MIG 2007:13

I verkställighetsärende enligt 12 kap. 19 § utlänningslagen kan påstådda brister i Migrationsverkets utredning inte anses utgöra en giltig ursäkt för att inte ha åberopat omständigheter tidigare och kan därmed inte föranleda en ny prövning av frågan om uppehållstillstånd.

Migrationsverket

Migrationsverket beslutade den 14 oktober 2005 dels att avslå A:s och hennes döttrar B:s och C:s (familjen D) ansökningar om uppehålls- och arbetstillstånd m.m., dels att familjen D skulle avvisas till X om de inte visade att något annat land kunde ta emot dem. Utlänningsnämnden fastställde i beslut den 30 januari 2006 verkets avgörande.

Migrationsverket beslutade den 3 april 2006 att inte bevilja familjen D uppehållstillstånd enligt 2 kap. 5 b § utlänningslagen (1989:529) i dess lydelse fr.o.m. den 15 november 2005 t.o.m. den 30 mars 2006.

I beslut den 9 maj 2006 fann Migrationsverket inte anledning att avbryta verkställigheten av avvisningsbeslutet med tillämpning av 12 kap. 18 § utlänningslagen (2005:716) eller att bevilja ny prövning enligt 12 kap. 19 § samma lag.

Länsrätten i Göteborg, migrationsdomstolen

Familjen D överklagade beslutet och yrkade att ny prövning enligt 12 kap. 19 § utlänningslagen skulle beviljas. Migrationsverket bestred ändring.

Domskäl

Länsrätten i Göteborg, migrationsdomstolen (2006-07-17, nämndemännen Hallén, Klintberg och Rundberg), yttrade bl.a. följande: Frågan i målet är om det på grund av de nu åberopade omständigheterna finns skäl att bevilja familjen ny prövning i frågan om uppehållstillstånd. De nya omständigheterna skall vara sådana att de innebär ett bestående hinder för en verkställighet av det lagakraftvunna beslutet. Det skall dessutom finnas en ursäktlig förklaring till att omständigheterna inte förts fram tidigare.

Av A:s berättelse framgår att hon vid tidpunkten för sin redogörelse av sina och döttrarnas asylskäl inför en utredare på Migrationsverket fortfarande var starkt påverkad av de kulturella och traditionella förhållningsregler som råder i X i förhållandet mellan kvinnor och män. Hon vågade därför inte berätta om de nu åberopade omständigheterna för den manlige handläggaren. Hon förstod inte heller vikten av att lägga fram samtliga skäl till att hon och döttrarna skall beviljas uppehållstillstånd. Det är först nu, inför ett återsändande, som hon inser att hon måste berätta om den risk för övergrepp som både hon och äldsta dottern kan utsättas för och den risk för tvångsgifte som kan drabba den äldsta dottern. Handläggningen av hennes och döttrarnas ärende har därtill gått så fort att hon inte känt att hon fått tillfälle att berätta allt. Det har tagit tid att anpassa sig till ett helt annat samhälle, med väsentligen andra förutsättningar för henne som kvinna. Tids nog har hon och döttrarna insett att kvinnor i Sverige lever under helt andra förhållanden än i X.

Om en person vill få skydd i Sverige får det anses rimligt att han eller hon medverkar i den utredning som behövs för att komma fram till om det finns förutsättningar enligt utlänningslagen att bevilja uppehållstillstånd. Den som vill få uppehållstillstånd förväntas lämna alla uppgifter som han eller hon har eller förfogar över och som Migrationsverket begär som underlag för verkets beslut. Det nu sagda är en förutsättning för en fungerande ordning för prövning av ansökningar om uppehållstillstånd. Samtidigt förutsätts för ett fungerande förfarande att Migrationsverket utreder alla för frågan om uppehållstillstånd relevanta frågeställningar.

I detta mål rör det sig om en kvinna och hennes döttrar från ett samhälle där kvinnans roll är helt underordnad mannens. Handläggningen av ärendet har dessutom gått ovanligt fort och detta kan ha påverkat möjligheterna för A och hennes döttrar att uttömmande redogöra för sina skäl för uppehållstillstånd. Migrationsverkets utredning hölls inom en vecka från deras ankomst till Sverige. Migrationsdomstolen anser att det är förståeligt att A och döttrarna känt att de inte vågat berätta om de nu åberopade omständigheterna med hänsyn till de stora kulturskillnader som finns mellan det yezidiska och det svenska samhället och kvinnans roll i deras hemland.

Med hänsyn till vad som kommit fram i målet anser migrationsdomstolen att de nya omständigheterna är sådana att bestående verkställighetshinder kan anses föreligga och att förklaringen till varför uppgifterna inte lämnats tidigare är ursäktlig. Med anledning härav bedömer migrationsdomstolen att A och hennes döttrar har rätt till ny prövning av frågan om uppehållstillstånd. Målet skall därför visas åter till Migrationsverket för handläggning.

Ordföranden Stegeland var av skiljaktig mening och yttrade: A och hennes döttrar B och C har sedan avvisningsbeslutet vunnit laga kraft åberopat nya uppgifter. Man har numera uppgett att det finns en risk för att äldsta dottern kan tvingas att gifta sig och utsättas för övergrepp och att A kan riskera bestraffning av släktingar i hemlandet. Dessa omständigheter har de kunnat åberopa redan vid sin ursprungliga asylansökan. Oavsett om det kan antas att nu åberopade omständigheter utgör sådant verkställighetshinder som avses i 12 kap. 1, 2 eller 3 § utlänningslagen har de inte visat giltig ursäkt för att först nu åberopa dessa förhållanden. Det saknas därför grund för ny prövning enligt 12 kap. 19 § utlänningslagen. Överklagandet skall således avslås.

Migrationsöverdomstolen

Migrationsverket överklagade domen till Migrationsöverdomstolen och yrkade att verkets beslut att inte bevilja familjen D ny prövning enligt 12 kap. 19 § utlänninglagen skulle fastställas. Familjen D bestred bifall till överklagandet.

Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2007-03-28 Schött, Wetterstrand Hagström, referent, och Ringvall), yttrade:

Om Migrationsverket inte kan besluta om uppehållstillstånd enligt 12 kap. 18 § utlänningslagen skall verket med tillämpning av 19 § samma kapitel ta upp frågan om uppehållstillstånd för ny prövning och besluta om inhibition i verkställighetsärendet, om det föreligger vissa i paragrafen uppställda förutsättningar. Dessa förutsättningar är att utlänningen i ett ärende om verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning som vunnit laga kraft åberopar nya omständigheter som kan antas utgöra ett bestående sådant hinder mot verkställigheten som avses i 12 kap. 1, 2 eller 3 § utlänningslagen och dessa omständigheter inte kunnat åberopas av utlänningen tidigare, eller utlänningen visar giltig ursäkt för att inte ha åberopat omständigheterna tidigare. Är dessa förutsättningar inte uppfyllda skall verket besluta att inte bevilja ny prövning (19 § andra stycket). Bestämmelsen i 12 kap. 19 § utlänningslagen är tillämplig endast i de fall de nya omständigheter som åberopas hänför sig till utlänningens behov av skydd i landet (se prop. 2004/05:170 s. 300).

Möjligheten att på grund av nya omständigheter få ett lagakraftvunnet beslut om avvisning eller utvisning prövat på nytt har även enligt äldre författningar avsetts vara ett extraordinärt prövningsförfarande (se prop. 2004/05:170 s. 225). I förarbetena till 1989 års utlänningslag uttalades att det i stort sett alltid måste kunna krävas att utlänningen lämnar alla relevanta uppgifter i ärendet om avvisning eller utvisning, och inte inom ramen för den då givna möjligheten till prövning av en ny ansökan efter lagakraftvunnet beslut (se prop. 1988/89:86 s. 119). Avsikten är att tyngdpunkten även i asylprocessen skall ligga i första instans och det är därför viktigt att Migrationsverket får möjlighet att göra sin prövning på ett så komplett beslutsunderlag som möjligt (se prop. 1996/97:25 s. 222 och prop. 2004/05:170 s. 153). Av den anledningen är det alltjämt av yttersta vikt att alla relevanta omständigheter och dokument som åberopas läggs fram redan under handläggningen hos verket. Migrationsverket har ett övergripande ansvar för att ett ärende blir tillräckligt utrett, men även en asylsökande har ett ansvar att tillhandahålla alla relevanta uppgifter. Det är utlänningen som har bevisbördan för de omständigheter som åberopas. Migrationsöverdomstolen har tidigare uttalat sig närmare om innebörden av utredningsansvaret i avgörandena MIG 2006:1 och MIG 2006:7. Kravet på skyndsam handläggning har också ställts upp i äldre förarbeten, särskilt beträffande ärenden som gäller ansökningar från barn (se prop. 1996/97:25 s. 219 och prop. 2004/05:170 s. 106).

Asylprocessen är utformad så att den innefattar garantier för att prövningen skall kunna ske på ett så rättssäkert sätt som möjligt redan inom den ordinarie processen, hos Migrationsverket och migrationsdomstolarna. En process som skall utmynna i ett lagakraftvunnet beslut i ett ärende rörande en fråga om avvisning eller utvisning. En asylsökande kan därför endast i undantagsfall anses ha giltig ursäkt för att inte ha åberopat alla för prövningen relevanta omständigheter innan ett sådant lagakraftvunnet beslut föreligger. När ett ärende har nått verkställighetsstadiet skall det alltså endast undantagsvis kunna bli fråga om prövning av omständigheter som inte har kunnat åberopats tidigare. Om utlänningen kan anses ha visat ”giltig ursäkt” för att inte ha åberopat dessa tidigare får avgöras i det enskilda ärendet. I förarbetena nämns som exempel att utlänningen i hemlandet utsatts för traumatiska upplevelser som varit svåra att berätta om i ett tidigare skede eller att det rör sig om nya tidigare okända sakuppgifter som utlänningen inte kunnat eller bort känna till (prop. 2004/05:170 s. 227). Migrationsöverdomstolen gör därför bedömningen att innebörden av begreppet ”giltig ursäkt” skall ges en restriktiv tolkning.

Det i målet aktuella avvisningsbeslutet beträffande familjen D vann laga kraft den 30 januari 2006. Familjen D har därefter åberopat nya omständigheter vilka inte har åberopats tidigare, men som har förelegat och varit kända för familjen D redan vid tidpunkten för det lagakraftvunna beslutet. Frågan här är därför om familjen D har visat giltig ursäkt för att inte ha åberopat dessa omständigheter tidigare.

Det som familjen D anser utgöra giltig ursäkt för att ha åberopat omständigheterna först efter att det förelåg ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut härför sig bl.a. till Migrationsverkets handläggning av deras asylärenden. Enligt deras uppfattning har utredningen utförts på ett i vissa delar olämpligt sätt och bedrivits alltför skyndsamt i förhållande till dem. Migrationsöverdomstolen finner emellertid att de påstådda bristerna i Migrationsverkets utredning inte kan anses utgöra en sådan giltig ursäkt som avses i 12 kap. 19 § utlänningslagen för att få en ny prövning i ett verkställighetsärende. Inte heller vad familjen D åberopat i övrigt kan anses innefatta en sådan giltig ursäkt som skulle berättiga till en ny prövning enligt nämnda lagrum.

Oavsett om de åberopade nya omständigheterna är att anse som hinder mot verkställighet enligt 12 kap. 1, 2 eller 3 § utlänningslagen, finner Migrationsöverdomstolen sammantaget att familjen D inte har visat giltig ursäkt för att inte åberopa omständigheterna tidigare. Det saknas därmed grund för att med tillämpning av 12 kap. 19 § utlänningslagen ta upp frågan om uppehållstillstånd till ny prövning.

Domslut

Migrationsöverdomstolens avgörande. Migrationsöverdomstolen bifaller överklagandet och fastställer Migrationsverkets beslut.