AD 2000 nr 30

Parter:

Svenska Lantarbetareförbundet; L.S., med firma Källna Trädgårdsprodukter

Nr 30

Svenska Lantarbetareförbundet

mot

L.S., med firma Källna Trädgårdsprodukter i Klippan.

L.S. bedriver rörelse med tomatodling i Klippan. Under skördesäsongen, månaderna maj-augusti, sysselsätts 3-5 arbetstagare i verksamheten med bl.a. plockning och packning av tomater.

Mellan L.S. och Svenska Lantarbetareförbundet gäller kollektivavtal som hänvisar till bestämmelserna i det mellan Skogs- och Lantarbetsgivareförbundet och Svenska Lantarbetareförbundet träffade riksavtalet för trädgårdsodlingen. Det nu gällande riksavtalet har ingåtts med giltighetstid i första hand under tiden den 1 april 1998 - den 31 mars 2001. Riksavtalet innehåller bl.a. följande bestämmelser.

3.3. Tidsbegränsad anställnings upphörande

- - - - -

Säsonganställd arbetare, som inte kommer att få återanställning nästkommande säsong, skall få skriftligt besked (x) härom av arbetsgivaren minst en månad innan den nya säsongen börjar. En förutsättning för rätt till sådant besked är dock att arbetaren, vid säsongens slut, har varit anställd hos arbetsgivaren mer än sex månader under de senaste två åren.

- - - - -

4. Permittering

- - - - -

Arbetares rätt till permitteringslön regleras dels av förbundsparternas särskilda överenskommelse (se bilaga till detta avtal) dels av bestämmelser i LAS.

- - - - -

I bilagan anges bl.a. följande.

§ 1 Då arbetsgivare, utan att anställningen upphör, på grund av arbetsbrist, driftstörning eller annan sådan omständighet inte tillhandahåller arbetaren något arbete samt befriar arbetaren från hans närvaroskyldighet (permittering) utges ersättning (permitteringslön) i enlighet med §§ 6-7 nedan.

- - - - -

§ 4 Permitteringstid räknas i hela dagar (arbetsdagar). - - -

- - - - -

§ 6 För permitteringstid utbetalar arbetsgivaren permitteringslön. Permitteringslönen motsvarar vad arbetaren skulle ha erhållit om han arbetat under permitteringstiden.

- - - - -

Permitteringslön ingår i underlaget för beräkning av lagstadgade arbetsgivaravgifter och semesterlön. - - -

- - - - -

Förbundets medlem T.D. anställdes av L.S. första gången inför säsongen år 1995. Hon var därefter säsonganställd på heltid under de efterföljande åren t.o.m. säsongen år 1998.

Under år 1998 var T.D. frånvarande från arbetet under två hela arbetsdagar och vid flera tillfällen under delar av arbetsdagar. Den huvudsakliga tvistefrågan i målet är om T.D. vid de aktuella tillfällena blev permitterad av L.S. och därmed blev berättigad till permitteringslön för frånvarotiden. Tvisteförhandlingar har ägt rum utan att parterna har kunnat enas.

Förbundet har yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta L.S. att till

1. T.D. utge

a) 3 572 kr i timlön alternativt permitteringslön jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 25 augusti 1998 tills betalning sker,

b) 464 kr i semesterersättning jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 17 november 1998 tills betalning sker,

c) allmänt skadestånd med 10 000 kr för brott mot kollektivavtalet, varav 5 000 kr avser utebliven lön alternativt permitteringslön och semesterersättning och 5 000 kr avser uteblivet besked angående återanställning, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet från dagen för delgivning av stämning tills betalning sker,

2. förbundet utge allmänt skadestånd med 10 000 kr för brott mot kollektivavtalet, varav 5 000 kr avser utebliven lön alternativt permitteringslön och semesterersättning och 5 000 kr avser uteblivet besked angående återanställning, jämte ränta på hela beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning tills betalning sker.

L.S. har bestritt yrkandena. De yrkade beloppen avseende lön alternativt permitteringslön och semesterersättning har han vitsordat som skäliga i och för sig; däremot inga belopp avseende allmänt skadestånd. Han har vitsordat sättet att beräkna ränta.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

T.D. anställdes i L.S:s trädgårdsrörelse första gången inför säsongen år 1995. T.D. hade därefter under de närmast följande åren återkommande säsonganställningar i verksamheten. Hon anställdes som packare men kom att arbeta även med plockning och blastning m.m. Anställningen var en heltidsanställning innebärande åtta timmars arbete per dag. Hennes sista anställning upphörde den 16 oktober 1998. Säsongen år 1999 erbjöds hon inte något arbete.

Tvisten i målet gäller säsongen år 1998. Under den säsongen inträffade det vid 18 olika tillfällen att L.S. inte anvisade T.D. arbete under åtta timmar per dag. Detta inträffade vid fem tillfällen i maj, fem tillfällen i juni, sex tillfällen i juli och två tillfällen i augusti. Sammanlagt bortföll därmed 44 timmar och 45 minuter. Det rörde sig om två hela dagar då något arbete inte alls utfördes. Vid övriga 16 tillfällen var det fråga om delar av dagar som något arbete inte utfördes. L.S. betalade lön för faktiskt utfört arbete men inte för de timmar då arbete inte utfördes. Under samtliga de timmar som något arbete inte utfördes stod T.D. till L.S:s förfogande för arbete i enlighet med sin heltidsanställning.

Under tiden mellan säsongerna 1998 och 1999 erhöll T.D. inte något skriftligt besked från L.S. om att hon inte skulle få någon ny anställning år 1999. Enligt kollektivavtalet var L.S. skyldig att ge sådant besked.

Grunderna för förbundets yrkanden är sammanfattningsvis följande.

T.D. har haft ett enskilt anställningsavtal som inneburit heltidsanställning med åtta timmars arbete per dag. Hon har under säsongen 1998 varit permitterad i två hela arbetsdagar och i övrigt inte anvisats arbete under hel dag vid 16 tillfällen. Hon har vid dessa tillfällen varit berättigad att erhålla permitteringslön respektive ordinarie timlön enligt kollektivavtalet och 21 § anställningsskyddslagen. Vidare har hon inte erhållit något besked angående återanställning. Hon är därför berättigad till allmänt skadestånd för brott mot kollektivavtalet och anställningsskyddslagen.

L.S.

L.S. har bedrivit sin rörelse med tomatodling sedan år 1969. Under hela tiden har han tillämpat en regel beträffande arbetstiden som haft följande lydelse: "Det finns arbete men vill ni hellre vara lediga är det upp till er själva." Han har därigenom gett sina anställda stora möjligheter att själva bestämma sitt arbetstidsmått. De som valt att vara lediga har naturligtvis inte erhållit någon lön för den tid de varit lediga. Samtliga anställda har ansett att denna regel varit bra. Exempelvis har de alla valt att gå hem tidigare på fredagar.

T.D. började arbeta i verksamheten första gången i april 1995. Hon har själv haft stor nytta av den förmånliga regeln beträffande arbetstiden, bl.a. med hänsyn till att hon driver, eller i vart fall har drivit, egen verksamhet med hästar. Hon har utnyttjat sin rätt att vara ledig vid åtskilliga tillfällen. Under åren 1995, 1996 och 1997 utnyttjade hon regeln utan att det i efterhand uppstod några diskussioner om lönen. Inte heller gjorde hon under säsongen år 1998 gällande att hon hade blivit permitterad. T.D. valde, liksom alla andra, att gå hem tidigare på fredagar. De flesta tillfällen som hon var borta från arbetet under år 1998 var fredagseftermiddagar. Vid andra tillfällen begärde hon att få vara ledig eller kom hon för sent på morgnarna. I stället för att arbeta längre på kvällarna när hon kommit sent på morgnarna valde hon att gå hem vid 16-tiden i likhet med de övriga arbetstagarna.

T.D. framförde inga krav på permitteringslön under år 1998. I augusti 1998 skulle han fylla i ett arbetsgivarintyg för att T.D. skulle få ersättning från arbetslöshetskassan. I samband med det påtalade han att intyget var felaktigt ifyllt och vägrade därför att skriva under intyget. Detta var orsaken till den aktuella tvisten. Den 14 september 1998 kontaktades han av en representant från förbundet, B.S., som skickade en hemställan om förhandling angående T.D. Förhandlingen ägde rum den 11 januari 1999. Först då framfördes kravet på permitteringslön. Ytterligare en förhandling ägde rum i mars 1999 men inte heller den ledde till någon lösning av tvisten.

Det är riktigt att T.D. inte erhöll något skriftligt meddelande angående återanställning säsongen år 1999. L.S. har haft den rutinen att han har ringt upp arbetarna under december eller januari och meddelat dem som skulle få arbete under nästföljande säsong. Sådana besked erhöll T.D. inför säsongerna åren 1996, 1997 och 1998. Då hon inte fick något besked per telefon inför säsongen år 1999 måste, eller vart fall borde, hon ha förstått att hon inte skulle få något arbete den säsongen. Det bestrids därför att hon lidit någon skada av att hon inte fick något skriftligt besked.

Grunderna för bestridandet är sammanfattningsvis följande.

Det har vid de aktuella tillfällena funnits arbetsuppgifter för T.D., men hon har själv valt att vara ledig och har inte blivit hemskickad av L.S. såsom permitterad. Avsaknaden av besked angående återanställning har inte vållat T.D. någon skada.

Förbundet

T.D. har vid de aktuella tillfällena inte tagit sig ledigt eller begärt att få ledigt. Hon har inte i något fall kommit för sent till arbetet. Det har inte funnits någon generell regel i L.S:s verksamhet, innebärande att arbetarna frivilligt skulle reglera sitt arbetstidsmått från vecka till vecka. T.D. har aldrig ingått något avtal med L.S. med innebörd att hon reglerade arbetstidsfrågan själv.

Domskäl

Tvisten i målet gäller i första hand frågan om T.D. varit permitterad av L.S. vid de tillfällen då hon varit frånvarande från arbetet under säsongen år 1998. Det är ostridigt att hon varit frånvarande från arbetet vid 16 olika tillfällen, däribland under två hela arbetsdagar och i övrigt under sammanlagt 28 timmar och 45 minuter.

Vid huvudförhandlingen i målet har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med T.D. På L.S:s begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med honom själv och vittnesförhör med arbetstagarna K.H. och J.N.

L.S. har gjort gällande att han i sin rörelse sedan länge tillämpat en ordning som innebär att arbetarna ges rätt att vara lediga från arbetet om de önskar det utan att erhålla någon lön för den tid de inte arbetar. Vad L.S. har berättat om detta vinner stöd av utredningen i övrigt. K.H. och J.N. har berättat att alla anställda kände till den av L.S. beskrivna ordningen och var nöjda med den. Arbetstagarna synes regelmässigt ha utnyttjat denna möjlighet till att vara lediga på fredagseftermiddagarna. Annat framgår inte av utredningen än att även T.D. under tidigare säsonger utnyttjat denna möjlighet.

I målet har framkommit att förhållandena vid tomatodlingen säsongen år 1998 var mindre gynnsamma jämfört med tidigare säsonger på grund av dåligt väder. T.D. har berättat att många plantor dog och att arbetet med plockning och blastning var mindre omfattande än tidigare. L.S. har bekräftat dessa uppgifter, men har tillagt att det fanns andra arbetsuppgifter att utföra vid sidan av det ordinarie arbetet med själva tomatodlingen. L.S. har som exempel på sådana arbetsuppgifter anfört att han hade fyra fastigheter som skulle målas, att det fanns stora gräsmattor som skulle klippas samt att det fanns buskar och rabatter som skulle rensas. L.S:s uppgifter bekräftas av K.H:s och J.N:s uppgifter.

T.D. har uppgett att hon före de aktuella frånvarotillfällena alltid talade med L.S. om ledigheten. För bedömningen av om T.D. kan anses ha blivit permitterad eller inte har det avgörande betydelse vad som sades vid dessa samtal. T.D. har inte kunnat erinra sig precis vad som sades vid något av samtalen men har berättat att det i allmänhet gick till på följande sätt. När hon och hennes arbetskamrater hade slutfört sina ordinarie arbetsuppgifter, brukade de gå runt på arbetsplatsen och se efter om det fanns något annat att göra. Därefter brukade hon få i uppdrag av de andra att gå till L.S. och fråga honom om det fanns något ytterligare att göra. Hon talade därvid om för L.S. att hon och de övriga var färdiga med sitt arbete och frågade vad de skulle göra. L.S. svarade att de kunde gå hem om de var färdiga. På motsvarande sätt gav L.S. henne ledigt de två dagar då hon var helt frånvarande från arbetet.

L.S. har å sin sida förnekat att han någonsin skickat hem någon arbetare för att det inte funnits några arbetsuppgifter, eftersom det alltid funnits någonting de kunnat göra. När arbetarna frågat om de kunnat gå hem har L.S. enligt honom själv alltid svarat samma sak, nämligen att det fanns arbete men att de kunde gå hem om de hellre ville göra det.

Arbetsdomstolen måste konstatera att det inte har blivit till fullo klarlagt i målet vad som närmare bestämt sades mellan T.D. och L.S. före de aktuella frånvarotillfällena. T.D:s och L.S:s berättelser har inte sådan karaktär att det är möjligt att utan vidare sätta större tilltro till den enas uppgifter framför den andras. T.D:s version vinner i viss utsträckning stöd av de uppgifter hon i övrigt lämnat om att hon ville arbeta heltid för att få ut full lön och ersättning från arbetslöshetskassan efter säsongens slut. L.S:s version vinner visst stöd av att det hela tiden tycks ha funnits arbetsuppgifter att utföra och att han sedan länge förefaller ha haft ett slags policy att svara de anställda på samma sätt varje gång de frågat om de kunde vara lediga.

Enligt Arbetsdomstolens mening måste slutsatsen bli att förbundet inte har styrkt att L.S. före de aktuella frånvarotillfällena inte har erbjudit T.D. några arbetsuppgifter. Det är lika möjligt att L.S. har haft arbetsuppgifter för T.D. men har tillåtit henne att vara ledig när hon hellre velat vara det. T.D. kan under sådant förhållande inte anses ha blivit permitterad. Förbundets yrkanden om lön alternativt permitteringslön jämte semesterersättning till T.D. skall därför avslås. Även förbundets yrkanden om allmänt skadestånd i denna del skall med denna bedömning avslås.

L.S. har vitsordat att han underlåtit att på det sätt som föreskrivs i kollektivavtalet ge T.D. skriftligt besked angående återanställning säsongen år 1999. Det får anses vara av väsentligt intresse för förbundet och den enskilde arbetstagaren att avtalets bestämmelser om sådant besked efterföljs i ett fall som detta. Domstolen kan inte dela L.S:s uppfattning att T.D. inte led någon skada genom avsaknaden av skriftligt besked. L.S. skall på grund av det anförda åläggas att betala skadestånd till förbundet och T.D. för sin förseelse i detta avseende. De av förbundet yrkade beloppen får anses skäliga.

Vid denna bedömning av tvistefrågorna har parterna vunnit ömsom. De rättegångskostnader som uppstått torde till övervägande del kunna hänföras till frågan om T.D. blivit permitterad eller inte. Arbetsdomstolen finner med hänsyn härtill skäligt att ålägga förbundet att utge ersättning för L.S:s rättegångskostnader med en till två tredjedelar jämkad ersättning.

L.S. har yrkat ersättning för rättegångskostnader med sammanlagt 58 740 kr, varav 38 240 kr avser ombudsarvode och resterande del L.S:s egna kostnader, bl.a. kostnad för tidsspillan uppgående till 12 000 kr. Förbundet har vitsordat den begärda ersättningen förutom ersättningen för L.S:s egen tidsspillan. Arbetsdomstolen finner att 6 000 kr får anses vara skälig ersättning för denna tidsspillan.