HFD 2018 not 22
Dom den 14 september 2018 i mål 1765-18
Bakgrund
Vid havet, insjöar och vattendrag gäller ett generellt strandskydd som omfattar land- och vattenområdet intill 100 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Syftet med strandskyddet är att långsiktigt trygga förutsättningarna för allemansrättslig tillgång till strandområden och att bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet på land och i vatten. Länsstyrelsen får i det enskilda fallet besluta att utvidga strandskyddsområdet till högst 300 meter från strandlinjen, om det behövs för att säkerställa något av strandskyddets syften. Länsstyrelsen får vidare besluta att upphäva strandskyddet i ett område om det är uppenbart att området saknar betydelse för att tillgodose strandskyddets syften.
E.P. och L.P. äger fastigheten Värmdö Kalvön 1:1. Länsstyrelsen beslutade år 2014 om utvidgat strandskydd för Värmdö kommun. Beslutet innebar att fastigheten Kalvön 1:1 fortsatt skulle omfattas av 300 meter strandskydd.
E.P. och L.P. ansökte hos länsstyrelsen om att beslutet om utvidgat strandskydd skulle upphävas såvitt avser fastigheten Kalvön 1:1.
Länsstyrelsen beslutade att inte upphäva strandskydd för fastigheten. Som skäl angav länsstyrelsen bl.a. följande. Kalvön ligger inom ett kust- och skärgårdslandskap och omfattas av riksintresse för bl.a. naturvård och friluftsliv. Fastigheten Kalvön 1:1 är skogsbeklädd och obebyggd så när som på några byggnader invid Hemviken. Det är viktigt att säkerställa att Kalvön förblir allemansrättsligt tillgänglig eftersom Kalvöns obebyggda sammanhängande strandområde har stor betydelse för strandskyddets syften. Det fanns därmed enligt länsstyrelsen inte skäl att ändra strandskyddsgränsen på fastigheten Kalvön 1:1.
regeringen
E.P. och L.P. överklagade länsstyrelsens beslut till regeringen och anförde bl.a. följande. Länsstyrelsen har inte gjort en individuell bedömning av förhållandena på deras fastighet. Beslutet baseras på felaktiga uppgifter. På ön finns t.ex. inte några ostörda badklippor eller lugna ankarvikar. Stränderna är smala och består huvudsakligen av berg. Barrskogen är inte unik. Fastighetens skogsbestånd har dessutom minskat till cirka en tredjedel till följd av en skogsavverkning år 2014.
Regeringen avslog deras överklagande. Regeringen fann att det inte kunde anses uppenbart att aktuella strandområden på Kalvön saknade betydelse för strandskyddets syften och att det inte kommit fram några omständigheter som utgjorde skäl att ändra länsstyrelsens beslut.
Yrkanden m.m.
E.P. och L.P. ansöker om rättsprövning av regeringens beslut. De vidhåller att det utvidgade strandskyddet inte är påkallat, att en individuell bedömning inte har gjorts och att det föreligger felaktiga uppgifter i ärendet. För det fall Högsta förvaltningsdomstolen beslutar att regeringens beslut ska stå fast yrkar de ersättning för ianspråktagen mark.
Skälen för avgörandet
Rättslig reglering m.m.
Av 1 § lagen (2006:304) om rättsprövning av vissa regeringsbeslut framgår att en enskild får ansöka om rättsprövning av sådana beslut av regeringen som innefattar en prövning av den enskildes civila rättigheter eller skyldigheter i den mening som avses i artikel 6.1 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Enligt 7 § samma lag ska Högsta förvaltningsdomstolen upphäva regeringens beslut om det strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden har angett eller som klart framgår av omständigheterna. Detta gäller dock inte om det är uppenbart att felet saknar betydelse för avgörandet.
Rättsprövningen innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som faktabedömning och bevisvärdering samt frågan om beslutet strider mot kraven på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är så utformade att det föreligger en viss handlingsfrihet vid beslutsfattandet, omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten (jfr prop. 1987/88:69 s. 23–25 och 234).
Enligt 7 kap. 13 § miljöbalken gäller strandskydd vid havet och vid insjöar och vattendrag. Strandskyddet syftar till att långsiktigt trygga förutsättningarna för allemansrättslig tillgång till strandområden och att bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet på land och i vatten.
Av 14 § följer att strandskyddet omfattar land- och vattenområdet intill 100 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd (strandskyddsområde) och att länsstyrelsen i det enskilda fallet får besluta att utvidga strandskyddsområdet till högst 300 meter från strandlinjen, om det behövs för att säkerställa något av strandskyddets syften.
Enligt 18 § får länsstyrelsen i det enskilda fallet besluta att upphäva strandskyddet i ett område, bl.a. om det är uppenbart att området saknar betydelse för att tillgodose strandskyddets syften.
Högsta förvaltningsdomstolens bedömning
Högsta förvaltningsdomstolen har inte laglig möjlighet att pröva yrkandet om ersättning. Det yrkandet ska därför avvisas.
De i målet tillämpliga bestämmelserna i miljöbalken är allmänt hållna och ger myndigheterna ett förhållandevis stort utrymme för bedömningar. I målet har inte kommit fram att regeringen vid beslutsfattandet skulle ha felbedömt fakta eller överskridit gränserna för det handlingsutrymme som de aktuella bestämmelserna ger eller att det vid handläggningen har förekommit något fel som kan ha påverkat utgången i ärendet. Det framgår inte heller klart av omständigheterna i målet att beslutet på annat sätt strider mot någon rättsregel. Regeringens beslut ska därför stå fast.
Domslut
Högsta förvaltningsdomstolens avgörande
Högsta förvaltningsdomstolen avvisar yrkandet om ersättning.
Högsta förvaltningsdomstolen förklarar att regeringens beslut ska stå fast.
I avgörandet deltog justitieråden Jermsten, Nord, Askersjö, Andersson och von Essen. Föredragande var justitiesekreteraren Charlotta Nyhlén.
_______________________________________
Regeringen (Miljö- och energidepartementet 2018-02-22):
Enligt 18 kap. 1 § 1 miljöbalken prövar regeringen efter överklagande beslut av statliga myndigheter i frågor som bl.a. rör upphävande av strandskyddsområden, utom när det gäller frågor om ersättning.
Regeringen har i detta ärende endast att pröva länsstyrelsens beslut att avslå ansökan om upphävande av strandskydd på fastigheten Värmdö Kalvön 1:1. Frågor som rör ersättning prövas således inte inom ramen för detta ärende.
Strandskydd råder vid havet, insjöar och vattendrag och omfattar land- och vattenområden intill 100 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Strandskyddsområdet får i det enskilda fallet utvidgas till högst 300 meter från strandlinjen om det behövs för att säkerställa något av strandskyddets syften.
Av 7 kap. 18 § 1 miljöbalken framgår att länsstyrelsen i det enskilda fallet får besluta att upphäva strandskyddet i ett område om det är uppenbart att området saknar betydelse för att tillgodose strandskyddets syften.
Av handlingarna i ärendet framgår att aktuell fastighet på Kalvön omfattas av såväl generellt som utvidgat strandskydd enligt 7 kap. 14 § miljöbalken. Det framgår vidare att fastigheten är belägen inom område av riksintresse för naturvård, friluftsliv och delvis kulturmiljövård enligt 3 kap. 6 § miljöbalken samt ingår i område som enligt 4 kap.miljöbalken med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns i området i sin helhet är av riksintresse.
Strandskyddet syftar till att långsiktigt trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och att bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet. Med hänsyn till områdets dokumenterade natur- och friluftsvärden, samt mot bakgrund av vad som i övrigt framkommit i ärendet, konstaterar regeringen att det inte kan anses uppenbart att aktuella strandområden på Kalvön saknar betydelse för att tillgodose strandskyddets syften. Det saknas således förutsättningar att upphäva strandskyddet på fastigheten Värmdö Kalvön 1:1 på det sätt som E.P. och L.P. önskar. Regeringen instämmer således i länsstyrelsens bedömning och finner, vid en avvägning mellan allmänna och enskilda intressen, att det inte framkommit några omständigheter som utgör skäl att ändra länsstyrelsens beslut. Vad E.P. och L.P. anfört föranleder ingen annan bedömning. Deras överklagande bör därför avslås. – Regeringen avvisar yrkandet om ersättning. – Regeringen avslår överklagandet.