MÖD 2003:103

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Växjö tingsrätts, miljödomstolen, dom 2002-06-18 i mål nr M 248-01,

se bilaga A

KLAGANDE OCH MOTPART

Banverket,

Administrativa avdelningen, Sektionen för juridik och upphandling,

781 85 BORLÄNGE

KLAGANDE OCH MOTPART

DF

MOTPARTER

1. ML

2. GÅW

3. AZ

4. AE

5. Bygg- och miljönämnden i Svedala kommun, 233 80 SVEDALA

Ombud (för 3 och 4)

Advokaten HS

SAKEN

Bullerdämpande åtgärder på Ystadsbanan

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

1. Miljööverdomstolen avslår Banverkets yrkande om avvisning av DFs

klagan.

2. Miljööverdomstolen ändrar miljödomstolens domslut endast på så sätt att Miljööverdomstolen fastställer Bygg- och miljönämndens i Svedala kommun beslut den 10 juni 1999 även såvitt avser bullerdämpande åtgärder för fastighe-ten Skabersjö 23:5.

3. Miljööverdomstolen avslår AZs och AEs yrkande om ersättning för rätte-gångskostnader.

_________________________

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Banverket har med ändring av miljödomstolens dom yrkat att Svedala kom- muns föreläggande om bullerdämpande åtgärder såvitt avser fastigheterna

Hyltarp 5:7, Svedala 71:13 och Svedala 128:4, liksom miljödomstolens beslut om återförvisning i fråga om fastigheten Skabersjö 23:5 skall upphävas.

DF har – som det får förstås - yrkat att kommunens föreläggande om buller-dämpning på fastigheten Skabersjö 23:5 skall fastställas.

Samtliga motparter har bestritt bifall till Banverkets ändringsyrkanden.

Banverket har i första hand yrkat att DFs talan skall avvisas och i andra hand bestritt bifall till denna.

AZ och AE har yrkat ersättning för rättegångskostnader i Miljööverdomstolen. Banverket har bestritt yrkandet.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har anfört i huvudsak det samma som i underinstanserna. Banverket har till stöd för avvisningsyrkandet anfört att den förlikning som ingåtts med DF slutligt reglerar deras mellanhavanden och att denne därmed är förhindrad att föra talan om krav på bullerskyddsåtgärder. DF har invänt att förlikningsav-talet inte har något med den faktiska bullersituationen att göra utan enbart av-såg återställande av den befintliga murens avskärmande effekt. DF har uppgett att höjningen av muren kostade 298 009 kr.

Banverket har vidare tillagt att det inte är möjligt att beakta de olika skälig-hetsbegreppen skilda från varandra. Sedan man konstaterat vilken bullernivå som råder skall en bedömning göras om störningen skäligen skall tålas. Den bedömningen ligger i de olika åtgärdsnivåerna (nybyggnad, väsentlig ombygg-nad eller befintlig miljö). Håller sig bullernivån inom åtgärdsnivån för aktuellt planeringsfall får störningen skäligen tålas. Det är inte korrekt att åtgärder som vidtagits på en plats och som i och för sig är kapacitetshöjande på hela ban-sträckan skall innebära tillämpning av en planeringssituation och förpliktande till bulleråtgärder på en annan plats där det enda som hänt är att fler tåg passerar.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Avvisningsfrågan

Banverket har yrkat att DFs talan skall avvisas. Frågan är om den förlikning som träffades mellan dem i miljöskademålet har rättskraft i den nu aktuella processen på ett sådant sätt att den utgör hinder för DFs talan.

Begreppet förlikning är direkt kopplad till de dispositiva målen där den förfo-ganderätt parterna har i civilrättsligt hänseende hänger samman med den pro-cessuella dispositionsrätten. Mål av indispositiv karaktär är i stället präglade av att det funnits särskilda skäl för en begränsning av parternas förfogandemöjlig-heter.

Ett mål enligt miljöskyddslagen (1969:387) är av indispositiv natur. Syftet med att ålägga försiktighetsmått och skyddsåtgärder är inte att lösa en tvist mellan två enskilda parter utan att skydda människors hälsa och miljön. En omfattande preklusion skulle därmed innebära att miljöskyddet försvagades. Vid en be-dömning av rättskraften hos förlikningsavtalet måste också tredje mans – här närmast i form av en ny fastighetsägare – rättsställning beaktas. Det kan mot bakgrund av miljöskyddslagens karaktär inte anses vara möjligt att avtala bort skyddet för hälsa och miljö. DF är således inte förhindrad att föra talan i målet. Avvisningsyrkandet skall därmed ogillas.

Målet i sak

Miljööverdomstolen delar miljödomstolens bedömning att den materiella upp-rustningen och de kapacitetshöjande åtgärderna som har vidtagits inte kan an-ses motsvara normalt underhåll. De normer som skall användas för att bedöma huruvida det är skäligt att förelägga Banverket att vidta åtgärder skall därför motsvara de för väsentlig ombyggnad. Det är de faktiska förhållandena vid fastigheterna som är avgörande för bedömningen av om störningarna skäligen bör tålas.

Vid den prövning som nu görs saknas möjlighet att göra en övergripande pröv-ning av hela den omgivningspåverkan som ombyggnaden av Ystadbanan med-fört och göra en totalavvägning av vilka åtgärder som skäligen kan krävas,

vilket kan ske vid en tillståndsprövning. Miljööverdomstolen kan således en-bart ta ställning till de fall av miljöpåverkan som är uppe till prövning. Därvid finner Miljööverdomstolen, lika med miljödomstolen, att Banverket bör åläg-gas att vidta de åtgärder och nå den bullernivå som bygg- och miljönämnden har angett.

Vad gäller frågan om förlikningsavtalets betydelse i detta hänseende konstate-rar Miljööverdomstolen, med beaktande av vad som anförts ovan i avvisnings-frågan, att förlikningen inte påverkar bedömningen av vilka skyddsåtgärder som är skäliga att vidta avseende DFs fastighet. Det finns därför inte anledning att återförvisa målet till bygg- och miljönämnden i den delen; frågan om be-handling av vibrationsstörningar motiverar inte återförvisning.

Bygg- och miljönämndens beslut skall därmed stå fast i sin helhet.

Rättegångskostnader

Av 20 kap. 3 § tredje stycket miljöbalken framgår att bestämmelserna i förvalt-ningsprocesslagen (1971:291) skall tillämpas i Miljööverdomstolen i detta mål. Några allmänna regler i förvaltningsprocesslagen om skyldighet för part att ersätta motpart för rättegångskostnader finns inte. Enligt praxis utgår som regel inte heller någon sådan ersättning. Miljööverdomstolen finner inte skäl att i detta mål förordna om ersättning för rättegångskostnader. Yrkandet om ersätt-ning skall därför avslås.

Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Ulf Bjällås, hovrättsrådet Anders Holmstrand, referent, miljörådet Inge Bodin och hovrättsassessorn Åsa Mark-lund Andersson. Enhälligt.