AD 2002 nr 43

Parter:

Sjöfartens Arbetsgivareförbund; Sveriges Fartygsbefälsförening

Nr 43

Sjöfartens Arbetsgivareförbund

mot

Sveriges Fartygsbefälsförening.

Bakgrund

N-E.H. anställdes som överstyrman vid Hornet Crewing AB (bolaget) den 5 juni 1999. Han var under den tid han var anställd i bolaget medlem i Sveriges Fartygsbefälsförening (SFBF). Bolaget är medlem i Sjöfartens Arbetsgivareförbund (SARF), tidigare Sveriges Redareförening.

SARF har givit sina medlemsrederier mandat att träffa lokala avtal med SFBF. Mellan bolaget och SFBF gäller kollektivavtal, det s.k. internationaliseringsavtalet från år 1992. När kollektivavtalet tecknades hade bolaget namnet Ugland Brothers Sweden AB. I internationaliseringsavtalet föreskrivs följande i fråga om resor.

§ 9 Resor

Den anställde äger rätt till fri utresa och fri hemresa samt ersättning för havda kostnader i samband med avlösning och efter avslutad tjänstgöring.

Under resdag varken gottskrivs eller avdras ledighet.

Till grund för internationaliseringsavtalet ligger ett avtal mellan SARF och SFBF. Detta avtal, som parterna benämnt storsjöavtalet, föreskriver i § 10 bl.a. följande i fråga om ersättning för den anställdes resor.

Mom. 2. Rätt till tätare hemresor

- - - - -

Mom. 2:5. Rätt till fri hemresa föreligger, då styrman/telegrafist fullgjort planerad tjänstgöring ombord.

N-E.H:s anställning gällde enligt anställningskontraktet tillsvidare med en för parterna ömsesidig uppsägningstid av en månad.

Den 14 februari 2000 mönstrade N-E.H. på ett av bolagets fartyg. Han sade upp sig den 13 mars 2000, medan han fortfarande tjänstgjorde ombord på fartyget. Medräknat uppsägningstiden kom han att arbeta fram till den 26 april 2000. När han avslutade sin anställning befann sig fartyget i Västindien. N-E.H:s kostnad för hemresa med flyg från Västindien uppgick till 7 666 kr. Bolaget gjorde avdrag med detta belopp från hans lön.

Mellan parterna har uppkommit tvist om N-E.H. har rätt att få sin hemresa bekostad av bolaget. Tvisteförhandlingar har ägt rum mellan parterna utan att de kunnat enas. Med anledning härav har SARF väckt talan vid Arbetsdomstolen.

Yrkanden m.m.

SARF har yrkat att Arbetsdomstolen skall fastställa att bolaget enligt internationaliseringsavtalet inte är skyldigt att till N-E.H. betala 7 666 kr som ersättning för dennes kostnader för hemresa.

SFBF har bestritt käromålet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna i huvudsak anfört följande

SARF

N-E.H:s planerade tjänstgöringsperiod ombord på fartyget uppgick i förevarande fall till fyra månader. När han avslutade sin anställning den 26 april 2000, efter att ha iakttagit avtalad uppsägningstid, hade han endast tjänstgjort 72 dagar ombord.

N-E.H. godkände, om än med förbehåll, att bolaget gjorde avdrag från hans lön med den kostnad bolaget haft för hans hemresa, dvs. 7 666 kr. Han och SFBF krävde dock senare att bolaget skulle bekosta resan. Eftersom N-E.H. hade avslutat sin anställning under pågående tjänstgöringsperiod ansåg bolaget att han inte hade rätt enligt internationaliseringsavtalet att få hemresan betald.

Internationaliseringsavtalet tillkom för att skapa arbetstillfällen för svenskt befäl på utlandsflaggade fartyg. En förutsättning för internationaliseringsavtalet var att befälhavarna tjänstgjorde ute på fartygen så länge att de räknades som utlandsanställda och kunde bli skattebefriade i Sverige. Enligt 3 kap. 12 § inkomstskattelagen (1999:1229) krävs att den anställde vistas i utlandet under minst 183 dagar under en tolvmånadersperiod för att bli befriad från skattskyldighet i Sverige. Om den anställde slutar före dess kommer han, som framgår av 3 kap. 13 § samma lag, som regel att bli skattskyldig i Sverige. Diskussionerna vid internationaliseringsavtalets tillkomst rörde frågor om social trygghet för anställda från Sverige. Man ville att de skulle få arbeta under svenska villkor och att lönen skulle motsvara en svensk nettolön.

Internationaliseringsavtalet är ett s.k. specialavtal som baserar sig på det mellan parterna gällande storsjöavtalet. När det gällande internationaliseringsavtalet från år 1992 mellan bolaget och SFBF ingicks använde man sig av tidigare skrivna avtalstexter som förlagor. En sådan mall som används är den avtalstext som antogs mellan parterna år 1994. I punkten 7 i antagandeprotokollet har angivits att parterna noterade att avtalet byggde på det s.k. storsjöavtalet för fartyg under svensk flagg. Under punkten 2 i samma protokoll har vidare antecknats att parterna var överens om att lönen och de allmänna tjänstgöringsvillkoren inte vid någon tidpunkt fick vara sämre än de för motsvarande befattning på jämförbart svenskt fartyg. Det framgår således inte att internationaliseringsavtalet skulle innebära bättre villkor för personalen.

Eftersom det är viktigt att den anställde blir garanterad att få så långa tjänstgöringsperioder att denne kan åtnjuta skattebefrielse finns en regel om detta intagen i § 8 i internationaliseringsavtalet. Det är mot den bakgrunden som det i N-E.H:s anställningsavtal har angivits att han är anställd minst 183 dagar under en tolvmånadersperiod. Denna notering innebär således endast att arbetsgivaren härigenom har garanterat N-E.H. tjänstgöring i minst 183 dagar så att skattskyldighet inte skall uppkomma. De 183 dagarna har alltså inget med rätten till fri hemresa att göra. För den anställde är det frivilligt att tjänstgöra under utländsk flagg, vilket anges i § 10 i avtalet.

I § 9 i internationaliseringsavtalet regleras rätten till ersättning vid hemresor. Texten i bestämmelsen är en förkortning av mom. 2:5 i § 10 i storsjöavtalet och är avsedd som en sammanfattning av hela § 10 i storsjöavtalet som utgår från huvudregeln att rederiet endast ersätter resor som är beordrade av rederiet. Enligt bestämmelsen i mom. 2:5 i § 10 i storsjöavtalet föreligger rätt till fri hemresa, "då styrman/telegrafist fullgjort planerad tjänstgöringsperiod ombord". Någon rätt att få hemresa betald om man själv väljer att avsluta anställningen under tjänstgöringsperioden föreligger således inte enligt storsjöavtalet. SFBF har hävdat att parterna, genom att formulera bestämmelsen på annat sätt än i tidigare, medvetet skulle ha gjort en utvidgning av rätten till fri hemresa i internationaliseringsavtalet i förhållande till vad som gäller enligt storsjöavtalet. Mot denna ståndpunkt talar enligt SARF att det inte förefaller logiskt att en utvidgning av rätten till fri hemresa skulle ha gjorts. Det är nämligen ytterst ovanligt att den anställde väljer att avsluta sin anställning under en pågående tjänstgöringsperiod, som brukar omfatta fyra till sex månader, eftersom skattskyldighet då uppkommer. Mot att arbetsgivaren skulle ha avsett att utvidga rätten till fri hemresa talar också att dessa resor är mycket dyra för rederierna.

Att SARF:s inställning är den riktiga stöds vidare av en i branschen gammal sedvänja. Denna sedvänja innebär att sjöanställda som reser på arbetsgivarens begäran får resan betald medan den som säger upp sig och väljer att avbryta pågående tjänstgöringsperiod till sjöss själv får bekosta sin hemresa. Denna praxis ligger till grund för kollektivavtalet. Till grund för kollektivavtalet ligger vidare en bestämmelse i 29 § sjömanslagen (1973:282). Enligt stadgandet äger en sjöman, som har varit anställd i utrikes sjöfart under nio månader i följd, rätt till fri hemresa. Enligt 8 § samma lag har den anställde rätt att i vissa ömmande fall avbryta sin tjänstgöring i förtid, men någon rätt till fri hemresa föreligger inte då.

När arbetsgivaren är skyldig att betala den anställdes hemresor är han även skyldig att betala resan för ersättare. I det aktuella fallet fanns visserligen en avlösare ombord men det var endast en tillfällighet. Som regel har således rederierna kostnad för såväl avlösarens som den anställdes resa. Det skulle vid dessa förhållanden vara oskäligt om arbetstagaren fick resa hem på rederiets bekostnad när denne själv väljer att avbryta tjänstgöringen. Särskilt som tjänstgöringstiden har planerats med hänsyn till att arbetstagaren skall undgå skattskyldighet.

Sammanfattningsvis anförs att det inte finns stöd för SFBF:s uppfattning vare sig i kollektivavtal, lag eller sedvänja samt att en tillämpning av den aktuella bestämmelsen enligt SARF:s synsätt vore oskälig.

SFBF

Det första internationaliseringsavtalet skrevs år 1983. Såsom SARF har anfört tillkom avtalet för att kunna bibehålla arbetstillfällen för svensk personal. Det tillkom även för att trygga rederinäringen. Eftersom arbetsgivaren skulle beakta gällande beskattningsregler, enligt vilka den anställde blev befriad från skattskyldighet i Sverige om han tjänstgjorde 183 dagar under en tolvmånadersperiod utomlands, behövde rederierna bara betala en nettolön. De anställda kunde således bibehålla sina gamla förmåner. Man var överens om att villkoren i internationaliseringsavtalet sammantaget inte fick vara sämre för de anställda än de villkor som rådde vid tiden för avtalets tillkomst.

N-E.H:s anställning utgjorde en tillsvidareanställning. Enligt anställningsavtalet var han garanterad att få arbeta i minst 183 dagar under en tolvmånadersperiod. Det är riktigt att detta var ett åtagande från arbetsgivarens sida för att N-E.H. skulle undgå skattskyldighet i Sverige och att det inte påverkade rätten till fri hemresa. Av anställningsavtalet framgår att löneförmåner, arbetstid och övriga anställningsvillkor regleras i kollektivavtalet. När N-E.H. sade upp sin anställning iakttog han avtalad uppsägningstid. Eftersom det av bestämmelsen i § 9 i internationaliseringsavtalet framgår att den anställde äger rätt till fri hemresa efter avslutad tjänstgöring har N-E.H. rätt att få sin hemresa betald av bolaget. När N-E.H. avlutade sin tjänstgöring hade han varit anställd i 186 dagar och således i och för sig även fullgjort 183-dagarsperioden. Någon särskild överenskommelse om viss tjänstgöringsperiod för den aktuella tjänstgöringen har inte träffats.

SARF har gjort gällande att texten rörande rätt till fri hemresa i § 9 i internationaliseringsavtalet endast utgör en förkortning av bestämmelsen i § 10 mom. 2:5 i storsjöavtalet. Detta bestrids av SFBF. Det är nämligen inte en tillfällighet att bestämmelsen utformats på så sätt att den anställde äger rätt till fri hemresa efter "avslutad tjänstgöring" i stället för efter att ha "fullgjort planerad tjänstgöringsperiod ombord". Syftet med avvikelsen var att reglera rätten till ersättning för hemresa på annat sätt än tidigare och texten har därför också fått ett annat innehåll.

Någon sedvänja som skulle bestå i att den ombordanställde själv betalar sin hemresa på sätt SARF har påstått förekommer inte. En sådan ordning skulle vara orimlig. En tjänstgöringsperiod är ofta lång och kan uppgå till mellan sex och åtta månader. Med SARF:s ståndpunkt skulle det innebära att en anställd, som har en månads uppsägningstid och som säger upp sig i början av tjänstgöringen, skulle ha sex till sju månader kvar av tjänstgöra utan möjlighet att resa hem på rederiets bekostnad. Fartygen befinner sig inte Europa utan långt borta från Sverige. Hemresan skulle då komma att kosta så mycket att den anställde i praktiken skulle tvingas att arbeta kvar perioden ut, trots att han önskat avbryta anställningen.

Sammanfattningsvis gör SFBF gällande följande. Av ordalydelsen i § 9 i internationaliseringsavtalet framgår att den anställde har rätt till fri hemresa efter avslutad tjänstgöring. Nils-Erik Hamfelt har sagt upp sin anställning hos rederiet och lämnat sitt arbete först efter iakttagande av den för honom enligt hans anställningsavtal gällande uppsägningstiden om en månad. Han har således avslutat sin tjänstgöring och bolaget är därför enligt kollektivavtalet skyldigt att betala för hans hemresa.

Domskäl

Tvisten

N-E.H. avslutade på egen begäran sin anställning som överstyrman vid bolaget när han tjänstgjorde ombord på ett av bolagets fartyg. Fartyget befann sig i Västindien när anställningen upphörde. Kostnaden för N-E.H:s hemresa uppgick till 7 666 kr. N-E.H. och SFBF krävde att bolaget skulle stå för denna kostnad.

Tvisten i målet gäller om N-E.H. enligt § 9 i det mellan bolaget och SFBF gällande internationaliseringsavtalet har rätt till fri hemresa.

SARF har hävdat att N-E.H. inte har rätt att få hemresan betald av arbetsgivaren eftersom den anställde enligt kollektivavtalet inte äger rätt till fri hemresa när han eller hon själv väljer att avsluta sin anställning under pågående tjänstgöringsperiod ombord på ett fartyg. Enligt SARF omfattade N-E.H:s planerade tjänstgöringsperiod ombord på fartyget fyra månader och han hade endast arbetat ombord i 72 dagar när han avslutade sin anställning.

SFBF:s inställning är att N-E.H. har rätt att få hemresan betald eftersom det av internationaliseringsavtalet följer att den anställde har rätt till fri hemresa "efter avslutad tjänstgöring". N-E.H. har enligt SFBF avslutat sin tjänstgöring eftersom han har lämnat anställningen och i enlighet med reglerna i anställningsavtalet iakttagit den för honom gällande uppsägningstiden.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på SARF:s begäran vittnesförhör hållits med P.P. som tidigare var förhandlingschef på Sveriges Redareförening, nuvarande SARF. På SFBF:s begäran har hållits förhör upplysningsvis med N-E.H. samt med C.L., verkställande direktör i SFBF. Därutöver har skriftlig bevisning åberopats av båda parter.

Arbetsdomstolens bedömning

I det mellan bolaget och SFBF gällande internationaliseringsavtalet föreskrivs i § 9, som har rubriken Resor, att den anställde i samband med avlösning och efter avslutad tjänstgöring äger rätt till fri hemresa samt ersättning för havda kostnader.

Till stöd för sin ståndpunkt i tvisten har SARF anfört att internationaliseringsavtalet bygger på storsjöavtalet och att det av § 10, mom. 2:5, i storsjöavtalet följer att rätt till fri hemresa föreligger då den anställde har fullgjort planerad tjänstgöringsperiod ombord. Enligt SARF har det inte från parternas sida funnits någon avsikt att i internationaliseringsavtalet reglera frågan på annat sätt utan den nu gällande texten i § 9 i internationaliseringsavtalet är endast en förkortning av hela § 10 i storsjöavtalet.

SFBF har invänt att § 9 i internationaliseringsavtalet avsiktligt utformats på ett annat sätt än motsvarande bestämmelse i storsjöavtalet eftersom syftet var att den anställde, med stöd av bestämmelsen, skulle ha rätt till fri hemresa om han eller hon slutade sin anställning efter att ha iakttagit avtalad uppsägningstid.

Av utredningen i målet framgår till en början följande. Bakgrunden till internationaliseringsavtalet är ett mer övergripande avtal från år 1983 mellan redareföreningen och bl.a. SFBF som tillkom för att göra det möjligt för svensk personal att tjänstgöra ombord på fartyg med utländsk flagg. Med utgångspunkt i detta avtal har sedermera utarbetats avtal som kommit att fungera som mallar för de avtal om tjänstgöring i utlandsregistrerade fartyg som tecknas mellan varje berört rederi och SFBF. Det internationaliseringsavtal som numera används som sådan mall slöts år 1994. Det i målet direkt berörda avtalet ingicks dock mellan bolaget och SFBF redan år 1992. Parterna är emellertid ense om att innehållet i detta avtal i omtvistat hänseende helt motsvarar innehållet i 1994 års avtal. Vidare framgår att såväl 1994 års avtal som det direkt omtvistade avtalet utformats med tidigare skrivna avtalstexter som förlagor.

P.P. och C.L. har hörts i målet om förhandlingarna kring internationaliseringsavtalets tillkomst och om innebörden av rätten till fri hemresa enligt detta avtal. P.P. har därvid berättat att han var med vid förhandlingarna inför 1994 års avtal, att det troligen var han som formulerade § 9 och att syftet var att på ett enkelt och summariskt sätt ange vad den anställde behövde veta. Enligt P.P. fanns inte något syfte att utvidga rätten till fri hemresa i förhållande till storsjöavtalets regler. Han har vidare berättat att frågan om de anställdas rätt till fria hemresor berördes men att det skedde utifrån perspektivet skattefrihet.

C.L. har berättat att han visserligen inte deltog i förhandlingarna inför 1994 års avtal men att han blev informerad kontinuerligt om förhandlingarna och om de formuleringar som diskuterades. Han har vidare framhållit att utgångspunkten för en särskild reglering av det slag som det är fråga om här är att inrikta regleringen på sådant som utgör avvikelser från vad som annars gäller. I linje härmed har han uppgett att formuleringen "avslutad tjänstgöring" var avsiktligt vald för att markera en skillnad mot kravet på fullgjord planerad tjänstgöringsperiod. Han har vidare uppgett att de anställda på dessa utlandsregistrerade fartyg kunde ha planerade tjänstgöringsperioder ombord som uppgick till sex månader, att det med anledning av dessa långa tjänstgöringsperioder ansågs nödvändigt med en regel som gjorde det möjligt för arbetstagaren att med iakttagande av en månads uppsägningstid avsluta sin anställning, om han eller hon av olika skäl inte ville vara kvar på fartyget. Därför är det enligt C.L. en annan skrivning om fria hemresor i internationaliseringsavtalet än i storsjöavtalet. Enligt C.L. innebär således § 9 i internationaliseringsavtalet en utvidgning av rätten till fri hemresa. Det följer enligt hans uppfattning redan av texten att arbetstagaren äger rätt till fri hemresa när han eller hon väljer att med iakttagande av uppsägningstid lämna sin anställning under pågående planerad tjänstgöringsperiod.

Av de uppgifter som lämnats av P.P. och C.L. har inte framkommit att det under förhandlingar kring villkoren för tjänstgöring ombord på fartyg med utländsk flagg har förts några diskussioner mellan parterna som mera direkt tagit sikte på rätten till fri hemresa i den i målet aktuella situationen. Av deras uppgifter att döma synes partssidorna i stället - utan att de insett detta - ha haft olika uppfattningar om vad som skulle gälla i frågan om rätten till fri hemresa i en sådan situation samt följaktligen även om det direkta skälet till att bestämmelsen om hemresa i internationationaliseringsavtalet kommit att få en annan lydelse än motsvarande bestämmelse i storsjöavtalet. Någon gemensam partsavsikt som kan bilda grund för ett ställningstagande i tolkningsfrågan går alltså inte att fastställa.

Mot den angivna bakgrunden får bestämmelsens ordalydelse särskild vikt vid tolkningen av avtalet.

Arbetsdomstolen kan därvid konstatera att det av ordalydelsen i § 9 beträffande resor inte framgår annat än att den anställde äger rätt till fri hemresa "efter avslutad tjänstgöring". Det följer således inte av texten att det är den planerade tjänstgöringsperioden ombord som skall vara avslutad för att rätt till fri hemresa skall föreligga. SARF:s ståndpunkt har följaktligen inte stöd i avfattningen av § 9. I stället talar ordalydelsen för SFBF:s uppfattning.

Frågan är då om det finns någon praxis på området som kan tillmätas någon självständig betydelse vid tolkningen av den ifrågavarande bestämmelsen.

SARF har åberopat att det inom branschen finns en gammal sedvänja att den som själv väljer att avsluta sin anställning under pågående tjänstgöringsperiod måste resa hem på egen bekostnad. I sammanhanget har SARF även hänvisat till att inte ens den s.k. välfärdsparagrafen i 8 § sjömanslagen, som ger arbetstagaren rätt att i vissa ömmande fall avsluta ett tjänstgöringsåtagande i förtid, medför att arbetstagaren har rätt att få hemresan betald av arbetsgivaren. SFBF har bestritt att det finns någon praxis som skulle ge stöd åt SARF:s uppfattning om innebörden av den omtvistade bestämmelsen. Utredningen ger enligt Arbetsdomstolens mening inte stöd för att det i fråga om arbetstagarens rätt till fria hemresor skulle föreligga någon sådan praxis som med återverkan på den omtvistade bestämmelsen skulle innebära att denna ges en annan innebörd än den som avtalstexten uttrycker.

Frågan är då slutligen om det finns skäl att vid tolkningen av den ifrågavarande bestämmelsen ta hänsyn till någon annan omständighet. SARF har härvid gjort gällande att en tolkning av § 9 i internationaliseringsavtalet i enlighet med SFBF:s uppfattning skulle leda till ett oskäligt resultat och därför inte ter sig rimlig. Till stöd för detta resonemang har SARF anfört dels att kostnaden för den anställdes hemresa regelmässigt blir hög eftersom fartygen ofta befinner sig långt från Sverige, dels att arbetsgivaren också tvingas stå för ersättarens resekostnader till fartyget. SFBF har i sin tur invänt att SARF:s ståndpunkt får orimliga konsekvenser för arbetstagarna. Dessa skulle nämligen enligt SFBF, om de måste betala den många gånger kostsamma hemresan själva, i praktiken inte kunna utnyttja sin rätt att säga upp sig under en pågående resa utan tvingas arbeta kvar i en anställning som de vill lämna. Det nu anförda kan enligt Arbetsdomstolens mening inte föranleda att bestämmelsen i § 9 i internationaliseringsavtalet skall ges någon annan innebörd än vad som framgår av ordalydelsen.

Sammanfattningsvis kommer Arbetsdomstolen till slutsatsen att den omtvistade bestämmelsen inte kan ges den innebörd som SARF har velat tillägga den utan att den skall tillämpas i enlighet med SFBF:s uppfattning. Eftersom N-E.H. ostridigt har sagt upp sig och, efter iakttagande av den för honom gällande uppsägningstiden, avslutat sin tjänstgöring kan därmed SARF:s talan inte bifallas utan skall avslås.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall SARF förpliktas att utge ersättning för SFBF:s rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.