AD 2001 nr 12

Parter:

Svenska Hamnarbetareförbundet; Sveriges Hamnar, TransportGruppen; Stockholms Hamn Aktiebolag

Nr 12

Svenska Hamnarbetareförbundet

mot

Sveriges Hamnar, TransportGruppen och Stockholms Hamn Aktiebolag.

BAKGRUND

Mellan Svenska Hamnarbetareförbundet (förbundet) och Sveriges Hamnar föreligger kollektivavtal, det s.k. stuveriavtalet. Stockholms Hamn AB (bolaget) är medlem i Sveriges Hamnar och därigenom bundet av kollektivavtalet.

B.L., som är född år 1947, är medlem i förbundet. Han har varit anställd hos bolaget som stuveriarbetare sedan år 1976. Hans arbetsuppgifter har varit bl.a. att lasta och lossa gods ombord på fartyg och att köra gods med s.k. lätt gaffeltruck.

Den 11, 28 och 29 september 1992, den 27 april 1993, den 30 oktober 1998 och den 24 september 1999 var B.L. olovligen frånvarande från arbetet. För frånvarotillfällena under 1992 utdelades en skriftlig varning den 9 oktober 1992 och för frånvarotillfället under 1993 utdelades en skriftlig varning den 5 maj 1993. För frånvaron den 30 oktober 1998 tilldelades han en muntlig varning samt fick löneavdrag. För frånvaron den 24 september 1999 tilldelades han en skriftlig varning.

Ett lokalt kollektivavtal mellan parterna av den 18 december 1992 har såvitt nu är av intresse följande lydelse.

Ärende: Åtgärder vid hantering av disciplinära förseelser vid STOHAB.

- - -

§ 2

- - -

Efter en tredjegångsförseelse skall en andra skriftlig varning utdelas oavsett förseelsens art. Varning preskriberas efter 18 månader.

Vid grövre brott mot anställningsavtalet kan andra åtgärder komma att behöva vidtagas.

Den 27 september 1999 körde B.L. lätt gaffeltruck i arbetet. Det inträffade en olycka och i samband därmed uppdagades att B.L:s körkort varit återkallat sedan den 23 december 1996. Den 17 november 1999 tilldelades han en skriftlig varning för att han inte meddelat arbetsgivaren att han inte längre hade körkort.

Lätt gaffeltruck är klassat som motorredskap klass II. Enligt 1 kap. 5 § körkortsförordningen (1998:980) förstås, vid tillämpning av körkortslagen (1998:488) och körkortsförordningen, med motorredskap följande.

Motordrivet fordon som är inrättat huvudsakligen som arbetsredskap och som är konstruerat för en hastighet av högst 30 kilometer i timmen och endast med svårighet kan ändras till högre hastighet.

För att köra motorredskap klass II krävs enligt huvudregeln körkort. Undantag därifrån kan dock göras enligt bestämmelsen i 2 kap. 2 § körkortslagen, som har följande lydelse.

Traktor med gummihjul och motorredskap klass II får köras på väg endast av den som har ett gällande körkort eller traktorkort, om inte körningen på väg avser en kortare sträcka för färd till eller från en arbetsplats eller mellan en gårds ägor eller för liknande ändamål.

Den 4 januari 2000 meddelades B.L. ett strafföreläggande av Tullmyndigheten i Stockholm för varusmuggling, ringa brott, för det att han den 9 september 1999 i Stockholm, utan att ge det tillkänna hos tullmyndigheten, uppsåtligen till riket infört fyra liter spritdrycker för vilket tull eller annan avgift skulle ha erlagts. Påföljden bestämdes till penningböter 900 kr. Brottet begicks under arbetstid i samband med att B.L. hade rast.

Den 11 juni 1998 antog bolaget följande policy angående stöld och smugglingsfrågor.

Till samtliga anställda

Koncernen Stockholms Hamnars inställning i stöld och smugglingsfrågor

Att arbeta i en hamn innebär att man kan utsättas för frestelser i form av lättillgängligt gods. Det är därför viktigt att ha hög moral och att vi har klara och tydliga regler och ordningsformer inom organisationen. Nedan följer vilka regler som gäller i vårt företag. Grundläggande är att stölder och smuggling aldrig accepteras inom koncernen.

STÖLD

- - -

SMUGGLING

All form av illegal handel med varor i samband med arbetets utövande är att betrakta som smuggling. Detta gäller oavsett befattning och verksamhetsområde inom koncernen.

ANSVAR

Varje chef eller arbetsledare inom Stockholms Hamnar har ansvar att se till att stölder och smuggling inte förekommer. Om någon underställd ägnar sig åt kriminell verksamhet är det chefens eller arbetsledarens skyldighet att göra polisanmälan och informera närmaste chef och personalavdelningen om det inträffade.

REGLER

Såväl smuggling som stöld är straffbara handlingar och kommer att behandlas som sådana. Alla misstankar om brott skall polisanmälas omedelbart. Alla ärenden leder till disciplinära åtgärder enligt de lagar och avtal som finns.

Överträdelse kan leda till avsked eller uppsägning.

STOCKHOLMS HAMN AB

B.B.

VD

Den 9 februari 2000 sade bolaget upp B.L. av personliga skäl under åberopande av att denne varit olovligen frånvarande från arbetet, inte meddelat arbetsgivaren att han inte längre hade körkort samt gjort sig skyldig till varusmuggling.

Tvist har uppstått om uppsägningen. Tvisteförhandlingar har förts utan att parterna har kunnat enas.

I beslut den 16 juni 2000 avslog Arbetsdomstolen ett interimistiskt yrkande från arbetsgivarparterna om att B.L:s anställning skulle upphöra vid uppsägningstidens utgång den 9 augusti 2000.

YRKANDEN M.M.

Förbundet har yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. ogiltigförklara uppsägningen av B.L. och

2. förplikta bolaget att till B.L. utge allmänt skadestånd med 80 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 30 mars 2000) tills betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena. Inget belopp har vitsordats som skäligt allmänt skadestånd. Dock har ränteyrkandet vitsordats som skäligt i och för sig. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att bolaget är skadeståndsskyldigt har arbetsgivarparterna gjort gällande att skadeståndet skall jämkas i första hand till 0 kr.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

Förbundet

Den olovliga frånvaron

B.L:s olovliga frånvaro från arbetet under 1992 och 1993 ligger för långt tillbaka i tiden för att kunna läggas honom till last. För frånvaron under 1992 tilldelades B.L. en skriftlig varning den 9 oktober 1992 och för frånvaron under 1993 tilldelades han en skriftlig varning den 5 maj 1993. Enligt § 2 andra stycket i det lokala kollektivavtalet mellan parterna av den 18 december 1992 preskriberas en varning efter 18 månader.

Det lokala kollektivavtalet innebär inte att parterna skulle ha avtalat bort 7 § anställningsskyddslagen. Parterna har genom avtalet endast reglerat vad som tidsmässigt får läggas till grund för disciplinära åtgärder. Detta är inte annorlunda än den reglering som finns i 7 § fjärde stycket anställningsskyddslagen, den s.k. tvåmånadersregeln.

Beträffande den olovliga frånvaron den 30 oktober 1998 kan följande sägas. B.L. hade arbetat under förmiddagen. Han hade därefter rast till kl. 14.00. Det fanns inte några arbeten utlagda under eftermiddagen och det verkade inte heller som om det skulle bli några arbeten utlagda. När rasten var slut gick därför B.L. hem.

Vad gäller frånvarotillfället den 24 september 1999 förhåller det sig på följande sätt. B.L. hade arbetat till kl. 22.00 föregående dag. I normala fall påbörjas arbetsdagen kl. 07.00. Eftersom man enligt arbetstidsreglerna i kollektivavtalet har rätt till tio timmars nattvila skulle dock B.L:s arbetsdag börja först kl. 08.00. Han försov sig emellertid. När han vaknade kl. 09.30 ringde han och meddelade att han skulle bli försenad och inställde sig så snart han kunde på arbetsplatsen.

Körkortsfrågan

När B.L. anställdes i bolaget år 1976 hade han inte något körkort. Det fanns inte heller något krav på körkort. Bolaget har aldrig krävt att de anställda som körde truck skulle ha körkort. Om detta har varit ett krav har det i vart fall inte kommit till uttryck förrän nu. Det är däremot riktigt att de anställda uppmuntrades att ta körkort. De personer som anställdes vid den tid då B.L. anställdes och som hade körkort fick ett anställningsnummer som började med siffran åtta och de som inte hade körkort fick ett anställningsnummer som började på nio. Utan hinder av att han inte hade något körkort fick B.L. och många andra arbetstagare utbildning i att köra truck. Han körde därefter lätt gaffeltruck, som är hänförligt till motorredskap klass II. B.L. tog körkort år 1987. Det var en följd av att bolaget blev alltmer inriktat på att de anställda skulle ha körkort. Hans anställningsnummer förblev trots detta detsamma som tidigare. Bolaget kräver numera att de personer som nyanställs som stuveriarbetare har körkort. Det var dock inte något krav för fortsatt anställning för anställda som tidigare anställts utan körkort. B.L. miste sitt körkort den 23 december 1996. Han fortsatte därefter att i viss utsträckning köra lätt gaffeltruck, dock inte dagligen utan någon eller några gånger per vecka.

B.L:s körning är förenlig med 2 kap. 2 § körkortslagen. Han har endast kört en kortare sträcka på allmän väg till eller från arbetsplatsen. Truckarna förvaras i ett garage i en s.k. truckpool där de hämtas och lämnas vid arbetsdagens början och slut. På morgonen hämtas truckarna vid truckpoolen och körs därefter till magasin sju där själva arbetet utförs. Vid raster lämnas truckarna kvar vid magasin sju och man använder sig av cyklar för att ta sig till rastlokalen Nya Borgen. Från truckpoolen ut till allmän väg är det 129 meter. Från rastlokalen Nya Borgen till f.d. bommarna är det 275 meter. Denna sträcka är till största delen allmän väg. Från f.d. bommarna till själva arbetsplatsen vid magasin sju är det 279 meter. Denna sträcka är inte allmän väg.

Varusmugglingen

Det faktum att B.L. dömts för varusmuggling, ringa brott, utgör inte saklig grund för uppsägning enligt Arbetsdomstolens praxis som den kommit till uttryck i domen 1990 nr 24.

I det nu aktuella fallet har bolaget antagit en strikt policy. Denna policy har dock inte kommit till B.L:s samt åtskilliga andra arbetstagares kännedom. Bolaget har distribuerat policyn på ett bristfälligt sätt. Någon skillnad föreligger därför inte i förhållande till omständigheterna i domen 1990 nr 24.

Policyn har inte funnits på bolagets s.k. intranät. Bland de policydokument som finns på intranätet finns det sådana som uppenbarligen är lika mycket riktade till hamnarbetarna som till övriga anställda och som är av lika central betydelse som smugglingspolicyn. Dit hör bl.a. bolagets drogpolicy som antogs den 22 februari 1999. Alla nyanställda får denna policy. Policyn skickades dessutom per post till samtliga anställda i bolaget. Om bolagets smugglingspolicy var så viktig kan man fråga sig varför bolaget inte hanterade den på samma sätt som drogpolicyn. Smugglingspolicyn finns inte heller med i bolagets administrativa handbok.

Grund

Bolaget har sagt upp B.L. utan att det har förelegat saklig grund därför enligt 7 § anställningsskyddslagen. Uppsägningen skall därför ogiltigförklaras och bolaget skall förpliktas utge allmänt skadestånd till B.L. för den kränkning som uppsägningen inneburit.

Arbetsgivarparterna

Den olovliga frånvaron

Den 11 september 1992 var B.L. olovligen frånvarande från arbetsplatsen efter kl. 12.15. Den 28 september 1992 var han olovligen frånvarande från arbetsplatsen från kl. 07.50 och den 29 september 1992 lämnade B.L. olovligen arbetsplatsen kl. 15.00. Den 27 april 1993 lämnade han olovligen arbetsplatsen kl. 14.00. Han tilldelades en skriftlig varning för frånvarotillfällena under 1992 den 9 oktober 1992 och för frånvarotillfället under 1993 den 5 maj 1993.

Innebörden av § 2 andra stycket i det lokala kollektivavtalet av den 18 december 1992 är inte att varningarna preskriberas. Det är enligt 2 § anställningsskyddslagen inte möjligt att avtala bort 7 § samma lag.

Den 30 oktober 1998 gick B.L. hem från arbetet efter rasten kl. 13.30 utan att be om lov. Han hade inte rätt att gå hem. Hans fackliga organisation lämnade den varning som B.L. tilldelades utan erinran.

B.L. uteblev från arbetet även den 24 september 1999 utan giltig orsak. Han skulle ha börjat arbeta kl. 08.00 men ringde till arbetsplatsen först kl. 09.30 och frågade om han skulle infinna sig till arbetet.

Körkortsfrågan

Det är riktigt att B.L. inte hade något körkort när han anställdes i bolaget år 1976 och att detta inte var något krav vid nyanställning. Arbetsgivaren visste dock om att B.L. år 1987 hade skaffat sig körkort. Han fick därför köra truck. Det är möjligt att bolaget redan innan B.L. tog körkort år 1987 tillät honom att köra truck. Det blev dock så småningom praxis i bolaget att man skulle ha körkort för att köra truck. Bolaget har också verkat för att samtliga anställda skulle ta körkort och har kontrollerat att de har körkort. Inom det område där B.L. har kört truck krävs det körkort för att få framföra truck. Först vid den truckolycka som inträffade den 27 september 1999 kom det fram att B.L:s körkort hade varit indraget sedan den 23 december 1996. Efter olyckan beslutade bolaget att B.L. inte längre skulle köra truck eftersom han inte hade något körkort. B.L. körde s.k. lätt gaffeltruck vilket är klassat som motorredskap klass II. Undantagsbestämmelsen i 2 kap. 2 § körkortslagen är inte tillämplig.

Truckarna förvaras i ett garage i en s.k. truckpool. Från truckpoolen och ut till allmän väg är det 129 meter. Det är därefter allmän väg 175 meter, fram till rastlokalen Nya Borgen. Från rastlokalen Nya Borgen till f.d. bommarna, där allmän väg slutar, är det 275 meter och från f.d. bommarna till själva arbetsplatsen är det 279 meter.

För att köra truck från rastlokalen Nya Borgen till f.d. bommarna och därifrån till själva arbetsplatsen måste man dels passera en hel del järnvägsspår, dels göra både höger- och vänstersvängar. Trafiken från området kring Nya Borgen och till f.d. bommarna är intensiv och tung; det kommer t.ex. lastbilar från färjorna. Inom området förekommer även lokaltrafik i form av SL-bussar samt spårbunden trafik. Det är således fråga om att hantera en avancerad körsituation. Det är en trafiksäkerhetsfråga att man skall ha körkort för att köra truck inom området. Genom att undanhålla arbetsgivaren att han inte längre hade körkort har B.L. utsatt bolaget för risken att drabbas av ekonomisk skada. Försäkringsersättning utgår inte om en anställd utan körkort orsakar skada vid framförandet av ett körkortspliktigt fordon. B.L. borde ha meddelat arbetsgivaren att han inte längre hade körkort i stället för att själv bedöma om det behövdes körkort för den aktuella körningen eller inte. Det är arbetsgivarens sak att göra denna bedömning. B.L. borde ha insett att det var av väsentlig betydelse för arbetsgivaren att veta att han inte längre hade något körkort. Det var av väsentlig betydelse dels eftersom arbetsgivaren för att kunna planera sin verksamhet måste veta vilka arbetstagare som har körkort och därigenom har rätt att föra vissa arbetsredskap i hamnen, dels eftersom arbetsgivaren betagits möjligheten att bedöma om man riskerade att drabbas av ekonomisk skada. I en skriftlig varning den 17 november 1999 förklarade bolaget att man såg mycket allvarligt på det inträffade. Genom att underlåta att meddela arbetsgivaren att han inte längre hade körkort har B.L. begått ett allvarligt brott mot anställningsavtalet.

Varusmugglingen

I Stockholms hamn är internationell sjötrafik vanligt förekommande, dvs. fartyg från olika länder anländer för att lasta eller lossa gods eller för befordran av passagerare till och från Sverige. De hamnarbetare som arbetar i Stockholms hamn utför sina arbetsuppgifter såväl innanför som utanför tullområdet. Då en hamnarbetare på detta sätt har lätt att komma i kontakt med och få tillgång till åtråvärda varor, som t.ex. alkoholhaltiga drycker och tobaksvaror, måste arbetsgivaren ha särskilt förtroende för de anställda. Arbetsgivaren måste kunna lita på att de anställda inte utnyttjar sin anställning för att olovligen införa sådana varor. Bolaget kan inte acceptera ett sådant handlande av en anställd. B.L. har genom sitt handlande på ett allvarligt sätt missbrukat bolagets förtroende för honom. Det kan få omfattande följder för bolaget om de anställda utnyttjar sin anställning till att smuggla. Det skadar bolagets rykte, påverkar bolagets samarbete med tullen, verkar demoraliserande på övriga anställda, påverkar den psykosociala arbetsmiljön för samtliga anställda i bolaget samt medför driftsstörningar.

Bolagets policy i stöld- och smugglingsfrågor tillkom mot bakgrund av att det uppdagades att en extraanställd i bolaget gjort sig skyldig till varusmuggling under arbetstid. Bolaget såg mycket allvarligt på det inträffade och ansåg det vara en prioriterad fråga. Personalchefen M.F. fick i uppdrag att utforma policydokumentet, som sedan skrevs under av verkställande direktören B.B. Policyn blev mycket omtalad i hamnen och var föremål för diskussion bland de anställda. Den har kommit de anställda till del både skriftligen och muntligen. Policydokumentet skickades ut till de olika arbetsplatserna inom bolaget. Bolaget kallade till olika möten där tullen, facket, enhetschefer, arbetsledare samt arbetstagare deltog. Vid dessa möten informerade bolaget om policyn och vilka konsekvenser det kunde få om man bröt mot den. Den 10 juni 1998 hölls ett möte med facket, vid vilket bolaget talade om att policyn var på gång. Påföljande dag, den 11 juni 1998, antog bolaget policyn. Bolaget hade under juni 1998 möten med chefer på olika nivåer där det framfördes att de skulle sprida policyn bland de anställda. Den 17 september 1998 hölls ett möte med arbetsledare och enhetschefer där de uppmanades att sprida policyn bland de anställda och att beivra överträdelser. Samtliga möten leddes av B.A. och M.F. De besökte dessutom de olika arbetsplatserna, bl.a. Nya Borgen, och informerade om policyn. Bolaget har gjort vad som skäligen kan krävas för att sprida policyn bland de anställda. Bolagets information om policyn var massiv. Den måste anses ha kommit B.L. till del.

Policyn finns inte på bolagets intranät. Orsaken därtill är bl.a. att den handbok där policydokumenten finns skall omarbetas och att policyn består av ett vd-brev och har utarbetats på ett annat sätt än de andra policydokument som finns i bolaget. Det har för övrigt inte funnits nätverkskopplade datorer i Nya Borgen förrän i februari 1999. Tillgången på datorer för hamnarbetare har över huvud taget varit liten. Nu är spridningen större. Det fanns alltså inte så många datorer för hamnarbetarna, och bolaget visste också att intranätet användes i mycket liten utsträckning av hamnarbetarna för att få information, vilket följande siffror visar. Under tiden den 8 december 1999 till den 31 oktober 2000 har det bland bolagets samtliga anställda gjorts 333 inloggningar på bolagets policydokument på intranätet. Av dessa har nitton gjorts av hamnarbetare, varav tre i rastlokalen Nya Borgen. Under tiden den 9 december 1999 till den 31 oktober 2000 gjordes bland samtliga anställda 607 inloggningar på bolagets administrativa handbok på intranätet. Av dessa har arton inloggningar gjorts av hamnarbetare, varav fem i Nya Borgen. I bolaget finns totalt cirka 125 hamnarbetare anställda. Intranätet är därför inte någon tillförlitlig väg för att nå ut med information till hamnarbetarna. Mot bakgrund av detta valde bolaget att informera om policyn på andra sätt.

Grund

B.L. har vid upprepade tillfällen gjort sig skyldig till olovlig frånvaro från arbetet. Han har inte meddelat arbetsgivaren att han inte längre hade körkort trots att han måste ha insett att detta var av väsentlig betydelse för arbetsgivaren. Han har vidare gjort sig skyldig till varusmuggling, vilket står i strid med såväl lag som den policy bolaget antagit. Han har begått brottet under arbetstid. Mot bakgrund av det nu angivna har det förelegat saklig grund för uppsägning på grund av personliga skäl av B.L. Redan varusmugglingsbrottet ensamt utgör saklig grund för uppsägning oberoende av om bolaget haft en policy eller ej. I vart fall har det sammantaget förelegat saklig grund för uppsägning. Ett eventuellt allmänt skadestånd skall jämkas eftersom det funnits starka skäl för bolaget - mot bakgrund av policyn som de anställda informerats om - att anse att uppsägningen av B.L. är sakligt grundad. Det skulle dessutom vara stötande för den allmänna rättskänslan att döma ut allmänt skadestånd till B.L. mot bakgrund av att han dömts för varusmuggling.

DOMSKÄL

Tvisten

B.L. anställdes som stuveriarbetare hos bolaget 1976. Hans arbetsuppgifter har bestått bl.a. av att lasta och lossa gods ombord på fartyg och att köra gods med s.k. lätt gaffeltruck.

Den 9 februari 2000 sade bolaget upp B.L:s anställning under åberopande av att han vid upprepade tillfällen varit olovligen frånvarande från arbetet, att han inte meddelat arbetsgivaren att hans körkort återkallats samt att han gjort sig skyldig till varusmuggling.

Tvisten i målet gäller frågan om bolaget har haft saklig grund för att säga upp B.L. från anställningen.

Förbundets uppfattning är att det inte föreligger saklig grund för uppsägning. Till stöd för detta har förbundet åberopat i huvudsak följande. Frånvarotillfällena under år 1992 och 1993 ligger för långt tillbaka i tiden för att kunna läggas B.L. till last. De varningar som följde på den olovliga frånvaron är preskriberade enligt § 2 andra stycket i det lokala kollektivavtalet mellan parterna. B.L. har kört lätt gaffeltruck endast en kortare sträcka på allmän väg till eller från arbetsplatsen. Det har därför inte krävts något körkort enligt bestämmelsen i 2 kap. 2 § körkortslagen. Varusmugglingen utgör inte saklig grund för uppsägning enligt Arbetsdomstolens praxis som den kommit till uttryck i domen 1990 nr 24. B.L. har inte känt till bolagets policy i smugglingsfrågor.

Arbetsgivarparternas uppfattning är att det föreligger saklig grund för uppsägning. Till stöd för detta har arbetsgivarparterna åberopat i huvudsak följande. B.L. har vid upprepade tillfällen varit olovligen frånvarande från arbetet. Varningarna som utdelades under 1992 respektive 1993 är inte preskriberade enligt det lokala kollektivavtalet. Undantagsbestämmelsen i 2 kap. 2 § körkortslagen är inte tillämplig på B.L:s körning av lätt gaffeltruck. Det har därför krävts körkort. B.L. har inte meddelat arbetsgivaren att han inte längre hade körkort trots att han borde ha insett att det var av väsentlig betydelse för arbetsgivaren att få reda på detta. Arbetsgivaren måste för att kunna planera sin verksamhet veta vilka arbetstagare som har körkort och därmed rätt att föra vissa arbetsredskap i hamnen. Arbetsgivaren har vidare betagits möjligheten att bedöma om man riskerade att drabbas av ekonomisk skada. B.L. har gjort sig skyldig till smuggling av spritdrycker under arbetstid. Han har utnyttjat sin anställning för att olovligen införa spriten och har på ett allvarligt sätt missbrukat bolagets förtroende för honom. Det kan få omfattande följder för bolaget om de anställda utnyttjar sin anställning till att smuggla. Det skadar bolagets rykte, påverkar samarbetet med tullen, verkar demoraliserande på övriga anställda, påverkar den psykosociala arbetsmiljön samt medför driftsstörningar. Bolaget har gjort vad som skäligen kan krävas för att sprida smugglingspolicyn bland de anställda. Den måste därför anses ha kommit B.L. till del.

Utredningen

Arbetsdomstolen har avgjort målet efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med B.L., vittnesförhör med stuveriarbetarna H.H., H.S. och J-E.S. samt hållits förhör upplysningsvis med förbundsordföranden i Svenska Hamnarbetareförbundet X.X. På arbetsgivarparternas begäran har hållits vittnesförhör med f.d. personalchefen i bolaget M.F. och operativa chefen i bolaget B.A. Förbundet har åberopat skriftlig bevisning.

Arbetsdomstolen anger först de sakomständigheter som är ostridiga mellan parterna. Därefter tar domstolen i skilda avsnitt ställning till omständigheterna kring den olovliga frånvaron, körkortsinnehavet respektive smugglingsbrottet. Slutligen görs en samlad bedömning av om bolaget haft saklig grund för uppsägningen.

Parterna är till en början ense om följande sakförhållanden.

Den 11, 28 och 29 september 1992, den 27 april 1993, den 30 oktober 1998 och den 24 september 1999 var B.L. olovligen frånvarande från arbetet. Frånvaron avsåg delar av dagar. För frånvarotillfällena under 1992 utdelades en skriftlig varning den 9 oktober 1992 och för frånvarotillfället under 1993 utdelades en skriftlig varning den 5 maj 1993. För frånvaron den 30 oktober 1998 tilldelades B.L. en muntlig varning samt fick löneavdrag. För frånvaron den 24 september 1999 tilldelades han en skriftlig varning.

I § 2 andra stycket i ett lokalt kollektivavtal mellan parterna, som har återgetts inledningsvis i denna dom, anges bl.a. att varning preskriberas efter 18 månader.

Den 27 september 1999 inträffade en olycka i samband med att B.L. körde lätt gaffeltruck i arbetet. I samband därmed uppdagades att hans körkort varit återkallat sedan den 23 december 1996. Bolaget tilldelade den 17 november 1999 B.L. en skriftlig varning för att han inte meddelat arbetsgivaren att han saknade körkort.

Lätt gaffeltruck är klassat som s.k. motorredskap klass II. Sådant fordon får enligt 2 kap. 2 § körkortslagen köras på väg endast av den som har, såvitt nu är av intresse, ett gällande körkort. Undantag härifrån får dock göras om körningen på väg avser en kortare sträcka för färd till eller från en arbetsplats.

Den 4 januari 2000 meddelades B.L. ett strafföreläggande av Tullmyndigheten i Stockholm för varusmuggling, ringa brott, för vilket han förelades 900 kr i penningböter. Brottet bestod av att han den 9 september 1999 i Stockholm, utan att ge det tillkänna hos tullmyndigheten, uppsåtligen till riket infört fyra liter spritdrycker för vilket tull eller annan avgift skulle ha erlagts. B.L. begick brottet under arbetstid i samband med en rast.

Bolaget antog den 11 juni 1998 en policy angående stöld- och smugglingsfrågor. Policyn har återgetts inledningsvis i denna dom.

Den olovliga frånvaron

Det är klarlagt att B.L. under åren 1992-1999 fått varningar på grund av olovlig frånvaro vid sex olika tillfällen.

Förbundet har gjort gällande att den olovliga frånvaron under 1992 och 1993 inte längre kan läggas B.L. till last. Enligt förbundet är de varningar som följde på frånvaron preskriberade enligt § 2 andra stycket i det lokala kollektivavtalet. Kollektivavtalets innebörd i denna del är enligt förbundet att det anger en tidsmässig gräns för vilka händelser som får läggas till grund för disciplinära åtgärder.

Arbetsgivarparterna har bestritt att varningarna är preskriberade. De har hänvisat till att 7 § anställningsskyddslagen inte kan avtalas bort vilket följer av 2 § anställningsskyddslagen.

Arbetsdomstolen gör i denna del följande överväganden.

En första fråga är vad som menas med att en varning anses preskriberad. Den omstridda avtalsklausulen anger följande. "Efter en tredjegångsförseelse skall en andra skriftlig varning utdelas oavsett förseelsens art. Varning preskriberas efter 18 månader. Vid grövre brott mot anställningsavtalet kan andra åtgärder komma att behöva vidtagas."

Det framgår inte av utredningen i målet att det funnits en gemensam partsavsikt rörande den omtvistade avtalsbestämmelsens innebörd. Det har inte heller framkommit att det skulle föreligga någon vedertagen praxis angående tillämpningen av bestämmelsen. Under sådana förhållanden blir avtalsbestämmelsens ordalydelse och vad som framstår som en naturlig och rimlig avtalstolkning av särskild betydelse.

Även om innebörden av att en varning preskriberas enligt Arbetsdomstolens mening inte är helt klar framgår det emellertid uttryckligen av avtalsbestämmelsens fortsatta lydelse att bestämmelsen inte fråntar arbetsgivaren möjligheten att vid "grövre brott" mot anställningsavtalet vidta andra åtgärder. I vad mån en viss händelse i ett senare skede kan läggas arbetstagaren till last som t.ex. skäl för uppsägning av anställningen behandlas över huvud taget inte i avtalet. Det finns därmed på grund av avtalet inget hinder mot att även frånvaron under 1992 och 1993 tas med i prövningen av hur allvarligt man bör se på B.L:s frånvaro. En annan sak är att denna frånvaro ligger så långt tillbaka i tiden att den får anses ha en mycket begränsad betydelse vid bedömningen av den misskötsamhet som läggs B.L. till last.

Frågan är i stället i första hand om den frånvaro som B.L. gjort sig skyldig till under 1998 och 1999 är av så allvarlig art att den bör påverka anställningens bestånd. Enligt Arbetsdomstolens mening kan B.L. inte undgå kritik på denna punkt. Arbetsgivaren har genom skriftliga och muntliga varningar och beslutet om löneavdrag tydligt markerat att man sett allvarligt på saken. B.L. har därför haft anledning att särskilt vinnlägga sig om att inte utan giltigt skäl utebli från arbetet och därmed åsidosätta sin arbetsskyldighet.

Samtidigt kan konstateras att det inte är fråga om någon omfattande frånvaro. B.L. har vidare inte i och för sig haft en särskilt ansvarsfull ställning på arbetsplatsen som medfört att hans frånvaro orsakat särskilda störningar eller mer påtaglig skada för bolaget. Den olovliga utevaron kan därför inte betecknas som upprepad misskötsamhet av så allvarlig art att den i sig bör få allvarliga konsekvenser för anställningens bestånd. Den kan däremot jämte vad som i övrigt lagts B.L. till last ha betydelse vid en helhetsbedömning av om bolaget haft fog för uppsägningen. Arbetsdomstolen återkommer till denna sak i det avslutande sammanfattande avsnittet i denna dom.

Körkortsfrågan

Arbetsgivarparterna har vidare lagt B.L. till last att han under perioden december 1996-september 1999 kört lätt gaffeltruck i arbetet trots att hans körkort varit indraget och att han inte meddelat arbetsgivaren att han förlorat körkortet. Enligt arbetsgivarparterna innebär bestämmelsen i 2 kap. 2 § körkortslagen att körkort krävs för att köra truck på det sätt som B.L. gjort.

Förbundet har vitsordat att B.L. inte meddelat arbetsgivaren att körkortet dragits in. Enligt förbundet var detta inte nödvändigt eftersom det inte krävts körkort för att köra lätt gaffeltruck i den ringa utsträckning B.L. gjort. B.L. har kört truck endast en kortare sträcka på allmän väg till eller från arbetsplatsen. Enligt förbundet är därför B.L:s körning förenlig med bestämmelsen i 2 kap. 2 § körkortslagen.

Av utredningen i målet framgår i denna del inledningsvis följande.

B.L. hade inte något körkort när han anställdes år 1976. Han tog körkort år 1987, men det återkallades den 23 december 1996 på grund av att han hade kört bil alkoholpåverkad. Efter denna tidpunkt har han kört lätt gaffeltruck någon eller några gånger per vecka i arbetet. Rutinerna vid arbetsstället är sådana att på morgonen hämtas trucken vid en s.k. truckpool. Den körs därefter till själva arbetsplatsen. Denna sträcka är mellan 600 och 700 meter, varav cirka 275 meter är allmän väg. På kvällen körs trucken tillbaka samma väg. Det är således fråga om att köra cirka 500 meter på allmän väg vid varje tillfälle. Inom området förekommer busstrafik. Det förekommer även lastbilstrafik i samband med lastning och lossning av färjor. Trafiken kan i bland vara mycket intensiv. Genom förhören med X.X. och B.L. är klarlagt att man inte korsar några järnvägsspår vid körningen.

Arbetsdomstolen konstaterar till att börja med att undantagsbestämmelsen i 2 kap. 2 § körkortslagen medger att en person utan körkort framför en lätt gaffeltruck på allmän väg bl.a. om körningen avser en kortare sträcka för färd till eller från en arbetsplats. Det ligger nära till hands att hänföra B.L:s körningar till en sådan situation som avses i denna undantagsbestämmelse. Domstolen har dock inte anledning att gå in på en närmare bedömning av den saken. B.L. borde nämligen, oavsett hur en sådan bedömning skulle utfalla, ha informerat arbetsgivaren om att han förlorat sitt körkort. Det måste ha varit svårt för honom att själv bedöma om körkortsåterkallelsen hade betydelse för hans möjligheter att utföra de arbetsuppgifter arbetsgivaren tilldelat honom. Bolaget ansvarar för att ordning och säkerhet upprätthålls på arbetsstället och med tanke på de arbetsuppgifter som B.L. regelmässigt utförde framstår uppgiften om körkort som en sådan sak som arbetsgivaren typiskt sett hade intresse av att hålla sig informerad om. Saken kunde, som bolaget påpekat, ha betydelse för arbetsgivaren bl.a. i försäkringshänseende. Detta måste B.L. ha insett. Det hade därför kunnat krävas av honom att han hade meddelat det rätta förhållandet till bolagets företrädare.

B.L:s underlåtenhet att meddela arbetsgivaren det rätta förhållandet kan dock inte anses vara av den arten att den sedd för sig gör att bolaget haft tillräckliga skäl för att skilja honom från anställningen. Den bör däremot vägas in i helhetsbedömningen av anställningsförhållandet och i frågan om bolaget vid en samlad bedömning haft saklig grund för uppsägningen. Arbetsdomstolen återkommer till denna sak i det avslutande sammanfattande avsnittet i denna dom.

Varusmugglingen

I denna del har från bolagets sida lagts B.L. till last att han i januari 2000 meddelats och godkänt ett strafföreläggande för varusmuggling, ringa brott. Brottet avsåg insmuggling till Sverige av fyra liter spritdrycker. Påföljden bestämdes till penningböter 900 kr. Brottet begicks under arbetstid i samband med rast. Brottet har enligt bolaget varit ett allvarligt brott även mot bolagets skriftliga policy mot smuggling m.m. I policyn anger bolaget sin stränga syn på smugglingsbrott. Där anges också att sådana gärningar kan leda till avskedande eller uppsägning. Arbetsgivarparterna har hävdat att man gjort vad som skäligen kan krävas för att sprida policyn bland de anställda och att B.L. måste ha känt till arbetsgivarens inställning i dessa frågor.

Enligt förbundet har B.L. inte känt till bolagets policy i smugglingsfrågor. Åtskilliga andra hamnarbetare har enligt förbundet inte heller känt till policyn.

Av utredningen i målet framgår till att börja med att bolaget i juni 1998 antog smugglingspolicyn med anledning av att en extraanställd arbetstagare gjort sig skyldig till varusmuggling under arbetstid.

Genom förhöret med f.d. personalchefen M.F. har vidare följande framkommit. Våren 1998 fick hon ett anonymt telefonsamtal om att en anställd i bolaget hade gjort sig skyldig till smuggling. Hon kontrollerade detta med tullen och fick reda på att personen i fråga dömts för varusmuggling. Verkställande direktören blev mycket bekymrad. Händelsen ledde till att smugglingspolicyn utformades. I juni 1998 kallades alla chefer i bolaget till ett möte. De fick stränga order om att vidarebefordra policyn till de anställda. I september 1998 hölls ett liknande möte med arbetsledare och enhetschefer. Under hösten 1998 besökte hon själv tillsammans med B.A. samtliga arbetsplatser och informerade arbetstagarna om policyn. Hon besökte i detta syfte Nya Borgen två eller tre gånger. Informationsmötena var välbesökta. Samtliga arbetstagare var skriftligen kallade till mötena. Det var väl känt bland arbetstagarna att det fanns en smugglingspolicy.

Genom förhöret med operativa chefen B.A. har följande framkommit. Den 10 juni 1998 hölls ett möte med facket där bolaget talade om att policyn var på gång. I juni 1998 hölls ett möte med chefer på olika nivåer och i september 1998 hölls ett möte med arbetsledare och enhetschefer. Smugglingspolicyn sattes upp på anslagstavlor. Han och M.F. höll arbetsplatsmöten och informerade om policyn bl.a. vid två tillfällen i Nya Borgen, den 28 oktober 1998 och den 4 november 1998. B.L. var i tjänst vid dessa tillfällen. Arbetsplatsmötena var mycket välbesökta.

Arbetsdomstolen gör i denna del följande bedömning.

B.L:s smugglingsbrott avsåg en ganska liten mängd sprit och gärningen har också bedömts som ringa brott. Brottet riktade sig inte mot bolaget på så sätt att bolaget t.ex. vållats ekonomisk skada. Det var såvitt framkommit första gången B.L. gjort sig skyldig till en liknande förseelse.

Samtidigt kan konstateras att brottet hade en klar anknytning till B.L:s anställning och att det begåtts under en dag då han utfört arbete i hamnen. B.L. har utnyttjat sin tillgång till arbetsplatsen och sin kännedom om förhållandena i hamnen och på arbetsplatsen för att begå brott. Typiskt sett är detta den sortens händelse som gör att bolaget riskerar att få sina relationer till tullmyndigheter och andra utomstående försämrade.

Bolaget har genom policyn mot smuggling m.m. tydligt markerat med vilket allvar man ser på smugglingsbrott. B.L. kan - mot bakgrund av vad som framkommit om bolagets åtgärder för att göra policyn känd bland de anställda - inte ha varit obekant med arbetsgivarens stränga syn på saken. Det har inte framkommit några omständigheter som tyder på att hans handlande skulle vara ursäktligt.

Arbetsdomstolen gjorde i domen AD 1990 nr 24 den bedömningen att brottet ringa varusmuggling och omständigheterna i samband med det inte ensamma utgjorde saklig grund för uppsägning av den i det målet aktuelle arbetstagaren. Arbetsdomstolen beaktade därvid även att det inte, såvitt framkommit, hade funnits någon praxis eller eljest någon uttalad policy som klargjort hur arbetsgivaren såg på smugglingsbrott. Redan på grund härav skiljer sig situationen i det målet på ett avgörande sätt från de förhållanden som föreligger i den tvist som domstolen nu skall avgöra.

B.L:s handlande, som skett i direkt strid med bolagets tydliga inställning, är ägnat att allvarligt skada det förtroende som en arbetsgivare måste kunna hysa för varje anställd, oavsett dennes närmare ställning i företaget. En arbetsgivare som bedriver sådan verksamhet som bolaget måste kunna lita på att de anställda inte utnyttjar sina särskilda möjligheter att uppehålla sig i hamnområdet till att begå brott. Detta gäller särskilt brott med direkt anknytning till arbetsstället och som begås under arbetstid (jfr AD 1989 nr 25). Arbetsdomstolen ser alltså allvarligt på det inträffade. Det som i denna del läggs B.L. till last har avgörande betydelse för hur domstolen ser på frågan om saklig grund för uppsägning av anställningen.

Har uppsägningen varit sakligt grundad?

B.L. har varit olovligen frånvarande från arbetet och för detta fått varningar. Han har vidare underlåtit att underrätta arbetsgivaren om att hans körkort dragits in och även för detta fått en varning. Slutligen har han dömts för varusmuggling, ringa brott, bestående av att han smugglat fyra liter spritdrycker. Brottet har begåtts en dag då B.L. utfört arbete i hamnen.

Smugglingsbrottet är en händelse av allvarlig art. I förening med frånvarotillfällena och B.L:s underlåtenhet att meddela att han förlorat körkortet visar brottet mot bolagets stränga smugglingspolicy en sådan ovilja från B.L:s sida att rätta sig efter gällande regler som bolaget inte skall behöva acceptera. B.L. har visserligen haft en mycket lång anställningstid hos bolaget, men som varningarna under 1992 och 1993 visar har den, före de nu nämnda förseelserna, inte varit helt utan anmärkning. Vid en sammantagen bedömning av omständigheterna finner Arbetsdomstolen att saklig grund för uppsägning förelegat.

Sammanfattning, rättegångskostnader

Arbetsdomstolen har i det föregående funnit att uppsägningen av B.L. varit sakligt grundad. Vid denna utgång skall förbundet förpliktas utge ersättning för arbetsgivarparternas rättegångskostnad. Om beloppets storlek råder inte tvist.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Hamnarbetareförbundets talan.

2. Arbetsdomstolen förpliktar Svenska Hamnarbetareförbundet att ersätta Sveriges Hamnar och Stockholms Hamn AB för rättegångskostnad med femtioniotusenfemhundrasjuttioåtta (59 578) kr, varav 59 250 kr för ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 2001-02-14, målnummer A-5-2000

Ledamöter: Inga Åkerlund, Marianne Jenryd, Ingemar Källberg, Anders Sandgren, Göran Söderlöf, Inger Öhrn Karlsson och Lise-Lotte Ewerhard. Enhälligt.

Sekreterare: Gudrun Persson Härneskog