AD 2001 nr 57

Parter:

Svenska Transportarbetareförbundet; Biltrafikens Arbetsgivareförbund; Karlskrona Hyrverk Aktiebolag

Nr 57

Svenska Transportarbetareförbundet

mot

Biltrafikens Arbetsgivareförbund och Karlskrona Hyrverk Aktiebolag.

Mellan Svenska Transportarbetareförbundet (förbundet) och Biltrafikens Arbetsgivareförbund (BA) gäller sedan länge varandra avlösande kollektivavtal, bl.a. det s.k. transportavtalet. Karlskrona Hyrverk Aktiebolag (bolaget) är delägare i BA och bundet av detta kollektivavtal.

Förbundets medlemmar N.A., R.E., A.K. och L.P. har varit anställda hos bolaget.

Mellan parterna har tvist uppkommit i frågan huruvida bolaget har brutit mot anställningsskyddslagens bestämmelser om företrädesrätt till återanställning genom att i början av december 1998 förlänga uppsägningstiden för arbetstagare med kortare anställningstid än N.A., R.E., A.K. och L.P., utan att de sist nämnda erbjöds ny anställning. Tvisten har varit föremål för förhandlingar mellan parterna utan att någon överenskommelse har kunnat träffas.

Förbundet har i Arbetsdomstolen väckt talan mot BA och bolaget och därvid, som talan slutligt har bestämts, yrkat att bolaget skall förpliktas att

1. utge allmänt skadestånd till envar av N.A., R.E., A.K. och L.P. med 50 000 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen från dagen för delgivning av stämning, dvs. från den 18 maj 2000, till dess full betalning sker, samt att

2. utge ekonomiskt skadestånd avseende förlorad lön till N.A. med 141 578 kr, till R.E. med 253 770 kr och till L.P. med 353 651 kr, jämte ränta å beloppen enligt 6 § räntelagen från den 26 april 2001 till dess betalning sker.

BA och bolaget har bestritt samtliga yrkanden, men har som skäligt i och för sig vitsordat vad som yrkats avseende ekonomiskt skadestånd och ränta.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Bolaget bedriver verksamhet inom transportavtalets verksamhetsområde och har omkring 30 anställda. Under hösten år 1997 beslöt bolagets ägare att verksamheten skulle läggas ned. Eftersom de anställda ville behålla sina arbeten kom de och bolagets ledning överens om att verka för att personalen skulle kunna överta verksamheten. Det tillsattes en grupp som skulle verka för detta.

Den 11 mars 1998 hölls en lokal förhandling angående avvecklingen av verksamheten. Efter förhandlingen sades samtliga anställda upp den 2 april 1998 med sex månaders uppsägningstid.

Vid ett personalmöte den 17 september beslöts att uppsägningstiden skulle förlängas med två månader, till den 2 december 1998. Det skickades runt en lista bland de anställda där de som var intresserade av denna förlängning av uppsägningstiden fick skriva på. R.E. och L.P. var närvarande vid mötet. De ville ha betänketid till påföljande morgon. De ville nämligen innan de skrev på listan ha kontakt med sitt fackförbund. Vid en sådan kontakt fick de rådet att tacka ja till förlängningen. Nästa morgon fick de besked om att det var för sent och att en förlängning av deras uppsägningstider därför inte kunde ske. Enligt förbundets mening borde de ha fått skäligt rådrum att bestämma sig för om de ville skriva på eller inte. I oktober träffade bolaget och L.P. ett avtal om visstidsanställning fram till och med den 2 december 1998.

N.A. var också närvarande vid mötet men fick inte tillfälle att skriva på listan.

A.K., som var sjukskriven sedan 1996, var inte närvarande vid mötet och fick därför inte något tillfälle att tacka ja till erbjudandet om förlängning av uppsägningstiden.

I december skedde ytterligare en förlängning av uppsägningstiden, nu till den 26 februari 1999. Enligt förbundets mening kan förlängning av uppsägningstid tillåtas en gång, men om det sker ytterligare förlängning är det i praktiken fråga om nyanställning. Bolaget får därför anses ha återanställt arbetstagarna från den aktuella tidpunkten i december. Anställningarna för dessa arbetstagare har därefter fortsatt att löpa och gäller fortfarande. Dessutom har åtminstone nio andra arbetstagare arbetat hos bolaget under olika tidsperioder.

Förbundet har alltsedan mars år 1998 hävdat återanställningsrätt för de anställda. Förbudets lokalavdelning gjorde också under hösten 1998 en anmälan om företrädesrätt för samtliga anställda. Detta framgår av protokoll från de lokala förhandlingarna som ägde rum den 29 september och den 16 december 1998. Det stöds också av den förfrågan om återanställningsrätt som bolaget sände ut i mars 1999 samt det svar som L.P., R.E. och N.A. lämnade till bolaget. - De fyra i målet aktuella arbetstagarna har inte fått något erbjudande om anställning.

Sammanfattningsvis menar förbundet att bolaget genom att i december 1998 förlänga uppsägningstiden för anställda med kortare anställningstid än N.A., R.E., A.K. och L.P. utan att först erbjuda dem anställning har brutit mot bestämmelserna i 25 och 26 §§ lagen om anställningsskydd.

Bolaget

Bolaget utför i huvudsak schakt- och anläggningsarbete med lastbilar och entreprenadfordon. Bolaget har ägts och drivits av tre delägare; B.P., X.X. och L-E.S. Med anledning av att L-E.S. pensionerades och X.X. insjuknade i cancer under hösten år 1997, var B.P. inte intresserad av att ensam fortsätta att driva verksamheten utan bestämde sig för att avveckla den.

Efter en lokal förhandling i mars 1998 sades samtliga anställda upp på grund av arbetsbrist, med en gemensam sista anställningsdag den 2 oktober 1998. Samtidigt diskuterade de anställda att överta verksamheten och driva den vidare. Med anledning av den diskussionen och att det uppstod problem med inlösen av det aktieinnehav som innehades av X.X:s dödsbo, vilket var en förutsättning för att de anställda skulle överta verksamheten, kom avvecklingen av bolaget att skjutas på framtiden. De anställda erbjöds därför vid två tillfällen förlängning av uppsägningstiden i avvaktan på att frågan om övertagandet av verksamheten löstes. Förlängning av uppsägningstiden gjordes vid två tillfällen, dels i oktober och dels i december 1998. Den sista förlängningen gällde fram till den 26 februari 1999. Då hade frågan om inlösen av dödsboets aktieinnehav ännu inte fått någon lösning. Bolaget beslöt då att inte ytterligare förlänga uppsägningstiderna. I stället fick de gjorda uppsägningarna förfalla och de anställda fick fortsätta sina anställningar. Bolagets avsikt var att återkomma med uppsägningar när frågan om de anställdas övertagande av verksamheten hade slutförts. Bolagets verksamhet har därefter fortsatt. Frågan om de anställdas övertagande av bolagets verksamhet har ännu inte avgjorts.

Vid personalmötet den 17 september 1998 skickades en lista runt för att de som var intresserade av förlängd uppsägningstid skulle kunna anmäla sig. Samtliga anställda erbjöds förlängning av uppsägningstiden. Bolaget ville ha omedelbart besked för att kunna planera sin verksamhet. Det är inte riktigt att R.E. och L.P. bad om betänketid innan de var beredda att skriva på listan. Det är heller inte riktigt att N.A. inte skulle ha haft möjlighet att skriva på listan. När R.E. och L.P. påföljande dag ville skriva på listan hade bolaget redan hunnit erbjuda andra personer anställning.

A.K., som anställdes i bolaget år 1970, har varit sjukskriven sedan år 1996. Han underrättades våren 1998 om uppsägningen per den 2 oktober i ett rekommenderat brev. Eftersom A.K. inte själv eller genom sin fackliga organisation hade anmält till bolaget att han gjorde anspråk på företrädesrätt till återanställning före den i målet aktuella tidpunkten har han saknat sådan rätt. Bolaget har därför inte gjort sig skyldig till brott mot 25 eller 26 §§ lagen om anställningsskydd. Om Arbetsdomstolen skulle finna att en anmälan om företrädesrätt har gjorts i rätt tid har bolaget ändå inte brutit mot bestämmelserna i anställningsskyddslagen eftersom A.K. inte inom skälig tid rent faktiskt skulle ha kunnat tillträda någon befattning hos bolaget.

R.E. anställdes i bolaget år 1980. Han var närvarande vid mötet den 17 september 1998 men skrev inte på listan om förlängning av uppsägningstiden. När han återkom för att anmäla sitt intresse för en sådan förlängning hade bolaget redan vidtalat andra personer. Bolaget lovade dock att återkomma om behov av arbetskraft uppkom. R.E. har inte anmält anspråk på företrädesrätt till återanställning. Bolaget har vid ett flertal tillfällen sökt honom eftersom det uppstått tillfälliga behov av ytterligare arbetskraft. När bolaget kom i kontakt med honom i november 1998 förklarade R.E. att han endast var intresserad av tillsvidareanställning. Bolaget har fått information om att R.E. hade en anställning vid Fjärrtransport AB. Eftersom R.E. nekat erbjudande om arbete har han i vart fall då förlorat sin eventuella företrädesrätt. Bolaget har genom sitt agerande mot honom inte begått något brott mot 25 eller 26 §§ lagen om anställningsskydd. Under våren 1999 sökte bolaget åter R.E. för att erbjuda arbete, men han tackade då nej och rekommenderade i stället sin bror som också erhöll anställning hos bolaget.

N.A. anställdes år 1984. Han var med vid mötet den 17 september och gavs som de övriga möjlighet att få förlängd uppsägningstid. Han skrev dock inte på listan och har heller inte anmält anspråk på företrädesrätt till återanställning inom föreskriven tid. Någon sådan anmälan har inte heller skett genom den fackliga organisationen. Först den 6 april 1999 har N.A. anmält ett sådant anspråk. Bolaget har vid ett flertal tillfällen sökt N.A. utan att få kontakt. N.A. skulle för övrigt inte inom skälig tid ha kunnat tillträda en befattning hos bolaget.

L.P. anställdes år 1989. Han var med på personalmötet den 17 september men skrev inte på listan om förlängd uppsägningstid. Sedan hans anställning upphört den 2 oktober erhöll han en visstidsanställning mellan den 6 oktober och den 4 december 1998. I samband med att den anställningen upphörde erbjöds han en fortsatt visstidsanställning fram till den 26 februari 1999 men tackade nej. Han erbjöds alltså anställning till samma tidpunkt som de andra erbjöds förlängd uppsägningstid. Bolaget har därmed inte brutit mot bestämmelserna i 25 eller 26 §§ lagen om anställningsskydd i förhållande till honom. Bolaget återkom sedan med erbjudande om visstidsanställning på sju till åtta månader. L.P. tackade då nej på grund av att han gick en utbildning.

Efter uppsägningarna våren 1998 har tre förhandlingar ägt rum mellan bolaget och förbundets avdelning 13, nämligen den 29 september och den 16 december 1998 samt den 29 mars 1999. Inte vid något av dessa tillfällen har det från avdelningens sida åberopats någon företrädesrätt till återanställning för de uppsagda arbetstagarna. Det har inte heller gjorts gällande att bolaget skulle ha brutit mot reglerna om företrädesrätt till återanställning.

Domskäl

Bakgrund

I samband med att bolaget planerade att lägga ned sin verksamhet sades alla anställda upp på grund av arbetsbrist den 2 april 1998 med sex månaders uppsägningstid. En diskussion fördes om att arbetstagarna skulle ta över verksamheten och driva den vidare. Eftersom denna fråga inte var avklarad ännu efter sommaren samma år erbjöds de anställda vid ett personalmöte i september två månaders förlängning av uppsägningstiden. Eftersom frågan inte heller var avklarad vid slutet av den sålunda förlängda uppsägningstiden förlängdes uppsägningstiderna ännu en gång. Det skedde i början av december då uppsägningstiderna förlängdes till slutet av februari 1999. Frågan om övertagande hade inte heller då klarats av. Bolaget lät då uppsägningarna förfalla och de då kvarvarande arbetstagarnas anställningar fortsatte. Bolaget bedriver fortfarande verksamheten.

Tvistefrågan och parternas ståndpunkter m.m.

Tvisten i målet gäller huruvida bolaget har brutit mot bestämmelserna i 25 § anställningsskyddslagen om företrädesrätt till återanställning i samband med den förlängning av uppsägningstiden som skedde i början av december 1998.

Förbundet har alltså inte haft någon erinran mot bolagets förlängning av uppsägningstiderna för perioden oktober - december 1998, men har gjort gällande att N.A:s, R.E:s, A.K:s och L.P:s företrädesrätt till återanställning åsidosattes av bolaget när detta, utan att erbjuda dem ny anställning, i december samma år förlängde uppsägningstiden för arbetstagare med kortare anställningstid än deras.

En kränkning av en arbetstagares företrädesrätt till återanställning sker vanligen genom att arbetsgivaren anställer någon annan än den i första hand företrädesberättigade. Företrädesrätten har emellertid också ansetts kunna kränkas genom att uppsägningstiden förlängs för en annan arbetstagare än den i första hand företrädesberättigade, även om t.ex. en kortare sådan förlängning inte kan betraktas som en sådan kränkning (AD 1983 nr 125 och 1995 nr 86).

Arbetsgivarparterna har i och för sig vitsordat att arbetstagare med kortare anställningstid hos bolaget än de fyra av tvisten berörda arbetstagarna fick sin uppsägningstid förlängd i december 1998. Men enligt arbetsgivarparterna har bolaget inte brutit mot anställningsskyddslagens bestämmelser om företrädesrätt till återanställning. Arbetsgivarparterna har inte bestritt att en kränkning av företrädesrätten till återanställning kan ske genom att uppsägningstiden för en annan arbetstagare förlängs men har gjort andra invändningar mot förbundets påstående att N.A:s, R.E:s, A.K:s och L.P:s företrädesrätt till återanställning kränkts. De har därvid främst anfört att de fyra arbetstagarna i vart fall ännu vid det aktuella tillfället i december inte till bolaget hade anmält anspråk på företrädesrätt till återanställning.

Utredningen

Arbetsdomstolen har avgjort tvisten efter huvudförhandling. På förbundets begäran har N.A., R.E., A.K. och L.P. hörts under sanningsförsäkran och ombudsmännen O.B. och K.B. hörts som vittnen. På arbetsgivarparternas begäran har bolagets verkställande direktör B.P. hörts under sanningsförsäkran och J.H. hörts som vittne. Parterna har vidare åberopat viss skriftlig bevisning.

Den rättsliga regleringen

Såvitt nu är av intresse innebär bestämmelserna i 25 § anställningsskyddslagen följande. En arbetstagare som har sagts upp på grund av arbetsbrist har företrädesrätt till återanställning i den verksamhet där han tidigare var sysselsatt. Företrädesrätten gäller från den tidpunkt då uppsägningen skedde till dess nio månader har förflutit från anställningens upphörande. Företrädesrätten kan enligt bestämmelserna i 27 § samma lag inte göras gällande innan arbetstagaren har anmält anspråk på företrädesrätt hos arbetsgivaren.

Av förarbetena till 1982 års anställningsskyddslag framgår (se prop. 1981/82:71 s. 102) att lagstiftaren behållit det tidigare gällande kravet på företrädesrättsanmälan därför att ett fungerande system med erbjudanden till företrädesberättigade inte skulle kunna upprätthållas i vissa verksamheter utan sådan anmälan. Arbetsgivaren måste sålunda kunna veta om han vid rekrytering av arbetskraft måste göra undantag från det normala tillsättningsförfarandet därför att det finns tidigare anställda som har intresse av att få ny anställning. Man har också velat undvika att arbetstagare erbjuds anställningar som de inte har något intresse för. Det väsentliga skälet från lagstiftarens synpunkt kan därmed sägas vara det att arbetsgivaren vid rekrytering av arbetskraft till följd av inkomna anmälningar om företrädesrätt skall ha klart för sig vilka som över huvud taget har intresse av arbete hos arbetsgivaren.

En arbetstagares företrädesrätt till ny anställning är som framgått normalt beroende av att han gjort en anmälan om sitt anspråk. En sådan anmälan kan ske formlöst, men i princip måste någon slags anmälan ha skett. Arbetsdomstolen har i två avgöranden (AD 1984 nr 14 och AD 1983 nr 30) funnit att omständigheterna varit så speciella att domstolen ansett sig kunna bortse från lagens formella krav på anmälan för att arbetstagaren skulle anses ha företrädesrätt vid anställning. Det har då rört sig om fall där domstolen funnit att det ändå måste ha stått klart för arbetsgivaren att arbetstagaren önskade fortsätta arbeta hos honom. Förbundet har i detta mål inte gjort gällande att omständigheterna skulle vara sådana att någon formell anmälan inte är erforderlig.

Vissa grundläggande omständigheter i detta mål

Av utredningen i målet har följande framgått. All personal var uppsagd med den 2 oktober 1998 som sista anställningsdag. Vid ett personalmöte den 17 september informerade B.P. de anställda om att problem kvarstod med inlösen av aktier från X.X:s dödsbo. Samtliga anställda erbjöds förlängning av uppsägningstiden till den 2 december 1998. Den som önskade förlängd uppsägningstid ombads skriva på en lista. N.A., R.E. och L.P. var närvarande vid detta möte men skrev inte på listan. A.K. var sjukskriven sedan år 1996 och var inte närvarande vid mötet. Ingen av dessa fyra arbetstagare fick sin uppsägningstid förlängd. Deras anställningar hos bolaget upphörde alltså den 2 oktober 1998. L.P. erhöll omgående därefter en tidsbegränsad anställning hos bolaget fram till början av december 1998.

Arbetsdomstolen övergår nu till den huvudsakliga tvistefrågan i målet, nämligen om de berörda arbetstagarna har anmält anspråk på företrädesrätt till återanställning i enlighet med anställningsskyddslagens krav.

Har anmälan om anspråk på företrädesrätt gjorts?

Anställningsskyddslagen anger inte någon viss tidsfrist inom vilken en anmälan om anspråk på företrädesrätt skall göras. Anmälan kan göras när som helst under den tid som företrädesrätt föreligger. Någon företrädesrätt föreligger inte innan anmälan har gjorts. I detta fall måste anmälan alltså ha skett innan uppsägningstiderna förlängdes i början av december 1998.

Förbundet har gjort gällande att en anmälan har skett från avdelningens sida vid de förhandlingar som har förevarit mellan avdelningen och bolaget. Enligt arbetsgivarparterna har någon anmälan över huvud taget inte gjorts före den aktuella förlängningen av uppsägningstiderna.

Av utredningen har i denna del följande framkommit. Ombudsmännen O.B. och K.B. förhandlade för arbetstagarna i detta ärende. De har inför Arbetsdomstolen uppgett att det vid ett flertal tillfällen både formellt och informellt diskuterades olika frågor om bolaget och dess fortsatta verksamhet. De har vidare berättat att de anmält anspråk på företrädesrätt för samtliga anställda vid förhandlingar med bolaget den 11 mars, 29 september och den 16 december 1998. De har också gjort gällande att det i vart fall av justeringsanmärkningen till protokollet den 16 december 1998 framgår att så var fallet. B.P. har inför domstolen uppgett att vare sig förbundet, avdelningen eller någon av de berörda arbetstagarna hade anmält något anspråk på företrädesrätt till återanställning före den 16 december 1998, men att parterna då enades om att bolaget vid nyanställningsbehov skulle tillfråga tidigare anställda som inte önskat förlängd uppsägningstid om de önskade arbete. J.H., som i egenskap av regionalt ansvarig hos BA deltog i förhandlingarna, har uppgett att det vid förhandlingen den 16 december fördes allmänna resonemang om företrädesrätt till återanställning, men att det var först i oktober 1999 som förbundet påtalade att bolaget skulle ha brutit mot bestämmelserna om företrädesrätt. Av en protokollsjustering till förhandlingsprotokollet rörande förhandlingen den 16 december 1998 framgår att O.B. ansåg att parterna enats om att bolaget skulle kontakta de medlemmar som hade företrädesrätt till återanställning och erbjuda dem arbete i den turordning som är gällande för återanställning, samt att förbundet begärt turordning för återanställning men att bolaget inte ansåg det vara nödvändigt.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning. Det har inte gjorts gällande att någon av de fyra berörda arbetstagarna själv har gjort anmälan om anspråk på företrädesrätt till återanställning före den i målet aktuella tidpunkten, dvs. början av december 1998. Utredningen i målet har inte heller visat att de har gjort någon sådan anmälan. Förbundet har emellertid gjort gällande att det framförde sådant anspråk för samtliga anställda redan vid förhandlingen i mars 1998 och därefter vid förhandlingarna i september och december samma år. Förbundets ståndpunkt stöds av de uppgifter som O.B. och K.B. har lämnat, men motsägs såvitt avser förhandlingstillfällena i mars och september av vad B.P. och J.H. uppgett. Av de handlingar som givits in i målet framgår inte något stöd för att anmälan om anspråk på företrädesrätt gjorts före den 16 december, då frågor om företrädesrätt i något avseende synes ha berörts. I ett protokoll från en förhandling mellan parterna den 7 februari 2000 har antecknats i en redogörelse för förbundets ståndpunkter att förbundet gjort en kollektiv anmälan om anspråk på företrädesrätt för sina medlemmar vid förhandlingen den 16 december 1998. Enligt Arbetsdomstolens mening kan förbundet vid detta förhållande mot arbetsgivarparternas bestridande inte anses ha visat att någon anmälan om anspråk på företrädesrätt har gjorts före den förlängning av uppsägningstiderna som gjordes i december 1998.

Vid den bedömning Arbetsdomstolen gjort har någon företrädesrätt till återanställning inte förelegat för N.A., R.E., A.K. och L.P. vid tiden för den förlängning av uppsägningstiderna som gjordes i början av december 1998. Förbundets talan skall därför avslås.

Vid denna utgång i målet skall förbundet förpliktas utge ersättning för arbetsgivarparternas rättegångskostnader i målet. Förbundet har inte haft något att erinra mot skäligheten i arbetsgivarparternas kostnadsyrkande.