MD 2011:18

KÄRANDESpecsavers Sweden AB, Box 205, 401 23 GöteborgOmbud: advokaten S. B., B. & McK. Advokatbyrå, Box 180, 101 23 Stockholm

SVARANDESynsam Service Aktiebolag, Box 30153, 104 25 StockholmOmbud: advokaterna M. E. och N. Å., Advokatfirman C., Box 7557,03 93 Stockholm

SAKENMarknadsföring av glasögon - omprövning enligt 53 § MFL

_______________________

DOMSLUT

YRKANDEN M.M.

Specsavers Sweden AB (Specsavers) har yrkat att Marknadsdomstolen

1) upphäver förbudet 1 a) i domen MD 2008:1 för Specsavers

”att vid marknadsföring av bolagets förmånserbjudande om ˈ2 för 1ˈ eller andra liknande erbjudanden med väsentligen samma innebörd använda beteckningen ˈ0:-ˈ på sätt som ger intryck av att varor kan erhållas utan motprestation när så inte är fallet.”,

2) upphäver åläggandet 2 a) i domen MD 2008:1 för Specsavers

”att vid marknadsföring av bolagets förmånserbjudande om ˈ2 för 1ˈ eller andra liknande erbjudanden med väsentligen samma innebörd tydligt redovisa de villkor och begränsningar som gäller för erbjudandet.”.

Synsam Service Aktiebolag (Synsam) har medgett Specsavers talan.

GRUNDER OCH UTVECKLING AV TALAN

Specsavers

Under 2006 väckte Synsam talan mot Specsavers marknadsföring. Talan avsåg bl.a. tidningsannonser med ”2 för 1”-erbjudanden där två olika par glasögon fanns avbildade. Vid det ena paret glasögon angavs ett pris, 995:- eller 1 695:-, och vid det andra paret angavs 0:-. I annonserna fanns även ytterligare information om villkoren för erbjudandena. ”2 för 1”-erbjudandena marknadsfördes också genom TV-reklam och på bolagets webbplats där informationen avseende villkoren för erbjudandena var mer begränsad. Efter prövning fann Marknadsdomstolen att marknadsföringen i vissa avseenden var vilseledande och meddelade bl.a. det förbud som framgår av Specsavers yrkande 1 ovan. Vidare ålade Marknadsdomstolen Specsavers att lämna information på sätt som framgår av Specsavers yrkande 2 ovan. Förbuden och åläggandena mot Specsavers i avgörandet MD 2008:1 är meddelade enligt den tidigare marknadsföringslagen (1995:450).

Den 1 juli 2008 trädde en ny marknadsföringslag ikraft (2008:486), MFL. Den nya lagen innebär en implementering av EU-direktivet 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder.

En viktig förändring är kravet på att en marknadsföringsåtgärd måste ha en sannolik ekonomisk effekt på mottagaren för att åtgärden ska kunna bedömas vara lagstridig, det s.k. transaktionstestet. Vidare finns till direktivet och MFL en s.k. svart lista där affärsmetoder, som under alla omständigheter är otillbörliga, räknas upp. I punkten 20 anges som vilseledande affärsmetod att beskriva en produkt som ”gratis”, ”kostnadsfri”, ”utan avgift” eller liknande om konsumenten måste betala annat än den oundvikliga kostnaden för att svara på affärsmetoden och hämta eller betala för leveransen av produkten. Listan har relevans för erbjudanden om ”0:-”.

I den tidigare marknadsföringslagen fanns en bestämmelse i 13 § om uppgifter som skulle lämnas vid s.k. förmånserbjudanden. Denna bestämmelse låg till grund för åläggandet mot Specsavers. Bestämmelsen saknar dock motsvarighet i direktivet om otillbörliga affärsmetoder och har därför utgått ur den nya MFL.

Avgörandet MD 2010:19 rörde optikerbranschen och Optik Smart Eyes AB:s (Smart Eyes) marknadsföring av glasögon. I marknadsföringen angavs att konsumenten kunde erhålla glasögon till ”FAST PRIS INKLUSIVE ALLT” för 995 kr beträffande enkelslipade glas och för 2 495 kr beträffande progressiva glas. Vidare angavs att det var frågan om ”Garanterat slutpris”. Trots att allt inte ingick i erbjudandet fann Marknadsdomstolen att marknadsföringen inte var vilseledande. Marknadsdomstolen menade att ”allt” inte innebar att konsumenten förväntar sig att välja fritt utan att det fasta priset avsåg ett ”basköp av glasögon”. Enligt tidigare marknadsföringslag tolkades reklambudskap i princip bokstavligt och ett uttryckssätt om att ”allt” ingick innebar typiskt sett att just allt ingick.

Avgörandet MD 2010:20 gällde Synoptik Sweden AB:s (Synoptik) marknadsföring av glasögon med ”2 för 1”-erbjudanden. Marknadsföringen var mycket snarlik den marknadsföring som föranledde förbud och åläggande mot Specsavers i avgörandet MD 2008:1. I bl.a. annonser och på butiksskyltar förekom bilder på två par glasögon med prisuppgiften 1 790 kr vid det ena paret och 0 kr vid det andra paret. Marknadsdomstolen bortsåg från sin tidigare praxis rörande erbjudanden om ”0:-” och liknande erbjudanden och fann, med hänvisning till MFL, direktivet 2005/29/EG och den svarta listan, att användningen av beteckningen ”0 kr” inte var vilseledande.

Synoptik marknadsförde även erbjudandena i reklamfilm och på webbplatsen. I reklamfilmerna och på webbplatsen förekom ingen eller sparsam information om villkoren och begränsningarna i erbjudandena. Även i detta avseende var marknadsföringen snarlik den som domstolen hade att bedöma i avgörandet MD 2008:1. Marknadsdomstolen meddelade ett åläggande som var betydligt mer inskränkt i förhållande till det åläggande som meddelats mot Specsavers.

Av redogörelsen ovan framgår att MFL innebär nya regler och nytt innehåll i förhållande till det som gällde tidigare. Marknadsdomstolens praxis har också ändrats med anledning därav. Snarlika erbjudanden beträffande glasögon har prövats enligt såväl den tidigare som den nya MFL och utgången har blivit annorlunda mot bakgrund av innehållet i den nya lagen (MD 2008:1 jämfört med MD 2010:19 och MD 2010:20). Tidigare meddelade förbud och ålägganden gäller dock alltjämt trots att lagen och praxis förändrats. Detta medför att Specsavers, på en mycket konkurrensutsatt marknad, är klart begränsad i sin utformning av bl.a. de populära erbjudandena om ”2 för 1” och liknande erbjudanden i förhållande till sina konkurrenter.

De förändrade förhållandena som numera råder bör därför föranleda en förnyad prövning enligt 53 § MFL av de frågor, förbud och ålägganden som omfattas av Specsavers yrkanden. En förnyad prövning kan inte medföra annat än att förbuden och åläggandena ska ändras i enlighet med Specsavers yrkanden.

Närmare om yrkande 1

Avgörandet MD 2010:20 rörde Synoptiks marknadsföring av glasögon med ”2 för 1”-erbjudanden. Marknadsföringen var mycket snarlik den marknadsföring som föranledde förbud och åläggande mot Specsavers i avgörandet MD 2008:1. Mot Synoptiks användande av ”0 kr” framställdes ett förbudsyrkande som var identiskt med det förbud som Marknadsdomstolen tidigare meddelat mot Specsavers i avgörandet MD 2008:1. I målet medgav Synoptik yrkandet i en något justerad utformning. Trots detta och med bortseende från Marknadsdomstolens tidigare praxis rörande erbjudanden om ”0:-” och liknande erbjudanden fann Marknadsdomstolen att det inte var vilseledande att använda beteck-ningen ”0 kr” i marknadsföring av glasögon med erbjudanden om ”2 för 1”.

Marknadsdomstolen nämnde sin tidigare praxis rörande uttrycket ”0:-”, som innebar att sådana uttryckssätt ansetts missvisande och otillbörliga när någon form av motprestation har krävts (MD 2000:7 och MD 2008:1). Därefter hänvisade Marknadsdomstolen till MFL och den svarta listan samt till EU-kommissionens guide (Commission Staff Working Document, Guidance on the implementation/application of directive 2005/29/EC on unfair commercial practices, s. 56). I guiden anges att punkten 20 i svarta listan inte hindrar näringsidkare från att använda ordet ”gratis”/”fritt” när konsumenter köper andra varor, t.ex. erbjudanden som ”köp en få en gratis” (”buy one get one free”), förutsatt att ansvaret för alla kostnader klargörs, kvaliteten eller sammansättning av den betalda varan inte har reducerats och priset för den betalda varan inte har ökats för att täcka kostnaden för leverans av den vara som erhålls ”gratis”. Vidare måste den produkt som är ”gratis” vara en tilläggsvara som är åtskild från den vara som konsumenten ska betala för.

Marknadsdomstolens slutsats var att eftersom den erhållna varan för ”0:-” kunde skiljas från den betalda varan och konsumenten inte hade behövt betala något extra för denna vara, så var Synoptiks användning av beteckningen ”0 kr” inte oförenlig med MFL.

Det är således uppenbart att Synoptiks erbjudande, som är nära nog identiskt med Specsavers erbjudande, bedömts annorlunda än Specsavers på grund av nya MFL. Det är således fråga om förändrade förhållanden som föranleder en förnyad prövning enligt 53 § MFL. Det aktuella förbudet mot Specsavers ska sålunda upphävas i enlighet med Specsavers yrkande.

Närmare om yrkande 2

Specsavers erbjudande om ”2 för 1”, som var föremål för prövning i avgörandet MD 2008:1, marknadsfördes också genom TV-reklam och på bolagets webbplats där informationen rörande villkoren för erbjudandena var mer begränsad än i annonserna. Marknadsdomstolen fann att informationen som lämnades i TV-reklamen och på bolagets webbplats i vissa avseenden var bristfällig.

Att nya MFL medfört en förändring av rättsläget och Marknadsdomstolens praxis framgår av det som angivits ovan. Detta var också förutsett i förarbetena till nya MFL. I propositionen till nya MFL anges att Marknadsdomstolens tidigare praxis synes gå längre och vara strängare vad gäller överdrifter i reklam än vad som är fallet i flera andra medlemsländer. Enligt utredningens mening talar bl.a. detta för att Marknadsdomstolens praxis kommer att behöva mjukas upp (se prop. 2007/08:115 s. 86). Beträffande bedömningen av om en åtgärd innefattar ett vilseledande utelämnande fordras att informationen är av väsentlig betydelse för konsumenten. Om brister i framställningen endast är bagatellartade eller oviktiga för konsumenten bör detta således inte föranleda något ingripande (se prop. 2007/08:115 s. 87).

Åläggandet mot Specsavers grundade sig på bestämmelsen i 13 § i 1995 års marknadsföringslag. Enligt den bestämmelsen skulle näringsidkare vid marknadsföring av förmånserbjudanden lämna tydlig information om villkoren för erbjudandet, erbjudandets beskaffenhet och värde, samt de tidsgränser och andra begränsningar som gäller för erbjudandet.

Åläggandet mot Specsavers synes grunda sig på bristande information rörande dels villkoren för erbjudandet, dels begränsningarna för erbjudandet. De villkor och begränsningar som utelämnats eller inte var tydliga i Specsavers reklamfilm, var enligt domen att det måste vara fråga om samma recept, att erbjudandet inte kunde kombineras med andra erbjudanden och beträffande tillvalen, t.ex. rörande ytbehandlingar.

De särskilda informationskraven som återfanns i 13 § i 1995 års lag saknar motsvarighet i direktivet om otillbörliga affärsmetoder och har därför utgått ur MFL. Liknande bestämmelser finns emellertid i någon mån i 12 § MFL. Relevant i nu aktuellt avseende är att vid köperbjudanden ska produktens utmärkande egenskaper och pris, på sätt som anges i prisinformationslagen (2004:347), framgå.

I avgörandet MD 2010:20 marknadsförde Synoptik ”2 för 1”-erbjudandena även genom reklamfilm och på webbplatsen. I reklamfilmerna och på webben förekom ingen eller sparsam information om villkoren och begränsningarna i erbjudandena. Även i detta avseende var marknadsföringen och bristerna snarlika de som var föremål för prövning i avgörandet MD 2008:1.

Mot Synoptiks marknadsföring gjordes i avgörandet MD 2010:20 gällande en rad informationsbrister och det framfördes ett yrkande om åläggande om information som var identiskt med det åläggande som meddelats mot Specsavers. Trots att bristerna i reklamfilmerna var nära nog identiska med bristerna i Specsavers reklamfilm meddelade Marknadsdomstolen ett åläggande som var betydligt mer inskränkt i förhållande till det åläggande som meddelats mot Specsavers. Synoptik ålades att vid marknadsföring av glasögon med bolagets erbjudande om ”2 för 1” eller andra liknande erbjudanden med väsentligen samma innebörd ange dels de begränsningar som rör priset på det par glasögon som konsumenten måste köpa för att kunna ta del av erbjudandet och det par glasögon som denne erhåller vid köpet, dels att det andra paret glasögon, som erhålls utan extra kostnad, avser ett begränsat sortiment av glas och bågar, om så är fallet.

Marknadsdomstolen fann således att Synoptik inte tydligt behövde redovisa alla de villkor och begränsningar som gällde för erbjudandet utan endast de begränsningar som rör priset på det första paret, och att det andra paret rör ett begränsat sortiment av bågar och glas, när så är fallet. Information om olika tillval som tunna glas, antireflexbehandlingar m.m. och kostnaderna för tillvalen rörande första och andra paret var inte erforderligt.

Specsavers ”2 för 1”-erbjudande innebar att konsumenten kunde erhålla två likadana par glasögon för priset av ett. I Synoptiks erbjudande var det inte möjligt utan det andra paret glasögon var av lägre värde och från ett begränsat sortiment. Åläggandet mot Synoptik rörande dels priset, dels att det är fråga om ett begränsat sortiment är relevant för Synoptiks erbjudande men inte för Specsavers erbjudande.

Av avgörandet MD 2010:19 framgår att utgångspunkten numera är ett ”basköp” av glasögon där information om alla villkor och begränsningar inte behöver lämnas. Specsavers ”2 för 1”-erbjudande avsåg sådant basköp beträffande båda paren glasögon.

Sammantaget medför det ovan angivna att det aktuella åläggandet mot Specsavers ska upphävas i sin helhet.

Synsam

Sedan 2008 finns en ny marknadsföringslag i Sverige, vilken medför delvis mindre strikta begränsningar för marknadsföring av ”2 för 1”-erbjudanden. Genom två rättsfall från 2010 har Marknadsdomstolen utstakat det nya rättsläget ännu tydligare. Det står nu klart att det inte längre är nödvändigt att, på samma sätt som tidigare, ange samtliga villkor som gäller för ett ”2 för 1”-erbjudande. Däremot måste fortfarande vissa grundläggande begränsningar avseende pris och sortiment anges om sådana finns. Dessa grundläggande villkor var inte direkt aktuella i 2008 års dom, eftersom Specsavers sannolikt hade uppfyllt dessa i sin marknadsföring.

Utvecklingen av rättsläget genom nya MFL och Marknadsdomstolens rättspraxis från 2010 medför att 2008 års dom mot Specsavers numera saknar verkan avseende de delar som gäller ”2 för 1”-erbjudanden. Det hade enligt Synsams uppfattning därför egentligen inte varit nödvändigt för Specsavers att väcka talan om en ändring av 2008 års dom. MFL:s nuvarande begränsningar för hur marknadsföring kan utformas gäller givetvis för alla aktörer på den svenska marknaden, inklusive Specsavers.

Mot ovan beskriven bakgrund medger Synsam de av Specsavers framställda ändringsyrkandena.

DOMSKÄL

Enligt 53 § marknadsföringslagen (2008:486), MFL, gäller att en dom i vilken en fråga om förbud eller åläggande har prövats inte hindrar att samma fråga prövas på nytt när ändrade förhållanden föranleder det. Bestämmelsen tar främst sikte på ändrade marknadsförhållanden. I förarbetena anges vidare att det måste vara fråga om klara fall (se prop. 1994/95:123 s. 188). Enligt Marknadsdomstolens beslut 1986:29 i mål Dnr C 13/85 (Svenska Goodyear AB ./. KO) har ändring av praxis ansetts utgöra skäl för omprövning av ett tidigare meddelat beslut.

Yrkande 1

Specsavers har yrkat att Marknadsdomstolen ska upphäva förbudet 1 a) i avgörandet MD 2008:1 för Specsavers ”att vid marknadsföring av bolagets förmånserbjudande om ˈ2 för 1ˈ eller andra liknande erbjudanden med väsentligen samma innebörd använda beteckningen ˈ0:-ˈ på sätt som ger intryck av att varor kan erhållas utan motprestation när så inte är fallet”. Som skäl för yrkandet har Specsavers gjort gällande att Marknadsdomstolens praxis har ändrats i och med ikraftträdandet av nya MFL och att det därmed inte finns något rättsligt stöd för det tidigare meddelade förbudet mot Specsavers.

I avgörandet MD 2008:1 prövade Marknadsdomstolen, med tillämpning av tidigare gällande marknadsföringslag, om användandet av beteckningen ”0:-” i samband med ett förmånserbjudande om ”2 för 1” var vilseledande och därmed otillbörligt. I och med att det krävdes en motprestation för att komma i åtnjutande av det par glasögon för vilka beteckningen ”0:-” användes fann domstolen att uttrycket var missvisande och därmed otillbörligt, allt i enlighet med sedan länge fast etablerad praxis.

Marknadsdomstolen har efter nyssnämnda dom ånyo tagit ställning till liknande erbjudanden där uttrycket ”0:-” har använts för ett par glasögon under förutsättning att konsumenten köper ett annat par glasögon för ett visst pris. I avgörandet MD 2010:20 hänvisade domstolen till bl.a. punkten 20 i den s.k. svarta listan (se bilaga 1 till direktiv 2005/29/EG vartill det hänvisas i 8 § MFL) och EU-kommissionens uttalanden om uttrycket ”gratis”/”fritt” när konsumenter köper andra varor (se Commission Staff Working Document, Guidance on the implementation /application of Directive 2005/29/EC on unfair commercial practices, s. 56). I punkten 20 i svarta listan ges som exempel på en vilseledande affärsmetod att beskriva en produkt som ”gratis”, ”kostnadsfri”, ”utan avgift” eller liknande om konsumenten måste betala annat än den oundvikliga kostnaden för att svara på affärsmetoden och hämta eller betala för leverans av produkten. EU-kommissionen har i ovan nämnd guide uttalat att förbudet i punkten 20 baseras på föreställningen om att konsumenter förväntar sig att uttrycket ”gratis”/”fritt” ska vara exakt detta, dvs. att konsumenten erhåller någonting för ingenting. EU-kommissionen har vidare uttalat att punkten 20 dock inte hindrar näringsidkare från att använda ordet ”gratis”/”fritt” när konsumenter köper andra varor, t.ex. tidsbegränsade erbjudanden om ”köp en få en gratis”, förutsatt att ansvaret för alla kostnader klargörs, kvaliteten eller sammansättning av den betalda varan inte har reducerats och priset för den betalda varan inte har ökats för att täcka kostnaden för leverans av den vara som erhålls ”gratis”. Vidare måste den produkt som är ”gratis” vara en tilläggsvara som är åtskild från den vara som konsumenten ska betala för.

Marknadsdomstolens slutsats i avgörandet MD 2010:20 var att erbjudanden av påtalat slag inte strider mot MFL under förutsättning att den vara som tillhandahålls med benämningarna ”gratis” respektive ”0 kr” verkligen är gratis, dvs. att konsumenten inte måste betala annat än den oundvikliga kostnaden för att svara på affärsmetoden. Eftersom det erhållna glasögonparet för ”0:-” kunde skiljas från det betalda paret och konsumenten inte behövde betala något extra för detta par konstaterade Marknadsdomstolen att beteckningen ”0:-” i marknadsföringen inte var oförenlig med MFL.

Marknadsdomstolens ändrade praxis innebär att Specsavers marknadsföring måste prövas med andra utgångspunkter än som skedde i avgörandet från 2008. Det föreligger därmed sådana ändrade förhållanden enligt 53 § MFL som berättigar till omprövning av förbudet 1 a) i avgörandet MD 2008:1. Vid en sådan prövning konstaterar Marknadsdomstolen att Specsavers förmånserbjudande om ”2 för 1” innebar att konsumenten köpte ett par glasögon och fick det andra paret på köpet. Varorna hölls åtskilda och det var inte fråga om att konsumenten fick betala något extra för det första paret. Vid dessa förhållanden är Specsavers användande av beteckningen ”0:-” i den påtalade marknadsföringen av glasögon med erbjudande om ”2 för 1” inte oförenlig med MFL. Förbudet som meddelats Specsavers i punkten 1 a) i avgörandet MD 2008:1 ska därför upphävas.

Yrkande 2

Specsavers har yrkat att Marknadsdomstolen ska upphäva åläggandet i punkten 2 a) i avgörandet MD 2008:1 som innebär att Specsavers vid marknadsföring av erbjudanden om ”2 för 1” tydligt ska redovisa de villkor och begränsningar som gäller för erbjudandet. Även i denna del har Specsavers i sin begäran om omprövning gjort gällande att det saknas rättsligt stöd för ett sådant åläggande med hänsyn till den nya MFL och ändrad praxis.

Vid prövningen av om Specsavers hade lämnat information om villkor och begränsningar tillämpade domstolen 13 § i den tidigare marknadsföringslagen från 1995. Bestämmelsen tog sikte på förmånserbjudanden och krävde att näringsidkaren skulle lämna tydlig information om villkoren för att utnyttja erbjudandet, erbjudandets beskaffenhet och värde, samt de tidsgränser och andra begränsningar som gällde för erbjudandet.

Domstolen fann genom utredningen i målet att det till erbjudandet var kopplat ett antal olika villkor och begränsningar. Priset på enkelslipade glas var från 995 kr och för progressiva glas skulle en kostnad på 1 500 kr tillkomma, det skulle vara fråga om samma recept och det par man fick på köpet fick inte kosta mer än det första. Vidare skulle kostnader för andra glas och ytbehandlingar tillkomma och erbjudandet gick inte att kombinera med andra erbjudanden. Marknadsdomstolen fann att dessa villkor och begränsningar tydligt framgick i tidningsannonserna medan, med undantag för information om prisgrupp för glasögonen, så inte var fallet i reklamfilmen. Ett åläggande meddelades därför Specsavers.

Frågan är nu om det sedan 2008 års avgörande har skett sådana förändringar vad gäller informationskravet som berättigar till en omprövning i den här delen.

Marknadsdomstolen konstaterar inledningsvis att den särskilda informationsbestämmelsen angående förmånserbjudanden som återfanns i 13 § i 1995 års marknadsföringslag inte har överförts till den nya MFL. En sådan regel saknar direkt motsvarighet i det bakomliggande direktivet om otillbörliga affärsmetoder (2005/29/EG). Utgångspunkten där är att det ankommer på näringsidkarna själva att lämna tillräcklig information om sina produkter inom ramen för de förbud mot vilseledande åtgärder som direktivet uppställer. En framställning som innehåller ett kombinerat utbud eller annat förmånserbjudande får således prövas bl.a. enligt MFL:s bestämmelser om vilseledande marknadsföring. Är den utformad som ett köperbjudande ska den innehålla de uppgifter som anges i 12 § MFL, se prop. 2007/08:115 s. 74.

I förarbetena till 13 § i 1995 års marknadsföringslag anfördes bl.a. att problemen vid erbjudanden av aktuellt slag oftast inte har med förmånernas beskaffenhet att göra, utan beror på att presentationen är vilseledande eller att informationen är otillräcklig. Det uttalades att kraven på tydlig och korrekt information skulle motverka risken för att förmånserbjudanden utformades på ett försåtligt eller vilseledande sätt och ge en presumtiv köpare möjlighet att göra ett rationellt val (prop. 1994/95:123 s. 70). Enligt Marknadsdomstolens uppfattning ligger detta väsentligen i linje med förbudet i 10 § tredje stycket MFL mot vilseledande utelämnanden av väsentlig information, vilka kan påverka konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut (8 § MFL). Att den tidigare 13 § har utgått innebär således inte att dess materiella innehåll kan anses ha bortfallit och att uppgifterna fortsättningsvis inte alls behöver lämnas. Det kan också noteras att Internationella Handelskammarens (ICC) Regler för reklam och marknadskommunikation, vilka är ett uttryck för god marknadsföringssed, uppställer likartade regler för säljfrämjande åtgärder, se artikel A2 och A6 samt prop. 2007/08:115 s. 144. I motiven framhålls emellertid att en regel som är utformad som en informationsplikt, riskerar att medföra en strängare tillämpning än direktivet tillåter (prop. 2007/08:115 s. 74). Det kategoriska kravet på att vissa angivna uppgifter ska lämnas vid förmånserbjudanden kan således inte upprätthållas, utan det fordras en bedömning i det enskilda fallet, i första hand inom ramen för 10 § tredje stycket MFL, se artikel 7 i direktiv 2005/29/EG och avgörandet MD 2010:20. Utgångspunkten är därvid hur erbjudandet uppfattas av en genomsnittlig mottagare (MD 2010:19).

Det är mot denna bakgrund inte en korrekt slutsats att endast informationskraven enligt den särskilda bestämmelsen om köperbjudanden i 12 § MFL skulle kvarstå. Om ett kombinerat utbud har formen av ett köperbjudande och innehåller de uppgifter som fordras enligt 12 § MFL, medför detta uppenbarligen inte att det får ha informationsbrister som vilseleder i andra avseenden, t.ex. om förmånens värde eller om villkoren för att erhålla den (se Svensson m.fl., Praktisk Marknadsrätt, åttonde upplagan, s. 322). Rättsläget kan således inte anses ha ändrats på det avgörande sätt som Specsavers har gjort gällande. Att bl.a. regeln i 10 § tredje stycket MFL numera kan ha betydelse för tolkningen av åläggandet ifråga är en annan sak.

Följaktligen anser Marknadsdomstolen inte att det föreligger sådana ändrade förhållanden som ger rätt till omprövning enligt 53 § MFL. Marknadsdomstolen ogillar därför Specsavers yrkande om att åläggandet i punkten 2 a) i avgörandet MD 2008:1 ska upphävas.

På Marknadsdomstolens vägnar

C H Fallenius

Ledamöter: Christer Fallenius, ordförande, Anna-Lena Järvstrand, Magnus Ulriksson och Anders Stenlund. Enhälligt

Sekreterare: Louise Petrelius