MIG 2007:37
Fråga om förfarandet vid prövning av skyddsskäl. Tillika fråga om begreppet välgrundad fruktan och bedömningen av beviskravet för risk för förföljelse.
A reste in i Sverige den 20 oktober 2003 och ansökte om asyl samma dag. A åberopade till stöd för sin ansökan asylskäl gentemot hemlandet Kamerun. Han uppgav att han hade varit vanlig medlem i Southern Cameroon National Council (SCNC) som verkar för ett självständigt södra Kamerun. Hans aktivitet i rörelsen hade bestått i deltagande i möten. Han uppgav sig vara efterlyst av de kamerunska myndigheterna.
Migrationsverket
Migrationsverket beslutade den 16 mars 2006 att avslå A:s ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd, flyktingförklaring och resedokument samt att avvisa honom med stöd av 4 kap. 1 § första stycket 1 och 2 utlänningslagen (1989:529). Migrationsverket konstaterar inledningsvis att A inte har styrkt sin identitet men med beaktande av de inlämnade handlingarna samt hans berättelse, får han anses vara medborgare i Kamerun och hans skäl skall därför prövas mot detta land. Enligt Migrationsverkets kännedom är stora delar av den engelskspråkiga befolkningen i Kamerun medlemmar i SDF eller SCNC. Enbart medlemskap i en av dessa organisationer innebär inte att det föreligger ett skyddsbehov. Vid denna bedömning har verket beaktat information som visar att det finns en viss risk att för medlemmar att bli tillfälligt trakasserade eller fängslade för att ha deltagit i organisationernas aktiviteter. För att skyddsbehov som flykting skall anses föreligga måste i normalfallet den politiska verksamheten ligga på en viss nivå och det måste föreligga omständigheter som gör sannolikt att det kan föreligga ett visst intresse för personen i fråga från de kamerunska myndigheternas sida. SCNC är officiellt inte en förbjuden organisation även om dess konflikt med landets regering bl.a. lett till att dess ledare under en tid suttit fängslad och sedan lämnat landet i självvald exil. Medlemskap som sådant är inte tillräckligt för att ensamt konstituera ett skyddsbehov här i landet.
Migrationsverket finner ingen anledning att ifrågasätta A:s engagemang i frågan om södra Kameruns självständighet. Verket konstaterar att A inte haft någon högre position inom organisationen utan endast varit vanlig medlem i SCNC. Han har inte deltagit i den väpnade kampen, utan hans engagemang har bestått i deltagande i möten. A har visserligen blivit arresterad men släpptes utan att hans person kopplades samman med organisationen. A har inte på något sätt blivit uppmärksammad av myndigheterna under tiden han befann sig i Kamerun, trots att han enligt egen utsago, har varit aktiv inom rörelsen sedan år 1994/1995. A flydde eftersom det pågick arresteringar. Det inlämnade medlemskortet i SCNC har förvanskats varför dess bevisvärde är ringa.
Migrationsverket finner att det är osannolikt att de kamerunska myndigheterna skulle vara intresserade av A, med tanke på den låga nivå av aktivitet som han har bedrivit. A har inte kunnat styrka att han, efter att han lämnat landet, har blivit efterlyst. Vidare förefaller det enligt verkets mening osannolikt att de kamerunska myndigheterna skulle vara så intresserade av A att de skulle uppsöka hans hem.
Vid en samlad bedömning finner Migrationsverket att A inte har gjort sannolikt att han skulle vara föremål för de kamerunska myndigheternas intresse eller att han vid ett återvändande till Kamerun skulle riskera att utsättas för sådan förföljelse eller sådana repressalier att han kan anses ha ett skyddsbehov i Sverige som flykting. A:s ansökan om flyktingförklaring och resedokument skall således avslås.
Migrationsverket anför vidare att det i svensk rätt gäller ett förbud mot att avvisa eller utvisa en utlänning till ett land där det finns skälig anledning att anta att denne kommer att utsättas för dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
A har anfört att han riskerar att sättas i fängelse för sitt politiska engagemang och att förhållandena i kamerunska fängelser gör att straffet kan jämställas med dödsstraff. Det är känt för Migrationsverket att situationen i Kameruns fängelser är minst sagt undermålig och att det förekommer tortyr, undernäring, misshandel samt många dödsfall. Verket finner att A dock inte har gjort sannolikt att de kamerunska myndigheterna har någon kännedom om honom och framför allt inte heller något intresse av honom. Det finns därför ingen anledning att anta att A skulle fängslas vid ett återvändande. A kan således inte heller anses som skyddsbehövande i övrigt enligt 3 kap. 3 § utlänningslagen.
A har även anfört att det föreligger politiskt humanitära omständigheter att bevilja honom uppehållstillstånd i Sverige, då han inte har någon framtid i Kamerun.
Enligt Migrationsverket är den allmänna situationen i Kamerun inte är sådan att uppehållstillstånd kan beviljas. A är en ensamstående man med goda försörjningsmöjligheter. A har utbildning och har arbetat i hemlandet. Han har inga hälsoproblem. Anledning att bevilja A uppehållstillstånd av humanitära eller andra skäl saknas. Ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd skall därför avslås och A skall avvisas.
Länsrätten i Skåne län, migrationsdomstolen
A överklagade beslutet. Migrationsverket bestred bifall till överklagandet.
Domskäl
Länsrätten i Skåne län, migrationsdomstolen (2006-08-30, ordförande Mattsson och tre nämndemän), yttrade: Av 4 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) framgår att med flykting avses en utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd. Detta gäller oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att utlänningen utsatts för förföljelse eller om dessa inte kan antas erbjuda trygghet mot förföljelse från enskilda.
Utgångspunkten för bedömningen av skyddsbehovet p.g.a. flyktingskap är vad den asylsökande riskerar vid ett återvändande. I det sammanhanget kan tidigare inträffade händelser vara indicier eller bevis. Om den förföljelse som påstås hota utlänningen är särskilt allvarlig, bör riskbedömningen ske med särskilt stor försiktighet. Kännedom om förhållandena i det aktuella landet är vidare av avgörande betydelse för bedömningen av om rätt till asyl föreligger eller inte.
Av Utrikesdepartementets rapport "Mänskliga rättigheter i Kamerun 2005" framgår att respekten för de mänskliga rättigheterna i landet är fortsatt bristfällig. Vidare uppges att Kamerun är ett av de mest korrumperade länderna i världen. Summariska avrättningar, tortyr och misshandel förekommer, ofta utförda av landets säkerhetstjänst och polis, trots att sådan behandling är förbjuden enligt lag. Säkerhetstjänsten utför också olagliga arresteringar av bl.a. oppositionspolitiker och MR-observatörer. Korruption och straffrihet är vanligt förekommande. Det har hänt att säkerhetsstyrkor med våld har förhindrat protestmarscher och regimkritiska demonstrationer. Förhållandena i fängelserna är svåra och livshotande. Medlemmar i SCNC har trakasserats och arresterats i samband med möten.
I målet är det klarlagt att A varit aktiv medlem i det i Kamerun förbjudna politiska partiet SCNC. Han har deltagit i möten och demonstrationer vilket ledde till att han greps och berövades friheten år 2000. Numera är det också ostridigt mellan parterna att A blev utsatt för tortyr vid detta tillfälle. Han valde att fly från Kamerun 2003 eftersom han fruktade att på nytt utsättas för övergrepp från myndigheterna sedan två av hans vänner gripits. Han befarade att vännerna, under tortyr, kunde ha angett honom för myndigheterna.
Med hänsyn till vad som numera framkommit om den förföljelse som redan har ägt rum, sett i ljuset av vad som upplysts om förhållandena i Kamerun, finns det enligt migrationsdomstolen en rimlig risk att A kommer att förföljas genom åtgärder riktade mot hans liv eller frihet vid ett återvändande till hemlandet. Hans fruktan för förföljelse p.g.a. sin politiska uppfattning får därför bedömas som välgrundad. Även i övrigt uppfyller han förutsättningarna för flyktingdefinitionen i 4 kap. 1 § utlänningslagen. Det finns således grund för att bifalla A:s yrkanden om flyktingförklaring, resedokument och permanent uppehållstillstånd.
Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen
Migrationsverket överklagade domen till Migrationsöverdomstolen och yrkade att Migrationsöverdomstolen skulle fastställa verkets beslut att avslå A:s ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd, flyktingförklaring och resedokument samt att Migrationsöverdomstolen skulle utvisa honom. A bestred bifall till överklagandet.
Domskäl
Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2007-06-27, Wahlqvist, Svahn Lindström och Råberg, referent), yttrade: En flykting är en utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd. Detta gäller oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att utlänningen utsatts för förföljelse eller om dessa inte kan antas erbjuda trygghet mot förföljelse från enskilda (4 kap. 1 § första stycket utlänningslagen).
Med skyddsbehövande i övrigt avses en utlänning som i andra fall än som avses i 4 kap. 1 § befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller behöver skydd på grund av yttre eller inre väpnad konflikt eller på grund av svåra motsättningar i hemlandet känner välgrundad fruktan att utsättas för allvarliga övergrepp eller inte kan återvända till sitt hemland på grund av en miljökatastrof (4 kap. 2 § första stycket utlänningslagen).
Migrationsöverdomstolen har tidigare slagit fast att bl.a. den av Förenta nationernas flyktingkommissarie (UNHCR) utgivna ”Handboken om förfarandet och kriterierna vid fastställande av flyktingars rättsliga ställning enligt 1951 års konvention och 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning” (handboken) är en viktig rättskälla rörande förfarandet att fastställa skyddsbehov (se MIG 2006:1).
Migrationsöverdomstolen har även uttalat sig om att vid prövningen av en sökandes skyddsbehov är det viktigt att Migrationsverket och domstolarna följer den vedertagna bevisrättsliga principen inom förvaltningsrätten att den som söker en förmån har bevisbördan för att han eller hon uppfyller de krav som uppställs i lagen för att förmånen skall beviljas. Detta inbegriper för utlänningsrättens område det förfarande för fastställande av fakta som finns i bl.a. artiklarna 195-205 i handboken (jfr. prop. 1996/97:25 s. 97). Detta innebär att verket/migrationsdomstolarna först har att bedöma om sökanden gjort sin identitet och sitt uppgivna medborgarskap eller hemland sannolikt.
Migrationsverket/migrationsdomstolarna har därefter att pröva de åberopade skyddsskälen. Detta infattar två delmoment, nämligen dels frågan om sökandens berättelse i sig är tillräcklig för att kriterierna för skydd skall vara uppfyllda (första ledet), dels frågan om sökanden har gjort sin asylberättelse sannolik antingen genom åberopad bevisning eller genom att han eller hon bedöms vara trovärdig och därför tillerkänts förmånen av uppkommet tvivelsmål (benefit of the doubt) (andra ledet). Det är inte givet att prövningen alltid måste ske i denna ordning och i vissa fall kan det även räcka med att enbart pröva ett av dessa två led.
Det är också viktigt att Migrationsverket och migrationsdomstolarna - när de kommer in på prövningen enligt det andra ledet - först prövar om sökanden kunnat göra sin berättelse sannolik genom den bevisning han eller hon åberopat, innan de går in på sin trovärdighetsbedömning. Det är således inte riktigt att först gå in på en bedömning av sökandens allmänna trovärdighet innan bevisningen värderas. Migrationsverket och migrationsdomstolarna måste också i prövningen enligt andra ledet noga skilja på vad som utgör bevismedel och vad som är sökandens utsaga (se MIG 2007:12).
Tvivelsmålets fördel ”the benefit of the doubt” bör endast tillämpas när all tillgänglig bevisning inhämtats och det inte finns skäl att betvivla den sökandes allmänna trovärdighet. Om bedömningen av benefit of the doubt sålunda utfallit till sökandens fördel, skall en riskbedömning göras, varvid det skall prövas vad han eller hon riskerar vid ett återvändande. Den bedömning som därvid skall göras skall vara framåtsyftande och ta sin utgångspunkt i objektiva faktorer, främst risken för förföljelse vid ett återsändande till hemlandet. Tidigare inträffade händelser kan vara av betydelse i denna bedömning. Det är härvid avgörande hur ingripande de åtgärder är som sökanden utsatts för. Av utlänningslagens förarbeten framgår att beviskraven inte kan ställas alltför högt när det gäller påståenden om förföljelse, eftersom någon fullständig bevisning som klart kan styrka att det finns en sådan risk sällan kan läggas fram. Sökandens berättelse får därför godtas om den framstår som trovärdig och sannolik (se prop. 1996/97:25 s. 98).
Vid riskbedömningen är begreppet välgrundad fruktan för förföljelse en av de viktigaste beståndsdelarna i flyktingskapets natur (se artikel 37 i handboken). Begreppet återfinns i artikel 1 A i 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning (Genèvekonventionen). Rekvisitet välgrundad fruktan i 4 kap. 1 § utlänningslagen innefattar både ett subjektivt och ett objektivt rekvisit. För att en sökandes fruktan skall godtas måste den ha fog för sig. Den måste alltså vara underbyggd av ett objektivt förhållande. När det skall bedömas om en fruktan är välgrundad måste både den subjektiva och den objektiva komponenten beaktas (jfr. handboken artiklarna 37-42). Det är fortfarande den sökande som har bevisbördan för att risken för förföljelse finns. Om han eller hon redan i hemlandet blivit utsatt för sådan behandling torde det vara lättare att fullgöra bevisbördan (jfr. artikel 4 punkt 4 i rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet [Skyddsgrundsdirektivet]).
Migrationsöverdomstolens bedömning.
Migrationsöverdomstolen noterar inledningsvis att A inte har styrkt sin identitet genom att uppvisa någon godtagbar identitetshandling.
Migrationsöverdomstolen finner trots detta att asylprövningen bör göras mot Kamerun. Det finns inte grund för att generellt ge sökande från detta land uppehållstillstånd på grund av skyddsskäl. En individuell prövning av de uppgivna omständigheterna måste därför göras.
A har givit in ett medlemskort i SCNC. Det kan konstateras att medlemskortet har utsatts för förvanskning genom att uppgifter i detsamma ändrats. Bevisvärdet av handlingen är sålunda ringa. Någon annan handling till stöd för sina åberopade politiska skäl har A inte givit in i målet.
A har uppgivit att han kommer från en engelsktalande provins i Kamerun som är marginaliserad men där det finns en önskan om att återupprätta en självständig stat. Han arbetade i ett säkerhetsföretag som ägdes av amerikaner. Han blev medlem i SCNC någon gång under åren 1994/95. Han greps vid ett tillfälle i oktober 2000 då han deltog i festligheter i staden Bamenda. I samband med festligheterna höll SCNC en olovlig demonstration. Demonstranterna anfölls av regimens säkerhetssoldater. Han greps tillsammans med många andra människor. Han liksom övriga personer förhördes under flera timmar och utsattes för misshandel. Han hölls gripen under två veckor. Han hade inga dokument med sig som knöt honom till SCNC. Han släpptes efter att ha fått en varning och sedan hans fingeravtryck och fotografi tagits. Han lämnade Kamerun i oktober 2003 efter det att några av hans vänner hade gripits vid ett möte i början av september 2003. Intill denna tidpunkt hade han inga problem i sitt hemland utan levde som vanligt i sin hemstad Yaoundé. Han drar slutsatsen att vännerna har angivit honom, eftersom hans flickvän uppgivit att personer från säkerhetstjänsten besökt hans hem och frågat efter honom.
Migrationsöverdomstolen har i det föregående redovisat de delmoment som ingår då det gäller att pröva de skyddsskäl som en sökande har åberopat.
Migrationsöverdomstolen finner ingen anledning att ifrågasätta A:s uppgifter om sitt engagemang i SCNC och om gripandet år 2000.
Migrationsöverdomstolen finner att medlemskapet i SCNC i sig inte är tillräckligt för att A skall anses som flykting även om det är känt att medlemmar av detta parti har trakasserats och arresterats av säkerhetstjänsten i samband med möten (se Utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter i Kamerun 2006).
Inte heller det gripande som skedde i oktober år 2000 och det som då inträffade är tillräckligt för att flyktingskap skall anses vara för handen. Händelsen ligger långt tillbaka i tiden. Gripandet var dessutom såvitt kan bedömas slumpmässigt och A sammankopplades inte med partiet SCNC. Han har efter gripandet inte råkat ut för några trakasserier på grund av sin politiska aktivitet.
Migrationsöverdomstolen har härefter att ta ställning till om det i målet framkommit andra skäl som talar för att A riskerar att utsättas för sådan allvarlig förföljelse som avses i 4 kap. 1 § utlänningslagen och därmed kan räknas som flykting, eller om han känner en välgrundad fruktan att utsättas för någon slags omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och därför kan beviljas uppehållstillstånd såsom skyddsbehövande i övrigt i enlighet med 4 kap. 2 § utlänningslagen.
A har hävdat att han vid ett återvändande till hemlandet riskerar att gripas och utsättas för tortyr. Anledningen till detta skall vara att myndigheterna numera känner till hans medlemskap i partiet SCNC efter att hans partivänner gripits i september 2003 och därefter angivit honom.
Migrationsöverdomstolen konstaterar att uppgiften om att partivännerna angivit honom är en slutsats som A drar utifrån det förhållandet att hans fästmö berättat att personer från säkerhetstjänsten besökt hans hem och frågat efter honom. Några handlingar till stöd för uppgiften har inte givits in i målet.
Även om beviskraven för påståenden om risk för förföljelse inte kan ställas alltför högt krävs det att sökandens uppgift i denna del framstår som trovärdig och sannolik (se prop. 1996/97:25 s. 98). Mot bakgrund av det som framkommit om nivån på A:s engagemang i SCNC, nämligen att han endast varit vanlig medlem och inte deltagit i den väpnade kampen, samt att han som tidigare konstaterats kunnat leva öppet under flera år utan ingripanden från myndigheternas sida efter händelsen år 2000, framstår uppgifterna om att han nu skulle vara föremål för dessas intresse som osannolik.
Som Migrationsöverdomstolen redogjort för i det föregående krävs enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen för flyktingskap att utlänningen känner en välgrundad fruktan för förföljelse. Migrationsdomstolens bedömning att en rimlig risk för förföljelse konstituerar att en fruktan får anses välgrundad överensstämmer därför inte med vare sig Genèvekonventionen, utlänningslagen eller handboken. För att en fruktan skall anses var välgrundad måste den som redan nämnts underbyggas av ett objektivt förhållande. Enligt Migrationsöverdomstolens mening visar inte utredningen att detta är fallet i förevarande mål.
Migrationsöverdomstolen finner vid en samlad bedömning av omständigheterna att A inte har förmått göra sannolikt att han känner en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin politiska uppfattning. Han har inte heller gjort sannolikt att han är skyddsbehövande i övrigt. På grund av det anförda skall Migrationsverkets överklagande bifallas på så sätt att Migrationsverkets beslut den 16 mars 2006 skall fastställas, dock med den ändringen att A skall utvisas.
Domslut
Migrationsöverdomstolens avgörande. Migrationsöverdomstolen bifaller överklagandet och fastställer, med ändring av migrationsdomstolens dom, Migrationsverkets beslut den 16 mars 2006, med den ändringen att A utvisas.