AD 1999 nr 96

Parter:

Statstjänstemannaförbundet; Staten genom Linköpings universitet

Nr 96

Statstjänstemannaförbundet

mot

Staten genom Linköpings universitet.

BAKGRUND

Mellan parterna föreligger kollektivavtal.

ST:s medlem A.G. har varit anställd som universitetslektor vid ekonomiska institutionen vid Linköpings universitet sedan 1971. Universitetet sade den 12 maj 1998 upp A.G. från anställningen av personliga skäl. Han avstängdes från tjänstgöring genom beslut samma dag.

Tvist har uppstått om uppsägningen och avstängningen. Tvisteförhandlingar har ägt rum utan att parterna kunnat enas.

YRKANDEN M.M.

ST har yrkat att Arbetsdomstolen skall ogiltigförklara uppsägningen av A.G. samt förplikta universitetet att utge allmänt skadestånd till A.G. med 100 000 kr för uppsägningen och 50 000 kr för avstängningen. På beloppen har yrkats ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 9 juli 1998) till dess betalning sker.

Linköpings universitet har bestritt yrkandena. Inga skadeståndsbelopp har vitsordats som skäliga i och för sig och ett eventuellt skadestånd bör enligt universitetet jämkas, eftersom A.G. medverkat till den uppkomna situationen. Ränteyrkandena har dock vitsordats som skäliga i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

PARTERNAS SAKFRAMSTÄLLNING

ST

A.G. började arbeta vid Linköpings universitet 1971 och blev 1976, efter förslag av professor B.S. tillsvidareanställd på halvtid som lektor i Industriell organisation vid ekonomiska institutionen. Tjänstgöringen avsåg undervisning och det var underförstått att A.G. skulle forska på fritiden, i den mån ekonomiska förutsättningar fanns. Inga särskilda krav på forskning ställdes vid anställningens ingående och det var inte heller ett villkor att A.G. skulle avlägga doktorsexamen.

Åren 1983 - 90 var A.G. tjänstledig och 1990 - 91 sjukskriven. I juli 1991 återkom A.G. till universitetet efter åtta års frånvaro. Till en början var han lite "ringrostig" i sin undervisning men kvaliten förbättrades stadigt. 1996 var A.G. kursansvarig för ämnena Industriell ekonomi och Corporate organization. Professor B.S. var ämnesföreträdare fram till hösten 1995, då han efterträddes av C.B. Om arbetsgivaren hade varit missnöjd med A.G:s arbetsinsats innan dess hade detta i vart fall inte framförts till honom. I mars 1997 framförde C.B. skarp kritik mot A.G:s undervisning, forskning, administration och arbetsmoral. A.G. tog så illa vid sig av kritiken att han skrev till dåvarande prefekten J.D. och bad att få bli omplacerad. Detta ledde till ett möte mellan A.G J.D. och C.B. Det slutade med att A.G. befriades från undervisning för att i stället försöka hitta externa forskningsprojekt och omplaceringsmöjligheter.

Motsättningarna mellan A.G. och C.B. fortsatte emellertid. Vid ett planeringsmöte den 21 april 1997 uppstod en diskussion dem emellan. C.B. framförde att han tänkte ta ifrån A.G. kursansvaret för kursen Corporate organization till hösten och lägga det på en ung doktorand. A.G. som var ovillig att lämna kursansvaret och dessutom tyckte att det var olämpligt att lägga det på en ung doktorand, var medveten om att det var institutionsstyrelsen som skulle fatta beslutet om kursansvar och argumenterade för sin uppfattning. C.B. påstod tre dagar senare i brev till rektor att A.G. hade vägrat att acceptera gällande beslutsformer genom att inte acceptera ämnesföreträdarens beslut, utan fortsatt att betrakta sig själv som kursansvarig. Förbundet menar att denna allvarliga beskyllning var grundlös eftersom det är institutionsstyrelsen som ska fatta beslut i frågan och ämnesföreträdaren endast framlägger ett förslag till beslut. Beslut om kursansvar fattades först i september 1997 och då föreslog C.B. att han själv skulle vara kursansvarig.

A.G. kallades till ett samtal med rektor, A.F. den 17 juni 1997. A.G. som inte hade fått del av C.B:s brev till rektor, trodde att mötet skulle handla om hans begäran om omplacering. A.G. fick varken före eller under mötet del av brevet.

Först i slutet av augusti fick A.G. del av C.B:s brev, som rörde riktlinjer och krav för hans arbete, och ungefär samtidigt fick han del av minnesanteckningar från mötet med rektor. A.G. kände sig mycket pressad och blev i början av september 1997 sjukskriven på grund av hjärtbesvär. Han var sjukskriven under månaderna september - november. C.B. skrev under sjukskrivningen ett brev daterat den 18 september 1997 till A.G. vilket kan ses som ett försök att sätta ytterligare press på A.G.

A.G. återkom den 2 december 1997 och blev samma dag kallad till ett möte med C.B. C.B. skickade dagen därpå en julhälsning till all personal med ett innehåll som rörde A.G. och som kan ses som ytterligare en trakasseriåtgärd. Det ledde till att A.G. den 7 december på nytt skrev till rektor och bad att få bli omplacerad. Vid ett sammanträffande därefter mellan C.B. och A.G. krävde C.B. redovisning av dels en rapport över icke redovisad arbetstid, dels en forskningsplan, dels en kursutvärdering för hösten 1996. A.G:s svar med anledning härav betraktade C.B. som ett nytt fall av arbetsvägran, vilket han i brev framförde till prefekten och administrativa direktören C.K. A.G. bestrider att han arbetsvägrat och menar att han fullgjort de uppgifter som C.B. ålagt honom.

Den 7 januari 1998 avslog rektorn A.G:s begäran om omplacering. A.G. tog mycket illa vid sig av detta. Universitetsledningen hade redan i juni 1997 konstaterat att det fanns en låsning mellan A.G. och ämnesföreträdaren C.B. Trots detta sade man att det bästa var att arbetet fortsatte under samme ämnesföreträdare. A.G. kände att pressen på honom ökade och han befann sig i psykiskt dåligt skick. I detta läge ålades han att sköta undervisningen i Industriell organisation för studenter i grundkurs två istället för som tidigare grundkurs tre. Detta kräver en viss omarbetning av kursen, vilket A.G. inte orkade med. Han var medveten om att undervisningen, som han påbörjade i slutet av januari och bedrev till den 24 februari 1998, inte var fullgod utan präglades av hans psykiskt pressande situation. A.G. blev ånyo sjukskriven den 24 februari - 24 mars 1998. I början av april varslades han om uppsägning av personliga skäl. I detta skede skrev C.B. ett e-postmeddelande till anställda på ämnet och talade om att A.G. fått den sämsta kursvärdering en lärare över huvud taget kan få, att andra institutioner på universitetet inte var intresserade av att ta emot A.G. och att deras vägar måste skiljas. Meddelandet skrevs före uppsägningen och innebar ett förnedrande av A.G. inför universitetets övriga personal. A.G. fick aldrig möjlighet att se eller yttra sig över kursutvärderingen före uppsägningen. Detta är anmärkningsvärt då den påstods vara det som slutligen ledde till uppsägningen. Universitetet beslutade den 12 maj 1998 att säga upp A.G. och att avstänga honom.

Förbundet gör gällande att saklig grund för uppsägning inte föreligger. Uppsägningen skall förklaras ogiltig då A.G. inte har ådagalagt sådana brister i forskning, undervisning eller administration att grund för uppsägning föreligger. A.G. har dessutom sagts upp innan han beretts tid och möjlighet att förbättra sina arbetsinsatser. Uppsägningen har i själva verket berott på C.B:s antipati mot A.G. Universitetet har inte heller fullgjort sin omplaceringsskyldighet, eftersom A.G. hade kunnat erbjudas en tjänst som projektledare för utveckling av länkar mellan universitetet och samhälle/näringsliv med placering vid centrum för kompetensutveckling.

Universitetet

Linköpings universitet blev en egen högskolemyndighet 1970 och fick universitetsstatus 1975. Där finns 3 000 anställda varav 2 000 är lärare och doktorander. Universitetet leds av en styrelse med en rektor som chef. Vid universitetet finns tre olika fakultetsområden - ett tekniskt, ett filosofiskt och ett medicinskt. Där finns nitton institutioner med olika ämnesområden. En institution, som leds av en prefekt, kan tillhöra flera fakulteter. Prefekten är vald för tre år åt gången. Varje ämnesområde har en ämnesföreträdare med visst delegerat beslutsansvar.

Den ekonomiska institutionen tillhör både tekniska och filosofiska fakulteten och har sju ämnesområden, varav Industriell organisation är ett. Prefekt för den ekonomiska institutionen är J.D. Institutionen har 150 anställda varav 110 lärare. Ämnet Industriell organisation har C.B. som ämnesföreträdare och är det minsta ämnesområdet med elva anställda varav tio är lärare.

Universitetslärares huvudsakliga arbetsuppgifter regleras framförallt i högskolelagen och högskoleförordningen. Av 3 kap. 5 § högskolelagen framgår följande.

Vid högskolorna skall det, utöver professorer, finnas lärartjänster som lektorer. En lektor skall vara vetenskapligt kompetent utom i de fall då tjänsten avser konstnärlig verksamhet. I en lektors arbetsuppgifter skall det, utom på det konstnärliga området, normalt ingå både utbildning och forskning.

I 4 kap. 6 § högskoleförordningen föreskrivs följande.

Högskolan beslutar i vilken omfattning lektorer och adjunkter skall bedriva eller medverka i forskning eller konstnärligt utvecklingsarbete inom ramen för tjänsten.

Linköpings universitet har i beslut den 22 juni 1993 kompletterat högskolelagen och högskoleförordningen med ett lokalt regelverk kring lärartjänsterna. I regelverket definieras bland annat vad som ingår i utbildning, forskning och administrativt arbete.

Arne G erhöll en tillsvidareanställning som universitetslektor på deltid, 50 procent, från den 4 maj 1976 efter framställning från dåvarande prefekten vid ekonomiska institutionen, B.S. Kravet på behörighet för en extra tjänst som universitetslektor var vid den här tiden dels avlagd doktorsexamen eller motsvarande kompetens, dels pedagogisk skicklighet. Undantag från behörighetsreglerna kunde medges om särskilda skäl förelåg. Vid Linköpings universitet kunde personer som inte var behöriga men som innehaft tidsbegränsad anställning som universitetslektor tre år i rad hos konsistoriet ansöka om en tillsvidareanställning om något av följande villkor förelåg, nämligen "1. nära förestående doktorsexamen, 2. sökande är en utomordentligt skicklig pedagog eller 3. uttalad brist på behöriga lärare inom ämnesområdet".

A.G. erhöll en tillsvidareanställning på den grunden att han hunnit långt på sitt avhandlingsarbete som beräknades bli slutfört under sommaren och föremål för disputation under hösten. Det fanns även ett behov av lärare. Under tiden 1976 - 1983 lade A.G. inte fram något avhandlingsarbete trots att en disputation påståtts vara nära förestående. Fortfarande efter 22 års anställning föreligger ingen doktorsavhandling, trots att A.G. varit tjänstledig i fyra år för forskning. Enligt universitetets mening har A.G. vilselett universitetet att anställa honom genom att påstå att hans disputation var nära förestående.

A.G:s tjänstledighet varade totalt åtta år. Den senare delen av tjänstledigheten, från augusti 1987 till juni 1991, beviljades för aktionsforskning, FoU-verksamhet respektive studier. Under 1988 redogjordes för rektorsämbetets restriktiva inställning när det gällde ledighet för forskning och A.G:s tjänstledighet beviljades med villkoret att studier skulle bedrivas i enlighet med företedd avhandlingsplan. I mars 1989 begärde universitetsledningen att få närmare besked om hur studierna skulle bedrivas för att föra avhandlingsarbetet vidare. A.G. gav in en avhandlingsplan daterad den 14 juni 1989 med uppgift om att bearbetning av manus och synpunkter skulle ske september - november 1989 och offentligt försvar äga rum i mars 1990. Universitetet beviljade tjänstledigheten med villkoret att studierna skulle bedrivas i enlighet med avhandlingsplanen. I september 1990 beviljades ytterligare en tjänstledighet efter ansökan med bifogat brev från B.S. enligt vilket bearbetning av A.G:s projekt genomförts och ansökan om forskningsmedel skulle sändas inom en månad. Inför bedömningen skickade C.K. ett brev till prefekten S.B. där han uppgav att han inte kunde se någon möjlighet att bevilja A.G. tjänstledighet i fortsättningen, om inte en seriös tidsplan snart kom fram och genomfördes nöjaktigt. Trots den långa tjänstledighetstiden för forskning m.m. har universitetet inte kunnat finna något dokumenterat resultat av A.G. från denna period, vilket universitetet finner anmärkningsvärt.

När A.G. återkom i tjänst 1991 var S.B. prefekt. Han förde diskussioner med A.G. om återinträdet. De träffade en överenskommelse om att A.G. skall ägna sig åt forskning, där han skulle uppdatera sig teoretiskt och utveckla projektförslag till grund för ansökningar om extern finansiering, samt att A.G. försiktigt skulle "matchas in" i undervisningen i grundutbildningen på systemvetenskapliga linjen.

Under perioden juli 1991- juni 1993 uteblev den forskningsmässiga produktionen helt och grundutbildningsinsatserna ledde till stora konflikter med såväl linjestudierektor som studenter. Konflikterna blev så svåra att de togs upp i fakultetens beslutande organ, vilket är mycket ovanligt. Orsakerna till konflikterna var dels A.G:s ovilja eller oförmåga att följa den fastställda studieplanen för att i stället fokusera på sina egna favoritområden, dels A.G:s provokativa uppträdande i klassrummet som störde många studenter. Studenternas kritik framgår av den kursutvärdering som gjordes och visar bland annat att undervisningen upplevdes som odisponerad och oplanerad samt att det socialpsykologiska experimentet som genomfördes upplevdes som mycket påträngande.

Med hänsyn till A.G:s misslyckanden i grundutbildningen avstod S.B. från att ålägga A.G. undervisning under sin resterande prefekttid. Istället uppdrog S.B. åt A.G. efter överenskommelse med denne, att svara för institutionernas interna och externa information, utöver nya insatser på forskningsområdet. A.G. fick till uppgift att föreslå ramar/medel för verksamheten och samla in information. Trots flera påstötningar från S.B. fullgjorde A.G. inte uppgiften. Inte heller visade Arne G något resultat i forskningsdelen.

Perioden juli 1993 - maj 1998 var universitetslektor J.D. prefekt för den ekonomiska institutionen. J.D. informerade sig vid sitt tillträde som prefekt inför höstterminen 1993 genom bland annat samtal med S.B. om förhållandena vid institutionen. Vid dessa samtal diskuterades även ämnesområdet Industriell organisation och A.G:s situation. Företrädarna för ämnesområdet framförde till J.D. att de av kvalitetsskäl inte ansåg sig kunna använda A.G. inom ämnesområdet. Försök att hitta andra ämnesområdes- eller institutionsplaceringar för A.G. inom universitetet gjordes men misslyckades.

J.D. inledde samtal med A.G. för att diskutera dennes arbetsuppgifter. A.G. berättade då om ett antal möjliga externa projekt som han bedömde som realiserbara. A.G. gavs möjlighet att på arbetstid undersöka möjligheterna att realisera förslagen. Vid uppföljningssamtal våren 1994 visade det sig att inget av A.G:s förslag kunnat genomföras.

Under läsåret 1994/95 utförde A.G. inom grundutbildningen endast 30 timmars "ströundervisning". Ingen kursutvärdering finns från denna tid.

Vid ett nytt uppföljningssamtal vid slutet av vårterminen 1995 redovisade A.G. ett antal nya externa projekt som han sade sig kunna realisera. Av dessa genomfördes inget.

Hösten 1995 tillträdde C.B. som ämnesföreträdare efter B.S.. A.G. gjorde bara två undervisningsinsatser höstterminen 1995, en på grundkursen inom Industriell organisation och en på Masterskursen. På grundkursen fick Arne G mycket negativ utvärdering av studenterna. På Masterskursen genomförde Arne G ingen kursutvärdering, trots att det åligger varje lärare, varför skriftligt underlag saknas om studenternas uppfattning.

Under vårterminen 1996 utförde Arne G inga synliga arbetsuppgifter och fick heller inga externa medel till projekt. Trots Arne Gs mycket bristfälliga insatser vädjade Christian Berggren till prefekten att Arne G, som undantagits från generella löneförhöjningar, skulle få löneförhöjning i samband med lönerevisionen. Christian Berggren hoppades att detta skulle motivera Arne G. Arne G fick löneförhöjning. Christian Berggren skickade också i juni 1996 Arne G på en kvalificerad vidareutbildning vid Sigtuna stiftelsen för drygt 12 000 kr.

Jörgen Dahlgren hade inför läsåret 1996/97 stora förhoppningar på att Christian Berggrens tillträde och den positiva attityd som denne hade visat till Arne G skulle ge positiva resultat i Arne Gs insatser. Arne G fick till uppgift att undervisa två grupper i grundkurs i Industriell organisation och en grupp i kursen Corporate organization hösten 1996. Studenterna framförde muntligen kritik mot Arne G. Härutöver höll Arne G en föreläsning i ledarskap i november 1996. Vid denna var Christian Berggren närvarande och han bedömde kvaliteten på föreläsningen som undermålig. Arne G fick också negativ studentkritik för föreläsningen.

Under hösten 1996 genomgick ett antal chefer, däribland Christian Berggren, en endagsutbildning i att genomföra medarbetarsamtal. Christian Berggren höll sedan samtal med samtliga lärare i ämnet. Arne G motsatte sig dock detta och han krävde att prefekten skulle gå ut och upplysa alla anställda om att samtalen var frivilliga.

I januari och februari 1997 skulle Arne G utforma en informationsbroschyr om ämnet Industriell organisation. Materialet kom trots upprepade påminnelser inte fram förrän i absolut sista stund och visade sig då vara behäftat med så mycket fel att upplagan fick makuleras.

I mars 1997 hölls ett medarbetarsamtal mellan Christian Berggren och Arne G. I ett skriftligt underlag till samtalet påtalade Christian Berggren mycket tydligt för Arne G dennes brister. Christian Berggren framställde flera krav på Arne G och hans arbetsinsatser vad gällde undervisning, forskning, administration och arbetsmoral. Arne G framförde i brev till prefekten den 9 mars 1997 att han inte ville samarbeta med Christian Berggren. Christian Berggren underrättade i brev den 24 april 1997 universitetets rektor om Arne Gs undermåliga undervisning, oförmåga i forskningsverksamhet, administrativa oskicklighet och opålitlighet samt vägran att acceptera gällande beslutsformer. Formellt är det institutionsstyrelsen som fattar beslutet om kursansvarig lärare, men ämnesföreträdarens förslag godtas alltid.

Brevet till rektor resulterade i att rektor den 17 juni 1997 hade ett samtal med Arne G. Arne G var mycket väl medveten om vad samtalet skulle gälla och han hade tillgång till allt material, möjligen med undantag av Christian Berggrens brev till rektor. Vid samtalet lästes dock allt skriftligt underlag, såsom Arne Gs brev till ämnesföreträdare och prefekt, meddelande från ämnesföreträdaren till Arne G och underlag från ämnesföreträdaren angående Arne G, upp för Arne G. Rektor klargjorde det allvarliga i situationen för Arne G samt att ett tydliggörande och en uppföljning av Arne Gs arbetsuppgifter skulle ske inför och under höstterminen 1997. Arne G fick också ett erbjudande om avgångsvederlag om tre årslöner, vilket han tackade nej till. Rektor förklarade även för Arne G att, om inte en avsevärd förbättring inträdde, riskerade Arne G att frågan om uppsägning av personliga skäl kunde komma att prövas av universitetets personalansvarsnämnd.

I enlighet med rektors beslut förelade Christian Berggren Arne G skriftligen utförliga riktlinjer för arbetsuppgifterna hösten 1997, innebärande bl.a. undervisning i grundkursen. I ett brev den 2 september 1997 till Yrkesinspektionen avsade sig Arne G "undervisningen i grundkursen i avvaktan på beslut om vilka spelregler som gäller för statliga myndigheter". Brevet uppfattade universitetet som en obstruktion eller arbetsvägran från Arne G. Arne G blev sjukskriven från den 8 september till och med den 30 november 1997.

Den 27 november 1997 genomfördes samtal mellan företrädare för universitetet och Arne Gs centrala fackliga företrädare, Per Bollmark. Syftet med samtalet var att utifrån de riktlinjer och krav som Christian Berggren presenterade för Arne G i augusti modifiera dessa med hänsyn till Arne Gs sjukledighet samt att komplettera dem med arbetsuppgifter för våren 1998. Samtalet resulterade i att Arne G skulle ges ytterligare stöd i form av en pedagogisk mentor och en vetenskaplig mentor. Till pedagogisk mentor utsågs universitetslektor Rune Olsson. På grund av den låsning som uppstått i relationen mellan Arne G och Christian Berggren uppdrogs det åt prefekten att utse en vetenskaplig mentor. Per Bollmark presenterade de modifierade riktlinjerna för Arne G.

Inför ett planeringssamtal i början av december 1997 och som resultat av samtalet med Per Bollmark upprättade Christian Berggren skriftliga riktlinjer för Arne Gs arbete. Arne G fick ett antal uppgifter. Tre uppgifter som skulle redovisas för Christian Berggren senast den 10 december 1997 var att dels upprätta en rapport över icke redovisad arbetstid, dels lämna in en utvärdering av kursen Corporate organization hösten 1996, dels lämna in en första s.k. abstract på en halv till en sida över sin forskningsplanering.

Vid ett samtal mellan Christian Berggren och Arne G den 9 december 1997 påminde Christian Berggren om uppgifterna. Christian Berggren uppgav att en vägran från Arne G att fullgöra dessa uppgifter skulle betraktas som en arbetsvägran. Arne G förklarade då att han arbetsvägrade. Detta nya fall av arbetsvägran rapporterade Christian Berggren till universitetsledningen.

Arne G undervisade två klasser på årskurs två i Industriell organisation under tiden den 19 januari - 24 februari 1998. Jörgen Dahlgren infann sig oanmäld vid ett undervisningstillfälle den 4 februari 1998 och har redovisat allvarlig kritik mot Arne Gs sätt att sköta undervisningen och kontakterna med studenterna. Inför nästa undervisningsomgång, som skulle hållas under februari - mars 1998, meddelade Jörgen Dahlgren i förväg Arne G att han skulle infinna sig för att avlyssna en viss lektion. Arne G meddelade då Jörgen Dahlgren att han inte avsåg att undervisa den perioden utan sjukskriva sig, vilket han sedan också gjorde. Undervisningen i de två kurserna fick tas över av Rune Olsson och Mike Danilovic. Det rådde då en mycket upprörd, stundtals hätsk stämning i klasserna. Vissa larmrapporter från studenterna hade kommit redan under undervisningstiden. Under mars 1998 framkom vid ett krismöte påkallat av studenterna och genom studentutvärderingar från kurserna oerhört negativ och allvarlig kritik. Studenterna konkretiserade kritiken för att Arne G avvikit från kursinnehåll på följande sätt: ingen genomgång av praktikfall, mycket bristfällig genomgång av litteratur och grundläggande teori, ingen genomgång av undersökningsmetod, rapportskrivning och handledning av uppsatsarbetet efter studiebesöket, utdelat material saknade koppling till kursens kärnområden och planerat kursinnehåll. Den allvarligaste kritiken riktades mot Arne Gs konfrontationspedagogik, där han "hängde ut" individer och grupper utan att ge någon positiv upplösning. Arne G uppmanande till trakasserier och utfrysning av vissa studenter. Studenterna hade framfört "stormande" kritik mot Arne G vid ett av hans undervisningstillfällen utan att han framfört detta till arbetsledningen. Kursutvärderingarna var den utlösande faktorn till uppsägningen. Enligt universitetets mening kan man inte påstå att man inte kan hålla grundkurs i Industriell organisation i årskurs 2 när man hållit den i årskurs 3. Dessutom hade Rune Olsson "minutplanerat" undervisningen åt Arne G och hade han hållit sig till den planeringen hade han klarat undervisningen.

Universitetet gör gällande att Arne G även gjort sig skyldig till annan misskötsamhet bl.a. genom att han i stor omfattning använt universitetets kopieringsmaskin för privat bruk och även använt telefonen i stor omfattning. En utredningen visar att Arne Gs telefonkostnader, trots att han arbetat 50 procent, uppgår till mer än 200 procent högre belopp än sina heltidsarbetande kolleger. Likaså har Arne G gjort sig skyldig till vilseledande vad gäller sjukskrivning. Han underlät att meddela universitetet ändring av sin sjukskrivning från 100 till 75 procent i september - oktober 1997. Vilseledandet ledde till ett löneavdrag eftersom han under perioden underlåtit att inställa sig till ett möte med Christian Berggren. Under sin sjukskrivning i november 1997 uppehöll sig Arne G på arbetsplatsen, vilket ledde till att universitetet förbjöd honom att vistas där under sjukledighet.

I beskedet om grunderna för uppsägningen angavs följande.

- Du uppvisar stor brist på vetenskaplig förmåga och dessvärre också ointresse för vetenskaplig aktivitet, både inom ramen för Din forskarutbildning och som möjlig medarbetare i projekt som leds av vetenskapligt kompetent forskare.

- Du uppvisar pedagogisk oskicklighet som är väl belyst i prefektens skrivelse och genom företagna kursvärderingar, varvid universitetsledningen särskilt vill betona dels vad som kan karakteriseras som respektlös och oetisk behandling av enskilda studenter, dels visad oförmåga/ovilja att genomföra undervisningen i enlighet med gällande kursplan.

- Du uppvisar oförmåga att genomföra även väl avgränsade administrativa arbetsuppgifter på ett sådant sätt att resultatet blir användbart.

- Du inordnar Dig inte i institutionens administrativa rutiner och åtlyder inte föreskrifter från prefekten.

Universitetet gör gällande att samtliga i målet åberopade sakomständigheter kan hänföras till vad som angavs i beskedet samt att de utgör saklig grund för uppsägning.

Universitetet har gjort en seriös omplaceringsutredning och kommit fram till att det på grund av de allvarliga bristerna i Arne Gs arbete inte har funnits möjlighet att erbjuda honom något annat arbete. Tjänsten som projektledare för utveckling av länkar mellan universitetet och samhälle/näringsliv, med placering vid centrum för kompetensutveckling, har Arne G inte tillräckliga kvalifikationer för. Tyngdpunkten vid anställningen av en projektledare lades vid personliga egenskaper. I tjänsten ingår att representera universitetet utåt. Det finns ingen möjlighet att ge Arne G en sådan tjänst.

Avstängningen beslutades framförallt för att skydda arbetets behöriga gång och de övriga anställdas arbetsmiljö. Det fanns en överhängande risk för att Arne G skulle sprida oro på arbetsplatsen och störa kollegerna om han tilläts vara kvar under uppsägningstiden. Det skulle bli en ohållbar arbetsmiljösituation för ett flertal kolleger, vilket skulle påverka deras möjlighet att utföra sitt arbete. Därigenom skulle undervisningen skadas och därmed även studenternas utbildning. Risken för att Christian Berggren skulle bli särskilt utsatt av Arne G och inte vilja stanna kvar vid universitetet var uppenbar.

Som ett par exempel på Arne Gs agerande på arbetsplatsen kan nämnas följande. Arne G har allt sedan början av 1997 ställt ett flertal orimliga krav på arbetsmiljöombudet på institutionen, Lena Sjöholm och bidragit till att skapa en ohållbar, stressfylld arbetssituation för henne. Till kraven har hört att hon skulle avgå för att ersättas av honom. Det har visat sig att Arne G fortsatt att ställa orimliga krav på henne under uppsägningstiden. Mycket stor stress och oro har Arne G skapat för sekreteraren inom ämnesområdet, Eva Samuelsson. Hon har kontaktat sina arbetsledare i anledning härav. Bland annat har Arne G försökt få henne att tro att Christian Berggren avsåg att få henne förflyttad.

Beaktats har också att Arne G regelmässigt använder institutionens resurser för privata syften bl.a. privat kopiering i stor omfattning av bl.a. skrivelser som han delar ut via institutionens postfack till vissa anställda. Även hans utnyttjande av institutionens telefoner i en orimlig omfattning har beaktats. Arne G hade till och med telefonkostnader under sin sjukskrivningsperiod.

Universitetet gör när det gäller avstängningen i första hand gällande att den inte strider mot anställningsskyddslagen på den grunden att de skäl som åberopats som grund för avstängningen är andra än de som åberopats som grund för uppsägningen och att det därmed föreligger en fri avstängningsrätt utifrån arbetsledningsrätten. I andra hand gör universitetet gällande att det förelegat särskilda skäl för avstängningen.

ST

De grunder som universitetet angett i beskedet om grunderna för uppsägningen utgör ramen för vad som kan åberopas i målet. Påståendena om arbetsvägran och felaktigt angiven sjukskrivning faller utanför den ramen.

I det anställningsavtal som ingicks 1976 finns inget som visar att ett villkor för anställningen var att Arne G skulle avlägga en doktorsexamen. Det finns dessutom andra universitetslektorer som anställdes vid samma tid och som ännu inte har doktorerat. Förbundet menar också att Arne G har utfört forskning under anställningstiden.

Av 4 kap. 6 § högskoleförordningen framgår att högskolan kan besluta om att forskning skall bedrivas under anställningen. Något sådant beslut föreligger inte. Arne G har inte ålagts arbetsuppgifter inom forskning förrän i augusti 1997, då det begärdes att underlag för en licentiatavhandling skulle läggas fram.

Beträffande undervisningsinsatsen vitsordar förbundet att Arne G var lite "ringrostig" efter åtta års tjänstledighet och att han 1992 erhöll vissa anmärkningar i en viss undervisningssituation där han inte följde fastlagd studieplan. Hans undervisningsinsatser genomgick dock en stadig förbättring och av en kursutvärdering gjord i december 1991 framgick att Arne G även fick positiv kritik. Det framfördes heller inte någon negativ kritik mot Arne Gs undervisning hösten 1996. Kursutvärderingarna i mars 1998 gjordes efter mötet den 2 mars mellan studenter från kurserna och Christian Berggren och Jörgen Dahlgren. I detta läge var ledningens inställning till Arne G uppenbar, vilket kan ha påverkat eleverna vid kursutvärderingarna. Dessutom innehåller dessa endast svar från 27 elever trots att kurserna hade 70 elever och av de 27 svaren är 17 anonyma. Dessa utvärderingar har mot denna bakgrund inget egentligt bevisvärde. Arne G har inte heller getts möjlighet att bemöta utvärderingarna. Förbundet bestrider således att det föreligger saklig grund för uppsägning på grund av Arne Gs undervisningsinsatser.

Under början av 1998 var Arne G utsatt för Christian Berggrens trakasserier. Denne utsåg sig själv till huvudhandledare för Arne G, trots att B.S. var utsedd av institutionsstyrelsen som handledare och trots att universitetsledningen sagt att det inte var lämpligt att Christian Berggren var handledare för Arne G.

Den påstådda bristen när det gällt administrativa åligganden består tydligen i att en informationsbroschyr inte blivit korrekturläst. Detta kan knappast utgöra saklig grund för uppsägning.

Det är tveksamt om Arbetsdomstolen skall beakta vad som anförts om telefonkostnaderna, då detta inte berörts när universitetet angett vilka omständigheter som uppsägningen grundas på. Av underlaget framgår inte vilka personer som var frånvarande från institutionen t.ex. på grund av semester när jämförelserna av telefonkostnaderna gjordes. Dessutom ingick det i Arne Gs arbetsuppgifter att bearbeta externa kontakter. Underlaget för de påstådda höga telefonkostnader saknar därför värde.

Förbundet menar att Arne G har tillräckliga kvalifikationer för anställningen som projektledare.

Förbundet bestrider att avstängningsbeslutet föranletts av andra skäl än de som låg till grund för uppsägningen. Förbundet bestrider även att särskilda skäl för avstängning förelegat.

DOMSKÄL

Arne G, som är medlem i ST, fick 1976 en tillsvidareanställning som lektor på halvtid vid Linköpings universitet. Universitetet sade den 12 maj 1998 upp Arne G av personliga skäl. Samma dag avstängdes han från tjänstgöring. ST har väckt talan och gjort gällande att saklig grund för uppsägningen inte förelegat och att uppsägningen därför strider mot 7 § anställningsskyddslagen samt att avstängningen skett i strid mot avstängningsförbudet i 34 § andra stycket anställningsskyddslagen. Universitetet har gjort gällande att Arne G under lång tid gjort sig skyldig till upprepade och allvarliga försummelser och att saklig grund för uppsägning därför förelegat samt att avstängningen inte står i strid mot anställningsskyddslagens regler.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling vid vilken såväl skriftlig som muntlig bevisning förebringats. På förbundets begäran har Arne G hörts under sanningsförsäkran, samt vittnesförhör hållits med B.S., Rune Vigblad, Björn Elsässer och Mike Danilovic. På begäran av universitetet har vittnesförhör hållits med Staffan Brege, Jörgen Dahlgren, Christian Berggren, Henrik Sandréus och Rune Olsson. Vidare har på universitetets begäran förhör upplysningsvis hållits med Curt Karlsson och Randi Hellgren. Båda parter har åberopat omfattande skriftlig bevisning.

Är uppsägningen sakligt grundad?

Universitetet har till stöd för att uppsägningen är sakligt grundad sammanfattningsvis åberopat följande. Arne G har under lång tid brustit i alla de delar som ingår i hans anställning, nämligen forskning, undervisning och administrativt arbete. Arne G har trots att han varit tjänstledig under långa perioder för att ägna sig åt forskning inte redovisat några forskningsresultat. I undervisningen har Arne G avvikit från kursplanerna och använt sig av en "konfrontationspedagogik". På grund därav har studenterna riktat allvarlig befogad kritik mot honom. Han har inte på ett godtagbart sätt fullgjort de övriga arbetsuppgifter som ålagts honom. Arne G har också vid anställningstillfället genom förespeglingar om att han inom en snar framtid skulle framlägga en doktorsavhandling vilselett universitetet. Arne G har vidare arbetsvägrat vid några tillfällen, i stor utsträckning använt universitetets kopieringsutrustning för privat ändamål, ådragit universitetet omotiverat höga kostnader för telefonsamtal samt vilselett universitetet i fråga om sjukskrivningsgraden vid ett tillfälle. Universitetet har gjort en seriös omplaceringsutredning och kommit fram till att det på grund av bristerna i Arne Gs arbete inte varit möjligt att bereda honom annat arbete.

ST har gjort gällande i huvudsak följande. Det var inget villkor för anställningen att Arne G skulle avlägga en doktorsexamen eller ägna sig åt forskning i viss bestämd utsträckning. Arne G har dessutom utfört forskning under anställningstiden. Han har inte ådagalagt sådana brister i fråga om forskning, undervisning och administration att saklig grund för uppsägning föreligger. Uppsägningen vidtogs dessutom utan att Arne G beretts tid och möjligheter att förbättra sina arbetsinsatser. Universitetet har inte fullgjort sina skyldigheter i omplaceringshänseende, eftersom Arne G borde ha erbjudits en projektledartjänst som han har tillräckliga kvalifikationer för. Vissa av de omständigheter som i målet åberopas mot Arne G, arbetsvägran och vilseledande i samband med en sjukskrivning, togs inte upp i det besked om grunderna för uppsägningen som universitetet lämnat och kan inte läggas till grund för bedömningen. Uppsägningen har berott på Christian Berggrens antipati mot Arne G.

Arbetsdomstolen finner anledning att först gå in på universitetets påstående att Arne G vilselett universitetet vid anställningsavtalets ingående genom att uppge att en disputation var nära förestående. Enligt universitetet fick Arne G anställningen på den grunden att han hunnit långt i sitt avhandlingsarbete och att hans doktorsexamen därför var nära förestående. Universitetet har emellertid också uppgett att det förelåg en brist på behöriga lärare vid den tiden. Förbundets inställning är att det inte var något villkor för anställningen att Arne G inom en snar framtid skulle avlägga en doktorsexamen.

Utredningen i målet ger inte något stöd för att det skulle ha varit något uttryckligt villkor för anställningen att Arne G inom någon kortare tid avlade doktorsexamen. Av utredningen, främst Arne Gs och Curt Karlssons uppgifter kan däremot dras den slutsatsen att det var bristen på behöriga lärare som gjorde att Arne G anställdes. Det finns inte heller något som motsäger förbundets uppgift om att det vid anställningens ingående var underförstått att Arne G skulle forska på sin fritid och att undervisning var tänkt att vara det väsentligaste inslaget i anställningen. Någon närmare utredning om vilka planer Arne G hade för sitt avhandlingsarbete vid tidpunkten för anställningen har inte förebringats. Arne G har dock själv uppgett att anledningen till att avhandlingen inte blev klar 1976 var att han hade en stor arbetsbörda och att arbetsrättsreformen då gjorde att han ägnade sig åt annat. Enligt Arbetsdomstolens mening kan man mot denna bakgrund inte sluta sig till att Arne G vid anställningstillfället skulle ha vilselett universitetet. Visserligen kan universitetet och måhända även Arne G vid anställningstillfället ha haft förhoppningar om att han inom kort skulle kunna avlägga en doktorsexamen. Att dessa sedan inte infriats är en annan sak som inte medför att Arne G kan anses ha vilselett universitetet vid anställningstillfället.

När det i övrigt gäller forskningsinsatserna från Arne Gs sida har universitetet gjort gällande att han inte under 22 års anställningstid kunnat uppvisa något resultat från sin forskning och på så sätt brustit i sina åligganden.

Förbundet har i denna del gjort gällande följande. Det finns andra lektorer som anställdes ungefär samtidigt som Arne G och som inte heller avlagt doktorsexamen. Arne G ålades inte några arbetsuppgifter inom forskning förrän i augusti 1997 då det begärdes att ett underlag för en licentiatavhandling skulle läggas fram. Han har också bedrivit viss forskning under tjänstledighetstiden och även därefter. Under 1980-talet producerade han en bok med titeln "Postgirot i Stockholm". Därefter har han ingått i ett projekt som resulterat i en bok, som publicerades 1992 och som han är en av flera författare till. Han har ägnat sig åt forskning som i mars 1994 resulterade i en rapport om kommunal förändring och demokratisk kontroll. Arne G har inte åsidosatt några åligganden i fråga om forskning.

Av utredningen har inte annat framkommit än att det, såsom förbundet påstått, vid universitetet finns fler lektorer som ännu inte disputerat efter mer än tjugo års anställning. Såvitt framkommit har universitetet inte reagerat mot detta under alla dessa år vare sig i Arne Gs fall eller i andra. Mot denna bakgrund kan enligt Arbetsdomstolens mening den omständigheten att Arne G inte avlagt doktorsexamen under sin anställningstid inte i sig betraktas som ett brott mot anställningsavtalet.

Förbundet har som nämnts gjort gällande att Arne G faktiskt har bedrivit forskning som resulterat i vissa skrifter. Universitetets inställning är att dessa inte kan betecknas som vetenskapliga arbeten. Den inställningen vinner åtminstone beträffande rapporten från 1994 om kommunal förändring och demokratisk kontroll stöd av vad främst Jörgen Dahlgren och Christian Berggren uppgett.

Enligt Arbetsdomstolens mening står det mot denna bakgrund klart att Arne G i vart fall inte redovisat några forskningsresultat som universitetet varit berett att godta som vetenskapliga arbeten. Det har inte påståtts från förbundets sida att Arne G skulle ha bedrivit någon forskning under senare år, trots att han enligt vad utredningen visar getts tid för forskning. Av hans egna uppgifter framgår att han under åren 1991-97 inte har bedrivit något avhandlingsarbete, trots att universitetet i vart fall under senare tid krävde det av honom. Någon förklaring till detta har han inte kunnat lämna.

Sammanfattningsvis kan såvitt gäller forskning konstateras att Arne G inte har ägnat sig åt forskning på sätt som universitetet krävt av honom.

Arbetsdomstolen övergår härefter till vad universitetet har lagt Arne G till last när det gäller hans undervisning.

Genom Staffan Breges uppgifter är utrett att Arne Gs undervisningsinsatser redan under det första året efter hans återinträde i tjänst 1991 ledde till konflikter med studenter och linjestudierektor, att Arne G då fick stark kritik för avvikelser från kursplanen och provokationer mot studenter samt att kritiken gjorde att han helt befriades från undervisning. Arne G har för egen del uppgett att han fick kritik för upplägget av kursen men att han inte fick redovisat för sig att det berodde på brister i undervisningen att han inte fick fortsätta att undervisa.

Beträffande sitt undervisningssätt har Arne G uppgett bl.a. följande. Han har utvecklat en undervisningsmetod som bygger på ords ursprung och betydelse och innebär att man ifrågasätter värdegemenskapen. Undervisningen är indelad i två faser. Den första fasen, nedbrytningsfasen, är störande för eleverna och upplevs som mycket provocerande, vilket också är meningen. Den skall följas av en uppbyggnadsfas. Metoden är kontroversiell och det är meningen att den skall vara så.

Av utredningen framgår att nästa tillfälle då Arne G undervisade var under läsåret 1994/95 men då hade han endast enstaka timmar, "ströundervisning". Någon utredning om utfallet av detta har inte förebringats.

Hösten 1996 undervisade Arne G tre grupper och höll en föreläsning. Från de tre kurserna finns inga skriftliga utvärderingar från studenterna. Christian Berggren har uppgett följande i detta sammanhang. Studenterna gav muntligen allvarligt negativa omdömen om Arne G. Christian Berggren ansåg det viktigt att diskutera pedagogiken och tog upp bl.a. detta vid ett samtal med Arne G i mars 1997. Han krävde då bl.a. att Arne G skulle lägga fram en arbetsplan för hur undervisningen skulle fungera bättre under den kommande höstterminen. Han hade förväntat sig ett svar från Arne G men fick inget. Arne G skrev i stället till prefekten och framförde att han inte ville arbeta med Christian Berggren. Den föreläsning som Arne G höll var svårbegriplig.

Arne G har uppgett att det vid samtalet i mars 1997 sades att det förelåg missnöje med hans insatser sedan länge men enligt hans uppfattning hade det inte tidigare förelegat något missnöje.

Nästa gång Arne G undervisade var under perioden den 19 - 24 januari 1998. Jörgen Dahlgren har om detta uppgett bl.a. följande. Eftersom den kritik som riktats mot Arne G kunde vara orättvis gick han själv oanmäld och avlyssnade en lektion för att skaffa sig en egen uppfattning. Lektionen kom inte igång i rätt tid och avslutades i förtid. Det var rörigt och Arne G tog upp abstrakta frågor som studenterna inte var intresserade av. När studenterna skulle förbereda ett företagsbesök sade en av dem att det var första gången de fick en begriplig uppgift. Arne G hamnade i meningsutbyte med en student. Det slutade med att Arne G sade att vi förstår inte varandra och nu slutar vi. Arne G följde inte underlaget för kursen utan spårade in på arbetsrättsliga frågor såsom möjligheterna att säga upp arbetstagare. När Jörgen Dahlgren sade till Arne G att han skulle infinna sig för att lyssna på en lektion till i nästa undervisningsomgång svarade Arne G att han inte skulle undervisa utan sjukskriva sig. I de utvärderingar som sedan inkom återkom den tidigare kritiken mot att Arne G trakasserade studenter och inte följde kursplanen.

Nästa undervisningsomgång för Arne G var planerad till tiden den 25 februari - 24 mars 1998 och Arne G påbörjade den.

Christian Berggren har i detta sammanhang uppgett bl.a. följande. Redan i februari under pågående kurs tog studenterna kontakt och framförde missnöje med undervisningen. På kvällstid hölls ett krismöte där han, studierektor Öystein Fredriksen och kursansvarige Rune Olsson mötte studentrepresentanter. Studenterna var förgrymmade. De uppgav att Arne G inte följde kursplanen och tog upp ovidkommade saker från sin konsultverksamhet, att hans uppträdande var oetiskt samt att mobbning och trakasserier förekom. Undervisningen fick övertas av Mike Danilovic och Rune Olsson.

Rune Olsson har uppgett bl.a. följande. Arne G följde inte kursplanen vid undervisningen i januari 1998 och hela klassen var i uppror. Rune Olsson kan inte förstå hur Arne G under några få undervisningstimmar kunde skapa en så dålig stämning som den som rådde. Vid krismötet framkom att studenterna var djupt upprörda och kränkta. Han blev själv upprörd. Det var fråga om en grundkurs och vid en sådan får det inte finnas en antydan till dålig planering eller att läraren "kör sitt eget race". Samtliga elever i Arne Gs klasser står bakom kritiken mot denne.

Henrik Sandréus har uppgett bl.a. följande. Han var klassrepresentant för en av de berörda klasserna. Studenterna fann Arne Gs undervisning totalt värdelös och bestämde sig för att kontakta Christian Berggren. Alla studenter i de berörda klasserna hade samma uppfattning. Det allvarligaste var att Arne G skapade osämja bland studenterna. Han uppmanade dem att peka finger åt eller att stirra på en person. Han följde inte heller kursplanen. Studenterna är beroende av att genomföra sin utbildning så att de blir berättigade till studiemedel.

De nu nämnda personernas uppgifter om Arne Gs undervisning i början av 1998 finns det enligt Arbetsdomstolens mening inte anledning att betvivla. Uppgifterna vinner dessutom stöd av de sammanställningar m.m. av berörda studenters uppfattningar som åberopats i målet.

Sammanfattningsvis visar utredningen att Arne G vid de tillfällen han undervisat avvikit från planerna för undervisningen och uppträtt på ett för studenterna mycket stötande sätt. Vad Arne G gjort framstår som mycket allvarligt för både studenterna och universitetet. Studenterna har givetvis rätt att kräva den undervisning som är avsedd och som är en förutsättning för att de skall få avsedda kunskaper och även för att de skall kunna erhålla studiemedel. De skall inte heller behöva bli utsatta för kränkande behandling. Universitetets möjligheter att dra till sig studenter minskar givetvis om studenterna inte får adekvat undervisning på ett korrekt sätt.

Förbundet har gjort gällande att uppsägningen vidtagits utan att Arne G beretts tid och möjlighet att förbättra sina arbetsinsatser. Det måste dock sedan länge ha stått klart för Arne G att universitetet krävde att han skulle bedriva forskning samt att universitet och studenterna var missnöjda med hans undervisning. Ändå underlät han att bedriva forskning och att ändra sin undervisning. När det gäller undervisningen visar utredningen inte bara att universitetet krävt en förändring utan också att särskilda åtgärder vidtogs inför undervisningen i början av 1998. Arne G fick stöd av en pedagogisk mentor, Rune Olsson, som planerade undervisningen. Jörgen Dahlgren har uttryckt det så att man kan inte ha det bättre förspänt som lärare än vad Arne G hade vid det tillfället. Arne G gavs alltså goda möjligheter att förbättra sin undervisning men ändå följde han inte planen och agerade mot studenterna på samma sätt som han tidigare hårt kritiserats för. Arne G har därigenom otvivelaktigt, som universitetet gjort gällande, visat en oförmåga eller ovilja att bedriva undervisningen på ett riktigt sätt. Tilläggas bör att det inte framkommit något som tyder på att uppsägningen eller Christian Berggrens olika åtgärder, såsom förbundet gjort gällande, berott på att Christian Berggren hyst antipati mot Arne G.

Arbetsdomstolen kommer vid en samlad bedömning av det hittills anförda till slutsatsen att de brister som Arne G visat i fråga om forskning och framförallt den ovilja eller oförmåga han visat när det gäller undervisningen är sådana omständigheter som visar att han inte är lämplig för fortsatt anställning som universitetslektor, en anställning i vilken de viktigaste arbetsuppgifterna är just forskning och undervisning. Domstolen har därmed inte anledning att i detta sammanhang uppehålla sig vid de övriga omständigheter som universitetet åberopat i målet till stöd för att uppsägningen skall anses sakligt grundad.

Förbundet har emellertid också gjort gällande att universitetet inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet, eftersom Arne G hade kunnat erbjudas en tjänst som projektledare för utveckling av länkar mellan universitetet och samhälle/näringsliv med placering vid centrum för kompetensutveckling. Universitetet har gjort gällande att Arne G inte haft tillräckliga kvalifikationer för den tjänsten.

Det är ostridigt mellan parterna att Arne G uppfyllde de formella kraven för tjänsten. Däremot menar universitetet att Arne G inte har de personliga egenskaper som tjänsten kräver och som universitetet lade stor vikt vid. Tjänsten kräver enligt universitetet både en stor social förmåga, eftersom den innebär umgänge med bl.a. studenter, och en stor kommunikativ förmåga, eftersom innehavaren skall representera universitetet utåt, egenskaper som Arne G enligt universitetets mening inte besitter.

Randi Hellgren har uppgett bl.a. följande. Den av förbundet åberopade lediga tjänsten fanns med under den omplaceringsutredning som gjordes. Tjänsten krävde en viss personlig läggning eftersom den innefattar marknadsföring av universitetet. Arne G har haft men misslyckats med två arbetsuppgifter med sådant inslag. Tjänsten innefattar även kontakt med studenterna och kräver därför hög social kompetens. Det var fråga om att starta en ny verksamhet. Arne G ansågs sakna kvalifikationer på grund av sina personliga egenskaper och att han misslyckats med sina administrativa arbetsuppgifter.

Enligt Arbetsdomstolens mening finns det inte anledning att ifrågasätta universitetets bedömning i denna del. Det framstår nämligen som klart att Arne G inte besitter de personliga egenskaper som universitetet med fog kan kräva av innehavaren av den aktuella tjänsten. Den bedömningen gör Arbetsdomstolen inte med hänsyn endast till Arne Gs tidigare förhållande till arbetsledningen och till studenter utan också med hänsyn till att utredningen visar att han av andra personer upplevs som annorlunda och besvärlig, bl.a. därför att han för långa diskussioner om olika ords ursprung och, som Mike Danilovic uttryckt det "talar i gåtor eller metaforer". Beaktas skall även att Arne G endast haft två uppdrag av administrativ karaktär och att detta inte fallit väl ut. Staffan Brege uppdrog, sedan Arne G fråntagits undervisningen, åt denne att svara för institutionens interna och externa information och att då särskilt komma med vissa förslag och samla in information. Arne G fick senare i uppdrag att utforma en informationsbroschyr. Av utredningen framgår att det första uppdraget inte utfördes och att det andra inte gav ett användbart resultat.

Arbetsdomstolens slutsats av det nu anförda blir att universitetet inte har åsidosatt sina skyldigheter i omplaceringshänseende.

Arbetsdomstolen kommer sålunda fram till att universitetet haft saklig grund för uppsägning av Arne G. Yrkandena om ogiltigförklaring av uppsägningen och om skadestånd för brott mot 7 § anställningsskyddslagen skall alltså avslås.

Strider avstängningen mot anställningsskyddslagen?

Arne G avstängdes från sitt arbete samma dag som han sades upp från sin anställning. Universitetet har gjort gällande att grunden för avstängningsbeslutet var skydd för arbetets behöriga gång och de övriga anställdas arbetsmiljö. Universitetet har främst pekat på den överhängande risken för att Arne G skulle sprida oro på arbetsplatsen och störa kollegerna om han tilläts vara kvar. Arbetsmiljösituationen skulle bli ohållbar och påverka kollegernas möjlighet att utföra sitt arbete, vilket i sin tur skulle skada undervisningen. I beslutet har universitetet också vägt in att Arne G regelmässigt använder institutionens resurser för privata syften. Universitetet har gjort gällande i första hand att avstängningen skett på grund av andra omständigheter än de som föranlett uppsägningen och i andra hand att det funnits särskilda skäl för avstängningen.

Förbundet har bestritt att avstängningsbeslutet föranletts av andra skäl än de som låg till grund för uppsägningen och även bestritt att särskilda skäl för avstängning förelegat.

Av utredningen i målet, främst de uppgifter som Jörgen Dahlgren och Rune Olsson lämnat, har framgår bl.a. följande. Arne G gick runt bland de anställda och diskuterade sin situation och delade ut olika handlingar i ärendet. Diskussionerna, som kunde bli långvariga, mynnade ut i att Arne G krävde att de övriga anställda skulle ta ställning för eller emot Arne G respektive Christian Berggren. Arne G kom även med påståenden om att en kollega och en assistent stod i tur att bli avskedade.

Förbundet har inte bestritt dessa uppgifter och de har inte heller kommenterats av Arne G.

Mot denna bakgrund utgår Arbetsdomstolen vid sin bedömning från universitetets beskrivning av Arne Gs beteende. Vid bedömningen av vilken vikt som bör fästas vid detta bör man enligt Arbetsdomstolens mening också beakta situationen i övrigt. Arne G har inte ägnat sig åt forskning och han har inte kunnat användas i undervisningen. Detta betyder att han genom avstängningsbeslutet egentligen inte fråntas några av de väsentliga arbetsuppgifterna i anställningen utan endast rätten att vistas på arbetsplatsen. Enligt Arbetsdomstolens mening utgör hans beteende på arbetsplatsen under sådana omständigheter i vart fall särskilda skäl för avstängning. Arbetsdomstolen har med hänsyn till den nu gjorda bedömningen, som leder till att förbundets yrkande även i denna del skall avslås, inte anledning att gå in på vad parterna i övrigt anfört i avstängningsfrågan.

Rättegångskostnaderna

Vid den utgång målet fått skall Statstjänstemannaförbundet utge ersättning till universitetet för rättegångskostnader. Förbundet har överlämnat till Arbetsdomstolen att bedöma skäligheten av yrkat ombudsarvode och därvid hävdat att målet, genom universitetets processföring, fått större omfattning än som varit nödvändigt. Det sätt som universitetet förde processen på ledde enligt förbundet till att två muntliga förberedelser måste hållas, vilket inte varit nödvändigt. Universitetet har bestritt att processföringen lett till några onödiga kostnader.

Enligt Arbetsdomstolens mening borde universitetet under förberedelsen tidigare än som skett kunnat precisera vad som lades Arne G till last men därav kan man inte omedelbart sluta sig till att det är universitetets processföring som ensamt gjort det nödvändigt med en andra muntlig förberedelse; även målets art och omfattning och omständigheterna i övrigt måste beaktas. Arbetsdomstolen kan mot den bakgrunden inte finna att det på grund av vad förbundet anfört i denna del finns anledning att nedsätta det yrkade ombudsarvodet.

DOMSLUT

1. Statstjänstemannaförbundets yrkanden avslås.

2. Statstjänstemannaförbundet skall utge ersättning till Staten genom Linköpings universitet för rättegångskostnader med etthundranittiotretusensjuhundrasjuttionio (193 779) kr, varav 135 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills full betalning sker.

Dom 1999-08-18, målnummer A-155-1998

Ledamöter: Hans Tocklin, Anna Middelman (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Olle Claesson (f.d. avdelningsdirektör i Arbetsmarknadsstyrelsen; tillfällig ersättare), Anders Sandgren, Ola Bengtson, Maud Jansson och Jon-Erik Eriksson. Enhälligt.

Sekreterare: Cecilia Klerbro