MÖD 2000:3

Tillstånd till ändrad reglering och vattenbortledning för bevattningsändamål-----Miljödomstolen har givit tillstånd till en bevattningssamfällighet utan hänsyn tagen till ett tidigare tillstånd enligt vattenlagen i samma vattenområde, vilket betraktades som domvilla av Miljööverdomstolen. Målet återförvisades.

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Växjö tingsrätts, vattendomstolen, dom 1997-09-01, mål nr. VA 49-58/96, se bilaga A

KLAGANDE OCH MOTPART

Habo Plaggfärgeri Aktiebolag, 556460-6373, Box 20, 566 21 HABO

Ombud

Advokaten LG

KLAGANDE OCH MOTPART

1. AW

2. UM

3. L och KW

4. Bränninge Lantbruks Aktiebolag, 556272-7809, Bränninge Gård, 566 92 HABO

5. G, O, F och AaW

6. SH

7. HGA

8. K och UB

9. LK och P-AC

10. T och MO

Ombud för samtliga

Advokaten NR

SAKEN

Tillstånd till ändrad reglering av Hökessjön och vattenbortledning från Hökesån för bevattningsändamål samt bildande av bevattningssamfällighet, Habo kommun, Skaraborgs län

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Med undanröjande av vattendomstolens domslut, utom i de delar som avser domstolskostnader och rättegångskostnader, återförvisar Miljööverdomstolen målet till Växjö tingsrätt, miljödomstolen, för fortsatt behandling.

Det ankommer på miljödomstolen att efter målets återupptagande pröva frågan om skyldighet för AW och medparter att utge ersättning för rättegångskostnader i Miljööverdomstolen.

_________

YRKANDEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN M.M.

Habo Plaggfärgeri Aktiebolag (färgeriet) har i första hand yrkat att Miljööverdomstolen ogillar AWs och medparters (bevattnarna) ansökningar eller i vart fall ogillar ansökningarna såvitt avser yrkandena om reglering av vattenståndet i Hökessjön och om ianspråktagande av färgeriets regleringsdamm med tvångsrätt. I andra hand har färgeriet yrkat bifall till sin vid vattendomstolen förda talan om skadestånd. Slutligen har färgeriet yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Miljööverdomstolen.

AW och medparter har yrkat att Miljööverdomstolen bestämmer intrångsersättningen till färgeriet till 61 000 kr och att Miljööverdomstolen när den skiljer sig från målet meddelar verkställighetsförordnande, dvs. beslutar att tillståndet får tas i anspråk omedelbart.

Parterna har bestritt varandras yrkanden.

Miljööverdomstolen har med stöd av 23 kap. 6 § första stycket miljöbalken avgjort målet utan huvudförhandling.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS SKÄL

Miljööverdomstolen tillämpar med stöd av 6 § första stycket lagen (1998:811) om införande av miljöbalken bestämmelserna i vattenlagen (1983:291) vid sin prövning av målet i sak.

Parterna har i Miljööverdomstolen i allt väsentligt åberopat samma omständigheter som vid vattendomstolen. Miljööverdomstolen finner anledning att först belysa frågan hur det sökta och av vattendomstolen beviljade tillståndet att reglera Hökessjön förhåller sig till färgeriets regleringstillstånd enligt 1934 års utslag. I den frågan har färgeriet anfört att det meddelade tillståndet innebär att färgeriet under minst fyra av årets månader fråntas rätten att reglera Hökessjön i enlighet med sitt gällande tillstånd från år 1934 samt att sådana inskränkningar i tillståndet är otillåtna enligt reglerna i 15 kap.vattenlagen. Bevattnarna har gentemot detta framhållit bl.a. att de inte har begärt någon omprövning eller begränsning av 1934 års tillstånd utan i stället en egen regleringsrätt för bevattningsändamål samt att den överklagade domen inte står i strid med vare sig vattenlagens bestämmelser eller väl hävdad praxis.

Miljööverdomstolen noterar till att börja med att vattendomstolen i den överklagade domen (s. 13) har uttalat att bevattnarna visserligen har begärt vissa kompletterande vattenhushållningsbestämmelser men att detta inte innebär att bevattnarna har åsyftat någon ändring av det regleringstillstånd eller villkoren för detta som meddelats i 1934 års utslag. I sin sammanfattande bedömning har vattendomstolen funnit bl.a. att det inte finns något laga hinder mot att jämsides med befintlig regleringsrätt till förmån för kraftintresset tillskapa en regleringsrätt till förmån för bevattnarna, allt under förutsättning att företagen finnes vara tillåtliga enligt bestämmelserna i 3 kap.vattenlagen.

Av vattendomstolens domskäl att döma synes domstolens avsikt således ha varit att det tillstånd till reglering som bevattnarna erhållit genom den överklagade domen skall vara självständigt i den bemärkelsen att det är avsett att gälla jämsides med färgeriets regleringsrätt. Avsikten synes också vara bl.a. att de vattenhushållningsbestämmelser och övriga villkor som förknippats med bevattnarnas tillstånd inte skall gälla i förhållande till färgeriet; detta eftersom 1934 års tillstånd inte varit föremål för någon omprövning i målet.

Enligt Miljööverdomstolens mening är det emellertid svårt att se hur dessa avsikter kommer till uttryck i bestämmelserna under rubriken Vattenhushållning i vattendomstolens domslut. Dessa bestämmelser, som enligt domslutet skall gälla "utöver" vad som stadgas i 1934 års utslag, föreskriver i punkt 1 att Hökessjön, såvitt beror av regleringen, skall vara helt fylld den 30 april. Därmed torde avses att vattenståndet i sjön den 30 april varje år skall ligga vid dämningsgränsen enligt 1934 års utslag, vilken är +227,70 m. Om emellertid avsikten är att färgeriets regleringsrätt skall förbli opåverkad, kommer bevattnarna inte att kunna iaktta denna bestämmelse enbart genom egna insatser; de blir helt beroende av hur färgeriet utnyttjar sin regleringsrätt. Färgeriet kan t.ex. om det så finner lämpligt hålla sjöns vattenstånd den 30 april på en betydligt lägre nivå än dämningsgränsen; vattenståndet får t.o.m. hållas på nivån +226,00 m, som utgör sänkningsgräns enligt 1934 års utslag. Bestämmelsen i punkt 1 blir under sådana förhållanden verkningslös.

Motsvarande svårigheter synes uppstå vid tillämpning av bestämmelsen i punkt 2, som föreskriver att reglering av Hökessjön under månaderna maj - augusti får ske endast för bevattningsändamål. Bestämmelsen i fråga synes vara verkningslös för det fall den inte är avsedd att iakttas även av färgeriet.

Vad Miljööverdomstolen nu har anfört beträffande svårigheterna att tolka de två anförda vattenhushållningsbestämmelserna bygger som nämnts på uttalandet i vattendomstolens domskäl att någon ändring i 1934 års utslag inte är åsyftad.

Miljööverdomstolen noterar vidare att den miljökonsekvensbeskrivning som sökandena har gett in synes bygga på förutsättningen att både färgeriet och bevattnarna skall vara skyldiga att följa såväl 1934 års som 1997 års vattenhushållningsbestämmelser, t.ex. att sjön är fylld till +227,70 m den 30 april. Om vattendomstolens avsikt har varit att meddela bevattnarna ett tillstånd som skall utövas vid sidan av färgeriets utan att ingripa i dess regleringsrätt, synes domstolen sålunda inte ha haft erforderligt underlag för att bedöma tillåtligheten av företaget.

Miljööverdomstolen finner sammanfattningsvis att det inte framgår av den överklagade domen hur bestämmelserna om vattenhushållning skall tillämpas. Det föreligger därför en sådan domvillosituation som anges i 59 kap. 1 § första stycket 3 rättegångsbalken, dvs. domen är så oklar att det inte framgår av den hur domstolen har dömt i saken. Miljööverdomstolen har därför att med tillämpning av 50 kap.26 och 29 §§rättegångsbalken undanröja den överklagade domen och återförvisa målet till Växjö tingsrätt, miljödomstolen, för fortsatt behandling. Miljödomstolen har i och med miljöbalkens införande ersatt vattendomstolen vid samma tingsrätt.

Vattenbortledningen från Hökesån och Pirkåsabäcken samt övriga frågor som ansökan omfattar är beroende av att tillstånd medges för reglering av Hökessjön. Även i dessa delar bör därför vattendomstolens dom undanröjas och återförvisning ske. Vad vattendomstolen har förordnat om domstolskostnader och rättegångskostnader skall inte undanröjas.

Färgeriet har yrkat ersättning med 35 000 kr för rättegångskostnader i Miljööverdomstolen. Eftersom målet återförvisas skall enligt 18 kap. 15 § tredje stycket rättegångsbalken frågan om ersättning för kostnader i Miljööverdomstolen prövas av miljödomstolen när målet har återupptagits där.

Miljööverdomstolens beslut får enligt 20 kap. 3 § första stycket miljöbalken och 54 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Lars Uno Didón, miljörådet Anna Lena Rosengardten, hovrättsrådet Hans Karlbom, referent, och hovrättsassessorn Anna Tiberg. Enhälligt.