Vård- och omsorgsnämnden överklagade och yrkade att Regeringsrätten, med ändring av kammarrättens dom, skulle fastställa länsrättens dom. Till stöd för sin talan anförde nämnden bl.a. följande. Enligt förarbetena till lagstiftningen (prop. 1992/93:159 s. 77) bör den enskildes eller den enskildes familjs önskemål och behov så långt som möjligt vara avgörande vid val av utformningen av korttidsvistelsen men också vissa lokala förhållanden bör kunna styra utformningen. I praxis (RÅ 1992 ref. 46) är det fastslaget att resursbrist inte kan åberopas som stöd för ett avslagsbeslut. Däremot måste i många fall godtas att resursbrist kan utgöra skäl för att beviljade omsorger inte kan tillhandahållas på en viss begärd nivå. Den korttidsverksamhet om nio platser som finns i Ulricehamns kommun skall fungera dygnet runt under årets alla dagar. Den är inte avsedd enbart för helger. För att verksamheten skall kunna upprätthållas måste de planerade vistelserna förläggas till både veckodagar och helger. Den enskildes önskemål tillgodoses i möjligaste mån. Kammarrätten gör bedömningen att korttidsvistelsen måste förläggas från torsdag till måndag. Enligt nämndens uppfattning är det inte rimligt att domstolen skall styra utformningen genom angivande av vilka veckodagar insatsen skall utföras. Det skulle kunna komma att påverka nämndens hela korttidsverksamhet eftersom de flesta som beviljats den aktuella insatsen vill att den skall utföras i anslutning till helger. Som nämnts i propositionen bör vissa lokala förhållanden kunna styra utformningen av insatsen. Det innebär enligt nämndens bedömning att det i slutänden måste vara nämnden som utformar verkställigheten av beviljade insatser, naturligtvis i samråd med den enskilde och med den enskildes och verksamhetens bästa för ögonen. För en kommun skulle det inte gå att driva en verksamhet, varken kostnadsmässigt eller resursmässigt, om domstolen skall styra insatsen. I förlängningen skulle det innebära att domstolen även skulle kunna styra över vem som skall utföra insatsen och var den utförs.

O.J. bestred, genom sin gode man, bifall till överklagandet. Till stöd för sin inställning anförde han bl.a. följande. Hans behov av korttidsvistelse skall inte enbart fungera enskilda kvällar på vardagar och som sovstuga enskilda nätter. Hans behov är rekreation och miljöombyte under en sammanhängande tid av flera dagar. Dessa dagar skall också tillgodose den övriga familjens sociala och praktiska behov. Om kommunen skulle få fria händer att schemalägga korttidsverksamheten för LSS-brukarna är risken mycket stor att insatserna inte kommer att uppfylla kraven i 6 § LSS.

På Regeringsrättens begäran yttrade sig Socialstyrelsen i målet. Efter att inledningsvis ha redogjort för relevanta bestämmelser och förarbetsuttalanden anförde Socialstyrelsen bl.a. följande.

Som framgått av redogörelsen för bestämmelserna i LSS och dess förarbeten, förutsätts att insatserna tillhandahålls med en hög grad av individualisering samt vidare att den enskilde skall ha ett direkt inflytande över den närmare utformningen av dessa. Huruvida den enskildes behov av stöd och service tillgodoses, och denne härigenom tillförsäkras goda levnadsvillkor, är ofta direkt avhängigt utformningen av insatsen. Lagstiftningen kan, enligt Socialstyrelsens mening, inte anses utformad på så sätt att den hindrar nämnden från att i beslut i viss mån närmare precisera utformningen av en insats som faller inom lagens ram. Att detta görs torde tvärtom ofta vara en förutsättning för att det skall kunna avgöras om beslutet gått den enskilde emot eller inte. - Mot bakgrund av ovanstående kan det enligt Socialstyrelsens mening inte heller anses föreligga något principiellt hinder för en förvaltningsdomstol att, i enlighet med den enskildes yrkande och inom ramen för de insatser som avses i LSS, föreskriva om sådana närmare villkor som t.ex. att viss form av korttidsvistelse skall tillhandahållas och vid vilka tider detta skall ske. Utan denna möjlighet riskerar den enskildes besvärsrätt att i vissa delar bli illusorisk. För detta synsätt talar även uttalandena i förarbetena om att beslut om viss utformning av en insats i regel utgör ett överklagbart beslut (prop. 1992/93:159 s. 190). - O.J. har i ansökan framfört tydliga önskemål om när insatsen skall tillhandahållas och även gjort gällande att avlastning måste ske under sammanhängande perioder i anslutning till helger för att behovet skall tillgodoses. Som framgått av redogörelsen för lagstiftning och förarbeten bör den enskildes önskemål och behov så långt möjligt vara avgörande. Enligt Socialstyrelsens mening får vad som framkommit i målet, om yttringarna av O.J:s funktionshinder och familjens behov av avlösning och utrymme för avkoppling, anses utvisa att O.J. och hans familj, för att tillförsäkras goda levnadsvillkor, har behov av en regelbundet återkommande och sammanhängande korttidsvistelse i anslutning till helger. Mot bakgrund härav anser Socialstyrelsen att kammarrätten haft fog för att i domen föreskriva att korttidsvistelsen skall tillhandahållas i enlighet med O.J:s yrkande. Vad nämnden anfört om hur verksamheten är organiserad föranleder ingen annan bedömning.

Sveriges Kommuner och Landsting, som av Regeringsrätten beretts tillfälle att avge yttrande i målet, anförde bl.a. följande.

Det är kommunen (eller landstinget) som har det organisatoriska och kostnadsmässiga ansvaret för LSS-insatserna. Det innebär bl.a. att kommunen inom lagstiftningens ram har viss handlingsfrihet och bestämmanderätt när det gäller att anpassa verksamheten efter lokala förutsättningar. Det ankommer på kommunen att bedöma behovet av exempelvis korttidshem och närmare bestämma var dessa skall vara belägna, hur stora de skall vara och liknande mer organisatoriska frågor. Det är även kommunen som avgör om kommunen tillhandahåller insatsen i egen regi eller väljer att sluta avtal med någon annan utförare. Av 17 § LSS framgår att kommunen får, med bibehållet ansvar, sluta avtal med någon annan om att tillhandahålla insatser. - En naturlig följd av ovanstående är att nämnden inte har någon reglerad skyldighet att i beslut om LSS-insatser närmare ange hur insatsen skall utformas. Vanligtvis anges i beslutet endast att sökanden beviljats insats i form av exempelvis korttidsvistelse eller bostad med särskild service. Förvaltningens praktiskt inriktade ställningstagande till detaljerna för hur ett visst beslut skall verkställas är att betrakta som verkställighetsåtgärder inom ramen för det redan fattade beslutet (se JO 2005/06 s. 182). Det erbjudna alternativet måste självklart uppfylla kravet på goda levnadsvillkor och i största möjliga utsträckning skall den enskildes önskemål tillgodoses. Lagens krav att den enskilde i största möjliga utsträckning skall ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges kan dock enligt Sveriges Kommuner och Landsting inte tolkas som att det är den enskilde som bestämmer över verkställighetsåtgärderna. Kommunens organisatoriska och kostnadsmässiga ansvar skulle i sådant fall bli illusoriskt. Då ett resonemang förs om dessa frågor måste även beaktas att en kommun som underlåter att tillhandahålla en insats enligt 9 § LSS som någon är berättigad till enligt en domstols avgörande, skall åläggas att betala en särskild avgift. En sådan reglering kräver att kommunerna ges en reell möjlighet att uppfylla lagstiftningens krav. Fråntas kommunen sin möjlighet att organisera verksamheten genom att den yttersta beslutanderätten när det gäller verkställighetsåtgärderna flyttas över till den enskilde eller domstolen kan kommunen hamna i ett läge där en verkställighet av ett visst beslut inte är möjlig och/eller de kostnadsmässiga konsekvenserna blir orimliga. Den enskilde kan t.ex. ha bestämda önskemål om en bostad med särskild service på ett visst specifikt gruppboende där en ledig bostad saknas. - Som framgår ovan anser Sveriges Kommuner och Landsting att det är kommunen som ytterst måste få avgöra hur ett beslut skall verkställas. Enligt förbundets uppfattning gäller detta i princip även vid vilka tider beslutet verkställs. Om Regeringsrätten är av en annan uppfattning vill förbundet även framföra följande. - Det aktuella ärendet rör en ung man, O.J., född 1985, som begärt korttidsvistelse enligt LSS var tredje helg från torsdag eftermiddag till måndag förmiddag. Enligt nämndens uppfattning uppnår O.J. goda levnadsvillkor genom redan beviljad insats - korttidsvistelse under sex icke specificerade dygn per månad. - Den enskildes önskemål skall i största möjliga utsträckning tillgodoses. Av handlingarna framgår att kommunen så långt det är möjligt förlägger korttidsvistelsen enligt O.J:s önskemål men att ett fullständigt tillmötesgående inte är möjligt. I kommunens organisatoriska ansvar ligger en skyldighet att se till att korttidshem fungerar med hänsyn tagen till alla de personer som har behov av vistelse där. En planering av vistelser behöver därför göras utifrån aspekten att tiden på korttidshemmet skall bli bästa möjliga för samtliga brukare - samtidigt som behov av akuta vistelser måste kunna tillgodoses. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting är det endast kommunen som har överblicken och som kan avgöra hur vistelserna bör koordineras. - O.J:s specifika önskemål när det gäller tiden kan enligt kommunen inte tillgodoses inom Ulricehamns korttidshemsverksamhet. Det framgår inte av handlingarna om just denna verksamhet är det enda alternativ som O.J. kan acceptera. Om så är fallet är det enligt Sveriges Kommuner och Landsting inte möjligt att bifalla O.J:s begäran då en verkställighet enligt ansvarig kommun kommer att medföra negativa konsekvenser för andra personer som har behov av korttidsvistelse. Denna avvägning torde inte vara möjlig att göra för någon annan än kommunen. - Skulle Regeringsrätten komma fram till att kommunens beviljade insats inte tillförsäkrar O.J. goda levnadsvillkor och Ulricehamns korttidshemsverksamhet inte är det enda tänkbara alternativet för O.J. är det förbundets uppfattning att ärendet bör visas åter till kommunen så att kommunen tillsammans med O.J. kan hitta en alternativ lösning - antingen genom att kommunen sluter avtal med någon annan utförare eller, om det är ett realistiskt alternativ, korttidsvistelse i form av stödfamilj.

Regeringsrätten (2007-07-05, Billum, Eliason, Hamberg, Brickman, Knutsson) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 7 § första stycket LSS har personer som omfattas av lagen rätt till insatser i form av särskilt stöd och särskild service enligt 9 § 1-9, om de behöver sådan hjälp i sin livsföring och om deras behov inte tillgodoses på annat sätt. Enligt andra stycket skall den enskilde genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.

En sådan insats är korttidsvistelse utanför det egna hemmet (9 § 6).

I förarbetena till LSS (prop. 1992/93:159 s. 77) anförs bl.a. följande.

Genom korttidsvistelse skall anhöriga kunna ges avlösning och utrymme för avkoppling. För den funktionshindrade personen kan korttidsvistelsen både tillgodose behov av miljöombyte och rekreation och ge möjlighet till personlig utveckling. Insatsen bör också kunna ses som ett led i att bryta ett beroendeförhållande mellan barn och föräldrar.

I författningskommentaren anförs (a. prop. s. 178).

Syftet med korttidsvistelse utanför det egna hemmet, som är en insats enligt omsorgslagen, är dels att den funktionshindrade personen skall erbjudas miljöombyte och rekreation, dels att anhöriga därigenom kan beredas avlösning i omvårdnadsarbetet. Insatsen kan därför delvis ses som ett alternativ till insatsen avlösarservice i femte punkten. Korttidsvistelse kan förläggas i korttidshem eller i annan familj - stödfamilj. Sommarläger och kortkurser kan också utgöra en form av korttidsvistelse. Korttidsvistelse bör kunna erbjudas både som en regelbunden insats och som en lösning vid akuta behov. Insatsen bör också kunna ses som ett led i att bryta ett ensidigt beroende mellan barn och föräldrar.

Enligt 27 § första stycket LSS får bl.a. beslut som avser insatser för en enskild enligt 9 § överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

I lagstiftningsärendet uttalades i anslutning till den nu angivna bestämmelsen följande (a. prop. s. 189 f.).

Om den enskilde överklagar ett avslagsbeslut avseende rätt till insats skall domstolen avgöra om rätt till den begärda insatsen föreligger. Om sådan rätt föreligger kan domstolen förplikta den ansvarige huvudmannen att tillhandahålla insatsen eller visa målet åter till den ansvarige huvudmannen. Det torde normalt inte finnas anledning för domstolen att vid bifall till överklagandet gå närmare in på utformningen av den avsedda stödinsatsen. Det ankommer i första hand i stället på vederbörande nämnd att bestämma det närmare innehållet i stödinsatsen. - Lagrådet framhöll vid tillkomsten av nu gällande omsorgslag att det emellertid kan tänkas fall där den enskilde visserligen kommer i åtnjutande av viss omsorg, men gör gällande att innehållet i den lämnade omsorgen inte fyller lagens krav på hur en sådan omsorg bör vara beskaffad. Om t.ex. en person är missnöjd med en viss stödinsats som erbjuds honom och önskar tillgång även till annan eller mer kvalificerad hjälp måste han rimligen ha rätt att av domstolen få prövat om det han erhåller uppfyller lagens krav eller om lagen förutsätter en högre nivå på insatsen. - Domstolsprövningen kommer i dessa fall sålunda att avse just utformningen av den särskilda insatsen, i vart fall på det sättet att domstolen uttalar sig om den lämnade insatsen är tillräcklig med beaktande av innehållet i 3 och 5 §§ omsorgslagen (motsvaras närmast av 5-7 §§ i den nya lagen). - Jag gör samma bedömning när det gäller insatser enligt den nya lagen. Jag vill tillägga att detta torde innebära att beslut om viss utformning av en insats eller om ändring av en tidigare lämnad insats i regel måste anses utgöra för den enskilde överklagbara beslut.

Frågan i målet gäller omfattningen av den prövning som domstolarna skall göra i mål om särskilda insatser enligt LSS. Eftersom det är fråga om förvaltningsbesvär gäller generellt att domstolen kan pröva målet i dess helhet och i förekommande fall sätta ett nytt beslut i det överklagade beslutets ställe. I motiven har också påpekats att beslut om utformningen av en insats är ett för den enskilde överklagbart beslut. Normalt finns det dock i mål av det nu aktuella slaget inte anledning för domstolen att vid bifall till ett överklagande gå närmare in på utformningen av den avsedda stödinsatsen. I praxis överlåts det ofta på vederbörande nämnd att bestämma det närmare innehållet i den. Sådana bedömningar och avvägningar låter sig ofta inte göras med utgångspunkt i endast ett enstaka ärende. Hänsyn måste tas till organisatoriska aspekter, tillgång till adekvat personal, m.m. En viss flexibilitet måste också finnas. Ett ställningstagande till detaljerna vad gäller utformningen av en viss insats torde oftast vara att betrakta som beslut om verkställighetsåtgärder. Rena verkställighetsbeslut anses inte vara överklagbara (se t.ex. Ragnemalm, Förvaltningsbesluts överklagbarhet, 1970 s. 582, jfr RÅ 1988 ref. 40). Vad domstolen har att ta ställning till är om den enskilde genom den erbjudna insatsen tillförsäkras goda levnadsvillkor och - i förekommande fall - om de anhöriga genom insatsen bereds avlösning i omvårdnadsarbetet (jfr RÅ 2006 ref. 66 II).

O.J:s rätt till korttidsvistelse har inte ifrågasatts och inte heller att den skall äga rum på ett korttidsboende. Frågan är därför endast om den av nämnden beslutade insatsen är tillräcklig för att tillförsäkra O.J. goda levnadsvillkor samt de anhöriga rätt till avlösning i omvårdnadsarbetet.

Det har enligt Regeringsrättens mening inte framkommit annat än att O.J:s behov av rekreation och miljöombyte skulle kunna tillgodoses även om vistelsen ibland äger rum på andra veckodagar än torsdag - måndag. Vidare framstår det som mindre lämpligt att i beslutet lägga fast hur många dagar i följd vistelsen skall vara med tanke på den flexibilitet som såväl hänsynen till den enskildes och de anhörigas önskemål som nämndens behov av att kunna planera verksamheten på ett effektivt sätt kräver. O.J. får genom Vård- och omsorgsnämndens beslut anses tillförsäkrad goda levnadsvillkor. Det får vidare förutsättas att nämnden inom ramen för den beviljade insatsen i möjligaste mån tillgodoser de anhörigas önskemål om vilka dagar vistelsen skall äga rum. Överklagandet skall därför bifallas.

Stadsdelsnämnden Tynnered i Göteborg överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom i den del som gällde anlitande av viss verksamhet och precisering till helger och fastställa länsrättens dom. Till stöd för sin talan anförde stadsdelsnämnden bl.a. följande. M.M. har rätt till korttidsvistelse men insatsen har erbjudits i annan form än den önskade lägerverksamheten. Den avgörande frågan i målet är hur korttidsvistelserna skall genomföras, alltså hur nämnden skall verkställa beslutet. Nämnden är väl medveten om sitt ansvar att utforma beviljade insatser så att syftet med dem uppnås. När det gäller korttidsvistelse skall den funktionshindrades behov av stimulans och rekreation tillgodoses samtidigt som anhörig får sitt behov av avlastning tillgodosett. M.M. behöver dessutom vistas utanför hemmet för att bryta sitt beroende av modern och för att hon skall förberedas för flyttning till egen bostad. Detta talar för att korttidsvistelserna skall genomföras i sådan miljö att den framtida flyttningen underlättas. Denna träning kan behöva pågå under lång tid. Påståendet att M.M. inte skulle ha det bra i annan verksamhet än Onsala lägerverksamhet saknar grund. - Stadsdelsnämnden hävdar att förvaltningsdomstol inte har befogenhet att bestämma att nämnden skall ingå ett civilrättsligt avtal om anlitande av viss lägerverksamhet eller att bestämma att insatsen skall genomföras under just helger. Domstolarnas rättighetsprövning måste hållas isär från kommunernas ansvar att fullgöra sina uppgifter som verkställande myndighet. Kommunen måste själv få utforma sin verksamhet och avgöra vilka civilrättsliga avtal som kan behöva ingås för att verkställa beslut. Det kan gälla hyresavtal, anställningsavtal och olika entreprenadavtal. Stadsdelsnämnden anser att nämnden kan precisera ett beslut om bifall till ansökan. Det förutsätter dock att den som beslutar har befogenhet att ta ställning i fråga om verkställighet och vid tidpunkten för beslutet har möjlighet att avgöra om ett visst önskemål kan uppfyllas. Det är en möjlighet men kan inte anses vara en skyldighet. Verksamheten skall enligt 6 § LSS vara grundad på den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Den enskilde skall i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över de insatser som ges. Detta innebär dock inte att den enskilde kan bestämma vilka åtgärder kommunen skall vidta. Rättighetsprövningen omfattar även med vilken frekvens insatsen skall ges och om beslutet skall gälla tills vidare eller för begränsad tid. Den enskildes speciella önskemål om när (t.ex. viss dag eller klockslag) beviljad insats skall utföras, var det skall ske, hur det skall ske eller vem som skall utföra den kan inte anses vara en del av rättighetsprövningen. Önskemålen får beaktas vid verkställighet av beslutet.

M.M. bestred genom sin gode man bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. M.M. är mycket påverkad av människor hon har omkring sig. Hon blir lätt otrygg och hon är extremt känslig för olika miljöer. Vid för stark stress får hon ångest med utagerande beteende. I lägerverksamheten i Onsala har hon trivts bra och mått bra. Insatsen har planerats utifrån hennes behov. Det kan inte anses vara goda levnadsvillkor för henne om den insats som hon tycker är bra och som kommunen tidigare funnit vara det bästa för henne plötsligt ändras. Någon ansökan om bostad har inte gjorts hos kommunen och det innebär därför inte goda levnadsvillkor för henne om hon skall behöva träna in sig för ett eventuellt framtida boende. Hon har under det år som nämnden tog bort korttidsvistelsen vid lägerverksamheten i Onsala inte erbjudits någon annan form av korttidsvistelse. Hon har vistats hemma och på daglig verksamhet och har mått mycket dåligt och fått många utbrott. Efter kammarrättens dom är hon tillbaka i sin gamla grupp och mår relativt bra och håller på att acklimatisera sig igen. Att ändra på detta ännu en gång vore förödande för henne.

På Regeringsrättens begäran yttrade sig Socialstyrelsen i målet. Efter att inledningsvis ha redogjort för relevanta bestämmelser och förarbetsuttalanden anförde Socialstyrelsen bl.a. följande.

Som - - - (= första och andra styckena i yttrandet i mål I) - - - överklagbart beslut (prop. 1992/93:159 s. 190).

- - -

Som framgått ovan anser Socialstyrelsen att det inte föreligger något principiellt hinder för en förvaltningsdomstol att ge vissa närmare föreskrifter om utformningen av den LSS-insats som skall tillhandahållas. M.M. har i ansökan framfört tydliga önskemål om insatsens utformning och även uppgivit att de insatser nämnden erbjuder inte är anpassade efter hennes behov. Som framgått av redogörelsen för lagstiftning och förarbeten bör den enskildes önskemål och behov så långt möjligt vara avgörande. Nämnden har, som beslutet får förstås, avslagit M.M:s ansökan med motiveringen att behovet tillgodoses genom erbjudande om vistelse i korttidshem i stadsdelens regi. Några faktiska hinder mot att efterkomma M.M:s uttryckliga önskemål om en oförändrad insats har nämnden dock inte gjort gällande. Inte heller i övrigt framkommer av handlingarna några omständigheter som talar emot att efterkomma M.M:s önskemål. Vid sådana förhållanden, och mot bakgrund även av vad som framkommit om M.M:s behov av kontinuitet avseende insatsernas utformning, anser Socialstyrelsen att lagstiftningens bestämmelser om den enskildes inflytande och medbestämmande över de insatser som ges medför att M.M:s önskemål skall tillmätas avgörande betydelse. Kammarrätten har enligt Socialstyrelsens mening därför haft fog för sitt avgörande.

Sveriges Kommuner och Landsting, som av Regeringsrätten beretts tillfälle att avge yttrande i målet, anförde bl.a. följande.

Det är - - - (= första och andra styckena i yttrandet i mål I) - - - saknas.

- - -

Som framgår ovan anser Sveriges Kommuner och Landsting att det är kommunen som ytterst måste få avgöra hur ett beslut skall verkställas. I det fall att Regeringsrätten är av en annan uppfattning vill förbundet även framföra följande. - Det aktuella ärendet rör en 40-årig kvinna, M.M., som bor tillsammans med sin mor som är god man och personlig assistent för henne. Behovet av personlig assistans har av försäkringskassan bedömts till 68 timmar per normal vecka (dvs. vecka då M.M. inte erhåller insatsen korttidsvistelse under helgen). Gode mannen/modern har dock endast begärt det antal timmar en anhöriganställd maximalt kan arbeta per vecka, dvs. 52. - Syftet med insatsen korttidsvistelse torde i en sådan situation inte kunna vara att avlasta modern i omvårdnadsarbetet. Den avlastning hon givetvis kan vara i behov av tillgodoses genom semester alternativt ett överlåtande av assistanstimmar till annan assistent. En möjlighet finns även att nyttja de 16 assistanstimmar i veckan som den gode mannen/personliga assistenten/modern tackat nej till. - Syftet kan inte heller vara rekreation då insatsen personlig assistans möjliggör rekreationsaktiviteter av olika slag. - Enligt Sveriges Kommuner och Landsting är det därför enbart M.M:s behov av insatsen för miljöombyte och möjlighet till personlig utveckling som kan ge henne rätt till den aktuella insatsen. Att leva som andra, så likt andra människors liv som möjligt innebär vanligtvis att man som 40-åring har ett eget boende. Av handlingarna framgår att planeringen är att M.M. skall flytta till eget boende (bostad med särskild service) då modern/den personlige assistenten (född 1943) pensioneras. Det framgår även att M.M. är psykiskt labil och att förändringar är ytterst påfrestande för henne. Kommunens bedömning att en träning inför en flyttning kan behöva pågå under relativt lång tid framstår som sannolik. I likhet med kommunen gör Sveriges Kommuner och Landsting bedömningen att M.M. torde ha behov av korttidsvistelse för att kunna frigöra sig från modern och förbereda henne så att hon så småningom klarar av att flytta till en egen bostad. Korttidsvistelserna skall därför verkställas i en sådan miljö att den framtida flyttningen underlättas. En lägervistelse tillgodoser inte det behovet.

Regeringsrätten (2007-07-05, Billum, Eliason, Hamberg, Brickman, Knutsson) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt - - - (= domskälen i mål I) - - - omvårdnadsarbetet (jfr RÅ 2006 ref. 66 II).

Mellan parterna är det ostridigt att M.M. i och för sig har rätt till insatsen korttidsvistelse. Frågan i målet är om insatsen skall ges i form av lägervistelse på ett visst utpekat läger och under ett visst antal helger eller om behovet kan tillgodoses på kommunens korttidsboende. Kommunen har i målet gjort gällande att lägervistelse för M.M. inte innebär någon träning och förberedelse inför hennes flyttning till ett eget boende. M.M. har å sin sida anfört att en flyttning kan ske först när hon är trygg och stabil och att ett byte av korttidsvistelse, med hänsyn till hennes funktionshinder, skulle vara ytterst påfrestande för henne.

Det har enligt Regeringsrättens mening inte framkommit annat än att M.M:s behov av rekreation och miljöombyte kan tillgodoses på ett korttidsboende. De skäl kommunen anfört för sitt ställningstagande är väl förenliga med de hänsynstaganden som enligt lagen skall göras vid val av insats för den enskilde. Någon rätt för den enskilde att kräva ett visst utpekat boende följer inte av LSS. Valet av boende får i princip hänföras till verkställigheten. Regeringsrätten finner att den av kommunen medgivna insatsen är tillräcklig för att tillförsäkra M.M. goda levnadsvillkor. Överklagandet skall därför bifallas.