HFD 2012:59

M.S. överklagade utskottets beslut hos förvaltningsrätten och yrkade att beslutet skulle upphävas och att hon skulle få bo kvar i hittillsvarande boende. M.S. yrkade vidare att muntlig förhandling skulle hållas i målet samt begärde inhibition. Hon åberopade utlåtanden av läkare och sjukgymnast. Som skäl för sitt överklagande anförde M.S. bl.a. följande. Hon har flyttat hemifrån och har inget behov av att geografiskt bo nära sin mor eller far. Hon är 25 år och har etablerat sitt vuxna liv inom Stiftelsen Sanna, där hon bott i sex år. Hon är van vid och känner sig trygg i de traditioner och tankesätt som är förknippade med antroposofin, som inspirerar verksamheten på Stiftelsen Sanna. Hon har deltagit i antroposofiskt inriktade verksamheter sedan sju års ålder och det är genom dem hon har utvecklats bäst. På Stiftelsen Sanna finns en utvecklingsplan för henne och där har hon arbete och vänner. Det är kränkande och skadligt för henne att tvingas flytta mot sin vilja. När bildningsutskottet en gång tillstyrkte att hon skulle få en plats på Stiftelsen Sanna var man fullt medveten om att hon sökte just den platsen för den läkepedagogiska inriktningen.

Ljusnarsbergs kommun ansåg att överklagandet skulle avslås och anförde bl.a. följande. Kommunen erbjuder ett boende i den egna kommunen som motsvarar vad som anges i lagstiftningen. Handlingsplan för verkställighet av beslutet har upprättats. Det överklagade beslutet innebär inte en omprövning av ett tidigare gynnande förvaltningsbeslut. Sociala utskottet har beslutat om att verkställigheten nu ska ske på hemmaplan då man har möjlighet att erbjuda gruppbostad som uppfyller kvalitetskriterierna för en fullvärdig gruppbostad enligt lagstiftning. Placeringen gjordes initialt på Sanna gård på grund av att skolgången skulle ges där. Då skolgången nu är avslutad sedan några år och då kommunen nu har ett boende att erbjuda förefaller det naturligt att insatsen härefter ges i hemkommunen. M.S. kommer enligt kommunens mening att tillförsäkras goda levnadsvillkor i sin hemkommun.

Förvaltningsrätten biföll den 22 februari 2010 M.S:s yrkande om inhibition och förordnade att det överklagade beslutet tills vidare inte skulle gälla.

Ljusnarsbergs kommun överklagade förvaltningsrättens dom och yrkade att domen skulle upphävas. Kommunen anförde i huvudsak följande. Beslutet att säga upp M.S:s plats på Sanna gård är fattat efter noggrann planering och med hänsyn till hennes behov. Kommunen eftersträvar kontinuitet och trygghet i sin handikappomsorg och vill i första hand kunna erbjuda en långsiktig lösning på hemorten i närheten av familj och närstående. Kommunen har inte omprövat ett tidigare gynnande beslut utan beslutat om ändrad verkställighet av en redan beviljad insats. Enligt praxis kan inte en förvaltningsrätt besluta att verkställighet ska ske hos en specifik utförare, med undantag för om ändrad verkställighet inte skulle tillförsäkra den som beviljats insatsen goda levnadsvillkor. Kommunens uppfattning är att M.S. genom god planering inför återflytt kan erbjudas goda levnadsvillkor på hemorten. M.S. har enligt beslut beviljats boende med särskild service men i beslutet har inte ett specifikt boende angetts. Placeringen gjordes initialt med beaktande av att M.S. skulle gå i skolan i Lekebergs kommun. Hon går inte längre i skolan sedan några år och det är därför naturligt att insatsen ges i hemkommunen, där hon kan erbjudas ett boende. Kommunen anser att förvaltningsrättens dom kraftigt inskränker kommunens rätt att ta ansvar för verkställigheten. - Kommunen har numera erbjudit M.S. ett annat boende, vilket hon inte accepterat.

M.S. ansåg att kammarrätten skulle avslå överklagandet och anförde i huvudsak följande. Hon ifrågasätter kommunens påstående att placeringen initialt gjordes för att hon skulle avsluta sin skolgång inom Stiftelsen Sanna. Stiftelsen har inte tillstånd att bedriva undervisning och det finns inte något i avtalet mellan kommunen och stiftelsen om undervisning. Hon har ett slutdokument från gymnasiet. Detta argument för att säga upp placeringen bygger på ett rena sakfel. Det är utifrån hennes förutsättningar inte visat att hon inom rimlig tid efter en flytt kommer att tillförsäkras goda levnadsförhållanden i kommunens boende. Hennes överklagande av kommunens beslut handlar inte om kvaliteten på boendena och dagverksamheten i Ljusnarsbergs kommun utan om konsekvenserna för henne om hon tvingas att flytta.

Kammarrätten höll muntlig förhandling i målet.

Ljusnarsbergs kommun överklagade kammarrättens dom och yrkade att Högsta förvaltningsdomstolen skulle upphäva domen. Kommunen anförde bl.a. följande. I många kommuner uppstår tillfälliga underskott av särskilda boenden. Verkställighet måste då ske i en annan kommun för att inom rimlig tid kunna tillgodose enskildas behov. Enligt praxis har den enskilde inte någon ovillkorlig rätt att erhålla en beviljad insats exakt där han eller hon önskar så länge som goda levnadsvillkor tillförsäkras genom den erbjudna insatsen. Det ifrågasätts inte att det erbjudna boendet i hemkommunen i form av två rum och kök i ett gruppboende i sig tillförsäkrar M.S. goda levnadsvillkor. Kammarrätten tolkar dock begreppet goda levnadsvillkor alltför extensivt. Kammarrätten menar att själva flyttningen som sådan resulterar i att det erbjudna boendet inte tillförsäkrar henne goda levnadsvillkor. Konsekvenserna av en sådan tolkning av lagen är mycket vittgående. Ställningstagandet innebär att det är tillräckligt att det i ett läkarintyg anges att en flyttning som sådan inte är gynnsam för individen, oavsett kommunens planering och bedömning, för att kommunen ska vara tvungen att ingå en avtalsrelation med en privat utförare i en annan kommun utan tidsbegränsning. Även om kommunen kan verkställa insatsen med befintlig personal i ett eget boende blir kommunen tvungen att fortsättningsvis köpa tjänsten av den privata utföraren. En annan konsekvens är att en utbyggnad av gruppboenden, vilket är mycket kostsamt och tidskrävande, blir svår att planera. Det tar oftast flera år och innebär stora investeringar för en liten kommun att planera och färdigställa boenden av detta slag. Kammarrättens ställningstagande innebär att en kommun inte kan vara säker på att de insatser som verkställs hos privata utförare i andra kommuner kan överflyttas till kommunens egna boenden när förutsättningar för det föreligger. En flyttning innebär en stor omställning för M.S. men med hjälp av en mjuk övergång enligt handlingsplanen ska detta kunna fungera väl.

M.S. bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. En funktionshindrad ska ha rätt att välja var och med vem han eller hon ska leva. Kommunens starkaste skäl för att hon ska flytta verkar vara att gruppboendet har byggts. Det kan ifrågasättas om hon där har möjlighet att utveckla sin fulla potential. På Stiftelsen Sanna har varje boende en obegränsad möjlighet att utvecklas efter sina egna förutsättningar och personalen lyssnar till och känner in vars och ens behov. Att flytta innebär alltid en påfrestning. För henne skulle en tvångsflyttning leda till, förutom de av läkaren och sjukgymnasten beskrivna konsekvenserna, ett långvarigt sorgearbete, bristande tillit till personerna i hennes omgivning, frustration och en känsla av att inte ha inflytande över sin tillvaro. Dessa konsekvenser kommer att förvärra hennes epilepsi och försvinner inte inom en rimlig tid. Med. dr Barbro Lewin har i ett utlåtande beskrivit vilka risker hennes välbefinnande skulle utsättas för om hon tvingas flytta från det som hon numera betraktar som sitt riktiga hem och sin familj. Efter det att hon flyttat till Stiftelsen Sanna hörde kommunen av sig ett par gånger och frågade om hon var beredd att flytta tillbaka till Ljusnarsberg, men det dröjde sex och ett halvt år innan kommunen beslutade att säga upp hennes plats. Nu har hon bott på Stiftelsen Sanna i över nio år. Hon har hunnit skapa starka band till andra boende och till personalen och deras arbete med henne har visat sig mycket framgångsrikt. Om kommunen hade haft hennes goda levnadsförhållanden för ögonen borde hon ha fått flytta redan efter något år och kommunen borde ha varit tydlig med sin avsikt. En kommun måste ordna med verkställigheten och fatta beslut inom rimlig tid. Sker inte det bör kommunen av humanitära skäl få ta konsekvenserna av detta.

Socialstyrelsen avgav på Högsta förvaltningsdomstolens begäran yttrande i målet och anförde bl.a. följande.

M.S:s nuvarande boende på Sanna gård har en antroposofisk och läkepedagogisk profil. Det ger det en uttalad och tydlig särprägel i förhållande till andra gruppbostäder. Hon har bott där i många år. Av intyg från läkare och utlåtande från sjukgymnast framgår att en flyttning från det nuvarande boendet riskerar att försämra M.S:s hälsotillstånd, såväl psykiskt som fysiskt. Mot bakgrund av att den enskilde genom insatserna ska tillförsäkras goda levnadsvillkor, och att insatserna ska vara varaktiga och anpassade till mottagarens individuella behov, har inte kommunen haft rätt att ändra beslutet om insats i form av bostad med särskild service på så sätt att M.S. tvingas flytta till ett gruppboende i hemkommunen.

Sveriges Kommuner och Landsting bereddes tillfälle att avge yttrande i målet och anförde bl.a. följande.

Kommunens intresse av att få organisera och planera verksamheten med t.ex. bostäder med särskild service på ett sådant sätt att en fungerande och uthållig verksamhet byggs upp måste anses väga tungt. Lagstiftningens krav att den enskilde i största möjliga utsträckning ska ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges kan inte tolkas som att det är den enskilde som ytterst bestämmer över verkställighetsåtgärderna. Kommunens organisatoriska och kostnadsmässiga ansvar skulle i sådant fall bli illusoriskt. Det är önskvärt att kommunen redan i samband med att ett boende i annan kommun erbjuds klargör huruvida kommunen på sikt planerar för en återflyttning till hemkommunen. Omständigheter som medför behov av förändringar i verkställigheten av ett beslut kan emellertid inte alltid förutses. Det bör därför inte vara en förutsättning för förändringar i verkställigheten att en planering för detta funnits redan vid den tidpunkt då verkställigheten påbörjades. De negativa konsekvenserna av en flyttning kan i de flesta fall motverkas genom goda förberedelser och ett omsorgsfullt genomförande.

Högsta förvaltningsdomstolen höll på M.S:s begäran muntlig förhandling i målet.