Migrationsverket bestred bifall och hänvisade till det vad som har anförts i det överklagade beslutet.

Länsrätten i Stockholms län, migrationsdomstolen (2008-06-12, ordförande Björnberg samt tre nämndemän), avslog överklagandet samt anförde bl.a. följande.

Uppehållstillstånd får, om inte annat anges i 5 kap. 17 § andra stycket utlänningslagen, ges till en utlänning som på något annat sätt än som avses i 5 kap. 3 § utlänningslagen eller i denna paragraf är nära anhörig till någon som är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige om han eller hon har ingått i samma hushåll som den personen och det finns ett särskilt beroendeförhållande mellan släktingarna som fanns redan i hemlandet (5 kap. 3 a § första stycket 2 utlänningslagen). Av förarbetena till lagstiftningen framgår bl.a. följande. Med beroendeförhållande avses ett sådant förhållande som gör det svårt för släktingarna att leva åtskilda. Det innebär att det måste krävas att de levt i samma hushåll omedelbart före den härvarandes flyttning till Sverige och att ansökan om familjeåterförening görs relativt snart efter att den härvarande erhållit permanent uppehållstillstånd i Sverige. Om dessa förutsättningar inte är uppfyllda torde det vara svårt att visa att något beroendeförhållande förelegat. Även andra faktorer kan vägas in, såsom släktskapet, sökandens civilstånd och sökandens ålder. Tidpunkten för anknytningspersonens bosättning i Sverige ska avse det tillfälle då denne fått permanent uppehållstillstånd. Självfallet måste hänsyn tas till att praktiska svårigheter kan ha medfört att det inte varit möjligt för släktingen utomlands att ge in ansökan om uppehållstillstånd omedelbart efter det att den härvarande beviljats permanent uppehållstillstånd här (prop. 1996/97:25 s. 113 f. och prop. 2004/05:170 s. 181). Mot bakgrund av vad som har anförts bör A inte lastas för att ha lämnat in sin ansökan först i mars 2007. Med avseende på frågan om det i hemlandet har förelegat ett beroendeförhållande mellan A och B gör migrationsdomstolen följande bedömning. Det är ostridigt att A och B ingick i samma hushåll fram till maj 2004 då de blev skilda åt. Vid den tidpunkten försörjdes både A och B av maken/fadern i familjen. I samband med att maken/fadern dödades av milis fängslades A. B fängslades inte utan fördes, efter att ha blivit svårt misshandlad, till Sverige där hon sedermera beviljades uppehållstillstånd på grund av att hon ansågs vara flykting. A trodde att dottern, precis som maken, hade dödats. Migrationsdomstolen ifrågasätter inte att det finns och har funnits ett känslomässigt beroendeförhållande mellan A och B. Det kan emellertid inte anses ha gjorts sannolikt att det redan i hemlandet funnits ett sådant särskilt beroendeförhållande som avses i utlänningslagen. Även om A och B får anses ha blivit utelämnade efter makens/faderns död har de härefter inte levt tillsammans så att det på grund av detta skulle ha utvecklats ett särskilt beroendeförhållande. A har inte heller vid något tillfälle försörjt B, utan ett sådant beroendeförhållande i hemlandet får enligt migrationsdomstolens mening härledas till den framlidne maken/fadern. Det ekonomiska beroende som A har anfört finns får anses ha uppkommit först efter att B lämnade hemlandet.

När det finns synnerliga skäl får uppehållstillstånd också i andra fall än som avses i 5 kap. 3 a § första och andra styckena utlänningslagen beviljas en utlänning som är anhörig till en utlänning som är flykting eller skyddsbehövande i övrigt eller på annat sätt har särskild anknytning till Sverige (5 kap. 3 a § tredje stycket 2 och 3 utlänningslagen). Av förarbetena, avseende 5 kap. 3 a § tredje stycket 2 utlänningslagen, framgår att en utlänning som beviljats uppehållstillstånd som skyddsbehövande i regel inte har möjlighet att besöka sitt hemland och därför kan uppleva saknaden av och oron för någon nära anhörig i hemlandet som särskilt svår. Synnerliga skäl för att bevilja uppehållstillstånd i dessa fall kan exempelvis vara att personen som bor i Sverige och släktingen i hemlandet tidigare bott i närheten av varandra och haft nära kontakt. Hänsyn måste dock tas till vilka anhöriga den härvarande personen har här i landet och till vilka anhöriga som finns kvar i hemlandet. Den som har anhöriga här i landet får i regel anses ha ett mindre behov av stöd från någon anhörig i hemlandet än den som vistas här helt ensam (prop. 2004/05:170 s. 277). Av handlingarna i målet framgår att B förklarats vara flykting och att hon på den grunden beviljats uppehållstillstånd. Med hänsyn till att B lever i Sverige tillsammans med sin make anser migrationsdomstolen inte att det föreligger sådana synnerliga skäl att A kan beviljas uppehållstillstånd i enlighet med 5 kap. 3 a § tredje stycket 2 utlänningslagen. B får anses ha stöd av sin make och kan därför inte anses vara i behov av stöd även från sin mor. När det gäller 5 kap. 3 a § tredje stycket 3 utlänningslagen konstaterar Migrationsdomstolen följande. A är 62 år gammal och änka. Hon har inga barn kvar i hemlandet och hon befinner sig för närvarande illegalt i Etiopien. Av inlämnat läkarintyg framgår att hon lider av diabetes och högt blodtryck och att hon därtill är svag och har värk i kroppen. Migrationsdomstolen ifrågasätter inte att A:s situation är svår på många sätt. Omständigheterna är ömmande, men inte så udda att det finns synnerliga skäl att bevilja henne uppehållstillstånd. Överklagandet ska därför avslås.

A överklagade migrationsdomstolens dom och yrkade att Migrationsöverdomstolen skulle bevilja henne uppehållstillstånd i Sverige. Som skäl angav hon i huvudsak följande. Hon lider bl. a. av diabetes och svimningsattacker. Hon kan på grund av sin klantillhörighet (Shekal) inte få något stöd från andra klaner i Somalia. Hennes dotter har beviljats permanent uppehållstillstånd i Sverige som flykting. Hon har inga andra anhöriga än dottern. B:s hälsa påverkas negativt av den ständiga oron för modern och skuldkänslor över att inte kunna hjälpa denna på nära håll i hennes utsatta livssituation. Således plågas B ständigt av huvudvärk och sömnsvårigheter. B:s hälsotillstånd och oron för modern har hindrat henne från att klara sina studier i normal takt och försvårat hennes möjligheter att anpassa sig till tillvaron i Sverige. B, som numera är frånskild, saknar helt anhöriga i Sverige och har inte heller möjlighet att besöka hemlandet. Enligt ingivet läkarintyg från B:s familjeläkare uppvisar B tydliga tecken på posttraumatiskt stressyndrom. Sviterna efter tidigare trauma förstärks på grund av den ständiga oron och sorgen över moderns belägenhet. B ska remitteras till Psykiatriska kliniken för fortsatt behandling. Enligt intyg från kurator genomsyras B:s liv av en längtan att återse och leva nära sin mor igen. Modern är hennes enda närstående i livet och den enda hon kan dela sina minnen och svåra upplevelser med.

Migrationsverket bestred bifall till överklagandet och anförde huvudsakligen följande. Genom kravet på synnerliga skäl framgår att bestämmelsen i 5 kap. 3 a § tredje stycket 2 utlänningslagen är av undantagskaraktär samt att det ska röra sig om ömmande och udda situationer för att uppehållstillstånd ska beviljas (prop. 2004/05:170 s. 183 f.). Enligt förarbetena bör fokus ligga på den härvarandes situation. Denne kan uppleva saknaden av och oron för en släkting i hemlandet så svår att det påverkar anpassningen till Sverige. Saknaden och oron bör, med hänsyn till kraven på synnerliga skäl, vara starkare än vad som annars är vanligt mellan släktingar. Att en härvarande oroar sig för en ensamstående förälder eller ett ogift barn som befinner sig långt borta är både ömmande och normalt, men i sig inte tillräckligt. Det föreligger ingen ovillkorlig, generell rätt för en skyddsbehövande som befinner sig här utan några släktingar att ta hit en anhörig. Enbart det faktum att dottern, B, numera är frånskild innebär inte att synnerliga skäl föreligger. B har levt i Sverige i över fyra år och det får därmed antas att hennes anpassning till landet inte är obetydlig. Det som framkommit om hennes situation i Sverige samt hennes saknad och oro för modern medför inte att det gjorts sannolikt att det föreligger synnerliga skäl för uppehållstillstånd. Någon sådan undantagssituation som det ska vara fråga om föreligger således inte i förevarande mål. Migrationsverket delar i övrigt migrationsdomstolens bedömning.

C överklagade migrationsdomstolens dom och yrkade att Migrationsöverdomstolen skulle bevilja henne uppehållstillstånd i Sverige. Till stöd för sin talan anförde hon sammanfattningsvis följande. Det finns ett särskilt beroendeförhållande mellan henne och sonen. Hon bodde kvar i Mogadishu efter dennes flykt, men hon var beroende av honom hela tiden. Eftersom hon ville bo kvar i hemlandet, ansökte hon inte om uppehållstillstånd tidigare. Hon stannade och hade sina barnbarn hos sig. De tog hand om henne men nu när de fått uppehållstillstånd i Sverige finns det ingen som kan göra det. Sonen är hennes enda barn. De tillhör en minoritetsklan som är bosatt i Mogadishu med omnejd. De flesta klanmedlemmarna har dock flytt från Somalia på grund av hot och trakasserier från andra stora beväpnade klaner. Hon befinner sig nu i Etiopien och kan inte återvända till Somalia eftersom det inte finns någon där som skyddar henne.

Vidare åberopade hon läkarintyg utfärdade i Addis Abeba den 30 januari och den 12 september 2008, vari bl.a. anges att hon har diabetes, lumbago samt ångest.

Migrationsverket bestred bifall till överklagandet och anförde i huvudsak följande. Uttrycket synnerliga skäl innebär inte bara att utrymmet för att bevilja uppehållstillstånd är mycket litet. Det innebär också att enbart den omständigheten att anknytningspersonen har uppehållstillstånd som flykting inte är tillräcklig. Det måste även föreligga andra omständigheter av viss tyngd. D:s kärnfamilj har beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Han kommer alltså inte att vistas här ensam. Det är inte utrett vilka anhöriga C har i hemlandet men med tanke på klansystemets uppbyggnad i Somalia är det rimligt att anta att hon har ett flertal släktingar och klanmedlemmar som kan ge henne det stöd hon behöver. I övrigt har det inte framkommit några omständigheter som visar att C och hennes son skulle uppleva saknaden och oron för varandra så svår att det finns grund för att bevilja henne uppehållstillstånd. En i och för sig förståelig oro för en sjuklig mor i ett oroligt land utgör inte tillräcklig grund för att bevilja C uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 3 a § tredje stycket 2 utlänningslagen. Den bestämmelsen siktar in sig på den skyddsbehövandes förhållanden i Sverige. Om situationen i C:s hemland är så svår att hon inte kan återvända dit och hon saknar möjlighet att få skydd där är 5 kap. 3 a § tredje stycket 2 utlänningslagen inte tillämplig. Istället är det närmast 4 kap.1 eller 2 §utlänningslagen som kommer ifråga.

E överklagade migrationsdomstolens dom och yrkade att Migrationsöverdomstolen skulle bevilja henne uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige. Till stöd för sin talan vidhöll hon vad hon tidigare har anfört och tillade i huvudsak följande. Hon är helt beroende av sin mors försörjningsstöd för sin överlevnad. I augusti 2007 tvingades hon att flytta från sin moster och morbror på grund av att de bedömde att kontakten med henne kunde påverka morbroderns politiska karriär negativt. Hon hyr sedan hösten 2007 ett mindre rum med toalett i en hyresfastighet i Kinshasa. Hon tvingades år 2004 att avbryta sina studier för att hjälpa och uppfostra sina yngre syskon. Detta gjorde hon till dess att syskonen beviljades permanent uppehållstillstånd och anslöt sig till sin mor i Sverige. De tre syskonen hade möjlighet att gå i skolan på grund av den uppoffring som hon gjorde. Efter att hon tvingades att avsluta sina studier har hon varit arbetslös. Arbetslösheten i Kinshasa är mycket hög och har varit så under relativt lång tid. Hon ser små möjligheter att inom en nära framtid kunna bli självförsörjande genom eget arbete. Hon lever idag utan egen familj och saknar skydd av framför allt manliga släktingar, men även av samhället i övrigt. Hon har inte några egna barn som medför anknytning till hemlandet eller någon eventuell följdinvandring om uppehållstillstånd beviljas. Hennes mor håller kontakten med henne med hjälp av den mobiltelefon som inköpts och sänts till henne. Kontakten sker regelbundet varje vecka. Hon har inga ekonomiska möjligheter att ansöka om visering, andra typer av tillstånd eller att bekosta en resa utanför landet. Modern har som skyddsbehövande ingen möjlighet att återvända till hemlandet för att besöka henne, eftersom det skulle innebära fara för modern. Modern tänker på henne varje dag och den situation hon nu har. På grund av de negativa besluten rörande hennes ansökan om uppehållstillstånd har hennes mor tvingats att flera gånger söka hjälp hos en kurator. Modern behövde detta stöd på grund av de många negativa tankar hon fick rörande att hennes dotter inte kunde beviljas uppehållstillstånd för en familjeåterförening. Modern undviker att äta medicin trots att hon fortfarande lider av psykisk stress på grund av det nekade uppehållstillståndet.

Beträffande E:s anhöriga i hemlandet anfördes bl.a. följande. Hennes halvbror bor 200 mil från Kinshasa och de har haft ytterst sporadisk kontakt under sina liv. En moster bor ca 210 mil från Kinshasa och har åtta barn, vilket innebär att hon inte har några möjligheter att hjälpa till med hennes försörjning. En morbror bodde tidigare i Lubumbashi, men det är okänt var han bor i dag. En annan morbror bor mitt i Demokratiska Republiken Kongo och har sju barn. Han arbetar som bilmekaniker och har stora problem att klara sin familjs försörjning. Två andra mostrar till E avled år 2004 respektive år 2007.

Till styrkande av att det förelåg särskilt beroendeförhållande ingavs ett flertal överföringskvitton rörande penningsummor. Dessutom ingavs en DVD för att visa E:s livssituation i hemlandet.

Migrationsverket bestred bifall till överklagandet och anförde i huvudsak följande. Det föreligger inte ett sådant särskilt beroendeförhållande till någon i Sverige bosatt person att E bör beviljas uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 3 a § första stycket 2 utlänningslagen. Det föreligger inte heller sådana synnerliga skäl som avses i 5 kap. 3 a § tredje stycket 2 och 3 samma lag. Av handlingarna i målet framgår att E har en vuxen bror samt fem mostrar/morbröder i hemlandet. Efter det att E:s mor flydde till Sverige har E bott tillsammans med en moster och dennes familj. Hon har även bott kvar hos dem efter det att hon fyllde 18 år. Det är oklart när E flyttade från mostern, men det rör sig om en sammanlevnad uppgående till flera år. E har därtill levt utan sin mor i snart fem år. Det kan således inte sägas att mor och dotter svårligen kan leva utan varandra i det avseende som avses i utlänningslagen (MIG 2007:2). Det har heller inte visats att beroendeförhållandet mellan E och hennes halvsyskon är sådant som förutsätts för uppehållstillstånd. Det får anses sannolikt att det är mostern som huvudsakligen tagit hand om E och halvsyskonen. Att det nu uppges att mostern inte längre vill ta hand om E föranleder ingen annan bedömning. För det fall att ett beroendeförhållande nu uppkommit eller förstärkts är det inte samma beroendeförhållande som förelåg före tidpunkten för moderns avresa och det kan därmed inte ligga till grund för uppehållstillstånd.

För att en anhörig till skyddsbehövande eller flykting ska beviljas uppehållstillstånd krävs det synnerliga skäl och av förarbetena framgår att fokus läggs på den härvarandes situation. Denne saknar normalt möjlighet att besöka släktingarna i hemlandet och kan därför uppleva saknaden av och oron för någon nära anhörig i hemlandet som särskilt svår och det kan i sin tur försvåra den härvarandes möjligheter till anpassning till ett liv här i landet (prop. 1996/97:25 s.113 och prop. 2004/05:170 s. 277). Saknaden och oron kan inte vara helt utan objektiva inslag och det bör göras sannolikt att den menligt inverkar på den härvarandes livsföring. Av detta följer att det inte är tillräckligt att situationen för den anhörige är svår, utan att det är den härvarandes behov som sätts i främsta rummet. Saknaden av och oron för den anhörige i hemlandet bör, med hänsyn till kravet på synnerliga skäl, därtill rimligen vara starkare än vad som annars är vanligt mellan släktingar. Att en härvarande oroar sig över exempelvis en ensamstående förälder eller ett ogift barn som befinner sig långt bort är både ömmande och normalt, men är således inte i sig tillräckligt. Den personkrets som avses är vid, men det får anses krävas att det är en anhörig med vilken den härvarande har en särskild kontakt. Hänsyn ska dock tas till vilka andra anhöriga den härvarande personen har här i landet och till vilka anhöriga som finns kvar i hemlandet. Den som ska komma hit bör normalt vara ensamstående och det får inte antas leda till följdinvandring av ytterligare familjemedlemmar (prop. 2004/05:170 s. 277 och Utlänningslagen - Vägledande beslut, UN 369-99). Det är således normalt fråga om anknytning till en person som i Sverige inte har andra anhöriga här och den som ska komma är normalt ensamstående. Något krav på att den som avses komma är ensam i hemlandet ställs inte, men vägs in i den oro som den härvarande må känna. Det kan även förutsättas att kontakten med släktingen, som minskar den härvarandes saknad av och oro för den anhörige, inte rimligen kan upprätthållas på annat sätt än genom uppehållstillstånd. Någon ovillkorlig generell rätt för en skyddsbehövande som befinner sig här utan några släktingar att ta hit en anhörig föreligger inte enligt Migrationsverket. Detta får anses följa av kravet på synnerliga skäl. Det måste göras en särskild bedömning i varje enskilt fall och där fokus läggs på den härvarande. E:s mor har sedan en tid tre av sina barn i Sverige, vilka är i åldrarna 12-16 år. Även om de är minderåriga är modern inte ensam i Sverige och modern får anses kunna ha visst stöd av dessa. E:s situation i hemlandet är inte heller särskilt utsatt. Någon sådan undantagssituation som det ska vara frågan om föreligger inte i förevarande mål.

Att en person inte kan beviljas uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 3 a § tredje stycket 2 utlänningslagen torde inte utesluta uppehållstillstånd medges enligt samma paragrafs tredje stycke 3. Av utredningen framgår inte annat än att E har ett större antal släktingar i hemlandet. Hon har även tagits om hand av en moster under flera år. Hon bor nu i ett rum som hyrs av hennes mor, som även betalar hennes uppehälle. Det har inte kommit fram några omständigheter som gör att hennes situation i hemlandet framstår som särskilt utsatt. Det föreligger därmed inte några sådana ömmande och udda omständigheter som utgör synnerliga skäl för att bevilja E uppehållstillstånd (jfr MIG 2007:1 och MIG 2007:18).