HFD 2011 not 100

Not 100. Ansökan av U.P. om rättsprövning av beslut ang. utvidgning av naturreservat. - Länsstyrelsen i Örebro län beslutade i december 2006 om inrättande av ett naturreservat benämnt Dunderklintarna i Lekebergs och Örebro kommuner. Frågan om inrättandet hade då varit aktuell under ett antal år och länsstyrelsens beslut avsåg endast en del av de fastigheter som var aktuella för reservatsbildningen. Arbetet med en utvidgning av naturreservatet upptogs därför omgående efter reservatsbildningen och omfattade del av fastigheten Arbohyttan 3:2 i Örebro kommun. Under beredningen av ärendet fattade länsstyrelsen beslut om förbud mot vissa åtgärder enligt 7 kap. 24 § miljöbalken, bl.a. för att förhindra avverkning av barrskog med höga naturvärden i det område som var aktuellt för den utvidgade reservatsbildningen. Beslut om utvidgning av naturreservatet fattades av länsstyrelsen den 26 oktober 2009 med stöd av bestämmelserna i 7 kap. 4 § miljöbalken. Som skäl för beslutet anförde länsstyrelsen bl.a. följande. Länsstyrelsen bedömer att den del av Arbohyttan 3:2 som genom detta beslut blir naturreservat utgör en central del av naturreservatet Dunderklintarna och är omistlig inom det skyddade området för friluftslivet, för naturupplevelsen och för naturvärdenas bevarande i hela reservatet. Avverkning av denna del av Arbohyttan 3:2 skulle allvarligt försämra förutsättningarna för att uppnå syftet med reservatsbildningen som helhet och även påverka Natura 2000-området negativt. Länsstyrelsen har därför ansett det nödvändigt att utan avtal med ägaren fatta beslut om naturreservat för att slå vakt om de höga naturvärdena. - U.P. överklagade länsstyrelsens beslut och yrkade att beslutet skulle upphävas men regeringen (Miljödepartementet, 2010-12-16) avslog överklagandet med följande motivering. Regeringen, som finner att ärendet kan avgöras på befintligt underlag, har endast att pröva länsstyrelsens beslut att utvidga naturreservatet Dunderklintarna. Frågor som rör ersättning eller skadestånd prövas inte i ett överklagat ärende om naturreservat. När det gäller rätten till ersättning vill dock regeringen framföra att fastighetsägare har, enligt 31 kap.miljöbalken, rätt till ersättning på grund av beslut som innebär att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras. Enligt 34 § förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. ska länsstyrelsen på statens vägnar söka träffa uppgörelse med sakägare som gör anspråk på ersättning eller fordrar inlösen av fastighet. Av handlingarna framgår att diskussioner har förts mellan U.P. och länsstyrelsen. Någon överenskommelse har dock inte träffats. Fastighetsägare kan inom ett år från det att beslutet om naturreservat vunnit laga kraft väcka talan mot staten, om överenskommelse om ersättning eller inlösen inte träffats eller rätten till talan inte gått förlorad. Sådan talan väcks hos miljödomstolen. - Ett område får förklaras som naturreservat i syfte att bevara biologisk mångfald, vårda och bevara värdefulla naturmiljöer eller tillgodose behov av områden för friluftslivet. Ett område som behövs för att skydda, återställa eller nyskapa värdefulla naturmiljöer eller livsmiljöer för skyddsvärda arter får också förklaras som naturreservat. I beslut om att bilda naturreservat ska anges skälen för beslutet och de inskränkningar i rätten att använda mark- och vattenområden som behövs för att uppnå syftet med reservatet. Föreskrifterna ska enligt förarbetena till miljöbalken inte vara mer ingripande än vad som krävs för att tillgodose syftet med reservatet (prop. 1997/98:45, del 2, s. 73). - U.P. har riktat kritik mot den formella handläggningen av ärendet. Regeringen finner inte att det föreligger sådana omständigheter som innebär att beslutet inte har tillkommit i laga ordning. Vad U.P. anfört om ärendets handläggning hos länsstyrelsen utgör därmed inte skäl att upphäva länsstyrelsens beslut. - Syftet med naturreservatet Dunderklintarna är enligt länsstyrelsens beslut att bevara biologisk mångfald, att skydda, återställa eller nyskapa värdefulla naturmiljöer, samt att tillgodose behovet av områden för friluftsliv. Av handlingarna framgår att reservatsområdet till viss del utgör ett s.k. Natura 2000-område, dvs. det har av Europeiska kommissionen valts ut som ett område av intresse för unionen enligt rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter. Dammsjömossen, som är belägen inom reservatet, ingår även i den nationella myrskyddsplanen. Vidare har reservatsområdet av Naturvårdsverket och i kommunens översiktsplan bedömts vara av riksintresse för naturvården. - Regeringen bedömer mot bakgrund av det ovan anförda att reservatsområdet i fråga har så höga naturvärden att det är motiverat att skydda det som naturreservat med angivet syfte och med angiven geografisk avgränsning. De föreskrifter som länsstyrelsen beslutat är väl avvägda och lämpliga för att uppnå syftet med reservatet. - Sammanfattningsvis finner regeringen således att det allmänna intresset av att säkerställa naturvärdena överskrider det enskilda intresset. Vad klaganden anfört utgör därför inte skäl att ändra länsstyrelsens beslut. - U.P. ansökte om rättsprövning och yrkade i första hand att regeringens beslut skulle upphävas. I andra hand yrkade han att ärendet skulle återförvisas för förnyad handläggning. Han anförde bl.a. följande. Länsstyrelsens handläggning av ärendet uppfyller inte kraven på saklighet och god dialog med honom som markägare utan har i stället grundats på den konflikt som uppstått i ett annat ärende. Länsstyrelsen har särbehandlat honom negativt och agerandet har lagt en ”död hand” över området under mer än tio år. Diskussioner om ersättningsmark fördes mellan honom och länsstyrelsen under 2003 och parterna var överens om att ett markbyte skulle genomföras. Länsstyrelsen har dock - trots påminnelser - inte återkommit med förslag eller på annat sätt visat något intresse för överenskommelsen. Påståendet att länsstyrelsen skulle ha arbetat för att få till stånd en förhandling med honom stämmer således inte alls. Länsstyrelsen har varken gett honom insyn i eller tillfälle att delta i det ursprungliga ärendet om inrättande av naturreservatet Dunderklintarna. Särbehandlingen har begränsat hans rättigheter och han har gått miste om möjligheterna att få bytesmark i närområdet. - Högsta förvaltningsdomstolen (2011-12-06, Melin, Almgren, Nord, Brickman, Ståhl) : Skälen för avgörandet . - - - Enligt 7 kap. 4 § första stycket miljöbalken får ett mark- eller vattenområde av länsstyrelsen eller kommunen förklaras som naturreservat i syfte att bevara biologisk mångfald, vårda och bevara värdefulla naturmiljöer eller tillgodose behov av områden för friluftslivet. Enligt andra stycket samma paragraf får ett område som behövs för att skydda, återställa och nyskapa värdefulla naturmiljöer eller livsmiljöer för skyddsvärda arter också förklaras som naturreservat. Av 5 § framgår att, i ett beslut om att bilda naturreservat, skälen för beslutet ska anges och också de inskränkningar i rätten att använda mark- och vattenområden som behövs för att uppnå syftet med reservatet. Vid prövning av frågor om skydd av områden ska enligt 25 § hänsyn tas även till enskilda intressen och en inskränkning i enskilds rätt att använda mark eller vatten som grundas på skyddsbestämmelse i kapitlet får därför inte gå längre än som krävs för att syftet med skyddet ska tillgodoses. - Enligt 34 § första stycket förordningen om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. ska länsstyrelsen i ärenden enligt 7 kap.miljöbalken på statens vägnar söka träffa uppgörelse med sakägare som gör anspråk på ersättning eller fordrar inlösen av fastighet. - De i målet tillämpliga bestämmelserna i miljöbalken och förordningen om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. är allmänt hållna och ger myndigheterna ett förhållandevis stort utrymme för bedömningar. I målet har inte kommit fram att regeringen vid beslutsfattandet skulle ha felbedömt fakta eller överskridit gränserna för det handlingsutrymme som de aktuella bestämmelserna ger eller att det vid handläggningen har förekommit något fel som kan ha påverkat utgången i ärendet. Regeringens beslut kan vidare inte anses strida mot någon rättsregel på det sätt som U.P. har angett. Det framgår inte heller klart av omständigheterna i målet att beslutet på annat sätt strider mot någon rättsregel. Regeringens beslut ska därför stå fast. - Högsta förvaltningsdomstolens avgörande . Högsta förvaltningsdomstolen förklarar att regeringens beslut ska stå fast. - (mål nr 1550-11, fd 2011-11-16, Bigner)