AD 2000 nr 74

Parter:

SACO-S genom Civilekonomernas Riksförbund; Staten genom Riksskatteverket

Nr 74

SACO-S genom Civilekonomernas Riksförbund

mot

Staten genom Riksskatteverket.

F.E. anställdes år 1977 vid dåvarande skattemyndigheten i Västerbottens län. I länet fanns lokala skattekontor i Umeå, Skellefteå, Lycksele och Vilhelmina. Vidare fanns det länsgemensamma enheter placerade i Umeå i samma hus som det lokala skattekontoret där. F.E. tjänstgjorde som skatterevisor vid det gemensamma länsskattekontoret i Umeå under i stort sett hela 1990-talet. Hans huvudsakliga arbetsuppgifter var att granska större bolag och koncerner. F.E. har även fungerat som myndighetens kontaktperson i dessa frågor. Länsskattekontoret genomgick under 1990-talet en successiv nedskärning, vilket fick till följd att det sedan bara fanns fyra skatterevisorer anställda där. De revisorer som fick lämna länsskattekontoret placerades vid det lokala skattekontoret i Umeå, dvs. i samma stad.

Förutom sitt arbete som skatterevisor har F.E. under sin anställningstid periodvis verkat som facklig förtroendeman för SACO-föreningen vid myndigheten.

Den 1 januari 1999 infördes en ny organisation för Sveriges skattemyndigheter. Den tidigare länsvisa indelningen ersattes med en indelning i regioner. För norra Sverige innebar detta att skattemyndigheterna i Norrbottens respektive Västerbottens län slogs ihop och bildade den nya Skattemyndigheten i Luleå.

Yrkanden m.m.

SACO-S genom Civilekonomernas Riksförbund har yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta staten att

1. till förbundet utge

a) allmänt skadestånd med 50 000 kr för brott mot 8 § medbestämmandelagen och

b) allmänt skadestånd med 50 000 kr för brott mot 11 § samma lag,

2. till F.E. utge

a) allmänt skadestånd med 50 000 kr för brott mot 4 § förtroendemannalagen och

b) allmänt skadestånd med 70 000 kr för brott mot grunderna för anställningsskyddslagen och

c) ekonomiskt skadestånd med 64 962 kr för brott mot grunderna för anställningsskyddslagen avseende tiden januari 1998 - 3 maj 2000.

Förbundet har yrkat ränta enligt 6 § räntelagen på de allmänna skadestånden från den 29 november 1999 till dess betalning sker och när det gäller ekonomiska skadeståndet på 31 662 kr från den 29 november 1999 och på 33 300 kr från den 3 maj 2000, allt till dess betalning sker.

Slutligen har förbundet yrkat att F.E. och förbundet skall förbehållas rätten att återkomma med yrkanden om ekonomiskt skadestånd avseende inkomstförlust för tiden efter huvudförhandling i målet.

Riksskatteverket har bestritt samtliga yrkanden men har vitsordat ränteyrkandena samt beloppet avseende ekonomiskt skadestånd som skäliga i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader samt medgett att betala respektive motparts yrkade kostnader för den händelse parten tappar målet.

Till utveckling av sin talan har parterna i huvudsak anfört följande.

Förbundet

Som ett led i förberedandet av den nya organisationen tillsattes regioncheferna ett år i förväg. För regionskattemyndigheten i Luleå var dåvarande chefen för Västerbottens län L-O.S. tilltänkt som chef. När förslaget i chefsfrågan blev känt var de i Umeå representerade fackliga organisationerna SACO, ST och SEKO negativa till förslaget. Vid denna tid, hösten 1997, var F.E. vice ordförande i SACO-föreningen vid skattemyndigheten i Västerbottens län. Ordförandena i respektive förening vid myndigheten gav F.E. i uppdrag att författa en skrivelse som skulle översändas till Riksskatteverkets generaldirektör. Skrivelsen, innehållande de fackliga organisationernas synpunkter på L-O.S. som chef, undertecknades av de tre ordförandena och översändes till generaldirektören den 1 december 1997. Som underlag för skrivelsen använde F.E. egna erfarenheter, uppfattningar bland personalen samt en enkätundersökning vid myndigheten.

När brevet senare i december 1997 blev känt bland de anställda i Umeå uppstod diskussioner och en allmänt turbulent situation vid myndigheten. De tre ordförandena tog avstånd från skrivelsen och F.E. utpekades som upphovsman till formuleringarna. Vid ett hastigt tillkommet styrelsemöte avgick på eget initiativ SACO-föreningens ordförande och vice ordförande, dvs. F.E., från sina styrelseposter.

L-O.S. tillträdde därefter, den 1 januari 1998, som chef för den nybildade regionskattemyndigheten i Luleå. Tillträdet skedde som tidigare nämnts ett år i förväg.

Den 8 januari 1998 kallades F.E. till L-O.S. som gav F.E. det beskedet att ledningen numera saknade förtroende för honom och att han från den 1 februari 1998 inte längre skulle utföra ett flertal av sina arbetsuppgifter, bl.a. revisionsuppdragen. Vid mötet var även F.E:s närmaste chef R.H. närvarande. Denne uppgav att även revisorskollegorna i Umeå saknade förtroende för F.E., varför det skulle bli svårt för honom att fortsättningsvis ingå i något revisorsteam. Ett felaktigt påstående skulle det visa sig. Mötet avslutades med att F.E. uppmanades att stanna hemma i ett par veckor och tänka över sin situation. Några dagar senare, den 12 januari 1998, hade skatterevisorerna sitt månatliga möte. F.E. var inte närvarande utan befann sig i bostaden. Vid detta möte informerades F.E:s kollegor av R.H. om ledningens beslut vad gällde F.E:s framtid. R.H. uppgav vidare att åtgärderna hade sin grund i brevet till generaldirektören. Vid mötet tog R.H. även upp svårigheterna för F.E. att ingå i ett arbetslag. Denna uppfattning delade dock inte de berörda skatterevisorena, som för egen del utformade och undertecknade en skrivelse av vilken det framgår att F.E. var välkommen att ingå i vilket revisorsteam som helst.

Den 22 januari 1998 återvände F.E. till arbetsplatsen efter sin två veckor långa avstängning. Samma dag hölls ett nytt möte mellan F.E. och L-O.S., som vidhöll det han tidigare framfört angående F.E:s framtid.

Med anledning av den uppkomna situationen hölls en lokal tvisteförhandling den 17 februari 1998. Vid förhandlingen förklarade arbetsgivaren att det inte längre var aktuellt att ta ifrån F.E. några arbetsuppgifter. F.E. fick behålla sitt förordnande som skatterevisor och arbetade även som sådan under år 1998. Trots detta har hans arbetsuppgifter utarmats och förändrats. De åtgärder som avses är följande. F.E. fråntogs ett handledaruppdrag, han anlitades inte längre för utbildningar, han kallades inte till enhetsmöten med kollegorna, han tilldelades inte några revisorsuppdrag från Umeå och han fick en dålig löneutveckling.

Under hösten 1998 började regionaliseringen ta form. Detta innebar att länsskattekontoret och andra länsgemensamma enheter skulle avvecklas och i stället ersättas med avdelningar som var gemensamma för hela regionen. Under diskussionerna med de fackliga organisationerna meddelade arbetsgivaren att den personal på de länsgemensamma enheterna som inte fick plats på de regiongemensamma avdelningarna skulle placeras på det lokala skattekontor där de naturligen hörde hemma. För F.E:s vidkommande hade detta inneburit en placering vid det lokala skattekontoret i Umeå. Arbetsgivaren kom att tillämpa denna princip för omplacering av personal i samtliga fall utom när det gällde F.E. Han skulle som det inledningsvis var tänkt tjänstgöra antingen i Skellefteå eller Lycksele.

Efter att ha blivit kallad till L-O.S. fick F.E. den 27 november 1998 besked om placering i Skellefteå eller Lycksele. Detta föranledde F.E. att på nytt kontakta Civilekonomernas Riksförbund, vilket resulterade i ett möte den 3 december 1998. Närvarande var då även ombudsmannen H.S. Vid detta möte vidhöll arbetsgivaren sin inställning att det inte fanns plats för F.E. i Umeå. Som ytterligare skäl för att F.E. inte kunde tjänstgöra i Umeå har arbetsgivaren även vid olika tillfällen åberopat samarbetsproblem, dock utan att närmare ange hur dessa problem kommit till uttryck. Arbetsgivaren har sedermera beslutat att F.E. skall vara placerad i Umeå men organisatoriskt tillhöra Skellefteå. Beslutet fattades i var fall innan den centrala förhandlingen i saken avslutats. Chefen för skattekontoret i Umeå uppgav nämligen vid ett möte som hölls innan den centrala förhandlingen avslutades att beslutet om placeringen av F.E. redan var fattat.

F.E. är sjukskriven sedan januari 1999.

Sammanfattningsvis är grunderna för förbundets talan följande.

Skadestånd till förbundet

8 § medbestämmandelagen

F.E. har i sin egenskap av facklig förtroendeman sammanställt negativa uppgifter om regionskattechefen L-O.S. i ett brev till generaldirektören för Riksskatteverket. Brevet har lett till att arbetsgivaren vidtagit en serie åtgärder mot F.E. De åtgärder som åberopas i detta avseende är framförallt följande. Arbetsgivaren har i januari 1998 beslutat att frånta F.E. ett flertal viktiga arbetsuppgifter. Att arbetsgivaren vid den kommande fackliga förhandlingen inte stod fast vid beslutet saknar betydelse eftersom arbetsgivaren i alla fall senare under år 1998 förändrade F.E:s arbetsinnehåll genom att han fråntogs handledarskapet för en person, att han inte som tidigare anlitades för utbildningar, att han inte kallades till enhetsmöten med sina revisorskollegor, att han inte längre fick revisorsuppdrag från Umeå, att han fick en dålig löneutveckling samt att han slutligen fick vidkännas en ingripande omplacering.

Samtliga åtgärder har varit till skada för F.E. och de har vidtagits på grund av att F.E. har utnyttjat sin föreningsrätt.

11 § medbestämmandelagen

Arbetsgivaren har vid två tillfällen fattat beslut om viktiga förändringar beträffande F.E:s arbetsförhållanden utan att dessförinnan ha fullgjort sin förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen. De åsyftade tillfällena är dels beslutet i januari 1998 innebärande att F.E. fråntogs ett antal väsentliga arbetsuppgifter, dels beslutet i november samma år att omplacera F.E. Det sistnämnda beslutet har i vart fall fattats innan den centrala förhandlingen avslutades.

Att det förstnämnda beslutet ändrades efter förhandlingar saknar även i detta sammanhang betydelse.

Skadestånd till F.E.

4 § förtroendemannalagen

F.E. avgick som facklig förtroendeman den 17 december 1998. Han har som redovisats ovan därefter fått vidkännas ett antal försämringar i sina arbetsförhållanden och anställningsvillkor vilka mynnade ut i en omplacering av honom. Försämringarna har samband med och orsak i F.E:s fackliga verksamhet. Arbetsgivaren har således brutit mot det efterskydd som förtroendemannalagen ger en facklig förtroendeman.

Grunderna för anställningsskyddslagen

Arbetsgivaren har genom ovan redovisade åtgärder, uttalanden och i övrigt kränkande särbehandling av F.E., vilka samtliga har skett efter det att brevet till Riksskatteverkets generaldirektör blev känt, på olika sätt försökt förmå F.E. att lämna sin anställning.

Omplaceringen av F.E., vilken har sin grund i arbetsgivarens missnöje med honom och alltså enbart rör omständigheter hänförliga till F.E:s person, var ingripande och har inneburit en väsentlig försämring för honom. Härigenom strider omplaceringen mot god sed på arbetsmarknaden.

F.E. har drabbats av ekonomisk skada i form av inkomstförlust genom att han varit sjukskriven sedan januari 1999. Sjukskrivningen är en direkt följd av arbetsgivarens beteende mot F.E.

Riksskatteverket

Bakgrunden till denna tvist är den regionalisering av skattemyndigheterna som trädde i kraft den 1 januari 1999. F.E:s arbetsplats avvecklades i samband med den omorganisation som innebar att verksamheten inte längre skulle bedrivas länsvis. Arbetsgivaren blev därför tvungen att omplacera F.E. Utgångspunkten för arbetsgivaren var att undvika uppsägningar och att försöka hitta individanpassade lösningar.

Arbetsgivaren har aldrig haft några synpunkter på F.E:s fackliga verksamhet. När det nu aktuella brevet från december 1997 ryktesvis uppmärksammades på arbetsplatsen förnekade de tre ordförandena först brevets existens. Kort därefter, när det blev känt att ordförandena själva undertecknat brevet, uppstod en mycket turbulent situation på arbetsplatsen. Det är viktigt att poängtera att arbetsgivaren inte var inblandad i denna turbulens utan det var en intern facklig kris. Detta ledde till att både ordföranden och vice ordföranden i SACO-föreningen, dvs. F.E., avgick. Den fackliga dramatiken tog mycket tid och kraft ur organisationen. Hela situationen var unik och kan förklara den speciella stämning som rådde på myndigheten vid den här tiden.

Sammanträdet den 8 januari 1998 mellan F.E., L-O.S. och R.H. skall ses mot bakgrund av den turbulenta stämning som rådde på myndigheten efter brevet till generaldirektören. Arbetsgivaren ville diskutera hur den uppkomna situationen skulle hanteras. I detta sammanhang erbjöds F.E. att gå hem och fundera över hur arbetet skulle bedrivas fortsättningsvis. Vid mötet framkom också att R.H. från tjänstemän vid myndigheten fått information om att F.E. inte längre åtnjöt förtroende bland övrig personal beroende på händelserna i december 1997.

I februari 1998 fanns ingen avsikt att omplacera F.E. eller på något annat sätt förändra hans arbetsuppgifter, varför ingenting heller gjordes beträffande F.E:s arbetssituation. Detta konstaterades även vid den fackliga förhandlingen samma månad. De förändringar som skett senare under 1998 har i så fall berott på den kommande regionaliseringen och att F.E. allmänt sett hade en besvärlig situation till följd av det som hade inträffat i samband med brevets tillkomst.

När arbetet med omorganisationen fortskred uppstod ett överskott på skatterevisorer i Umeå medan det i Skellefteå fanns ett behov av dem. Eftersom F.E. tidigare hade utfört revisioner för lokala skattekontoret i Skellefteås räkning, föreslog arbetsgivaren att F.E. skulle tjänstgöra där. F.E:s bostad ligger dessutom mittemellan Umeå och Skellefteå.

I november 1998 togs en förnyad kontakt mellan F.E. och L-O.S. I detta skede hade L-O.S. kontakt med samtliga som berördes av regionaliseringen i syfte att hitta en lämplig individanpassad lösning. F.E. fick vid detta möte det beskedet att länsskattekontoret skulle upphöra och att man måste hitta en ny placering för honom. L-O.S. frågade därför om F.E. kunde tänka sig att arbeta vid något annat kontor. Förbundets påstående att L-O.S. vid detta möte tillkännagav ett beslut om F.E:s placering är felaktigt. Det fördes bara ett resonemang om olika möjligheter för F.E. Vid det påföljande mötet den 3 december 1998 var förutom F.E. och L-O.S. även ombudsmannen H.S. och personalchefen Å.W. närvarande. Vid detta möte stod det helt klart att det inte förelåg något behov av revisorer i Umeå men väl i Skellefteå. De centrala förhandlingarna i början av år 1999 förestavades också av detta behov. Det var inte så att F.E:s fackliga arbete angavs som orsak till omplaceringen. Under förhandlingen frånföll arbetsgivaren kravet att F.E. geografiskt skulle vara placerad i Skellefteå.

Beslutet om omplacering togs den 3 maj 1999, efter det att den centrala förhandlingen hade avslutats. För F.E. har detta inte inneburit någon nämnvärd förändring. Den enda skillnaden är att han numera i organisatoriskt hänseende tillhör kontoret i Skellefteå. F.E. har inte fråntagits några arbetsuppgifter och har inte sämre lön än sina kollegor.

När det gäller förbundets sammanfattning av grunderna för sin talan gör Riksskatteverket följande anmärkningar.

8 § medbestämmandelagen

De förändringar som omplaceringen medförde för F.E. har sin grund i skatteförvaltningens omorganisation och har inget samband med hans tidigare arbete som facklig förtroendeman eller fackliga tillhörighet. Arbetsgivarens åtgärd att omplacera F.E. hade inte till syfte att skada honom. Omplaceringen kan inte jämföras med en uppsägningsåtgärd, eftersom någon förändring av arbetets karaktär inte har skett. F.E. har inte heller fått vidkännas försämrade lönevillkor. Den enda skillnaden är att F.E. numera organisatoriskt tillhör en enhet i Skellefteå, vilket har resulterat i att han på kontoret i Umeå har fått byta tjänsterum. Detta kan rimligtvis inte bedömas som en ingripande åtgärd. Det bestrids att denna åtgärd har orsakat skada för F.E.

11 § medbestämmandelagen

Beslutet i omplaceringsfrågan fattades den 3 maj 1999, vilket var efter den centrala förhandlingen. Att arbetsgivaren före den centrala förhandlingen haft en preliminär uppfattning i omplaceringsfrågan - en uppfattning som för övrigt frånfölls under förhandlingen - innebär inte att beslutet fattades före ovannämnda datum.

4 § förtroendemannalagen

F.E. var inte facklig förtroendeman vid tiden för omplaceringen. Förtroendemannalagen är därför inte tillämplig i detta mål. Under alla förhållanden har omplaceringen inget samband med hans tidigare fackliga verksamhet. Att F.E. placerats på ett annat våningsplan än de skatterevisorer han helst vill sitta bredvid kan inte ses som en försämring av hans arbetsförhållanden.

Grunderna för anställningsskyddslagen

Omplaceringen har skett inom ramen för F.E:s anställningsavtal och åtgärden var inte så ingripande att den kan prövas rättsligt utan den har enbart förestavats av organisatoriska skäl.

Domskäl

Allmänt om tvisten

Den huvudsakliga tvistefrågan i målet är om arbetsgivaren med anledning av F.E:s medverkan som facklig förtroendeman vid tillkomsten av det brev till verkets generaldirektör, i vilket en tilltänkt chef framställdes i negativ dager, vidtagit åtgärder mot honom och därigenom även försökt förmå honom att lämna sin anställning. Riksskatteverket har å sin sida hävdat ett den enda åtgärd som F.E. har fått vidkännas är en organisatorisk omplacering, vilken uteslutande var betingad av skatteförvaltningens omorganisation. Riksskatteverket har bestritt att F.E:s tidigare fackliga verksamhet inverkat på omplaceringsbeslutet.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vi denna har på begäran av förbundet hållits förhör under sanningsförsäkran med F.E., förhör upplysningsvis med ombudsmannen I-M.S. och tidigare ombudsmannen H.S. samt vittnesförhör med tidigare ersättaren för styrelseledamot i SACO- föreningen A.B. och företagsläkaren B.A. På begäran av Riksskatteverket har hållits förhör under sanningsförsäkran med regionskattechefen L-O.S. och vittnesförhör med personalchefen Å.W. Förbundet har även åberopat viss skriftlig bevisning.

Sammanfattning av parternas inställning

Förbundet har sammanfattningsvis gjort gällande följande. Arbetsgivaren har vidtagit åtgärder mot F.E. för att han i egenskap av facklig förtroendeman medverkat vid tillkomsten av ett brev till verkets generaldirektör med negativa uttalanden om den tilltänkte chefen för regionmyndigheten L-O.S. Åtgärderna har bestått i att F.E. fråntagits arbetsuppgifter, fått en dålig löneutveckling och slutligen fått vidkännas en ingripande omplacering. Samtliga åtgärder har varit till skada för F.E. och de har vidtagits på grund av att han utnyttjat sin föreningsrätt. Arbetsgivaren har gjort sig skyldig till föreningsrättskränkning och även brutit mot det efterskydd som förtroendemannalagen ger en facklig förtroendeman. Arbetsgivaren har genom att i januari 1998 besluta att frånta F.E. arbetsuppgifter och att senare besluta om omplacering av honom utan att dessförinnan förhandla med hans organisation även brutit mot 11 § medbestämmandelagen. Arbetsgivaren har genom att utsätta F.E. för kränkande och ingripande åtgärder försökt förmå honom att lämna sin anställning och därigenom brutit mot grunderna för anställningsskyddslagen.

Riksskatteverkets inställning i dessa avseenden kan sammanfattas på följande sätt. De förändringar som omplaceringen medfört för F.E. har sin grund i skatteförvaltningens omorganisation och har inget samband med hans tidigare arbete som facklig förtroendeman eller fackliga tillhörighet. Omplaceringen har inte syftat till att skada F.E. Han har inte heller fått vidkännas försämrade lönevillkor. Den enda skillnaden för F.E. är att han numera organisatoriskt tillhör en enhet i Skellefteå och fått byta till ett tjänsterum på ett annat våningsplan i Umeå. F.E. var inte längre facklig förtroendeman vid tiden för omplaceringen, varför förtroendemannalagen inte är tillämplig. Arbetsgivaren har inte beslutat att frånta F.E. några arbetsuppgifter och beslutet om placeringen av honom har fattats först sedan lokal och central förhandling genomförts. Omplaceringen av F.E. har skett inom ramen för hans anställningsavtal och enbart förestavats av organisatoriska skäl. Omplaceringen kan inte prövas rättsligt.

Något om vad utredningen visar

Av utredningen framgår bl.a. att F.E. i nära anslutning till att brevet till generaldirektören blev känt vid myndigheten och L-O.S. tillträtt som regionskattechef blev inkallad till L-O.S. Vid mötet, som ägde rum den 8 januari 1998, var även F.E:s närmaste chef R.H. närvarande. Enligt förbundet fick F.E. vid mötet besked om att ledningen saknade förtroende för honom och att han från den 1 februari 1998 inte längre skulle utföra de arbetsuppgifter, bl.a. revisionsuppdragen, som dessförinnan varit hans huvudsakliga sysslor. Riksskatteverket har pekat på F.E:s försvagade ställning på arbetsplatsen till följd av den interna fackliga turbulens som uppstod sedan brevet till generaldirektören blivit känt i december 1997. Enligt Riksskatteverket erbjöds F.E. mot denna bakgrund att gå hem och fundera över hur arbetet skulle bedrivas i framtiden.

F.E. har uppgett att L-O.S. vid mötet den 8 januari 1998 sade att ledningsgruppen genom F.E:s inblandning i brevet inte längre hade förtroende för honom och att man därför beslutat att frånta honom alla arbetsuppgifter där han representerade myndigheten utåt. F.E. har vidare uppgett att L-O.S. särskilt nämnde uppdraget som skatterevisor och uppdraget att vara kontaktperson i redovisningsfrågor samt på fråga bejakade att det inte skulle bli så mycket kvar av F.E:s arbetsuppgifter. L-O.S. har uppgett att det vid mötet fördes ett resonemang i en lugn stämning, att det inte var tal om arbetsledningens förtroende för F.E., att R.H. däremot berättade att andra anställda inte kände förtroende för F.E. samt att det också diskuterades att F.E. var ett ansikte utåt.

F.E:s och L-O.S:s uppgifter om vad som förekom vid mötet den 8 januari 1998 går alltså isär. Förbundets påstående att det i januari 1998 fattats ett beslut om att frånta F.E. arbetsuppgifter vinner emellertid stöd i de uppgifter som A.B. lämnat. A.B. har uppgett att R.H. - som var F.E:s närmaste chef och som varit närvarande även vid mötet den 8 januari 1998 - vid ett möte med skatterevisorerna den 12 januari 1998 redogjorde för att ledningen saknade förtroende för F.E. och avsåg att från den 1 februari 1998 skilja F.E. från uppgiften som länsansvarig i redovisningsfrågor och kontaktman samt från en handledningsuppgift. A.B. har också uppgett att han uppfattade detta som ett definitivt besked från ledningen.

Enligt Arbetsdomstolens mening måste det genom vad som sålunda framkommit, främst A.B:s uppgifter, anses utrett att arbetsgivaren i januari 1998 beslutat att frånta F.E. vissa arbetsuppgifter.

Enligt förbundet vidhöll arbetsgivaren vid förhandlingen i februari 1998 - då arbetsgivaren företräddes av andra personer än L-O.S. och R.H. - visserligen inte att F.E. skulle fråntas några arbetsuppgifter. Förbundet har dock gjort gällande att F.E:s arbetsuppgifter ändå under våren 1998 utarmades på i huvudsak det sätt som arbetsgivaren angett redan i januari samma år. Riksskatteverket har inte närmare bemött påståendena om utarmningen av arbetsuppgifterna. Verket har dock framhållit att F.E. fortsatt att arbeta som skatterevisor.

När det gäller de påstådda förändringarna av F.E:s faktiska arbetsuppgifter under år 1998 finner Arbetsdomstolen inte någon anledning att betvivla F.E:s uppgifter, som inte bemötts av arbetsgivaren. Han har uppgett att han under våren 1998 fråntogs handledarskapet i ett fall, kontaktmannaskapet i redovisningsfrågor samt vissa utbildningsuppgifter. Han har vidare uppgett att han inte fick behålla direktkontakterna med Riksskatteverket.

Förbundets påstående att F.E. skulle ha fått en sämre löneutveckling än andra har inte närmare utvecklats och vinner inte stöd av den utredning som förebringats.

Förbundets påstående att den omplacering av F.E. som senare beslutades skulle ha samband med hans fackliga aktiviteter vinner inte heller något egentligt stöd av utredningen. Omplaceringen aktualiserades först under hösten 1998, då myndigheten stod inför en omorganisation. Omorganisationen innebar att en ny myndighet skapades. Mot den bakgrunden framstår det som att det var nödvändigt att fatta ett beslut om placeringen av F.E. Det beslut som fattades innebar att F.E. organisatoriskt kom att tillhöra kontoret i Skellefteå men med fortsatt geografisk placering i Umeå, där han dock tilldelades ett annat tjänsterum. Enligt arbetsgivaren fanns det också ett behov av skatterevisorer i Skellefteå.

Mot arbetsgivarsidans bestridande kan det inte heller anses visat att myndigheten fattat beslutet om placeringen av F.E. tidigare än vad arbetsgivarsidan uppgett, nämligen den 3 maj 1999, dvs. efter det att förhandlingarna enligt 11 § medbestämmandelagen därom avslutats.

Brott mot 8 § medbestämmandelagen?

En kränkning av föreningsrätten föreligger enligt 8 § medbestämmandelagen bl.a. om någon på arbetsgivar- eller arbetstagarsidan vidtager åtgärd till skada för någon på andra sidan för att denne utnyttjat sin föreningsrätt. I mål om föreningsrättskränkning har Arbetsdomstolen brukat göra en uppdelning av bevisbördan så att det ankommit på arbetstagarsidan att först visa sannolika skäl för att en kränkning av föreningsrätten föreligger, varefter det varit arbetsgivarens sak att, om sådana skäl framlagts, styrka att han har haft skälig orsak till sin åtgärd oberoende av föreningsrättsfrågan.

Av vad Arbetsdomstolen funnit utrett i det föregående följer att den åtgärd från arbetsgivarsidan som kan läggas till grund för en slutsats att myndigheten gjort sig skyldig till en föreningsrättskränkning är att myndigheten fråntagit F.E. vissa arbetsuppgifter. Däremot ger, som framgått, utredningen inte något stöd för förbundets påståenden att F.E. fått en sämre löneutveckling än andra revisorer eller att omplaceringen av honom skulle ha samband med hans fackliga aktivitet.

Föreningsrättskränkande åtgärder kan vara av vitt skilda slag. Enligt Arbetsdomstolens mening bör det inte råda någon tvekan om att en arbetsgivares åtgärd att frånta en arbetstagare vissa arbetsuppgifter i likhet med förflyttningar till sämre arbetsförhållanden (jfr AD 1953 nr 39 och AD 1977 nr 86) är en sådan åtgärd som kan utgöra en föreningsrättskränkning, om arbetsgivarens åtgärd innefattar en försämring för den berörde arbetstagaren. I det nu föreliggande fallet har F.E. visserligen fått fortsätta att arbeta som revisor men han har enligt vad utredningen visar fråntagits arbetsuppgifter - handledarskap, kontaktmannaskap i redovisningsfrågor, utbildning och kontakter med Riksskatteverket - något som han med fog uppfattat som en försämring av sina arbetsförhållanden. Arbetsgivarens åtgärd har alltså varit till skada för F.E.

Redan tidssambandet mellan det tillfälle då F.E:s befattning med brevet till generaldirektören blev känt inom myndigheten i december 1997 och de möten i januari 1998 då företrädare för myndigheten förde F.E:s arbetsuppgifter på tal och att F.E. därefter faktiskt fråntogs arbetsuppgifter gör det sannolikt att arbetsgivarens åtgärd, som förbundet gjort gällande, föranletts av F.E:s fackliga aktivitet. Arbetsgivarsidan har inte heller anfört några omständigheter som kan leda till slutsatsen att åtgärden berott på något annat.

Arbetsdomstolen finner sammanfattningsvis i denna del att det får anses visat att arbetsgivaren genom att frånta F.E. vissa arbetsuppgifter vidtagit en åtgärd mot honom för att han genom att vara verksam för sin fackliga organisation utnyttjat sin föreningsrätt och att åtgärden varit till skada för honom. Detta är tillräckligt för att konstatera att arbetsgivarens åtgärd utgjorde en kränkning av F.E:s föreningsrätt och därigenom ett otillåtet intrång i förbundets verksamhet. Arbetsgivaren har alltså brutit mot 8 § medbestämmandelagen.

Brott mot 4 § förtroendemannalagen

Enligt 4 § förtroendemannalagen gäller följande. En facklig förtroendeman får inte med anledning av sitt uppdrag ges försämrade arbetsförhållanden eller anställningsvillkor. När uppdraget har upphört skall arbetstagaren vara tillförsäkrad samma eller likvärdig ställning i fråga om arbetsförhållanden och anställningsvillkor som om han inte haft fackligt uppdrag.

I målet är ostridigt att F.E. var facklig förtroendeman vid den tidpunkt då han utövade den fackliga aktivitet som, enligt vad domstolen funnit utrett i det föregående, föranledde arbetsgivaren att försämra hans arbetsförhållanden. Därav följer enligt Arbetsdomstolens mening att arbetsgivaren genom sitt handlande brutit även mot 4 § förtroendemannalagen, som inte enbart är avsedd att utgöra en lönegaranti utan också ett skydd mot trakasserier (prop. 1974:88 s. 217). Denna bedömning förändras inte därav att uppdraget som facklig förtroendeman hade upphört när åtgärden vidtogs.

Brott mot 11 § medbestämmandelagen

Arbetsdomstolen har funnit utrett att arbetsgivaren i januari 1998 fattat ett beslut om att frånta F.E. vissa arbetsuppgifter. Enligt Arbetsdomstolens mening avsåg beslutet en viktigare förändring av F.E:s arbetsförhållanden. Det borde därför ha föregåtts av förhandling med hans organisation. Det är ostridigt att arbetsgivaren inte tagit något initiativ till förhandling i denna sak. Arbetsgivaren har därmed brutit mot 11 § medbestämmandelagen.

Förbundets påstående att beslutet om omplacering av F.E. skulle ha fattats innan förhandlingarna enligt 11 § medbestämmandelagen avslutats vinner inte stöd av utredningen. Som framgått av det föregående har det inte visats annat än att beslutet, som arbetsgivaren påstått, fattades den 3 maj 1999, dvs. vid en tidpunkt då förhandlingarna därom ostridigt var avslutade.

Brott mot grunderna för anställningsskyddslagen?

Förbundet har gjort gällande att arbetsgivaren genom de åtgärder som enligt förbundets mening utgjort föreningskränkning, uttalanden och i övrigt kränkande särbehandling försökt förmå F.E. att lämna sin anställning. Enligt förbundet har det framförts felaktiga påståenden om dels att F.E:s kollegor inte ville arbeta med honom, dels att F.E. också hade samarbetsproblem med annan personal. Enligt förbundet har det sedan januari 1998 funnits en klart uttalad vilja att bli av med F.E. Riksskatteverket har framhållit att omplaceringen förestavades av organisatoriska skäl och att omplaceringen under alla omständigheter inte kan anses ingripande, varför den faller inom ramen för F.E:s anställningsavtal.

Visserligen har F.E. fråntagits vissa arbetsuppgifter. Däremot ger utredningen inget stöd för att han missgynnats i lönehänseende. Vidare var omplaceringen av F.E. såvitt framkommit föranledd av verksamhetsskäl. Omplaceringen har såvitt framkommit rent faktiskt inte för F.E. medfört annat än att han fått byta tjänsterum.

Förbundets påstående att arbetsgivaren syftat till att förmå F.E. att lämna sin anställning vinner inte något egentligt stöd i utredningen. Det enda som skulle kunna tala för förbundets ståndpunkt är att frågan om ett avgångsvederlag till F.E. tagits upp. Men utredningen talar närmast för att detta togs upp av arbetstagarsidan.

Sammanfattningsvis kommer Arbetsdomstolen i denna del till slutsatsen att förbundet inte förmått visa att arbetsgivaren med sina åtgärder försökt förmå F.E. att lämna sin anställning. Något brott mot grunderna för anställningsskyddslagen kan därför inte föreligga. Förbundets talan i denna del skall alltså avslås.

Skadeståndsfrågor

Arbetsgivaren har ådragit sig skadeståndsskyldighet för brott mot 8 § och 11 §medbestämmandelagen och 4 § förtroendemannalagen. Förbundet har yrkat allmänt skadestånd till förbundet för brott mot 8 § medbestämmandelagen med 50 000 kr och för brott mot 11 § samma lag med samma belopp. För brottet mot förtroendemannalagen har förbundet yrkat allmänt skadestånd till F.E. med 50 000. Arbetsdomstolen finner att det allmänna skadeståndet till förbundet för brottet mot 8 § medbestämmandelagen bör bestämmas till 40 000 kr och för brottet mot 11 § samma lag till 25 000 kr. Det allmänna skadeståndet till F.E. för brottet mot 4 § förtroendemannalagen bör bestämmas till 40 000 kr.

Rättegångskostnader

Med den utgång målet fått bör vardera parten stå sin rättegångskostnad.