MIG 2013:15

A överklagade Migrationsverkets beslut till migrationsdomstolen och anförde bl.a. att han under sin vistelse i Algeriet beviljats status som mandatflykting av UNHCR och därför är berättigad till att få resedokument. Till sitt överklagande hade A bifogat ett dokument, ”Certificat de Refugié du HCR”, utfärdat den 15 juni 2008 av UNHCR i Algeriet. Förvaltningsrätten i Stockholm, migrationsdomstolen (2011-10-28, ordförande Sundin), instämde i Migrationsverkets bedömning och avslog överklagandet.

A överklagade domen till Migrationsöverdomstolen och yrkade att han skulle beviljas resedokument. Till stöd för sin talan anförde han bl.a. följande. Han har en internationellt erkänd status som flykting. Han kan inte återvända till Kamerun eftersom det är samma regim som sitter vid makten. Alla oppositionella, oavsett position och nivå på medlemskapet, förföljs i en diktatur. Att sprida oppositionellt material och att organisera och delta i demonstrationer är livsfarligt. Han riskerar förföljelse i Kamerun på grund av att han varit medlem i Social Democratic Front, SDF.

Migrationsverket bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande.

Det framgår varken av 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning (Genèvekonventionen) eller någon annan folkrättslig förpliktelse Sverige påtagit sig att Sverige måste godta UNHCR:s bedömningar av flyktingskap. Tvärtom är det så att Sverige som suverän stat äger rätten att reglera utlänningars vistelse på det egna territoritet. Även i FN:s flyktingkommissaries handbok om förfarandet och kriterierna vid fastställande av flyktingars rättsliga ställning (härefter UNHCR:s handbok) klargörs att det är upp till varje stat att inrätta ett lämpligt förfarande för fastställande av flyktingstatus och Genèvekonventionen i sig föreskriver inte hur flyktingstatus fastställs. Eftersom Sverige folkrättsligt inte har åtagit sig att utan egen prövning godta flyktingstatusbedömningar som genomförts av andra beslutande organ är det svensk lag som ska tillämpas. Den nu gällande lagstiftningen är utformad för att tillgodose även Sveriges EU-rättsliga förpliktelser. Av lagen följer inte annat än att en bedömning av eventuell flyktingstatus ska göras när någon har ansökt om uppehållstillstånd åberopande skyddsskäl och när en person som på annan grund beviljats uppehållstillstånd ansöker om statusförklaring. Eftersom utfärdande av resedokument förutsätter att personen är flykting så måste även vid en sådan ansökan en bedömning göras av personens status. Även om Sverige inte utan egen prövning godtar UNHCR:s bedömningar av flyktingstatus så beaktas UNHCR:s bedömningar och uttalanden, på grund av den ställning organisationen har inom det internationella flyktingarbetet, vid efterkommande prövningar.

Det finns goda skäl för att stater bör vara fria att göra egna bedömningar av en persons status. Det viktigaste skälet är att om det gått lång tid sedan den tidigare bedömningen av flyktingskap gjordes så kan förhållandena i personens hemland ha ändrats, t.ex. genom ett regimskifte, på ett sådant sätt att flyktingskapet har upphört. Det omvända kan också ha inträffat, det vill säga att UNHCR bedömt att en person inte är att se som en flykting men att det några år senare har inträffat händelser i personens hemland som gör att han eller hon numera skulle hysa en välgrundad fruktan för förföljelse av t.ex. politiska skäl. Vidare kan det vara så att den bedömande staten har tillgång till mer information om personen än vad UNHCR hade vid sin bedömning. T.ex. skulle det ha kunnat bli känt att personen utfört sådana handlingar, t.ex. krigsbrott eller grova icke-politiska brott, att denne är exkluderad från flyktingstatus. Det kan också vara så att den bedömande staten har en vidare definition av flyktingskap än vad som följer direkt av Genèvekonventionen. Som exempel kan nämnas att Sverige särskilt angett att förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning kan grunda flyktingskap.

Beträffande A:s eventuella flyktingstatus gjorde UNHCR sin bedömning i oktober 2007 medan Migrationsverket gjorde sin bedömning i juni 2011, dvs. närmare fyra år senare. Av information från Brittiska Home Office från juni 2009 framgår bl.a. att partiet SDF blev lagligen godkänt år 1991, att det förekommit trakasserier mot partiets medlemmar och deras anhöriga och att många yngre partianhängare hindrats från att arbeta eller starta näringsverksamhet. Det rapporterades vidare att under år 2008 utsattes en del SDF-medlemmar för godtyckliga gripanden. Sammanfattningsvis fann Home Office att det inte var sannolikt att SDF-medlemmar utsattes för sådan behandling som ger rätt till skydd enligt Genèvekonventionen. Ledande regeringsmotståndare kunde dock löpa en risk för att utsättas för sådan behandling. Av information från Immigration and Refugee Board of Canada framgår att människor i områden av Kamerun där SDF dominerar har en ökad risk att utsättas för övergrepp av regeringen och säkerhetsstyrkorna.

Tillgänglig landinformation ger inte stöd för att medlemmar i SDF regelmässigt utsätts för förföljelse i Genèvekonventionens och utlänningslagens mening. Beaktande detta, samt att A:s politiska aktiviteter ligger långt tillbaka i tiden och var av begränsad omfattning, vidhålls att han i dag inte uppfyller kriterierna för att bedömas som flykting enligt Genèvekonventionen eller svensk lag. Eftersom han inte är att anses som flykting har han inte rätt till resedokument.

Till stöd för sitt bestridande åberopade Migrationsverket utdrag ur Home Office, Operational Guidance Note, Cameroon (1 juni 2009), avsnitten 3.6.2-3 och 3.6.8, samt en informationssammanställning från 2012 gjord av Immigration and Refugee Board of Canada ”Cameroon: The Social Democratic Front (Front social démocrate, SDF), including its current status, its organization and structure, its membership card and the treatment of its members by the state authorities”, särskilt avsnitt 3.

Utredningen i Migrationsöverdomstolen

Migrationsöverdomstolen har inhämtat ett yttrande från UNHCR av vilket det sammanfattningsvis framgår följande. A erkändes som flykting av UNHCR den 2 oktober 2007 och därefter utfärdades ett s.k. ”Certificat de Refugié du HCR”. Dessa dokument utfärdas regelbundet till personer som erkänts som flyktingar av UNHCR och dokumenten utgör bevis på individens status som flykting och dennes rätt att få stanna i det första asyllandet. Dokumenten har en viss giltighetstid och förlängs precis som ID-kort och pass. A:s dokument hade en giltighetstid till den 31 december 2008 och i och med att han bosatte sig i Sverige före giltighetstidens utgång blev dokumentet aldrig förlängt.

En stat är inte bunden av en tidigare gjord flyktingbedömning av UNHCR, men när en asylbedömning ska göras bör UNHCR:s bedömning tillerkännas stor vikt och beslutsfattaren i det enskilda landet måste beakta denna när man bedömer risker och fastställer trovärdigheten.

Att en person rest till ett annat land efter att ha fått sin status betyder inte att han har tappat sin status och att han då ska bli diskvalificerad. Flyktingstatusen är en status som är beroende av en persons tidigare och framtida fruktan för förföljelse. En person är flykting så fort personen uppfyller kriterierna för att vara flykting enligt Genèvekonventionen. Det är inte erkännandet av flyktingskapet som gör personen till flykting. Erkännandet utgör endast en förklaring om att personen är flykting.

Den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter, Europadomstolen, har ansett att UNHCR:s erkännande av en persons flyktingstatus bör ges vederbörlig tyngd. EU:s medlemsstater gör olika bedömningar av UNHCR:s erkännande men generellt anses UNHCR:s bedömning ha stor betydelse. I Bulgarien och Frankrike följer det till och med av lag att en utlänning som blivit erkänd som flykting av UNHCR ska få flyktingstatus. I Nederländerna föreskriver lagen skydd från återsändande för personer som UNHCR:s representation i landet förklarar vara flyktingar.