MÖD 2001:34

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Vänersborgs tingsrätts, miljödomstolen, dom 1999-09-16 i mål nr M 321-99,

se bilaga A

KLAGANDE

Miljö- och byggnämnden i Götene kommun, 533 80 GÖTENE

MOTPART

SM

SAKEN

Föreläggande om avloppsanläggning

________________________

DOMSLUT

Miljööverdomstolen förordnar med ändring av den överklagade domen att Miljö- och byggnadsnämndens i Götene kommun föreläggande skall avse förbud mot att efter den 1 maj 2002 från fastigheten Götene Stenhuggaretorp 1:16 släppa ut allt slags avloppsvatten som inte undergått en av nämnden godkänd längre gående rening än slamavskiljning.

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Miljö- och byggnämnden i Götene kommun (nämnden) har yrkat att miljööverdomstolen förordnar att föreläggandet skall avse allt slags avloppsvatten från fastigheten XX 1:16.

SM har bestritt ändring.

Miljööverdomstolen har avgjort målet utan huvudförhandling med stöd av 23 kap. 6 § miljöbalken.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Nämnden har anfört bl.a. följande. Miljödomstolens dom strider mot den praxis som utvecklats i Koncessionsnämnden för miljöskydd i motsvarande fall och som innebär att kraven på rening omfattar avloppsanläggningen i sin helhet. Det medför praktiska svårigheter och miljömässiga nackdelar att särskilja WC-vatten från bad-, disk- och tvättvatten (BDT-vatten) från en och samma anläggning. Fastigheten får bedömas ligga inom tättbebyggt område i miljöskyddslagens (ML) mening, eftersom den ingår i ett samlat område med sex hushåll som kräver samordning av va-frågorna. Därför bör 7 § ML vara tillämplig på allt avloppsvatten från fastigheten. Om Miljööverdomstolen skulle finna att så inte är fallet, kan ändå motsvarande krav på rening ställas med stöd av 5 och 6 §§ ML. Åtgärderna är praktiskt möjliga att genomföra och det är dessutom lämpligt att allt avloppsvatten går till en gemensam markbädd. Totalkostnaden blir i sådant fall endast marginellt större än om endast WC-vattnet går till markbädden. Kraven är miljömässigt motiverade eftersom Sjöråsån redan är övergödd och rening av BDT-vatten är en förutsättning för att reducera fosforutsläppen.

SM har anfört bl.a. följande. Stenhuggaretorp, där fastigheten är belägen, är inte alls ett tättbebyggt område, då det är fråga om spridd bebyggelse nio km från Götene tätort. En markbädd är en dålig lösning för miljön eftersom den på sikt inte bidrar till någon rening med avseende på fosfor samt då den medför ökad risk för översvämning vid kraftig nederbörd. En bättre lösning vore att installera en urinseparerande toalett, vilket han sökt tillstånd för hos nämnden. Vid en jämförelse mellan kostnaderna för en urinseparerande toalett (4 500 kr) och en markbädd (35 000 - 50 000 kr ) framstår det senare alternativet inte heller som rimligt med tanke på det begränsade utsläppet av BDT-vatten från fastigheten.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Av 6 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken framgår att Miljööverdomstolen skall tillämpa miljöskyddslagen (1969:387) vid prövningen av detta mål.

Kravet på rening av WC-vattnet grundas direkt på förbudet i 7 § ML. Detta innebär att någon skälighetsavvägning inte skall göras mellan kostnaden för och miljövårdsnyttan av en längre gående rening än slamavskiljning.

Utredningen i målet ger inte stöd för att fastigheten XX 1:16 ligger inom tättbebyggt område. Krav på rening av övrigt avloppsvatten (BDT- vatten) kan därför inte grundas på 7 § ML. En individuell bedömning av behovet av rening av BDT-vattnet får i stället göras med stöd av 5 § ML. Vid denna bedömning finner Miljööverdomstolen att det med hänsyn till de omgivande vattendragen skäligen kan krävas att även BDT-vattnet skall undergå längre gående rening än enbart slamavskiljning. Kostnaden för sådana åtgärder - exempelvis att anlägga en markbädd - kan inte anses vara oskälig för en fastighet av detta slag med åretruntboende. Den längre gående reningen än enbart slamavskiljning skall alltså omfatta allt slags avloppsvatten från fastigheten. (Jfr Koncessionsnämndens för miljöskydd avgöranden B 134/97, B 137/97 och B 196/97).

SM har gjort gällande att det finns bättre och billigare lösningar på avloppsfrågan än att bygga en markbädd. Enligt hans uppfattning är en urinseparerande toalett ett exempel på detta. En sådan lösning är dock inte tillräckligt långtgående, eftersom den inte omfattar annan rening av BDT-vattnet än slamavskiljning. Det går emellertid inte att utesluta att en godtagbar rening kan uppnås för allt slags avloppsvatten med andra metoder än att anlägga en markbädd. Föreläggandet bör därför inte gälla skyldighet att leda avloppsvattnet genom en markbädd utan ett förbud mot utsläpp av WC-vatten och BDT-vatten som inte genomgått längre gående rening än slamavskiljning. Nämnden får sedan efter ansökan pröva vilka reningsåtgärder som krävs för att utsläpp skall kunna tillåtas.

Tidpunkten för när föreläggandet skall börja gälla bör flyttas fram till den 1 maj 2002.

Miljööverdomstolens dom får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsrådet Anders Holmstrand, miljörådet Rolf Svedberg, hovrättsrådet Roland Halvorsen, referent, och hovrättsassessorn Aneta Blåder. Enhälligt.