gäller allmänt skadestånd för formaliafelen, konstaterar Arbetsdomstolen, att bolaget agerat utifrån uppfattningen att det haft rätt att häva anställningsavtalen utan iakttagande av anställningsskyddslagens regler. Uppfattningen har inte helt saknat fog, dvs. bolaget har varit i god tro i fråga om anställningsskyddslagen ska tillämpas. Med beaktande härav ska något skadestånd inte utgå till R.L. och C.P. för att bolaget underlåtit att lämna underrättelse och fullföljdshänvisning på sätt som föreskrivs i anställningsskyddslagen. Inte heller ska bolaget betala allmänt skadestånd till Unionen för att inte ha varslat före respektive avskedande (se t.ex. AD 2015 nr 68, AD 2015 nr 26 och AD 2003 nr 105).