HFD 2015:21

Unionens arbetslöshetskassa avslog i beslut den 13 januari 2011 L.P:s ansökan om arbetslöshetsersättning fr.o.m. den 1 december 2010. Enligt kassan kunde hans verksamhet i jord- och skogsbruk inte klassas som bisyssla i arbetslöshetsförsäkringens mening. I stället var han företagare. Beslutet ändrades inte vid omprövning den 31 januari 2011. L.P. överklagade arbetslöshetskassans beslut till Förvaltningsrätten i Stockholm som i dom den 17 april 2012 fann att verksamheten var en bisyssla enligt 39 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring, ALF. Förvaltningsrätten upphävde kassans beslut och visade målet åter till kassan för prövning av övriga förutsättningar för arbetslöshetsersättning. Kassan beslutade därefter den 25 april 2012 dels att L.P:s arbete i jord- och skogsbruket inte påverkade hans rätt till arbetslöshetsersättning fr.o.m. den 1 december 2010 under förutsättning att arbetet inte var av mer än viss begränsad omfattning, dels att bevilja honom arbetslöshetsersättning fr.o.m. sistnämnda dag. Kassakort för fyra veckor hade getts in i december 2010. Efter uppmaning från kassan gav L.P. den 25 juni 2012 in kassakort för tiden den 27 december 2010 - den 1 maj 2011. Arbetslöshetskassan beslutade den 26 juni 2012 att avvisa dessa ansökningar om ersättning med motiveringen att de kommit in för sent och det inte framkommit synnerliga skäl att ändå bevilja ersättning. Beslutet ändrades inte vid omprövning den 25 juli 2012.

L.P. överklagade omprövningsbeslutet till förvaltningsrätten och yrkade att det skulle upphävas samt att han skulle förklaras berättigad till arbetslöshetsersättning från och med den 27 december 2010 till och med den 1 maj 2011. Han anförde bl.a. följande. Det kan inte vara lagstiftarens intention att 47 a § ALF ska vara tillämplig på förevarande situation. Det sätter den enskildes grundläggande rätt ur spel då det de facto leder till att en ändring av kassans beslut genom domstolsprövning inte får ett faktiskt genomslag. Det föreligger inte någon skyldighet för den enskilde att skicka in kassakort till arbetslöshetskassan under den tid som en tvist prövas av domstol. Den ursprungliga ansökan som han kommit in med måste i aktuellt fall ses som ansökan för hela perioden. Utifrån vad som anges i bestämmelsens förarbeten görs det gällande att den måste ta sikte på första gången man gör anspråk på ersättning och i vart fall inte på den situation som är för handen i aktuellt mål. Syftet med bestämmelsen kan inte vara att den försäkrades rätt till verkställighet av en lagakraftvunnen dom ska förtas. Vid tvist där arbetslöshetskassan avslår den försäkrades ansökan om arbetslöshetsersättning finns det inte några incitament för den försäkrade att fortsätta skicka in kassakort till arbetslöshetskassan. - Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF, har bemyndigats att meddela föreskrifter om på vilken blankett eller annars på vilket sätt ansökan om ersättning ska ske; 30 § förordningen (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring. När en enskild inte kommer in med ansökan på den blankett eller annars på det sätt som IAF har meddelat har arbetslöshetskassan således rätt att be den enskilde att komplettera sin ansökan på viss blankett och med de uppgifter som arbetslöshetskassan behöver för att kunna ta ställning till rätten till ersättning. IAF kan däremot inte ha rätt att begränsa lagstiftningen på så sätt att 47 a § ALF skulle innebära att en fullständig och korrekt ifylld ansökan måste ha inkommit inom nio månader från den sista dagen i den tidsperiod som ansökan avser för att inte rätten till ersättning ska förloras. Att den enskilde kommer in med en ansökan på annat sätt än genom kassakort inom nio månader är således tillräckligt för att tidsfristen i 47 a § ALF ska vara bruten. - L.P. hänvisade vidare till Förvaltningsrätten i Stockholms dom den 12 september 2012 i mål 25842-11.

Arbetslöshetskassan ansåg att överklagandet skulle avslås och anförde bl.a. följande. De omständigheter som L.P. anför kan svårligen anses utgöra sådana synnerliga skäl som avses i 47 a § ALF. Det är inte orimligt att förvänta sig att en sökande som har motsatt sig ett beslut om avslag fortsätter att skicka in kassakort för den period som han eller hon anser sig vara ersättningsberättigad till dess att saken är slutligt avgjord. Mot bakgrund av vad som anges i förarbetena går det svårligen att sluta sig till annat än att det med ansökan i 47 a § ALF avses ett kassakort. Information om den s.k. niomånadersregeln har funnits på arbetslöshetskassans hemsida sedan december 2009.

Arbetslöshetskassan överklagade förvaltningsrättens dom och yrkade att kammarrätten skulle fastställa arbetslöshetskassans beslut att avvisa L.P:s ansökan om arbetslöshetsersättning för perioden den 27 december 2010 - den 1 maj 2011. Kassan anförde bl.a. följande. Det finns inte synnerliga skäl i L.P:s fall för att han ska anses ha rätt till ersättning. Det är inte orimligt att begära att en sökande som har nekats rätt till ersättning fortsätter att skicka in kassakorten för den tid han eller hon gör anspråk på ersättning under domstolsprocessens gång. Även en sökande som först i en högre instans har bedömts kvalificera sig till ersättning måste uppfylla de allmänna villkoren för rätt till ersättning under den tid som domstolsprocessen har pågått och för vilken han eller hon gör anspråk på ersättning. En process i domstol kan ta lång tid och att på ett korrekt sätt fylla i kassakorten för förfluten tid torde bli svårare ju längre tid som har gått. Informationen på arbetslöshetskassans hemsida får anses vara tillräcklig.

L.P. bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Det måste anses vara orimligt att kräva av den försäkrade att vid de i målet aktuella förhållandena fortsätta att skicka in kassakort till arbetslöshetskassan när denna har skiljt sig från ärendet och det föreligger osäkerhet i frågan om hur lång tid domstolsprocessen kommer att ta. Enligt förarbetena ska ledning för vad som ska utgöra synnerliga skäl hämtas från det som gäller vid laga förfall. Det är således inte endast absoluta hinder som godtas. - Det är den första ansökan om ersättning som utgör en ansökan. Först när arbetslöshetskassan har meddelat att en rätt till ersättning föreligger framstår det som naturligt och ändamålsenligt att skicka in kassakort. Den som överklagar ett negativt omprövningsbeslut till förvaltningsrätten visar genom överklagandet att han eller hon anser sig ha rätt till nekad ersättning. En tvist avseende rätten till ersättning kan pågå från ett par månader upp till flera år. Att då endast ha en allmän information på hemsidan om att en ansökan ska skickas in inom nio månader från sista dagen i perioden som ansökan avser som stöd för att den enskilde ska förstå att samtliga kassakort måste skickas in kontinuerligt under hela den tid som tvisten om ersättning pågår för att en bifallsdom ska kunna verkställas är inte rimligt, proportionerligt eller förutsägbart. Det är en grundläggande rättsäkerhetsfråga att arbetslöshetskassan på detta sätt inte ska kunna undgå att verkställa en dom som är till den enskildes fördel. Vid dessa förhållanden måste i vart fall ventilen om synnerliga skäl vara tillämplig.

L.P. överklagade kammarrättens dom och yrkade att Högsta förvaltningsdomstolen skulle upphäva domen och förklara honom berättigad till arbetslöshetsersättning i enlighet med ingivna kassakort. Han anförde bl.a. följande. Kammarrätten har fäst särskild vikt vid att hans initiala ansökan avslogs utan angivande av slutdatum. Han har haft fog för att uppfatta arbetslöshetskassans beslut om att han inte hade rätt till ersättning som ett beslut som gällde tills vidare, antingen till dess han avvecklat sitt företag eller till dess att förvaltningsdomstol kommit fram till en annan bedömning. För en enskild sökande utgör den initiala ansökningen den naturliga ansökan för hela perioden och kassakorten något som kompletterar denna ansökan. Regelverket har varit otydligt och det kan inte förutsättas att sökanden på egen hand ska kunna tolka bestämmelserna. Av informationen på kassans hemsida har inte tydligt framgått att en prövning i sak förutsätter att kassakort kommit in till kassan i rätt tid.

IAF bestred bifall till överklagandet. Inspektionen anförde bl.a. att den allmänna information som fanns på kassans hemsida får anses ha varit tillräcklig och att den omständigheten att L.P. inte informerats om att han skulle fortsätta att skicka in kassakort i avvaktan på domstolens prövning inte utgör synnerliga skäl.