AD 2008 nr 68

Parter:

Svenska kommunalarbetareförbundet; Almega Samhallförbundet; Samhall Aktiebolag

Nr 68

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Almega Samhallförbundet och Samhall Aktiebolag i Stockholm.

Samhall Aktiebolag (Samhall) är medlem i Samhallförbundet inom Almega och är därigenom bundet av kollektivavtal med bl.a. Svenska Kommunalarbetareförbundet (förbundet). Mellan parterna gäller alltså kollektivavtal. E.A. är medlem i förbundet.

E.A. anställdes av Samhall år 2000. Han har där haft ett s.k. anvisat arbete. Anvisningsgrunden var i E.A:s fall fysiska funktionshinder. Han har arbetat som produktionssamordnare på en avdelning inom Samhall som heter Handla Hem. Där har han i sin egenskap av samordnare arbetat med hemservice i form av leverans av varor från bl.a. mataffärer, apotek och systembolag.

I september 2005 började E.A. socionomutbildningen vid Malmö högskola. Vid ett antal tillfällen bevistade han föreläsningar och tentamina under arbetstid. I oktober 2006 sade Samhall upp E.A. med motiveringen att han vid dessa tillfällen hade varit olovligen frånvarande från arbetet.

Den 23 mars 2007 träffade parterna en överenskommelse i kollektivavtal som bland annat innebär att en arbetstagare som sägs upp av personliga skäl ska kunna yrka att uppsägningen förklaras ogiltig om arbetstagaren hävdar att uppsägningen skett utan saklig grund.

De huvudsakliga tvistefrågorna gäller om E.A. hade arbetsgivarens tillstånd att vara frånvarande från arbetet på grund av studier och, om så inte är fallet, om hans agerande utgjort ett sådant kontraktsbrott som enligt allmänna avtalsrättsliga principer berättigat Samhall att säga upp anställningsavtalet. I målet är vidare tvistigt om förbundets ogiltighetstalan är preskriberad och om Samhall på grund av kollektivavtalsbrott är skadeståndsskyldigt i förhållande till förbundet och E.A.

Parterna har tvisteförhandlat utan att kunna enas. Förbundet har därefter väckt talan mot arbetsgivarparterna. I beslut den 18 juni 2007 avslog Arbetsdomstolen arbetsgivarparternas yrkande om interimistiskt beslut om anställningens upphörande.

Förbundet har, som talan slutligt bestämts, yrkat att Arbetsdomstolen i första hand ska

1. förklara uppsägningen av E.A. ogiltig,

2. förplikta Samhall att till E.A. betala allmänt skadestånd med 50 000 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 23 maj 2007 tills betalning sker och

3. förplikta Samhall att till förbundet betala allmänt skadestånd med 50 000 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 23 maj 2007 tills betalning sker.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att talan om ogiltighet är preskriberad har förbundet yrkat i andra hand att Arbetsdomstolen ska

1. förplikta Samhall att till E.A. betala allmänt skadestånd med 50 000 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 23 maj 2007 tills betalning sker och

2. förplikta Samhall att till förbundet betala allmänt skadestånd med 50 000 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 23 maj 2007 tills betalning sker.

Förbundet har vidare yrkat att Arbetsdomstolen ska förbehålla förbundet, i mån av behörighet, samt E.A. rätt att senare väcka talan med yrkande om ekonomiskt skadestånd till honom för tiden efter huvudförhandling i målet.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena. Inget belopp har vitsordats som skäligt i och för sig. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att Samhall på något sätt brutit mot reglerna i kollektivavtalet har arbetsgivarparterna yrkat att skadeståndet ska jämkas i första hand till noll och i andra hand till det lägre belopp som domstolen finner skäligt. Sättet att beräkna ränta har vitsordats.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader. Arbetsgivarparterna har yrkat att, för det fall förbundet vinner framgång i målet, vardera parten ska bära sina rättegångskostnader enligt 5 kap. 2 § lagen om rättegången i arbetstvister.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Allmänt om Samhall

Samhall bedriver verksamhet inom en mängd olika områden för personer som är i behov av arbetsträning och arbetsanpassning. Bolagets verksamhet skiljer sig till stor del från sådan verksamhet som bedrivs i andra bolag. Av ingressen till tillämpligt kollektivavtal följer att Samhalls uppdrag är att producera efterfrågade varor och tjänster och genom detta skapa meningsfulla och utvecklande arbeten för personer med funktionshinder. Samhall är vidare ett företag som ålagts ett socialt ansvar som går utöver det som gäller för andra företag.

E.A:s anställning

E.A. anställdes av Samhall år 2000 och har hos Samhall haft ett s.k. anvisat arbete. Skälet till att E.A. blev anvisad arbete var fysiska besvär. Han hade besvär i rygg och knä samt med blodcirkulationen. En anställning hos Samhall regleras inte av anställningsskyddslagen utan av tillämpligt kollektivavtal. Som redan nämnts framgår av kollektivavtalet att ett skyddat arbete hos Samhall på flera sätt skiljer sig från en anställning på den reguljära arbetsmarknaden. En anställning hos Samhall ska bland annat vara tryggare än en anställning på den reguljära arbetsmarknaden.

E.A. arbetade med hemservice i form av leverans av varor från till exempel mataffärer och apotek. Så småningom blev han samordnare för distriktet Malmö Västra Innerstaden på en avdelning inom Samhall som heter Handla Hem. Arbetet som samordnare består i följande. Tillsammans med en kollega åker E.A. till olika gruppboenden för att hämta listor över varor som ska inhandlas till vårdtagare på gruppboendena och för hemtjänstens räkning. Inför påföljande dags morgonmöte sammanställer E.A. inköpslistor för de ”plockare” som sköter inköpen. E.A. brukar själv ha hand om inköpen på apoteket och systembolaget.

Arbetsbelastningen vid Handla Hem varierar under veckorna. Särskilt under måndagar och tisdagar är det lite arbete att utföra. E.A. försöker av den anledningen samla arbetsgruppen till ett möte de dagarna. Någon gång i september 2006 bad E.A. Samhalls distriktschef P.T. att närvara vid ett sådant möte. Anledningen var att personalen var missnöjd med att det inte fanns tid till lunchrast på grund av alla leveranser som skulle ske just vid lunchtid. Det var den frågan som också behandlades vid mötet.

Frånvaro från arbetet

E.A. har vid flera tillfällen, bland annat under utvecklingssamtal åren 2002, 2003 och 2005, informerat arbetsledaren G.P. om sin önskan att studera till socionom. På direkt fråga från E.A. har G.P. svarat att för det fall någon önskade studera, var det helt i sin ordning att göra det på arbetstid under förutsättning att det inte gick ut över arbetet. E.A. har tidigare, med arbetsgivarens samtycke, läst två terminer engelska på Komvux under arbetstid. Han har uppfattat det som att arbetsgivaren uppmuntrat till studier.

E.A. hade sökt till högskolan flera gånger tidigare utan att komma in på socionomutbildningen. Han blev därför mycket glad över beskedet sommaren 2005 att han hade blivit antagen till utbildningen och berättade detta för G.P. och sina arbetskamrater. G.P. sade att det gick bra att studera parallellt med arbetet så länge han inte fick några klagomål.

Den 30 augusti 2005 påbörjade E.A. studierna på socionomutbildningen vid Malmö högskola. Han hade dessförinnan kommit överens med G.P. om att han, när det passade och det inte påverkade arbetet, kunde gå ifrån arbetet för att delta i undervisningen. E.A. hade således en överenskommelse med sin arbetsledare om att han fick gå ifrån arbetet för att delta i undervisning. E.A. har i vart fall uppfattat det som att G.P. gav sin tillåtelse till detta. E.A. bestrider därför att hans frånvaro från arbetet skulle ha varit olovlig. Att E.A. hade börjat studera var något som G.P. var väl medveten om eftersom de diskuterade saken flera gånger. Bland annat frågade E.A. G.P. om inte Samhall kunde hjälpa till att finansiera hans studielitteratur. G.P. förklarade att det inte var möjligt, men att E.A. kunde fråga sin fackliga organisation om bidrag till litteraturen. Vid ett möte med G.P. frågade dessutom E.A. uttryckligen om det var okej att gå ifrån arbetet för att delta i föreläsningar. För att kompensera eventuell frånvaro erbjöd sig E.A. att arbeta extra. Det var bland annat av den anledningen som han under sommaren 2006 avbröt sin sommarsemester för att i stället arbeta.

Under perioden den 30 september 2005 till den 7 november 2005 var E.A. sjukskriven på grund av en svår canceroperation. G.P. besökte E.A. under sjukhusvistelsen och de pratade då om E.A:s studier. G.P. frågade hur det gick med dessa. Även under sjukskrivningsperioden deltog E.A. vid några föreläsningar. Under sjukskrivningen blev han kontaktad av Försäkringskassan som ville veta om han arbetade eller studerade. E.A. hänvisade till G.P. som kunde ge fler upplysningar. Han hade knappast bett Försäkringskassan att kontakta G.P. om han ville undanhålla att han studerade.

Förbundet bestrider att E.A. skulle ha påstått att studierna endast utfördes på kvällstid. Varken Lunds universitet eller Malmö högskola erbjuder socionomutbildning annat än på heltid och under dagtid.

Eftersom E.A. uppfattade det som att arbetsgivaren hade gett sin tillåtelse till att han bedrev studier på arbetstid när arbetet så tillät, gick han också på vissa föreläsningar och tentamenstillfällen under arbetstid. Varje föreläsning varade normalt i tre timmar och varje tentamenstillfälle kunde pågå som längst fyra timmar. Vid tentamen fanns en skyldighet att närvara minst en timme. E.A. har inte deltagit längre tid än en timme vid något tentamens- eller föreläsningstillfälle.

Förbundet vitsordar att E.A. har varit frånvarande från arbetet under sammanlagt 25 timmar för föreläsningar och tentamina under perioden september 2005–september 2006. Frånvaron fördelar sig på nio tentamenstillfällen och tio föreläsningstillfällen. Det ska dock beaktas att några av dessa föreläsningar ägde rum under E.A:s sjukskrivningsperiod den 30 september–7 november 2005. Vid beräkningen av frånvaron har förbundet beaktat att E.A. har åkt med egen bil fem kilometer i vardera riktningen mellan Samhalls lokaler och högskolan. Restiden har beräknats till tio minuter i vardera riktningen. Vid varje frånvarotillfälle har E.A. alltså varit borta från arbetet under en timme och tjugo minuter. Frånvaron har emellertid varit lovlig. Uppsägningen är därför ogiltig.

Det har förekommit tillfällen då E.A. inte har haft möjlighet att svara i sin tjänstemobiltelefon på grund av att han varit upptagen med kundbesök. Det bestrids dock att G.P. kan ha haft problem att nå E.A. Det kan i sammanhanget dessutom noteras att Samhall inte ens har påstått att E.A. inte utfört sina arbetsuppgifter på ett tillfredsställande sätt.

E.A. var medveten om att Samhall hade hört av sig till Malmö högskola för att få viss information om honom. Han fick nämligen information om detta via sin personliga sida på högskolans hemsida. Eftersom E.A. trodde att han hade arbetsgivarens tillåtelse att studera fortsatte han trots detta att närvara vid föreläsningar.

Den 14 september 2006 underrättade Samhall E.A. om tilltänkt uppsägning på grund av personliga skäl. Samhall hade dessförinnan inte påpekat för E.A. att hans frånvaro enligt arbetsgivarens mening inte var lovlig. Vid förhandlingar den 3 oktober 2006 angav Samhall att anledningen till uppsägningen var ogiltig frånvaro från arbetet och missbrukande av förtroendeuppdrag. E.A. sades formellt upp från sin anställning den 4 oktober 2006. Som grund för uppsägningen angav Samhall personliga skäl.

I samband med förhandlingar mellan parterna uppkom fråga om i hur stor utsträckning E.A. hade varit frånvarande från arbetet. I detta sammanhang trodde han att arbetsgivaren var villig att diskutera en annan lösning än uppsägning. Att E.A. då beräknade frånvaron till fyrtio timmar innebar inte att han vitsordade frånvaro av den omfattningen, utan det var hans försök att presentera ett underlag för att hitta en annan lösning på tvisten än uppsägning.

Det förhållandet att olika förklaringar har getts till E.A:s frånvaro beror på ett missförstånd mellan ombudet och honom.

Samhall har, trots att anställningsskyddslagen inte är tillämplig, haft en skyldighet att försöka omplacera E.A. Den skyldigheten har Samhall inte uppfyllt. E.A. har inte heller fått någon möjlighet till rättelse. En anställning hos Samhall betyder att arbetstagaren är i skyddat arbete. Det kan inte ha varit lagstiftarens syfte att en sådan anställning ska vara mindre skyddad än en anställning på den öppna arbetsmarknaden.

Preskription

E.A. varslades, som ovan redovisats, om uppsägning den 14 september 2006. I anledning av detta begärde förbundet överläggning. Överläggningen inleddes den 29 september 2006 och fortsatte den 3 oktober 2006. När det stod klart för förbundet att Samhall hade för avsikt att avsluta E.A:s anställning kom parterna den 3 oktober 2006 överens om att överläggningen skulle övergå i en tvisteförhandling. Den 3 oktober 2006 diskuterades två alternativ. Antingen skulle E.A. säga upp sig själv eller så skulle Samhall säga upp honom av personliga skäl. E.A. utsattes för ganska stor press att säga upp sig själv, men fick betänketid till påföljande dag för att bestämma sig. När tvisteförhandlingarna återupptogs den 4 oktober 2006 kunde ombudsmannen V.B. inte vara närvarande, men det fackliga ombudet J-E.J. var i stället närvarande som representant för arbetstagarsidan. Vid detta tillfälle meddelade E.A. att han inte hade för avsikt att säga upp sig själv. E.A:s besked togs inte så väl emot av Samhall. Det resulterade i att Samhall sade upp honom den 4 oktober 2006 med verkan från den 3 oktober 2006. Det bestämdes vidare att parterna skulle träffas igen den 10 oktober 2006 för att V.B. då skulle kunna vara med. Tvisteförhandlingen fortsatte alltså även den 10 oktober 2006. Vid det förhandlingstillfället deltog V.B. och J-E.J. som representanter för arbetstagarsidan samt K.B. och P.T. som representanter för arbetsgivarsidan. Då diskuterades bland annat protokollets utformning. V.B. frågade K.B. om de behövde ha ytterligare en förhandling och om de behövde skriva ett nytt tvisteförhandlingsprotokoll när Samhall nu hade valt att säga upp E.A. K.B. svarade att detta inte var nödvändigt eftersom det tidigare protokollet fortfarande gällde och det enda som skilde var att det inte längre var aktuellt att E.A. skulle säga upp sig själv. V.B. gjorde klart att förbundet vidhöll ogiltigförklaringen av uppsägningen. Samhall bekräftade detta. Någon tvekan om att förbundet fortfarande vidhöll att uppsägningen av E.A. skulle ogiltigförklaras förelåg inte mellan parterna.

V.B. hade vid det aktuella tillfället inte arbetat som ombudsman i mer än sex månader och detta var hennes andra uppsägningsförhandling. Förhandlingarna den 3 oktober 2006 hade varat i flera timmar och stämningen hade varit hätsk. Av den anledningen ville V.B. försäkra sig om att relationen mellan parterna inte blivit förstörd. Hon tog av det skälet initiativet till att boka in ett nytt möte. V.B., K.B. och P.T. träffades därför även den 11 oktober 2006 för samtal i anledning av uppsägningstvisten. V.B. frågade även vid det mötet K.B. om det behövdes ett nytt protokoll för att klargöra förbundets yrkande om ogiltigförklaring. Inte heller vid det tillfället kan tveksamhet ha förelegat för Samhall om att förbundet ville ogiltigförklara uppsägningen av E.A.

Sammanfattningsvis görs gällande att förbundet yrkade ogiltigförklaring av uppsägningen vid förhandlingar den 3, 4 och 10 oktober 2006 samt vid ett möte den 11 oktober 2006.

Det stod därmed helt klart för Samhall också efter den genomförda uppsägningen den 4 oktober 2006 av E.A. att förbundet yrkade ogiltigförklaring av uppsägningen av honom. Det fanns även en överenskommelse mellan förbundet och Samhall om att någon ny tvisteförhandling inte behövdes eftersom parterna redan hade förhandlat i uppsägningsfrågan. Förbundet har vid flera tillfällen efter den 3 oktober 2006 vid samtal med företrädare för Samhall nämnt att förbundet yrkade att uppsägningen av E.A. skulle ogiltigförklaras. Förbundet måste därför anses ha uppfyllt det krav som ställs i det mellan parterna gällande kollektivavtalet om att underrättelse om avsikten att yrka ogiltigförklaring ska ske senast två veckor efter det att uppsägningen skedde. Talan om ogiltighet har därför inte preskriberats.

Brott mot kollektivavtalet

Enligt Arbetsdomstolens praxis är anställningsskyddslagen inte tillämplig på anställningar hos Samhall. För att åstadkomma att även uppsägningar hos Samhall kan ogiltigförklaras måste frågan därför regleras i kollektivavtal. Den 23 mars 2007 träffades ett kollektivavtal mellan parterna som enligt avtalets § 2 innebär att arbetstagare som sägs upp av personliga skäl ska kunna yrka att uppsägningen förklaras ogiltig om arbetstagaren hävdar att uppsägningen skett utan saklig grund. Uppkommer tvist om uppsägningens giltighet består anställningen till dess tvisten slutligt har avgjorts. Arbetstagaren är arbetspliktig och har rätt till lön och andra anställningsförmåner så länge anställningen består. Enligt kollektivavtalets § 4 gäller överenskommelsen även pågående ärenden.

Enligt kollektivavtalet har Samhall en skadeståndssanktionerad skyldighet att betala lön till E.A., eftersom han har yrkat att uppsägningen ska ogiltigförklaras. Skyldigheten inträdde i och med kollektivavtalet den 23 mars 2007. Samhall betalade trots detta inte någon lön till E.A. för tiden efter uppsägningstidens utgång, dvs. från och med den 4 november 2006. Samhalls underlåtenhet att betala ut lön till E.A. trots yrkandet om ogiltigförklaring och trots att han stått till förfogande för arbete bryter mot det mellan förbundet och Samhall gällande kollektivavtalet.

Enligt förbundets mening har ett kollektivavtalsbrott begåtts den 23 mars 2007, men skyldigheten att betala lön avser även tiden dessförinnan. Att E.A. stått till förfogande för arbete måste ha stått klart för Samhall i vart fall i och med att förbundet ansökte om stämning mot bolaget den 27 mars 2007 och yrkade bl.a. ogiltigförklaring av uppsägningen. Det har inte ålegat E.A. att på annat sätt uttrycka att han stått till förfogande för arbete. Trots detta har Samhall inte betalat ut lön till E.A. förrän den 10 augusti 2007.

Sammanfattning av de rättsliga grunderna

E.A. har sagts upp från sin anställning hos Samhall utan att saklig grund för uppsägning förelegat. Samhall har inte försökt omplacera E.A. och har inte heller berett honom möjlighet att rätta sitt handlande.

Kollektivavtalet som träffades mellan parterna den 23 mars 2007 innebär att arbetstagare som sägs upp av personliga skäl ska kunna yrka att uppsägningen förklaras ogiltig samt att, för det fall tvist uppkommer om uppsägningens ogiltighet, anställningen består till dess tvisten har avgjorts.

I kollektivavtalet föreskrivs även att parterna är överens om att avtalet är tillämpligt på pågående ärenden, dvs. bland annat uppsägningen av E.A. E.A:s anställning består därför till dess tvisten slutligt avgörs och Samhall är skyldigt att betala lön till honom. Samhall har, genom att inte förrän den 10 augusti 2007 betala hans lön trots att han stått till förfogande för arbete även från och med den 4 november 2006, brutit mot kollektivavtalet efter den 23 mars 2007.

Arbetsgivarparterna

Allmänt om Samhalls verksamhet

Samhall är ett statligt ägt bolag vars syfte är att bereda meningsfulla arbeten för personer med funktionshinder. Målet för Samhalls verksamhet är att hitta ett arbete som är särskilt anpassat för den funktionshindrade så att han eller hon kan återgå till ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Samhalls medel för att nå dit är arbete – inte studier.

En anställning hos Samhall omfattas inte av anställningsskyddslagen. Löner och anställningsvillkor styrs i stället av kollektivavtal. En arbetstagare hos Samhall med arbetshandikapp kan alltså inte sägas upp med stöd av anställningsskyddslagens regler om arbetsbrist. Enligt gällande kollektivavtal är preskriptionsreglerna i 40–42 §§anställningsskyddslagen tillämpliga. Kollektivavtalet innehåller däremot inga regler om vad som ger arbetsgivaren rätt att skilja en anställd från anställningen. Den frågan ska i stället bedömas utifrån om det förekommit kontraktsbrott enligt allmänna avtalsrättsliga principer. I övriga delar liknar en tillsvidareanställning hos Samhall en anställning på den reguljära arbetsmarknaden. Det är viktigt att samma regler i stort tillämpas för Samhalls verksamhet som för den övriga arbetsmarknaden. Det betyder att arbetsgivaren har rätt att leda och fördela arbetet och att ledighet ska beviljas av arbetsgivaren.

E.A:s anställning

Handla Hem är en verksamhet i Samhalls regi som bedrivs i form av entreprenad. Det är ett uppdrag som Samhall har vunnit genom ett upphandlingsförfarande. Tjänsterna riktar sig till personer som har rätt till hemservice i någon form.

E.A. har ett arbetshandikapp och anställdes hos Samhall år 2000. Anvisningsgrunden var fysiska funktionshinder. E.A. arbetade vid Handla Hem med hemservice i form av leverans av varor från till exempel mataffärer, apotek och systembolag. Efter ett tag blev han produktionssamordnare. E.A. hade i egenskap av produktionssamordnare en särskild förtroendeställning hos Samhall. Han kan sägas ha varit G.P:s förlängda arm ute i fält. Det var E.A. som planerade när leveranser skulle ske och vem som skulle utföra dem. E.A. såg också till att de anställda fick beställningslistor. Arbetet som produktionssamordnare är vikt för anställda som snart kan börja arbeta på den reguljära arbetsmarknaden. E.A. har i egenskap av produktionssamordnare även varit ansvarig för leveranser från apoteket och systembolaget. Samhalls policy är att det alltid ska vara två personer med vid leveranser av sådana stöldbegärliga varor. R.A.M. och E.A. arbetade tillsammans. R.A.M. var underställd E.A.

På Handla Hem har personalen fasta arbetstider mellan kl. 07.00 och 15.45. Arbetsdagen inleds och avslutas i Samhalls lokaler. Personalen har inte rätt till flextid och de har inte rätt att lämna sitt arbete utan att först informera arbetsledningen och bli beviljad ledighet. Enligt Samhalls arbetstidsförkortningssystem ska sådan frånvaro registreras med kod 19. Även i dessa fall krävs godkännande av chef.

Olovlig frånvaro

Inför höstterminen 2005 antogs E.A. till socionomutbildningen vid Malmö högskola. Dessförinnan hade E.A. läst fristående kurser på kvällstid under åren 2004 och 2005. Det är riktigt att E.A. under år 2001 också deltog i studier hos Komvux på arbetstid. Studierna gällde engelska på grundläggande nivå och ägde rum på Samhalls initiativ. Syftet var att förbättra kunskaperna hos de anställda.

E.A. har varit anmäld för heltidsstudier på dagtid vid Malmö högskola sedan augusti 2005. Detta är något som hans arbetsledare G.P. inte har haft kännedom om. E.A. har inte berättat detta för G.P. och de har inte heller träffat någon överenskommelse om att E.A. skulle få studera på betald arbetstid. G.P. har haft kännedom om att E.A. studerat på kvällstid, men inte att han studerat heltid på dagtid.

Det genomfördes utvecklingssamtal hos Samhall cirka en gång per år. Av personliga utvecklingsplaner från åren 2002, 2003 och 2005 framgår att E.A. ville studera till socialpedagog. I samband med det utvecklingssamtal som genomfördes den 10 april 2006, dvs. efter att E.A. hade påbörjat sina studier till socionom, antecknades som delmål ”fortsatt utbildning som internlärare”. Vid det tillfället antecknades däremot ingenting om E.A:s socionomutbildning. Om E.A. hade nämnt detta för G.P. vid utvecklingssamtalet skulle det ha framgått av den personliga utvecklingsplan som upprättades.

Under våren 2006 började G.P. misstänka att E.A. inte skötte sitt arbete. Misstankarna väcktes på grund av att E.A. inte var tillgänglig på samma sätt som tidigare. När G.P. ringde till E.A. svarade han inte i telefonen och han ringde inte heller tillbaka. G.P. tog upp frågan med E.A. som förklarade att han inte hade kunnat svara på grund av att han hade varit inne hos kunder.

Eftersom G.P. kände till att E.A. studerade på kvällstid kontaktade han Malmö högskola. Där fick G.P. veta att E.A. var inskriven för heltidsstudier på dagtid. G.P. tog mot bakgrund härav kontakt med Samhalls distriktschef P.T. för att rådfråga honom hur de skulle gå vidare. Efter samtal kom de överens om att kontrollera E.A:s närvaro på arbetet i samband med ett undervisningstillfälle.

G.P. fick genom kontakter med kurssekretariatet schemat för socionomutbildningen. G.P. besökte därefter tillsammans med en kollega högskolan vid en schemalagd föreläsning och kunde då se E.A. sitta i en undervisningssal. När E.A. fick syn på G.P. meddelade G.P. bara kort att E.A. skulle infinna sig på kontoret nästa dag. Ungefär samtidigt ringde G.P. till E.A:s mobiltelefon. Det var kollegan R.A.M. som svarade i telefonen och han uppgav att E.A. var på ett kundbesök. I efterhand har det framkommit att R.A.M. fått instruktioner av E.A. att meddela att denne var på kundbesök trots att de båda kände till att han var i skolan. En sådan förklaring skulle knappast vara nödvändig om E.A. och G.P. hade haft en överenskommelse som innebar att E.A. fått arbetsgivarens tillstånd att studera på arbetstid.

Enligt arbetsgivarparternas uppfattning har omfattningen av E.A:s frånvaro från arbetet varit betydligt större än de av E.A. vitsordade 25 timmarna. Varje föreläsningstillfälle har pågått under tre timmar och flertalet tentamenstillfällen har pågått under fyra timmar. Det har under den aktuella tiden förekommit nio tentamenstillfällen enligt följande.

– den 9 december 2005 sannolikt fyra timmar

– den 13 januari 2006 kl. 08.00–12.00

– den 25 januari 2006 kl. 13.00–17.00

– den 16 februari 2006 kl. 13.00–17.00

– den 22 februari 2006 kl. 13.00–17.00

– den 29 mars 2006 kl. 13.00–16.00

– den 27 april 2006 kl. 13.00–17.00

– den 7 juni 2006 kl. 09.00–13.00

– den 23 augusti 2006 kl. 13.00–17.00

E.A. har fått godkänt resultat på fyra av dessa tentamina, vilket torde kräva mer än en timmes närvaro.

Det vitsordas att det är fem kilometer mellan Samhalls lokaler och Malmö högskola och att sträckan tar cirka tio minuter att köra med bil. Utöver själva resan tas dock viss ytterligare tid i anspråk, till exempel för att packa ihop studiematerialet.

Arbetsgivaren har aldrig godkänt att E.A. lämnar arbetet utan att först få frånvaron godkänd och utan att knappa in frånvaron i arbetstidsförkortningssystemet. Det är av arbetsmiljöskäl inte heller tillåtet att jobba in luncher och raster. E.A. var fullt medveten om vilka regler som gällde. Vid ett arbetsplatsmöte under våren 2006, i april eller maj, togs frågor av det slaget upp. Facket deltog inte vid mötet, men hade fått information om det. Vid mötet informerades om att det inte var i sin ordning att lämna arbetsplatsen utan att först få godkänt från arbetsledningen och frånvaron registrerad. Efter mötet bad E.A. G.P. att komma till hans grupp och informera om samma sak.

E.A:s förklaringar till varför hans frånvaro från arbetet skulle vara olovlig har varierat under målets handläggning. Han gjorde först gällande att han hade en överenskommelse med G.P. om att han fick vara frånvarande från arbetet. Vid den muntliga förberedelsen i Arbetsdomstolen tog han tillbaka den uppgiften och gjorde i stället gällande att G.P. var medveten om att E.A. studerade och att det på arbetsplatsen fanns en outtalad överenskommelse som innebar att arbetstagarna kunde lämna arbetsplatsen så snart arbetet var utfört. Därefter har E.A. återigen påstått att han hade en överenskommelse med G.P.

När det gäller frånvarons omfattning har E.A. egenhändigt upprättat en handling där han bedömer frånvarons omfattning till fyrtio timmar. E.A. hade en hel dag till sitt förfogande för att komma fram till de uppgifter han redovisade i handlingen. Handlingen har, i motsats till vad förbundet påstått, inte skrivits under påtryckningar från arbetsgivarens sida.

I Försäkringskassans journal från den 18 november 2005 står antecknat att E.A. studerar enbart deltid.

Sammanfattningsvis har E.A. under ett års tid varit olovligen frånvarande från arbetet vid minst 19 tillfällen och under sammanlagt minst 25 timmar samtidigt som han har uppburit lön. E.A. har haft en förtroendeställning som han har missbrukat.

Preskription

E.A. varslades om uppsägning den 14 september 2006. Den 3 oktober 2006 hölls överläggning där Samhall informerade om grunderna för uppsägningen. Parterna var överens om att överläggningen den 3 oktober 2006 skulle övergå till förhandling. Vid det tillfället närvarade P.T., K.B. och G.P. från arbetsgivarsidan och V.B., J-E.J. och E.A. från arbetstagarsidan.

Vid förhandlingen presenterades två alternativ för E.A. Det ena var att arbetsgivaren skulle säga upp honom och det andra var att han skulle säga upp sig själv. E.A. valde att säga upp sig själv, vilket framgår av § 5 i protokollet från förhandlingen. På grund av att V.B. var tvungen att gå ifrån beslutade man dock att avbryta förhandlingarna för att fortsätta nästa dag. Avsikten med mötet den 4 oktober 2006 var således bara att E.A. skulle skriva på uppsägningshandlingen. När parterna samlades nästa dag lät dock E.A. meddela att han hade ångrat sig och inte tänkte säga upp sig själv. Detta resulterade i att arbetsgivaren i stället sade upp E.A. Han tog emot uppsägningshandlingen den 4 oktober 2006.

Varken förbundet eller E.A. har efter det att arbetsgivaren sagt upp E.A. yrkat ogiltigförklaring av uppsägningen. Anställningen har därför avslutats efter den ordinarie uppsägningstiden.

Det är inte riktigt att parterna kommit överens om att det inledande yrkandet från förbundets sida om att uppsägningen skulle ogiltigförklaras skulle gälla den av arbetsgivaren senare vidtagna uppsägningen. Det är inte heller riktigt att parterna har diskuterat frågan om ogiltigförklaring vid de förhandlingar eller möten som ägt rum efter den 3 oktober 2006. En yrkande om ogiltigförklaring kan inte göras i preventivt syfte. Preskription av ogiltighetstalan har därför inträtt.

Brott mot kollektivavtalet

Vid tidpunkten för uppsägningen kunde anvisade arbetstagare inte yrka att en uppsägning från arbetsgivarens sida skulle förklaras ogiltig.

Den 23 mars 2007 träffade parterna ett tillägg till kollektivavtalet, enligt vilket även anvisade arbetstagare fick möjlighet att yrka ogiltigförklaring av en uppsägning från arbetsgivarens sida. Enligt tillägget hade regleringen retroaktiv verkan på tvister som uppstått innan tillägget till kollektivavtalet tecknades. Det innebär i och för sig att E.A. kan yrka ogiltigförklaring av uppsägningen. Däremot måste preskriptionsreglerna beaktas. Kollektivavtalet den 23 mars 2007 innebar en stor förändring med retroaktiv verkan som ledde till missförstånd. Vid den tidpunkten hade E.A:s anställning varit avslutad i mer än ett halvår. Kollektivavtalet innebar att E.A:s anställning återuppstod, vilket var en ny administrativ företeelse för Samhalls löneenhet. Samhall hade inledningsvis inte klart för sig att E.A. stod till förfogande för arbete. Efter Arbetsdomstolens interimistiska beslut den 18 juni 2007 skickade dock förbundet ett brev till Samhall. Så snart Samhall fått brevet gjorde bolaget vad det kunde för att betala ut lön till E.A. På grund av administrativa problem och mellankommande semester dröjde utbetalningen till den 10 augusti 2007. Samhall har betalat ut lönen så snart bolaget kunnat.

Sammanfattning av de rättsliga grunderna

I första hand gör arbetsgivarparterna gällande att ogiltighetstalan är preskriberad. Efter det att E.A. sades upp av arbetsgivaren har varken han eller förbundet yrkat ogiltigförklaring av uppsägningen i rätt tid. Anställningen avslutades därför efter avtalad uppsägningstid.

Uppsägningen av E.A. är i varje fall korrekt. Samhall har haft rätt att skilja E.A. från anställningen i enlighet med allmänna kontraktsrättsliga principer.

Mot bakgrund av E.A:s handlande är det inte rimligt att bereda honom tillfälle att rätta sitt handlande eller att erbjuda honom omplacering.

Samhall är inte skyldigt att betala allmänt skadestånd för brott mot kollektivavtalet den 23 mars 2007. Det har till en början inte stått klart för Samhall att E.A. stått till förfogande för arbete.

Grunden för yrkandet om fördelningen av rättegångskostnaderna är att Samhall haft skälig anledning att få tvisten prövad och att det har varit ett svårbedömt rättläge.

Domskäl

Tvisten

E.A. anställdes hos Samhall år 2000. Han arbetade med hemservice vid en avdelning som kallas för Handla Hem. Den 4 oktober 2006 sade Samhall upp honom från hans anställning. Till stöd för att uppsägningen är sakligt grundad åberopar Samhall att E.A. har varit olovligen frånvarande från arbetet för att studera.

Förbundet har vitsordat att E.A. bedrivit heltidsstudier vid Malmö högskola och att studierna i viss utsträckning bedrivits under arbetstid, men har gjort gällande att detta skett med arbetsgivarens godkännande.

Huvudfrågan i målet gäller om Samhall har haft rätt att säga upp E.A. från hans anställning. Därutöver gäller tvisten frågor om preskription och brott mot det mellan parterna gällande kollektivavtalet.

Utredningen

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med E.A. och vittnesförhör med chauffören C.S., ombudsmannen V.B. och regionalombudsmannen J-E.J. På arbetsgivarparternas begäran har hållits vittnesförhör med personalledaren G.P., f.d. distriktschefen P.T., arbetsområdeschefen K.B. samt R.A.M. som är anställd hos Samhall vid avdelningen Handla hem. Parterna har åberopat viss skriftlig bevisning.

Har Samhall haft rätt att säga upp E.A.?

Den 4 oktober 2006, med verkan från den 3 oktober 2006, sades E.A. upp från sin anställning hos Samhall. Uppsägningen grundades på att Samhall ansåg att E.A. vid upprepade tillfällen under perioden september 2005–september 2006 hade varit olovligen frånvarande från arbetet för högskolestudier.

Förbundet har till stöd för att uppsägningen ska förklaras ogiltig gjort gällande att det inte finns någon saklig grund för en uppsägning, eftersom arbetsgivaren genom arbetsledaren G.P. hade gett E.A. tillstånd att studera under arbetstid.

Arbetsgivarparterna har gjort gällande att E.A:s frånvaro varit olovlig och att han varit frånvarande i sådan utsträckning att Samhall haft rätt att skilja honom från anställningen i enlighet med allmänna kontraktsrättsliga principer. De har bestritt att det har träffats någon överenskommelse mellan E.A. och G.P. som gett E.A. rätt att bedriva studier på arbetstid.

Anställningsskyddslagen är ostridigt inte direkt tillämplig på E.A:s anställning hos Samhall. Arbetsdomstolen har i ett tidigare mål (AD 1985 nr 80) behandlat frågan om rätt för en stiftelse inom Samhall att avskeda en arbetstagare. Arbetsdomstolen uttalade i det målet bland annat att avskedande måste under alla förhållanden kunna tillgripas vid sådana grova kontraktsbrott som enligt allmänna avtalsrättsliga principer berättigar en part i ett ömsesidigt förpliktande avtalsförhållande att häva avtalet och att avskedandeinstitutet i anställningsskyddslagen också bygger på den förutsättningen. I målet AD 2005 nr 43 kom Arbetsdomstolen vidare fram till att dessa uttalanden bör vara vägledande även vid bedömningen av möjligheten att säga upp en arbetstagare hos Samhall.

Parterna är överens om att Samhall, i enlighet med ovan redovisad praxis, har haft rätt att säga upp E.A. vid sådant kontraktsbrott från hans sida som enligt allmänna avtalsrättsliga principer berättigar en part i ett avtalsförhållande att säga upp avtalsförhållandet.

Arbetsgivarparterna har i målet även invänt att förbundets ogiltighetstalan är preskriberad. Arbetsdomstolen väljer emellertid att först pröva frågan om Samhall har haft rätt att säga upp E.A.

Parterna är överens om att E.A. under loppet av cirka ett år har varit frånvarande från arbetet på grund av sitt deltagande i socionomutbildningen vid Malmö högskola vid i vart fall nitton tillfällen och under totalt 25 timmar. Enligt förbundet inföll dock några av de föreläsningar som ingår i dessa tillfällen under E.A:s sjukskrivningsperiod den 30 september–7 november 2005.

En första avgörande fråga är om det, såsom förbundet gjort gällande, har träffats en överenskommelse mellan E.A. och arbetsgivaren som innebar att arbetsgivaren tillät att E.A. var frånvarande på arbetstid för att studera.

Det kan inledningsvis konstateras att ord står mot ord i denna del. E.A. har i sitt förhör uppgett att han informerade G.P. om studierna och att frågan därefter också kom på tal mellan dem i flera olika sammanhang. Enligt E.A. gav G.P. sitt godkännande till att han studerade på betald arbetstid under förutsättning att jobbet inte blev lidande. G.P. har visserligen bekräftat att E.A. hade talat om att han önskade vidareutbilda sig till socionom, men har samtidigt förnekat att E.A. skulle ha informerat honom om att han hade blivit antagen till socionomutbildningen och att han från och med höstterminen 2005 hade för avsikt att studera under dagtid. G.P. har uppgett att han visste att E.A. studerade, men att han inte visste vad, samt att han tog för givet att det var fråga om studier på kvällstid, eftersom E.A. arbetade heltid på dagarna. Enligt G.P. har det över huvud taget inte förekommit någon diskussion mellan honom och E.A. om möjligheten för E.A. att få ledigt från arbetet för att gå socionomutbildningen.

Frågan blir då om det i den övriga utredningen finns något stöd för att det har träffats en överenskommelse med sådant innehåll som förbundet har påstått.

Det har framkommit att E.A. tidigare bedrivit studier under arbetstid med arbetsgivarens samtycke, men att det då har varit studier under begränsad tid och omfattning som utgjort av arbetsgivaren sanktionerad kompetensutveckling. Dessa studier skiljer sig väsentligt från den fleråriga högskoleutbildning som bedrivits på heltid och där såväl undervisning som tentamina kontinuerligt ägde rum på tider som inföll under ordinarie arbetstid. Enligt Arbetsdomstolens mening får en utgångspunkt vid bedömningen vara att det inte utan vidare är givet att en arbetsgivare godtar att en arbetstagare bedriver studier av den omfattningen, som dessutom inte har något naturligt samband med anställningen, på betald arbetstid.

C.S. har, såvitt här är av intresse, uppgett att G.P. kände till att E.A. studerade och att G.P., enligt hans uppfattning, förstod att studierna bedrevs även under arbetstid. Sin uppfattning har C.S. grundat på att G.P. enligt honom hade förklarat att E.A. borde anpassa studierna i första hand till måndagar och tisdagar då det var en mindre arbetsbelastning. C.S:s uppgifter ger sålunda visst stöd åt förbundets påståenden även om de inte direkt stöder att det funnits en överenskommelse mellan E.A. och arbetsgivaren om rätt för honom att studera på betald arbetstid. Det finns emellertid också flera omständigheter som talar emot förbundets påståenden.

Av visst intresse är t.ex. vad som framgår av E.A:s utvecklingsplaner. I planerna från åren 2002, 2003 och 2005 har antecknats som mål att E.A. önskar vidareutbilda sig till socialpedagog. I den utvecklingsplan som har upprättats efter det att han hade blivit antagen till socionomutbildningen finns däremot ingen anteckning om att han hade påbörjat utbildningen eller om hans studieresultat. Enligt Arbetsdomstolens uppfattning ligger det nära till hands att sådana uppgifter hade tagits med i utvecklingsplanen om de varit kända för arbetsgivaren – i synnerhet om studierna, som i detta fall, bedrevs på heltid och med ianspråktagande av betald arbetstid.

Av utredningen har även framkommit att G.P. – sedan han enligt vad han uppgett tyckte att det var svårt att nå E.A. under arbetstid och därför blivit misstänksam – kontaktade Malmö högskola. Det framgår vidare av utredningen att G.P., när han fick beskedet från kurssekreteraren att E.A. var inskriven på högskolan för heltidsstudier under dagtid, tämligen omgående vände sig till P.T. och informerade honom om detta. Arbetsdomstolen kan inte uppfatta syftet med detta förfarande på annat sätt än att G.P. ville få råd från en överordnad om vilka åtgärder som borde vidtas. Enligt Arbetsdomstolens uppfattning är G.P:s agerande svårförklarligt om han redan tidigare kände till att E.A. bedrev studier på arbetstid och dessutom hade gett sin tillåtelse till detta.

Sammanfattningsvis blir slutsatsen av det anförda att Arbetsdomstolen genom utredningen i målet inte finner att E.A. kan anses ha haft arbetsgivarens tillstånd att bedriva studier på betald arbetstid eller att han ens haft fog för att uppfatta det som att han hade sådant tillstånd. Att han trots detta regelmässigt – vid upprepade tillfällen under en relativt lång tidsperiod – uteblivit från arbetet utan att anmäla frånvaron och utan att få den godkänd måste ses som ett oacceptabelt agerande. Som en konsekvens av denna icke sanktionerade frånvaro har han uppburit lön utan att utföra något arbete för arbetsgivarens räkning. Enligt Arbetsdomstolens bedömning har E.A. genom sitt handlande inte bara brustit i lojalitet i förhållande till arbetsgivaren utan också åsidosatt sina arbetsuppgifter. Genom att inte vara närvarande på arbetet och vid vissa tillfällen inte ens vara tillgänglig per telefon kan han nämligen knappast ha haft möjlighet att fullt ut fylla sin funktion som samordnare av verksamheten. Det torde vidare stå klart att E.A. måste ha förstått att agerandet inte var acceptabelt.

Enligt Arbetsdomstolens mening torde det inte råda någon tvekan om att en utevaro redan i den omfattning som E.A. har vitsordat går utöver vad Samhall som arbetsgivare kan anses skyldigt att tåla. E.A:s agerande får därför anses utgöra ett sådant kontraktsbrott som enligt allmänna avtalsrättsliga principer berättigat Samhall att säga upp anställningsavtalet. I detta ligger att Arbetsdomstolen inte anser att Samhall dessförinnan haft skyldighet att bereda E.A. tillfälle att rätta sitt handlande eller att överväga en omplacering.

Det sagda leder till att förbundets ogiltighetstalan ska avslås. Med denna bedömning finns det inte anledning för Arbetsdomstolen att pröva frågan om förbundets talan om ogiltighet är preskriberad.

Brott mot kollektivavtalet

När E.A. sades upp fanns det enligt det mellan parterna gällande kollektivavtalet inte någon möjlighet att ogiltigförklara en uppsägning. Enligt kollektivavtalet gällde en månads uppsägningstid. E.A:s anställning avslutades därmed en månad efter uppsägningen, dvs. den 4 november 2006.

Genom ett kompletterande kollektivavtal som slöts mellan parterna den 23 mars 2007 skapades emellertid en möjlighet för arbetstagare hos Samhall att föra talan om ogiltighet mot arbetsgivarens uppsägning. Kollektivavtalet innehåller också bestämmelser om att anställningen vid tvist om giltigheten av en uppsägning ska bestå tills tvisten har avgjorts och att arbetstagaren är arbetspliktig och har rätt till bl.a. lön så länge anställningen består. Vidare finns bestämmelser om att arbetstagaren inom viss tid ska underrätta arbetsgivaren om sin avsikt att yrka ogiltigförklaring samt om att det ska gå att hos domstol begära ett interimistiskt beslut om anställningens upphörande. Enligt sin lydelse gäller överenskommelsen även för då pågående ärenden. Parterna är ense om att detta innebär att det kompletterande kollektivavtalet ska tillämpas retroaktivt, vilket ostridigt fått till följd att talan om ogiltighet av en uppsägning kunnat, såsom i E.A:s fall, föras även efter att anställningen avslutats.

Parterna är som Arbetsdomstolen uppfattat saken överens om att E.A. till följd av regleringen i kollektivavtalet den 23 mars 2007 i och för sig har rätt till lön även för tiden efter det att han blivit uppsagd och till dess att frågan om uppsägningens giltighet slutligt avgjorts. Det är ostridigt att lön till E.A. betalades ut först den 10 augusti 2007. Arbetsgivarparterna har dock bestritt skadeståndsskyldighet för brott mot kollektivavtalet med hänvisning till att det först efter Arbetsdomstolens interimistiska beslut och i samband med förbundets brev den 19 juni 2007 blev klart för Samhall att E.A. stod till förfogande för arbete samt krävde lön och att detta var en förutsättning för att utbetalning av lön skulle komma i fråga.

Förbundet har på sin sida anfört att det i vart fall i samband med stämningsansökan den 27 mars 2007 måste ha stått klart för Samhall att E.A. stod till förfogande för arbete.

Parterna är sålunda överens om att skyldigheten att betala lön även för tiden efter uppsägningen inträdde i och med kollektivavtalet den 23 mars 2007 och att E.A:s lön inte betalades förrän i augusti samma år. Arbetsgivarparterna har som förklaring till dröjsmålet anfört att ogiltighetstalan var ett helt nytt institut för anställningar inom Samhall och att det var en administrativt svår sak att återuppta en redan avslutad anställning. De har vidare anfört att det på grund av semestrar och intrimning av ett nytt lönesystem tog ytterligare två månader efter förbundets brev den 19 juni 2007 innan lönen kunde betalas till E.A.

Enligt Arbetsdomstolens mening har Samhall, genom dröjsmålet med löneutbetalningen, brutit mot kollektivavtalet. Frågan är om kollektivavtalsbrottet berättigar förbundet och E.A. till skadestånd. Enligt Arbetsdomstolens mening kan Samhall inte undgå skadeståndsskyldighet enbart med hänvisning till att bolaget inte i tid förstod att det fanns en skyldighet att betala ut lön. Dessutom har det enligt Samhalls egen inställning i vart fall den 19 juni 2007 stått klart för bolaget att E.A. stod till förfogande för arbete och också krävde att lön enligt kollektivavtalet skulle betalas ut till honom. Trots detta skedde inte någon löneutbetalning förrän i augusti samma år. Vad arbetsgivarparterna har anfört om skälen till den förseningen är inte heller ägnat att befria Samhall från skadeståndsskyldighet. Enligt Arbetsdomstolens mening bör däremot den omständigheten att Samhall inte omedelbart förstod vilka skyldigheter som följde med det kompletterande kollektivavtalet – som med sin retroaktiva konstruktion inte ter sig helt lättillgängligt – beaktas när det gäller att bestämma skadeståndens storlek. Beaktas bör också att det inte finns något i utredningen som talar för att bolaget fördröjt löneutbetalningen av illvilja eller medveten obstruktion. Sammantaget finner Arbetsdomstolen att skadestånden kan bestämmas till skäliga 20 000 kr vardera till förbundet och E.A.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Arbetsdomstolen har sammanfattningsvis funnit att förbundets talan om ogiltighet av uppsägningen ska avslås och att Samhall ska förpliktas att betala visst allmänt skadestånd till förbundet och E.A. för brott mot kollektivavtalet.

Fördelningen av rättegångskostnaderna ska mot bakgrund av utgången i målet bestämmas utifrån en tillämpning av reglerna i 18 kap. 4 § rättegångsbalken. Situationen är sådan att yrkandena i målet har antingen avslagits eller bifallits endast delvis medan kostnaderna för de olika delarna inte kan särskiljas. När det gäller att fördela ansvaret för rättegångskostnader i sådana fall är en utgångspunkt för bedömningen att fördelningen bör göras så att den i grova drag återspeglar hur mycket parterna vunnit respektive förlorat.

Förbundet har förlorat målet vad gäller frågan om uppsägningens ogiltighet, men delvis vunnit bifall till sina skadeståndsyrkanden. Rättegången har dock till övervägande delen rört frågan om uppsägningens ogiltighet.

Mot denna bakgrund bör förbundet förpliktas att betala en jämkad ersättning för arbetsgivarparternas rättegångkostnader. Arbetsdomstolen finner att arbetsgivarparterna bör tillerkännas ersättning med tre fjärdedelar av kostnaderna. Det yrkade beloppet som sådant är inte tvistigt.