AD 2004 nr 36

Parter:

Svenska Byggnadsarbetareförbundet; Sveriges Byggindustrier; Skanska Sverige Aktiebolag

Nr 36

Svenska Byggnadsarbetareförbundet

mot

Sveriges Byggindustrier och Skanska Sverige Aktiebolag i Malmö.

Mellan Svenska Byggnadsarbetareförbundet (förbundet) och Sveriges Byggindustrier gäller kollektivavtal, nämligen byggnadsavtalet. Skanska Sverige AB (Skanska) är genom medlemskap i Sveriges Byggindustrier bundet av detta avtal.

Skanska bedrev under bl.a. år 2002 arbeten på en byggarbetsplats benämnd Baldershöjd i Sundsvall. Vid löneutbetalningen i mars 2002 reducerades lönen för ett antal arbetstagare med ett belopp motsvarande fyra timmars arbete. För en arbetstagare gjordes motsvarande minskning i lönen vid efterföljande löneutbetalningstillfälle. Tvist har uppkommit mellan parterna om Skanska genom sitt handlande har vidtagit en otillåten disciplinär bestraffning i strid med 62 § medbestämmandelagen. Parterna har tvisteförhandlat i frågan utan att komma överens.

Förbundet har härefter väckt talan mot arbetsgivarparterna och yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta Skanska att till envar av L.R., L.L., T.O., G.B., D.Å., St.S., R.W., A.P., L-G.J., P.K., P.E., M.B., L.N., M.H., K.L., M-O.S., S.S., T.G., A.Z., G.A., S.N., Å.Ö., L.U., J-O.L., J-E.L., M.K., H.Å., J-A.Ö. och L-G.S. utge allmänt skadestånd med 1 500 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 10 mars 2003 till dess betalning sker.

Vidare har förbundet yrkat att Skanska skall förpliktas att utge allmänt skadestånd till förbundet med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 10 mars 2003 till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet. Ränteyrkandena har vitsordats som skäliga i sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Parterna har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Mellan oktober 2000 och augusti 2002 bedrev Skanska byggnadsarbeten på arbetsplatsen Baldershöjd i Sundsvall. Byggnationen innefattade rivningsarbeten samt nyproduktion av bostäder. Som mest sysselsattes minst 40 arbetstagare från Skanska och omkring 20 andra från olika underentreprenörer. Löneformen var ackord. Arbetstiden var, i enlighet med byggnadsavtalet, åtta timmar per dag. Arbetstiden var från början förlagd mellan kl. 6.45 och kl. 16.00 med avbrott för raster om sammanlagt 1 timme och 15 minuter. Avstämningar av ackordet skedde var tolfte vecka. I samband med dessa avstämningar uppstod diskussioner om tidhållningen på arbetsplatsen. Skanska ansåg att arbetstagarna inte arbetade föreskrivna åtta timmar per dag. Dessa diskussioner aktualiserades eftersom förtjänsten på projektet dalade, vilket enligt Skanska berodde på den dåliga tidhållningen. Utfallet kom sedermera att bli en förlust på omkring åtta miljoner kronor. Arbetstagarna hävdade dock att orsaken till det dåliga utfallet var att planeringen av projektet var dålig. Det uppstod ofta materialbrist, vilket fick till följd att arbetstagarna onödigt ofta fick flytta arbetet mellan olika lägenheter på bygget. Det fanns endast en bygghiss till hus med 9–10 våningar, varför köer ofta uppstod. Arbetsledningen var också bristfällig. Det fanns ibland en övertalighet på arbetsplatsen, dvs. arbetsstyrkan var för omfattande för att arbetet skulle löpa effektivt.

Efter en tid ansåg parterna att det inte längre fanns ackordsmässiga förutsättningar för projektet. Ackordsnivån låstes därför till 128 kr per timme och löneformen övergick i praktiken till tidlön. I ett skede ändrades arbetstiden till kl. 6.45–15.45 samtidigt som rasterna minskade till sammanlagt en timme. Det gavs dock inte någon tydlig information från Skanska till arbetstagarna om att arbetsgivarens mål med denna förändring var att komma tillrätta med den dåliga tidhållningen.

Skanska gjorde ett generellt löneavdrag på februarilönen 2002 för de arbetstagare som för talan i målet. Avdragen hade inte föregåtts av någon information från Skanska. Dessa gjordes på ett schablonmässigt sätt och innebar att arbetstagarna för den 28 februari fick ett löneavdrag motsvarande fyra timmars arbetstid. I lönebeskedet angavs tjänstledighet som frånvaroorsak. För en av de berörda arbetstagarna gjordes i stället motsvarande löneavdrag den 28 mars 2002. Avdragen verkställdes vid löneutbetalningarna i mars respektive i april 2002. Detta handlande väckte starka reaktioner hos arbetstagarna. Skanska betalade därför tillbaka ett belopp motsvarande avdragen i samband med löneutbetalningen i maj 2002. Löneavdragen skedde i strid med arbetstagarnas försäkran i tidrapporterna om att de hade arbetat hela den föreskrivna tiden. Skanska hade på egen hand ändrat i respektive arbetstagares tidrapport och därvid dragit av fyra timmar. Avdragen stämde heller inte med de laglönelistor som lagbasen hade upprättat för de aktuella månaderna och lämnat in till Skanska som underlag för löneutbetalningarna. Av listorna framgår nämligen att varje berörd arbetstagare hade arbetat under föreskriven arbetstid.

Lokala förhandlingar ägde rum den 5 april 2002. Ett s.k. MB-möte hölls den 12 april 2002. De centrala förhandlingarna ägde rum den 19 september 2002. Vid alla dessa tillfällen gjorde arbetstagarna klart att de uppfattade löneavdragen som en kollektiv och slumpmässig disciplinär bestraffning. Inte vid något av mötena gjorde arbetsgivarparterna gällande att avdraget hade grundats på någon form av tidmätning.

Grunder

Förbundet gör gällande att de verkställda löneavdragen motsvarande fyra timmars lön inte är baserade på frånvaro utan är att betrakta som disciplinära bestraffningar. Enligt 62 § medbestämmandelagen krävs stöd i lag eller kollektivavtal för att vidta en sådan åtgärd. Något sådant stöd finns inte i detta fall. Skanska är därmed skyldigt att utge allmänt skadestånd till var och en av de berörda arbetstagarna samt till förbundet.

Arbetsgivarparterna

Förbundets beskrivning av arbetsplatsen som sådan är i stort sett korrekt. Det kan tilläggas att L.E. var Skanskas arbetschef och att R.L. var platschef. Mätningsföreståndare från förbundet var S.A.

Under projektets gång noterade Skanska att arbetstagarna inte följde arbetstidsreglerna. Om arbetstidens slut är bestämd till kl. 16.00 innebär dessa regler enligt arbetsgivarparternas uppfattning att arbetstagarna tidigast vid den tidpunkten får avsluta arbetet och gå mot byggbarackerna för att klä om och åka hem. Arbetstagarna gick dock regelmässigt in i barackerna redan kl. 15.30–15.45. Det verkade råda en allmän uppfattning från deras sida om att de hade rätt att göra så. Denna bristande tidhållning var ett generellt problem i hela Sundsvall. Från arbetstagarnas sida hördes bl.a. förklaringen att man ville undvika den rusningstrafik som rådde i Sundsvall vid 16-tiden, och därför ville kunna bege sig hemåt dessförinnan.

Problemen med tidhållningen diskuterades vid de ackordsavstämningar som ägde rum var tolfte vecka. Vid dessa närvarade L.E., R.L., lagbasen L.R., S.A. och Å.H. från Sveriges Byggindustrier. Den första avstämningen ägde rum den 5 april 2001 och omfattade perioden oktober 2000–februari 2001. Avstämningen visade att förtjänstnivån understeg det normala ackordssnittet. Det talades inte något om anledningen till det dåliga resultatet. I stället ”lånade” man av tid som ännu inte inarbetats för att komma upp till en acceptabel nivå.

Vid avstämning två den 28 juni 2001, som omfattade perioden mars–maj 2001, noterades att förtjänstnivån var mycket låg. Då pekade L.E. och R.L. på att tidhållningen var dålig, dvs. att fullt antal timmar inte hade utförts trots att full arbetstid hade rapporterats. Parterna syntes vara överens om att en orsak till den låga förtjänstnivån var den dåliga tidhållningen. Det framfördes i varje fall inte några andra möjliga förklaringar till att förtjänstnivån var så låg. S.A. berättade vid detta tillfälle om den metod han hade tillämpat som lagbas för att komma tillrätta med dålig tidhållning, nämligen att helt enkelt korrigera tidrapporterna genom att från dessa dra av lön motsvarande ej arbetad tid. Från Skanskas sida sades att detta kunde komma att bli en tillämplig metod. S.A. hade underlaget för beräkningar av ackordet i en Excel-fil i sin bärbara dator. Vid denna avstämning gjordes som ett test en omräkning av ackordet på så sätt att antalet arbetade timmar minskades med 15 minuter per dag och arbetstagare. När man vid beräkningen sålunda använde en arbetstid som enligt Skanskas uppfattning bättre speglade den faktiskt arbetade tiden blev ackordsnivån acceptabel.

Samma dag, den 28 juni 2001, kallade L.E. och R.L. till ett stormöte på arbetsplatsen. Samtliga arbetstagare informerades då om att Skanska såg allvarligt på den bristande tidhållningen. Vidare klargjordes att det var oacceptabelt att lämna arbetsplatsen en kvart för tidigt. L.E. försökte också visa på vilka konsekvenser den bristande tidhållningen fick för ackordet. Arbetstagarna visade ingen större förståelse för detta. Vid mötet sades också att reduktion av lön kunde komma att ske. Från juni 2001 höll R.L. fredagsmöten för samtliga arbetstagare i vart fall en gång i månaden. Även vid dessa möten var den dåliga tidhållningen ett återkommande tema, och det informerades om att reduktion av lönen kunde komma att ske.

Den tredje avstämningen, den 2 eller 3 oktober 2001, visade på ett katastrofalt dåligt utfall av ackordet. S.A. upprepade sitt förslag om att dra av lön för tid då arbete inte hade utförts. L.E. och R.L. sade att så skulle ske om problemen fortsatte. Efter denna avstämning bildades en informell grupp bestående av L.R., T.O., H.Å. och eventuellt P.P. som hade till uppgift att föreslå åtgärder i syfte att förbättra förtjänsten. En åtgärd som vidtogs på förslag från gruppen var att lägga om arbetstiden till kl. 6.45–15.45 och samtidigt korta ner rasterna till sammanlagt en timme. L.R. informerade arbetstagarna om denna åtgärd. Vid avstämningen noterades också att det senare kunde bli aktuellt att låsa ackordsnivån.

Den fjärde avstämningen den 21 december 2001, avseende perioden september–november 2001, visade även den på ett katastrofalt dåligt utfall av ackordet. Ändringen av arbetstiderna hade inte medfört någon bättring. Merparten av arbetstagarna slutade nu i stället att arbeta mellan kl. 15.20 och 15.25. Vid avstämningen talades det om att S.A. och Å.H. tillsammans skulle informera arbetstagarna om nödvändigheten av att hålla tiderna bättre. S.A. tyckte det var bättre att han gav informationen själv och åtog sig att göra detta. Återigen sades att reduktion av lön kunde komma att ske. Från och med denna avstämning låstes ackordsnivån till omkring 128 kr per timme, och man gick i praktiken över till tidlön.

I januari 2002 bad L.E. R.L. att börja kontrollera när arbetstagarna slutade att arbeta. L.E. sade också att om det inte blev skärpning skulle reduktion av lön ske. L.E. talade även med L.R. i januari 2002 och gjorde klart för denne att lönereduktion skulle ske om problemen med den bristande tidhållningen fortsatte. L.E. bad L.R. att informera arbetstagarna om detta, och han tog för givet att denne gjorde det.

R.L. och tjänstemännen K.S., P.N., G.G. och A.L. kontrollerade tidhållningen under februari 2002. Det var relativt lätt att göra dessa kontroller eftersom tjänstemännen antingen var ute på arbetsplatsen eller hörde när arbetstagarna gick uppför trappan till barackerna. Det var framför allt K.S. som gjorde dessa kontroller. Kontrollen visade att nästan alla arbetstagare slutade minst 15–20 minuter för tidigt varje dag. R.L. berättade detta för L.E. som gav klartecken för åtgärden att dra av lön för ej arbetad tid. R.L. gjorde också klart för L.R. att så skulle ske.

R.L. korrigerade således de tidrapporter som arbetstagarna hade fyllt i och som hade lämnats till L.R. som underlag för löneutbetalningarna. När R.L. hade gjort korrigeringarna berättade han för L.R., någon gång i början av mars 2002, att tidhållningen hade varit fortsatt dålig, att den ej arbetade tiden uppgick till åtminstone fyra timmar för var och en av arbetstagarna och att Skanska skulle dra av ett lönebelopp motsvarande denna tid i samband med löneutbetalningen i mars. L.R. ombads att meddela detta till arbetstagarna. L.R. sade inget eller visade på annat sätt att han inte skulle vidarebefordra informationen. Det var också hans uppgift som lagbas att förmedla denna typ av information.

Reduktionen hade alltså bestämts till att motsvara lön fyra timmar. Det faktiska tidsbortfallet var dock minst fem timmar per person, dvs. det motsvarande en kvart om dagen under 20 arbetsdagar. Att avdragets storlek bestämdes i underkant berodde på att Skanska ville ha en god marginal. På tidrapporten angavs tjänstledighet som frånvaroorsak. Frånvaron hänfördes till en och samma dag, nämligen till den 28 februari. Eftersom det inte fanns tillräckligt med plats att anteckna frånvaro på tidrapportsblanketten var det inte möjligt att redovisa det verkliga avdraget på en kvart om dagen. För samtliga de i målet aktuella arbetstagarna, med undantag av en person, gjordes avdraget för den 28 februari och det verkställdes vid utbetalningen av lön i mars 2002. För L.N:s del gjordes i stället avdraget i mars månad eftersom han var sjukfrånvarande från den 21 februari 2002 och februari månad ut. Att U.F., A.N., J.F., D.S., H.G. och H.R. inte fick något avdrag berodde på att de inte arbetade under hela februari 2002. Dessa arbetstagare hade dock också de under projektets gång gått för tidigt. J.E. och E.K. gick också för tidigt men eftersom de var lärlingar, och därmed inte fick vara ensamma ute på arbetsplatsen, fick inte de något avdrag. J.B. och T.N. fick inte något avdrag eftersom de enligt Skanskas uppfattning uppfyllde arbetstidsmåttet. Beträffande P.P. är det troligt att också han gick för tidigt, och att det därför är ett misstag att inte också han fick ett avdrag. Enligt Skanskas uppfattning är således avdraget individualiserat så långt detta var möjligt. Lönespecifikationerna till arbetstagarna skickades den 21 mars 2002. Av dessa framgår att avdrag skedde på grund av tjänstledighet med fyra timmar den 28 februari. Det var varken tekniskt eller resursmässigt försvarbart att försöka redovisa avdraget dag för dag.

Den 22 mars 2003, när arbetstagarna hade erhållit lönespecifikationen, uppsökte 4–5 arbetstagare R.L. och uttryckte sin indignation över avdraget. R.L. förklarade att avdraget utgjorde en korrigering beträffande ej arbetad tid. Han förstod att L.R. inte hade informerat arbetstagarna om att avdrag skulle ske. På grund av arbetstagarnas starka reaktioner betalade Skanska tillbaka belopp som motsvarade de gjorda avdragen vid löneutbetalningen i maj 2002.

I de fackliga förhandlingar som sedan följde protesterade inte förbundet mot att tidhållningen hade varit dålig och inte heller mot Skanskas uppfattning att arbetstagarna inte hade uppfyllt arbetstidsmåttet. De bestred inte heller Skanskas rätt att reducera lönen. Av protokollet från den centrala förhandlingen framgår att Skanska ansåg sig ha tydligt stöd och bevis för att de arbetstagare som fått en lönereduktion också hade brustit i tidhållningen i februari 2002 och att de således inte hade arbetat full arbetstid.

Grunder

Arbetsgivarparterna gör gällande att den minskning av lön som har skett är baserad på frånvaro och alltså inte utgör en disciplinär bestraffning. Det är i stället fråga om en anpassning av lönen till faktiskt utförd arbetstid. Åtgärden har inte heller kunnat uppfattas som en disciplinär bestraffning. Även om avdraget inte skulle anses vara grundat på faktisk frånvaro har det inte varit arbetsgivarens avsikt att vidta en disciplinär åtgärd. Den har heller inte framstått som en sådan. Skulle åtgärden anses utgöra en disciplinär bestraffning i strid med medbestämmandelagen görs gällande att skadeståndet helt skall bortfalla eller i vart fall jämkas enligt 60 § i samma lag. Som skäl för jämkning åberopas att åtgärden av Skanska inte varit avsedd som en disciplinär bestraffning, att åtgärden föregåtts av svåra problem med tidhållningen som trots upprepade försök inte kunnat lösas, att åtgärden inneburit att arbetstagarna erhållit korrekt lön enligt avtal och att Skanska gjort vad på arbetsgivaren ankommer ifråga om information om den justering av lön till korrekt nivå som skulle ske. Vidare skall beaktas att arbetstagarna sedermera fått lön motsvarande de avdragna beloppen.

Domskäl

Tvisten

Skanska bedrev under bl.a. år 2002 arbeten på en byggarbetsplats benämnd Baldershöjd i Sundsvall. Vid löneutbetalningen i mars 2002 reducerades lönen för ett antal arbetstagare med ett belopp motsvarande fyra timmars arbete. För en arbetstagare gjordes motsvarande minskning i lönen vid efterföljande löneutbetalningstillfälle.

Tvisten i målet gäller om Skanska genom sitt handlande har vidtagit en disciplinär åtgärd i strid med 62 § medbestämmandelagen och om Skanska därmed har ådragit sig skadeståndsansvar mot arbetstagarna och förbundet för den kränkning som åtgärden har inneburit. Förbundet har gjort gällande att de verkställda löneavdragen inte är baserade på frånvaro utan är att betrakta som disciplinära bestraffningar, och att det inte finns något stöd i lag eller kollektivavtal för en sådan åtgärd.

Arbetsgivarparterna har bestritt förbundets talan och har gjort gällande följande. Löneavdragen är baserade på frånvaro och gjordes för att anpassa lönen till den faktiskt utförda arbetstiden. Det var inte arbetsgivarens avsikt att vidta en disciplinär åtgärd och den har heller inte framstått som en sådan. Om åtgärden skulle anses utgöra en disciplinär bestraffning som står i strid med 62 § medbestämmandelagen bör skadeståndet helt bortfalla eller i vart fall jämkas.

Utredningen

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på begäran av förbundet förhör under sanningsförsäkran hållits med L.R., lagbasen, och A.P., en av övriga arbetstagare som fick löneavdrag. Vidare har på förbundets begäran hållits vittnesförhör med P.P., en av de arbetstagare som inte fick vidkännas löneavdrag, S.A., mätningsföreståndaren från förbundet samt B.R., ombudsman på förbundet. På arbetsgivarparternas begäran har hållits vittnesförhör med L.E., arbetschefen, R.L., platschefen, K.S., tidigare anställd på Skanska, P.N., arbetsledare under byggnationen samt Å.H. från Sveriges Byggindustrier. Parterna har även åberopat skriftlig bevisning.

Strider arbetsgivarens åtgärd mot 62 § medbestämmandelagen?

Av 62 § medbestämmandelagen framgår att en arbetstagare inte utan stöd i författning eller kollektivavtal får åläggas disciplinära påföljder för brott mot medbestämmandelagen eller kollektivavtal. I målet synes vara ostridigt att för det fall domstolen anser att Skanska har vidtagit en disciplinär bestraffning, så kan den inte stödjas på vare sig avtal eller författning. Huvudfrågan i målet gäller i stället om arbetsgivarens åtgärd är att betrakta som en disciplinär påföljd eller inte.

I specialmotiveringen till 62 § medbestämmandelagen anförs bl.a. följande om vad som kännetecknar en disciplinåtgärd (se prop. 1975/76:105, bilaga 1, sid. 425). För att det skall kunna vara fråga om en påföljd i lagtextens mening bör krävas, att det rör sig om en åtgärd från arbetsgivarens sida som på ett eller annat sätt är ett men för arbetstagaren eller som annars har karaktären av en särskild disciplinpåföljd i vedertagen mening. Detta är fallet vid t.ex. suspension eller löneavdrag.

Förbudet i 62 § medbestämmandelagen mot att utan stöd i författning eller kollektivavtal ålägga en arbetstagare disciplinpåföljd avser endast fall, där det på en åtgärd eller underlåtenhet från arbetstagarens sida kan följa skadestånd enligt medbestämmandelagen. Detta kan bli fallet vid brott mot lagen, vilket inte är aktuellt i målet, eller vid brott mot kollektivavtal. I målet är ostridigt att det mellan arbetsgivaren och de berörda arbetstagarna gällande kollektivavtalet föreskriver att den ordinarie arbetstiden per vecka uppgår till 40 timmar, exklusive raster, och att arbetstiden, om annat inte överenskommes, skall läggas ut med 8 timmar per dag under veckans fem första dagar. Av utredningen har framkommit att den ordinarie arbetstiden i det här fallet var utlagd så att arbetsdagen från början slutade kl. 16.00 och att den tiden någon gång under hösten 2001 ändrades till kl. 15.45. Arbetsgivarparterna har gjort gällande att den reduktion av lönen som här skedde gjordes för att anpassa lönen till tid som arbetstagarna faktiskt arbetade under februari 2002. De har hävdat att de arbetstagare som fått löneavdrag slutade att arbeta minst en kvart för tidigt varje dag i februari. Arbetstagaren var därmed enligt arbetsgivarparternas sätt att se på saken frånvarande minst en kvart varje dag, vilket ger åtminstone fyra timmars sammanlagd frånvaro. Den underlåtenhet att hålla arbetstiderna som arbetstagarna enligt arbetsgivarparterna sålunda gjort sig skyldiga till är ett agerande som i och för sig kan utgöra brott mot kollektivavtalet. Förbundet har hävdat att det inte finns stöd för att löneavdragen står i relation till motsvarande frånvaro för var och en av de berörda arbetstagarna utan att det varit fråga om schablonmässiga avdrag. Enligt förbundet är löneavdragen därmed att uppfatta som en disciplinär bestraffning från arbetsgivarens sida för den påstådda underlåtenheten från arbetstagarna att hålla sina avtalsenliga arbetstider.

Som Arbetsdomstolen har uppfattat förbundets talan görs det emellertid inte gällande att det skulle vara fråga om en otillåten disciplinär påföljd om det är klarlagt att var och en av de berörda arbetstagarna varit frånvarande i relation till de avdragna lönebeloppen. En fråga att ta ställning till blir därmed vid vilken tidpunkt var och en av arbetstagarna slutade att arbeta varje dag i februari 2002.

Utredningen i denna del består av ett stort antal vittnesförhör. L.E., R.L., K.S. och P.N. har alla berättat att de observerade att arbetstagarna ofta gick till bodarna för att tvätta sig och byta om minst en kvart innan arbetstidens slut. Ett par av de arbetstagare som har hörts i målet har också vidgått att de i regel gick till bodarna en tid innan arbetstidens slut. K.S., som var den som i första hand hade fått i uppdrag att kontrollera när arbetstagarna slutade att arbeta, har berättat att hon gjorde sina observationer ungefär fyra dagar i veckan och att hon då såg att de flesta arbetstagarna slutade att arbeta för tidigt. Den sålunda förebringade utredningen ger enligt Arbetsdomstolens mening visst belägg för att de berörda arbetstagarna har begett sig till bodarna före arbetstidens slut för att tvätta sig och byta om. Utredningen ger emellertid inte stöd för slutsatsen att varje enskild arbetstagare gjorde så varje dag under den aktuella månaden och inte heller att var och en skulle ha lämnat arbetet minst 15 minuter före arbetstidens slut. Inte heller ger utredningen enligt domstolens mening tillräckligt underlag för att slå fast att var och en gått in i bodarna före arbetstidens slut i sådan omfattning att det sammanlagt motsvarar fyra timmar. Det är därmed inte klarlagt att varje enskild berörd arbetstagare varit frånvarande i en utsträckning som svarar mot löneavdraget. Vid angivna förhållanden, och utifrån förbundets inställning i denna del, har domstolen att avgöra om de verkställda löneavdragen därmed fick karaktären av disciplinära bestraffningar.

Som anförts ovan har Arbetsdomstolen funnit det belagt av utredningen att en stor del av arbetstagarna under februari månad ofta gick in till bodarna före arbetstidens slut. Det har av utredningen, bl.a. av uppgifter från L.E., R.L., L.R. och S.A., vidare framkommit att arbetsgivaren redan i ett tidigt skede av det aktuella bygget varit missnöjd med den, som arbetsgivaren uppfattade saken, dåliga tidhållningen hos arbetstagarna. Vad som åsyftades var därmed just detta att arbetstagarna mot slutet av arbetsdagen gick för att byta om för tidigt. Av utredningen framgår också att arbetsgivaren i olika sammanhang gav uttryck för sin syn på tidhållningen, såsom vid de återkommande ackordsavstämningarna, där representanter för såväl arbetsgivaren som arbetstagarna deltog, och vid åtminstone ett möte med hela personalen. Det har också framkommit att man från arbetsgivarhåll var angelägen om att i dessa sammanhang peka på sambandet mellan arbetad tid och ackordsutfallet. Från arbetsgivarparterna har vidare gjorts gällande att det för arbetstagarna hade klargjorts att den enligt Skanska dåliga tidhållningen skulle kunna få återverkningar på lönen. Arbetstagarna hade således enligt arbetsgivarparterna informerats om att lönen kunde komma att minskas i motsvarande mån som arbetstagarna enligt Skanskas uppfattning inte arbetade full tid.

L.E. och R.L. har berättat att L.E. vid det tidigare omnämnda mötet med samtliga arbetstagare, som ägde rum i juni 2001, även framhöll att Skanska endast kunde betala lön för faktiskt arbetad tid. Vidare har av utredningen framkommit att möjligheten att göra ett löneavdrag motsvarande den tid som varje arbetstagare gick för tidigt diskuterades vid ackordsavstämningarna då bl.a. L.R. och S.A. var närvarande. Det har även framkommit att R.L. och L.E. vid olika tillfällen utgick ifrån att L.R. respektive S.A. skulle informera arbetstagarna om vikten av korrekt tidhållning. L.E. har uppgett att han hade uppfattningen att L.R., efter ett samtal dem emellan i januari 2002, skulle informera arbetstagarna om att reduktion av lön kunde komma att ske om tidhållningen inte förbättrades. R.L. har uppgett att han bad L.R. att meddela arbetstagarna att reduktion av lönen faktiskt också skulle ske vid löneutbetalningen i mars 2002. Utredningen i målet ger emellertid inte stöd för att den information som sålunda L.E. och R.L. avsett att S.A. och L.R. skulle vidarebefordra också nådde arbetstagarna. Av den sålunda förebringade utredningen kan den slutsatsen dras att arbetstagarna, som anförts ovan, varit införstådda med arbetsgivarens missnöje över arbetstagarnas tidhållning och arbetsgivarens mera allmänt formulerade uttalanden om möjligheten till avdrag på lönen. Däremot ger utredningen enligt Arbetsdomstolens mening inte stöd för slutsatsen att arbetstagarna varit införstådda med Skanskas avsikt att under februari månad 2002 anpassa lönen till en nivå som enligt Skanska motsvarade arbetad tid. Det har inte heller framkommit att Skanska från den tidpunkten infört någon för arbetstagarna iakttagbar rutin för att kontrollera när var och en påbörjade respektive slutade arbetet för dagen utan kontrollen har, som framgått ovan, skett i den formen att några av tjänstemännen i den mån de haft möjlighet givit akt på när arbetstagarna på eftermiddagarna gått till bodarna för att byta om. Det är mot den här bakgrunden rimligt att den enskilde arbetstagaren uppfattade det löneavdrag som sedan gjordes med löneutbetalningen i mars, respektive i ett fall i april, som en allmän reaktion på den dåliga tidhållningen och inte som en anpassning av lönen till arbetad tid. Detta gäller inte minst om man beaktar att det på lönespecifikationerna hade angetts att löneavdraget avsåg fyra timmars tjänstledighet den 28 februari 2002. Av vad som framkommit om arbetstagarnas reaktioner direkt efter att de mottagit sina lönebesked framgår också att de faktiskt uppfattade löneavdragen som en bestraffningsåtgärd.

Av utredningen får anses framgå att Skanskas ambition varit att löneavdragen inte skulle träffa dem som höll arbetstiderna och inte heller vara större än vad som kunde antas motsvara den sammanlagda tid som arbetstagarna enligt Skanskas uppfattning lämnat arbetet för tidigt. Avseende måste emellertid fästas även vid att man från Skanskas sida knappast själv kunde ansett sig ha gjort en i alla avseenden korrekt tidmätning, eftersom underlaget i form av iakttagelser från tjänstemännen inte innefattade exakta tidsangivelser för var och en av arbetstagarna. Skanska måste alltså medvetet ha tillämpat en schablon när löneavdragen skulle beräknas. Beräkningen framstår också som schabloniserad eftersom samtliga berörda arbetstagare fick exakt samma avdrag. Mot den angivna bakgrunden och med beaktande av det sätt på vilket löneavdragen gjordes framstår syftet med åtgärden i första hand inte ha varit att för var och en anpassa lönen till arbetad tid. I stället framstår det väsentliga ha varit att för de arbetstagare som enligt Skanskas uppfattning inte höll arbetstiderna göra en markering för att få dem att i fortsättningen hålla tiderna.

Vid en samlad bedömning finner Arbetsdomstolen att de verkställda löneavdragen utgjort en sådan disciplinär påföljd som avses i 62 § medbestämmandelagen. Eftersom det är ostridigt att Skanska inte haft stöd för en sådan åtgärd vare sig i författning eller kollektivavtal har bolaget därmed brutit mot nyssnämnda bestämmelse.

Allmänt skadestånd

Med den gjorda bedömningen är såväl de berörda arbetstagarna som förbundet i princip berättigade till allmänt skadestånd.

Arbetsgivarparterna har emellertid gjort gällande att skadeståndet skall jämkas, i första hand så att det helt bortfaller.

Vid bedömningen av denna fråga beaktar Arbetsdomstolen följande omständigheter. Belopp motsvarande de gjorda löneavdragen betalades ostridigt tillbaka till de berörda arbetstagarna vid löneutbetalningstillfället i maj 2002, dvs. vid det löneutbetalningstillfälle som inträffade två månader efter det att avdragen för alla utom en hade gjorts. Det är också som framgått ovan klarlagt att alla de berörda arbetstagarna i åtminstone viss utsträckning gått till bodarna för att byta om innan arbetsdagens slut även sedan det måste ha stått klart för dem hur arbetsgivaren såg på detta handlingssätt. Bland dem som varit införstådda med Skanskas uppfattning om tidhållningen på arbetsplatsen var lagbasen L.R. och förbundets ackordsförhandlare S.A. Det har i målet inte framkommit att man från arbetstagarnas sida på något mera påtagligt sätt invänt mot arbetsgivarens påståenden om när det dagliga arbetet avbröts eller framfört att arbetsgivarens ståndpunkt inte skulle ha stöd i kollektivavtalet. Det får också, som tidigare anförts, anses ha framkommit att man från Skanskas sida haft ambitionen att löneavdragen inte skulle träffa dem som höll arbetstiderna och inte heller vara större än vad som kunde antas motsvara den sammanlagda tid som arbetstagarna enligt arbetsgivarens uppfattning lämnat arbetet för tidigt.

Arbetsdomstolen finner med hänsyn till det nu anförda skäligt att inte förplikta Skanska att utge något allmänt skadestånd vare sig till de berörda arbetstagarna eller till förbundet.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Arbetsdomstolen har alltså funnit att de verkställda löneavdragen är att betrakta som disciplinära åtgärder men att något allmänt skadestånd inte skall utgå. Det innebär att förbundets talan skall avslås. Förbundet är alltså tappande part. Arbetsdomstolen finner dock att förbundet har haft skälig anledning att få tvisten prövad. Det finns därför skäl att med stöd av 5 kap. 2 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.