MÖD 2000:23

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Stockholms tingsrätts, vattendomstolen, dom 1997-08-01, DVA 49, se bilaga A

KLAGANDE

1. Årsta Havsbads Samfällighetsförening, Box 32, 136 91 HANINGE

2. RR

3. KL

4. GP

Ombud för samtliga

Advokaten PB

MOTPART

Vägverket, Region Stockholm, Box 4202, 171 04 SOLNA

Ombud

OJ

SAKEN

Tillstånd enligt vattenlagen till tillbyggnad av den s.k. Utöbryggan i Haninge kommun, m.m.

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

1. Miljööverdomstolen ändrar vattendomstolens domslut endast på så sätt att villkorspunkt 1 upphävs.

2. Klagandena skall stå sina egna kostnader i Miljööverdomstolen.

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Klagandena har yrkat att Miljööverdomstolen skall ogilla Vägverkets talan och har begärt ersättning för sina rättegångskostnader i Miljööverdomstolen.

Vägverket har bestritt ändring.

Miljööverdomstolen har med stöd av 23 kap. 6 § första stycket miljöbalken avgjort målet utan huvudförhandling.

UTVECKLINGEN AV TALAN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Klagandena har i huvudsak anfört följande. De ansökta företaget - såväl den del av bryggan som skall lagligförklaras som de nya åtgärderna - strider mot 3 kap.vattenlagen (1983:291). Redan idag är de kringboende störda av otillåten bilparkering längs vägarna i området, buller och avgaser från bilar och båtar samt förorening av badvattnet. Dessa problem kommer att öka om vattendomstolens dom står fast. Trafiksituationen längs Årstavägen är näst intill kaotisk och områdets karaktär av fritidsområde med god miljö förrycks om det ansökta företaget kommer till stånd. Fastighetsvärdena, boendevärdet och attraktionsvärdet för Årsta Havsbads område kommer också att sänkas. - Årsta Havsbad är inte det bästa platsvalet för en färjeterminal. Tidigare genomförda utredningar har pekat på att den bör flyttas till en annan plats. Även i kommunens översiktsplan från 1991 anges detta. I det nu pågående arbetet med en kustplan tas frågan också upp. Ett tillstånd till det sökta företaget skulle medföra en permanentning av Utöbryggan, lägga hinder i vägen för att i framtiden förlägga färjeterminalen någon annan stans samt föregripa den översiktliga planeringen. - Den ingivna miljökonsekvensbeskrivningen visar inte effekterna av en annan placering, vilket är en allvarlig brist. - Företaget strider mot bestämmelserna i 2 kap. 6 § lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) eftersom påtagliga skador på naturmiljön kommer att orsakas. Vidare medför företaget direkta och indirekta kostnader som vida överskrider den samhällsekonomiska nyttan och är därför otillåtet enligt 3 kap. 4 § vattenlagen.

Vägverket har anfört följande. Avsikten är inte att förändra bryggans funktion utan att förbättra trafikmiljön med bibehållande av den nuvarande funktionen. Det finns i dag inga konkreta planer eller budgeterade medel avsatta för en ny skärgårdsterminal. En förstärkning och ombyggnad av Utöbryggan krävs snarast för att säkerställa de skyldigheter som samhället har mot befolkning, näringsliv och organisationer på Utö och andra öar. Från Utöbryggan är det bra kommunikationer till centralorten Haninge, där skolor, vårdhem och andra servicefunktioner finns. Allmänna vägar leder förbi bryggan. Där finns möjligheter till bilparkering. Reguljär bussförbindelse finns året runt. - Vägverket har skyldighet enligt väglagen och vattenlagen att underhålla den befintliga brygganläggningen inklusive dess anslutningar till allmänt vägnät. Brygganläggnigen är skadad och till följd härav är dess bärighet nedsatt. Med anledning härav skall bryggan förstärkas för att återställa dess ursprungliga bärighet och stabilitet. Vidare är situationen på platsen oacceptabel ur trafikmiljösynpunkt; lastning och lossning sker idag från lastbil som körts ut på bryggan varvid risk för olyckor uppstår för passagerare. Dessutom medför köer av lastfordon ökade avgasutsläpp. Dessa problem skall lösas genom den ansökta ombyggnaden av hamnplanen och utbyggnaden av kaj. En arbetsgrupp med representanter för bl.a. Haninge kommun, Skärgårdsstiftelsen och Waxholms Ångfartygs AB (Waxholmsbolaget) har föreslagit de ansökta åtgärderna. - I samband med en ombyggnad skall tank för diesel inrymmas i särskild byggnad samt fasta rörledningar fram till bryggan installeras. Hamnplanen skall också asfalteras och förses med brunnar med oljeavskiljning. En särskild yta skall ställas i ordning för varuvagnar och emballage. Allt detta kommer att medföra bättre ordning inom bryggområdet än idag och förbättra miljön.

Miljööverdomstolen har förelagt Vägverket att komplettera utredningen med bl.a. analyser av de bottensediment som skall muddras samt uppgifter om förväntad omfattning av fartygstrafiken till Utöbryggan i framtiden. I sistnämnda fråga har Vägverket gett in en skrift från Waxholmsbolaget. I denna anförs bl.a. följande.

Utö är en av de stora öarna i Stockholms skärgård och här bor ca 200 personer året runt. Skärgårdsstiftelsen äger norra delen av ön och har bidragit till att Utö är skärgårdens mest kompletta utflyktsmål.

Turismen i Stockholms Skärgård ökar varje år och säsongen förlängs. Fritidsaktiviteterna blir fler, vandrarhem och restaurangerna har öppet större delen av året. Allt detta skapar fler arbeten på öarna samtidigt som den bofasta befolkningen förväntas öka.

Med hänvisning till ovanstående gör Waxholmsbolaget bedömningen att resandet på Årsta brygga kommer att öka med ca 5 % per år under en 5- till 10-årsperiod.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Målet inleddes innan miljöbalken trädde i kraft den 1 januari 1999. I 6 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken anges vilka lagregler Miljööverdomstolen har att tillämpa i sådana mål. I sak skall målet handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, medan bestämmelserna i miljöbalken skall tillämpas i fråga om det processuella förfarandet; dock skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas i fråga om miljökonsekvensbeskrivningar.

Målet innehåller två huvudfrågor; skall den befintliga bryggan lagligförklaras och skall nya åtgärder på och kring bryggan tillåtas. Den första frågan skall bedömas på grundval av 1918 år vattenlag (1918:523) och den andra på grundval av 1983 års vattenlag.

Vad först gäller frågan om lagligförklaring synes de lokaliserings- och planeringssynpunkter som klagandena här har fört fram inte ha gjort sig gällande vid bryggans tillkomst. De kan därför inte beaktas vid prövningen. Miljööverdomstolen delar vattendomstolens bedömning i fråga om tillåtligheten av den befintliga bryggan. Överklagandet i den delen skall således avslås.

Tillstånd till de ansökta nya åtgärderna skall meddelas om inte någon av bestämmelserna i 3 kap. 1-4 § i 1983 års vattenlag medför hinder. Enligt 3 kap. 1 § får ett vattenföretag inte komma till stånd, om det med hänsyn till valet av plats eller på något annat sätt möter hinder från allmänna planeringssynpunkter. Enligt lagrummet skall naturresurslagen tillämpas vid prövningen.

Syftet med bestämmelsen är att tillståndsprövningen av vattenföretag skall inordnas i den allmänna samhällsplaneringen och då närmast i vad som brukar benämnas fysisk samhällsplanering eller fysisk riksplanering. Hänvisningen till naturresurslagen i lagbestämmelsen är att se som en precisering av vad som avses med allmänna planeringssynpunkter när det gäller fysisk planering (se prop. 1985/86:90 s. 93 och 119). Som framgår av de ursprungliga motiven till bestämmelsen faller under begreppet allmänna planeringssynpunkter även sådan långsiktig verksamhetsplanering som inte omfattas av den fysiska planeringen, såsom näringspolitiska, arbetsmarknadspolitiska och regionalpolitiska bedömningar.

De samhällspolitiska intentioner som ligger bakom innehållet i 3 kap. 1 § vattenlagen gör sig främst gällande när det gäller lokalisering av nya anläggningar. I förevarande mål är det emellertid inte fråga om att ta ställning till om ett helt nytt färjeläge skall etableras utan endast till en viss utbyggnad och vissa ändringar av den befintliga bryggan.

Det förhållandet att det i kommunens översiktsplan från 1991 anges att trafiken på Utö på sikt bör flyttas till en annan plats talar i och för sig emot att det ansökta företaget tillåts. För närvarande finns det emellertid inte någon lämplig alternativ plats att tillgå. Därför bör översiktsplanen inte utgöra hinder mot den jämförelsevis begränsade utbyggnad på nuvarande plats som det här är fråga om.

Vad vidare gäller tillämpningen av naturresurslagen kan konstateras att 2 kap. 6 § första stycket stadgar att mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt på grund av naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till det rörliga friluftslivet så långt möjligt skall skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- eller kulturmiljön. Av andra stycket följer att områden av riksintresse för naturvården, kulturvården eller friluftslivet skall skyddas mot åtgärder enligt första stycket. Vidare medför 3 kap.1 och 2 §§naturresurslagen att den i målet aktuella kuststräckan är av riksintresse med hänsyn till dess natur- och kulturvärden. Exploateringar i dessa områden får därför endast komma till stånd om natur- eller kulturvärden inte skadas påtagligt. Exploatering i området får enligt 3 kap. 1 § första stycket vidare komma till stånd endast om inte hinder möter i 3 kap. 2-7 §§. Av 3 kap. 2 § framgår att inom den aktuella kuststräckan skall turismen och friluftslivet, främst det rörliga friluftslivets intressen särskilt beaktas vid bedömningen av exploateringsföretag.

Miljööverdomstolen finner att de åtgärder vid Utöbryggan som ansökan omfattar inte skulle medföra en påtaglig skada på områdets natur och kulturvärden samt att åtgärderna vid en helhetsbedömning snarare är i turismens och friluftslivets intresse än är till skada för dessa. De anförda bestämmelserna i naturresurslagen utgör således inget hinder mot företaget.

Av utredningen i målet framgår att företaget torde bidra till att underlätta kommunikationerna till öarna utanför till gagn för den fast bosatta skärgårdsbefolkningen.

Eftersom det för närvarande inte finns någon lämplig plats att flytta Utöbryggan till talar även näringspolitiska, arbetsmarknadspolitiska och regionalpolitiska skäl för att tillåta företaget.

För området vid Utöbryggan finns varken detaljplan eller områdesbestämmelser som enligt 3 kap. 2 § vattenlagen skulle kunna utgöra hinder för tillstånd. Inte heller uppkommer enligt Miljööverdomstolens bedömning sådana skador eller olägenheter av större betydelse för allmänna intressen att företaget är otillåtligt enligt 3 kap. 3 § samma lag.

Enligt 3 kap. 4 § vattenlagen slutligen får ett vattenföretag komma till stånd endast om fördelarna från allmän och enskild synpunkt av företaget överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av det. Vid bedömningen enligt 3 kap. 1 § ovan har Miljööverdomstolen noterat vissa fördelar från allmän synpunkt. Härtill kommer att företaget syftar till att förbättra trafikmiljön vid själva bryggan och den allmänna ordningen och säkerheten där, inte minst för passagerare. Risker vid hanteringen av bränsle på området minskar också.

Ingenting har framkommit som tyder på en omfattande utökning av trafiken på grund av företaget. De uppgifter om framtida trafikmängder som Vägverket med hjälp av Waxholmsbolaget har lämnat får ses som en allmän prognos över trafikutvecklingen oavsett om färjeterminalen byggs ut eller behålls i nuvarande utförande. Otvivelaktigt får dock de som bor i Årsta havsbad leva med vissa trafikstörningar även i framtiden. I det sammanhanget bör dock framhållas att ett tillstånd till de ansökta arbetena inte hindrar att miljömyndigheterna med stöd av tillsynsreglerna i miljöbalken vid behov ingriper mot olägenheter i form av utsläpp av avgaser, nedskräpning, störande biltrafik m.m.

Sammantaget finner Miljööverdomstolen att den ytterligare negativa påverkan på området - i förhållande till situationen idag - som de ansökta åtgärderna orsakar inte är så stora att kostnaderna, skadorna och olägenheterna av åtgärderna väger tyngre än fördelarna. Hinder mot tillstånd föreligger således inte heller enligt 3 kap. 4 § vattenlagen.

Tillstånd till de ansökta åtgärderna skall således meddelas. Vägverket har inte ansökt om tillstånd att deponera de massor som uppkommer vid muddringen. Sådan deponering kan, beroende på massornas innehåll, vara tillstånds- eller anmälningspliktig enligt miljöbalken. Frågan skall i så fall handläggas i ett särskilt ärende. Det saknas anledning att i vattenmålet föregripa en sådan eventuell prövning genom att meddela villkor som rör deponeringen. Villkorspunkten 1 i vattendomstolens dom skall därför upphävas.

Vad Vägverket tappat i målet är av ringa betydelse. Klagandena skall därför som förlorande part stå sina egna kostnader i Miljööverdomstolen.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B

Överklagande senast 2000-07-04

I avgörandet har deltagit hovrättsrådet Anders Holmstrand, miljörådet Rolf Svedberg, hovrättsrådet Hans Karlbom, referent, samt hovrättsassessorn Anna Tiberg. Enhälligt.