SOU 1962:36

Naturen och samhället

N 4-0 (;(

oå (- - CUL"

&( 4. IOTQ'

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

Jordbruksdepartementet

NATUREN OCH SAMHÄLLET

BETÄNKANDE AVGIVET AV 1960 ÅRS NATURVÅRDSUTREDNING

Stockholm 1962

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1962

Kronologisk förteckning

Skogstillgångarna i Jämtlands län. Idun. 100 &. +1 utvikskarta. S. Yrkesutbildningen på trädgårdsomrädet. Statens Re- produktionsanstalt. 71 5. Jo. Totalförsvarets personalfrågor. Beckman. 305 s. Fb. Arbetsuppgifter och utbildning för viss sjukvårds- personal. Beckman. 165 3. I. Vidgad vuxenutbildning på gymnasiestadiet. Kihl- ström. 116 8. E. ååatsbigrag till enskild väghållning. m.m. Idun. s Kommunal beredskap. Idun. 198 5. I. . Finansplan för budgetåret 1962/63 samt Preliminär gationalbudget för år 1962. Marcus. XXIII+61 s. 1

9. Städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. Kihlström. 259 s. Fi. 10. Svensk ekonomi 1560—1965. Idun. 220 s. Fi. 11. Svensk ekonomi 1960—1965. Bilagor 1—5. Idun. 296 s.

(”HE-”?!”???

h. 12. Aspekter på utvecklingsbiständet. Idun. 268 s. U. 13. Skärpta regler för rusdrycksinköp. Idun. 125 s. Fi. 14. Atomansvarighet Il. Idun. 205 s. Ju. 15. Den allmänna näringslagstiftningen. Idun. 212 8. H. 16. Korrespondensundervisningen inom skolväsendet. Tryckeribolaget Värmlands Folkblad. Karlstad. 141

5. E.

17. Arbetstidsförkortningens omfattning och utläggning. Idun. 141 s. S. 18. Automatisk databehandling inom folkbokförings— och upphördsväsendet. Del II. Idun. 87 s. Fi. 10. [Själandlssvenskars deltagande i allmänna val. Idun.

s. 11.

20. Nedlre justitierevisionens arbetsorganisation. Idun. 84 5. n.

21. Kommunalt stöd åt studerande från utvecklingslån- derna. Kihlström. 35 s. 1. 22. Samhällsfarlig asocialitet. Idun. 232 8. I. 23. Försvarets tandvård. Idun. 100 9. F6. 24. Exp1opriation för sanering av historiskt eller kultur- historiskt värdefull bebyggelse. Marcus. 45 s. Ju. 25. Revidgrad nationalbudget för år 1962. Marcus. IV + s 1 26. Avgiftsbelagda tratikanläggningar. Idun. 70 s. K. 27. Radions juridiska ansvar. Idun. 131 s. Ju. 28. skolväsendets centrala ledning. Idun. 408 s. E. 29. Säkerhetsinspektion av motorfordon och släpvagnar. Kihlström. 101 5. K. 30. Arbetstidsreglering för militär personal och civil- militär. Idun. 82 5. F6. 31. Stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna. Nor- stedt & Söner. 153 s. Fi. 32. Automatisk databehandling. Kihlström. 311 s. Fi. 33. Veterinärmedicinsk forskning och undervisning. Del I. Statens Reproduktionsanstalt. 168 5. Jo. 34. Försvarsmedicinsk forskning i totalförsvaret. Idun. 101 5. + 1 utviksblad. E. 35. Svensk trafikpolitik III. Idun. 108 s. K. 36. Nature.? och samhället. Statens Reproduktionsanstait. 440 s 0.

Anm. Om särskild tryckort ci angives, år tryckorten Stockholm.

Jordbruksdepartementez

NATUREN OCH SAMHÄLLET

BETÄNKANDE AVGIVET AV

1960 ÅRS NATURVÅRDSUTREDNING

STATENS REPRODUKTI ONSANSTALT STOCKHOLM 1962

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl Jordbruksdepartementet

Genom beslut den 14 oktober 1960 bemyndigade Kungl Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning angående naturskyddslags-tiftningen mm. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 21 oktober 1960 över- direktör-en, numera generaldirektören och chefen för rikets allmänna kartverk J B Lundgren såsom utredningsman för utredningen i fråga.

Den 16 december 1960 förordnade departementschefen följande per— soner att såsom experter biträda utredningsmannen, nämligen länsarki- tekten i Malmöhus län E L Borg, öve-rjägmästaren i Gävle-Dala distrikt F H Ebeling, intendenten vid Svenska naturskyddsföreningen L—E Esping, överdirektör-en i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen G V Hall, dåvarande överingenjören, numera planeringsdirektören i vattenfallsstyrelsen J V Norrby, verkställande direktören i Svenska turistföreningen H Sehlin, dåvarande laboratorn vid skogshögskolan, numera professorn vid Upp- sala universitet H M Sjörs och landsantikvarien i Västerbottens län G A E Westin. Samtidigt förordnades lantmätaren i lantmäteristyrelsen K E M Jonsson att vara sekreterare åt utredningen.

Expertkretsen har därefter ytterligare utökats, nämligen genom be- slut den 12 maj 1961 med ledamoten i styrelsen för Samfundet för Hem- bygdsvård, riksdagsmannen I B Lassinantti, den 8 augusti 1961 med överlantmätaren i Västernorrlands län N B Kvarby och den 11 maj 1962 med revisionssekreteraren L A Delin.

Utredningen har antagit namnet 1960 års naturvårdsutredning. Till utredningen har för att tagas i övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget överlämnats följande till Kungl Maj:t inkomna framställningar m m:

den 4 november 1960 riksdagens skrivelse (28 mars. 1958, nr 170) i anledning av väckta motioner om förbud mot plockning av vissa växter för avsalu under hänvisning till vad som anförts i tredje lagutskottets utlåtande (nr 11, 1958),

den 4 november 1960 en skrivelse från Svenska naturskyddsföreningen om ändrade bestämmelser rörande utomhusreklamen,

den 4 november 1960 en skrivelse från Svenska naturskyddsföreningen med anhållan att lämpliga åtgärder måtte vidtagas mot »bilkyrkogår- darna» och mot nedskräpningen med skrotbilar i naturen,

den 4 november 1960 skrivelser från Landers Reklam AB rörande reklam- anordningarna vid landsvägarna,

den 16 december 1960 en skrivelse från professorn Bertil Lindquist, Botaniska trädgården, Göteborg, med hemställan om undersökning av möjligheterna att genom tillägg till naturskyddslagen söka i framtiden förhindra, att rätten till Kungl Maj:ts prövning av naturskyddsfrågor blir åsidosatt,

den 9 februari 1962 en promemoria från domänstyrelsen med syn- punkter på organisationen av tillsynen över jakten och jaktvården,

den 26 januari 1962 en framställning från länsstyrelsen i Stockholms län om utredning av frågan om allemansrättens inne-börd i syfte att ernå klarare regler för den praktiska tillämpningen,

den 30 mars 1962 en framställning från länsstyrelsen i Blekinge län om utredning av vissa frågor rörande tillträde till annans mark i sam- band med friluftsliv samt

den 18 maj 1962 en framställning från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohuslän om utredning rörande möjligheterna att påverka lokaliseringen av campingplatser.

Den 24 november 1961 har för kännedom överlämnats vissa vid 1961 års riksdag väckta motioner angående den sk allemansrätten jämte tredje lagutskottets utlåtande (nr 30) i anledning härav.

Slutligen har den 18 maj 1962 överlämnats dels två vid 1962 års riksdag väckta motioner om viss inskränkning i rätten att arrendera strand- område jämte tredje lagutskottets utlåtande i anledning härav (nr 25), dels en vid 1962 års riksdag väckt motion angående skydd mot jord- vårdestegring m m jämte tredje lagutskottets utlåtande i anledning härav (nr 27).

Utredningen har avgivit följande infordrade utlåtanden: den 2 februari 1961 över vad riksdagens revisorer i berättelse till 1960 års riksdag anfört beträffande planväsendets centrala ledning,

den 14 mars 1961 över vattenvärdskommitténs betänkande om skydd för vattenförsörjningen (SOU 1960: 38),

den 21 april 1961 till riksdagens tredje lagutskott över vissa vid 1961 års riksdag väckta motioner rörande utredning av allemansrätten,

den 16 november 1961 över domänstyrelsens framställning om ändring av förordningen angående grunder för förvaltningen av vissa krono- skogar samt

den 12 februari 1962 till riksdagens jordhruksutskott över vissa vid

1962 års riksdag väckta motioner om viss vidgad användning av anslag till naturskydd.

Efter erhållet bemyndigande har utredningsmannen och sekreteraren företagit resor inom landet, bla för studium av nationalparkerna i Norr- botten, täktverksamheten i södra och mellersta Sverige mm.

Under utredningens gång har hållits ett stort antal överläggningar med myndigheter, organisationer och av naturvården intresserade enskilda personer.

Experterna har deltagit i behandlingen av alla förekommande frågor. Sedan utredningsuppdraget nu slutförts, får utredningen vördsamt över- lämna sitt betänkande Naturen och samhället.

Betänkandet är enhälligt. Stockholm den 21 augusti 1962.

Börje Lundgren

Ebbe Borg Lars Delin Fredrik Ebeling Lars-Erik Esping Gösta Hall Nils Kvarby Ragnar Lassinantti Jonas Norrby Halvar Sehlin

Hugo Sjörs Gunnar Westin

/ Erik Jonsson

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl Justitiedepartementet

Genom beslut den 30 juni 1961 uppdrog Kungl Maj:t åt 1960 års natur- vårdsutredning att företaga en översyn av 1952 års strandlag.

Utredningen, som fullgjort ifrågavarande uppdrag i samband med sin utredning rörande naturskyddslagstiftningen mm, får härmed vördsamt överlämna sitt betänkande Naturen och samhället.

De med översynen av strandlagen sammanhängande frågorna behand- las särskilt i kap 6, kap 10 (sid 211—243, 318—330) samt kap 12 (sid 412).

Stockholm den 21 augusti 1962.

Börje Lundgren

Ebbe Borg Lars Delin Fredrik Ebeling Lars-Erik Esping Gösta Hall Nils Kvarby Ragnar Lassinantti Jonas Norrby Halvar Sehlin

Hugo Sjörs Gunnar Westin

/ Erik J onsson

FÖRSTA KAPITLET

Författningsförslag

Förslag till naturvårdslag

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser 1 %. Naturen utgör en allmän medborgerlig tillgång som skall vårdas med hänsyn till samhällets behov. Den som nyttjar naturen i samband med arbetsföretag, rekreation eller eljest skall visa varsamhet så att onödig skada ej uppkommer.

2 %.

Det närmaste inseendet över naturvården utövas inom kommunen av kommunens styrelse eller av nämnd som fullmäktige bestämma.

Länsstyrelsen. har att utöva tillsyn över naturvården i länet. Statens naturvårdsnämnd har att följa naturvården i riket och genom råd och anvisningar tillse att den ordnas och utvecklas ändamålsenligt.

Närmare bestämmelser om naturvårdens organisation samt om till- lämpningen i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.

Nationalparker 3 %.

I syfte att trygga vården av större sammanhängande område av viss landskapstyp som erbjuder möjlighet för envar till upplevelse av orörd, vacker eller eljest särpräglad natur eller är av betydelse för kännedomen om landets natur kan kronan tillhörig mark avsättas till nationalpark.

4 %. Angående nationalparkers vård och förvaltning förordnar Konungen. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger för varje särskild nationalpark meddela de föreskrifter beträffande rätten att färdas över nationalparken eller eljest vistas där ävensom angående ordningen i övrigt inom området, som finnas erforderliga för att trygga ändamålet med nationalparken. -

5 5.

Enligt 4 & meddelade föreskrifter skola ej lända till inskränkning i redan uppkommen enskild rätt.

Ej heller skola sådana föreskrifter föranleda inskränkning i lapparna medgivna rättigheter till bete, skogsfång, fiske eller jakt efter andra djur än björn, lo, älg och örn eller innebära hinder för lapparna att eljest uppehålla sig inom nationalparken eller att där medföra hundar för bevakning av renhjordar.

Naturreservat

6 %.

Område som på grund av naturens eller kulturmiljöns beskaffenhet företer en särskilt värdefull landskapsbild eller som är av särskild bety- delse för friluftslivet eller för kännedomen om landets natur må avsättas till naturreservat.

7 %.

Beslut om avsättande till naturreservat meddelas av länsstyrelsen. l beslutet skall grunden till avsättandet angivas.

I samband med beslutet har länsstyrelsen att meddela de särskilda föreskrifter, som beträffande naturreservatets vård och förvaltning eller i övrigt finnas erforderliga för att trygga ändamålet med naturreservatet.

Konungen må förordna, att vården och förvaltningen av naturreservat helt eller delvis skall omhänderhavas av myndighet.

8 &.

Då fråga väckts om avsättande av naturreservat må länsstyrelsen för viss tid, högst tre år, meddela förbud mot att beträffande det berörda området utan länsstyrelsens tillstånd vidtaga åtgärd som strider mot naturreservatets syfte. Om särskilda skäl äro därtill, må förbudets giltig- hetstid av länsstyrelsen förlängas med högst tre år.

9 %.

Undantag från bestämmelser som meddelats vid avsättandet av natur- reservat må av länsstyrelsen medgivas då särskilda skäl därtill föranleda.

Beslut om avsättande av naturreservat skall av länsstyrelsen upphävas eller i erforderlig mån jämkas,

1. om det på grund av att naturreservatet förstörts eller avsevärt förändrats till sin beskaffenhet eller av annan särskild anledning fram— står såsom meningslöst eller obehövligt att bibehålla naturreservatet eller del därav eller vissa därtill hörande bestämmelser; samt

2. om det begäres av någon som genom expropriation förvärvat rätt till sådant nyttjande av naturreservatet som icke är förenligt med dess syfte.

Beslut om avsättande av naturreservat må av länsstyrelsen upphävas eller i erforderlig mån jämkas,

1. om naturreservatet finnes hindra eller avsevärt försvåra företag av större allmän eller enskild nytta; samt

2. om naturreservatet på grund av omständigheter som ej tagits i beräkning vid avsättandet av detsamma medför avsevärt större intrång än då förutsatts.

10 %.

Erfordras förberedande undersökning på marken innan beslut om avsättande meddelas eller dylikt beslut upphäves eller jämkas, må sådan verkställas genom länsstyrelsens försorg. Därvid skall tillses, att skada är egendom såvitt möjligt undvikes.

11 %.

Beröres naturreservat av arbetsföretag och erfordras med anledning därav särskild undersökning av naturreservatet eller särskild åtgärd för att bevara det, skall kostnaden därför åvila företaget, såvitt det ej på grund av särskilda förhållanden finnes obilligt.

Undersökning eller åtgärd som avses i första stycket skall vidtagas så skyndsamt som möjligt.

Naturminnen

12 %. Till fastighet hörande naturföremål som är av särskild betydelse för landskapsbilden eller för kännedomen om landets natur må jämte er- forderligt område på marken däromkring avsättas till naturminne.

13 %. Vad i 7—11 %% stadgats om naturreservat skall i tillämpliga delar gälla även beträffande naturminne.

Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter.

14 %. Finnes växtart med hänsyn till fara för utrotning böra skyddas på annat sätt än genom att ett eller flera områden avsättas som naturrese-re vat, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela

förbud att inom landet eller del därav borttaga eller skada växt av den arten där den växer vilt.

Ändock att fara för utrotning ej föreligger äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer för hindrande av skövling meddela förbud att inom landet eller del därav för avsalu borttaga växt av viss art där den växer vilt eller del av sådan växt.

15 %.

Föreligger beträffande djurart sådant förhållande som sägs i 14 % första stycket, äger Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav döda, skada eller fånga vilt levande djur av den arten, då det ej sker till försvar mot angrepp ä person eller egendom, så ock att borttaga eller skada sådant djurs ägg, rom eller bo.

Om fridlysning av djur vars dödande eller fångande är att hänföra till jakt eller fiske gäller vad därom särskilt stadgas.

16 &. Förbud enligt 14 eller 15 % skall ej utgöra hinder mot avverkning av skog eller eljest mot marks ändamålsenliga nyttjande.

Särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet

17 %.

Erfordras för att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid insjö eller vattendrag kontroll av lokaliseringen av bebyggelse inom visst strandområde äger länsstyrelsen förordna att bebyggelse icke må företagas inom området utan länssty- relsens tillstånd. Sådant förordnande innefattar förbud mot uppförande av helt ny byggnad samt ändring av befintlig byggnad för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd, ävensom grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyg- gelse som nu sagts.

Förordnande enligt första stycket skall avse land— och vattenområde inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från nämnda linje vid normalt medelvattenstånd.

Vad i första stycket stadgas skall icke avse område som ingår i natur- reservat eller naturminne eller i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Förordnande enligt första stycket skall icke utgöra hinder för sådan för försvaret, jordbruket, fisket, skogs-skötseln eller den all— männa samfärdseln erforderlig bebyggelse som ej utgöres av bostads-

byggnad.

18 %.

Finnes å Område, beträffande vilket förordnande meddelats enligt 17 5 eller som eljest är av väsentlig betydelse för friluftslivet, eller i områdets närhet stängsel, som hindrar eller avsevärt försvårar tillträdet till mark inom området där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, må läns- styrelsen förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller annan genomgång. Är det uppenbart, att stängslet endast avser att utestänga allmänheten från området, må föreläggande meddelas om borttagande av stängslet. Vad nu sagts om stängsel skall äga motsvarande tillämpning beträffande dike.

Vid meddelande av föreläggande som i första stycket sägs må vite utsättas.

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden

19 %.

Erfordras för skydd av område som på grund av naturen-s eller kul- turmiljöns. beskaffenhet företer en särskilt värdefull landskapsbild kon- troll av lokaliseringen av bebyggelse inom området, må länsstyrelsen förordna att helt ny byggnad icke må uppföras inom området utan läns- styrelsens tillstånd.

Förordnande enligt första stycket skall icke avse område som ingår i naturreservat eller naturminne eller i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Förordnande skall icke utgöra hinder för sådan för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den allmänna sam- färdseln erforderlig bebyggelse som ej utgöres av bostadsbyggnad.

20 5. Kan arbetsföretag, som avser annat än bebyggelse eller täkt som sägs i 23 %, komma att väsentligt ändra landskapsbilden, bör innan företaget utföres samråd ske med länsstyrelsen eller den länsstyrelsen anvisar.

21 %. I fall som avses i 20 % äger länsstyrelsen vid vite förelägga företagare-n att vidtaga de åtgärder som, utan att vara oskäligt betungande, må anses erforderliga för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden.

22 %.

Finnes anledning antaga att arbetsföretag som avses i 20 % inom visst område skulle komma att varaktigt skada landskapsbilden äger länssty- relsen förordna att sådant företag icke må utföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd. I beslutet skall länsstyrelsen angiva, vilka slag av företag som förordnandet avser.

I samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter rörande företagets utförande att dess skadliga inverkan på landskaps— bilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas.

23 %.

Täkt av sten, grus, sand, jord eller torv för annat ändamål än fastig- hets husbehovsförbrukning må ej utföras utan länsstyrelsens tillstånd.

Tillstånd till täkt som avses i första stycket må göras beroende därav att plan för täkt av lämplig omfattning framlägges och att säkerhet ställes för kostnad som föranledes av sådan åtgärd i syfte att begränsa eller motverka företagets menliga inverkan på landskapsbilden varom länsstyrelsen i anslutning till dylik plan eller eljest finner anledning meddela föreskrift.

24 5.

Vad i 20—23 åå stadgas skall icke avse företag inom område som ingår i stadsplan eller byggnadsplan eller företag vars tillåtlighet med hänsyn till dess inverkan på naturen skall prövas i särskild ordning samt skall icke lända till inskränkning i rätt som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen eller genom beslut av Konungen.

25_ &.

Tavla, skylt, inskrift eller annan varaktig anordning för reklam, pro— paganda eller liknande ändamål må ej finnas anbringad utomhus utan länsstyrelsens tillstånd.

Tillstånd att uppsätta och vidmakthålla anordning som i första stycket sägs må av länsstyrelsen begränsas till högst fem år.

Från förbudet undantages skylt anbringad å byggnad till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet samt an- slagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, för- eningssammanträden, auktioner elle-r dylikt.

26 %.

Finnes anordning som avses i 25 % tredje stycket vara uppenbart van- prydande i landskapsbilden, må länsstyrelse-n vid vite förelägga anord- ningens ägare eller, om denne ej är känd, ägaren av den mark där an- ordningen är uppsatt att avlägsna anordningen eller vidtaga de särskilda åtgärder därmed som länsstyrelsen finne-r erforderliga.

27 5. Vad i 25 och 26 åå stadgas. skall ej gälla i fråga om anordning vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning.

Särskilda bestämmelser om uppträdandet i naturen

28 5.

Vid vistelse i nature-n skall envar iakttaga att han ej skräpar ned med glas, papper, avfall eller annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan, eller uppträder högljutt eller på annat sätt stö- rande eller skadar eller onödigt stör markernas vilda djur eller skövlar markernas bestånd av vilda växter.

29 5.

Har på viss plats i naturen skräpats ned eller eljest osnyggats och har därav för närboende eller andra uppkommit obehag av betydenhet eller fara för skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen vid vite ålägga den som vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa platsen samt vidtaga erforderliga före- byggande åtgärder för framtiden.

Vad nu sagts skall dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter frå- gan om platsens iordningställande skall prövas i annan ordning.

Ersättningsbestämmelser m m

30 &.

Medför avsättande av område enligt 6 eller 12 % till naturreservat eller naturminne sådan inskränkning i rätten att bebygga fastighet, att ägaren kan använda fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom det avsatta området påverkas av att bebyggelserätten sålunda in- skränkts, allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till det tidigare värdet av nämnda del, eller tillskyndas honom eljest avse-värt men, är han berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider. Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan beslut om avsättandet meddelades.

31 5.

Skulle vägran av tillstånd enligt 8 % medföra sådan inskränkning i möjligheten att nyttja med förbudet avsedd mark på sätt som tidigare skett, att avsevärt men tillskyndas ägaren eller annan rättsinnehavare med avseende å marken, är han berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider. Ersättning skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp.

Ersättning enligt denna paragraf må, om skäl äro därtill, avräknas å gottgörelse som sedermera kan komma att utgå jämlikt 30 å.

32 5.

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse av fastighet, som helt elle-r delvis omfattas av förordnande enligt 17 eller 19 %, icke bifallits och kan till följd härav fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom området för förordnandet påverkas av att bebyggelserätten sålunda in- skränkts, av ägaren användas allenast på sätt som står i uppenbart miss- förhållande till värdet av nämnda del vid tiden för förordnandets med- delande, är ägaren berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider. Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjan- derätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan för- ordnandet meddelades.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förordnan- dets meddelande.

33 %.

Vägras tillstånd till arbetsföretag enligt 22 5 eller vägras tillstånd till täktverksamhet enligt 23 5 av annat skäl än att sådant villkor som avses i 23 å andra stycket icke fullgjorts eller meddelas särskilda föreskrifter angående företagets eller verksamhetens utförande, och tillskyndas här- igenom markens ägare eller annan rättsinnehavare med avseende å fastigheten avsevärt men, är han berättigad till ersättning av kronan för den skada han lider.

I vad avser täktverksamhet skall markens värde den 1 januari 1964 tagas till utgångspunkt vid uppskattningen av skadan.

34 %.

Har den som håller stängsel anordnat grind eller annan genomgång på grund av föreläggande enligt 18 5, är han berättigad att av kronan erhålla ersättning härför ävensom för underhåll av genomgången. Ersättning skall dock icke utgå, om det är uppenbart att stängslet endast avser att ute stänga allmänheten från område där den eljest skulle ägt att fritt färdas.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då på grund av före- läggande enligt 18 å övergång anordnats: över dike.

35 %.

Har någon med stöd av 26 % ålagts att avlägsna där omförmäld an- ordning må, om särskilda skäl föranleda därtill, ersättning för förlust lämnas honom av allmänna medel med belopp högst motsvarande kost- naderna för anordningens anskaffande, anbringande och borttagande. '

36 å.

Föranleder avsättande till naturreservat eller naturminne eller vägran av tillstånd enligt 32 eller 33 % synnerligt men vid nyttjandet av fastighet eller del därav må ägaren fordra att fastigheten eller den särskilda delen löses av kronan.

Om ersättning för skada och intrång å fastighet eller del därav i an- ledning av åtgärd som avses i första stycket skulle uppgå till två tredje- delar av fastighetens eller den särskilda delens värde äger kronan lösa fastigheten eller delen.

37 %.

Ersättning varom sägs i 30, 32 och 33 %% skall bestämmas att utgå på en gång; dock må ersättningen, om särskilda skäl äro därtill, på begäran antingen av kronan eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fast- ställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan eller den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

38 %.

Har fråga väckts om åtgärd enligt denna lag, äger länsstyrelsen före- lägga den som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen av fastighet eller del därav att inom viss tid, minst två månader, göra anmä- lan därom hos länsstyrelsen, vid påföljd att han eljest skall hava för— lorat sin talan.

Vad i fråga om ersättning eller lösen avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den som efter det rätten till gottgörelse uppkom förvärvat sakäga- rens— rätt i avseende å fastigheten.

39 5.

Har ej överenskommelse träffats om ersättning enligt 30—33 55 eller om inlösen av fastighet eller del därav och har icke den, som vill göra anspråk på ersättning elle-r fordra inlösen, jämlikt 38 5 första stycket förlorat sin talan, åligger det honom att väcka talan mot kronan hos expropriationsdomstolen inom ett år från det laga kraft åkommit det beslut, varå anspråket grundas, vid påföljd att han eljest går rätten därtill förlustig.

Kronan äger, då fråga väckts om avsättande av naturreservat, vid expropriationsdomstolen väcka talan mot sakägare om fastställande av de villkor som vid beslut i ifrågavarande hänseende skola gälla beträf- fande» ersättning eller inlösen. Kommer beslut av det innehåll som förut— satts vid expropriationsdomstolen icke till stånd inom ett år från det målet avgjorts. genom lagakraftägande dom, skall domen ej längre vara bindande för parterna. '

40 %.

Är fastighetsägaren enligt 30, 32 eller 33 & tillkommande ersättning bestämd att utgå på en gång och har fastigheten genom den åtgärd som föranlett rätten till ersättning undergått sådan minskning i värde att den. kan antagas ej utgöra full säkerhet för fordran, för vilken fas— tigheten svarade då rätten till ersättning uppkom, skall ersättningen nedsättas hos. länsstyrelsen; och skall om fördelning och utbetalande av beloppet samt verkan därav i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropriation nyttjanderätt eller servituts— rätt upplåtes.

Har förlust å fordran som avse-s i första stycket uppstått till följd av att nedsättning ej skett, skall fordringens innehavare njuta ersättning av kronan för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma gäller, där förlust tillskyndats fordringens innehavare därigenom att er- sättning blivit för lågt beräknad och densamma till följd av överens- kommelse mellan kronan och den ersättningsberättigade eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol. I sistnämnda fall skall talan om ersättning väckas vid expropriationsdomstolen.

41 5.

I mål, som enligt denna lag skall upptagas av expropriationsdomstol, skola bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tillämpliga delar gälla. Är fråga om inlösen av fastighet eller del därav skola jämväl stadgandena i 7—10, 48, 49 och 55—60 55 lagen om expro- priation äga motsvarande tillämpning. Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader a målet, såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna. .

Ansvarsbestämmelser m m 42 5.

Den som bryter mot förbud som stadgas i denna lag eller mot förbud eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen straffes med dags- böter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande-, må till fängelse i högst sex månader dömas.

Har någon gjort sig skyldig till nedskräpning som sägs i 28 å och har förseelsen varit ägnad att för annan medföra obehag av någon betydenhet eller fara för skada till person eller egendom, straffes med böter, högst femhundra kronor.

43 %. Den som gjort sig skyldig till förseelse varom sägs i 42 5 skall vara pliktig att ersätta all kostnad som föranledes därav.

44 %.

Har någon vidtagit åtgärd i strid mot förbud som stadgas i 23 eller 25 5 eller mot förbud eller föreskrift som meddelats med stöd av 7—9, 13, 17, 19, 22 eller 23 %, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att rätta vad olagligen skett. Överexekutor äger ock meddela handräck- ning för sådant ändamål. Ansökan om handräckning må göras av allmän åklagare. Beträffande sådan handräckning gälla enahanda bestämmelser som äro stadgade för det i 191 % utsökningslagen avsedda fallet.

Efterkommes ej föreläggande, som meddelats med stöd av 18 5, skall på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen föranstalta om att åtgär- den vidtages.

Kostnad för handräckning som ovan sägs må på utmätningsmannens begäran förskjutas av allmänna medel.

45 %.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag före-s hos Konungen genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av för- valtande myndigheters och åmbetsverks beslut.

Innefattar länsstyrelses beslut förbud enligt 8 % eller förordnande enligt 17 eller 19 % eller 22 % första stycket skall förbudet lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan. Detsamma gäller beträffande myndighets beslut om förbud enligt 14 eller 15 &.

Övergångsbestämmelser 46 5.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964. Genom denna lag upphävas strandlage-n den 30 maj 1952 (nr 382); naturskyddslagen den 21 november 1952 (nr 688); 86 och 122 %% byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385); samt 39 % lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar (nr 431).

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som ersättes genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

47 %.

Beträffande» nationalpark som avsatts enligt äldre lag skall nya lagen tillämpas.

Fridlysning, förbud eller föreläggande som meddelats. med stöd av 11 5 lagen den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkens fredande, 6, 8, 9, 13, 16, 17 eller 20 & naturskyddslagen, 1 eller 2 % strandlage-n samt 86 eller 122 % byggnadslagen skola fortfarande gälla intill dess annor- lunda förordnas, och skola därvid nya lagens motsvarande bestämmelser tillämpas.

Har före ikraftträdandet av denna lag ansökan icke bifallits om till- stånd att uppföra byggnad utan hinder av förbud som meddelats enligt 1 & strandlagen, skall den som i anledning därav vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen väcka talan mot kronan hos expropriations— domstolen före den 1 januari 1965, vid påföljd att han eljest går förlustig sin rätt.

48 %. Har tillstånd till täkt lämnats med stöd av 21 % naturskyddslagen, skall så anses som om tillståndet meddelats jämlikt förevarande lag. Annan täkt som pågår vid nya lagens ikraftträdande må utan hinder av vad i 23 & stadgas om förbud mot utförande av täkt utan länsstyrelsens tillstånd fortsätta till dess länsstyrelsen annorlunda förordnar, dock längst till och med den 31 december 1964.

49 5.

I fråga om annonstavla, reklamskylt eller dylikt, vartill tillstånd läm- nats jämlikt 39 5 lagen om allmänna vägar, skall så anses som om till— ståndet meddelats den 1 januari 1964 med stöd av 25 5 nya lagen för en tid av fem år eller för den kortare tid tillståndet må ha avsett.

Annan 1 25 5 första stycket avsedd anordning, som finnes uppsatt vid lagens ikraftträdande, må utan hinder av vad där stadgas bibehållas till och med den 31 december 1966; dock må länsstyrelsen dessförinnan, om särskilda skäl föranleda därtill, i fråga om anordningen förfara som i 26 % sågs, varvid stadgandet i 35 5 om ersättning skall äga tillämpning beträffande densamma.

50 5.

Vad i 34 5 första stycket andra punkten stadgas skall icke gälla med avseende å stängsel eller dike som innan denna lag trädde i kraft upp- förts eller anordnats å område beläget mer än 300 m från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Har den som håller sådant stängsel eller dike borttagit detsamma på grund av föreläggande enligt 18 5, är han berättigad att av kronan erhålla ersättning för kostnaderna.

Förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation

Härigenom förordnas att 1 och 108 55 lagen den 12 maj 1917 om expropria- tion skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan sägs.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1. Allmänna bestämmelser.

Om expropriationsrätt.

1 %. Fastighet, som tillhör annan än kronan, mä tagas i anspråk genom expropriation, om Konungen prövar det nödigt:

1. för befästning _— — — sandflykt före-bygges;

11. för att bevara område såsom nationalpark eller naturminne;

11. för att bevara område såsom nationalpark, naturreservat eller na- turminne;

12. för att _ —— —- som nu är sagt.

108 &.

Expropriation för att bevara om- råde såsom nationalpark eller natur- minne må äga rum endast till för- män för kronan samt, då fråga är om naturminne, för kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är ägnad na- turskydd och som kan på ett be- tryggande 'sätti ansvara för egendo- men.

108 %.

Expropriation för att bevara om- råde såsom nationalpark, natur- reservat eller naturminne må äga rum endast till förmån för kronan, samt, då fråga är om naturreservat eller naturminne, för kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är ägnad na- turvård och som kan på ett betryg- gande sätt ansvara för egendomen.

Fråga om expropriation för att bevara kulturhistoriskt märklig bygg-

nad —— för egendomen.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)

Härigenom förordnas att 24 5 1 mom, 54 % 1 mom och 56 % 1 mom byggnadsstadgan den 30 december 1959 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Gällande lydelse:)

24 ä 1 mom.

När förordnande, innefattande för- bud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd enligt 15, 35, 80, 82, 86, 97, 106, 109, 110, 119, 121, 122 eller 168 % byggnadslagen eller mot schaktning, fyllning, trädfällning el— ler därmed jämförlig åtgärd med— delas, skall länsstyrelsen underrätta markägarna därom genom kungö- relse i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för orten intagas, eller på annat lämpligt sätt.

(Föreslagen lydelse:)

24 % 1 inom.

När förordnande, innefattande för- bud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd enligt 15, 35, 80, 82, 97, 106, 109, 110, 119, 121 eller 168 % bygg- nadslagen eller mot schaktning, fyllning, trädfällning eller därmed jämförlig åtgärd meddelas, skall länsstyrelsen underrätta markägar- na därom genom kungörelse i den eller de tidningar, i vilka kommu- nala meddelanden för orten intagas, eller på annat lämpligt sätt.

Det område, som _ — — kartan är särskilt stadgat.

54 % 1 mom. Åtgärd, som enligt 75 å ——

Inom område med stadsplan er- fordras härutöver byggnadslov för omfärgning av fasad som ej vetter mot kringbyggd gård eller annan sådan plats, för utbyte av taktäck- ningsmaterial, för rivning av bygg- nad samt för uppsättande eller vä- sentlig ändring av skylt eller ljus- anordning.

54 5 1 mom. inrättande av upplag.

Inom område med stadsplan er— fordras härutöver byggnadslov för omfärgning av fasad som ej vetter mot kringbyggd gård eller annan sådan plats, för utbyte av taktäck- ningsmaterial, för rivning av bygg- nad samt för uppsättande eller vä- sentlig ändring av skylt eller ljus- anordning. Länsstyrelsen äger för-

ordna att i fråga om skylt eller ljus- anordning skall erfordras byggnads- lov jämväl inom visst område med byggnadsplan.

Med avseende å område _ —— _ första stycket sägs.

56 5 1 mom.

Vid prövning av ansökan om bygg- nadslov skall byggnadsnämnden till- se, att det tillämnade företaget ej strider mot byggnadslagen, lagen om allmänna vägar, lagen om enskilda vägar, strandlagen, denna stadga eller med stöd av nämnda författ- ningar meddelade föreskrifter. Är tomtens ägare enligt byggnadslagen skyldig att gälda bidrag till kostnad för gata eller att anordna utfartsväg eller avlopp från tomten, må bygg- nadslov för nybyggnad ej beviljas innan skyldigheten fullgjorts eller nöjaktig säkerhet sttällts,

56 % 1 mom.

Vid prövning av ansökan om bygg- nadslov skall byggnadsnämnden till- se, att det tillämnade företaget ej strider mot byggnadslagen, lagen om allmänna vägar, lagen om enskilda vägar, naturvårdslagen, denna stad— ga eller med stöd av nämnda för— fattningar meddelade föreskrifter. Är tomtens ägare enligt byggnads- lagen skyldig att gälda bidrag till kostnad för gata eller att anordna utfartsväg eller avlopp från tomten, må byggnadslov för nybyggnad ej beviljas innan skyldigheten fullgjorts eller nöjaktig säkerhet ställts.

Inom område, solm —— -— därmed jämförligt behov.

Denna kungörelse- trädcr i kraft den

Förslag till förordning angående täktavgift

Härigenom förordnas som följer:

1 5. För täkt av sten, grus, sand, jord eller torv, vartill erfordras tillstånd av länsstyrelsen enligt 23 % naturvårdslagen, skall erläggas. viss årlig avgift ( täktaugift) att användas för särskilda naturvårdsändamäl.

2 %.

Täktavgift utgår med fem kronor för varje helt hundratal kubikmeter material, mätt i fast mått, som uttagits under nästföregående kalenderår.

Avgiften skall erläggas av den som under tid då uttag skedde var ägare till täkten eller, om länsstyrelsen efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall lämnat medgivande därtill, av den som under sådan tid på grund av upplåtelse av ägaren var berättigad att tillgodogöra densamma.

3 5.

Den avgiftsskyldige skall senast den 15 februari till länsstyrelsen in- komma med uppgift om den mängd material som av honom under föregående kalenderår uttagits från tillständspliktig täkt.

Länsstyrelsen äger förelägga den avgiftsskyldige att styrka hur den uppgivna mängden beräknats samt må även föranstalta om kontrollmät- ning.

Senast den 30 juni skall länsstyrelsen beträffande envar avgiftsskyldig fastställa täktavgiften för föregående år. Avgiften skall inbetalas till länsstyrelsen. Därest avgift icke vederbörligen erlägges, skall länssty- relsen föranstalta om dess indrivning.

4 &.

Underlåter någon att fullgöra uppgiftsskyldighet som åligger honom enligt 3 5 första stycket eller lämnar han veterligen oriktig uppgift, straffes med dagsböter.

5 &.

Över länsstyrelsens beslut om fastställande av täktavgift må talan föras hos Konungen genom besvär. Beslutet skall utan hinder av förd klagan tills vidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning i eller be- frielse från avgift, återbetalas vad för mycket blivit erlagt.

6 &. Kungl Maj:t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erfor- derliga föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag till förordning angående avgift å viss fritidsbebyggelse.

Härigenom förordnas. som följer:

1 5.

Då länsstyrelsen fastställt byggnads-plan, som helt eller delvis avser fritidsbe—byggelse, eller ändring av sådan plan eller medgivit undantag från byggnadsförb-ud enligt 109 5 första stycket byggnadslagen eller 17 eller 19 & naturvårdslagen, är ägare av mark som åsyftas med beslutet skyldig att för varje för fritidsändamål avsedd bostadsenhet, som på grund av detsamma kan beräknas bli uppförd å hans mark, erlägga en avgift av 200 kronor att användas för särskilda naturvårdsändamål inom länet.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning då undantag från byggnadsförbuud som sägs. i 109 5 första stycket bygg— nadslagen medgivits av byggnadsnämnd efter förordnande enligt 67 % 2 mom byggnads-stadgan. I sådant fall skall byggnadsnämnden sedan beslutet fattats ofördröjligen insända handlingarna i ärendet till läns- styrelsen.

2 &.

Avgift enligt 1 % fastställes av länsstyrelsen i omedelbar anslutning till beslut som sägs i första stycket sagda paragraf eller, i fall som avses i andra stycket, så snart handlingarna i ärendet inkommit till länsstyrelsen.

Avgiften skall inbetalas till länsstyrelsen. Därest avgift icke vederbör- ligen erlägges, skall länsstyrelsen föranstalta om dess indrivning.

3 &.

Över länsstyrelsens beslut om fastställande av avgift enligt denna för- ordning må talan föras hos Konungen genom besvär. Beslutet skall utan hinder av förd klagan tills vidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning i eller befrielse från avgift, återbetalas vad för mycket blivit erlagt.

4 &. Kungl Maj:t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erfor- derliga föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den

ANDRA KAPITLET

Utredningsuppdragen och utredningsarbetets uppläggning

A. Utredningsuppdragen

I utlåtande till statsrådsprotokollet över jordbruksärenden den 14 okto- ber 1960 anförde chefen för jordbruksdepartementet följande motiv för en utredning angående naturskyddslagstiftningen mm:

I propositionen nr 1952: 188 med förslag till den nu gällande naturskyddslagen framhöll dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, huru den snabba utveck- ling, som ägt rum på skilda områden, medfört att naturen tagits i anspråk på ett helt annat sätt än tidigare. Nätet av kommunikationsleder hade blivit tätare och befolkningen mera rörlig. De ekonomiska värdena i naturen hade blivit föremål för en allt intensivare exploatering, och naturens estetiska värden hade rönt ökad uppskattning, som bla tagit sig det uttrycket att allmänheten i större ut- sträckning utnyttjade naturen -för friluftsliv.

Den sålunda antydda utvecklingen har sedan dess fortskridit i ett allt snabbare tempo. Då härtill genom naturskyddslagen infördes åtskilliga helt nya och oprö- vade bestämmelser till skydd för naturen, synes tiden nu vara inne att närmare undersöka vilka verkningar lagen haft och i vad mån lagstiftningen över huvud taget motsvarar de krav som ur tidsenlig naturvårdssynpunkt bör ställas på den- samma i dagens läge. Därvid bör särskild uppmärksamhet ägnas åt de problem som kan uppstå genom den utökning av fritiden, som kommit eller kan förväntas komma stora befolkningsgrupper till del, bilismens snabba expansion och den därmed sammanhängande omfattande utbyggnaden av vägnätet jämte kommu- nikationernas utveckling i övrigt.

Under de senare åren har livligt dryftats de svåröverskådli-ga naturskydds- problem som är förenade med den fortskridande utbyggnaden av landets vatten- kraft. Nya regler till lösande av dessa problem innefattas i ett av Kungl Maj:t den 7 oktober 1960 till lagrådet remitterat förslag till vissa ändringar i vatten— lagen, Sedan fråga uppkommit om att skydda vissa sjöar och vattendrag mot exploatering för kraftverksändamål, förordnade Kungl Maj:t den 9 april 1954 landshövdingen B—o Hammarskjöld att sammankalla och såsom ordförande leda möten mellan företrädare för av frågan intresserade organisationer och institu- tioner. Den härigenom tillskapade sk naturvårdsdelegationen är alltjämt verk- sam, och dess verksamhet bör givetvis fortsätta medan den av mig förordade över- synen pågår. Här må också erin'ras om den samtidigt härmed tillkallade utredningen rörande rennäringen.

Särskilda naturskyddsproblem är likaledes förbundna med den alltmer omfat- tande grusexploaterin-gen. Ett -i detta ämne nyligen avgivet betänkande (SOU 1960: 3) innehåller förslag till vissa skyddsbestämmelser, och vid remissbehandling av

betänkandet har framkommit ytterligare beaktansvärda förslag till frågans lös- ning. Spörsmålet synes böra övervägas på nytt i nu förevarande sammanhang.

Naturskyddslagen tillkom efter förslag av naturskyddsutredningen, som i sitt betänkande (SOU 1951:5) också föreslog att ett statligt centra'lorgan skulle till- skapas för ledning och övervakning av naturskyddsarbetet. Denna tanke vann i princip så gott som allmän anslutning bland de remissinstanser som yttrade sig över betänkandet. Däremot gick meningarna starkt isär beträffande frågan hur ett sådant organ lämpligen bör vara beskaffat. Utredningens förslag, som avsåg inrättande av en fristående naturvårdsnämnd, biträddes av endast ett fåtal remiss- instanser. I övrigt riktades mot detta förslag kritik ur flera synpunkter. Från många håll förordades att uppgiften som central naturvårdsmyndighet skulle anförtros åt något redan bestående ämbetsverk. Även mot en sådan lösning gjord-es emellertid anmärkningar, delvis av principiell natur. Därtill kom att åsikterna om, vilket ämbetsverk som främst borde komma i fråga, var mycket växlande och att de myndigheter, som utpekats såsom lämpliga, i allmänhet själva ställde sig avvisande. Några remissinstanser fann det över huvud taget olämpligt eller onödigt att inrätta ett centralorgan samt förordade i stället att man framför allt skulle inrikta sig på lokal verksamhet och på åtgärder inom särskilda grenar av naturvården.

I propositionen nr 1952: 188 yttrade departementschefen att vad som före- kommit vid remissbehandlingen enligt hans uppfattning tydligt gav vid handen att tiden inte var mogen för att förverkliga planerna på ett statligt centralt natur- vårdsorgan som skulle svara för ledningen och övervakningen av naturskydds— arbetet i alla dess olika faser. Verksamheten borde därför tills vidare organiseras på i huvudsak samma sätt som dittills. Rörande a-rbetsfördelningen mellan de på området verksamma organen uttalades att befogenheten att meddela beslut i ärenden enligt naturskyddslagen i allmänhet borde tillkomma länsstyrelserna. Det ansågs önskvärt att hos dessa inrättades s k naturskyddsråd. Vården av natio- nalparkerna borde överflyttas från vetenskapsakademien till domänstyrelsen, som också borde övertaga akademiens uppgift att föra rikrsregister över naturminnen. Naturminne på *kronomark borde liksom förut förvaltas av samma myndighet som marken, medan naturminne på enskild mark borde förvaltas av skogsvårds— styrelsen med rätt för länsstyrelsen att förordna annat. Utrednings- och rådgiv- ningsverksamheten borde i huvudsak onrbesörjas av vetenskapsakademien och olika frivilliga sammanslutningar. Akademiens uppgifter därvidlag borde avpassas efter dess vetenskapliga inriktning, medan dess tidigare ställning som allmänt sakkunnig naturskyddsinstitution borde övertagas av Svenska naturskyddsför— eningen, som regelmässigt borde höras i wfridlysningsärenden och andra aktuella naturskyddsfvrågor av någon betydenhet. Samfundet för hembygdsvård borde ut— nyttjas som rådgivande organ i ärenden om skydd för landskapsbilden. Det ansågs slutligen önskvärt att såväl föreningen som samfundet genom propaganda, upp- lysning och initiativ av olika slag verkade på naturskyddets respektive landskaps— vårdens område.

I skrivelse den 12 juni 1958 anhöll riksantikvarieämbetet under hänvisning till behovet av ett opartiskt centralorgan för naturvetenskapliga undersökningar i vat-t.enmål — om Kungl Maj:ts tillstånd för ämbetet att åta-ga sig förordnanden av vattendo-mstolarna att göra naturundersökningar av områden som beröres av vattenregleringar. Efter remissbehandling förklarades framställningen inte för- anleda någon Kungl Maj:ts åtgärd.

I skrivelse den 25 november 1959 (nr 321) hemställde riksdagen att frågan om naturskyddets organisation måtte utredas.

Även enligt min mening *har utvecklingen nu fört därhän, att frågan om natur- skyddets organisation bör tagas under förnyad prövning. Den hittillsvarande ordningen med arbetsuppgifter-na fördelade på ett flertal organ medför visserligen goda möjligheter att vinna mångsidig belysning av uppkommande spörsmål. Genom de i arbetet deltagande enskilda sammanslutningarna kan också frivilliga insatser tillvaratagas på ett smidigt sätt. Å andra .sidan är det obestridligt att splittringen lätt leder till du'btbelarbete och att effektiviteten blir lidande. Inom ett speciellt avsnitt av naturskyddet har, som förut nämnts, en samordning skett genom naturvårdsdclegationen. Det torde böra övervägas huruvida man genom att fortsätta på denna väg skulle kunna uppnå tillfredsställande resultat. Emel- lertid är det inte osannolikt att en "mera radikal omgestaltni-ng av systemet befin— nes nödvändig. Det blir då angeläget att söka sådana former, att fördelarna med den nuvarande ordningen inte går förlorade. Om en utbyggnad blir oundgänglig, bör undersökas om man lämpligen kan nöja sig med en förstärkning av något redan befintligt ämbetsverk. Inom ramen för en .ny organisation bör också till— godoses vattendomstolarnas behov av tillgång till sakkunskap inom ifrågavarande område. Över huvud taget bör en allmän och förutsättningslös utredning av natur- vårdens organisationsfråga företagas under beaktande av samtliga de synpunkter som kommit till uttryck vid frågans tidigare behandling i olika sammanhang.

I samband med översynen av .na-turskyddslagen bör hinder icke möta att till övervägande upptaga även sådana naturskydd-et berörande frågor, som regleras i andra lagar och författningar.

Utredningen om de olika frågor, som jag berört i det föregående, torde böra anförtros åt en särskiltt 'tillkallad utredningsman med tillgång till experter. Finner utredningsmannen snajra lagändringar vara påkallade, bör förslag härtill fram- läggas i delbetänkande).

Genom beslut den 30 juni 1961 uppdrogs åt naturvårdsutredningen att jämväl företaga en översyn av 1952 års strandlag. I protokollet över justitiedepartementSäirenden samma dag anförde chefen för justitiedepar— tementet följande motiv för sagda översyn:

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet, insjöar och vattendrag äger enligt strandlagen den 30 maj 1952 länsstyrelse förordna, att inom viSSt strandområde bebyggelse icke får företagas utan läns- styrelsens tillstånd. Sådant förordnande skall avse 'land- och vattenområde inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständig- heterna i varje särskilt fall, dock högst 300 m från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Förbud enligt lagen utgör ej hinder för bebyggelse som erford- ras för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln. Den som .till följd av att förbud meddelas lider inskränkning i sin bebyggelserätt kan enligt grunder som anges i lagen få ersättning av allmänna medel. Vad som i fråga om ersättning avtalats ell-er uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den som efter det rätten till ersätt- ning uppkom förvärvat sakägarens rätt med avseende på fastigheten. I lagen finns vidare bla vissa regler om anordnande av grind eller annan genomgång genom hindrande stängsel mm. Kostnaden för sådan genomgång skall i princip utgå av allmänna medel. — 1952 års strandlaxg föregicks av en provisorisk lag av år 1950 om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Vid 1961 års riksdags vårsession väcktes motioner (1:372 och 11:433) med hemställan om översyn av strandlagen i syfte att skapa bättre skydd för strän-

derna mot olika slags exploatering. I utlåtande över motionerna (nr 20) framhöll tredje lagutskottet, att den särskilda lagstiftningen till strändemas skydd nu har varit i kraft i drygt tio års tid och att eventuella brister i strandlagen i huvud- sak bör ha kommit till synes. Det förefaller naturligt, yttrade utskottet, om vissa problem utkristalliserats som gör en översyn av lagen befogad. För en översyn av dagen talar även att stran'dområdena som en konsekvens av den höjda levnads- standarden och kommunikationernas utveckling i allt större omfattning blivit eftertraktade både som objekt för exploatering och som fritidsområden för en icke strandägande allmänhet, varigenom det konflik—tförhållande som strandlagen är avsedd att lösa ha'r skärpts. Ehuru utskottet var av den uppfattningen att strandlagstiftningen i stort sett torde väl fylla sin funktion, uttalade utskottet sig därför för i första hand en närmare undersökning rörande lagstiftningens verkningar och i andra hand, därest undersökningens resultat så påkallade, en översyn av strandlagens bestämmelser. Utskottet underströk att vid undersök- ningen borde såvitt möjligt utredas vilka ekonomiska konsekvenser strandlag- stixftningen har haft och kan kom-ma att få.

Utskottets hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl Maj:t giva till känna vad utskottet anfört i anledning av motionerna, bifölls av riksdagen.

I detta sammanhang torde även få anmälas, att länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län .i skrivelse den 7 juli 1960 föreslagit, att bestämmelser måtte meddelas dels om att avtal mellan kronan och sakägare om ersättning för anordnande av grind mm skall gälla jämväl mot den som förvärvar sakägarens rätt, dels om att —— till upplysning för den som förvärvar sakägarens rätt —— anmälan skall göras till inskrivningsdomaren om ersättningsöverenskommelse eller dom i fråga om ersättning enligt strandlagen för anteckning därom i fas-tighets- eller inskriv- ningsboken. Vidare har länsstyrelsen .i Hallands län i skrivelse den 28 mars 1961 hemställt om sådan ändring av strandlagen, att maximigränsen för fönbud enligt lagen må, när särskilda omständigheter föranleder därtill, kunna utsträckas till 600 m från strandlinjen.

Även enligt min mening bör en närmare undersökning av verkningarna av strandlagen nu verkställas. Därvid bör i belysning av erfarenheterna av lagens tillämpning utredas i vad mån ;lagen fyller sitt syfte och förslag framläggas till undanröjande av sådana brister som eventuellt framkommer vid undersökningen. Det bör undersökas om lagen i olika landsdelar tillämpats på olika sätt beträf- fande likartade företeelser. Uppmärksamhet torde också böra ägnas bla det förhållandet, att för bad och friluftsliv lämpade strandområden, som enligt med- delade föreskrifter skall hållas fria från bebyggelse, i vinstsyfte utnyttjas för anordnande av stora permanenta campi-nglläger under sommaren. Såsom tredje lagutskottet framhållit är det angeläget, att lagstiftningens ekonomiska konse- kvenser klarlägges.

Översy-nen torde lämpligen böra anförtros åt den jämlikt Kungl Maj:ts bemyn- digande den 14 oktober 1960 tillsatta utredningen rörande naturskyddslagstift- ningen mm.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl Maj:t måtte uppdraga åt utredningen rörande naturskyddslagstiftningen mm att företaga en översyn av 1952 års sbrandlag.

Under utredningsarbetets gång har utredningsuppdraget i olika hän- seenden utvidgats eller preciserats genom att till utredningen överläm- nats handlingar rörande särskilda frågor. Av särskild betydelse härvidlag

är tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961 i anledning av vissa motio- ner om utredning angående den s.k allemansrätten.

B. Utredningsarbetets uppläggning

Då det i praktiken råder ett nära samband mellan den socialt inriktade naturvården och s—trandlagen har utredningen funnit lämpligt att behandla båda de åt utredningen anförtrodda uppdragen i ett betänkande.

Inom naturvårdsområdet förekommer otvivelaktigt särskilda frågor av beskaffenhet att höra lösas skyndsamt. Ur såväl lagstiftningssynpunkt som med hänsyn till organisation och finansiering möter det emellertid stora svårigheter att föra fram dessa frågor till separat lösning. Utred- ningen har därför valt arbetsmetodiken att verkställa en total översyn av hela den aktuella lagstiftningen, häri inbegripet 1952 års strandlag, an- passa densamma till en tidsenlig målsättning samt bygga upp en med hänsyn till den sammanlagda arbetsuppgiften lämplig organisation. I detta sammanhang har frågor rörande medelsbehov och finansiering ansetts ha mycket stor betydelse.

Med denna uppläggning av utredningsarbetet gör utredningen dock icke anspråk på att ha löst alla aktuella naturvårdsfrågor. Med hänsyn till naturvårdens allmänna karaktär kan dylika spörsmål aktualiseras i snart sagt alla verksamheter med anknytning till naturens utnyttjande och nya frågeställningar kan snabbt uppkomma i framtiden. Om emellertid, såsom utredningen föreslår, en auktoritativ naturvårdsmyndighet tillskapas, bör denna successivt kunna föra fram återstående och nytillko-mmande spörsmål till en lösning.

I direktiven för utredningen har önskemålet att anpassa naturvårds- lagstiftningen till dagens och framtidens krav fått framträdande plats.

I enlighet härmed har utredningen sökt omsorgsfullt analysera utgångs- läget. De inledande kapitlen av betänkandet ägnas också helt åt grun- derna för det framtida naturvårdsarbetet. Efter en översiktlig redogörelse för nuvarande förhållanden på naturvårdens område (kap 3) redogör utredningen i kap 4 för allmänna erfarenheter och önskemål rörande naturvården. I sistnämnda kapitel, som väsentligen grundas på remiss- yttranden från landets länsstyrelser, lämnas även en sammanställning av svaren på vissa särskilda av utredningen ställda frågor. I kap 5 redo- görs. för resultatet av en av utredningen verkställd riks-omfattande inven- tering av nuvarande tillgång till naturområden av olika slag samt önske- mål för framtiden. Denna inventering och därtill knutna slutsatser bildar utgångspunkten för åtskilliga av utredningens förslag i det följande både ur principiella och praktiska synpunkter.

Kap 6 har reserverats för en ingående redogörelse för det särskilda

strandskyddets nuvarande omfattning och utvecklingstendenser. I detta sammanhang redogöres även för myndigheternas uppfattning om beho- vet av en närmare samordning mellan naturskyddslagen, strandlagen och vissa naturvårdsbestämmelser i byggnadslagen.

För att få en bakgrund till behandlingen av den sociala naturvårdens inriktning m in har utredningen vidare i kap 7 sökt ge en sammanfattande bild av fritidens utnyttjande i dag och i framtiden. På grundval av det material som presenterats i kap 3—7 framlägger utredningen i kap 8 sina förslag till allmänna riktlinjer för naturvården i landet. Dessa rikt- linjer fullföljes därefter i tre väsentliga avseenden, nämligen i fråga om lagstiftningen i kap 10, i fråga om organisationen i kap 11 och i fråga om medelsbehov och finansieringsfrågor i kap 12. Ett speciellt lagstift- ningsproblem, nämligen det som rör en precisering av vissa allemans- rätts—liga frågor, har behandlats i kap 9.

I kap 13 lämnas slutligen en kort sammanfattning av huvudpunkterna i utredningens förslag.

TREDJE KAPITLET

Nuvarande förhållanden på naturvårdens område

A. Naturskyddslagstiftningen

Den centrala lagstiftningen på naturvårdens område innefattas i natur- skyddslagen av den 21 november 1952 (nr 688) med tillhörande tillämp- ningsföreskrifter, intagna i kungörelsen den 30 december 1952 (nr 821) med närmare bestämmelser rörande tillämpningen av naturskyddslagen.

I naturskyddslagens inledande bestämmelser fastslås att naturen är en nationell tillgång _som skall skyddas och vårdas och att envar i sitt umgänge med naturen bör visa varsamhet så att onödig skada ej upp- kommer (1 5). Härefter behandlas i skilda avsnitt tre slag av naturskydds— objekt, nämligen nationalparker (2——4 åå), naturminnen (5—11 55) och naturparker (12—15 åå).

Nationalpark kan endast avsättas på mark tillhörig kronan i syfte att bevara större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess natur- liga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick. Konungen förordnar om nationalparkers vård och förvaltning samt äger för varje nationalpark meddela de särskilda föreskrifter, som är erforderliga för att trygga ända— målet med nationalparken. Sådana föreskrifter skall dock icke medföra inskränkning i redan uppkommen enskild rätt eller i lapparna medgivna rättigheter.

Såsom naturminne kan fridlysas område eller till fastighet hörande natur- föremål, som på grund av sin betydelse för kännedom om landets natur, sin skönhet, egenart eller eljest märkliga beskaffenhet bör särskilt skyddas. Beslut om fridlysning meddelas av länsstyrelsen, som i samband därmed har att meddela erforderliga föreskrifter om naturminnets vård och förvaltning. Konungen äger att förordna att vård och förvaltning av naturminne helt eller delvis skall omhänderhas av myndighet. Därest beslut om fridlysning medför sådan inskränkning i rätten att bebygga mark, att marken kan nyttjas endast på sätt som står i uppenbart miss- förhållande till dess tidigare värde, är markägare eller annan rättsinne- havare med avseende å fastigheten berättigad till ersättning av kronan för den skada han lider. Ersättning kan även utgå för andra former av avsevärt men, som tillfogas markägaren genom fridlysningen. Vid fall av synnerligt men kan ägaren fordra att fastigheten löses. Då fråga väckts

om fridlysning äger länsstyrelsen för viss tid, högst tre år, meddela förbud att utan länsstyrelsens tillstånd vidtaga åtgärder som strider mot frid- lysningens syfte. Förbudets giltighet kan av länsstyrelsen förlängas med högst tre år. För skada föranledd av sådant interimistiskt förbud är mark- ägare eller annan rättsinnehavare berättigad till ersättning av kronan. Undantag från fridlysning må av länsstyrelsen medgivas för vetenskaplig forskning eller därmed jämförligt ändamål. I vissa fall skall fridlysningen av länsstyrelsen upphävas eller i erforderlig mån jämkas, nämligen dels om naturminnet förstörts eller avsevärt ändrats till sin beskaffenhet och det på grund härav eller av annan anledning framstår såsom meningslöst att bibehålla fridlysningen och dels på begäran av någon som genom expropriation förvärvat rätt till sådant nyttjande av naturminnet som icke är förenligt med fridlysningens syfte. I andra fall må fridlysningen av länsstyrelsen upphävas eller jämkas, nämligen om fridlysningen hind- rar eller avsevärt försvårar företag av större allmän eller enskild nytta samt om fridlysningen på grund av omständigheter, som ej tagits i beräk- ning när fridlysningsbeslutet meddelades, medför avsevärt större intrång än då förutsatts. Om särskild undersökning på marken erfordras innan fridlysning beslutas eller beslutad fridlysning upphäves eller jämkas, må sådan verkställas genom länsstyrelsens försorg. Kostnader för undersök- ning av naturminne eller särskilda åtgärder för dess bevarande föranledda av arbetsföretag som berör naturminnet skall gäldas av företaget såvitt det ej på grund av särskilda förhållanden finnes vara obilligt.

För tillgodoseende av det sociala naturskyddets behov av marker för friluftsliv tillskapades i naturskyddslagen ett helt nytt institut, naturparken. Som naturpark kan genom länsstyrelsens beslut fridlysas område, som på grund av sin egen eller omgivningens beskaffenhet är av väsentlig betydelse för befolkningens umgänge med naturen. I samband med beslut om fridlysning äger länsstyrelsen meddela de särskilda föreskrifter som är erforderliga för" tryggande av områdets användning för avsett ändamål samt ordningsföreskrifter. Såsom villkor för fridlysning av naturpark stadgas, att fridlysningen ej må ske utan ägarens samtycke med mindre området blivit i fastställd plan enligt byggnadslagen avsatt för det med fridlysningen avsedda ändamålet. I övrigt gäller för naturpark i tillämpliga delar samma regler'rörande ersättning till markägare samt rörande frid- lysningens upphävande eller jämkning m in som gäller för naturminnen.

Under rubriken särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djur- arter har i naturskyddslagens 16—18 %% intagits regler som möjliggör för Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer att meddela frid- lysning för växt eller djurart,'som löper risk att'utrotas. Sådan fridlysning skall ej utgöra hinder mot marks utnyttjande på ekonomiskt ändamåls- enligt sätt. '

De särskilda bestämmelserna till skydd för landskapsbilden (19—25 åå)

innehåller regler om samrådsskyldighet rörande vissa arbetsföretag, om förbud mot täktverksamhet i vissa fall och om utomhusreklamen. — Rörande arbetsföretag i allmänhet stadgas att därest sådant företag, dock ej bebyggelse, kan komma att väsentligt ändra landskapsbilden bör innan företaget utföres samråd ske med länsarkitekten eller den han anvisar. Vid här avsedda arbetsföretag äger länsstyrelsen vid vile förelägga före- tagaren att vidtaga åtgärder för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden. Föreläggandet får dock ej vara oskäligt betungande för företagaren. — Inom vissa utvalda områden äger länsstyrelsen förordna att täkt av sten, grus, sand, jord eller därmed jämförliga nyttigheter ej får utföras utan länsstyrelsens tillstånd. Vid meddelande av tillstånd till täkt äger länsstyrelsen meddela föreskrifter avsedda att begränsa företagets menliga inverkan på landskapsbilden. Därest markägare eller annan rätts- innehavare med avseende å fastigheten förorsakas avsevärt men genom vägrat tillstånd till täkt eller genom de särskilda föreskrifter länsstyrelsen utfärdat för täktcns bedrivande är han berättigad till ersättning av kronan för den skada han lider. Den som vill anbringa varaktig anordning för utomhusreklam eller liknande är skyldig att samråda med länsarki- tekten därest anordningen kan komma att störa landskapsbilden. Beträf- fande sådan anordning som är uppenbart vanprydande i landskapsbilden äger länsstyrelsen vid vite meddela föreläggande om anordningens bort- tagande eller ändring. För förlust som uppkommer i anledning av sådant föreläggande kan i särskilda fall ersättning utgå av allmänna medel. Inom vissa känsliga områden äger länsstyrelsen meddela generellt förbud mot all utomhusreklam med undantag för anordning som anbringas på byggnad till upplysning om på stället bedriven rörelse.

Om skydd mot nedskräpning stadgas i en särskild avdelning (26—27 åå). Denna innehåller en allmän hänsynsregel om att envar skall tillse att han ej skräpar ned i naturen på sådant sätt att otrevnad eller skada kan uppkomma för annan. Vidare har länsstyrelsen tillagts befogenhet att vid vite förelägga den som skräpat ned eller osnyggat så att därav för när- boende eller andra uppkommit obehag av betydenhet eller uppenbar fara för skada till person eller egendom att iordningställa platsen efter sig under förutsättning att detta icke framstår såsom oskäligt betungande för vederbörande.

Slutligen innehåller naturskyddslagen anvisningar rörande behandling av ersättningsfrågor (28—31 åå) och ansvarsbestämmelser m m (32—37 åå).

Tillämpningskungörelsen kompletterar naturskyddslagen med närmare anvisningar rörande lagens tillämpning framför allt beträffande vård och förvaltning av de olika naturskyddsobjekten. Genom särskilt tillägg till tillämpningskungörelsen har föreskrivits att täkt av grus, sand eller sten, som ej avser markinnehavarens husbehov, efter den 30 april 1959 ej må företagas utan att skriftlig anmälan därom gjorts hos länsstyrelsen minst

en månad före täktens början. —— Av stor betydelse är vidare bestäm- melsen i 17 5 att länsstyrelsen har att förvissa sig om att erforderliga medel finns tillgängliga, innan beslut fattas i ärende, som kan föranleda ersättnings- eller lösenskyldighet.

B. Strandlagen

Gällande strandlag den 30 maj 1952 (nr 382) innebär följande.

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och frilufts- liv vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna, att inom visst strandområde bebyggelse icke må företas utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant förordnande innefattar förbud mot uppförande av helt ny byggnad samt ändring av befintlig byggnad för att tillgodose ett väsent- ligen annat ändamål än det vartill byggnaden tidigare varit använd även- som grävnings- och andra förberedelsearbeten för här avsedd bebyggelse. Förordnandet skall avse land- och vattenområde inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall dock högst 300 meter från nämnda linje vid normalt medelvattenstånd. Undantagna från lagens tillämpning är områden som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan samt områden som ingår i godkänd avstyckningsplan såvida icke förbud mot tätbebyg- gelse utfärdats. Undantagen är också bebyggelse som erfordras för för- svaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln (1 å)-

Finnes på område där förordnande enligt strandlagen meddelats, eller i dess närhet stängsel, som hindrar eller avsevärt försvårar tillträde till mark inom området där allmänheten eljest kunnat färdas fritt, kan läns- styrelsen förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller annan genomgång. Är det uppenbart att stängslet endast avser att utestänga all- mänheten från området, kan föreläggande meddelas om borttagande av stängslet. Vad som gäller om stängsel skall äga motsvarande tillämpning beträffande dike. Vid meddelande av föreläggande som avses här kan vite utsättas (2 €).

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse av fastighet, som helt eller delvis omfattas av förordnande enligt strandlagen, icke bifallits och kan till följd härav fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom området för förordnandet påverkas av att bebyggelserätten inskränkts, av ägaren användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till värdet av nämnda del vid tiden för förordnandets meddelande, är ägaren berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider. Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan förordnandet med-

delades. Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förordnandets meddelande (3 5).

Ersättningen skall bestämmas att utgå på en gång men kan om sär- skilda skäl föreligger på begäran antingen av kronan eller av fastig- hetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan eller den ersättnings-berättigade att erhålla ompröv- ning vid åndrade förhållanden. Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den som efter det rätten till ersättning uppkom förvär- vat sakägarens rätt i avseende å fastigheten (4 5).

Är ersättning bestämd att utgå på en gång skall den under viss förut- sättning nedsättas hos länsstyrelsen. Om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav i tillämpliga delar skall gälla vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes. Kronan ersätter vissa förluster som uppkommer därigenom att nedsättning ej skett eller ersättning som ej prövats av domstol blivit för lågt beräknad (5 €).

Har ej överenskommelse träffats om ersättning för inskränkning i bebyggelserätt eller för förlust å fordran skall den som vill framställa ersättningsanspråk väcka talan därom vid expropriationsdomstolen. Jäm— väl kronan äger påkalla prövning av ersättningsfrågan i samma ordning. Beträffande målet skall bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tillämpliga delar gälla. Kronan skall vidkännas på ömse sidor uppkomna kostnader i målet så framt ej domstolen med hän— syn till omständigheterna finner skäligt förordna annorlunda (6 5).

Har den som håller stängsel anordnat grind eller annan genomgång på grund av föreläggande av länsstyrelsen är han berättigad att av kronan erhålla ersättning härför ävensom för underhåll av genomgången. Ersätt- ning skall doek icke utgå, om det är uppenbart att stängslet endast avser att utestänga allmänheten från område där den eljest kunnat färdas fritt. Dessa ersättningsbestämmelser skall äga motsvarande tillämpning då på grund av föreläggande övergång anordnats över dike (7 5).

Den som företar bebyggelse i strid mot förbud enligt strandlagen straf— fas, där han insett eller bort inse att förbudet har ägt tillämpning på åtgärden, med dagsböter. Är omständigheterna synnerligen försvårande må till fängelse i högst sex månader dömas (8 €).

Länsstyrelsen äger vid vite förelägga den som företagit bebyggelse i strid mot förbud enligt strandlagen att undanröja eller ändra det utförda. I förekommande fall kan överexekutor meddela handräckning till rättelse i vad olagligen skett eller utmätningsmannen föranstalta om att förelagd åtgärd vidtages (9 5).

Talan mot länsstyrelsens beslut enligt strandlagen föres hos Konungen

genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förval- tande myndigheters och ämbetsverks beslut. Förordnande enligt strand- lagen skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan (10 5).

De bestämmelser som erfordras för tillämpningen av strandlagen med- delas av Konungen (11 å).

Gällande tillämpningsföreskrifter till strandlagen (SFS 1952:383) inne- håller bestämmelser om förfarandet vid bland annat utfärdande av strand- lagsförordnande samt prövning av fråga om tillstånd till bebyggelse inom förordnandeområde. I det förra hänseendet finns bestämmelser om hö- rande av markägare, kommuner och samhällen samt utstållningsförfarande (1 g), beskrivning av förordnandeområde och publicitet (2 %) samt delgiv- ning (3 €). I det senare hänseendet finns bestämmelser om ansöknings- handlingarnas beskaffenhet samt om besiktning (4 €).

I ersättnings- och planeringsfrågorna föreskrives följande. Den som vill göra anspråk på ersättning för inskränkning i bebyggelse- rätt eller för anordnande och underhåll av grind eller annan genomgång skall göra framställning därom hos länsstyrelsen, som äger att på'kro- nans vägnar träffa överenskommelse med sakägaren om ersättningen. Länsstyrelsen äger anlita sakkunnig person för utredning av ersättnings- frågan (5 €). I vissa fall skall ersättning för inskränkning i bebyggelserätt av länsstyrelsen hållas inne under viss tid även om nedsättning ej skall ske enligt strandlagens regel härom (6 5).

Länsstyrelsen bör i mån av behov låta verkställa utredning angående den befintliga bebyggelsen inom länets" strandområden samt utarbeta rikt- linjer för bebyggelsens fortsatta utveckling därstädes. För sådant ändamål äger länsstyrelsen anlita biträde av sakkunnig person (7 g).

_C. Naturvården i speciallagstiftningen

Frågor rörande naturens skydd och vård behandlas på ett flertal ställen i speciallagstiftningen. Byggnadslagen den 30 juni 1947 med tillhörande byggnadsstadga (den (30 december 1959 har ur naturvårdssynpunkt en utpräglat social prägel. Genom de öVersiktliga planinstituten regionplan och generalplan i kombination med befogenhet att avgöra var tätbebyg- gelse får uppkomma har det allmänna tillagts stora möjligheter att vid samhällsplaneringen tillse att områden för friluftsliv blir i erforderlig utsträckning reserverade för detta ändamål. Sambandet mellan byggnads- lagen och naturskyddslagen i detta avseende har ovan berörts vid be- handling av institutet naturpark. Vid planläggning enligt byggnadslagen skall vidare tillses att områden med särskild naturskönhet, säregna natur— förhållanden eller bebyggelse av historiskt eller kulturhistoriskt värde såvitt möjligt bevaras. Ett stadgande av direkt naturvårdande karaktär

innefattas i 86 och 122 åå byggnadslagen, som ger möjlighet för länssty- relsen att utfärda byggnadsförbud inom områden som bör skyddas bland annat på grund av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda natur- förhållanden. Vidare må omnämnas att byggnadsstadgans bestämmelser om byggande i många avseenden är utformade med hänsyn till natur- och landskapsvård. _ I kombination med byggnadslagens eller strandlagens bestämmelser ger fastighetsbildningslagstiftningen —- jorddelningslagen den 18 juni 1926 och fastighetsbildningslagen den 12 maj 1917 — möjlig- heter till en ur allmän synpunkt ändamålsenlig lokalisering och utformning av nybildade fastigheter. — Även vattenlagen den 28 juni 1918 inne- håller betydelsefulla bestämmelser om naturvård. Enligt 2 kap 3 % får byggande i vatten ej ske om därigenom skulle uppstå sådan bestående ändring av naturförhållandena att väsentligt minskad trevnad för när- boende eller betydande förlust från naturskyddssynpunkt är att befara. Därest byggnaden är av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest ur allmän synpunkt kan dock Kungl Maj:t tillåta densamma oavsett den medför angivna olägenheter. Liknande bestämmelser gäller även vid vattenavledning och torrläggning. Vattenlagen förbjuder vidare sådant byggande i vatten, som medför att allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas. Till bevarande av naturminnesmärke, som ej blivit i laga ordning fridlyst, bör vidtagas sådana anordningar, som utan att för före- taget medföra kostnader av betydenhet kan anses för ändamålet lämpliga (2 kap 12 å). Vattenlagen innehåller i 8 kapitlet bestämmelser om skydd mot vattenförorening genom avloppsvatten. I detta sammanhang kan nämnas att vattenvårdskommittén avgivit ett betänkande (SOU 1960:38) avseende skydd för vattenförsörjningen, vari föreslås vissa ändringar i vattenlagen för beredande av utvidgat skydd för vattentäkter. Lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar innehåller i 39 å en betydelsefull regel för skyddet av landskapsbilden, innebärande förbud att utan länsstyrelsens tillstånd anbringa reklamanordning eller liknande inom ett avstånd av femtio meter från mitten av allmän väg. Enligt vägstadgan den 30 juni 1943 skall väg om möjligt givas en mjuk och naturlig inpassning i land- skapet, och fornlämning eller naturföremål, som är av särskilt intresse för kännedom om landets natur eller på grund av märklig naturbeskaf— fenhet eller eljest för framtiden bör skyddas, ej beröras av vägföretaget (15 å). —— Enligt fornminneslagen den 12 juni 1942 skyddas inte bara de fasta fornlämningarna utan även ett så stort markområde som behövs för skyddsföremålens bevarande och erforderligt område däromkring. Lagen om byggnadsminnen den 9 december 1960 ger möjlighet till skydd av områ- de kring kulturhistoriskt värdefull byggnad för att bevara byggnadens utseende och karaktär. — Förutom naturskyddslagen innehåller jakt- och fiskelagstiftningen bestämmelser till skydd för djurlivet. I enlighet med jaktstadgans bestämmelser utfärdar Kungl Maj:t årligen kungörelse an-

gående fridlysning av vissa djurarter. Särskilda skyddsbestämmelser för djurlivet å vissa platser finnes intagna i Kungl kungörelsen den 16 decem- ber 1960 (nr 727).

För att bevara område såsom nationalpark eller naturminne kan expro- priation ske jämligt expropriationslagen den 12 maj 1917 (1 5 p 11).

D. Organisation och arbetsfördelning m m

Ur organisatorisk synpunkt skiljer lagstiftningen på naturvårdens område mellan beslutande, förvaltande, rådgivande, övervakande och taleberätti- gade organ. Denna indelning gäller såväl statliga myndigheter som frivil- liga organisationer. Gränsdragningen mellan olika organs uppgifter är dock inte alltid helt klar. Vidare kan vissa myndigheter samtidigt ha flera funk- tioner inom ett visst begränsat avsnitt av naturvården.

1. Den statliga sektorn

Kungl Maj:t är högsta beslutande instans i naturvårdsfrågor avseende tillstånd till expropriation, fridlysning av djur och växter enligt natur- skyddslagen och jaktlagen, fastställande av reglemente för nationalpark, förordnande om byggnadsförbud enligt 86 % byggnadslagen och tillstånd till viktigare vattenbyggnad, invallning och torrläggning, då åtgärden kan befaras medföra sådan bestående ändring av naturförhållandena, var- igenom väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust från naturskyddssynpunkt är att befara. Vid avsättande av nationalpark krävs samstämmiga beslut av Kungl Maj:t och riksdagen. Regionalt är länsstyrelsen beslutande myndighet i flertalet naturvårdsfrågor i fiskelag- stiftningen, byggnadslagstiftningen (med angivet undantag), strandlagen, fornminneslagen, byggnadsminneslagen (endast i vissa fall) och natur- skyddslagen (med undantag av fridlysning av växt- och djurarter). I forn- minneslagen har riksantikvarien tillagts befogenhet att besluta i frågor rörande ändring eller borttagande av fast fornlämning. Riksantikvarien har vidare beslutande befogenhet i de flesta fall enligt den nya lagen om byggnadsminnen. Enligt vattenlagen tillkommer beslutande befogenhet, förutom Kungl Maj:t i vissa fall, i allmänhet vattendomstol.

Bland förvaltande organ kan nämnas domänstyrelsen, som omhänderhar vård och förvaltning av nationalparkerna. Därvid skall domänstyrelsen i samråd med vetensk-apsakademien upprätta förslag till reglemente samt ord— ningsföreskrifter för nationalparkerna. Förslaget till reglemente skall un- derställas Konungen för fastställelse. Dessutom skall domänstyrelsen tillse att kartor och beskrivningar upprättas över nationalparkerna, att dess gränser utmärkes på lämpligt sätt och att kartor och anvisningar om färdleder uppsättes på lämpliga ställen inom eller utom nationalparken.

Domänstyrelsen åligger vidare vården och förvaltningen av naturminnen på kronomark under domänverkets förvaltning samt uppgiften att föra riksregister över alla naturminnen i landet. Naturminnen på övrig krono- mark eller på ecklesiastik mark skall vårdas och förvaltas av den myn- dighet under vilken marken hör, medan motsvarande uppgifter beträffande naturminnen på enskild mark tillkommer skogsvårdsstgrelsen, såvida inte länsstyrelsen förordnar annorlunda. I fråga om vård och skydd av de fasta fornlämningarna äger riksantikvarien omfattande befogenheter.

Inom speciallagstiftningen på naturskyddets område finns på vissa områ- den övervakande organ. Riksantikvarien utövar sålunda tillsyn över de fasta fornlämningarna och över byggnadsminnena, vilka övervakande funktioner kan komma även naturskyddet tillgodo. I mål rörande byggande i vatten och vattenreglering åligger det kammarkollegiet att föra talan för. tillgodoseende av allmänna intressen inbegripande naturvårdsintressen. I sådana mål har fiskeristyrelsen övervakande funktioner med avseende på fiskeintressena. Tillsyn över vattendragen med avseende på vattenförore- ningar utövas av statens vatteninspektion. _— Kommunernas byggnadsnämn- der har betydande åligganden på natur- och kulturvårdens område i an- slutning till ansvaret för plan- och byggnadsväsendet inom kommu- nerna. I och med införandet av den nya byggnadsstadgan har byggnads- nämndernas inflytande i dessa avseenden avsevärt förstärkts. Länsarkitek- terna har stora övervakande uppgifter inom byggnadslagstiftningen på grund av sin allmänna skyldighet att inom byggnadsväsendet tillvarataga det allmännas bästa och främja en sund utveckling. Även inom natur- skyddslagstiftningen har länsarkitekterna vissa övervakande uppgifter i samband med frågor rörande skydd för landskapsbilden.

De ovan angivna övervakande organen har samtidigt i många fall råd- givande funktioner i förhållande till den beslutande myndigheten. I natur- skyddslagen anges vissa organ som har rådgivande eller upplysande funk- tioner utan att samtidigt vara övervakande. I naturskyddsärende åligger det enligt 19 % tillämpningskungörelsen den beslutande myndigheten att inhämta utlåtande från en eller flera institutioner, myndigheter eller orga- nisationer, som besitter sakkunskap i den fråga ärendet rör. I ärenden, där det är av vikt att vetenskapliga synpunkter blir beaktade bör sålunda vetenskapsakademien höras. Akademien har för naturvårdsfrågor inrättat en särskild naturskyddskommitté. l ärenden rörande fridlysning av natur— park bör statens fritidsnämnd höras. Till de rådgivande organen hör även länens naturskyddsräd, vilka har inrättats efter naturskyddslagens tillkomst.

En särställning i organisatoriskt avseende intar den s k naturvärdsdelega- tionen. Denna består av ordförande och sekreterare, utsedda av Kungl Maj:t, samt företrädare för vissa naturskyddsorganisationer. Delegationen har till uppgift att genom överläggningar med vattenkraftssidan söka upp-

nå en avvägning mellan naturvårds- och kraftintresset vid vattenkraft— utbyggnaden.

Talcberättigade organ är allmän åklagare eller länsarkitekt i vissa av- seenden. Vetenskapsakademien har enligt naturskyddslagens tillämpnings- kungörelse (20 &) tilldelats rätt att föra talan i frågor enligt naturskydds- lagen. Kammarkollegiet har tilldelats motsvarande befogenheter med av— seende å allmänna intressen i vissa vattenmål. I ärenden enligt vattenlagen angående vattenföroreningar är statens vatteninspektion taleberättigad.

2. De ideella organisationerna

I 19 & naturskyddslagens tillämpningskungörelse har två större frivilliga organisationer blivit särskilt omnämnda. Sålunda bör svenska natur- skyddsföreningen eller lokal förening, som naturskyddsföreningen utsett för ändamålet, höras i alla naturskyddsärenden av någon betydenhet. Vidare bör i ärenden, som avser tillämpning av naturskyddslagens bestäm- melser till skydd för landskapsbilden eller som eljest är av betydelse för landskapsvärden, yttrande inhämtas från samfundet för hembygdsvård eller lokal organisation, som samfundet utsett. Dessutom har såväl natur- skyddsföreningen som samfundet rätt att för tillvaratagande av natur- skyddets intressen överklaga myndighets beslut i naturskyddsärende. Förutom dessa lagstadgade uppgifter bedriver båda organisationerna en omfattande upplysnings- och propagandaverksamhet. Statsbidrag utgår till både naturskyddsföreningen och samfundet. Även andra riks- organisationer samt lokala föreningar och förbund bedriver upplysnings- och propagandaverksamhet i naturvårdsfrågor.

E. Naturvården i några andra länder

I naturskyddsutredningens 1951 avgivna betänkande har lämnats en fyllig redogörelse för naturskyddet i de nordiska grannländerna och för inter- nationella naturskyddssträvanden. På grund härav har utredningen nu begränsat sig till att behandla utländska förhållanden mycket översiktligt och med särskilt aktgivande på sådana nyheter i lagstiftning och förvalt- ning, som är av speciellt intresse med hänsyn till utredningens direktiv. Framställningen har begränsats till förhållandena i Danmark, Finland, Norge och Storbritannien med hänsyn till de allmänna vanskligheterna att göra jämförelser mellan svenska och utländska förhållanden.

1 . Danmark

Naturvårdsåtgärderna i Danmark är av speciellt intresse genom att de visar hur långt man tvingats gå i ett tättbefolkat land. Danmarks första naturskyddslag kom till 1917. Enligt denna lag kan områden fredas som

på grund av skönhet, läge eller egendomlig beskaffenhet är av väsentlig betydelse för allmänheten. I stadgandet inbegriper man också träd och trädgrupper, stengården, häckar odyl, geologiska bildningar samt växter och djur, vilkas bevarande är av naturvetenskapligt eller historiskt värde eller av intresse ur undervisningssynpunkt.

Mot ersättning till markägaren kan allmänheten meddelas rätt att får- das i naturen på områden, som är av väsentlig betydelse för friluftslivet. Färdseln skall dock kunna äga rum utan åsidosättande av ägares eller innehavares berättigade och väsentliga intressen.

Ansökan om fredningsåtgärder kan blott inges av departementen, kom— munalbestyrelserna (-fullmäktige) och vissa angivna institutioner som Danmarks naturfredningsforening.

Enligt 1917 års lag tillsattes lokala fredningsnämnder _ en för varje amtsrådskrets. Ordförande i nämnden är en av amtets domare, utsedd av statsministern. I övrigt finns ytterligare två ledamöter — en utsedd av amtsrådet och en av den kommun, inom Vilken fredningsärendet är aktuellt.

Fredningsnämnds beslut kan föras vidare till överfredningsnämnden, vilken består av en av [statsministern utsedd ordförande, fyra av riksdagen valda ledamöter och två av högsta domstolen inom sig valda ledamöter.

Vidare finns en värderingsnämnd om tre personer, varav två, däribland ordföranden, utses av statsministern. Den tredje väljs av berört amtsråd eller borgarrepresentationen i Köpenhamn.

Många naturfredningsåtgärder innebär ett ingrepp i äganderätten. Av hänsyn till bla ersättningsfrågorna har man därför lagt avgörandet i handen på dessa domstolsliknande organ med högt kvalificerad juridisk sakkunskap. Systemet sammanhänger med att Danmarks grundlag stadgar, att ingen kan tvingas avstå sin egendom utan att det allmänna kräver det och i så fall endast mot full ersättning. -

Av intresse är de danska bestämmelserna om ersättningar förorsakade av beslut om fridlysning eller färdselrätt. Statsverket svarar i allmänhet för hälften. Om området är beläget i stad (eller vissa andra kommuner) sva- rar denna för den andra hälften, annars svarar vederbörande amtsfond för ersättningen. Om ersättningsbeloppen är stora och ärendena har bety- delse för hela landet —— men icke direkt för berörd kommun — kan fred- ningsnämnden besluta att statsverket svarar för två tredjedelar av ersätt- ningarna.

Som ett rådgivande och initiativtagande organ finns ett statens natur- fredningsråd. Av rådets sju ledamöter utses tre av undervisningsministern efter samråd med universitetens matematisk-naturvetenskapliga fakultet (närmast de botaniska, zoologiska och geologiska institutionerna). En leda- mot skall vara skogssakkunnig och utses av lantbruksministern. De äter- stående tre utses av statsministern; en av dem skall vara arkitekt.

1937 företogs en genomgripande översyn av naturfredningslagen. De fyra viktigaste förändringarna var följande. Ett absolut förbud mot bebyggelse av landets kuster infördes. En särskild kommission har sedan fastställt den s k byggnadslinjen. Normalt löper denna 100 m från den på gräsväxt blottade stranden. Statsministern kan ge dispens från byggnadsförbudet. Så sker dock mycket sällan och blott om särskilt starka skäl motiverar det.

Vidare skyddades alla skogsbryn. Innanför en linje 300 m från skogs- brynet får byggnad blott uppföras med fredningsnämndens tillåtelse.

Alla jordfasta fornminnen fredades och slutligen infördes ett förbud mot all u'tomhusreklam i landskapet.

Myndigheterna hade alltså genom 1917 och 1937 års lagstiftning möj- lighet att ingripa, när något värdefullt naturskyddsobjekt hotades av exploatering. För att möjliggöra ett tidigt ingripande och en verklig natur— vårdsplanering ändrades lagen 1959.

1959 års lag fastlår, att det åvilar statsministern att låta utarbeta planer över allmänintressanta eller särskilt egendomliga landskap och områden, vilka det på grund av naturskönhet eller läge kan anses önskvärt att bevara fria från bebyggelse eller andra åtgärder, som kan förstöra eller minska deras betydelse för allmänheten.

Planerna utarbetas av särskilda fredningsplanutskott. Vid utgången av år 1960 fanns sju planutskott i arbete. Utskotten är allsidigt samman- satta. Ordförande är vanligen amtsmannen (landshövdingen). I övrigt finns representanter för amtsrådet, kommunerna, vägväsendet, stadspla- nemyndigheterna, Danmarks naturfredningsforening och turist— och fri- luftsintresset.

Vanligen har utskotten en juridisk och en teknisk sekreterare (arkitekt, lantmätare eller ingenjör) jämte erforderligt biträde åt dessa. Efter nog— grann utredning presenteras ett planförslag, vilket efter godkännande i utskottet remitteras till berörda kommuner med förfrågan, om de har några ändringsförslag. Kommunerna har däremot icke att ta ställning till om planen skall genomföras eller ej. Detta avgörs av statsministern. Efter eventuell justering sänder fredningsplanutskottet planen vidare till över- fredningsnämnden, vilken oftast tar förnyad kontakt med kommunerna. Efter godkännande offentliggörs planen i »Statstidende». Slutligen »ting- lyses» den på samtliga berörda egendomar. Tinglysningen innebär att egendomen icke får ändras utan fredningsplanutskottets medgivande. För- budet gäller speciellt uppförandet av byggnader eller master, bodar eller andra ingrepp såsom planteringar, vilka kan ödelägga eller minska om- rådets värde för allmänheten. Vägras markägaren dispens kan han kräva att fridlysning genomföres i enlighet med lagens allmänna bestämmelser. Ersättning utgår då för det men som markägaren lider.

Fredningsplanutskotten kan också föreslå förvärv av viktiga frilufts-

områden, camping- och badplatser m m. Det första område som förvärva- des för sådant ändamål är Holmsland Klit på Jyllands västkust. Priset var 170 000 D kr. I oktober 1960 inköptes ytterligare fyra markområden på Jylland och ett på Nordsjälland i Rågeleje. Det senare kostade 1,7 milj D kr.

Den nya lagen tillkom delvis för att förhindra en under senare år visad tendens till tyska markköp på Jylland liksom anläggandet av stora som- marstugekolonier på natursköna områden.

Redan 1961 utvidgades naturvårdslagen ytterligare. Vid sidan av och delvis trots fredningsplanutskottens verksamhet fortsätter nämligen land- skapsexplo-ateringen. För att hindra en planlös utveckling stadgas att tillstånd krävs för all större samlad bebyggelse inom områden, som ej faller inom dispositionsplan. Undantagen är bebyggelse som tjänar lant- bruk, skogsbruk eller fiskerinäring eller annan på orten naturlig närings- gren och lokal helårsbebyggelse.

Vidare fastställdes att ingen bebyggelse får ske inom ett avstånd av 150 m från insjöar om minst 3 hektar och längs vattendrag med en bredd av minst 4 m utan fredningsplanutskovttets tillstånd. Detsamma gäller för ett område av 150 m från vissa vägar. Byggnader eller andra konstruk- tioner får icke uppföras inom 100 m från fasta fornminnen.

För att ytterligare penetrera vissa frågor och ge naturvårdslagen en enhetligare form beslöt folketinget att lagen i sin helhet skulle ses över under folketingsåret 1964—65. En kommitté förbereder nu detta.

Man har alltså i Danmark en restriktivare naturskyddslagstifning än i Sverige och anslår också väsentligt större summor till ersättningar i sam- band med förbud. Redan före 1959 och 1961 års genomgripande bestäm- melser utbetalades årligen mellan 400 000 och 500 000 D kr för naturfred— ningsarbetet. Beloppen har nu flerdubblats.

Vid sidan av den statliga verksamheten bedriver Danmarks naturfred- ningsforening och Friluftsrådet en betydande informations- och upplys- ningsverksamhet samt tar initiativ i olika fredningsärenden. Naturfred- ningsforeningen har ett stort antal lokala avdelningar och ombud spridda över hela Danmark. I Friluftsrådet är en mängd natur- och hembygds-, turist- och frilufts-, idrotts- och scoutorganisationer samlade. Verksam- heten finansieras med statliga tipsmedel.

2. Finland

Den finska naturskyddslagen av år 1923 är nu föremål för översyn. Lik- som 1909 års svenska naturskyddslagar innehåller den finska lagen blott få bestämmelser till skydd för landskapet. Huvudvikten har lagts på att avsätta reservat och freda vissa märkliga naturminnesmärken. Naturskyddsområdena är av två slag, nationalparker och naturparker,

och avsätts på staten tillhörigt område. Om området är 50 ha eller större eller om det är under 50 ha men av särskilt stor ekonomisk betydelse, fordras riksdagsbeslut för dess avsättande. I annat fall räcker det med regeringens godkännande.

Nationalparkerna benämnes i lagen »särskilt skyddsområde» och utgör områden där en representativ och jungfrulig natur skall stå öppen för tu- rism och friluftsliv. Inom dessa är det förbjudet att upptaga odling eller verkställa avverkning, beta kreatur, utnyttja malmfyndighet eller vatten- kraft eller skada marktäcket genom olika former av täkter eller skada växt- och djurlivet mm.

Naturparkerna, lagens »allmänna skyddsområde», är däremot främst reserverade för den vetenskapliga forskningen. I naturparkerna vill man skydda vetenskapligt värdefulla formationer av olika slag samt växt- och djurlivet för de faror, som alltid hotar i områden där människor får röra sig fritt. I ortsbefolkningens och de nomadiserande lapparnas intresse har man dock varit tvungen att göra många undantag från fredningsbestäm- melserna. De stora rovdjuren björn, lo, varg och järv är fortfarande fred- lösa även i naturparkerna.

Nationalparkerna och naturparkerna har tillkommit efter noga utarbe- tade förslag från landets naturve-tenskapliga och naturskyddsintresserade samfund och från statens naturskyddsinspektör. De är jämnt fördelade över hela landet och utgör alltså en representativ provkarta på olika naturtyper. De förvaltas av skogsforskningsanstalten, so-m även har sär— skilda anställda tillsyningsmän för varje område.

Naturskyddsområden kan avsättas även på enskild mark. Beslut utfär— das av länsstyrelse och markägarens tillstånd erfordras. Expropriation kan också äga rum.

Med naturminnesmärke avses i den finska lagstiftningen endast natur- föremål, såsom enstaka träd eller trädgrupper eller andra naturformatio— ner som flyttblock, grottor o dyl, som på grund av sitt vetenskapliga värde eller av andra orsaker är särskilt värda att bevaras. Gränsen mellan natur- minnesmärke och naturskyddsområde blir dock givetvis ibland oskarp. Av praktiska skäl hänför man i allmänhet fredade områden med en yta mindre än 1 ha till naturminnesmärke. Länsstyrelsen är beslutande myn- dighet.

Alla icke jaktbara fågelarter är fredade enligt naturskyddslagen. Undantag görs dock för några skadegörande arter. Växtarter kan fridlysas i hela eller del av landet. Vidare finns förbud att saluföra följande vårväxter: blåsippa, gullviva, vårärt, lungört, tibast och nattviol.

Ur landskapsvårdande synpunkt innehåller lagen den viktiga bestäm- melsen, att reklamskyltar icke får placeras i landskapet utanför bebyggelse- områdena.

Innan beslut fattas i naturskyddsärende skall yttrande inhämtas från

statens naturskyddsinspektör, vilken är knuten till skogsforskningsanstal- ten. Enligt förordningen den 13 januari 1939 åligger det naturskyddsinspek- tören att befrämja naturskyddsverksamheten genom att ta initiativ och inkomma med förslag till naturskyddsåtgärder, att avgiva utlåtanden i naturskyddsfrågor, att tillhandagå enskilda med råd i frågor rörande na— turskydd samt att utöva en naturskyddet främjande upplysningsverksam- het.

En betydande initiativ- och upplysningsverksamhet bedrivs också av Naturskyddsföreningen i Finland.

3. Norge

Norges första naturskyddslag kom till 1910 och ändrades i vissa delar 1916. Enligt denna lag ägde Konungen bestämma att vissa naturföremål eller områden skulle vara fredade, när det ansågs nödvändigt för att skydda vilda växter och djur, geologiska och mineralogiska bildningar eller liknande, vilkas bevarande var av vetenskaplig eller historisk bety- delse.

1954 antogs en ny lag. Enligt denna gäller att land- och vattenområden skall kunna fredas när det anses önskvärt av vetenskapliga eller histo- riska skäl eller på grund av områdenas naturskönhet eller egenart.

Vidare kan växt- och djursamhällen liksom enskilda växt- och djur- arter, bergarter, mineral och fossil fredas i hela landet eller del därav. Även enskilda föremål, träd, flyttblock os v kan fredas.

Normalt inkräktar en fredning icke. på allmänhetens rätt att vistas inom området. Förbud kan dock utfärdas för ömtåliga områden. Avser fred- ningen en eller flera särskilt angivna egendomar skall den »tinglysas» och antecknas i jordregistret.

De vidgade möjligheterna att freda områden på grund av deras natur- skönhet eller egenart har avsevärt vidgat arbetsfältet och tages nu till intäkt för att framlägga förslag om avsättande av ett antal nationalparker och andra reservat.

Ur landskapsvårdande synpunkt bör observeras, att utomhusreklam icke får ske utanför tätbebyggelse utan departementets samtycke. I detta inne- fattas såväl fristående reklamskyltar som sådana på hus samt inskrip- tioner mm i berg och stenblock. Undantag gäller dock för område, där industri eller annan näring bedrivs.

En viktig nyhet 1954 var vidare att det stadgades, att det skulle inrättas ett naturvernråd, vilket skall bistå myndigheterna vid tillämpningen och genomförandet av lagen. Rådet skall ha en ordförande och så många med- lemmar som Konungen bestämmer. Ordförande och ledamöter samt per- sonliga suppleanter utses för tre är; minst två skall ha naturvetenskaplig utbildning. Rådet har 1960 förstärkts med en heltidsanställd naturvern-

inspektör. Rådets möjligheter att taga initiativ och driva vissa naturfred- ningsfrågor har därigenom väsentligt ökats.

Viktiga naturvårdande bestämmelser finns vidare i 1957 års. friluftslag vilken beröres 1 kap 9.

Huvudorgan för de ideella naturvårdssträvandena är Landsforbundet för Naturvern, till vilket hör ett antal kretsföreningar.

4. Storbritannien

Förhållandena i Storbritannien skiljer sig mycket från de svenska. Det kan dock vara motiverat att här lämna en redogörelse för hur natur- vårdsfrågorna behandlas i Storbritannien, hur man har avsatt national— parker som är ett slags kulturlandskapsreservat och hur man byggt upp en organisation för naturvårdsforskning.

Fram till slutet av 1940-talet hade naturvården ingen statlig organi- sation. En sådan ingick emellertid i den efterkrigsplanering, som pågick under andra världskriget. 1947 års »Town and Country Planning Act» vidgade möjligheterna för de lokala planmyndigheterna att upprätta över- siktsplaner, i vilka hänsyn bla skall tagas till det framtida behovet av mark för rekreation och vissa områdens bevarande ur estetiska och veten- skapliga, naturvårdande synpunkter.

1949 antogs en särskild lag »The National Parks and Access to the Countryside Act», vilken resulterade i två statliga naturvårdande organ: National Parks Commission (för England och Wales) och Nature Conserv- ancg.

Åtta nationalparker avsattes 1950. Dessa skiljer sig dock väsentligt från vad vi menar med nationalparker. Man kan sägas ha syftat till att söka behålla vidsträckta områden, som exempelvis Lake district, i ett något så när oförändrat skick och samtidigt bereda besökarna rätt att få röra sig friare i lanskapet än vad som annars är regel i England. Jord- och skogsbruk liksom andra etablerade näringar bedrivs som tidigare. Men man övervakar noga alla nybyggnader, vägar, kraftledningsdrag- ningar o s v. Gångstigar anläggs, stränder friläggs för bad och rekreation, camping- och husvagnsplatser ordnas, vandrarhem byggs osv.

Nationalparkerna är alltså en form av natur- och kulturreservat i kom- bination med friluftsområden, dvs till syftet närmast jämförbara med våra naturparker. National Parks Commission, som tar initiativ till dem, sorterar under departementet för »Housing and Local Government». Lokalt förvaltas parkerna av en kommitté inom det county _— län där parken är belägen.

Det vetenskapliga organ, som bildades i samband med National Parks and Access to the Countryside Act, Nature Conservancy, har till uppgift att tillämpa vetenskapliga rön på vården och kontrollen av Storbritanniens

fauna och flora, att avsätta, bevara och vårda naturreservat samt att organisera, utprova och genomföra de försök och vetenskapliga metoder som erfordras härför. I Storbritannien har man alltså fullt ut beaktat, att en tidsenlig naturvårdspolitik måste bygga på vetenskapliga fakta om skeendena i naturen.

Som en röd tråd i det brittiska naturvårdsarbetet finner man den nära anknytningen till ekologien, såväl i det vetenskapliga fältarbetet som i diskussionen om markvård och skyddet av växt- och djurvärld. Nature Conservancy sorterade först under Privy Council, som hör till finans- departementet, och samordnade olika forskningsfrågor. Det överfördes dock 1961 till det nya Department for Science. Styrelsen består av 18 personer, av vilka en representerar regeringen och en det ledande oppositionspartiet. Av de återstående märks två medlemmar av överhuset, tre »landshöv- dingar» och fem professorer i biologi eller geografi. Arbetet planeras vidare av särskilda regionala kommittéer för respektive England, Skott- land och Wales. Det vetenskapliga arbetet leds av en särskild vetenskaplig kommitté. Verkställande chef för Conservancy är generaldirektör och ver- ket har ca 200 anställda, fördelade på de två huvudkontoren i London och Edinburgh, de två vetenskapliga försöksstationerna Merlewood i Lanca- shire och Furzebrook i Dorset och naturreservaten och de mindre fält- stationer, som är knutna till vissa av dem. En tredjedel av de tvåhundra anställda är vetenskapsmän och i övrigt finns utöver kontorspersonalen både jurister och fastighetsförvaltare, lantmätare, kartografer och mete- orologer samt vaktpersonal och skogs- och lantarbetare. Från och med 1953 har man ett 10-tal regionala distriktsbiologer, som sorterar under den s k naturvårdsbyrån. Dessa regionalt arbetande biologer har ansvaret för skötseln och utforskandet av naturreservaten och för att naturvården beaktas vid region- och generalplanearbetet inom de» olika grevskapen. De utför omfattande naturminnes-inventeringar och lämnar råd och anvisningar ur naturvårdssynpunkt vid tex vägdragningar, anläggande av kraftverk, vid skogsplane-ringar, torrläggningar osv.

Nature Conservancy får för verksamheten ett årligt anslag. Man bör- jade med 100000 pund 1949 och hade 1960/61 kommit upp till 413000 pund. Hälften går till det vetenskapliga arbetet, tjugo procent används för förvärv och skötsel av naturreservat. Resten går åt till de allmänna om- kostnaderna.

Vid Merlewood och Furzebrook liksom vid de mindre fältstationerna är åtskilliga forskare anställda, vilka bedriver en intensiv grundforskning med huvudinriktning på markvård och ekologi. Vid sidan av denna verk- samhet understödjer Conservancy genom anslag och stipendier forskning vid universiteten och olika naturvetenskapliga institutioner. Man finan- sierar forskning som bedrivs av t ex Wildfowl Trust, Edward Grey Institut of Field Ornithology, Bureau of Animal Populations eller Botanical Society

of the British Isles. Man anordnar även fältkurser i ekologi och naturvård för examinerade biologer.

I det viktiga kultur- och landskapsvårdande arbetet har också sedan lång tid tillbaka medverkat ett stort antal frivilliga organisationer — mest känd av dem är »National Trust of England and Wales», som äger över 1000 kulturhistoriskt intressanta eller natursköna områden och tom hela byar. Dessutom bör nämnas Council for Nature, som är ett sam- arbetsorgan för de olika biologiska, naturvetenskapliga och naturvårdande organisationer som är intresserade av den brittiska naturens och land— skapets vård och skydd.

FJÄRDE KAPITLET

Allmänna erfarenheter och önskemål rörande naturvården

A . Inledning

För att erhålla ett första underlag för sitt arbete har utredningen genom cirkulärskrivelse den 6 februari 1961 inhämtat länsstyrelsernas allmänna synpunkter och önskemål rörande naturvårdsarbetets målsättning och behov för framtiden. I detta sammanhang ställdes även vissa konkreta frågor, som utredningen var intresserad av att få närmare belysta. Skri- velsen till länsstyrelserna har även i orienterande syfte delgivits ett 60-tal myndigheter och organisationer, vilka i sammanhanget beretts tillfälle att inkomma med de allmänna synpunkter och önskemål, som med hän- syn till deras verksamhetsområde var av särskild betydelse och av beskaf- fenhet att höra beaktas redan i fråga om den allmänna målsättningen. —— Detta material redovisas i det följande i detta kapitel.

B. Allmänna synpunkter på naturvårdens mål och medel

Länsstyrelserna har genomgående visat stort intresse för naturvårdsarbe- tets principiella inriktning. Som exempel härpå må anföras följande utta- lande av länsstyrelsen i Uppsala län:

De naturvetenskapliga intressena torde från början ha varit det huvudsakliga motivet för naturskyddslagstiftningens tillkomst, och fredningen av naturveten- skapligt vårdefulla områden och föremål bör även i fortsättningen ha en fram- trädande plats i naturvårdsarbetet. Genom den allt snabbare omvandlingen av natur och landskap, som blivit följden av modern teknik och ändrad hushållning, blir nämligen risken allt större för att viktiga typer av forskningsobjekt helt för- svinner och således undandrages framtida naturvetenskaplig forskning.

I vissa fall kan avspärrning erfordras i fråga om vetenskapligt motiverade na- turminnesområden. Även om detta i vissa fall är ofrånkomligt bör inskränkning- arna i allmänhetens rätt att utnyttja dylika områden icke göras rigorösare än abso- lut nödvändigt. I flera fall, särskilt beträffande större områden, kan vetenskapens och frilufslivets intressen med fördel förenas.

En viktig uppgift för det framtida. naturvårdsarbetet blir bevarandet av delar av det gamla kulturlandskapet, vilket genom omläggningen av jordbruksdriften riskerar att helt försvinna. Denna landskapstyp utgör ett omistligt drag i den svenska naturen och torde vara den naturliga miljön för många av de fasta forn- lämningarna. Ett nära samarbete bör ske mellan naturvård och kulturminnesvård

på detta område. Dessutom bör framhållas att den landskapstyp det här är fråga om — hagar, ängsbackar och betade åraviner —— ofta är mycket naturskön och uppskattad som utflyktsmål. Naturliga betesmarker torde vidare i ovanligt hög grad tåla även en stark nötning. Den största svårigheten när det gäller att bevara sådana områden är att de kräver aktiv vård, helst inbegripet fortsatt betning och slåtter.

Såsom framgår av de för utredningen givna direktiven har de sociala aspekterna på naturvården blivit allt väsentligare och kan nu anses vara det centrala för naturskyddet. Icke minst har den pågående urbaniseringen bidragit till detta. För den del av landets befolkning som lever i städerna får det anses vara av utom- ordentlig vikt att på :rimligt avstånd från dessa »kunna idka friluftsliv samt komma i kontakt med en tilltalande och omväxlande natur. Lämpliga områden, särskilt i närheten av större tätorter, bör därför avsättas för sådant ändamål.

Genom det sociala momentet i naturvården framhäves vikten av att söka åstad- komma en så trivsam miljö som möjligt. Genom den moderna bilismen har män- niskorna blivit rörligare och en allt större del av landet har blivit tillgängligt. Den pågående och i många fall fullständigt onödiga förstörelsen av naturen måste hejdas. Den ekonomiska exploateringen av naturtillgångarna bör alltid ske under hänsynstagande till dess inverkan på miljön. En allsidig planering på ett tidigt stadium av skilda slags arbetsföretag och ett rimligt hänsynstagande till natur- vårdssynpunkter kan ge stora vinster för den allmänna trevnaden.

Utvecklingen mot ett allt större intresse för naturen har fört med sig vissa sär- skilda problem som måste lösas och här har naturvården en stor uppgift att fylla. Ett förtroendefullt förhållande mellan markägare och allmänhet måste skapas. De som disponerar mark, som är attraktiv för friluftsliv, måste fås att inse det legitima i stadsbornas önskan att komma i kontakt med naturen. Detta får emel- lertid inte innebära att enskilda markägare utan ersättning skall behöva tåla hur stor nedslitning som helst av sina marker. Visar det sig att mera väsentliga skador vållas bör det allmänna träda emellan och lämna skälig gottgörelse. Å andra sidan fordras det av allmänheten att denna lär sig att uppträda med ansvar i naturen. Hår behövs det både undervisning och propaganda. Vidare bör gränserna. för den sk allemansrätten regleras, eventuellt genom särskild lagstiftning tex i stil med den norska. De bestämmelser i ämnet som finns intagna i 24 kap 2 % strafflagen får anses alltför ofullständiga och föråldrade.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller med utgångspunkt från den målsättning, som angivits i förarbetena till 1952 års naturskyddslag, föl- jande:

I betänkandet till 1952 års naturskyddslag finner utredarna naturskyddsarbetet vara av kulturell, social och ekonomisk art.

Det kulturella naturskyddet skulle då främst avse att bevara naturen med hän- syn till dess betydelse för vetenskaplig forskning och undervisning samt av histo- riska och estetiska skäl.

Socialt erfordras naturskydd för att säkerställa att natur bevaras för befolkning— ens friluftsliv och såsom rekreationskälla.

Det ekonomiska. naturskyddet erfordras för att hindra att naturtillgångar exploa- teras utan beaktande av nationalekonomiska synpunkter.

Vid utformandet av 1952 års naturskyddslag infogades bestämmelser för samt- liga nämnda kategorier. Fråga är om icke nu tiden är inne för en ökad differen-

tiering av lagstiftningen. Sålunda bör exploateringen av lösa jordarter och sådana mineraler vars ianspråktagande icke är reglerade genom gruvlagen regleras för sig såsom fallet' är med skog, vattenkraft, djur och fisk.

För Säkerställande av vissa sociala behov har bestämmelser intagits i natur- skyddslagen. Dessa har kommit till användning i ringa omfattning. I en speciallag år 1952 tillkom bestämmelser av motsvarande karaktär till Skydd för strandområ- den. Dess bestämmelser har tillämpats i stor omfattning. Människans behov av natur innebär exploatering av naturen och behov att skydda den från annan exploatering. På grund av exploateringskaraktären synes det vara angeläget att även det sociala naturskyddet avgränsas för sig och att sambandet med strand- lagen och regleringen av allemansrätten beaktas.

Även länsstyrelsen i Östergötlands län har, med åberopande av ett ytt- rande av naturskyddsrådet i länet, framhållit behovet av en avsevärt revi- derad målsättning för naturvården:

Hittills har naturskydd och naturvård i vårt land betraktats huvudsakligen som en hobby för ett fåtal »natursvärmare». Tillgången på skogs-, hag-, ängs- och kärrmarker för friluftsliv, naturstudier av olika slag, tävlingar mm har varit fullt tillräcklig, och allemansrätten har tillåtit ett flitigt och givande umgänge med naturen. De fridlysningar, som genomförts alltsedan den första. lagstiftningen på området tillkom 1909, har — bortsett från avsättandet av nationalparkerna mera kommit att omfatta rena kuriosa, såsom underligt växta träd, flyttblock etc. Där- jämte har förekommit ett antal fridlysningar av vetenskapliga skäl, tex en del sällsynta växtarter mm,

Under senare år har en allt större del av landets befolkning kommit att bo- sätta sig i tätorter av olika storleksordning och landsbygdsbefolkningens antal sjunker snabbt. I samband därmed har ett ökat behov av fritidsområden uppstått. En bidragande orsak är också den ökade levnadsstandarden, bla avspeglad i anta- let registrerade motorfordon. Slitaget på välbelägna naturområden har ökat oerhört, och för mången markägare ter sig en reglering av allmänhetens umgänge med naturen såsom ofrånkomlig. Naturskydd i modern mening avser inte enbart ett skydd, ett förbud, utan i allt större omfattning har positivt verkande krafter dominerat: vård. Nuturvården syftar också mycket långt: i själva verket att på förnuftigaste sätt planera utnyttjandet av alla naturtillgångar, så att de ger maxi- malt, samtidigt som också andra samhällsintressen tillgodoses, vad avser naturen och naturlandskapet. Under tidigare årtionden har stora områden av jordens yta »förvandlats till ofruktbart land, därför att'människans ingrepp i naturliga jäm- vikten varit så djupgående och så långvarig, att vegetationen ej blott förlorat sitt fäste utan också möjligheten att med egna medel återvinna det» (Stålfelt: Växt- ekologi, Sthlm 1960). Naturvårdens företrädare har länge förfäktat den uppfatt- ningen, att utnyttjandet av naturtillgångarna skulle ske på ett sätt, som bättre an- sluter sig till den naturvetenskapliga grundsynen. I alltför hög grad har rent eko- nomiska synpunkter av kortsiktig art fått göra sig gällande, då det varit frågan om exploatering av vattenkraft, grusförekomster etc.

Naturvårdens sociala uppgifter intar enligt flertalet länsstyrelsers be- dömning en mycket framträdande plats. Länsstyrelsen i Kronobergs län anför i denna fråga:

Frågan om naturvårdsarbetets målsättning och behov för framtiden har under senare år kommit under förnyad diskussion och därvid ha synpunkterna. på de

hithörande problemen i väsentliga hänseenden reviderats. Bilismen, den ökande fritiden, den jäktade nutidsmänniskans behov av avkoppling och sinnesro liksom exempelvis jaktens, fiskets och friluftslivets demokratisering överhuvudtaget ställa stora krav både på dem som frekventera naturen och på dem som ha ansvaret att vårda och rätten att utnyttja densamma. Ett modernt naturvårdsarbete bör därför inriktas på att ge så många som möjligt tillfälle att, utan att inkräkta på mark- ägarens lagliga rätt, komma i åtnjutande av naturen såsom hälsokälla och fostrare av egenskaper hos den enskilde individen såsom hänsyn, respekt inför såväl natu- ren och landskapet som dess minnesmärken och kulturarv. Även rent pedagogiska synpunkter synas böra länkas in i sammanhanget. Om trivseln i naturen skall kunna bevaras, måste nämligen tätortsbefolkningen lära sig att på rätt sätt umgås i vår natur.

Den sociala naturvårdens många konkreta arbetsuppgifter har behand- lats av länsstyrelsen i Västmanlands lån på följande sätt:

Naturskyddet kommer med all sannolikhet att alltmer få inrikta sig på frågor som har samband med den ökade fritiden och det ökade bilinnehavet.

Det är därvid av vikt att stora ströv— och fritidsområden bevaras, I viss utsträck- ning kan så ske genom att kommunerna förvärvar erforderlig mark. Statens sko- gar 'bör utnyttjas som friluftsområden och göras lättillgängliga för allmänheten. Hänsyn till kravet på fritidsområden måste ske vid översiktlig planläggning enligt byggnadslagstiftningen. Undersökning i vilken utsträckning ytterligare förbud enligt strandlagen kan ske bör undersökas. Ur fritidssynpunkt olämplig tätbebyggelse kan enligt byggnadslagen hindras. Att markägare icke utan vidare har rätt till tätbebyggelse bör även ur naturvårdssynpunkt kraftigt beaktas.

Bilismen och den ökade fritiden medföra andra speciella problem. Vissa särskilt eftersökta ur natursynpunkt värdefulla områden utsättas för stark förslitning. Omfattande nedskräpning och nedsmutsning av naturen sker. Camping sker ofta under ur sanitär synpunkt otillfredsställande förhållanden. Rastplatser vid vägarna äro kraftigt nedsmutsade.

Landskapsbildens krav på hänsyn vid bebyggande måste kunna hävdas starkare än vad nu är fallet.

Den fortskridande exploateringen av landskapet för olika ändamål stäl- ler enligt många länsstyrelsers uppfattning naturvården inför svårbemäst- rade problem. Länsstyrelsen i Kopparbergs län ser exploateringsfrågan som en planeringsfråga av stora mått:

Den nuvarande naturskyddslagstiftningen ger enligt länsstyrelsens mening inte naturen och dess värden det skydd som visat sig behövligt. För att naturvården skall kunna hävda sin alltmer tilltagande betydelse, fordras att den förses med ett starkare rättsskydd. Det är givet att naturvården ofta kommer i konflikt med ekonomiska och andra intressen att utnyttja naturen. Vid den avvägning mellan olika intressen som därvid skall ske, bör emellertid naturvårdssynpunkterna beaktas i betydligt högre grad än för närvarande. I de fall, då ett ingrepp skulle få särskilt olyckliga följder ur naturvårdssynpunkt, bör enligt länsstyrelsens me- ning krävas mycket starka skäl för att det ändock skall få företagas. Såsom en förutsättning bör därvid dessutom gälla att dess skadeverkningar så långt möjligt

reduceras. Överhuvud föreligger enligt länsstyrelsens mening behov av vidgade möjligheter att kunna avvärja och minska de olägenheter som ur naturvårds- synpunkt är förbundna med den fortgående exploateringen. Härför krävs betyd- ligt större insatser från såväl det allmännas sida som dem som tillgodogör sig naturtillgångarna. Genom en konstruktiv naturvård kan dessutom stundom inte bara skadegörelse motverkas utan även nya skönhetsvården skapas.

En av de allvarligaste bristerna i den nuvarande naturskyddslagstiftningen är enligt länsstyrelsens mening att den inte nämnvärt kan förhindra planlösheten i många av de ingrepp, som för närvarande sker i naturen. Detta har lett till en omfattande och onödig naturförstöring. Liksom på andra områden inom sam- hällslivet gör sig därför behovet av planering starkt gällande inom naturvården. Detta gäller såväl ifråga om planering av enskilda arbetsföretag med inverkan på landskapsbilden, som en mera översiktlig planering. I sistnämnda hänseende bör naturvården beaktas långt mer än som sker för närvarande. Det kräVS numera översiktliga bedömningar om naturvårdens framtida behov. Samhällsutvecklingen har enligt länsstyrelsens mening dessutom gjort det nödvändigt, att naturvården i långt större utsträckning inlemmas i annan samhällsplanering, såväl lokal som regional.

En av naturvårdens främsta uppgifter är att underlätta och berika människornas umgänge med naturen. Nu föreligger visserligen genom allemansrätten en vid- sträckt frihet att taga naturen i anspråk för rekreation och friluftsliv. Den alltmer omfattande och ingripande exploateringen av naturtillgångarna hotar emellertid att allvarligt förringa möjligheterna att utnyttja naturen i rekreationssyfte. Fri- luftslivets nuvarande utbredning gör det enligt länsstyrelsens mening ofrånkom- ligt att i betydligt högre grad än hittills säkra områden, som av olika skäl är betydelsefulla för människans umgänge med naturen. Då en fortgående välstånds- utveckling dessutom med säkerhet kommer att innebära att befolkningen i allt större utsträckning söker sig ut i naturen, gäller det att planera för framtiden.

Länsstyrelserna konstaterar praktiskt taget genomgående att nuvarande rättsmedel och organisatoriska resurser är otillräckliga för att lösa de många påträngande arbetsuppgifterna. Länsstyrelsen i Jämtlands län sam- manfattar sina önskemål på följande sätt:

Den allmänna standardhöjningen har medfört ett alltmer stegrat intresse och behov att utnyttja naturen för rekreation och fritidsändamål samtidigt som den tekniska utvecklingen i en accelererad takt ställer krav på exploatering av natur- tillgångarna för att skapa grundval för ytterligare standardhöjning. Det måste för naturvårdsarbetet vara en väsentlig uppgift att söka uppnå en lämplig avvägning av de motstående intressen som här föreligga och att därigenom medverka till att allmänhetens ökade fritid får ett reellt innehåll. Då naturvårdsarbetet är av stor betydelse för kommande generationer, måste detta arbete vara inriktat på lång sikt samt bedrivas planmässigt. Härför erfordras icke endast att ekonomiska resurser ställestill förfogande utan även stöd i lagstiftningen samt en effektiv och med goda personella resurser utrustad organisation på såväl det centrala som regionala. planet.

Vissa av länsstyrelserna preciserar sina synpunkter närmare i dessa av- seenden och framlägger konstruktiva förslag. Sålunda sammanfattar läns—

styrelsen i Stockholms län för naturvårdsarbetet särskilt angelägna önske- mål enligt följande:

1) inom länsstyrelsen bör anställas en person, som enbart sysslar med natur- vårdsfrågor; 2) länsstyrelsen måste erhålla möjlighet att anlita expertis i erfor- derlig utsträckning; 3) medel måste ställas till naturskyddsrådets förfogande för dess verksamhet; 4) medel måste anvisas av en sådan storleksordning, att läns- styrelserna icke som nu ängsligt söka undvika åtgärder, som skulle kunna med- föra ersättningsanspråk.

Sker en erforderlig upprustning av naturvården på det lokala planet synes den tidigare framförda tanken på en central statlig naturvårdsnämnd icke behöva för- verkligas. Däremot synes det måhända böra övervägas att i erforderlig grad stärka naturvårdens representation inom jordbruksdepartementet. Slutligen bör stödet till Svenska Naturskyddsföreningen utökas. Dess betydelse för naturvårdsarbetets fram- gångsrika bedrivande i landet kan icke överskattas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framför speciella synpunkter i orga- nisationsfrågan och framhåller det angelägna i att dra upp riktlinjerna för verksamheten så att dubbelarbete i görligaste mån undvikes och att de olika organens arbetsuppgifter samordnas, varvid speciell vikt bör läggas vid samverkan med byggnadsnämndernas, hälsovårdsnämndernas och fritidsnämndernas verksamhet. Liknande synpunkter framföres av läns- styrelsen i Jönköpings län, som ansluter sig till redogörelse lämnad av en arbetsgrupp bestående av länsarkitekten, länsjägmästaren, landsantikva- rien och hushållningssällskapets direktör samt för egen del anför följande:

Såsom framhållits i arbetsgruppens skrivelse handhas de med naturskyddet sammanhängande frågorna av många olika organ. På riksplanet arbetar flera sammanslutningar med syfte att skydda natur och kultur. Även regionalt och lokalt är splittringen på olika natur- och kulturvårdande organ betydande. Det är angeläget att de olika organens verksamhet samordnas. Möjligen bör vissa av dem kunna sammanföras. Genom organisatoriska förändringar bör sålunda kunna uppnås större effektivitet och bättre samordning av arbetet för skydd av naturen.

Vid en sådan organisatorisk reform bör inte minst beaktas de betydelsefulla insatser, som göres av de livaktiga hembygdsförbumden och hembygdsförening- arna. Dessa har, åtminstone i Jönköpings län, tagit som en väsentlig uppgift att skydda och bevara den hembygd som vi just nu har med allt vad däri inrymmes av levande natur och levande kultur.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att en central naturskyddsmyndig- het icke längre kan undvaras och föreslår att denna knytes till riksantikva— rieämbetet, vilket skulle vara ägnat att befordra samordningen av kultur- skyddets och naturskyddets intressen. Länsstyrelsen i Värmlands'län un- derstryker att de väsentliga bristerna på naturvårdens område hänför sig till de organisatoriska förutsättningarna för ett rätt bedrivet arbete inom området. Den uppsplittring av naturvårdsarbetet på ett flertal organ, som för närvarande är rådande, finner länsstyrelsen vara mycket otillfreds—

ställande och föreslår att det av naturskyddsutredningen väckta förslaget om inrättande av en central naturvårdsmyndighet bör bli föremål för nya överväganden. Länsstyrelsen uttalar härom:

Ett dylikt organ torde erfordras för att samordna de olika intressen, vilka sam- manhänga med naturvårdsarbetet och göra den översiktliga bedömning, som i dagens läge torde vara nödvändig för en konstruktiv naturvård. Inom ramen för en sådan samlad bedömning torde rymmas exempelvis en så väsentlig fråga som allmänhetens behov av rekreationsområden, vilket spörsmål alltmer tenderar att sträcka sig utöver de kommunala generalplanemässiga bedömningarna Hit hör även frågan om grusexploateringen, där den begränsade tillgången och de ofta planlösa uttagen får anses vara ett jämväl nationalekonomiskt spörsmål.

Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker i sitt yttrande bla att natur— vården måste erhålla en fast kommunal förankring:

Na'turskynddsutredwningen lämnade i sitt i december 1950 avgivna betänkande ( SOU 1951:5 ) en utförlig redogörelse för utredningens allmänna synpunkter be- träffande samhällets naturvårdande uppgifter. De här framförda tankegångarna kan sägas äga större giltighet nu än för tio år sedan. De förändringar inom sam- hällslivet, som inträffat under det senaste decenniet, har medfört att ingreppen i naturen blivit alltmer omfattande. Denna utveckling kan förutses bli alltmer accentuerad i framtiden. Den ökade urbaniseringen medför bla en omvandling av naturen, som inom vissa regioner medför stora ingrepp. Härvid är det ofrånkom- ligt att sådant, som i och för sig kan vara angeläget att bevara, går till spillo. Sam- hället måste dock vara berett att betala välståndsökningen genom uppgivande av bl a naturvärden. Emellertid -— och härom torde alla ansvarskännande vara över- ens måste vissa områden räddas från ingrepp. Meningsskiljaktigheterna härvid- lag kan endast gälla frågan, vilka områden som skall skyddas och vilka ekono- miska resurser som kan och bör ställas till förfogande för ändamålet.

En av naturvårdens angelägnaste uppgifter synes nu vara att systematiskt »kart— lägga», vilka områden, som bör för framtiden bevaras. Härmed är icke sagt att andra skyddsvärda områden utlämnas åt en ohejdad exploatering. Beträffande dessa områden, där alltså en omvandling måste tillåtas, gäller det självfallet att tillse att omvandlingen sker på ett ur samhällets synpunkter tillfredsställande sätt.

Den här antydda kartläggningen bör enligt länsstyrelsens förmenande komma till stånd i hela landet inom en mycket nära framtid. Annars riskeras att många oersättliga vården går förlorade. Detta arbete kräver emellertid en stor insats i såväl ekonomiskt som personellt hänseende. Att för uppgiften lita till frivilliga kraf- ter, vilket hittills i stor utsträckning varit fallet, är enligt länsstyrelsens mening varken möjligt eller försvarligt med hänsyn till den ökade takt med vilken exploa- teringen går fram inom vissa landsändar. Samhället måste här påtaga sig ökat ansvar, och inte minst gäller det att ge kommunerna ökat administrativt ansvar för naturskyddet. Det får anses vara en stor brist för närvarande, att det icke finnes något kommunalt organ som har sig ålagt att verka i naturvårdande syfte. Ökat kommunalt ansvar härvidlag kan förmodas innebära ökad kommunal för- ståelse för hithörande spörsmål. Enligt länsstyrelsens förmenande bör därför kom- munernas ställning i naturvårdsarbetet bli föremål för närmare utredning. Det torde böra övervägas i första hand att lägga de naturvårdande uppgifterna på byggnads- nämnderna. '

Även i övrigt måste naturskyddet erhålla en fastare organisation såväl centralt

som inom regionala instanser. Detta bör emellertid icke innebära att nya organ tillskapas. Sådana organ, som redan nu fungerar, torde vara mest lämpade för ifrågavarande uppgifter även i framtiden. En förstärkning av organen måste dock till i personellt avseende. För detta läns vidkommande synes i den regionalt beto- nade verksamheten Skånes naturskyddsförening böra beredas en framskjuten plats. Föreningen bör erhålla möjlighet att med bidrag av statsmedel anställa personal i den omfattning som erfordras för att föreningen skall kunna fungera som exklu- sivt sakkunnigorgan och som sådant biträda länsstyrelsen. Behovet av ett dylikt organ, med uppgift att hjälpa länsarkitekten och länsstyrelsen i naturvårdsarbetet har med åren blivit alltmer trängande. Varken länsstyrelsen eller länsarkitekten förmår numera bemästra de många olika uppgifter, som föreligger eller bör ini- tieras inom naturvården.

Centrala verk och organisationer har i mycket begränsad utsträckning begagnat sig av möjligheten att till utredningen redovisa sina synpunkter och önskemål i fråga om naturvårdens allmänna inriktning.

I det femtontal yttranden, som avgivits, har i regel endast behandlats vissa specialfrågor, till vilka utredningen återkommer i annat samman- hang. Mera utförligt behandlas naturvårdens behov och mål av svenska naturskyddsföreningen och samfundet för hembygdsvård.

Efter att ha erinrat om den diskussion av målsättning för naturvården som presenterades av 1951 års naturskyddsutredning, framlägger svenska naturskyddsföreningen följande allmänna program:

I 1951 års utredning framhölls, att man begränsade sina förslag till att närmast avse tillgodoseende av naturskyddets kulturella och sociala syften, De ekonomiska naturskyddsfrågorna ansågs intaga en särställning och borde, i den mån särskilda åtgärder fordrades, regleras genom speciallagstiftning på samma sätt, som skett exempelvis i vattenlagen och skogsvårdslagen.

Det är uppenbart, att naturvården icke är inskränkt till enbart estetiska eller vetenskapliga, aspekter utan gäller hushållningen med mänsklighetens viktigaste kapital —— livsmiljön och den levande naturen i alla dess former och med alla dess arvsanlag. En ekologiskt grundad naturvårdsforskning blir allt nödvändigare för att möjliggöra en avvägning mellan samhällets olika krav på natur och land— skap. Den måste gripa in på en mängd olika verksamhetsområden.

Det är ett ofantligt rikt och mångsidigt arbetsfält som här erbjuder sig. För- eningen har försökt att i några punkter antyda de allmänna riktlinjer efter vilka föreningen arbetar:

1 Utgångspunkten för naturvårdssträvandena måste vara att ständigt känna nuets rent momentana egenskap, sträva efter insikt i den bakomliggande utveck- lingen och försöka urskilja riktlinjer för dess fortsättning i framtiden, Självfallet på så lång sikt som möjligt. Naturvården bör för att vara livskraftig ej endast ses som en nyttosak för människan utan också utveckla känslan för att andra varelser har rätt att leva och att människan ej får utarma livets likedom 2 Sedd ur människans nyttosynpunkt är naturvården formen för den på lång sikt bästa hushållningen med naturens värden. I denna hushållning ingår att så långt som möjligt bevara de nedärvda värdena. —arvsanlagen hos allt le-

vande, ännu orörda naturområden, minnen av äldre odlingslandskap och bruk- ningsformer,

att skydda de naturtillgångar som i nutiden allt för hårt exploateras eller onö- digt brutalt förödes, men som framdeles kan väntas bli av stort värde för vår försörjning eller vår trivsel i landet.

att genom en ekologiskt riktig planering med bibehållen balans möjliggöra samhällets fortsatta utveckling,

att om möjligt öka summan av värdena trots växande befolkning och ökade anspråk.

3 Det mest objektiva av naturföreteelsernas värden är det rent vetenskapliga. Vad därav kan komma av ekonomiska värden, av skydd för människan mot män- niskan, av rent intellektuella värden för en elit och en större allmänhet, av intresse för att livet skall vara värt att leva, det kan aldrig förutses. Vetenskaps- männens krav får ej underskattas. Den vetenskapliga forskningen måste självfallet riktas bakåt och på ett för- djupat sätt belysa det förgångna samt å andra sidan ge aspekter på framtiden och material för hushållning med naturvärdena. Föreningen som tagit del av laborator Sjörs promemoria till utredningen den 1 febr 1961 om naturvetenskap och naturskydd vill i övrigt med instämmande hänvisa till denna PM. 4 Naturvården måste arbeta så att den hos folket skapar samhörighet med landet sådant det framsprungit under utvecklingen. Den måste med eftertryck in- riktas på att skapa känsla för det som är äkta. Långsamma förändringar mot ett nytt jämviktsläge stör i regel ej »hemkänslan»: snabba oharmoniska förändringar försätter naturen ur balans och kan i ogynnsamma fall rycka upp människorna med rötterna och skapa en beklämmande känsla av hemlöshet. Endast mindre de- lar av den svenska naturen har utvecklats enbart under naturkrafternas inverkan. De vida övervägande delarna har genomgått en långvarig och växlingsrik historia under påverkan av mänskligt näringsliv. I våra dagar har förutsättningarna blivit helt förändrade genom näringslivets snabba expansion och förödande inriktning och genom att fritidssysselsättningar och resor blivit möjliga för allt större delar av vårt folk. Naturvården bör arbeta med stark historisk känsla för landets, faunans och florans utveckling och därmed också sörja för att människans ofta obeaktade beroendeställning av naturmiljön —— hennes ekologiska krav ——- blir klarlagda och tillgodosedda. 5 Naturvården skall vidare arbeta med insikt i naturens enhet. Det som finns på jordens yta är en levande totalitet som vid ingrepp i ett hänseende ofta reagerar helt oväntat i andra hänseenden. Denna dynamiska enhet måste glida med i en utveckling, som vi av mer eller mindre okontrollerbara krafter inom eller utom landet drivs emot. Naturvårdens uppgift blir att motverka onödiga störningar i denna process. Den måste därvid ständigt påminna om de värden som den dags- aktuella ekonomiska exploateringen vill blunda för eller skjuta på framtiden. 6 En väsentlig del av naturvården måste vara defensiv. Det betyder ej att den är passiv och negativ. Tvärtom måste ständigt understrykas, att även den defensiva sidan av naturvården är i högsta grad aktiv och positiv för att åstadkomma det samlade bästa ehuru den har den svåra rollen att framställa och motivera in- vändningar mot den ensidiga eller alltför aggressiva exploateringen. I den defensiva sidan av naturvården ingår — förutom tillgodoseende av veten- skapens krav —— bl a följande arbetsuppgifter: a att verka för att den historiskt givna strukturen av vårt land ej brutalt sön- derbrytes.

b att verka för att landet även i framtiden behåller sitt utseende, inte minst när detta som vi tror är naturskönt,

c att motverka att exploateringen efterlämnar ökenartade områden, —— såsom i regleringsmagasinens överdämningsområden —— vilka ej kan biologiskt återställas inom överskådlig tid,

d att motverka slösaktigt eller illa disponerat utnyttjande av de icke förnyelse— bara naturtillgångarna, exempelvis våra grusåsar och överhuvud söka belysa deras värden ur andra synpunkter än som materialförråd,

e att följa utvecklingen beträffande de förnyelsebara naturtillgångarnas (vatt- nens, jordens, skogens, fiskens och viltets) utnyttjande och verka för att dessa ej utsätts för sådan exploatering som försvårar deras successiva förnyelse och framtida avkastning,

f att motverka kortsynt förstöring av naturens värden genom förorening, ned- skräpning, vanställande bebyggelse och liknande,

g att skydda faunan och dess rikedom, därvid skydd mot oriktig inplantering av historiskt och biologiskt främmande inslag också kommer i fråga,

h att skydda floran och vegetationen på motsvarande sätt. 7 Den defensiva naturvården har till sitt förfogande utom åtskillig lagstift- ning utanför naturskyddslagen —— vissa speciella instrument i denna lag.

3. nationalparker: med naturvetenskapliga och rekreativa värden, i vissa fall också kulturhistoriska värden.

b naturminnen: med liknande värden, om än delvis av mera lokal betydelse, medan de i andra fall uppvisar värden fullt jämförbara med de mindre national— parkernas. Detsamma gäller tillika av domänstyrelsen avsatta reservat, som i prak- tiken är likvärdiga med de enligt naturskyddslagen avsatta.

Nationalparker och naturminnen bör planeras efter bland annat behov av repre- sentativa skyddsobjekt av olika slag. Ur denna synpunkt vore en ökning av bla antalet större nationalparker synnerligen motiverat, även om den i vissa fall finge genomföras med mindre rigorösa skyddsbestämmelser.

Beträffande nationalparkerna torde vidare ett program för deras nyttjande vara önskvärt. Föreningen är således av den uppfattningen, att det kring de stora par- kerna borde finnas en skyddszon till vilken man ställvis lätt kan komma och som är försedd med anordningar för att taga emot även ett större antal besökare. Denna bromszon bör möjliggöra, att även nationalparkens ytterområden skyddas för civilisationens skadeverkningar. Däremot bör parkerna själva ej utan tving- ande skäl öppnas för bilismen. Enkla övernattningsstugor och markerade vandrings- leder även för korta dagsturer bör oftast finnas. Ingenting skyddar så väl den omgivande naturen som en god färdled eller stig, samtidigt som flertalet besökare får ut vida mer av sin vistelse, om den underlättas rent fysiskt.

Man får ej underskatta betydelsen av de naturminnen som utgör enskilda objekt. Ur rikssynpunkt kan visserligen en del av dessa betraktas som kuriositeter, men deras betydelse för bygden kan i regel värderas högre än så. Om de rätt vårdas och vid behov även friställes, kan de utgöra intressanta, ofta imponerande inslag i landskapsbilden.

c skyddsfridlysningar av djur- och växtarter. Fridlysningarnas stora positiva betydelse för fauna och flora är uppenbar, även om de i många fall bara leder till ett fördröjande av artens tillbakagång. I andra fall går arten till uppblomstring. Ofta måste dock mera effektiva åtgärder tillgripas för att skydda den miljö och de vegetationstyper av vilka arten kan vara helt beroende.

Den defensiva naturvården kan även använda sig av institutet naturpark men detta institut ligger på gränsen till området för den socialt betonade, mera plane- rande naturvården.

8 Redan den defensiva naturvården kräver obestridligen långt större resurser än som nu står till buds. Därvid måste ihågkommas den ytterst krävande och tidsödande uppgiften att i alla instanser —— offentliga och enskilda — försöka bevaka och hävda naturvårdens långsiktiga synpunkter. Samtidigt fordras en fast central ledning. Förstärkningen måste komma omedelbart, bland annat för att tillvarataga frukterna av den goda sådd som otvivelaktigt skett. 9 Än större resurser kräver den direkt socialt betonade naturvården. Denna kommer att bli av oerhörd betydelse för den oroliga, men innerst efter avspänning törstande, stadsmänniskan, som får allt svårare att trivas i sin vardagsmiljö och utanför densamma har allt svårare att sysselsätta sig utan kringirrande. Vad man skulle kunna kalla aktiv vistelse i trivsam naturmiljö utövar på många, kanske flertalet, en gynnsam effekt, erkänd av läkar— och socialvetenskap, en rekreation i ordets ursprungliga betydelse. Detta gäller i hög grad de unga. Den ovan omtalade defensiva naturvården utgör en förutsättning för att de sociala naturvårdssynpunk- terna skall kunna tillgodoses. Den måste emellertid kompletteras med avsättande av områden av annan typ, vilkas anskaffning och vård kommer att kräva stora insatser såväl av enskilda företag och föreningar som av planmyndigheterna, kommunerna och staten.

Den socialt betonade naturvården måste inriktas på skapandet och bevarandet av tillräckligt stora reservat med sport-, bad- och fiskemöjligheter kombinerade med tillfartsvägar, serverings— och övernattningslokaler, campingplatser, förströ- elsetillfällen osv. Den bör därvid i regel kanaliseras till objekt som ej är för ömtåliga. Serviceanläggningar, campingplatser osv bör i regel förläggas utanför själva den natur som man samtidigt vill skydda och göra lättillgänglig; självfallet gäller detta också alla anläggningar som kan betraktas som nöjesetablissemang.

Det socialt betingade utnyttjandet av naturen torde bla komma att innebära. hård marknötning, lokal utarmning av växt- och djurliv mm. Många av de hit— tills skyddade områdena är av för ömtålig natur eller för ringa arealutsträckning för att tåla detta någon längre tid och skulle tom kunna tillfogas svårbotlig skada av en enormt ökad besöksfrekvens. Anläggande av stigar och rastplatser kan dock många gånger minska nötning och nedskräpning till en bråkdel av vad som eljest riskeras. Det är alltså viktigt att den socialt betona-de naturvården ej får rtaga överhanden över den kvalificerade defensiva naturvård som är av grundläggande betydelse. Den senare är den [omistliga källan till all förnyelse på området. 'Det är där som de kvalificerade krafterna kan få inspiration för att sedan berika den större allmänheten.

I första hand bör för den socialt inriktade naturvården tillräckligt stora områ- den avsättas av typer som dess bättre ännu är rikligt förekommande i det normala svenska landskapet. Områdena bör vara omväxlande och gärna. inrymma såväl skog som delar av äldre kulturlandskap, samt givetvis i görligaste mån stränder. Möjligheten att förena sådant utnyttjande med skogsbruk, i vissa fall betesbruk osv, bör ytterligare utredas. Vissa modifikationer som kan bli nödvändiga i det ekonomiska utnyttjandet hindrar ej att områdena i många fall kan bli själv— försörjande. .

Anskaffandet eller reserverandet av områden kan naturligen i viss utsträckning ske gemensamt för olika ändamål. Verksamheten bör, liksom bevarandet av

vattnen och grusåsar mm, ingå i en större planläggning, dels för hela landet, dels för länen och dels för regionplaneområden.

Naturvårdens representanter bör framföra behoven och kämpa för deras till- godoseende men de planerande och bestämmande organen måste också som sin ämbetsplikt uppfatta att ge utrymme för erforderliga rekreations- och grönområ- den mm.

10 Givet år till sist att en av de viktigaste uppgifterna är att i alla samman- hang sprida upplysning ej blott om naturvårdens mål och medel, utan även om naturen själv och om allt det man kan få ut av uppmärksam iakttagelse under varsam vistelse i naturen. Skall de här angivna förslagen kunna leda till resultat torde det bla fordras att planerande, exploaterande och planeringsbedömande myndigheter och företag tillförsäkras ekologiskt skolad naturvårdsexpertis.

Samfundet för hembygdsvård belyser vissa dominerande arbetsuppgifter inom landskapsvärden mot bakgrunden av de erfarenheter som gjorts inom samfundets planerande och projekterande verksamhet. Först beröres vatten-

kraftutbyggnaden:

På grund av vattenkraftutbyggnadens betydande omfattning måste självklart den landskapsvårdande planeringen i fortsättningen i allt högre grad åvila sökan- den i målet, och det förefaller naturligt att förslag eller program för landskaps- värden skall utgöra villkor för att ansökningshandlingarna vid en vattenkraft- utbyggnad skall anses fullständiga. Även om detta blir allmän princip, kommer opartisk expertis att erfordras i ökande omfattning. Huvudfrågan i samband med vattenkraftutbyggnaden är sålunda att göra opartisk expertis för landskapsvärden tillgänglig i erforderlig omfattning och därvid i sådan form att behandligen blir mera enhetlig och ger möjlighet för kontinuerlig utveckling av hittills vunna samt nya erfarenheter.

Samfundet berör vidare landskapsvärden vid vägbyggnad vägvården _ och redogör inledningsvis för den samverkan, som etablerats mellan väg- och vattenbyggnadsverket, länsarkitekterna och samfundet genom dess vägvårdskonsulent. Vägvårdens uppgifter karakteriseras sålunda:

Den fristående vägvården har därför sin väsentliga uppgift i samordning och förmedling av olika synpunkter samt att erfarenhetsmässigt eller annorledes ut- veckla åtgärder och teknik. Det synes därvid självklart fördelaktigt och rentav nödvändigt att en viss vägvårdsverksamhet bibehålles, vilken är oberoende av och fristående från den tekniska och ekonomiska vägplaneringen. Om all vägvårds- verksamhet skulle inordnas under exempelvis Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen skulle det inte kunna undvikas att vägvården kom att intaga en sistahandsställning med hänsyn till de nuvarande dominerande problemen av teknisk och ekonomisk natur. I varje fall synes det kunna medföra att den nödvändiga. anpassningen mel— lan vägvårdssynpunkterna och utbyggnadsintresset skulle ensidigt belasta väg- vården. Däremot måste en fristående vägvårdsverksamhet bygga på ett intimt samarbete med vägutbyggnadsintresset. Det måste också vara av stor betydelse att vägvårdskonsulenten har möjlighet att utföra projekterande arbete för att få så stor erfarenhet och överblick som möjligt.

Enligt samfundets uppfattning finns åtskilliga andra planeringsuppgifter av avgörande betydelse för miljö och trivsel, särskilt planeringen och avsättningen av naturområden för rekreation, fritidsbebyggelse, rast- och campingplatser, samt inom tätbebyggelsen grönområden, parker, allmänna platser mm, och uttalar i sammanhanget följande:

Planeringen av fritidsområden för tätorterna (strövområden, serviceområden) är för närvarande mycket obestämd, och tillkomsten av dem förefaller ske rela- tivt slumpmässigt och utan samordning. Det torde därför finnas ett starkt behov av en översiktlig behovsplanering för reservering av lämpliga områden, I sam- band därmed torde alltmer önskemäl uppkomma om att göra befintliga natur- reservat tillgängliga för allmänheten säsom strövområden. Därmed ökas kravet på översyn och kontroll från central naturvårdsmyndighet. Detaljutformningen av de fritidsområden som har karaktär av serviceområden (campinganläggningar, rast- och badplatser etc) är och kommer att i allt större utsträckning bli en ange- lägen fråga för landskapsvärden. Denna planering måste självfallet handhas av lokala instanser men kommer ständigt att kräva en översyn från det allmännas sida.. Ett remissorgan med landskapsvårdande sakkunskap torde bli oundgäng- ligen nödvändigt för alla de problem som här kan väntas uppkomma. I detta sammanhang kan dessutom uppmärksammas det redan nu stora problemet av den spridda sportstugebebyggelsen.

Samfundet berör även övriga arbetsuppgifter för landskapsvärden, bla grusexploateringen, bilskrotningen, reklamanordningarna och nedskräp- ningen, och understryker behovet av arbetskraft för uppgifterna, nödvän- digheten av en central sakkunnig instans samt behovet av enhetliga nor- mer för tillvaratagande av landskapsvärdens krav i olika sammanhang.

Enligt samfundets uppfattning är utbildningen inom landskapsvärden en av de angelägnaste uppgifterna i dag. Landskapxsvården borde vara repre- senterad vid de flesta av våra högskolor och universitet liksom vid de tekniska högskolorna.

Samfundet understryker avslutningsvis de enskilda organisationernas be- tydelse i naturvårdsarbetet:

Till sist vill vi också understryka hur viktigt det är att man på allt sätt stärker de enskilda organisationer som sedan många år arbetat för landskapsvård och naturskydd. Det är främst genom dessa organ som naturvården vunnit allmänt erkännande och som ett vidsträckt intresse kunnat väckas. Det är givetvis nödvän- digt med lagar och med statlig övervakning, men allt detta blir förgäves eller till ringa nytta om inte naturvården kan byggas på ett starkt personligt intresse. Det måste ständigt vara ett samspel mellan den statliga naturvården och den fri- villiga naturvärdsrörelsen. Det är lika viktigt som exempelvis samspelet mellan den statliga skolan och den fria bildningsverksamheten.

Svenska Icryssarlclubben (riksföreningen för turist- och långfärdssegling) har redovisat sina erfarenheter av strandskyddets nuvarande omfattning med särskild hänsyn till bätsportens växande behov av skyddade hamnar

och ankarplatser. Föreningen har ingivit framställningar till länsstyrel- serna i Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län om skydd mot be- byggelse vid lämpliga hamn- och ankarplatser. Med dessa skrivelser följde sjökort, på vilka markerats de ankarplatser, som är av speciellt intresse för båtsporten och områden som det vore angeläget att skydda ur natur- vårdssynpunkt. Resultatet av dessa åtgärder har emellertid hittills icke blivit vad man hoppats på. Mot bakgrund av dessa negativa erfarenheter fortsätter föreningen:

Det gäller därför att utnyttja de möjligheter, som myndigheterna genom strand- lagen direkt anvisat för att skydda och för framtiden bevara den oskattbara till- gång som våra skärgårdar och insjöområden är. Det är en tillgång som knappast något annat land i världen äger. Hade de anslag som riksdagen anvisat — och varit beredd att anvisa verkligen utnyttjats, skulle stora delar av de ömtåliga områdena redan nu varit skyddade för all framtid.

Länsstyrelserna synes i vissa fall hava sökt undvika att fatta ståndpunkt om tillämpning av strandlagen, och i stället tillgripit utomplansbestämmelser jämlikt 119 % jämfört med 77—80 åå byggnadslagen. Dessa bestämmelser äro bra i och för sig, men de giva icke ett verkligt skydd. Tillämpningen överlåtes ju på lokal myndighet, som Självfallet icke inriktar sig på det riksomfattan