AD 2001 nr 66

Domslut

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut.

2. Arbetsdomstolen förpliktar C.S. att ersätta Patienttjänst i Stockholm AB för rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med femtiosextusenfemhundratjugofem (56 525) kr, varav 56 225 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda belopp från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 2001-06-20, målnummer B-116-1999

Ledamöter: Carina Gunnarsson, Marianne Jenryd, Britt Angleryd, Mats Holmgren, Ola Bengtson, Göran Karlsson (f.d. enhetschefen i Landsorganisationen; tillfällig ersättare) och Lars E. Rabenius. Enhälligt.

Sekreterare: Inge-Marie Nilsson

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: Ingrid Almbladh, Manne Pavón och Niklas Valentin)

BAKGRUND

Ögonläkaren C.S. ingick den 1 juli 1994 med Patienttjänst i Stockholm AB (Patienttjänst) avtal om anställning. Efter anställningens upphörande den 23 juli 1997 har C.S. begärt semesterersättning för åren 1995, 1996 och 1997. Patienttjänst har dock vägrat att utge sådan ersättning.

Patienttjänst driver verksamhet inom hälso- och sjukvårdsområdet och erbjuder sina tjänster på olika platser i Sverige. Bolaget bildades med syfte att bistå ett antal läkare m.fl. (i fortsättningen benämner tingsrätten hela kategorin som läkare) i angelägenheter som ligger vid sidan av den medicinska verksamheten. Patienttjänst bistår således läkare, huvudsakligen med specialistkompetens, med tjänster såsom bokföring och fakturering. Bolaget ägs till helt övervägande del indirekt av de anslutna läkarna, ca 30 stycken, genom aktieinnehav i Medicinkonsortiet AB, som i sin tur äger aktierna i Patienttjänst. Verksamheten är indelad i vårdenheter, vilka var och en förestås av en ansvarig läkare. Varje vårdenhet motsvarar en resultatenhet. Läkarna, som vanligtvis är anställda hos Patienttjänst, uppbär ersättning som uteslutande grundas på en andel av vårdenhetens bruttointäkt.

Enligt anställningsavtalet mellan C.S. och Patienttjänst utgjorde S:s lön och annan ersättning för kalenderår, inklusive sociala avgifter och andra lönekostnader, högst ett belopp motsvarande 80 procent av summan av bruttoresultatet under året samt ej disponerade ackumulerade överskott från tidigare år beräknat på visst närmare angivet sätt. Av avtalet följde vidare att S. och Patienttjänst årligen vid budgetmöte skulle överenskomma om den budget som skulle gälla under nästkommande kalenderår och den lön som därvid kunde beräknas tillkomma S. för samma period. I avtalet föreskrevs också att semester skulle utgå enligt lag om annat inte hade överenskommits vid budgetmöte samt att semesterlön skulle inrymmas i den lön m.m. som nyss angetts. Även sjuklön och vid budgetmöte bestämda pensionsförmåner skulle inrymmas däri.

YRKANDEN M.M.

C.S. har yrkat att tingsrätten skall förplikta Patienttjänst att till honom utge semesterersättning med 296 888 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 23 augusti 1997 till dess full betalning sker.

Patienttjänst har bestritt yrkandet men vitsordat yrkat belopp och yrkad ränta såsom skäliga i och för sig.

Båda parter har yrkat ersättning för sin rättegångskostnad.

Parterna har beretts tillfälle att yttra sig i frågan huruvida tingsrätten är bunden av deras inställning vad gäller spörsmålet om C.S. hos Patienttjänst varit att anse som arbetstagare i semesterlagens mening.

GRUNDER M.M.

C.S. har som grund för käromålet åberopat att han i anställningen hos Patienttjänst intjänat bruttolön med 2 474 070 kr och att han enligt semesterlagens bestämmelser är berättigad till semesterlön med 12 procent av detta belopp men att bolaget inte fullgjort sin skyldighet härvidlag trots att han nu avslutat sin anställning.

Till närmare utvecklande av sin talan har C.S. anfört i huvudsak följande. Han har intagit ställning av arbetstagare i förhållande till Patienttjänst. Enligt anställningsavtalet ingår i lönen 12 procent semesterlön. Avtalet innehåller ingen bestämmelse om någon lägsta lön. Lönen var mot bakgrund härav helt rörlig och det var mycket komplicerat att räkna ut storleken av lönen och semesterlönen. I de lönespecifikationer som han har erhållit från Patienttjänst saknas uppgifter om såväl semesterlön som återstående antal semesterdagar. Därigenom är det omöjligt att konstatera om Patienttjänst har följt semesterlagens bestämmelser eller inte. Det strider mot 26 § semesterlagen (1977:480) att sammanblanda lön och semesterlön. Avsteg från paragrafen kan endast ske genom kollektivavtal, vilket i detta fall inte föreligger. Det framgår av Arbetsdomstolens praxis att en förutsättning för att en arbetsgivare med framgång skall kunna invända att man avtalat att semesterlönen är inräknad i provisionslönen, är att det tydligt skall kunna fastställas vilken andel av lönen som utgör semestergottgörelse och att denna gottgörelse inte har inneburit en sämre förmån än som följer av semesterlagens regler. I föreliggande fall har ej gjorts åtskillnad mellan semesterlönen och arbetslönen, varför han redan på grund härav har rätt till yrkad ersättning.

Patienttjänst har vitsordat att parterna själva betraktat det omtvistade avtalet som ett anställningsavtal men har vid huvudförhandlingen förklarat sig överlåta på tingsrätten att bedöma huruvida C.S. varit att anse som arbetstagare hos Patienttjänst. Bolaget har som grunder för bestridandet av S:s talan åberopat följande. S. har erhållit semesterlön i enlighet med avtalet. Avtalet är tydligt och giltigt även med avseende på bestämmelserna om semesterförmåner. Även om avtalet skulle befinnas strida mot innehållet i 26 § semesterlagen, är det likväl gällande mot S. eftersom denne varit att anse som en s.k. okontrollerad arbetstagare. Om tingsrätten likväl skulle finna att S. är berättigad till semesterersättning, är han återbetalningsskyldig till Patienttjänst för uppburen lön med motsvarande belopp. S. har nämligen som ansvarig för vårdenheten haft att göra sig underrättad om enhetens resultat. Han har vid angiven bedömning av tingsrätten i så fall i ond tro tagit ut högre lön än vad han enligt avtalet varit berättigad till.

Patienttjänst har till närmare utvecklande av sin talan anfört bl.a.: De läkare som var anställda av Patienttjänst var helt självständiga. De kunde till exempel komma och gå som de ville och ta semester när de så önskade. C.S. hade i praktiken samma frihet som en enskild företagare. Patienttjänst har inte haft någon arbetsledande personal. Om S. velat det, hade han kunnat anställa någon att i sitt ställe utföra arbetet på vårdenheten. Av anställningsavtalet framgår att S. inte var tillförsäkrad en viss lön med semesterlön inkluderad. Avtalet definierar i stället ett totalt bruttoutrymme som den anställde får disponera över. I den andel av bruttoresultatet som får disponeras för lön inklusive sociala avgifter och lönekostnader ingår semesterlönen. Med anledning av sin självständiga roll skulle S. fortlöpande hålla Patienttjänst informerat om samtliga förhållanden inom vårdenheten. Om resultatet blev negativt, inträdde återbetalningsskyldighet gentemot Patienttjänst. Med hänsyn till hans självständiga ställning var S. åtminstone att se som en okontrollerad arbetstagare.

C.S. har genmält bl.a. följande. Mot påståendet att han gentemot Patienttjänst intagit en självständig ställning talar det förhållandet att han inte utan Patienttjänsts skriftliga medgivande haft rätt att bedriva hälso- eller sjukvård utanför Patienttjänsts verksamhet. Graden av hans självständighet gentemot Patienttjänst saknar emellertid betydelse i målet. Det bestrids vidare att han varit en okontrollerad arbetstagare. Han hade nämligen fasta arbetstider och förväntades arbeta heltid minst fyra dagar i veckan och därutöver fullgöra kvällstjänst om minst fyra timmar. Patienttjänst har haft faktiska möjligheter att utöva kontroll över hans arbete. Huruvida kontrollen ägt rum eller inte saknar relevans. Det kan ej vitsordas att en utbetalning av semesterersättning innebär att han erhåller mer än vad han maximalt är berättigad till enligt anställningsavtalet. Under alla förhållanden kan någon återbetalningsskyldighet inte uppkomma för honom därför att han erhåller sin rätt enligt semesterlagen. Det går inte heller att av anställningsavtalet utläsa att en utbetalning av semesterersättning medför att han erhåller ett större belopp än vad han är berättigad till.

UTREDNINGEN

Parterna har åberopat muntlig och skriftlig bevisning. På Patienttjänsts begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med dr M.L., som tagit initiativ till bildandet av Patienttjänst, samt vittnesförhör med ekonomichefen E.L., som är anställd hos M & M Medical AB men som utlånats av det bolaget till Patienttjänst.

M.L. har berättat bl.a. att skälet till att avtalet med C.S. - och avtal med andra läkare - gavs beteckningen "anställningsavtal" berodde på att detta bedömdes vara förmånligt från skattesynpunkt.

E.L. har uppgett att hennes huvudsakliga ansvar gentemot Patienttjänst bestod i att se till att läkarna inte tog ut mer av vårdenhetens resultat än vad som var förenligt med målet att Patienttjänsts resultat skulle bli minst noll. Hon har vidare uppgett att det i den i avtalet angivna lokalhyran ingick såväl hyra för den lokal som C.S. disponerade som s.k. mottagningshyra, varmed förstås de resurser i form av bl.a. sjuksköterskor, läkarsekreterare och receptarier som samtliga läkare disponerade, vare sig läkarna var anslutna till Patienttjänst genom anställningsavtal eller hade ställning som egenföretagare i verksamheten.

DOMSKÄL

C.S. har i målet hävdat att Patienttjänst, genom att sammanblanda lön och semesterlön, förfarit på ett sätt som strider mot 26 § semesterlagen (1977:480) och att det inte gått att kontrollera vad som utgjort arbetslön respektive semesterlön, i följd varav det inte framgår huruvida han erhållit den gottgörelse han är berättigad till enligt semesterlagen. Tingsrätten konstaterar inledningsvis att S.s talan vilar på den förutsättningen att han i förhållande till Patienttjänst varit att anse som arbetstagare i semesterlagens mening. Frågan vilka rättsregler som är att tillämpa på parternas tvist ankommer på tingsrätten att pröva. Tingsrätten anser sig därför vara oförhindrad att bedöma huruvida semesterlagens bestämmelser skall tillämpas på avtalet mellan S. och Patienttjänst.

Ett villkor för att semesterlagen skall vara tillämplig är att C.S. är att betrakta som arbetstagare i civilrättslig mening. Det finns därvid inte skäl att ifrågasätta att parterna själva, vid den tidpunkt då avtalet ingicks, utgick från att S. blev anställd i Patienttjänsts verksamhet. Den omständigheten har dock inte någon särskild betydelse för frågans bedömande. Av större betydelse är i stället det förhållandet att utredningen i huvudsak talar mot att S. varit att se som arbetstagare hos Patienttjänst. Det har nämligen framkommit att S. verkat hos bolaget på i stort sett samma villkor som de egenföretagare som varit anslutna till Patienttjänst. Syftet med bolagets verksamhet är att tillhandagå de till Patienttjänst knutna läkarna med administrativ service. Bolaget har inte haft något vinstsyfte; låt vara att en mindre aktiepost i det konsortium som ägt Patienttjänst innehafts av andra än hos Patienttjänst verksamma läkare. S.s lön har varit helt rörlig. Han ansvarade för verksamheten och resultatet i den vårdenhet som han förestod. Han hade rätt att vid frånvaro anvisa vikarie, som dock skulle godkännas av Patienttjänst. Bolaget saknade vidare arbetsledning. Vad som nu har sagts ger vid handen att S. i åtskilliga och centrala hänseenden intog en självständig ställning i förhållande till Patienttjänst. Några omständigheter talar emellertid för att S. varit att anse som arbetstagare hos bolaget. Hit hör det förhållandet att han själv utfört arbetet på vårdenheten och att han inte utan Patienttjänsts godkännande fick bedriva hälso- och sjukvård vid sidan av bolagets verksamhet. En helhetsbedömning av de omständigheter som framkommit visar enligt tingsrättens uppfattning dock att övervägande skäl talar för S. i förhållande till Patienttjänst inte varit att anse som arbetstagare i semesterlagens mening. På grund av det som redovisas i det följande finner tingsrätten emellertid inte anledning att ta slutlig ställning i frågan.

Regeln 26 § semesterlagen syftar till att resa hinder mot avtal om inräknande av semesterlön i arbetslönen (se prop 1976/77:90, s. 208 f.). Arbetsdomstolen har emellertid funnit, oavsett om avtal om inräknande av semesterlönen faktiskt har träffats och tillämpats, att arbetstagaren för den skull inte nödvändigtvis är berättigad till semesterersättning (jfr AD 68/1989). En förutsättning härför har dock ansetts vara att arbetsgivaren måste kunna visa att arbetstagaren inte har kommit att få godta sämre semesterförmåner än vad lagen föreskriver. Häri ligger att det tydligt skall kunna fastställas vilken andel av lönen som utgör semestergottgörelse och att denna gottgörelse inte har inneburit en sämre förmån än som följer av semesterlagens regler. I förevarande fall har avtalats att C.S:s lön och annan ersättning inklusive sociala avgifter och andra lönekostnader för kalenderår skall utgöra högst ett belopp motsvarande 80 procent av summan av bruttoresultatet under året och icke disponerade ackumulerade överskott från tidigare år beräknat på visst sätt. Det framgår också av avtalet att semesterlön i enlighet med semesterlagen skall inrymmas i detta belopp. Avtalet är således konstruerat på ett sådant sätt att lönen kan beskrivas som en restpost efter att avdrag skett för bland annat sociala avgifter och semesterlön. Det har därför åvilat S., och alltså inte Patienttjänst, att vid bestämmandet av sin lön först se till att avsätta betalning för de obligatoriska avgifterna som följde av avtalet. Till dessa har semesterlönen hört. Storleken av S.s arbetslön och semesterlön har med andra ord framgått som ett resultat av en ekvation inbegripande kända komponenter. Enligt tingsrättens förmenande föreligger det inget hinder mot att på ett sådant sätt fastställa arbets- och semesterlönens storlek när, såsom i förevarande fall, arbetstagaren själv har att disponera över ett bruttoutrymme. Tingsrättens slutsats är att det ur avtalet kan fastställas vilken andel av bruttoutrymmet som har utgjort arbetslön respektive semesterlön. Det framgår vidare att semesterlönens storlek enligt avtalet motsvarat semesterlagens bestämmelser. S. har följaktligen inte heller erhållit en sämre gottgörelse än vad den lagen föreskriver. Sammanfattningsvis finner tingsrätten att S. inte heller med en tillämpning av semesterlagens regler är berättigad att utfå yrkad semesterersättning. Käromålet skall alltså ogillas.

Patienttjänst har yrkat ersättning med 102 812 kr inklusive moms avseende ombudsarvode. C.S. har överlåtit åt tingsrätten att bedöma skäligheten av yrkat belopp. Tingsrätten konstaterar att skriftväxlingen har varit av begränsad omfattning och att de faktiska omständigheterna i allt väsentligt har varit otvistiga. Mot bakgrund av målets omfattning och art finner tingsrätten att Patienttjänst bör tillerkännas ersättning för sina rättegångskostnader med såsom skäliga ansedda 50 000 kr inklusive moms.

DOMSLUT

1. Käromålet ogillas.

2. C.S. skall ersätta Patienttjänst i Stockholm AB:s rättegångskostnader för ombudsarvode med femtiotusen (50 000) kr inklusive mervärdesskatt, jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från domens dag till dess betalning sker.