HFD 2017 not 5
Beslut den 10 januari 2017 i mål 3000-16
Bakgrund
Med aktiv näringsverksamhet avses, enligt 2 kap. 23 § inkomstskattelagen (1999:1229), en näringsverksamhet i vilken den som är skattskyldig för verksamheten har arbetat i inte oväsentlig omfattning. Annan näringsverksamhet anses som passiv. Klassificeringen har betydelse bl.a. för rätten till skattereduktion för arbetsinkomster (jobbskatteavdrag) och grundavdrag vid inkomstbeskattningen samt för socialförsäkringsförmåner och uttag av socialavgifter.
B.B. äger tillsammans med sin hustru drygt fyra hektar skogsmark. Hans arbete i skogsbruket har bestått i bl.a. plantering, röjning och gallring av skogen och uppgått till i genomsnitt ca 30 timmar per år. För mer krävande arbeten såsom andragallring och slutavverkning har han anlitat ett skogsföretag.
Under hösten 2015 slutavverkades två hektar genom skogsföretagets försorg. Ersättningen för avverkningsrätten uppgår till ca 325 000 kr och ska i enlighet med en betalningsplan fördelas över åren 2015–2017. B.B. avser att utnyttja specialregeln om beskattningstidpunkt för avverkningsrätter i 21 kap. 2 § inkomstskattelagen och ta upp ersättningen till beskattning samma år.
Genom ansökan om förhandsbesked ville B.B. få veta om inkomsten från skogsbruket skulle anses vara resultatet av aktiv eller passiv näringsverksamhet.
Skatterättsnämnden fann att B.B. skulle anses bedriva aktiv näringsverksamhet.
Yrkanden m.m.
Skatteverket yrkar att Högsta förvaltningsdomstolen, med ändring av Skatterättsnämndens förhandsbesked, ska förklara att B.B. bedriver passiv näringsverksamhet.
B.B. anser att Skatteverkets överklagande ska avslås.
Skälen för avgörandet
Målet avser frågan om ett skogsbruk ska anses som aktiv eller passiv näringsverksamhet beskattningsåren 2015–2017. Till grund för prövningen ligger uppgifter i en ansökan om förhandsbesked som gavs in hösten 2015.
Utgångspunkten är att en prövning av om en näringsverksamhet är aktiv eller passiv ska göras för varje beskattningsår för sig. En tillfällig ändring av näringsidkarens aktivitetsgrad under något enstaka beskattningsår bör dock inte medföra att verksamheten ändrar karaktär (prop. 1993/94:50 s. 223).
Bedömningen av en verksamhets karaktär som aktiv eller passiv är i hög grad beroende av förhållandena i det enskilda fallet och den aktualiserar därmed frågor av utpräglad utrednings- och beviskaraktär som lämpar sig mindre väl att pröva inom ramen för ett förhandsbesked.
B.B. har inte inkommit med någon utredning som gör det möjligt att avgöra i vilken omfattning och med vilka uppgifter han kommer att arbeta i verksamheten under åren 2015–2017. Redan av detta skäl anser Högsta förvaltningsdomstolen att vad som framkommit i målet inte utgör ett tillräckligt säkert underlag att grunda en bedömning av verksamhetens karaktär på. Skatterättsnämnden borde därför inte ha prövat ansökningen. Förhandsbeskedet ska undanröjas och ansökningen avvisas.
Domslut
Högsta förvaltningsdomstolens avgörande
Högsta förvaltningsdomstolen undanröjer förhandsbeskedet och avvisar ansökningen.
I avgörandet deltog justitieråden Jermsten , Knutsson , Silfverberg , Askersjö och Baran . Föredragande var justitiesekreteraren Stina Pettersson.
_______________________________________
Skatterättsnämnden (2016-05-18, André, ordförande, Pettersson, Dahlberg, Eng, Jönsson, Påhlsson och Werkell):
Förhandsbesked :
B.B. ska anses bedriva aktiv näringsverksamhet.
Motivering:
Förutsättningar att lämna ett förhandsbesked
Enligt 5 § lagen (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor får, efter ansökan av en enskild, förhandsbesked lämnas i en fråga som avser sökandens skattskyldighet eller beskattning om det är av vikt för sökanden eller för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning.
I detta fall hade B.B. redan vidtagit samtliga åtgärder som han vill ha bedömda när ansökan lämnades in till Skatterättsnämnden i december 2015. Med hänsyn härtill och då det inte finns några handlingsalternativ som kan medföra annan bedömning i fråga om aktiviteten i verksamheten kan det inte anses vara av vikt för B.B. att ett förhandsbesked lämnas (jfr HFD 2015 ref. 78).
Frågan är då om det kan anses vara av vikt för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning att ett sådant besked lämnas.
Av vad som upplysts i ärendet och med hänsyn till dels den begränsade praxis som finns på området, dels att frågan berör många skattskyldiga anser Skatterättsnämnden att det finns ett allmänt intresse av ett vägledande avgörande i den aktuella frågan (se t.ex. Jan Antonsson, Urban Rydin, Skatt på skog, andra upplagan s. 149–153).
Det får därför enligt Skatterättsnämndens uppfattning anses vara av vikt för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning att ett förhandsbesked lämnas.
Av praxis framgår att frågor om skattereduktion för hushållsarbete enligt 67 kap.inkomstskattelagen kan prövas inom ramen för förhandsbesked (jfr RÅ 2010 ref. 109, HFD 2012 ref. 47 och HFD 2016 ref. 11, med HFD 2014 ref. 74).
Frågor som har betydelse för skattereduktion för arbetsinkomster bör behandlas på samma sätt.
Förutsättningar för att lämna ett förhandsbesked föreligger därmed.
Sakfrågan
B.B. har under 45 år drivit ett skogsbruk om drygt 4 hektar på en fastighet som han äger tillsammans med sin hustru. Han har planerat och ansvarat för allt arbete. De löpande arbetsuppgifterna som plantering, gallring och röjning har han i princip utfört helt på egen hand. Endast andragallring och slutavverkningen, som är av mer kvalificerat slag, har han låtit utomstående göra.
Av praxis framgår att verksamhet avseende skogsbruk på en fastighet om drygt 30 hektar ansågs utgöra aktiv näringsverksamhet i ett fall där den skattskyldige själv utförde allt arbete. Detta trots att arbetsinsatsen i sig var av begränsad omfattning (RÅ 2002 ref. 15).
I rättsfallet dras paralleller till fåmansföretagsreglerna i 57 kap. som bygger på en avgränsning mellan arbete och kapitalförvaltning vid bedömning av om den skattskyldige eller någon närstående varit verksam i betydande omfattning. På det området finns numera exempel från praxis beträffande fastighetsförvaltning i fåmansföretag som visar att verksamhetskravet ansetts uppfyllt trots att de egna arbetsinsatserna var tidsmässigt begränsade och att mer kvalificerade arbetsuppgifter upphandlats (HFD 2013 ref. 11, I och II).
Det nu aktuella fallet rör en betydligt mindre skogsfastighet än den i 2002 års rättsfall men arbetenas karaktär är av jämförbart slag. Den omständigheten att B.B. i sin verksamhet uppdragit åt utomstående att utföra vissa arbetsuppgifter bör enligt Skatterättsnämnden inte leda till någon annan bedömning än den som gjordes i 2002 års fall.
Mot denna bakgrund är Skatterättsnämndens slutsats att det av B.B. bedrivna skogsbruket på fastigheten ska anses utgöra aktiv näringsverksamhet.