MÖD 2004:46

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Stockholms tingsrätts, avd. 9, miljödomstolen, dom 2003-03-12 i mål nr

M 87-01, se bilaga

KLAGANDE

GL

Ombud

Advokaten CD

MOTPART

Miljö- och byggnadsnämnden i Ekerö kommun, Box 205, 178 23 EKERÖ

SAKEN

Föreläggande för fastighetsägare att ansluta fastighet till kommunalt va-nät m.m.

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Miljööverdomstolen ändrar miljödomstolens domslut endast på så sätt att vitesbeloppet bestäms till sjuttiofemtusen (75 000) kr och att föreläggandet skall vara fullgjort senast den 30 juni 2005.

_________________________

YRKANDEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

GL har yrkat att Miljööverdomstolen skall undanröja miljödomstolens dom och underinstansernas beslut om avslag på hans ansökan om tillstånd att utföra en avloppsanläggning och, i andra hand, att hans ansökan om tillstånd skall bifallas. Han har också yrkat undanröjande av underinstansernas föreläggande om skyldighet för honom att ansluta fastigheten till det allmänna avloppsnätet.

Miljö- och byggnadsnämnden har bestritt ändring.

Miljööverdomstolen har med stöd av 23 kap. 6 § första stycket första meningen miljöbalken avgjort målet utan huvudförhandling.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har i Miljööverdomstolen åberopat i huvudsak samma omständigheter och utredning som vid miljödomstolen, dock med följande tillägg.

GL har anfört att hans avloppslösning, jämförd med den kommunala, är mer förenlig med miljöbalkens kretsloppstänkande. Han har åberopat intyg från hyresgäster på fastigheten till stöd för att den utförda avloppsanläggningen inte ger upphov till luktproblem eller andra olägenheter.

Nämnden har yttrat följande. Kravet på va-anslutning är miljömässigt motiverat utan att vara ekonomiskt orimligt. Ett Biovac-verk kräver regelbunden tillsyn och kontroll av kunnig personal för att fungera optimalt. Enligt miljökontorets uppgifter har GL inget serviceavtal med Biovacuum Sverige AB. Vitesbeloppet är rimligt med hänsyn till kostnaderna för anslutning till kommunens avloppsnät, ca 300 000 kr.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Miljööverdomstolen konstaterar att det finns behov av att ansluta GLs fastighet till det kommunala avloppsnätet. Det finns ingen utredning som ger stöd för att ett sådant krav skulle vara förenat med orimliga kostnader för honom. Miljööverdomstolen delar därför bedömningen att det finns fog för att förelägga GL om sådan anslutning. Miljööverdomstolen gör samma bedömning som miljödomstolen också i tillståndsfrågan.

Med hänsyn till den samlade tidsutdräkten framstår det som angeläget att föreläggandet verkligen följs. Det har därför varit påkallat att förena föreläggandet med vite.

Enligt 3 § lag (1985:206) om viten skall, när vite föreläggs, det fastställas till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom att följa det föreläggande som är förenat med vite.

I motivuttalanden till lagrummet anförde departementschefen följande (NJA II 1985 s 110 ff.). Av regeln följer att vitesbeloppet i första hand skall bestämmas till en sådan storlek att det kan antas bryta eventuellt motstånd hos adressaten mot att följa föreläggandet. Tidigare ådagalagd tredska kan härvid vara av betydelse. Myndigheten bör också ta hänsyn till vad som kan vara känt om adressatens förmögenhetsförhållanden liksom i förekommande fall till värdet av det föremål som avses med föreläggandet och till samhällsintresset av att föreläggandet vinner efterrättelse. – Särskilt när fråga är om ett föreläggande som riktar sig till någon i egenskap av ägare till fastighet eller annan egendom faller det sig vidare naturligt att vitet bestäms så att beloppet inte understiger kostnaden för den förelagda åtgärden eller den vinst eller besparing som en adressat normalt kan antas göra genom att inte efterkomma föreläggandet. Adressaten bör ju finna det mera ekonomiskt fördelaktigt att följa föreläggandet än att betala vitet, om vitesföreläggandet skall ha önskvärd effekt.

I detta fall har parterna angett förhållandevis få hållpunkter för en bedömning av vitesbeloppets storlek. Ett vitesbelopp om 250 000 kr framstår dock som högt i sammanhanget. Att döma av nämndens yttrande har vitesbeloppet ställts i relation till kostnaderna för att utföra den förelagda åtgärden. Den bakomliggande tanken synes då vara att det inte får löna sig för adressaten att sätta sig över föreläggandet av rent ekonomiska orsaker. Detta är även enligt Miljööverdomstolens mening en omständighet som skall vägas in i bedömningen, ett synsätt som också får ett visst stöd av lagens motiv. Detta kan dock inte vara ensamt avgörande och något omedelbart samband mellan kostnaden och vitesbeloppet kan inte anses råda. Om adressaten sätter sig över föreläggandet och förpliktas att betala vitet, innebär det ju inte att han för framtiden är löst från den skyldighet som föreläggandet avser. Det finns i stället möjlighet att utfärda ytterligare föreläggande vid förhöjt vite, låt vara att ett sådant förfarande kan orsaka ytterligare tidsutdräkt.

Mot den bakgrunden och vid en samlad bedömning av omständigheterna i detta fall, anser Miljööverdomstolen att vitesbeloppet skall bestämmas till 75 000 kr.

Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsrådet Gudmund Toijer, miljörådet Sven Bengtsson, hovrättsrådet Henrik Runeson, referent, och hovrättsassessorn Charlotte Håkansson. Enhälligt.

______________________________

BILAGA

STOCKHOLMS TINGSRÄTTS, MILJÖDOMSTOLEN, DOM

KLAGANDE

GL

Ombud:

Advokaten CC

MOTPART

Miljö- och byggnadsnämnden i Ekerö kommun

Box 205

178 23 EKERÖ

ÖVERKLAGAT BESLUT

Länsstyrelsens i Stockholms län beslut den 15 januari 2001, beteckning 18412-99-51046 och 18412-99-56426, se bilaga 1

SAKEN

Föreläggande för fastighetsägare att ansluta fastighet till kommunalt va-nät m.m.

DOMSLUT

Miljödomstolen ändrar länsstyrelsens båda beslut endast på så sätt att föreläggandet vid utsatt vite skall ha fullgjorts senast tio månader från delfåendet av denna dom.

______________________________________________

BAKGRUND

Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Ekerö kommun avslog den 8 september 1999 GLs ansökan om tillstånd att få utföra en avloppsanläggning på hans fastighet Ekerö Drottningholm X:X. Nämnden förelade därefter den 27 oktober 1999 GL att vid vite om 250 000 kr tillse att avlopp från fastigheten anslöts till det allmänna avloppsnätet senast sex månader efter delfåendet av beslutet. GL överklagade dessa beslut till länsstyrelsen, som avslog hans överklagande.

YRKANDEN M.M.

GL har överklagat länsstyrelsens beslut och yrkat dels att hans ansökan om tillstånd att utföra en avloppsanläggning med reningsverk på fastigheten skall bifallas och dels att miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut förenat med vitesföreläggande angående tvångsanslutning till det kommunala avloppsnätet skall upphävas.

Miljö- och byggnadsnämnden har avstyrkt bifall till överklagandet.

Till stöd för sin talan har GL anfört i huvudsak följande. Den installation (BIOVAC-anläggning) som utförts på fastigheten har inte medfört något "inrättande" av avloppsanläggning. En godkänd avloppsanläggning har sedan länge funnits på fastigheten och GLs åtgärder har endast medfört komplettering och förbättring. Någon ny avloppsanläggning har inte inrättats. Anläggning som godkänts av hälsovårdsnämnden har funnits på fastigheten i vart fall sedan 1929. GLs åtgärder har medfört en ändring av den redan befintliga anläggningen. Sådana åtgärder är enligt 14 § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd utan anmälan förbjudna endast om åtgärden i fråga kan medföra en väsentlig ändring av avloppsvattnets mängd eller sammansättning. De vidtagna åtgärderna påverkar varken avloppsvattnets mängd eller sammansättning då anläggningen fortfarande används för privatboende och det antal personer som använder anläggningen är konstant. Varken tillstånds- eller anmälningsplikt har således varit aktuell för GLs åtgärder på fastigheten. Det har därför saknats lagligt stöd för det överklagade beslutet. Risk för olägenheter genom den ifrågavarande anläggningen föreligger inte. GL har genom tekniskt sakkunnig påvisat att anläggningen från miljösynpunkt fungerar tillfredsställande och därför bör godkännas. Några konkreta förhållanden som talar för motsatsen föreligger inte. Sådana förhållanden har inte heller gjorts gällande av kommunen. Påståendet om risk för lukt saknar förankring i verkliga förhållanden. Den lukt som påstods förekomma före installationen av BIOVAC-anläggningen, då avloppsanläggningen bestod av endast en slamavskiljande trekammarbrunn, förekommer i vart fall inte idag. Konkreta omständigheter som skulle kunna motivera en tvångsanslutning har alltså inte framförts och det överklagade beslutet saknar således sakligt fog. Det är inte rimligt att GL skall tvingas ansluta sin fastighet till det kommunala avloppsnätet. Efter kontroll av befintliga markförhållanden har GL tvingats konstatera att en relativt omfattande sprängning måste genomföras på fastigheten för att möjliggöra en sådan anslutning. Åtgärderna kommer att föranleda en kostnad som kommer att uppgå till närmare 600 000 kr. Till detta belopp skall läggas de kostnader om 120 000 kr som GL redan haft för installation av den nu befintliga anläggningen. En jämförelse mellan å ena sidan de miljöeffekter som kan undvikas och å andra sidan den betydande förlust som en avstängning av den redan utförda anläggningen skulle innebära, samt den kostnad som skulle åsamkas GL för utförande av den av kommunen föreslagna åtgärden, bör medföra att föreläggandet om tvångsanslutning betraktas som orimligt.

Till stöd för sitt bestridande har kommunen anfört i huvudsak följande. Inget tillstånd har meddelats enligt tidigare lagstiftning för den gamla avloppsanläggningen. Det till överklagandet bifogade protokollet från 1929 och skrivelsen från 1950 handlar uppenbarligen om åtgärder för att i görligaste mån avhjälpa uppenbara sanitära olägenheter. Frågan om tidigare tillstånd meddelats eller inte enligt hälsoskyddslagstiftningen måste betraktas som oväsentlig i och med miljölagstiftningens tillkomst. Kommunal avloppsledning utbyggdes till fastigheten under år 1998. Nämnden anser att avloppsreningsverket som inrättades i maj 1999 är en sådan väsentlig del av den nuvarande avloppsanläggningen att åtgärden är tillståndspliktig enligt miljöbalken. Med hänvisning till Koncessionsnämndens avgörande B 60/94 vidhålles att nämnden har laglig grund och sakligt fog för att meddela föreläggande om anslutning till det allmänna avloppsnätet. Enligt nämndens mening bör kostnaden för anslutning i dagsläget bli högst 300 000 kr inklusive pump och ledningsdragning inom fastigheten.

Såsom skriftlig bevisning har GL särskilt åberopat utlåtande om avloppsanläggningen på fastigheten upprättat den 16 maj 2000 av civilingenjören Lars Alvin, till styrkande av att den ifrågavarande anläggningen fungerar tillfredsställande ur miljösynpunkt. Av detta utlåtande framgår i huvudsak att den befintliga avloppsreningen bedöms uppfylla de krav som normalt ställs på avloppsvatten-behandling från enskilda hushåll samt att den planerade kompletteringen - ytterligare behandling av avloppsvattnet med hjälp av flytväxter - bedöms kommer att förbättra reningen ytterligare till den grad att det behandlade vattnet kan komma att uppnå samma kvalitet vad gäller näringsämnen som gäller för stora kommunala reningsverk.

DOMSKÄL

Miljödomstolen tar inledningsvis upp frågan om möjligheten att förelägga GL vid vite att ansluta sin fastighet till det kommunala va-nätet.

Enligt 2 kap. 3 § miljöbalken gäller att den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Dessa hänsynskrav gäller enligt 2 kap. 7 § miljöbalken i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning skall enligt samma bestämmelse särskilt beaktas nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder. Av 2 kap. 1 § miljöbalken följer att det är den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd som är skyldig att visa att de förpliktelser som följer av 2 kap.miljöbalken iakttas.

26 kap. 9 § miljöbalken föreskriver att tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att miljöbalken samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken skall efterlevas. Enligt samma bestämmelse gäller vidare att mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet inte får tillgripas.

GL har förelagts att ansluta sin fastighet till kommunalt avloppsnät. Avloppsnätet är en allmän va-anläggning enligt definition i 1 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen). Va- lagen innehåller inga regler om skyldighet för fastighetsägare inom anläggningens verksamhetsområde att ansluta fastigheten till anläggningen, utan lagen reglerar i detta sammanhang endast fastighetsägarens brukningsrätt och avgiftsskyldighet (8 och 9 §§ va- lagen). I förarbetena till va-lagen anfördes att regler om faktisk anslutning, som motiverades av intresset att förhindra sanitär olägenhet, hörde hemma i hälsovårdslagstiftningen. Frågan om möjligheten att förelägga fastighetsägare att ansluta fastigheten till allmän va- anläggning har prövats av regeringsrätten i ett mål som avsåg den vid miljöbalkens ikraftträdande upphävda miljöskyddslagen (RÅ 1995 ref 15). Enligt 5 § miljöskyddslagen skulle den som utövade eller ämnade utöva miljöfarlig verksamhet vidtaga de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iakttaga de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kunde fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. Vidare kunde tillsynsmyndigheten meddela ett föreläggande om sådana försiktighetsmått som behövdes för att lagen skulle efterlevas. Regeringsrätten fann i nämnda fall att ett termen försiktighetsmått i miljöskyddslagen var ett vitt begrepp och att det borde anses kunna innefatta även den åtgärden att en fastighetsägare låter ansluta sin fastighet till en allmän va- anläggning.

Miljöbalken omfattar bland andra de verksamheter som reglerades genom miljöskyddslagen. Begreppet försiktighetsmått skall alltjämt betraktas som ett vitt begrepp (se prop. 1997/98:45 del II, s. 15). Enligt miljödomstolens mening kan därför regeringsrättens resonemang i nämnda fall tillämpas även med utgångspunkt i nu aktuella bestämmelser i miljöbalken. Miljö- och byggnadsnämnden har därmed haft lagligt stöd för nu aktuellt föreläggande.

Miljödomstolen instämmer i länsstyrelsens bedömning att den på fastigheten befintliga och tillståndssökta anläggningen, främst med hänsyn till fastighetens läge och dess markförhållanden, kan medföra risk för olägenheter dels för människor och dels för miljön. Den av GL ingivna utredningen om anläggningen samt övrig utredning i målet visar enligt miljödomstolen inte att någon sådan risk inte föreligger. Ett enligt miljödomstolen rimligt försiktighetsmått är vid dessa förhållanden att ansluta fastigheten till den allmänna va-anläggningen, särskilt som utredningen i målet ger vid handen att anslutning kan ske via servis vid fastighetsgränsen. Vid en avvägning mellan å ena sidan det allmännas intresse av att avloppshanteringen på orten genomgående löses via det kommunala va-nätet och å andra sidan de kostnader som GL drabbas av vid en anslutning av hans fastighet till detta nät anser miljödomstolen att allmänhetens intressen i det detta fall får väga tyngst och att de därmed uppkommande kostnaderna för GL inte utgör något hinder för det av kommunen utfärdade föreläggandet. Enligt miljödomstolens mening finns således sakligt fog för föreläggandet och GLs överklagande i denna del skall därmed avslås.

Föreläggandet är förenat med vite. Miljödomstolen finner inte skäl att ändra vitesbeloppets storlek.

Det återstår därefter för miljödomstolen att ta ställning till GLs ansökan om tillstånd att utföra avloppsanläggning på fastigheten. Miljödomstolen, som i och för sig finner att den aktuella avloppsanläggningen är tillståndspliktig, anser att vid ovan redovisade utgång av frågan om föreläggandet om anslutning till det allmänna va- nätet, GLs ansökan om anläggning av avloppsanläggning på fastigheten inte bör bifallas. Hans överklagande skall således även i denna del avslås.

Den skäligen ansedda tid inom vilken föreläggandet skall vara uppfyllt framgår av domslutet.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 2 (TSH-MD 2)

Överklagande ställt till Miljööverdomstolen, Svea hovrätt, skall ha kommit in till miljödomstolen senast den 2 april 2003. Prövningstillstånd krävs.

Olof Roos Bengt Jonsson

I avgörandet, som har fattats efter föredragning av handlingarna i målet, har deltagit tingsfiskalen Olof Roos, ordförande, miljörådet Bengt Jonsson samt sakkunniga ledamöterna Svante Pekkari och Anders Nordstrand. Domen är enhällig.