MIG 2007:14

I mål om uppehållstillstånd saknas utrymme att göra tolkningar av tillståndsgrunder som avviker från lagtextens ordalydelse om detta inte har stöd i EG-rätten, vilket bl.a. innebär att rekvisitet barn inte kan ges annan innebörd än det har enligt definitionen i 1 kap. 2 § utlänningslagen.

M (född 1977), som tidigare ansökt om uppehållstillstånd från sitt hemland, reste in i Sverige i januari 2006 och ansökte om uppehållstillstånd. Som stöd för både tidigare och den nu aktuella ansökan har han åberopat anknytning till sin i Sverige bosatte far samt att han är dövstum och lider av psykiska problem efter en olycka.

Migrationsverket

Migrationsverket beslutade den 10 mars 2006 att avslå M:s ansökan samt avvisa honom. Som skäl för beslutet anförde Migrationsverket i huvudsak följande. Ansökningar om uppehållstillstånd åberopande hushållsgemenskap till M:s far i Sverige har tidigare prövats. Vad gäller den åberopade anknytningen finner inte Migrationsverket anledning att göra annan bedömning än den Utlänningsnämnden gjort i tidigare beslut den 18 januari 2001 och den 4 juli 2003. Omständigheterna i ärendet kan anses vara ömmande, men de är inte att betrakta som udda. Inga nya uppgifter har tillkommit som ändrar denna bedömning. Migrationsverket anser därför att det inte visats att det föreligger sådana synnerliga skäl som krävs för att bevilja uppehållstillstånd med stöd av 2 kap. 4 § första stycket 4 utlänningslagen (1989:529). Det har inte visats att det föreligger sådana starka humanitära skäl som krävs i 2 kap. 4 § första stycket 5 utlänningslagen med tanke på den restriktiva praxis som råder. Migrationsverket har därvid beaktat att M fått sjukvård i Iran. Detta lagrum har tidigare prövats av Migrationsverket och Utlänningsnämnden. Verket finner i aktuell ansökan ingen anledning att göra en annan bedömning än tidigare.

Länsrätten i Göteborg, migrationsdomstolen

M överklagade Migrationsverkets beslut till migrationsdomstolen och yrkade bl.a. att han skulle beviljas uppehållstillstånd. Migrationsverket bestred bifall till överklagandet.

Domskäl

Länsrätten i Göteborg, migrationsdomstolen (2006-09-14, ordförande Hagsgård samt nämndemännen Svedlund och Johansson), yttrade: En utlänning som vill ha uppehållstillstånd i Sverige skall som huvudregel ha ansökt om och beviljats ett sådant tillstånd före inresan i Sverige. En ansökan om uppehållstillstånd får inte bifallas efter inresan. Detta gäller dock inte om utlänningen har stark anknytning till en person som är bosatt i Sverige och det inte skäligen kan krävas att utlänningen reser till ett annat land för att inge ansökan där, se 5 kap. 18 § första stycket och andra stycket 5 utlänningslagen (2005:716). Mot bakgrund av M:s sjukdomstillstånd kan det inte skäligen krävas av honom att han återvänder till hemlandet for att ge in ansökan där. Hans ansökan skall därför prövas av migrationsdomstolen. – Enligt en lagändring som trädde i kraft den 30 april 2006 skall, om inte särskilda skäl talar mot, uppehållstillstånd ges till ett ogift utländskt barn som har en förälder som är bosatt, eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning, i Sverige (5 kap. 3 § första stycket 2 utlänningslagen). Med barn avses enligt utlänningslagen en person som är under 18 år (1 kap. 2 §). – M är snart 29 år gammal och formellt sett inte ett barn. Av utredningen i målet framgår dock att han lider av en grav psykisk sjukdom och att han inte har den mentala utveckling och mognad som krävs för att han ska kunna klara sig själv i vardagen. Av utredningen i målet framgår också att han mot bakgrund av sin psykiska sjukdom omyndigförklarats i sitt hemland. – Med hänsyn till M:s svåra psykiska sjukdom och att han omyndigförklarats i sitt hemland samt de ändamål som kan antas ligga bakom den aktuella bestämmelsen i 5 kap. 3 § utlänningslagen anser migrationsdomstolen att bestämmelsen bör tillämpas analogt i hans fall. M:s far, som är enda vårdnadshavare för honom, har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige. M bör därför beviljas permanent uppehållstillstånd på anknytning till honom. ---

Nämndemannen Carlsson var skiljaktig och anförde följande. M:s överklagan bör avslås. Han är inte att anse som ett barn i lagens mening. Vidare föreligger inte något beroendeförhållande mellan honom och hans far. Inte heller föreligger vid en samlad bedömning sådana synnerligen ömmande omständigheter som grundar skäl för uppehållstillstånd.

Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen

Migrationsverket överklagade migrationsdomstolens dom till Migrationsöverdomstolen och yrkade att Migrationsöverdomstolen skulle fastställa Migrationsverkets beslut den 10 mars 2006 att avslå M:s ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd samt att avvisa honom. Till stöd för sin talan anförde Migrationsverket i huvudsak följande. Migrationsdomstolens antagande om de ändamål som ligger bakom bestämmelsen i 5 kap. 3 § utlänningslagen kan ifrågasättas. Att M är att betrakta som psykiskt funktionshindrad och att han behöver hjälp i sin dagliga livsföring kan emellertid inte ges betydelsen att han vid tillämpning av utlänningslagens bestämmelser är att jämställa med ett barn. Inte heller kan den åberopade iranska domen ges sådan betydelse. M kan därmed inte lagligen ges uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 3 § första stycket 2 utlänningslagen.

M bestred bifall till överklagandet och anförde i huvudsak följande. Som framgår av migrationsdomstolens dom har domstolen konstaterat att han inte är ett barn. Migrationsverkets resonemang utgår ifrån att han beviljats uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 3 § första stycket 2 utlänningslagen, vilket inte är fallet. Vad som skett är att domstolen i ett konkret fall ansett att situationen är så speciell att den anser sig kunna göra en analog tillämpning av lagrummet.

Domskäl

Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2007-03-19, Wahlqvist, Schömer och Wendleby, referent), yttrade:

Bakgrund

M har rest in i Sverige i januari 2006 och därefter ansökt om uppehållstillstånd under åberopande av anknytning till sin i Sverige bosatte far. Han har till stöd för sin ansökan anfört att han är utvecklingsstörd och dövstum sedan födseln, att han lider av psykiska besvär, att han har behandlats på sjukhus i Iran för depression samt att hans hälsa försämrats efter faderns flytt och att han numera inte själv kan klara av sin dagliga livsföring. Vidare har han åberopat att hans mor är avliden och att han efter faderns flytt till Sverige 1998 bott tillsammans med en syster som nu inte längre kan ta hand om honom eftersom hon har ett eget liv att tänka på. Han har också gjort gällande att en iransk domstol 2002 slagit fast att han lider av mental ohälsa samt att hans far skall vara hans förmyndare och ingett iranska handlingar till stöd för detta. I ansökan om uppehållstillstånd har även angetts att M:s far behöver sin sons stöd och hjälp. Migrationsverket har den 10 mars 2006 beslutat att avslå M:s ansökan samt avvisa honom. Beslutet har därefter överklagats till migrationsdomstolen som i den överklagade domen har beviljat M permanent uppehållstillstånd på grund av anknytning till sin far. Som skäl för sitt beslut har domstolen anfört att M – som vid tidpunkten för domen snart skulle fylla 29 år – visserligen inte är barn i utlänningslagens mening men att bestämmelsen i 5 kap. 3 § första stycket 2 utlänningslagen ändå kan tillämpas analogt i hans fall mot bakgrund av hans psykiska hälsotillstånd och det förhållandet att han omyndigförklarats i sitt hemland.

Gällande rätt

I 1 kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) anges att med barn avses en person som är under 18 år. ”Barn” är således vid tillämpningen av utlänningslagen ett klart definierat juridiskt begrepp. Av förarbetena framgår att lagstiftaren valt metoden med legaldefinition för att slippa ange vem som skall anses vara barn i olika sammanhang (prop. 2004/05:170 s. 268). Den i lagen föreskrivna åldersgränsen 18 år är, förutom att vara den svenska myndighetsåldern, den gräns som gäller i de flesta västeuropeiska länder och den yttersta åldersgränsen för barn enligt den internationella konventionen om barnens rättigheter (barnkonventionen), se artikel 1 i nämnda konvention samt prop. 1996/97:25 s. 112. Migrationsöverdomstolen har vidare i MIG 2007:5 slagit fast att det är om sökanden vid prövningstillfället är under 18 år som skall avgöra om regelverket beträffande vuxna respektive barn skall användas när uppehållstillstånd på grund av anknytning prövas.

Enligt 5 kap. 3 § första stycket 2 a) utlänningslagen skall, om inte annat följer av 17–17 b §§ i samma kapitel, uppehållstillstånd ges till ett utländskt barn som är ogift och har en förälder som är bosatt, eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning, i Sverige.

Huvudregeln i 5 kap. 18 § utlänningslagen är att en utlänning som vill ha uppehållstillstånd i Sverige skall ha ansökt om och beviljats ett sådant tillstånd före inresan i landet. Detta gäller dock inte i vissa i lagen direkt angivna undantagsfall, som beträffande anknytning både avser barn och andra anhöriga (se 5 kap. 18 § andra stycket 5 nämnda lag). I sistnämnda undantagsfall gäller därutöver, för att ansökan skall kunna bifallas, att det skäligen inte kan krävas att utlänningen reser till ett annat land för att ge in ansökan där.

Migrationsöverdomstolens bedömning

Migrationsverket och migrationsdomstolen har i sina avgöranden prövat om det föreligger skäl för uppehållstillstånd på grund av anknytning och om så befinns vara fallet om undantag kan göras från huvudregeln om att ansökan skall ha gjorts och tillstånd skall ha beviljats före inresan i Sverige, låt vara att migrationsdomstolen prövat dessa grunder i omvänd ordning (jfr MIG 2007:2).

M är 29 år gammal. Trots att han inte är barn i utlänningslagens mening har migrationsdomstolen beviljat honom permanent uppehållstillstånd med stöd av i 5 kap. 3 § första stycket 2 a) utlänningslagen. Den första fråga Migrationsöverdomstolen har att bedöma i målet är om det – trots att utlänningslagen innehåller en tydlig definition av begreppet barn och trots att 5 kap. 3 § första stycket 2 a) nämnda lag uttryckligen avser ”utländskt barn som är ogift” – finns utrymme för en tillämpning som direkt strider mot lagtextens utformning.

5 kap. 3 § första stycket 2 a) utlänningslagen har införts i svensk rätt på grund av Rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (familjeåterföreningsdirektivet), se prop. 2005/06:72 s. 33 ff. Bestämmelsen har alltså en EG-rättslig bakgrund, vilket innebär att tolkning av svenska lagbestämmelser, som har utformats på ett otydligt sätt, skall göras mot ordalydelsen i och syftet med direktivet. Vidare kan enskilda under vissa förutsättningar åberopa rättsregler i ett direktiv för att erhålla en rättighet gentemot staten, även om en medlemsstat inte införlivat rättsregeln i den nationella rättsordningen (s.k. direkt effekt).

Eftersom 5 kap. 3 § första stycket 2 a) utlänningslagen baseras på familjeåterföreningsdirektivet finns alltså anledning att beakta hur direktivet har utformats. I artikel 4 första stycket 1 i familjeåterföreningsdirektivet anges att medlemsstaterna med iakttagande av vissa villkor skall tillåta inresa och vistelse för familjemedlemmar såsom underåriga barn till bl.a. en referensperson. Enligt andra stycket i nämnda artikel anges att underåriga barn inte får ha uppnått myndighetsålder enligt den berörda medlemsstatens lagstiftning och inte får vara gifta.

I Sverige är som ovan nämnts myndighetsåldern 18 år. Definitionen i den svenska utlänningslagen av barn liksom utformningen av 5 kap. 3 § första stycket 2 a) utlänningslagen stämmer således väl överens med vad som föreskrivs i familjeåterföreningsdirektivet. Mot denna bakgrund finner Migrationsöverdomstolen att utrymme saknas att frångå den klara och entydiga definition som finns beträffande barn i utlänningslagen vid tillämpning av 5 kap. 3 § första stycket 2 a) utlänningslagen. Bl.a. mot bakgrund av de noggranna överväganden som gjorts av lagstiftaren beträffande vilka som skall respektive får meddelas uppehållstillstånd (se bl.a. prop. 2005/06:72 s. 34 f.) är en analog tillämpning av de tillståndsgrunder som finns i lagen utesluten.

Med hänsyn härtill och då migrationsdomstolen inte har prövat M:s ansökan utifrån de bestämmelser som gäller vuxna sökande, skall migrationsdomstolens dom upphävas och målet visas åter till domstolen för ny handläggning.

Migrationsöverdomstolens avgörande: Migrationsöverdomstolen upphäver migrationsdomstolens dom och visar målet åter till migrationsdomstolen för ny handläggning.