MÖD 2004:14

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Vänersborgs tingsrätts, miljödomstolen, dom 2003-04-09 i mål nr M 318-01, se bilaga

KLAGANDE

Orust kommun

Ombud

MO

MOTPARTER

1. SA

2. RR

3 B-MH

4. RK

5. AS-K

6. MG

7. JG

8. EK

9. JT

10. RC

11. RA

12. JS

13. TO

14. ILO

15. BS

16. AS

17. CO

18. K-GO

19. IA

20. AA

Ombud för nr 1- 20

MÅ

21. LA

22. ED

Ombud för nr 22

LA

23. RB

24. SL

25. MS

26. PK

27. CP

28. IF

PART ENLIGT 7 a § FÖRVALTNINGSPROCESSLAGEN

Länsstyrelsen i Västra Götalands län, 462 82 VÄNERSBORG

SAKEN

Tillstånd enligt miljöbalken till täkt av berg på fastigheten Röra Hogen 2:1 i Orust kommun

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS AVGÖRANDE

1. Miljööverdomstolen avslår SAs avvisningsyrkande.

2. Med undanröjande av miljödomstolens dom och länsstyrelsens beslut avslår Miljööverdomstolen överklagandet och visar målet åter till länsstyrelsen för fortsatt handläggning.

3. Miljööverdomstolen avslår SAs yrkande om ersättning för rättegångskostnader.

_________________________

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Kommunen har yrkat att Miljööverdomstolen skall upphäva miljödomstolens dom och fastställa länsstyrelsens beslut, dock att tiden för tillståndet skall förlängas med tre år.

MÅs huvudmän, SL, LA, ED, CP och RB har bestritt ändring.

SA har för sin del, i första hand, yrkat att kommunens talan skall avvisas och yrkat ersättning för sina rättegångskostnader här och vid miljödomstolen.

Länsstyrelsen har tillstyrkt kommunens överklagande.

Miljööverdomstolen, som har hållit syn på fastigheten X 2:1 med omnejd, har med stöd av 23 kap. 6 § första stycket första meningen miljöbalken avgjort målet utan förhandling.

UTVECKLING AV TALAN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har vidhållit och utvecklat vad de anförde vid länsstyrelsen och miljödomstolen och i huvudsak åberopat samma utredning som de gjorde där. Miljööverdomstolen har gett parterna en särskild möjlighet att yttra sig i frågan om det ansökta företaget utgör en täkt i miljöbalkens mening. Yttranden har lämnats av kommunen, länsstyrelsen, MÅs huvudmän, LA, CP och RB med i huvudsak följande synpunkter.

Kommunen: Arbetsföretaget utgör inte en täkt i lagens mening. Kommunen har hela tiden understrukit att arbetsföretagets syfte primärt är att tillskapa ett industriområde. Det var också enbart med det syftet som kommunen köpte området.

För att bereda marken kommer det temporärt att utvinnas material på samma sätt som sker i en täkt. En del av materialet kommer att balanseras inom området medan större delen kommer att användas i andra exploateringsområden på Orust. Uttaget från täkten är omfattande, totalt ca 600.000 kbm. Kommunen ser det därför som en fördel att arbetsföretaget följer villkor som stämmer överens med dem som gäller för en täkt. Omfattningen av uttaget och tidsperioderna då uttaget skall ske föranleds av industriområdets speciella karaktär med låga nivåer. Detta säkerställer att det blir små förändringar av landskapsbilden sedd utifrån. För detta ändamål blir omfattningen av materialuttaget med nödvändighet omfattande.

Täkten är sekundär till industriområdet. Om industriområdet i den utformningen inte kommer till stånd, kommer inte heller täkten till stånd. Kommunen kan planera för ett industriområde och sälja tomter men att driva en bergtäkt i kommersiellt syfte är knappast en kommunal angelägenhet.

Länsstyrelsen har bland annat i sitt beslut den 15 juni 2001, där överklagandena av detaljplanen avslogs, angivit att det krävs ett tillstånd till bergtäkt för detaljplanens genomförande.

Länsstyrelsen: De markhöjder som anges i detaljplanen ligger på en lägre nivå än vad som hade varit nödvändigt för att etablera ett industriområde på den aktuella platsen. Motivet för detta är att det berg som därmed kommer att forslas från platsen skall finansiera iordningställandet av industriområdet. Mellan 1,1 och 1,3 miljoner ton berg kommer att köras från området. 1,6 miljoner ton ballast är lika mycket som produceras under ett år i vardera hela Kronobergs, Kalmar och Örebro län. Länsstyrelsen anser att en betydande del av berguttaget inte är oundvikligt och inte sker för att bereda plats för annan verksamhet. Berguttaget är till största delen en täktverksamhet för att finansiera detaljplanen.

Även om industriområdet inte skulle kunna realiseras med högre marknivåer än de i planen angivna krävs täkttillstånd för att genomföra detaljplanen. Anledningen är att täktverksamhet kommer att pågå inom området under många år, med en produktion av samma storleksordning, både totalt och årligen, som många andra kommersiella täkter i länet. Sådana verksamheter är tänkta att regleras enligt miljöbalkens bestämmelser för att skydda natur och miljö samt människors hälsa från den omgivningspåverkan som denna typ av verksamhet har. Från konkurrenssynpunkt är det också viktigt att olika täktföretag blir behandlade lika avseende prövningens omfattning, täktavgifter samt omfattningen av villkor för att skydda omgivningen från störningar. Täktverksamheten är utan tvekan tillståndspliktig enligt 12 kap. 1 § miljöbalken. Länsstyrelsen vill hänvisa till domar från Kammarrätten i Sundsvall den 11 juni 1993 (mål nr 3372-1991) och från Kammarrätten i Jönköping den 2 november 1995 (mål nr 3842-1994). Enligt förarbetena till miljöbalken är kravet på tillstånd där detsamma som i tidigare lagstiftning.

MÅs huvudmän: Det får anses klarlagt att kommunens syfte med att anlägga bergtäkten är tvåfalt: att producera fyllnadsmaterial för avsalu inom kommunen och att bereda plats för industrietableringar.

Kommunen har förklarat att industriområdet kommer att anläggas oavsett om det blir ett täkttillstånd eller inte. Härav följer att uttaget av bergmassor utöver vad som behövs för att bereda plats för industrier, ca 70 % av massorna, är helt kommersiellt betingat. Kommunen har vidare förklarat att täkten i den del som skall avyttras är mycket betydelsefull för att möjliggöra försäljning av industrimark till ett lågt pris, vilket understryker det kommersiella syftet med åtminstone den delen av täkten.

Det finns starkt stöd i motiv, doktrin och rättstillämpning för att betrakta arbetsföretagets huvudsyfte som ett kommersiellt utnyttjande av naturresurser och inte som ett led i anläggandet av ett industriområde. Med hänsyn till att den helt övervägande delen av materialet skall säljas eller på annat sätt utnyttjas för andra ändamål än behovet på platsen, och därtill finansiera anläggandet av industriområdet, kan utvinningen inte betraktas som en biprodukt av arbetsföretaget som fallet är vid byggande av tunnlar och liknande.

Arbetsföretaget faller också på grund av sin omfattning såväl som på grund av det kommersiella syftet utanför vad som kan betraktas som husbehovstäkt.

Arbetsföretaget är att betrakta som en täkt i miljöbalkens mening och tillståndstvång föreligger således.

CP: Det är viktigt för de kringboende att arbetsföretaget definieras som täktverksamhet, för att få en neutral tillsynsmyndighet, länsstyrelsen. Konkurrensen vad gäller gruspriser blir snedvriden om denna stora täkt inte skulle påföras täktavgift.

LA: Flera skäl talar för att det är fråga om en täkt. Kommunen, exploatören NCC, länsstyrelsen, Boverket, Naturskyddsföreningen på Orust och miljödomstolen har benämnt och behandlat ärendet som en täkt. Produktionen av material kommer att pågå under minst 20 år, vilket inte är normal produktionstid av industrimark. Huvuddelen av materialet kommer att säljas på den öppna marknaden. Årsmängden uttaget material ligger många gånger över gränsvärdet för täkter som skall anses medföra betydande miljöpåverkan. Ett berguttag av den här storleken måste kräva tillsyn av en opartisk myndighet. Om ett projekt som detta tillåts utan täkttillstånd kommer det att öppna upp för att projekt med betydande miljöpåverkan kan genomföras utan att prövas enligt miljölagstiftningen.

SA har anfört att kommunen uppträder som ombud för det bolag som enligt exploateringsavtal är egentlig huvudman för täkten och att kommunen bör avvisas med stöd av 48 och 49 §§förvaltningsprocesslagen.

ED har begärt att Miljööverdomstolen skall granska täktansökan ur konkurrenssynpunkt.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS SKÄL

Yrkandet om avvisning

Miljööverdomstolen finner inte skäl att bifalla yrkandet om avvisning.

Frågan om täkttillstånd

Rättsliga utgångspunkter

Som huvudregel krävs det tillstånd för en täkt som inte avser markinnehavarens husbehov (12 kap. 1 § miljöbalken). En grundläggande fråga blir därmed om kommunens arbetsföretag utgör en täkt i miljöbalkens mening.

I motiven till den tidigare gällande naturvårdslagen definierades begreppet täkt som arbetsföretag som ”primärt” syftar till att nyttiggöra det uttagna materialet, antingen genom direkt försäljning eller inom företagarens övriga verksamhet. Uttag som huvudsakligen sker för att bereda plats för annan verksamhet utgör däremot inte täkt enligt motiven. Till täkt räknas således inte skärningar för vägbyggen, sprängning av tunnlar, bergrum, husgrunder och diken eller grävningar för dammbyggen och andra större arbetsföretag. Däremot torde s.k. sidotag vid vägbyggen som täkt ha omfattats av tillståndstvånget. (SOU 1962:36 s. 294 och prop.1964:148 s. 74, se också Jonzon m.fl., Naturvårdslagen - en kommentar, 3 uppl. 1988 s. 139.)

Lagstiftaren synes inte ha åsyftat någon förändring i och med införandet av miljöbalken (prop. 1997/98:45, del 2, s. 145 ff.; jfr Miljööverdomstolens dom den 27 maj 2003 i mål nr M 9095-02).

I den juridiska litteraturen sägs dock att balkens allmänna inställning - både kravet på bättre hushållning med naturresurser och målet att ge naturmiljön ökat skydd - kan ge visst stöd för ett utvidgat tillståndskrav då material skall tas ut för annan verksamhet. När den andra verksamheten i och för sig är tillståndspliktig bör sådana synpunkter kunna beaktas i tillståndsärendet men rättsläget har ansetts oklart på denna punkt, se Bengtsson m.fl., Miljöbalken, En kommentar, del I, s. 12:4.

Miljööverdomstolen gör följande bedömning.

Vad som skall anses utgöra täkt bestäms inte bara av vilka faktiska åtgärder som skall vidtas utan också av syftet med dem. Detta kan vid en första anblick te sig märkligt, eftersom återverkningarna på miljön kan bli desamma, oavsett det bakomliggande syftet. Det bör dock hållas i minnet att åtgärderna många gånger kan vara underkastade förprövning eller tillsyn i andra former än för täkttillstånd, vare sig åtgärderna tas för sig eller ingår i prövningen av hela det arbetsföretag, där uttaget ingår som ett led.

Av hänsyn till miljön och för att inte till det yttre likartade arbeten skall behandlas olika, bör dock täktbegreppet ges en ganska extensiv tolkning. Om ett uttag skall falla utanför täktbestämmelserna, måste det sålunda krävas att det uppgivna primära syftet med arbetsföretaget verkligen framstår som huvudsakligt och överordnat. Det får således anses vara fråga om en täkt, när brytningen i mer än ringa mån anpassas till själva uttaget och nyttiggörandet av materialet och inte i allt väsentligt styrs av vad som behövs inom ramen för det samlade arbetsföretaget. Vad som faller utanför torde närmast vara sådana fall, där uttaget framstår som nödvändigt för att bereda plats för den primära verksamheten. Det uppgivna primära syftet måste också framstå som genomförbart inom en överblickbar tid, om uttaget skall kunna ses som en del av ett större arbetsföretag.

Att syftet skall vägas in på detta sätt kan ge upphov också till bevisfrågor. Enligt Miljööverdomstolen måste det läggas på verksamhetsutövaren att visa att uttaget huvudsakligen sker för ett annat ändamål än att nyttiggöra materialet, trots att de yttre betingelserna för en täkt är för handen. Omfattningen av uttaget - en omständighet som länsstyrelsen särskilt har velat lyfta fram i detta mål - kan därvid vägas in i bevisprövningen, men kan inte i sig ges någon avgörande rättslig betydelse.

Kommunens ansökan

I förevarande fall har Orust kommun ansökt om tillstånd till täkt enligt 12 kap.miljöbalken. Ansökningen har fått denna form efter samråd med länsstyrelsen och som ett led i detaljplanearbetet för att tillskapa ytterligare industrimark på Orust. Av kommunens uppgifter framgår också följande. Bergtäkten är subsidiär till och helt avhängig av att det detaljplanelagda industriområdet kommer till utförande. En alternativ plats för en täkt i särskild ordning är inte aktuell. Om industriområdet byggs utan täkten, dvs. om ingen nedschaktning utförs i marken, så kommer massbalansen i området att höja marknivåerna. Täkten är planerad för att industriområdet skall passa in i naturen. Genom att sänka marknivån kan vattenförsörjningen till området ordnas utan pumpning. Täkten ger en negativ massbalans där det uttagna materialet kan utnyttjas på andra platser inom kommunen. Cirka 75 - 80 % av det uttagna materialet skall avyttras och resterande del användas inom industriområdet.

Den omständigheten att kommunen under många år drivit ärendet med att ta fram en detaljplan för ett industriområde på fastigheten talar, enligt Miljööverdomstolens mening, starkt för att den ansökta verksamhetens syfte i första hand verkligen är att åstadkomma plats för en sådan exploatering. Det avsedda brytningsområdet utgör 170 000 m², vilket motsvarar ytan av det planerade industriområdet. Som framgått bl.a. vid Miljööverdomstolens syn ligger fastigheten relativt högt. För att begränsa landskapspåverkan skall ytan enligt kommunen därför schaktas ned ytterligare 3,5 meter i snitt, vilket även förenklar vattenförsörjningen till området. Den relativt stora omfattningen av den planerade brytningen - av ett ur strikt kommersiell synpunkt inte så lämpligt material - kan mot denna bakgrund inte föranleda slutsatsen att tillståndsplikt föreligger. Den planerade brytningen avses visserligen pågå under lång tid, men då exploateringsplanerna, i form av flera utbyggnadsetapper av industriområdet, är konkreta och måste betraktas som realiserbara talar inte heller detta mot att syftet i första hand är att bereda plats för industrier, även långsiktigt. Sammanfattningsvis finner Miljööverdomstolen, även med beaktande av att större delen av det uttagna materialet kommer att avyttras, att det har framgått att kommunens primära syfte med uttaget och dess genomförande är att bereda plats för ett industriområde på Hogen.

Enligt Miljööverdomstolens bedömning utgör den planerade verksamheten således inte tillståndspliktig täktverksamhet. Det saknas därmed förutsättningar att bifalla kommunens ansökan om tillstånd. Verksamheten torde istället, i vart fall till stora delar, omfattas av regler om anmälan för samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken. Underinstansernas avgöranden skall därför undanröjas och målet visas åter till länsstyrelsen för sådan handläggning.

Rättegångskostnader

I förvaltningsprocesslagen saknas regler om rätt till ersättning för rättegångskostnader. I praxis har undantagsvis en part förpliktats att ersätta motpartens kostnader och då så gott som uteslutande i mål där enskilda stått mot varandra. Miljööverdomstolen finner inte skäl att frångå denna praxis. Sten Abrahamssons yrkande om ersättning för rättegångskostnader skall därför avslås.

Beslutet får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsrådet Gudmund Toijer, miljörådet Rolf Svedberg, hovrättsrådet Henrik Runeson, referent, och hovrättsassessorn Charlotte Håkansson. Enhälligt.

_____________

BILAGA

VÄNERSBORGS TINGSRÄTTS, MILJÖDOMSTOLEN, DOM

KLAGANDE

1. SA

2. RR

3. BMH

4. RK

5. ASK

6. MG (tidigare T)

7. JG

8. EK

9. JT

10. RC

11. RA

12. JS

13. LA

14. TO

15. ILO

16. BS

17. AS

18. CO

19. KGO

20. IA

21. AA

Ombud för nr 1-21: advokaten MÅ

22. ED

Ombud: LA

23. RB

24. SL

25. MS

26. PK

27. CP

28. IF

MOTPARTER

1. Orust kommun

Ombud: tekniske chefen JJ

2. Länsstyrelsen för Västra Götalands län

462 82 VÄNERSBORG

ÖVERKLAGAT BESLUT

Länsstyrelsens i Västra Götalands län beslut den 27 september 2001, dnr 233-43172-2000; se bilaga 1

SAKEN

Tillstånd enligt miljöbalken till täkt av berg på fastigheten X 2:1 i Orust kommun

Nbo: 108/109 x: 6463200 y: 1255000

__________

DOMSLUT

Miljödomstolen bifaller överklagandena och undanröjer länsstyrelsens tillståndsbeslut.

__________

BAKGRUND

Länsstyrelsen meddelade den 27 september 2001 Orust kommun (kommunen) tillstånd att på fastigheten X 2:1 i Orust kommun bedriva bergtäkt, krossning och övriga till täkten hörande verksamheter på de villkor som anges i beslutet. Tillståndet gäller till och med den 31 maj 2022 och omfattar losshållning av 1,6 miljoner ton gnejs.

Beslutet har överklagats av ett antal fastighetsägare i närheten av den planerade täkten.

Miljödomstolen har i beslut den 30 maj 2002 avvisat en begäran från SA om att målet skall lämnas över till Konkurrensverket för prövning om täkten är riktigt upphandlad.

YRKANDEN M. M.

Samtliga klagande har i första hand yrkat att länsstyrelsens beslut skall upphävas.

De klagande som företräds av advokaten MÅ har i andra hand yrkat att miljödomstolen beslutar att inte godkänna miljökonsekvensbeskrivningen. SA, BMH och RR har därutöver yrkat att deras fastigheter skall lösas in. IA och AA har yrkat att miljödomstolen skall utreda om den förhandlingsplan som finns mellan NCC och kommunen är korrekt.

IF, JT och EK har begärt besiktning av hus och vattentäkt samt inlösen av hus om täkten blir verklighet.

Kommunen och länsstyrelsen har motsatt sig en ändring av beslutet.

De klagande som företräds av MÅ har till grund för överklagandet anfört att det planerade projektet kommer att innebära för stora miljömässiga konsekvenser i förhållande till nyttan för kommunen. Kommunen har inte i förhållande till de allmänna hänsynsreglerna i miljöbalkens andra kapitel visat att bergtäkt eller industriutbyggnad kan bedrivas på ett miljömässigt godtagbart sätt på den aktuella fastigheten.

Samtliga klagande har till utveckling av överklagandena i huvudsak anfört följande.

Något behov av ytterligare industrimark finns inte eftersom det finns ett väl tilltaget reservområde vid Lundens industriområde som legat orört i tio år. Outnyttjad industrimark finns både i Lysekils och Uddevalla kommun. Det måste även ifrågasättas om någon vill etablera en industriverksamhet i en pågående täkt som kommunen planerat. Den pågående ridverksamheten på Orust ridklubb kommer också att påverkas negativt av täktverksamheten.

Vattenflödet i Ängebäcken kommer att öka genom att allt vatten från den tänkta industrimarken kommer att ledas till bäcken. Idag avleds en del av vattnet från Hogenområdet till Kvarnbäcken. Riskerna för översvämningar nedströms täkten ökar också genom att området kommer att hårdgöras. Redan idag har det varit problem med översvämningar i bäcken bl.a. vid Lundens industriområde. Ängebäcken håller ett bestånd av havsöring och den extra belastning av kväve och annan miljöpåverkan som kommer att uppstå är således något som skall undvikas. Av kommunens egna handlingar, komplettering den 25 januari 2001, framgår emellertid att påverkan av ökad kvävetillförsel, oljespill och sediment kan befaras. De planerade åtgärderna synes teoretiskt kunna i huvudsak lösa problem med oljespill och - med större tvekan - problem med sediment, men den närmare utformningen av bassängen och oljeavskiljaren torde vara avgörande för resultatet i dessa avseenden, och de beskrivningar som lämnats är påtagligt vaga. Däremot finns ingen redovisning av hur problemet med ökad kvävetillförsel skall kunna lösas. Härvid bortses från de med fullständiga reservationer försedda resonemangen om anläggandet av en våtmark som "eventuellt" kan anläggas "om möjlighet finns" en bit nedströms vattendraget. Den möjligheten är således inte utredd och ingen plats för en sådan våtmark eller uppgifter om dess storlek och kapacitet finns redovisat. Sammanfattningsvis kan betydande miljöpåverkan på Ängebäcken och den havsvik, Änges kile, i vilken den utmynnar - båda bedömda som särskilt känsliga områden - på goda grunder förutses om projektet fullföljs. Adekvata åtgärder för att motverka detta saknas i planeringen.

Trafiken utanför skolan kommer att öka betydligt även om trafiken i hela kommunen inte kommer att öka så mycket. Enligt kommunens egna uppgifter kan trafiken genom samhället öka med så mycket som 700-1 400 fordon per dygn om täkten och etablerade industrier har verksamhet samtidigt. Trafiken går förbi skolan och barnen måste korsa vägen för att komma till gymnastiksalen. Företrädare för Vägverket har uppgivit att förbifarten har låg prioritet och med största sannolikhet kommer den inte att komma med i nästa vägplan som börjar 2004 och sträcker sig till 2015.

Berget i Hogenområdet utgör en del av Stora Le-Marstrandsformationen, vilket framgår av miljökonsekvensbeskrivningen. Vad som inte framgår är att formationen ställvis kännetecknas av sulfidförekomst, vilket kan ge upphov till allvarliga försurningar. Vägverket har vid utbyggnaden av E6 genom Bohuslän upptäckt att berget i vissa delar är s.k. surt berg. I Vägverkets studie "Bergundersökning m.a.p. sulfidmineralförekomst" sägs att bergsmassor i denna bergsformation i Ljungskiletrakten innehållit så höga halter sulfidmineral att de blottlagda bergsmassorna producerat en så hög mängd svavelsyra att lakvattnet sänkt pH i närliggande vattenflöden till 3-4. Kommunen har presenterat ett skriftligt utlåtande över bergkvaliteten från professorerna SÅL och JS, vilket utmynnat i en rekommendation. Av denna framgår att eventuella miljöproblem uppstår först då berget krossats, och att bergmassorna med lämplig hantering kan bli harmlösa med avseende på miljökonsekvenser. Tyvärr innehåller utlåtandet dock ingen upplysning om vad som kan betraktas som en lämplig hantering. Utlåtandet grundar sig på vad som med en ovanligt väl funnen formulering beskrivs som "En ytlig besiktning", och uppfyller inte de mest anspråkslösa krav på en vetenskaplig undersökning. Vid synen på platsen kunde konstateras att praktiskt taget hela området var täckt av jordlager och växtlighet. Undersökning av bergets kvalitet har således inte kunnat genomföras - provborrningar har ju inte förekommit - och professorernas uttalanden av innebörd att berggrunden med avseende på sulfidinnehåll inte synes vara onormal, och att några basiter inte kunnat identifieras, överensstämmer väl med det förväntade resultatet av en okulär undersökning av ett berg som man inte kan se. Däremot kan inte utlåtandet leda till några slutsatser av vad berget innehåller i ifrågavarande avseenden. För att avgöra den frågan krävs djupgående snarare än ytliga undersökningar, och ett minimikrav måste vara att i stort sett hela bergets yta måste vara okulärt besiktningsbar. Alternativt får omfattande provborrningar utföras så att ett tillräckligt antal prover representativt fördelade i hela bergskroppen kan undersökas. Det sistnämnda alternativet synes vara nödvändigt att välja för att erhålla en ansvarsfull bedömningsgrund. Kommunens inställning till försurningsproblematiken i projektet har redovisats på sidan 3 i Komplettering av täktansökan (2000-09-14) med avseende på bergkvalitet. Av denna komplettering framgår att man tänkt sig att utföra kemiska analyser av prover från berget under sprängningsarbeten, och att man tänker sig ha beredskap för hantering av sulfidhaltigt material på plats innan berget krossas. Kommunens åtgärder kan möjligen under gynnsamma omständigheter vara relevanta för att förhindra försurning av Ängebäcken, även om det förefaller mycket vanskligt att parera sura chocker i bäcken. Risken är att Ängebäcken och havsviken utanför kommer att allvarligt skadas av sulfiderna. När väl sprängningarna och krossningen kommit igång kommer betydande bergmaterial att vara exponerat för väder och vind. Att förhindra att ett kraftigt regn momentant ger bäcken en kraftig försurning synes kräva minutiös bevakning - möjligen dygnet runt - av kemiskt-tekniskt- biologiskt bevandrad personal på plats, och med adekvata handlingsplaner och behandlingsmetoder till handa. Sistlidna sommar föll skyfallsliknande regn över bl.a. Orust, med tämligen omfattande översvämningar som följd. Varken Orust kommun eller någon annan torde kunna garantera att något liknande inte inträffar igen. Dessa regn var förvisso av extraordinär karaktär, men även sådana situationer måste kunna bemästras.

Om det efter en sprängning genomförs kemiska analyser på det lossprängda materialet och det visar sig att det innehåller stora mängder försurande material, är det fråga om miljöfarligt avfall och måste det skaffas undan från platsen - inte till vägmaterial utan till någon form av deponi eller destruktion. Kommunen har inte redovisat hur man tänker hantera sådant avfall, ett avfall som kan utgöra en stor del av bergkroppens innehåll. Såväl destruktion som deponi av sulfidhaltigt material kräver tillstånd, vilket inte har sökts av kommunen. Enligt professorernas utlåtande kan sulfidhalten i metabasiter/ultrabasiter utgöra någon volymprocent, och ännu högre halter kan finnas i tektoniska zoner. Den mängd berg som skall brytas i ifrågavarande bergtäkt har beräknats till 600 000 m³. Om mängden av sulfidhaltiga mineraler utgör tio procent av det totala materialet, innebär det att så mycket som 60 000 m³ (fast mått, torde motsvara cirka dubbla volymen krossat material) eller 160 000 ton miljöfarligt material måste destrueras eller deponeras under och efter projekttiden. Även om sulfidhalten inte är högre än några procent, måste ju hela mängden sulfidhaltigt material tas om hand, vilket leder till mycket stora volymer. Professorernas utlåtande bekräftar i sin allmänna del - den del som handlar om Stora Le- Marstrandsformationen - att den planerade bergtäkten innefattar ett material som ur miljövårdssynpunkt måste betraktas om synnerligen olämpligt att bryta.

Några alternativa platser för bergtäkter har inte presenterats av kommunen. Av utredningen "Berggrundens lämplighet för makadamproduktion i Göteborgs och Bohus län" gjord av LS, SGU-Göteborg, framgår att det finns omfattande områden på östra Orust och även i Henånområdet som är tämligen lämpliga för makadamproduktion. Det är ostridigt att bergkvaliteten i Hogenområdet är dålig och endast kan användas till fyllnadsmaterial.

Utredningen av alternativa industriområden i miljökonsekvensbeskrivningen är vidare bristfällig. Bl.a. uppvisar område 8 i miljökonsekvensbeskrivningen, Kallserödsområdet, inte några problem som skulle göra det området omöjligt som alternativ.

Orustbjörnbäret (Robus infestus), vilket är en rödlistad art (kategori NT), finns inom det tänkta täktområdet. Växtens kärnområde är på nordvästra Orust med spridda förekomster i de närmaste områdena norr, öster och söder därom. Inom Hogenområdet förekommer växten:

1. på dikesrenar utmed den körväg som leder från gårdsbyggnaden västerut mot en liten inäga som besöktes vid miljödomstolens syn,

2. i kantzonen runt samma inäga, och

3. enstaka plantor finns också på några av de skogsstigar som går genom området.

Inom det tänkta täktområdet växer även vikingaträd, vilket är mycket gamla och långsamväxande tallar. Dessa är mycket ovanliga och har uppmärksammats i olika sammanhang.

Vid väg 740 vid Utgård-Hogens korsväg vid Dandalen skedde stenras i samband med att den nya vägen byggdes 1935. Någon utredning om detta kan hända igen när sprängningarna börjar i täkten har inte presenterats av kommunen. En sådan utredning bör göras innan tillstånd till täkten ges.

Täkten ligger för nära kommunens vattentäkt, Rödsvatten, och risken är stor för övergödning av sjön. I en undersökning har det påståtts att sjön har tillflöden från bergssprickor. Risk finns därför att föroreningar från täkten och industriområdet kan nå sjön och skada den. De undersökningar som gjorts före ansökan är gjorda av NCC. Dessa borde ha gjorts av någon som är opartisk. Tillräcklig hänsyn har inte heller tagits när det gäller krypflokan som är en utrotningshotad växt och som har en av sina två växtplatser vid Rödsvatten. Växten är dock inte fridlyst. Kommunen har inte heller redovisat om den gällande vattendomen för uttag av vatten från Rödsvatten är tillräcklig för täktverksamhetens och den planerade industrins behov. Oro finns även för att vattnet i brunnarna kring täkten kommer att påverkas negativt.

Den miljöförändring som täkten kommer att medföra för trakten genom buller, damm och rubbningar av grundvattnet protesterar de mot. Att dammet inte kommer att ryka mer än 100 meter tror de inte på. Vid krossningen vid Lundens industriområde har de kunnat iaktta hur dammet transporterats mycket längre.

Någon riskvärdering har inte gjorts beträffande sprängningarna. Enligt Dyno Nobel är riskområdet för kast från sprängningar 480, 600 respektive 700 m vid borrhålsdiametrarna 64, 76 respektive 102 mm.

Kommunen har till bestridande av överklagandena anfört i huvudsak följande.

Enligt "Berggrundens lämplighet" delas berggrunden i Göteborgs och Bohus län in i 5 kvalitetsklasser. Den bästa (klass I) med beteckning mycket god ner till den sämsta (klass V) som betecknas dålig. Berggrunden på Orust klassificeras med klasserna III till V. Berggrunden inom centrala och västra delen av Orust ligger som klass V med några få utsträckta områden som klassas som kvalitet III. Huvuddelen av Hogenområdet klassas som dåligt (klass V). En smal tarm av klass III smiter in nordost om ridskolan i områdets nordöstra del. Denna utredning motsäger på intet sätt den uppfattning som tidigare framförts i täkthandlingarna om Hogens bergkvalitet. Den stärker uppfattningen att berget har en varierande kvalitet som väl kommer att möta de behov som finns i första hand för framställande av bär- och förstärkningslager men inte till asfalt eller betong. Bättre led av klass III finns i mindre omfattning inom befintligt täktområde även om detta inte framgår av den översiktliga utredningen.

Det primära syftet är inte att hitta den bästa platsen avseende bergkvalitet på Orust, utan det primära är att skapa industrimark för Orust kommun. Det normala sättet att visa att den valda platsen är den bästa tänkbara med hänsyn till kraven i 2 kap. 4 § miljöbalken är att studera och utvärdera olika alternativa lokaliseringar. Denna metod är inte relevant för Hogen av det skälet att det område där täktverksamheten är avsedd att bedrivas skall användas som industriområde och är därför den enda tänkbara platsen. Den antagna detaljplanen för industriområdet är överklagad och ligger f.n. hos regeringen för slutlig prövning. Beslut kan förväntas relativt snart. Inom ramen för översiktsplanen har analyser gjorts av olika alternativa lokaliseringar av den fortsatta industrimarksutbyggnaden i Henån. Dessa studier visar att Hogen är ett lämpligt område för industriutbyggnad. Alternativstudierna redovisas i sammanfattad form i den miljökonsekvensbeskrivning som hör till både detaljplanen och täktansökan. Utgångspunkten för täktansökan är således att verksamheten avses att bedrivas inom ett område där kommunen, oavsett täkttillstånd beviljas eller ej, avser att bygga ett industriområde. Redan utbyggnaden av detta industriområde innebär en radikal förändring av naturmiljön och omfattande sprängnings- och utfyllnadsarbeten för att skapa byggbar mark. Beviljas inte täkttillstånd innebär detta att massorna måste balanseras inom området. Beviljas täkttillstånd väljs en marknivå som blir cirka 3,5 m lägre än om massorna skall balanseras. Överskottet av berg kan då krossas och försäljas som fyllnadsmaterial m.m. Behovet av krossmaterial på Orust motsvarar ungefär den planerade produktionen inom Hogenområdet. Genom en lokal produktion kan det erforderliga transportarbetet som krävs för att förse Orust med grusmaterial minskas. Detta är naturligtvis en fördel. Den stora fördelen med att kombinera industrimarksutbyggnaden med en täktverksamheten är dock att detta radikalt sänker kostnaden för att iordningställa området. Detta i sin tur innebär att kommunen kan tillhandahålla industrimark till ett mycket konkurrenskraftigt pris, vilket självklart är av stort värde ur näringslivspolitisk synpunkt. Utgångspunkten för en bedömning av miljökonsekvenserna för själva täktverksamheten vid Hogen måste således vara att detta är ett område som under alla omständigheter skall iordningställas som industriområde. Om en täktverksamhet kan etableras i området innebär den väsentligaste skillnaden, jämfört med en ren industrimarksutbyggnad, att området sprängs ner ytterligare 3,5 meter i snitt. Vid en jämförelse med tänkbara alternativa lokaliseringar av täktverksamheten så innebär varje annan lokalisering av denna att, förutom Hogenområdet, ytterligare ett naturområde tas i anspråk för exploatering. Enligt kommunens bedömning måste härvid öppnandet av varje tänkbart sådant alternativt täktområde medföra betydligt större negativ miljöpåverkan än vad det innebär att sänka marknivån inom Hogenområdet med 3,5 meter. Den lägre marknivån innebär vidare att vattenförsörjningen till området kan ordnas utan pumpning. Att lokalisera täktverksamheten till en annan plats än Hogen innebär också att det näringspolitiska syftet med Hogentäkten bortfaller (helt eller delvis). Kvar som motiv för att öppna en täktverksamhet kvarstår då främst de transportmässiga vinsterna jämfört med att köpa krossmaterial från producenter utanför kommunen. Enligt kommunens uppfattning är det mycket tveksamt om enbart dessa fördelar skulle uppväga de miljömässiga skadorna med att öppna en alternativ bergtäkt. Slutsatsen av ovanstående blir härvid att Hogenområdet inte enbart är det bästa alternativet när det gäller att lokalisera en bergtäkt i Henånområdet utan det i sammanhanget enda tänkbara alternativet.

Kommunen har ett stort behov av industrimark. Lundens industriområde är idag nästan helt ianspråktaget. Det reservområde som finns är i stort sett tingat av den befintliga industrin. Planeringen av det området pågår. Fyra skriftliga anmälningar vilka omfattar totalt 30 000 m2 har kommunen redan tagit emot för Hogenområdet. Ytterligare 20 000 m2 har företagare muntligen visat intresse för.

Täktverksamhet parallellt med nyetablerad industriverksamhet blir möjlig genom att arbetet kommer att genomföras i olika etapper. Mellan etapperna kommer skyddszoner, grönområden, att finnas. Omfattande sprängningar har t.ex. skett i Lundens industriområde utan att detta har stört den befintliga verksamheten. Säkerhetsavståndet vid sprängning är endast 50 meter.

Kommunen är inte övertygad om att orustbjörnbärets växtplatser kommer att påverkas av täkten, utan det är enligt artdatabanken kulturlandskapets igenväxning som är den primära orsaken till denna arts utrotning. I artdatabanken rekommenderas att hänsyn skall tas till artens behov samt att några förekomster bör skyddas. I det fall hotet mot artens fortbestånd varit direkt i farozon skulle sannolikt åtgärdsförslaget utformats mer precist och inte i mer vaga ordalag om behovet för skydd av "några lokaler". Rekommendationen kan tolkas som att arten rimligen bör gynnas genom mer generella åtgärder som motverkar igenväxning av det öppna kulturlandskapet. En rekommendation att skydda samtliga växtlokaler kan däremot inte utläsas av underlaget från artdatabanken. Behovet av att särskilt skydda orustbjörnbäret inom Hogenområdet skall därför vägas mot samhälleliga intressen av större tyngd. Länsstyrelsen har inte föreslagit att kommunen särskilt skall skydda växtlokalen för orustbjörnbäret i Hogenområdet. Orustbjörnbäret är inte upptaget på listan över fridlysta arter inom Västra Götaland eller inom riket. Vid en exploatering av Hogenområdet bör det däremot inte uteslutas en möjlighet att kunna hantera ingreppet i området på ett sådant sätt att huvuddelen av beståndet bör kunna skyddas inom den del som redan nu förekommer i randzonen (d.v.s. det öppna landskapet med optimala betingelser för arten) vid täktområdet. Det föreslagna täktområdet berör främst den del av området som i nuläget ändock inte medger en hållbar livsmiljö på längre sikt för orustbjörnbärets överlevnad.

Det utbrutna materialet vattenbegjuts under krossningen. Om materialet inte krossas direkt efter att det har sprängts loss hinner det även att binda fukt och damningen blir mindre. Det damm som skulle kunna komma på träden tvättas bort av regnet. Vid NCC:s täkt i Stenungsund, ur vilken 400 000 ton tas ut varje år, har inga skador på skogen runtomkring kunnat konstateras. De mobila krossar som kommer att använda i täkten har ofta en vattentank som behöver fyllas varannan dag. Uppskattningsvis går det åt cirka ett par m³ vatten per dag. Entreprenören räknar med 80 produktionsdagar med krossning per år. Borrning kommer att ske 20 till 30 dagar per år.

Vattendomen för Rödsvatten ger rätt till uttag av 1,5 miljoner m³. Dagens uttag är på endast 600 000 m³. Någon risk för att verksamheten i täkten eller industriområdet kommer att innebära att vattendomen överskrids finns alltså inte.

I ansökan finns redovisat en lösning av placeringen av sedimenteringsbassäng och eventuella våtmarker. I detaljprojekteringen kommer placeringen sedan att bestämmas. Någon risk för Ängebäcken finns därför inte.

I kompletteringen till miljökonsekvensbeskrivningen har kommunen redovisat förslag på handlingsplan och åtgärder för att förhindra problem med sulfid i materialet. I dess handlingar finns även uppgifter om vilka mätningar av metaller och andra föroreningar som kommer att göras på bassängvattnet. Om det behövs planeras även pH-justeringar. Det finns flera olika metoder att avgöra om det finns sulfider i massorna. Vid borrning kan kax-prov göras. Det är även möjligt att låta en geolog undersöka berget för att se om det finns förändringar eller basiter i berget. Även lakvattnet kan kontrolleras. Vilken metod entreprenören kommer att välja är inte klart i dagsläget. I början är det möjligt att undersökningarna är noggrannare innan man lärt känna berget. De professorer som yttrat sig till kommunen har endast tittat på berg i dagen men detta räckte enligt dem. Professorerna har vidare i sitt yttrande uppgivit att även om sulfidmaterial uppträder i en omfattning som är större än det "normala" kan bergmassorna genom lämplig hantering bli harmlösa med avseende på miljökonsekvenserna.

Länsstyrelsen har, utöver vad som anförts i det överklagade beslutet, i huvudsak uppgivit följande.

Vad gäller transporterna har länsstyrelsen gjort följande bedömning. I ansökningshandlingarna uppges att cirka 100 000 ton berg kommer att tas ut ur täkten per år. En lastbil med släp lastar cirka 30 ton material, medan en mindre lastbil tar cirka 12 ton. Om man räknar med att varje bil i genomsnitt transporterar cirka 20 ton, skulle det medföra omkring 5 000 lastbilar per år för att få ut materialet. Om huvudparten av materialet körs ut under 46 av årets veckor, skall bilarna fördelas över 230 dagar per år, vilket motsvarar cirka 22 lastbilar per arbetsdag. Om en arbetsdag är 8 timmar, skulle detta medföra en lastbil ut från täkten ungefär var tjugonde minut. Dessutom måste lika många tomma lastbilar köra till täkten, vilket medför totalt en lastbilspassage max var tionde minut på infarten till täktområdet.

Den överklagade detaljplanen för området gäller etablering av lättare industri. Planen som sådan innebär inte något tillstånd för bergtäkt. I överklagandena av täkttillståndet ifrågasätts om inte bergtäkten strider mot detaljplanen. Länsstyrelsen anser att bergtäkten är ett nödvändigt led för att iordningställa detaljplaneområdet till industrimark. Bergtäkten upphör successivt, allt eftersom industriområdet blir färdigställt i enlighet med detaljplanen (förutsatt att denna vinner laga kraft).

Vad gäller rasrisk vid väg 740, mitt emot den planerade bergtäkten, så har denna fråga inte beaktats i täkttillståndet. Länsstyrelsen förutsätter att Vägverket vidtar de åtgärder som behövs för att skydda vägnätet mot stenras. Vidare förutsätts exploatören av bergtäkten bedriva verksamheten på ett sådant sätt att vibrationer och luftstötvågor inte orsakar olägenhet.

Länsstyrelsens bedömning är att täktverksamheten inte i nämnvärd omfattning kommer att påverka vattenkvaliteten i Ängebäcken. Länsstyrelsen ställer normalt sett inte krav på hur oljeavskiljare och sedimentfälla skall utformas. Villkoret i täkttillståndet anger att "Ytvatten som uppkommer inom täktområdet skall före avledning genomgå slam- och oljeavskiljning." Det är sedan kommunens ansvar att kontrollera att anordningarna har avsedd effekt, samt vid behov vidta erforderliga åtgärder. Vid tillsynsbesök har länsstyrelsen möjlighet att kontrollera att villkoren efterlevs samt att vid behov förelägga om rättelse. Vad gäller ökad kvävetillförsel från täktverksamhet till vattendrag har detta inte visat sig vara något generellt problem. Kommunen skall verka för att kvävespridningen minimeras, kontrollera sin miljöpåverkan och vidta ytterligare åtgärder vid behov.

Verksamhetsutövarens egenkontroll skall fånga upp riskerna med sulfider i massorna. Inför varje salva bör verksamhetsutövaren göra en bedömning om det finns risk för att massorna kommer att innehålla sulfider. Detta är varje verksamhetsutövare skyldigt att göra, särskilt om frågan som här aktualiserats innan.

Det är riktigt att det finns sprickor i berggrunden men länsstyrelsen bedömer det som osannolikt att vatten från täktområdet skall kunna ta sig så långt som till Rödsvatten.

När det gäller bergets kvalitet förutsätter länsstyrelsen att kommunens uppgifter om att det finns avsättning för materialet är riktig. Bergkvaliteten är inte avgörande för om en täkt skall tillåtas eller inte utan även andra aspekter, såsom transportvägar och omgivningspåverkan, spelar in. Länsstyrelsen har i praktiken slutat titta på om det finns alternativa täktplatser som är bättre lämpade, utan varje täkt bedöms för sig. Hogenområdet bedöms inte vara mer skyddsvärt än andra områden. De speciella förutsättningar som föreligger i detta ärendet, att marken i första hand skall förberedas till industrimark, har gjort att länsstyrelsen inte ställt krav på någon utredning av alternativa täktplatser i miljökonsekvensbeskrivningen.

Ett antal plantor av orustbjörnbär kommer att skadas av täktverksamheten, eventuellt kan vissa plantor klara sig. Länsstyrelsen bedömer att artens existens på norra Orust inte påverkas i nämnvärd omfattning om täkttillstånd meddelas.

Inom det planerade täktområdet finns ett antal tallar vilka är raka och storvuxna. Dessa kallas lokalt för vikingafuror. De ingår, såvitt länsstyrelsen känner till, i det skogsbruk som bedrivits på fastigheten. Vikingafuran är ingen egen art och är inte skyddad eller listad av artdatabanken som hotad eller skyddsvärd. Länsstyrelsen anser inte att vikingafuror har ett sådant skyddsvärde att de motiverar ett avslag på ansökan om täktverksamhet.

Miljödomstolen har den 16 januari 2003 hållit muntlig förhandling och syn i målet.

DOMSKÄL

Miljöbalken skall enligt 1 kap. 1 § första stycket syfta till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. Enligt paragrafens andra stycke skall balken tillämpas så att bl.a. den biologiska mångfalden bevaras och att mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas.

Principerna i första kapitlet har preciserats i de allmänna hänsynsreglerna i miljöbalkens andra kapitel. Enligt 4 § andra stycket i detta kapitel skall för alla verksamheter och åtgärder en sådan plats väljas att ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön.

Kommunen har i det aktuella målet ansökt om tillstånd till täkt av berg. För prövningen av täkttillstånd är reglerna i 12 kap. 2 § miljöbalken styrande. I paragrafens första stycke anges bl.a. följande. Vid prövningen av en ansökan om tillstånd till täkt skall behovet av det material som kan utvinnas vägas mot de skador på djur- och växtlivet och på miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka. Tillstånd får inte lämnas till en täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon djur- eller växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande.

I 6 kap.miljöbalken stadgas om miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsunderlag som krävs. Enligt 1 § nämnda kapitel skall en miljökonsekvensbeskrivning ingå i en ansökan enligt bl.a. 12 kap.miljöbalken. Om en verksamhet kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall, enligt 7 § första stycket fjärde punkten, miljökonsekvensbeskrivningen innehålla bl.a. en redovisning av alternativa platser, om sådan är möjlig, tillsammans med dels en motivering av varför ett visst alternativ har valts, dels en beskrivning av konsekvenserna av att verksamheten eller åtgärden inte kommer till stånd. Denna utredning syftar till att ge tillståndsmyndigheten underlag för den prövning av lokaliseringen som förutsätts i 2 kap. 4 § miljöbalken. Enligt förarbetena till miljöbalken (prop. 1997/98:45 del 1 s 290f) är redovisningen av alternativa platser ett grundläggande krav som skall ställas på en miljökonsekvensbeskrivning, och redovisningen bör i de allra flesta fall vara möjlig och nödvändig för att miljökonsekvensbeskrivningen skall fylla sin funktion. En alternativ lokalisering behöver dock inte anges om det på grund av verksamhetens särskilda karaktär inte finns annan lämplig plats. Det kan t.ex. gälla en särskild fyndighet som endast finns på en viss plats.

En täktverksamhet förutsätts i normalfallet komma till stånd för att tillgodose behovet av grus och annat täktmaterial vilket framgår av att det är behovet av materialet som skall vägas mot miljö- och naturintressena enligt 12 kap. 2 § miljöbalken. Detta utesluter naturligtvis inte att området efter avslutad täktverksamhet kommer till nytta på annat sätt t.ex. som industriområde, vilket också kan vara fördelaktigt ur miljösynpunkt. Enligt kommunens ansökan skall den helt övervägande delen, 75-80 procent, av det uttagna materialet avyttras, vilket innebär att verksamheten kräver tillstånd enligt miljöbalken. Resterande material skall användas inom området för den industrimark som avses att tillskapas efter avslutad täktverksamhet.

Den av kommunen ansökta täktverksamheten på fastigheten X 2:1 har bedömts innebära betydande miljöpåverkan. Den för täktverksamheten upprättade miljökonsekvensbeskrivningen skall därvid uppfylla de krav som uppställs i 6 kap. 7 § första stycket miljöbalken om vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla i fråga om bl.a. redovisning av alternativa platser för verksamheten samt alternativa utformningar av densamma. Kommunen har i den i målet förebringade miljökonsekvensbeskrivningen inriktat sig på att redogöra för lämpliga alternativa platser för ett nytt industriområde i Henåns närhet men inte gått in på någon beskrivning av alternativa platser lämpliga för bergtäkt. Kommunen har motiverat detta med att den aktuella platsen är den enda möjliga då det primära målet med ansökan är att tillgodose behovet av industrimark och inte att tillgodose kommunens behov av täktmaterial.

En utredning med utgångspunkt i planlagstiftningen avseende alternativa platser för industriområden kan inte ersätta en redovisning av alternativa täktplatser med utgångspunkt i miljöbalkens krav. Det förhållandet att en verksamhet (industri) är prövad lämplig i en detaljplan innebär således inte att åtgärder för genomförandet av planen utan vidare kan tillåtas enligt miljöbalken (prop. 1997/98:45 del 2 s 206). Att detaljplanen pekar ut området som industriområde innebär alltså inte att redovisningen av alternativa lokaliseringar av bergtäkt kan underlåtas. Att det upprättats en detaljplan för området har dock den betydelsen i förhållande till miljöbalken att täkttillstånd inte kan meddelas i strid mot en gällande detaljplan enligt 16 kap. 4 § miljöbalken. Miljödomstolen finner att den utredning som kommunen med utgångspunkt i detaljplanearbetet redovisat avseende alternativa platser för industriverksamhet inte har sådant innehåll att den även uppfyller kraven i miljöbalken på redovisning av alternativa täktplatser. Det förhållandet att kommunen har uppgivit att det aktuella området kommer att iordningställas i huvudsaklig överensstämmelse med detaljplanen även om täkttillstånd inte meddelas, varvid kommunen istället avser att öppna en husbehovstäkt där massorna uteslutande kommer att användas inom området, föranleder inte någon annan bedömning. Inte heller i övrigt har det framkommit några omständigheter som gör att någon utredning vad gäller alternativa platser för bergtäkt inte krävs. Av vad som framkommit i målet finns inte heller någon översiktlig täktplan eller liknande handling upprättad för Orust kommun, i vilken det skulle kunnat ha redovisats alternativa platser för bergtäkt inom kommunen. Miljökonsekvensbeskrivningen är således otillräcklig på det sättet att kommunen inte visat att man på den valda platsen kan uppnå ändamålet med den planerade verksamheten med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön enligt 2 kap. 4 § andra stycket miljöbalken. Denna förutsättning för tillstånd för den sökta täktverksamheten föreligger därmed ej.

För att en täkt skall kunna tillåtas krävs vidare enligt 12 kap. 2 § miljöbalken att behovet av materialet överväger de skador på djur- och växtlivet samt miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka. Enligt kommunens egna utredningar är berget i Hogenområdet till största delen av dålig kvalitet och endast en liten del utgörs av material av tämligen god kvalitet. Kommunen har uppgett att täktmaterial för kommunens behov idag måste importeras och att avsättning finns för de mängder som kommer att brytas inom Hogenområdet. Mot detta skall vägas natur- och miljövårdsintressena. Området bedöms inte innehålla några särskilda rekreationsvärden utöver de vanliga för trakten. Vad gäller naturvärden ger utredningen dock vid handen att den rödlistade arten orustbjörnbär finns inom området och att dess växtplatser där åtminstone i viss utsträckning får antas komma att hotas eller förstöras av den planerade täkten. Växten är klassificerad som missgynnad, vilket är den lägsta skyddsgraden för rödlistning.

Enligt 12 kap. 2 § första stycket andra meningen miljöbalken får tillstånd inte lämnas till en täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för bl.a. växtarter som är hotade, sällsynta eller annars hänsynskrävande. Genom denna skrivning har den biologiska mångfalden fått ett starkare skydd än tidigare, se s 12:9 "Miljöbalken, En kommentar. Del 1" B m.fl. Regeln är uppbyggd som en stoppregel likt den i 2 kap. 9 § miljöbalken. Enligt samma kommentar bör de s.k. röda listorna angående hotade, sällsynta och hänsynskrävande arter ge ledning för tillämpningen av bestämmelsen. Kommunen har framhållit att växtplatsen på Hogen inte är den enda på Orust och att det även finns andra hot mot växten. Även länsstyrelsen har anfört att en täkt på platsen knappast skulle innebära något större hot mot beståndet av orustbjörnbär totalt sett. Länsstyrelsen har därför bedömt att det inte på denna grund finns hinder för att meddela täkttillstånd. Någon utredning som visar att täkten inte kommer att innebära en risk för att livsbetingelserna för orustbjörnbäret som helhet försämras saknas emellertid. Kommunen kan därmed inte anses ha visat att intresset av att behålla de naturvärden som finns inom Hogenområdet genom förekomsten av den rödlistade arten skall få ge vika för det intresse som kan finnas att tillgodogöra sig det täktmaterial som finns på platsen.

Med hänsyn till vad som anförts ovan finner miljödomstolen att överklagandena skall bifallas och det av länsstyrelsen meddelade täkttillståndet undanröjas.

Vid denna utgång finns det inte anledning att pröva de övriga invändningar och yrkanden som klagandena framställt.

ÖVERKLAGANDE, se bilaga 2 (Formulär D).

Överklagande senast den 30 april 2003.

På miljödomstolens vägnar

Bengt Hellström

__________

I domstolens avgörande har deltagit rådmannen Bengt Hellström och miljörådet Staffan Lagergren samt de sakkunniga ledamöterna Dan Löfving och Karin Thorsenius. Föredragande har varit beredningsjuristen Carl Hagberg.