AD 2000 nr 115

Parter:

Tjänstemannaförbundet HTF; Svenska Biljardförbundet

Nr 115

Tjänstemannaförbundet HTF

mot

Svenska Biljardförbundet.

Svenska Biljardförbundet, som bildades år 1949, är en ideell förening som inte bedriver någon näringsverksamhet. Biljardförbundet har till uppgift att bl.a. främja biljardsportens utveckling och utbredning. Dess intäkter består huvudsakligen av statliga bidrag, som förmedlas av Riksidrottsförbundet, i vilket biljardförbundet är medlem sedan år 1973. Medlemmarna i biljardförbundet utgörs av lokala biljardföreningar.

Mellan biljardförbundet och Tjänstemannaförbundet HTF föreligger kollektivavtal.

HTF:s medlem B.S. var under lång tid tillbaka engagerad i biljardförbundet. Han inträdde som ledamot av styrelsen år 1967 och blev sedermera ordförande innan han år 1978 tillträdde befattningen som förbundets generalsekreterare. Som generalsekreterare hade B.S. bl.a. hand om biljardförbundets administration och ekonomiska förvaltning.

Den 5 augusti 1992 undertecknade B.S. samt företrädare för biljardförbundet och för HTF ett avtal av följande lydelse.

AVTAL

1. Grundvillkor för anställning och lön gäller för varje tillfälle tillämpat avtal mellan HTF och Arbetsgivarealliansen

2. Det till detta avtal knutna trygghetsavtal äger tillämpning, men kan inte avräknas från förbundets skyldigheter enligt denna överenskommelse.

3. Genom B.S:s anställning i Förbundet med ansvar inför styrelse, medlemmar och myndigheter blir funktionen utsatt för olika intressens påverkan och kraven på befattningshavaren är därför betydligt högre än i en vanlig tjänstemannaanställning. Till viss del kompenseras kraven genom lönesättningen. Men för att få förutsättningar för en långsiktig verksamhetsanpassad planering krävs att befattningshavaren kan genomföra sina uppgifter utan känsla av otrygghet i en utsatt position.

4. Förbundet och B.S. överenskommer därför om en uppsägningstid från Förbundets sida med 30 månader utöver den uppsägningstid som finns i gällande kollektivavtal och från B.S:s sida utgör uppsägningstiden maximalt tre månader.

5. I det fall B.S. frånträder befattningen under uppsägningstiden skall alla förmåner utgå ograverade.

Dras tjänstebilen in efter ordinarie uppsägningstid, 6 månader, omvandlas resterande förmånsvärde, 30 månader, i pengar.

6. Arbetsgivaren avsäger sig rätten att enligt LAS 13 göra avdrag på den inkomst BS kan tänkas förvärva under uppsägningstiden.

7. Skall uppsägningstiden omräknas i kontant avlösning gäller utbetalning av ett belopp motsvarande 36 månadslöner x 1,7.

Löddeköpinge den 10 juli 1992

F.O. B.S.

F.O. /Förbundsordf/ B.S.

M.E.

M.E. /Firmatecknare/

HANDELSTJÄNSTEMANNAFÖRBUNDET (HTF)

R.L.

R.L.

Regionchef

Parterna i målet är trots den angivna dateringen överens om att avtalet träffades och handlingen skrevs under den 5 augusti 1992. Detta avtal kommer i fortsättningen, i enlighet med parternas terminologi, att benämnas trygghetsavtalet.

B.S. sades upp från sin anställning den 8 december 1997. I uppsägningshandlingen angavs från biljardförbundets sida att uppsägningstiden var sex månader och "i övrigt enligt gällande avtal".

Mellan parterna uppstod tvist rörande biljardförbundets skyldighet att till B.S. utbetala ekonomisk ersättning enligt trygghetsavtalet. HTF väckte talan mot biljardförbundet i Arbetsdomstolen och yrkade att biljardförbundet skulle förpliktas att utge ekonomisk ersättning, motsvarande uppsägningslön för 30 månader, till B.S.

B.S. avled sedermera under målets förberedelse, närmare bestämt den 16 september 1999.

Vid Arbetsdomstolens huvudförhandling i målet den 12 och 13 oktober 2000 har HTF, som talan slutligt bestämts, yrkat att domstolen skall förplikta biljardförbundet att till B.S:s dödsbo utge ekonomisk ersättning för perioden den 9-30 juni 1998 med 25 476 kr och för perioden den 1 juli 1998-30 september 2000 med 35 220 kr för varje månad, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på respektive månadsbelopp från den sista dagen i varje månad tills full betalning sker.

Biljardförbundet har bestritt yrkandet men i och för sig vitsordat HTF:s beräkning av månadsbelopp och ränta.

Biljardförbundet har framfört i huvudsak tre olika invändningar mot käromålet. Till att börja med har biljardförbundet gjort gällande att trygghetsavtalet inte är gällande därför att de som undertecknat avtalshandlingen för biljardförbundet, F.O. och M.E., inte haft rätt att sluta avtalet med bindande verkan för biljardförbundet. För det fall avtalet skulle anses gällande, har biljardförbundet hävdat att den begärda ersättningen skall anses vara av ideell natur, i vart fall till den del den överstiger ersättning för sex månader, och att rätten till ersättningen därför bortfallit i och med B.S:s död. Om ersättningen inte är att anse som ideellt skadestånd är det enligt biljardförbundet fråga om uppsägningslön som inte kan utgå för tiden efter B.S:s frånfälle. Om inte heller denna invändning skulle godtas, har biljardförbundet slutligen gjort gällande att avtalsvillkoret om förlängd uppsägningstid under punkten 4 i avtalet skall lämnas utan avseende eller i vart fall jämkas, eftersom villkoret är oskäligt enligt 36 § avtalslagen med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid dess tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt.

HTF har vidhållit att avtalet är bindande och har bestritt övriga invändningar från biljardförbundets sida.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

HTF

Med anledning av biljardförbundets uppsägning av B.S:s anställning, tog HTF initiativ till förhandlingar med biljardförbundet. Förhandlingar hölls vid flera tillfällen under år 1998. Vid förhandlingarna krävde HTF bl.a. att biljardförbundet skulle fullgöra de åtaganden som följde av trygghetsavtalet. Biljardförbundet uppgav vid förhandlingarna att avsikten var att följa avtalet. Biljardförbundet påstod också att anställningsskyddslagen inte var tillämplig på B.S:s anställning men att detta egentligen inte spelade någon roll, eftersom trygghetsavtalet var betydligt mera förmånligt för B.S. än anställningsskyddslagen. Förts senare under förhandlingarna förklarade biljardförbundet att det inte hade för avsikt att följa avtalet med motiveringen att det var oskäligt.

Bakgrunden till trygghetsavtalet var att B.S. som generalsekreterare hade en mycket utsatt position. Det fanns starka kommersiella krafter inom biljardsporten som vid den aktuella tiden ifrågasatte B.S:s sätt att leda biljardförbundet. Han var även utsatt för personförföljelse. B.S. tog därför kontakt med R.L., som då var HTF:s regionchef i Malmö, för att diskutera hur hans anställningstrygghet skulle kunna förbättras. De kom fram till att ett avtal borde träffas med biljardförbundet om avgångsförmåner till B.S. för det fall han skulle skiljas från anställningen.

Den 10 juli 1992 dikterade R.L. per telefon ett förslag till avtal som B.S. nedtecknade. Samma dag hölls ett extra styrelsemöte i biljardförbundet. Närvarande på mötet, som ägde rum på ett hotell i Löddeköpinge, var, förutom B.S., dåvarande styrelseordföranden F.O. samt ledamöterna M.E., A.W., J.H. och H.A. B.S. redogjorde vid mötet för sitt avtalsförslag, varefter styrelsen beslutade att godkänna avtalet. Den av B.S. framlagda avtalshandlingen undertecknades av honom själv samt, för biljardförbundet, av F.O. och M.E. Samtidigt gav styrelsen i uppdrag åt F.O. att tillsammans med någon ytterligare styrelseledamot inom en månad träffa R.L. för att utforma avtalet fullständigt enligt dennes förslag.

Den 17 juli 1992 hölls ett styrelsemöte per telefon. Vid detta möte godkände styrelsen en ändring i det avtal som godkänts av styrelsen den 10 juli samma år. Ändringen innebar att ordet "kan" ändrades till "skall" i avtalsvillkoret under punkten 5 i avtalet.

Mötet med R.L. ägde rum den 5 augusti 1992 på HTF:s kontor i Malmö. Närvarande på mötet var, förutom R.L., B.S. samt F.O. och M.E. såsom representanter för biljardförbundet. Mötet resulterade i en avtalshandling som i stort sett är likalydande med den handling som undertecknades vid styrelsemötet den 10 juli. Bortsett från ett tillägg rörande B.S:s tjänstebil, som inte är intressant i målet, ändrades texten under punkten 4 i avtalet genom att ordet "minst" före "30 månader" ströks över. Vidare ändrades ordet "ograverat" under punkten 5 till "ograverade". Dessa ändringar gjordes för hand av F.O. Slutligen ändrades under punkten 5, i enlighet med styrelsens godkännande den 17 juli, ordet "kan" till "skall".

Den 4 oktober 1992 hölls ett nytt styrelsemöte per telefon. En förutvarande styrelseledamot, C.A., hade hävdat att de beslut som fattats vid styrelsemötena den 10 och 17 juli 1992 inte var giltiga med anledning av att han inte skulle ha blivit stadgeenligt kallad till mötena. För att ingen som helst tvekan skulle råda om giltigheten av besluten vid de tidigare mötena beslutade styrelsen att, så som det anges i protokollet från mötet, "ännu en gång godkänna samtliga beslut som fattades vid styrelsesammanträdena den 10 respektive 17 juli 1992".

Den 20 maj 1993 höll biljardförbundet förbundsmöte. På mötet behandlades bl.a. förvaltningsberättelsen för räkenskapsåret 1991/1992. I samband med en debatt om intäkter och kostnader redogjorde B.S. utförligt för trygghetsavtalet. Ett ombud från en lokalförening yrkade att innebörden av avtalet skulle bifogas i en fotnot till förvaltningsberättelsens balansräkning. Förbundsmötet beslutade därefter att godkänna förvaltningsberättelsen och bifalla ombudets yrkande.

Mot bakgrund av det nu angivna händelseförloppet står det enligt HTF:s mening klart att avtalet i och för sig är bindande för biljardförbundet. Avtalet är undertecknat av behöriga firmatecknare och de har ingått avtalet enligt bemyndigande från styrelsen. Förbundet har dessutom godkänt avtalet i efterhand och detta har öppet redovisats i flera sammanhang.

Med anledning av biljardförbundets ståndpunkt att rätten till den yrkade ersättningen skulle i sin helhet ha bortfallit med anledning av B.S:s frånfälle vill HTF anföra följande. Den av HTF yrkade ersättningen utgör ett avgångsvederlag för B.S., som inte är av ideell natur och som varken utgör skadestånd eller uppsägningslön i anställningsskyddslagens mening. Biljardförbundet har samma skyldighet att utge ersättningen som förbundet skulle ha om B.S. alltjämt skulle leva.

Utbetalning av ersättningen enligt avtalet kan enligt HTF:s mening inte bedömas som oskälig enligt 36 § avtalslagen. Det är visserligen riktigt som biljardförbundet har gjort gällande i tvisten att det under mitten av 1990-talet inte rådde fullgod ordning i biljardförbundets räkenskaper. B.S. hade under 1990-talet under långa perioder svårt att fullgöra sin uppgift att ombesörja biljardförbundets bokföring med anledning av att han var sjukskriven. Trots detta såg inte styrelsen till så att någon annan person hjälpte till med den ekonomiska förvaltningen. B.S. kan därför inte lastas för att bokföringen inte sköttes tillfredsställande. Vidare var B.S. oerhört arbetsbelastad. Biljardförbundet hade alltså genom styrelsens passivitet ett medansvar för de problem som förelåg vid denna tid.

Biljardförbundet

Biljardförbundets högsta beslutande organ är förbundsmötet, som skall hållas vartannat år och dit ombud från medlemsföreningarna kallas. Vid förbundsmötet utses förbundsstyrelsen, som skall bestå av en ordförande och fem ledamöter med två suppleanter. Styrelsen, som främst skall sköta den löpande verksamheten, är beslutsför om minst fyra ledamöter är närvarande och de är ense.

Biljardförbundets styrelse är det organ som företräder förbundet och som har kompetens att besluta i förbundets angelägenheter. Enligt stadgarna kan styrelsen i vissa fall överlåta sin beslutanderätt åt annan. För att ett avtal med tredje man skall vara giltigt måste den som träffar avtalet för biljardförbundets räkning ha bemyndigats till det av styrelsen.

År 1992, när trygghetsavtalet kom på tal, bestod styrelsen av F.O., ordförande sedan år 1988, J.H., vice ordförande (numera avliden), H.A., A.W., M.E. och C.A. När B.S. sades upp från sin anställning i december 1997, hade styrelsen en annan sammansättning, bl.a. var P.S. ordförande och K.I. ledamot. Numera är K.I. ordförande och ingen av de övriga personerna har något styrelseuppdrag i förbundet.

Biljardförbundets räkenskapsår är brutet och sträcker sig under tiden den 1 juli - den 30 juni. Styrelsemötet den 10 juli 1992 hölls således i början av ett nytt räkenskapsår. Biljardförbundet hade då sedan en längre tid tillbaka haft betydande ekonomiska problem och förhållandena inom förbundet var konfliktfyllda. Det hade riktats skarp kritik mot såväl styrelsen som B.S. för att biljardförbundets ekonomi var misskött och för att verksamheten inte var demokratisk.

Antalet medlemsföreningar uppgick år 1992 till ca 70. Därefter sjönk antalet som en följd av konflikterna till omkring 20 under mitten av 1990-talet, då många medlemsföreningar som lämnat biljardförbundet bildade ett särskilt förbund, den s.k. Biljardunionen. Sedan stridigheterna upphört har de föreningar som lämnade förbundet återvänt, och biljardförbundet har numera återigen omkring 70 medlemsföreningar.

Det var mot bakgrund av de interna stridigheterna och den skarpa kritiken mot styrelsen och B.S. som det extra styrelsemötet den 10 juli 1992 kom till stånd. Syftet med mötet var att styrelsen skulle behandla en mycket kritisk skrivelse från en person vid namn Måns Hegraeus. B.S. tog vid mötet fram ett utkast till avtal rörande hans anställningstrygghet, vilket diskuterades. Styrelsen fattade dock inget beslut om att godkänna avtalet, utan styrelsen beslutade endast att utse F.O. att tillsammans med någon annan ledamot träffa B.S. och HTF:s representant, R.L., för att utforma avtalet. Detta innebar endast att styrelsen gav Fredrik Olsson och ytterligare en person kompetens att utforma avtalet. De erhöll däremot inget bemyndigande att för biljardförbundets räkning ingå avtalet. Avtalet skulle utformas och sedan återrapporteras till styrelsen eller eventuellt till förbundsmötet för beslut, med hänsyn till att det var fråga om ett extraordinärt avtal.

Vid styrelsemötet per telefon den 17 juli 1992 var avtalet aldrig på tal.

Det är riktigt att F.O. och M.E. undertecknade trygghetsavtalet på HTF:s kontor i Malmö den 5 augusti 1992, men avtalet återrapporterades därefter aldrig till styrelsen. Vid styrelsemötena per telefon den 4 oktober 1992 var avtalet aldrig på tal. Avtalet har alltså aldrig godkänts av styrelsen och har inte ingåtts av behöriga företrädare för biljardförbundet. F.O. och M.E. hade inte kompetens att ingå avtalet för biljardförbundets räkning. F.O:s och M.E:s uppdrag var inskränkt till att medverka till att utforma avtalet. Beslutet att ingå avtalet skulle styrelsen fatta.

Förbundsmötet den 20 maj 1993 behandlade verksamhetsåren från den 1 juli 1990 till den 30 juni 1991 och den 1 juli 1991 till den 30 juni 1992, dvs. verksamhetsår som föregick det omtvistade avtalets tillkomst. Det som HTF påstått hände vid förbundsmötet den 20 maj 1993 förekom inte på mötet.

Sedan B.S. hade sagts upp från sin anställning följde förhandlingar med HTF, vid vilka HTF bl.a. yrkade ogiltigförklaring av uppsägningen. Det är inte så att biljardförbundet vid dessa förhandlingar respekterade trygghetsavtalet. Biljardförbundet har aldrig gett uttryck för uppfattningen att avtalet var gällande.

Biljardförbundet hävdar mot bakgrund av det anförda att trygghetsavtalet inte är gällande mot förbundet. För det fall trygghetsavtalet skulle anses giltigt gör biljardförbundet gällande att den av HTF yrkade ersättningen rättsligt har karaktären av ett ideellt skadestånd. Avsikten med avtalet var att B.S. skulle erhålla en kompensation för det fall biljardförbundet skilde honom från anställningen. Ett sådant ideellt skadestånd bortfaller i och med den skadelidandes död, och B.S:s dödsbo är därmed inte berättigad till någon ersättning. Om ersättningen inte kan anses vara ideellt skadestånd så är det i vart fall fråga om uppsägningslön. Rätten till uppsägningslön bortfaller i och med att anställningen upphör. Om trygghetsavtalet anses giltigt innebär det att B.S:s anställning upphörde när han avled. Rätt till uppsägningslön föreligger inte för tiden därefter.

För det fall domstolen skulle anse att trygghetsavtalet är giltigt, gör biljardförbundet även gällande att avtalsvillkoret om förlängd uppsägningstid, punkten 4 i avtalet, är oskäligt enligt 36 § avtalslagen med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Även 38 § anställningsskyddslagen bör beaktas i detta sammanhang. Till stöd för biljardförbundets uppfattning i denna del vill förbundet peka på följande förhållanden.

Biljardförbundet befann sig i en krisartad ekonomisk situation vid tidpunkten för avtalets ingående. Avtalsvillkoret skulle mot bakgrund av biljardförbundets ekonomiska ställning och betalningsförmåga innebära ett orealistiskt åtagande. Biljardförbundet skulle med ett sådant avtal i praktiken vara tvingat att behålla B.S.

Biljardförbundet var vid tidpunkten för avtalets tillkomst i en krissituation även med hänsyn till den kritik som riktats från olika håll. B.S. var i realiteten den person som styrde förbundet, och han tog fram en avtalshandling som snabbt förelades styrelsen. Trygghetsavtalet är ett mycket ensidigt avtal till B.S:s förmån.

Beträffande senare inträffade förhållanden vill förbundet peka på följande. B.S. misskötte biljardförbundets ekonomiska förvaltning under tiden efter trygghetsavtalets ingående. Därigenom orsakade han förbundet ekonomisk skada i form av dröjsmålsavgifter och betydande kostnader för revisorsarvoden. Det ålåg B.S. att ombesörja bl.a. redovisning av skatter. Biljardförbundet registrerades hos kronofogdemyndigheten för obetalda källskatter vid ett stort antal tillfällen under åren 1994-1999. Genom att B.S. misskötte sina åligganden i detta avseende ådrog sig biljardförbundet onödiga kostnader i form av dröjsmålsavgifter. B.S. misskötte också sitt åliggande att driva in kundfordringar. Detta ledde till att vissa fordringar senare fick skrivas av som värdelösa.

B.S. misskötte sig även på andra sätt. Han lämnade oriktiga uppgifter till styrelsen om biljardförbundets ekonomiska ställning, vilket undergrävde styrelsens beslutsmöjligheter, han tog ut lön från förbundet trots att han var sjukskriven och han manipulerade röstlängder för att påverka valutgångar. Vidare skapade han genom sitt agerande konflikter inom biljardförbundet och vållade den splittring som biljardförbundet drabbades av vid mitten av 1990-talet.

Den typ av "fallskärmsavtal" som trygghetsavtalet utgör är mycket ovanliga i branschen. Avtalet avviker från vad som är brukligt i ideella föreningar.

Sammanfattningsvis gör biljardförbundet gällande att trygghetsavtalet är ogiltigt, därför att F.O. och M.E. inte hade behörighet att träffa ett bindande avtal för biljardförbundet. I vart fall saknade de befogenhet att göra det. Att de saknat behörighet, eller i vart fall befogenhet, har B.S. förstått eller i vart fall bort förstå. Styrelsen har dessutom aldrig godkänt avtalet. För det fall avtalet anses giltigt gör biljardförbundet i första hand gällande att den yrkade ersättningen i sin helhet är av ideell natur och att rätten till ersättning bortfallit i och med B.S:s död. I vart fall måste ersättningen anses vara av ideell natur, såvitt den avser tiden utöver sex månader efter den i kollektivavtalet föreskrivna uppsägningstiden. Om ersättningen inte till någon del kan anses vara av ideell natur, utgör ersättningen uppsägningslön. Uppsägningslön kan inte utgå för tiden efter en arbetstagares död, då anställningen under alla förhållanden upphör. I andra hand gör biljardförbundet gällande att avtalsvillkoret om förlängd uppsägningstid är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Biljardförbundet menar här att avtalsvillkoret skall lämnas helt utan avseende eller i vart fall jämkas till sex månaders uppsägningstid utöver den tid som följde av kollektivavtalet.

Domskäl

Bakgrunden till tvisten i målet är i korthet följande. B.S. var anställd som generelsekreterare för biljardförbundet. Företrädare för förbundet och B.S. undertecknade år 1992 det s.k. trygghetsavtalet, som innebar att det vid uppsägning från biljardförbundets sida skulle gälla en uppsägningstid om 30 månader utöver den uppsägningstid som gällde enligt det tillämpliga kollektivavtalet. Sedan B.S. sagts upp från sin anställning den 8 december 1997 uppkom tvist rörande biljardförbundets skyldigheter enligt trygghetsavtalet. B.S. avled i september 1999.

Biljardförbundets inställning i målet kan i korthet beskrivas på följande sätt. I första hand görs gällande att trygghetsavtalet inte är bindande för förbundet på grund av att de som för förbundets räkning har undertecknat det inte har haft behörighet eller befogenhet att ingå avtalet. I andra hand görs gällande att den yrkade ersättningen har karaktären av ett ideellt skadestånd, vilket i sin helhet har bortfallit sedan B.S. avlidit i september 1999, eller att ersättningen i varje fall utgör uppsägningslön och därför inte skall utgå för tid efter B.S:s frånfälle. I sista hand görs gällande att trygghetsavtalet skall jämkas, i första hand till noll, eftersom avtalet är oskäligt enligt 36 § avtalslagen.

HTF:s uppfattning är att trygghetsavtalet är bindande för biljardförbundet. Vidare har gjorts gällande att ekonomisk ersättning enligt trygghetsavtalet skall utges i sin helhet, dvs. utan hinder av att B.S. avled under den avtalade 30-månaderstiden. HTF har slutligen bestritt att trygghetsavtalet skall jämkas helt eller delvis enligt 36 § avtalslagen.

Arbetsdomstolen skall i det följande behandla tvistefrågorna i skilda avsnitt.

Har företrädarna för biljardförbundet vid tecknandet av trygghetsavtalet saknat behörighet eller befogenhet att ingå avtalet?

Den rättsliga bakgrunden till denna del av tvisten är följande. Det saknas i vårt land särskild lagstiftning om ideella föreningar. Det är emellertid vedertaget att en ideell förening utåt företräds i första hand av styrelsen eller av den som enligt styrelsens beslut har fått behörighet att teckna föreningens namn. En utomstående som avser att ingå avtal med en ideell förening kan emellertid ha anledning att, förutom att kontrollera vilka som företräder föreningen, ta del av föreningens stadgar för att få uppgifter om föreningens målsättning, verksamhetsföremål m.m. I den mån den som har företrätt en ideell förening har klart överskridit de gränser som följer av stadgar och åberopade protokoll, kan den utomstående troligen inte åberopa att han var i god tro (se NJA 1973 s. 341 och Hemström, Ideella föreningar s. 43 samt Arbetsdomstolens dom 1944 nr 104).

Biljardförbundets invändning i denna del av målet går ut på att de personer som företrädde förbundet vid tecknandet av trygghetsavtalet har saknat behörighet eller befogenhet att binda förbundet genom att ingå avtalet. Arbetsdomstolen har uppfattat biljardförbundets ståndpunkt så att det saknades en sådant bemyndigande från styrelsens sida som gav F.O. och M.E. behörighet att i styrelsens ställe företräda förbundet. Det kan konstateras att HTF inte har gjort gällande att de har haft en sådan behörighet med direkt stöd av de för förbundet gällande stadgarna eller med stöd av något tidigare fattat styrelsebeslut. Frågan blir därmed i första hand vad som inträffade i samband med det extramöte med förbundsstyrelsen som hölls den 10 juli 1992. HTF:s uppfattning är att det därvid fattades ett beslut som bl.a. innebar att F.O. och M.E. bemyndigades att för förbundets räkning ingå ett trygghetsavtal med B.S. Biljardförbundets inställning är att det vid sammanträdet inte fattades något beslut av den innebörden.

Det händelseförlopp som ledde till att trygghetsavtalet undertecknades den 5 augusti 1992 är i sina huvuddrag ostridigt och kan sammanfattas enligt följande. Den 10 juli 1992 hölls ett extra styrelsemöte i biljardförbundet. Mötet tycks framför allt ha varit föranlett av en kritisk skrivelse från en medlem i en till förbundet ansluten förening. Vid styrelsemötet deltog den dåvarande ordföranden F.O. och ledamöterna M.E., A.W., J.H. och H.A. Styrelsen var därmed fulltalig så när som på en ledamot. Vid mötet var även B.S. närvarande. Han hade varit i kontakt med R.L., som då var HTF:s regionchef i Skåne. R.L. hade per telefon dikterat ett förslag till avtal. Detta avtalsförslag redogjorde B.S. för på styrelsemötet. Styrelsen diskuterade avtalsförslaget, men vad diskussionen ledde fram till har parterna olika uppfattningar om. Ostridigt är i varje fall att den avtalshandling som B.S. lade fram vid sammanträdet skrevs under av F.O., M.E. och B.S. Den 5 augusti 1992 träffades F.O., M.E., B.S. och R.L. på HTF:s kontor i Malmö. Vid detta möte undertecknades den slutliga versionen av avtalet av F.O., M.E., B.S. och R.L. Avtalstexten i den slutliga versionen skiljer sig i vissa delar, som inte är av direkt betydelse i målet, från lydelsen i den avtalshandling som skrevs under vid styrelsemötet den 10 juli.

Det är ostridigt att styrelsen vid mötet den 10 juli var beslutsför. Vad parterna har skilda uppfattningar om är som nämnts vad styrelsen faktiskt beslutade vid sammanträdet med anledning av diskussionen om ett trygghetsavtal.

HTF har som bevis åberopat bl.a. ett protokoll från det aktuella styrelsemötet. Vidare har F.O., M.E., A.W. och H.A. hörts som vittnen.

Protokollet från styrelsemötet innehåller bl.a. följande.

S. föredrog för styrelsen att han diskuterat sitt förhållandevis otrygga arbetsförhållande hos Svenska Biljardförbundet med Svenska Biljardförbundets av RF tidigare utsedde revisor, G.B., RFs nuvarande utsedde revisor, A.L. och Riksidro[t]tsstyrelseledamoten K.G. För samtliga har han också föredragit den aktuella situationen i Förbundet och den personförföljelse som han känner sig utsatt för. Samtliga har rekommenderat honom att ta upp frågan med styrelsen om ett sk. "fallskärmsavtal".

Han har följt deras råd och därför också diskuterat frågan med HTFs regionchef i Skåne, R.L. Det avtalsförslag han nu presenterar styrelse har han i all hast nedskrivit på maskin idag, efter diktat per telefon av R.L. L. anser dock att styrelsen vid detta sammanträde skall utse ett par representanter, förslagsvis Förbundets ordförande och någon ytterligare styrelsel[e]damot, att tillsammans med S. träffa L. för att ytterligare utforma S:s avtal, som i bif. förslag endast innehåller en del av de viktigaste punkterna i det avtal som bör tecknas mellan Förbundet och S.

- - - - -

Efter överläggningar beslöts;

att godkänna S:s "fallskärmsavtal", som ger honom den grundtrygghet som han rimligen skall ha. Avtalet undertecknades av Förbundsordförande F.O. och styrelseledamoten M.E., samt av S.

- - - - -

att utse F.O. att tillsammans med någon annan vid det aktuella tillfället tillgänglig styrelseledamot, tillsammans med S. träffa HTFs representanter för att utforma avtalen och arbetsbeskrivningen fullständigt enligt R.L:s förslag. Detta möte skall äga rum inom en månad från dagens datum.

- - - - -

Vid Protokollet: Justeras:

H.A. F.O.

H.A. F.O. /ordf/

Formuleringarna i protokollet om att styrelsen godkände B.S:s "fallskärmsavtal" och om att avtalet undertecknades vid sammanträdet ger tagna för sig ett alldeles otvetydigt stöd åt HTF:s ståndpunkt i tvisten, dvs. att trygghetsavtalet ingicks efter ett behörigen fattat styrelsebeslut om detta. Det nu anförda rubbas inte av vad som senare i protokollet anges om att man senare skall "utforma avtalen och arbetsbeskrivningen fullständigt". Om man skulle avgöra tvisten på grundval av protokollets innebörd råder det alltså ingen tvekan om att HTF:s synsätt framstår som det riktiga.

Saken kompliceras emellertid av att protokollets äkthet har ifrågasatts av biljardförbundet. H.A. har inför Arbetsdomstolen bestämt förnekat att han skrivit protokollet och undertecknat det. De övriga personerna som hörts har inte kunnat säga med bestämdhet vem som förde protokollet. H.A. har antytt att protokollet troligen skrevs av B.S. M.E. har däremot uppgett att B.S. inte skrev protokollet vid detta tillfälle, eftersom B.S. var föredragande och de frågor som behandlades vid mötet framför allt rörde honom. Att F.O. skrivit under protokollet är parterna emellertid överens om, även om F.O. själv har förklarat att han inte har något direkt minne av att han sett eller skrivit under protokollet.

De nu redovisade uppgifterna om tillkomsten av protokollet är förbryllande och leder till att frågan om vad som sades vid sammanträdet får avgöras i första hand med ledning av vittnesbevisningen i målet. I den delen har framkommit att B.S. vid styrelsemötet redogjorde för den avtalshandling som han hade upprättat efter R.L:s anvisningar och att man diskuterade dess innehåll. Det står vidare klart att diskussionen resulterade i ett beslut av något slag rörande avtalet. M.E. har uppgett att han med stöd av protokollet minns att styrelsen beslutade att godkänna avtalet och att alla ledamöter var överens om beslutet. F.O. har i huvudsak förklarat att han inte har något minne av sammanträdet, men hans uppgifter motsäger inte på något sätt vad M.E. har berättat. H.A. och A.W. har å andra sidan lämnat uppgifter som talar emot att avtalets innehåll godkändes vid sammanträdet. Deras uppgifter går ut på att man efter diskussionen beslutade att ge ordföranden och en annan styrelseledamot uppdraget att utforma ett avtalsförslag, som senare skulle underställas styrelsen för beslut.

Uppgifterna från de vid mötet närvarande personerna går alltså isär när det gäller frågan om styrelsen beslutade att godkänna B.S:s avtalsförslag. Biljardförbundet har emellertid inte gjort gällande annat än att den av B.S. framlagda avtalshandlingen faktiskt skrevs under vid styrelsemötet av F.O., M.E. och B.S. Att så skedde får också anses framgå av utredningen. Det har i målet inte lämnats någon uppgift som närmare klargör anledningen till att avtalshandlingen skrevs under. Det kan emellertid konstateras att ingen av de hörda personerna har uppgett att han vid tillfället hade något att erinra mot avtalshandlingens innehåll. F.O. och H.A. har tvärtom inför domstolen förklarat att avtalsinnehållet enligt deras uppfattning framstod som rimligt. Domstolen har mot den bakgrunden svårt att se något annat syfte med undertecknandet än att handlingen skulle tjäna som bekräftelse på att avtalsinnehållet var godkänt av styrelsen. Detta överensstämmer också väl med vad som anges i det aktuella protokollet och med de uppgifter som har lämnats av M.E., vilken vid förhöret har gett ett trovärdigt intryck.

Det framgår av utredningen att den avtalshandling som B.S. lade fram vid styrelsemötet den 10 juli inte var tänkt att utgöra någon slutlig version av avtalstexten. Det står också klart att styrelsen vid mötet gav F.O. och ytterligare någon styrelseledamot i uppdrag att tillsammans med B.S. och R.L. utforma en handling som skulle innehålla den slutliga versionen av avtalstexten. M.E. har uppgett att det var förutsatt att avtalstexten skulle komma att justeras i vissa avseenden. Enligt M.E. var det självklart att den slutliga avtalstexten skulle föreläggas styrelsen på nytt för godkännande av de eventuella ändringar som gjorts, men att avtalet i den mån innehållet var oförändrat inte behövde godkännas ännu en gång. Denna uppgift vinner ett visst stöd av ett av HTF åberopat protokoll från ett styrelsemöte som ägde rum per telefon den 17 juli 1992. Protokollet innehåller bl.a. att styrelsen godkände att avtalstexten skulle ändras så att ordet "kan" ersattes med "skall". Detta protokoll har i målet förevisats endast i en icke undertecknad kopia, och biljardförbundet har hävdat att protokollet i det citerade avsnittet inte återger vad som skedde vid mötet. F.O., som enligt protokollet var närvarande vid mötet, har emellertid uppgett sig ha en svag minnesbild av att det på något styrelsemöte varit tal om en ändring av ordet "kan" till ordet "skall" i det omtvistade avtalet.

Sammanfattningsvis framgår av det nu anförda att det enda som talar emot att styrelsen beslöt godkänna avtalet vid sammanträdet den 10 juli är de uppgifter som har lämnats av H.A. och A.W. Deras uppgifter kan inte lämnas utan avseende. Vad de har berättat om vad som förekom vid sammanträdet överensstämmer med M.E:s utom just i frågan om styrelsen beslöt godkänna den avtalshandling som lades fram, dvs. det som anges i den första att-satsen i den protokollstext som har återgivits i det föregående. Det kan enligt domstolens mening inte uteslutas att de deltagande vid sammanträdet faktiskt uppfattade resultatet av diskussionen på olika sätt. En annan möjlighet är att H.A. och A.W. minns fel. Det kan i alla händelser konstateras att avtalshandlingen undertecknades vid sammanträdet. Denna omständighet talar enligt domstolens mening med betydande styrka för att protokollstexten korrekt återger vad som förekom vid sammanträdet.

Arbetsdomstolens slutsats blir att övervägande skäl talar för att biljardförbundets styrelse vid styrelsemötet den 10 juli 1992 godkände innehållet i det avtalsförslag som B.S. lade fram på mötet. Godkännandet bekräftades genom att F.O. och M.E. undertecknade avtalshandlingen för biljardförbundet. Bemyndigandet för F.O. och en annan styrelseledamot att utforma avtalet måste anses ha innefattat ett uppdrag att sluta avtalet för biljardförbundets räkning i den mån avtalsinnehållet redan var godkänt av styrelsen. Det kan i och för sig ifrågasättas om F.O. och M.E. genom att underteckna den slutliga versionen den 5 augusti överskred bemyndigandets gränser i de delar trygghetsavtalets innehåll inte på förhand var godkänt av styrelsen. Arbetsdomstolen anser sig dock inte ha anledning att närmare gå in på den frågan. Det avtalsvillkor som HTF grundar sin talan på, nämligen villkoret om förlängd uppsägningstid, var på förhand godkänt av styrelsen, bortsett från en mindre justering som saknar betydelse och som för övrigt gjordes till biljardförbundets förmån.

Med den bedömning som Arbetsdomstolen nu har gjort saknas förutsättningar för att komma till slutsatsen att biljardförbundet inte blivit avtalsenligt bunden genom undertecknandet av trygghetsavtalet.

Vad för slags ersättning är det fråga om?

Biljardförbundet har i första hand gjort gällande att ersättningen enligt trygghetsavtalet skall betraktas som ett ideellt skadestånd och att rätten till ersättning därför har bortfallit sedan B.S. avlidit. I andra hand har gjorts gällande att ersättningen måste uppfattas som uppsägningslön, vilken inte kan behöva utges för tiden efter B.S:s frånfälle. HTF:s ståndpunkt är att trygghetsavtalet innefattar en rätt till ekonomisk ersättning som skall utges utan hinder av vad biljardförbundet har anfört.

HTF:s yrkande om ekonomisk ersättning till B.S:s dödsbo grundar sig på villkoret under punkten 4 i trygghetsavtalet, där det sägs att biljardförbundet och B.S. överenskommer om en uppsägningstid från förbundets sida med 30 månader utöver den uppsägningstid som finns i gällande kollektivavtal. Att parterna valde konstruktionen med en förlängd uppsägningstid leder enligt domstolens mening till att den i målet yrkade ersättningen får betraktas som uppsägningslön. Det förhållandet att ersättningen enligt parternas gemensamma uppfattning har förfallit till betalning månadsvis ger också intryck av att det är fråga om uppsägningslön. Att alla förmåner enligt avtalet skulle utgå ograverade för den händelse B.S. frånträder befattningen under uppsägningstiden kan enligt domstolens mening inte föranleda någon annan slutsats. Utredningen i målet ger inte något påtagligt stöd för att avtalsparternas avsikt har varit något annat än att åstadkomma en sådan inkomsttrygghet för B.S. som följde med en förlängd uppsägningstid. Domstolen kan alltså inte ansluta sig till vad biljardförbundet har anfört om att det är fråga om ett slags allmänt skadestånd.

Det anförda innebär att B.S:s rätt enligt trygghetsavtalet har inneburit att han har haft en garanterad inkomst under 30 månader utöver den kollektivavtalsenliga uppsägningstiden, oavsett om han utförde något arbete för förbundet eller ej. Med den utgångspunkt för bedömningen som nu har angetts kan emellertid avtalet enligt Arbetsdomstolens mening inte antas innebära någon skyldighet för biljardförbundet att utge ersättning avseende tiden efter det att B.S. avlidit.

Det anförda leder till slutsatsen att trygghetsavtalets innebörd för den i målet aktuella situationen är att ersättning motsvarande uppsägningslön skall utges t.o.m. den 16 september 1999, då B.S. avled.

Är avtalsvillkoret om förlängd uppsägningstid oskäligt enligt 36 § avtalslagen?

Biljardförbundet har som skäl för jämkning anfört bl.a. att B.S., under åren efter det att trygghetsavtalet träffades, misskötte sina åligganden på olika sätt och att detta förorsakade biljardförbundet stor skada.

I denna del av målet har på biljardförbundets begäran hållits vittnesförhör med revisorn P.H., bokföringskonsulten B.E., förutvarande styrelseordföranden P.S. samt förhör under sanningsförsäkran med den nuvarande styrelseordföranden K.I. Biljardförbundet har även åberopat viss skriftlig bevisning i denna del.

Trygghetsavtalet den 5 augusti 1992 är undertecknat av F.O., B.S. och, för HTF:s räkning, av R.L. Det anförda kan ge intrycket att HTF skall ses som avtalspart och att trygghetsavtalet därmed är att betrakta som ett kollektivavtal. Parterna i målet är emellertid ense om att HTF i detta sammanhang inte har ställning som part och att trygghetsavtalet alltså är att se som en överenskommelse mellan biljardförbundet och B.S.

Av utredningen har framkommit att B.S. vid mitten av 1990-talet och under de följande åren hade svårigheter att fullgöra sina åligganden när det gäller skötseln av biljardförbundets ekonomiska angelägenheter. Transaktioner bokfördes inte, verifikationer sparades inte och de handlingar som tillvaratogs samlades oordnat i plastbackar. Fakturor utfärdades inte och många av biljardförbundets fordringar fick sedermera skrivas av som värdelösa. Biljardförbundet registrerades hos kronofogdemyndigheten med anledning av obetalda källskatter vid ett stort antal tillfällen, och förbundet ådrog sig förseningsavgifter och betydande merkostnader för revisorsarvoden. Förbundsmöten kunde inte hållas på föreskrivna tider med anledning av att ekonomin var i oordning.

Utredningen ger inte något klart besked om i vilken mån B.S. kan lastas för att det blev som det blev. Det är ostridigt att han under vissa perioder av den senare delen av 1990-talet var sjuk. Utredningen ger dock inga närmare upplysningar om B.S:s sjukdom och i vilken mån den påverkade hans arbetsförmåga. Det är omvittnat att B.S. under sin tid som generalsekreterare var mycket starkt engagerad i biljardförbundets angelägenheter. Vad som framkommit i målet tyder på att han kände ett stort ansvar för förbundets verksamhet. De interna stridigheterna inom biljardförbundet och de personliga angrepp han blev utsatt för från olika håll tycks ha upptagit mycket av hans tid och måste ha påverkat hans förmåga att sköta sitt arbete. Det går inte att av den framlagda utredningen bedöma om B.S. bar skulden för konflikterna inom biljardförbundet eller om han förtjänade den kritik som riktades mot honom. Det har i vart fall inte framkommit något som talar för att B.S:s misslyckanden skulle bottna i någon avsikt att skada förbundet eller i bristande ansvarskänsla för förbundets angelägenheter.

Biljardförbundet har vidare anfört att B.S. hade en mycket stark och dominerande ställning i biljardförbundet, att biljardförbundet vid avtalstillfället befann sig i en krissituation med hänsyn till de interna stridigheterna inom förbundet, att avtalet som helhet var mycket ensidigt till förmån för B.S., att avtalsvillkoret om en förlängd uppsägningstid för B.S. innebar ett orealistiskt åtagande för biljardförbundet med hänsyn till dess ekonomiska ställning och att avtalet avvek från vad som var brukligt i ideella föreningar.

Det är omvittnat att B.S. hade en dominerande ställning inom biljardförbundet samt att förhållandena inom biljardförbundet var konfliktfyllda vid tidpunkten för trygghetsavtalet. B.S. insåg uppenbarligen att hans position inom biljardförbundet var hotad och att han skulle få svårt att få något annat likvärdigt arbete om hans anställning hos biljardförbundet upphörde. Det finns inget belägg för att B.S. genom att ta initiativet till trygghetsavtalet skulle ha försökt att utnyttja situationen till sin fördel på ett otillbörligt sätt.

Det ligger i sakens natur att ett avtal som det ifrågavarande är ensidigt till arbetstagarens fördel och att arbetsgivarens utfästelser inte motsvaras i avtalet av någon särskild motprestation från arbetstagarens sida. Att biljardförbundets ekonomi synes ha varit ansträngd vid den aktuella tidpunkten kan med hänsyn till avtalskonstruktionen med en förlängd uppsägningstid inte tillmätas någon nämnvärd betydelse i sammanhanget. Däremot måste man enligt domstolens mening beakta att B.S. när avtalet träffades hade varit anställd som generalsekreterare sedan år 1978 och hade ägnat så gott som hela sitt yrkesverksamma liv åt biljardförbundet. Trygghetsavtalet tillkom mot bakgrund av att han kände sin anställning hotad, och det är enligt domstolens mening förståeligt att han hade uppfattningen att han vid händelse av uppsägning skulle hamna i en besvärlig situation på arbetsmarknaden.

Vid ett övervägande av samtliga omständigheter anser Arbetsdomstolen sammanfattningsvis att det inte kan anses oskäligt mot biljardförbundet att låta villkoret om förlängd uppsägningstid i trygghetsavtalet gälla med den innebörd som angetts i det föregående.

Sammanfattning

Arbetsdomstolen har funnit att F.O. och M.E. måste anses ha bemyndigats av biljardförbundets styrelse att med bindande verkan för biljardförbundet sluta trygghetsavtalet. Domstolen har också funnit att den av HTF yrkade ersättningen måste anses utgöra uppsägningslön och att rätt till sådan ersättning inte föreligger för tiden efter B.S:s död. Slutligen har domstolen funnit att det inte finns skäl att jämka det omtvistade avtalsvillkoret.

Det anförda innebär att HTF:s talan skall bifallas på så sätt att biljardförbundet skall förpliktas att till B.S:s dödsbo utge totalt 537 340 kr jämte ränta på det sätt som framgår av domslutet.

Rättegångskostnader

Den nu angivna utgången av målet innebär att HTF tappat närmare hälften av vad som slutligt yrkats i målet. Vid bedömningen av rättegångskostnadsfrågan bör enligt domstolens mening beaktas att det som HTF tappat hänför sig till en tvistefråga som uppenbarligen inte har föranlett någon betydande del av rättegångskostnaderna i målet. Arbetsdomstolen anser att biljardförbundet bör åläggas att till HTF betala en till hälften jämkad ersättning för dess rättegångskostnader.