HFD 2014 not 20

Not 20. Överklaganden av A.I. och B.I. i mål ang. bostadsbidrag. - Brittiska makarna A.I. och B.I., som vistats i Sverige sedan maj/juni 2009, ansökte den 6 december 2010 om bostadsbidrag. Försäkringskassan avslog deras ansökan eftersom de inte ansågs vara försäkrade för bosättningsbaserade förmåner. Vid omprövning den 16 juni 2011 vidhöll Försäkringskassan sitt beslut och anförde att uppehållsrätt är en förutsättning för att någon ska kunna anses som bosatt i Sverige. Enligt Försäkringskassans bedömning saknade makarna uppehållsrätt eftersom de inte var arbetstagare och inte heller hade tillräckliga medel för sin försörjning. - Makarnas överklaganden avslogs avFörvaltningsrätten i Växjö (2012-05-22, ordf. Juhlin)som anförde följande. Enligt egen uppgift har A.I. och B.I. varit bosatta i Sverige sedan maj 2009. De har således varit här en lång tid utan ha fått arbete. I utredningen anges att B.I. är inskriven på arbetsförmedlingen sedan den 15 juni 2009 och att A.I. är inskriven sedan den 4 juni 2011. Det finns emellertid inga uppgifter i utredningen som visar att de aktivt sökt arbete. Enligt förvaltningsrättens mening kan varken A.I. eller B.I. anses ha visat att de är aktivt arbetssökande i den mening som krävs för att uppehållsrätt ska föreligga. Såsom försäkringskassan funnit är de därmed inte berättigade till bosättningsbaserad förmån i form av bostadsbidrag. Överklagandet ska alltså avslås. - A.I. och B.I. överklagade hos Kammarrätten i Jönköping (2013-04-03, Lihuvudh, Grip, referent, Haglund) som avslog överklagandena och anförde följande. Bostadsbidrag är en bosättningsbaserad förmån. För att vara försäkrad för en sådan förmån krävs enligt 5 kap. 9 § socialförsäkringsbalken (2010:110) att man är bosatt i Sverige. Vid inflyttning till Sverige följer av 5 kap. 12 § att den som enligt utlänningslagen (2005:716) behöver ha uppehållstillstånd för att vistas här får en bosättningsbaserad förmån lämnas först när uppehållstillstånd har beviljats. Genom bestämmelser i utlänningslagen - vilka syftar bl.a. till att uppfylla Sveriges förpliktelser enligt rörlighetsdirektivet - kan dock en arbetssökande EES-medborgare ha uppehållsrätt i Sverige om han eller hon har kommit till Sverige för att söka arbete och har en verklig möjlighet att få en anställning (3 a kap. 3 § 2). Något krav på uppehållstillstånd finns inte för den som har sådan uppehållsrätt. - Den första frågan i målet gäller således om A.I. och B.I. har visat att de vid tidpunkten för Försäkringskassans beslut hade en verklig möjlighet att få anställning och därför hade uppehållsrätt i Sverige vid nämnda tidpunkt. Det är därvid inte av avgörande betydelse huruvida de enligt Migrationsverkets ställningstagande hade uppehållsrätt eller inte. Av utredningen i målet framgår att A.I. och B.I. ansökte om bostadsbidrag hos Försäkringskassan den 6 december 2010. De är brittiska medborgare, har två barn födda 2002 respektive 2008 och hade vid ansökningstillfället vistats i Sverige i cirka ett och ett halvt år. A.I. har under vistelsen i Sverige kontinuerligt sökt arbeten. Under perioden den 24 oktober 2011-23 april 2012 hade A.I. en tidsbegränsad anställning och familjen beviljades i anslutning härtill bl.a. bostadsbidrag. - A.I., som har god arbetslivserfarenhet och högre utbildning, hade vid tidpunkten för Försäkringskassans i målet aktuella beslut under nästan två år sökt ett mycket stort antal arbeten utan att, såvitt framgår av utredningen i målet, få någon anställning. Inte heller B.I. hade fått någon anställning trots att även hon har högre utbildning och arbetslivserfarenhet. Mot denna bakgrund bedömer kammarrätten att A.I. och B.I. vid tidpunkten i fråga inte kunde anses ha en verklig möjlighet att få anställning i den mening som avses i utlänningslagen. De kunde således inte på den grunden hävda uppehållsrätt i Sverige och rätt till bostadsbidrag vid tidpunkten för Försäkringskassans beslut. De av A.I. och B.I. åberopade avgörandena från EU-domstolen i mål C-292/89, Antonissen och C-138/02, Collins utgör inte anledning till annan bedömning. - A.I. och B.I. gör även gällande att familjen, oavsett invandringsstatus och utsikter att få anställning, hade rätt att begära bostadsbidrag, eftersom deras två barn, födda 2002 respektive 2008, genomgår utbildning på heltid i Sverige, och att om så inte skulle vara fallet detta skulle strida mot artikel 12 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen. Makarna I hänvisar i det sammanhanget även till EU-domstolens dom den 23 februari 2010 i mål C-480/08, Teixeira. - Förordning nr 1612/68 har den 16 juni 2011 ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen (förordning nr 492/2011) och dess artikel 12 motsvaras - i oförändrad lydelse - av artikel 10 i den nya förordningen. - Artikeln lyder som följer. ”Barnen till en medborgare i en medlemsstat som är eller har varit anställd i en annan medlemsstat ska ha tillträde till denna stats allmänna skolor, lärlingsutbildning och yrkesskolekurser på samma villkor som medborgarna i denna stat, om barnen bor där. - Medlemsstaterna ska främja alla bemödanden att göra det möjligt för dessa barn att delta i utbildningen under bästa möjliga förhållanden.” - EU-domstolens dom i mål C-480/08, Teixeira gällde frågan om uppehållsrätt för en portugisisk medborgare som hade arbetat i Förenade kungariket och som hade stannat kvar där efter att ha slutat arbeta. Hon saknade egna medel och hade ansökt om bistånd avseende bostad. Hon hade den faktiska vårdnaden om en dotter som hade skrivit in sig på en yrkesutbildning i Förenade kungariket. EU-domstolen konstaterade att under sådana omständigheter som gällde i det aktuella målet kan en medborgare i en medlemsstat, som har varit anställd i en annan medlemsstat där dennes barn genomgår en utbildning, göra gällande en uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten i egenskap av förälder som har den faktiska vårdnaden enbart med stöd av artikel 12 i förordning nr 1612/68, utan att det krävs att villkoren i rörlighetsdirektivet är uppfyllda. - Kammarrätten anser att varken den redovisade EU-domen eller artikel 12 i förordning nr 1612/68 (numera artikel 10 i förordning nr 492/2011) medför att A.I. och B.I. ska tillerkännas uppehållsrätt, eftersom ingen av makarna I var eller hade varit anställd i Sverige vid tidpunkten för Försäkringskassans beslut. Den omständigheten att A.I. vid en senare tidpunkt fått anställning i Sverige kan därvid inte tillmätas någon betydelse i det sammanhanget. - Kammarrätten finner sammanfattningsvis att det som A.I. och B.I. anfört inte utgör skäl för annan bedömning än den att Försäkringskassan hade fog för att avslå A.I:s och B.I:s ansökan om bostadsbidrag. - Överklagandet ska således avslås. - Makarna I yrkade hos Högsta förvaltningsdomstolen att de skulle beviljas bostadsbidrag och anförde bl.a. följande. Vid bedömningen av om de haft en verklig möjlighet att få anställning i Sverige har inte beaktats att A.I. senare har fått arbete. Att kräva att EU-medborgare ska ha anställning i Sverige för att beviljas bostadsbidrag utgör indirekt diskriminering enligt artiklarna 2 och 3 i rådets direktiv 2000/43/EG om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska tillhörighet. - Försäkringskassanyrkade att Högsta förvaltningsdomstolen skulle upphäva domstolarnas avgöranden och visa målet åter till kassan. Försäkringskassan anförde bl.a. följande. Det är oklart om det finns rättsligt stöd för att, vid tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, avslå en ansökan om förmån på den grunden att uppehållsrätt saknas. I förordningen finns inga krav på laglig vistelse som en förutsättning för att den ska få tillämpas. Om lagvalsreglerna i förordningen pekar ut svensk lagstiftning som tillämplig, så ska någon ytterligare bedömning av om sökanden uppfyller kraven enligt nationell rätt för att vara försäkrad inte göras. Försäkringskassan har sedan införlivandet av Europaparlamentets och rådets direktiv nr 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier tagit ställning till uppehållsrätten vid bedömning av om en person omfattas av svensk socialförsäkringslagstiftning. Man har därvid sökt stöd i 5 kap. 12 § socialförsäkringsbalken, som fastställer från vilken tidpunkt en bosättningsbaserad förmån kan betalas ut till den som behöver ha uppehållstillstånd. Försäkringskassan anser inte längre att den tolkningen är möjlig. Bedömning av en persons bosättning enligt förordning 883/2004 ska göras enligt EU-rättsliga kriterier och inte utifrån socialförsäkringsbalken. - Högsta förvaltningsdomstolen (2014-04-15, Jermsten, Almgren, Nord, Saldén Enérus, Silfverberg): Skälen för avgörandet.Rättslig reglering. - Bostadsbidrag är en bosättningsbaserad förmån (5 kap. 9 § socialförsäkringsbalken). En person anses bosatt i Sverige om han eller hon har sitt egentliga hemvist här i landet (5 kap. 2 §). Den som kommer till Sverige och kan antas komma att vistas här under längre tid än ett år ska anses vara bosatt här i landet (5 kap. 3 §). - Bostadsbidrag till barnfamiljer kan, såvitt nu är av intresse, lämnas i form av bidrag till kostnader för bostad och särskilt bidrag för hemmavarande barn (95 kap. 2 § socialförsäkringsbalken). Sådant bidrag till kostnader för bostad lämnas endast för en bostad där den försäkrade är bosatt och folkbokförd (96 kap. 2 §). Särskilt bidrag för hemmavarande barn kan lämnas bl.a. till försäkrad som har vårdnaden om och varaktigt bor tillsammans med barn (96 kap. 3 och 4 §§). - Den som efter inflyttning i Sverige anses vara bosatt i Sverige ska enligt 3 § folkbokföringslagen (1991:481) folkbokföras. Folkbokföring innebär fastställande av en persons bosättning (1 §). Enligt lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 2014 (SFS 2013:380) får en utlänning som måste ha uppehållsrätt för att få vistas i Sverige folkbokföras endast om detta villkor är uppfyllt eller om det finns synnerliga skäl för att han eller hon ändå ska folkbokföras (4 §). - Enligt 3 a kap. 3 § utlänningslagen har en EES-medborgare uppehållsrätt bl.a. om han eller hon har kommit till Sverige för att söka arbete här och har en verklig möjlighet att få anställning eller har tillräckliga tillgångar för sin och sina familjemedlemmars försörjning och har en heltäckande sjukförsäkring för sig och familjemedlemmarna som gäller i Sverige. - Högsta förvaltningsdomstolens bedömning. - Bostadsbidrag till kostnader för bostad kan lämnas till kostnader för en bostad där den försäkrade är bosatt och folkbokförd. A.I. och B.I. hade vid tidpunkten för Försäkringskassans beslut inte uppehållsrätt i Sverige och har på den grunden vägrats bostadsbidrag. - Något krav på uppehållsrätt i Sverige uppställs varken i reglerna om bostadsbidrag eller i socialförsäkringsbalkens bestämmelser om bosättning. Bosättningsbegreppet inom socialförsäkringen har i princip samma innehåll som inom folkbokföringen (prop. 1998/99:119 s. 86 ff.). I folkbokföringslagen finns sedan den 1 januari 2014 ett krav på uppehållsrätt för folkbokföring. - A.I. och B.I. var redan vid tidpunkten för Försäkringskassans beslut den 16 juni 2011 folkbokförda i Sverige och hade bott här sedan två år tillbaka. De får därför anses var bosatta här i socialförsäkringsbalkens mening. Försäkringskassan har därför inte haft fog för att avslå ansökningen om bostadsbidrag på grund av att uppehållsrätt saknats. - Det ankommer på Försäkringskassan att pröva om övriga förutsättningar för bostadsbidrag är uppfyllda. Målet ska därför visas åter till Försäkringskassan för handläggning. - Högsta förvaltningsdomstolens avgörande. Högsta förvaltningsdomstolen upphäver underinstansernas avgöranden och visar målet åter till Försäkringskassan för handläggning. - (mål nr 2785-13, fd Holm)