MÖD 2004:52

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Umeå tingsrätts, miljödomstolen, dom 2002-11-27 i mål nr M 106-02, se bilaga

KLAGANDE

Miljö- och byggnämnden i Gällivare kommun

MOTPART

Eriksson Bil i Gällivare Aktiebolag

Ombud

MM

SAKEN

Miljösanktionsavgift

________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

1. Miljööverdomstolen fastställer miljödomstolens domslut.

2. Eriksson Bil i Gällivare Aktiebolags yrkande om ersättning för rättegångskostnader lämnas utan bifall.

________________________

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Miljö- och byggnämnden har yrkat att Miljööverdomstolen skall upphäva

miljödomstolens dom och fastställa nämndens beslut.

Eriksson Bil i Gällivare Aktiebolag har bestritt ändring och yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Miljööverdomstolen.

Miljööverdomstolen har avgjort målet utan huvudförhandling med stöd av 23 kap. 6 § första stycket första meningen miljöbalken.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Miljö- och byggnämnden

Nämnden har i Miljööverdomstolen åberopat en inspektionsrapport med fotografier och fakturakopia samt anfört i huvudsak följande.

Vid inspektionstillfället stod det behållare med bensintillsats uppställda mitt på golvet i butiken. Och på lagret fanns en stor mängd behållare med bensintillsats för påfyllning. Lackstiften förvarades bakom försäljningsdisken. I samband med inspektionen bekräftade tre personer som arbetade vid försäljningsdisken att de varor som förvarades där var till försäljning till allmänheten. Produkterna saknade kännbar varningsmärkning och erbjöds eller försåldes till allmänheten.

Enligt Kemikalieinspektionens råd och tips för tillsyn skall alla länkar i distributionskedjan som överlåter produkter till allmänheten kunna ställas till svars.

Bolaget

Det är riktigt att bolaget till allmänheten har sålt kemiska produkter som i två fall har saknat farobeteckning, kännbar märkning och varit märkta med felaktig färg på farosymbolen (Renault lackstift och Volvo lackstift/färgpenna) samt i ett fall saknat kännbar varningsmärkning (bensintillsats).

Lackstiften och färgpennorna omfattas inte av bestämmelserna i 3 kap. 4 § kemikalieinspektionens föreskrifter (KIFS 1998:8) om kemiska produkter och biotekniska organismer. Enligt föreskriften skall behållare som innehåller kemiska produkter och som är märkta med farobeteckningen Mycket giftig, Frätande eller Hälsoskadlig vara försedd med kännbar varningsmärkning. Av inspektionsrapporten framgår att lackstiften och färgpennorna saknade farobeteckning. Lackstiften och färgpennorna behövde därför inte vara försedda med kännbar varningsmärkning. Detta följer av legalitetsprincipen inom straffrätten som är i lika hög grad gällande när det gäller systemet med miljösanktionsavgifter (se Miljööverdomstolens dom den 13 maj 2002 i mål 768-01).

Det skulle enligt bolagets mening vara uppenbart oskäligt att besluta om miljösanktionsavgift för behållare med bensintillsats med hänsyn till följande omständigheter.

Enligt 3 kap. 1 § första stycket KIFS 1998:8 skall bestämmelserna tillämpas i första hand av dem som tillverkar produkterna eller för in dem till Sverige, dvs. i det här fallet Volvo Personbilar Sverige AB. Leveranser har alltså skett från ett i landet etablerat företag med ett utvecklat miljötänkande. På grund av detta och då bestämmelserna skall tillämpas i första hand av tillverkaren eller importören, har Eriksson Bil i Gällivare AB haft fog för sitt antagande att behållarna varit märkta enligt gällande föreskrifter.

Bolaget inser att det är olyckligt att saluförda produkter i tre fall har saknat kännbar varningsmärkning. Genom att vända sig till Volvo Personbilar Sverige AB har bolaget emellertid gjort vad det kunnat för att åtgärda problemet. Leverantören har i sin tur vidtagit åtgärder avseende sina leveranser till återförsäljare och har även tagit fram en utbildning om saluföring och hantering av kemiska produkter. Utbildningen är riktad till berörd personal bland återförsäljare.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Målet i sak

Miljösanktionsavgift skall betalas av en näringsidkare som vid bedrivande av näringsverksamhet åsidosätter föreskrifter som har meddelats med stöd av miljöbalken (30 kap. 1 § första stycket 1 balken). Avgift skall betalas bl.a. av en näringsidkare som erbjuder eller säljer kemiska produkter i behållare som saknar föreskriven kännbar varningsmärkning och därmed överträder 3 kap. 1 och 4 §§ Kemikalieinspektionens föreskrifter (KIFS 1998:8) om kemiska produkter och biotekniska organismer (förordningen [1998:950] om miljösanktionsavgifter, bilagan, punkt 5.4).

Enligt Kemikalieinspektionens föreskrifter skall behållare vara försedda med kännbar varningsmärkning, när hälso- och miljöfarliga kemiska produkter släpps ut på marknaden. Bestämmelsen om sådan märkning gäller i yrkesmässig verksamhet och skall ”i första hand” tillämpas av dem som tillverkar eller för in produkterna i Sverige.

Det är ostridigt att Eriksson Bil i Gällivare AB till allmänheten har sålt behållare med kemiska produkter som har saknat föreskriven kännbar varningsmärkning. Den fråga Miljööverdomstolen har att ta ställning till är därför om en miljösanktionsavgift kan tas ut av bolaget för detta.

Den legalitetsprincip som gäller på straffrättens område gör sig i lika hög grad gällande i ett system med miljösanktionsavgifter. Föreskrifter som omfattas av sanktionssystemet måste därför vara så klart utformade att det inte kan uppstå någon tvekan om vem som är ansvarig eller under vilka förutsättningar ansvar inträder.

Enligt sin ordalydelse skall bestämmelserna om bl.a. kännbar varningsmärkning tillämpas ”i första hand” av den som tillverkar eller importerar kemiska produkter. Däremot går det inte att läsa ut av bestämmelserna om också detaljister – som i ett senare led tar befattning med produkterna – har någon form av sekundärt ansvar för märkningen eller i vilka situationer ett sådant ansvar skulle kunna aktualiseras. Ordalydelsen ger inte stöd för att lägga ansvaret på någon annan än tillverkaren och importören. Ändamålsskäl talar också för att det är just tillverkaren och importören som skall svara för märkningen. Det framstår således som angeläget att varningsmärkningen görs på ett så tidigt stadium som möjligt.

Miljööverdomstolen kommer fram till att det i vart fall saknas otvetydigt stöd i författning för att det legat på Eriksson Bil i Gällivare AB en skyldighet att förse behållare som innehåller kemiska produkter med kännbar varningsmärkning. Därmed finns det inte grund för att ta ut någon miljösanktionsavgift av bolaget. Överklagandet skall avslås och miljödomstolens domslut följaktligen stå fast.

Rättegångskostnader

En part åläggs som regel inte skyldighet att ersätta motparten för rättegångskostnader i ett mål i vilket förvaltningsprocesslagen tillämpas. Och någon möjlighet att få ersättning av allmänna medel för ombudskostnader ges inte enligt den lagen. Bolagets yrkande om ersättning skall därför avslås.

Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Gudmund Toijer, referent, Henrik Runeson och Lars Dirke samt hovrättsassessorn Inge Karlström. Enhälligt.

___________________________

BILAGA

UMEÅ TINGSRÄTTS, MILJÖDOMSTOLEN, DOM

ÖVERKLAGAT BESLUT

Miljö- och byggnämndens i Gällivare kommun beslut den 22 augusti 2002, § 254;

se bilaga 1

KLAGANDEN

Eriksson Bil i Gällivare Aktiebolag, 556082-9029, Box 809, 982 28 GÄLLIVARE

MOTPART

Miljö- och byggnämnden, Gällivare kommun, 982 81 GÄLLIVARE

SAKEN

Miljösanktionsavgift

DOMSLUT