MÖD 2007:23

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Växjö tingsrätts, miljödomstolen, dom den 16 juni 2006 i mål nr M 73-06, se bilaga

KLAGANDE

Södra Cell AB

351 89 Växjö

Ombud: chefsjuristen M.F.

MOTPART

Länsstyrelsen i Kalmar län

391 86 Kalmar

SAKEN

Föreläggande om upptagning av avloppstub

___________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Miljööverdomstolen undanröjer såväl miljödomstolens dom som Länsstyrelsens i Kalmar län beslut den 20 december 2005, dnr 535-5734-04.

___________________

YRKANDEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Södra Cell AB (bolaget) har yrkat att Miljööverdomstolen skall undanröja Länsstyrelsens i Kalmar län beslut den 20 december 2005.

Länsstyrelsen i Kalmar län har bestritt ändring.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Bolaget

Detta mål är av stor principiell betydelse för svensk tillverkningsindustri. Orsaken till detta är att vid flertalet industrier, eller i deras verksamhetsområden, finns processutrustning som inte just för tillfället används, och som eventuellt skulle kunna komma till användning på sikt. Det finns också utrustning som rimligtvis aldrig kommer att komma till användning. Skall en sådan utrustning tas bort och i så fall när? För det första måste göras en bedömning om bara det faktum att utrustningen finns kvar på platsen kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön (miljöbalken 2 kap. 3 §). I så fall skall åtgärder vidtas om det inte kan anses orimligt. Härvid skall särskilt beaktas nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder (miljöbalken 2 kap. 7 §).

Kan det faktum att den gamla trätuben, som går från bolagets anläggning Södra Cell Mönsterås vid Kalmarsund och ca 5 km ut i sundet, ligger kvar innebära skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön?

I ett yttrande av professor T.T. framgår bland annat följande; ”Virke som ligger helt under vattenytan vid Sveriges ostkust kan således inte angripas av vare sig borrmusslor eller rötsvampar. Däremot angrips virket av bakterier.” Av samma yttrande framgår att detta tar mycket lång tid. Regalskeppet Vasa visade inga tecken på nedbrytning av bakterier efter 333 år på havets botten.

Enligt ett ingivet yttrande av Boxholm Produktion AB framgår att om trätuben inspekteras regelbundet avseende eventuell korrosion av band, och om så är fallet åtgärder vidtas för att rätta till tuben, kan trätuben ligga kvar utan påverkan på omgivningen. Kostnaderna för inspektioner och eventuella åtgärder bedöms som marginella.

Skanska Sverige AB har i yttrande framhållit att trätuben inledningsvis ligger till 100 % täckt av bottenmassor och från ca 1 600 m till slutet ca 5 000 m är täckt till 40-50 % av bottenmassor. Tuben bedöms väl fixerad.

Den gamla trätuben och den nya ligger nära varandra på havets botten och markeringar finns vid havsytan som visar tubernas läge.

Även om Miljööverdomstolen skulle komma fram till att det föreligger en risk för människors hälsa eller miljön, skall en skälighetsbedömning enligt miljöbalken 2 kap. 7 § göras. Vid en sådan bedömning skall bland annat nyttan av skyddsåtgärder bedömas. Vid en sådan bedömning måste man rimligtvis också beakta miljökonsekvenserna av ett borttagande av trätuben.

En sådan analys har utförts av Hifab AB, Envipro Miljöteknik. Analysen, ”Miljöekonomisk konsekvensanalys i samband med bärgning av gammal utsläppstub från Södra Cell Mönsterås” åberopas i målet.

Miljödomstolen har i sina domskäl anfört att den gamla tubledningen utgör en potentiell miljöfara och att den därför bör tas upp i sin helhet. Vidare har miljödomstolen framhållit att det finns en risk att tubledningen sammanfaller och att virket sprider sig i Kalmarsund till skada för fiskeredskap och båttrafiken. Den utredning som Envipro Miljöteknik gjort visar att risker i de berörda avseendena inte föreligger.

Envipro Miljötekniks utredning visar också att det inte finns några ökade samhällsekonomiska kostnader med att låta tubledningen ligga kvar och inte heller någon samhällsekonomisk nytta med att bärga tubledningen.

I valet mellan alternativen att bärga tubledningen eller låta den ligga kvar (0-alternativet) konstaterar Envipro Miljöteknik att väljer man det första alternativet, uppstår endast samhällsekonomiska miljökostnader.

Även om man vid en bedömning skulle komma fram till att en bärgning av tubledningen är skälig på någon grund skall detta också ställas mot kostnaderna för ett upptagande och omhändertagande av ledningen. Enbart själva bärgningen har beräknats kosta ca 7,5 miljoner kr vartill kommer kostnader i samband med återvinning/återanvändning.

Bolaget kan inte finna annat än att låta tubledningen ligga kvar inte medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön och att ett upptagande av tubledningen inte kan försvaras mot bakgrund av såväl de samhällsekonomiska kostnaderna som de direkta kostnaderna för detta.

Miljödomstolen synes vara av den uppfattning att bolaget ej har tillstånd till den gamla tuben. Bolagets uppfattning är att det finns ett tillstånd från 1957, och att någon ändring i detta tillstånd inte föreligger. Miljödomstolen har vidare gjort den bedömningen att avfallsfrågan inte är relevant i målet. Bolaget väljer därför att, om den frågan ändå blir aktuell, endast hänvisa till vad som tidigare framförts av bolaget i målet.

Länsstyrelsen

I den av bolaget åberopade rapporten redogör man för ett övergripande samhällsekonomiskt perspektiv för nyttan att ta upp en utrangerad avloppstub mot de samhällsekonomiska kostnader som detta innebär. Rapporten i sig innebär inte ett ändrat ställningstagande från länsstyrelsens sida. I avsnittet 4 Miljöekonomisk konsekvensanalys anges att kostnadsberäkningarna bygger på två alternativ där nollalternativet är att trätuben får ligga kvar i nuvarande läge för all framtid och alternativt att den får tas upp när det är dags att sanera fabriken efter det att verksamheten har upphört. Länsstyrelsen anser att de alternativ som nu kan bedömas och ska prövas är det s.k. nollalternativet och ett alternativ om upptagning av trätuben i enlighet med länsstyrelsens föreläggande.

Länsstyrelsen anser fortfarande att det är bättre att ta upp trätuben nu än i en avlägsen framtid då skador kan ha uppkommit på den och den är mera svårbärgad. De kraftiga strömningsförhållandena i Kalmarsund, där bottnarna i hela sundet består av transport- och erosionsbottnar, anser länsstyrelsen utgör en risk för att virke från en raserad trätub kan komma att driva iväg längs med bottnarna och spridas med strömmar över stora områden. Den kan då innebära en miljöfara för fiskare, försvårande av fiskets bedrivande samt problem för båtliv och strandliv. Bärgningskostnaderna för trätuben någon gång i framtiden kan också bli avsevärt större om kravet då blir att allt kringspritt trävirke ska bärgas. Det är inte heller klarlagt om virket i sig innehåller ämnen som inte skall spridas till miljön.

Bolaget hävdar att det inte finns några ökade samhällskostnader med att låta trätuben ligga kvar och inte heller någon samhällsekonomisk nytta med att bärga trätuben. Som anförs i stycket ovanför, bedömer länsstyrelsen risken för spridning med strömmar i Kalmarsund som stor, och att därför bolagets slutsats inte stämmer med länsstyrelsens uppfattning. Det kan innebära ökade samhällskostnader om trätuben får ligga kvar och orsaka besvär för fiskare m.fl. om virket driver omkring. Därmed skulle en upptagning av trätuben också innebära en större samhällsekonomisk nytta.

Länsstyrelsen har samma inställning som tidigare att bolaget inte har något tillstånd för den nu uttjänta trätuben och att denna därmed är ett avfall enligt definitionerna i miljöbalken. Generellt anser länsstyrelsen att ledningar och anläggningar skall återställas eller tas bort när de inte längre har någon användning om de kan innebära miljöpåverkan och störningar för andra intressen.

REMISSYTTRANDEN

Naturvårdsverket

Naturvårdsverket kan - sammanfattningsvis - inte finna att de föroreningsmängder som finns i slam i tuben i sig innebär att ett upptagande av tuben skulle vara att föredra framför att låta tuben ligga kvar. Verket anser att det inte finns underlag för att ta ställning till om det finns skäl för att ta upp tuben pga. föroreningar i själva trävirket.

Om hela kostnaden för bärgning och återvinning jämförs med nyttan av att återvinna och återanvända materialet från tubanläggningen kan verket inte finna att det är rimligt att tuben tas upp enbart av detta skäl.

Fiskeriverket

Rimligen bör intentionen vara att utrustning från avslutade verksamheter (i synnerhet i strand och vattenmiljöer) tas bort och områdena där de funnits återställs.

I det här fallet bedömer Fiskeriverket att påverkan på fisket är begränsad så länge den gamla avloppstuben ligger kvar intakt på/i botten. Tillgängligheten för fiske bedöms inte påverkas märkbart då den nya och den gamla avloppstuben i princip ligger intill varandra.

Negativa effekter skulle, om avloppstuben inte hålls intakt, på grund av eventuell virkesspridning, kunna uppstå för bland annat fiske med fasta ålbottengarn. Stora delar av området är strömutsatt, och starka strömmar kan förflytta både stock och sten.

Miljönämnden i Mönsterås kommun

För avfall som genererats från industriell verksamhet föreligger generellt klara ansvarsregler om borttagande m.m. i miljöbalken. Skillnader mellan föroreningar på land eller i vatten torde i lagens mening inte finnas.

Miljönämnden anser att bolagets gamla trätub med tillhörande slam bör bedömas som ett avfall och kan därmed utgöra en allvarlig miljörisk om det får ligga kvar. Miljönyttan av att lämna tubledningen orörd kan inte ses varför den bör tas bort. Vid upptagning av trätuben är det av stor vikt att det sker med känd teknik, vid rätt tidpunkt och rätt temperatur för att minimera eventuella problem med grumling och spridning av förorenat slam.

Mönsterås kommun arbetar aktivt med åtgärder för att förbättra kommunens kustmiljö. Tubområdet är beläget inom vattenområden med höga naturvärden för bl a fiskrekrytering, Natura 2000 och fågelskydd. Ett upptag och sanering kan därför ses som ett viktigt bidrag till det långsiktiga kustvattenarbetet. Nämnden tar dock inte ställning till skäligheten i de kostnader som ett upptag och omhändertagande av ledningen medför.

BOLAGETS SVAR PÅ REMISSYTTRANDENA

Fiskeriverket har i sitt yttrande framfört att påverkan på fisket är begränsat så länge den gamla avloppstuben ligger kvar intakt på/i botten. Vidare anförs att tillgängligheten för fiske bedöms inte heller påverkas märkbart, då den nya och den gamla avloppstuben i princip ligger intill varandra. Bolagets uppfattning är att avloppstuben kommer att hållas intakt och därför uppstår inga negativa effekter. Ur fiskesynvinkel finns det därför inga skäl till att inte låta trätuben ligga kvar tills vidare.

Naturvårdsverket har i sitt yttrande framfört att man inte har underlag för att bedöma frågor beträffande föroreningar i tubens trävirke. Bolaget har därför låtit Hifab AB, Envipro Miljöteknik, kommentera Naturvårdsverkets synpunkter i denna del. Sammanfattningsvis framhåller Envipro Miljöteknik att med stöd av genomförda analyser, och intyg från leverantören av tubens material, går det att konstatera att tubens trävirke inte innehåller några föroreningar som ger skäl till att ta upp tuben.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Länsstyrelsens föreläggande om skyldighet för bolaget att ta upp den uttjänta tubledningen har meddelats med stöd av bl.a. 26 kap. 9 § första stycket miljöbalken. Enligt tredje stycket i samma paragraf får ett föreläggande inte begränsa ett beslut eller en dom om tillstånd i ansökningsmål som har rättskraft enligt 24 kap. 1 § balken.

Bolaget hävdar att det genom domen den 15 februari 1957 har ett gällande tillstånd för den gamla avloppstuben. Länsstyrelsen å sin sida gör gällande att avloppstuben inte omfattas av något tillstånd eftersom den inte längre tjänar sitt ursprungliga syfte. Enligt länsstyrelsen skall den gamla avloppstuben därför betraktas som ett avfall. Enligt miljödomstolen utgör 1957 års tillstånd inget formellt hinder för länsstyrelsen att ingripa med det aktuella föreläggandet då den gamla tubledningen inte längre används för sitt förutsatta ändamål (domen s. 9).

Miljööverdomstolen gör följande bedömning. Av 5 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken följer att det tillstånd att bibehålla tubledningen som givits i 1957 års dom skall fortsätta att gälla efter balkens ikraftträdande och att tillståndet skall anses ha meddelats med stöd av bestämmelser i balken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. Den omständigheten att tuben nu inte används för sitt ändamål kan enligt Miljööverdomstolen inte begränsa den rättskraft som tillkommer domen enligt 24 kap. 1 § miljöbalken. Det aktuella föreläggandet strider därför mot bestämmelsen i 26 kap. 9 § tredje stycket i balken. Då föreläggandet således inte är lagligen grundat skall såväl länsstyrelsens beslut som miljödomstolens dom undanröjas.

I detta sammanhang vill Miljööverdomstolen framhålla att länsstyrelsen har möjlighet att vid miljödomstolen ansöka om återkallelse av 1957 års tillstånd med åberopande av 24 kap. 3 § miljöbalken. Vid prövning av en sådan ansökan skall bl.a. en rimlighetsavvägning enligt 2 kap. 7 § balken göras. Därvid har parterna självfallet möjlighet att åberopa den utredning som förebragts i detta mål rörande dels de risker för människors hälsa och miljön som kan uppkomma genom att tuben får ligga kvar, dels kostnaderna för att ta upp tuben.

Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsrådet Henrik Runeson, miljörådet Anna- Lena Rosengardten, f.d. hovrättsrådet Arne Kardell, referent, och tf. hovrättsassessorn David Törngren. Enhälligt.

______________________________

BILAGA

VÄXJÖ TINGSRÄTTS, MILJÖDOMSTOLEN, DOM

KLAGANDE

Södra Cell AB, 351 89 VÄXJÖ

Ombud: Chefsjuristen M.F.

MOTPART

Länsstyrelsen i Kalmar län, 391 86 KALMAR

ÖVERKLAGAT BESLUT

Länsstyrelsen i Kalmar läns beslut den 20 december 2005, dnr 535-5734-04, se bilaga 1

SAKEN

Föreläggande om upptagning av avloppstub

_________________

DOMSLUT

Miljödomstolen gör ingen annan ändring i det överklagade beslutet än att flytta fram tidpunkten, då den förelagda åtgärden senast skall vara utförd, till den 31 oktober 2007. Domen skall delges bolaget genom tillsynsmyndighetens försorg.

BAKGRUND

I en av dåvarande Söderbygdens vattendomstol meddelad dom den 15 februari 1957 i mål AD 110/1955 erhöll Skogsägarnas Cellulosa AB, numera Södra Cell AB, tillstånd att framdra och bibehålla en tubledning med diametern 1 000 mm i vattenområde utanför Mönsterås. Tubledningen uppfördes år 1958.

Dåvarande Vattendomstolen vid Växjö tingsrätt lämnade i dom den 26 maj 1993 (DVA 30/1993, mål nr VA 67/1992) Södra Cell AB tillstånd att bland annat anlägga och bibehålla en ny tubledning för avloppsvatten från Mönsterås Bruk jämte tillhörande svallkammare och att bortta den befintliga tubledningen på de avsnitt där den ersätts med den nya. De medgivna arbetena skulle, vid risk att tillståndet annars förföll, vara fullbordade senast den 13 november 1997. Om tillståndet i den del som avsåg utrivning av befintlig tubledning inte skulle ha utnyttjats före utgången av denna tid medförde detta dock inte att tillståndet i övriga delar förföll. Bestämmelser om förlängning av arbetstiden fanns i dåvarande 15 kap. 2 § andra stycket vattenlagen, som i dag har sin motsvarighet i 24 kap. 2 § miljöbalken. Av bolagets ansökan framgick att den nya tubledningen skulle förläggas i anslutning till den befintliga trätuben och att den nya ledningen skulle anslutas till den befintliga diffusorn, som sålunda skulle utnyttjas som hittills. Det var vid ansökningstillfället oklart beträffande om och när den befintliga tuben skulle tas bort. Av domskälen framgår bl.a. följande: Med hänsyn till att begärt borttagande av befintlig tubledning är ett i förhållande till ansökan i övrigt helt fristående företag bör ett underlåtande att utnyttja tillståndet till borttagande av befintlig ledning inte medföra att tillståndet även i övriga delar förfaller.

Dåvarande Vattendomstolen vid Växjö tingsrätt förordnade i dom den 9 juli 1997 (VA 15/97) att arbetena skulle vara fullbordade senast den 12 november 2002. Som skäl för en förlängning av arbetstiden anförde bolaget då följande:

Ansökan om tillståndsprövning enligt vattenlagen 1992 var föranledd av produktionsökning och man var då osäker på om den gamla tuben skulle klara de ökade vattenflödena från bruket. Utbyggnaden av bruket är nu genomförd och den högre produktionskapaciteten har i princip tagits i bruk fullt ut. Det har under hand visat sig att tubledningen för närvarande klarar de flöden som faller från bruket. I dagsläget har det därför inte funnits skäl att ersätta befintlig tubledning med en ny sådan. Bolaget räknar dock med att byte av tubledning kommer att bli aktuell under de närmaste åren, varför det är erforderligt med en förlängning av den i 1993 års tillståndsdom föreskrivna arbetstiden.

YRKANDE M.M.

Södra Cell AB har yrkat att Miljödomstolen undanröjer Länsstyrelsens beslut i sin helhet. I den mån laga kraft vunnet beslut inte föreligger den 30 juni 2007 har bolaget yrkat att domstolen upphäver Länsstyrelsens beslut om vite.

Som grund för överklagandet åberopar bolaget att det inte anser att den gamla tubledningen utgör avfall, att den inte påverkar människors hälsa eller miljön samt att bolaget enligt vattendom har tillstånd till tubledningen.

Bolaget har till stöd för överklagandet i övrigt anfört följande.

Tillståndsfrågor

Bolaget, med tidigare namn Skogsägarnas Cellulosa AB, erhöll genom vattendom den 15 februari 1957, AD 110/1955, tillstånd att framdra och bibehålla tubledning, ca 5 000 m, i ett vattenområde utanför bolagets pappersmassaanläggning i Mönsterås. Tubledningen i trä uppfördes 1958.

Efter ansökan hos vattendomstolen i Växjö erhöll bolaget, genom dom den 26 maj 1993, VA 67/1992, tillstånd att anlägga och bibehålla en ny tubledning i Kalmarsund för avloppsvatten från pappersmassaindustrin i Mönsterås samt att bortta den befintliga tuben på de avsnitt där den ersätts med den nya tuben. Av denna dom framgår bland annat att den nya tubledningen läggs i anslutning till den befintliga samt att det är oklart om, och när, den befintliga tuben skall tas bort. Av domskälen, sidan 8, framgår också att ”Med hänsyn till att begärt borttagande av befintlig tubledning är ett i förhållande till ansökan i övrigt ett helt fristående företag bör ett underlåtande att utnyttja tillståndet till borttagande av befintlig ledning inte medföra att tillståndet även i övriga delar förfaller”.

Genom dom den 9 juli 1997, VA 15/97, föreskrev vattendomstolen i Växjö att arbetet för anläggande av ny tub, och eventuellt borttagande av den gamla tuben, skall vara fullbordat senast den 12 november 2002. Bolaget har inom denna föreskrivna tid installerat ny tub. Den gamla tuben har inte borttagits.

Ovanstående visar att bolaget har ett gällande tillstånd för den gamla avloppstuben samt att något tillstånd att ta bort denna tub inte föreligger, eftersom tiden för en sådan åtgärd löpt ut.

Avfallsfrågan

Länsstyrelsen anser att den gamla tuben nu är ett avfall med hänvisning till 15 kap. 1 § miljöbalken. Huvudskälet till Länsstyrelsens uppfattning är att tuben kommer att få sådana brister, att den inte längre håller ihop och därigenom blir ett avfall.

Bolaget är av den uppfattningen att tuben inte är uttjänt, och att den därför inte skall betraktas som ett avfall. Länsstyrelsen skriver i sitt beslut att tuben blir ett avfall först när den får sådana brister att den inte längre håller ihop. Eftersom tuben håller ihop är den mot bakgrund av vad Länsstyrelsen framför inte att betrakta som ett avfall. Det är inte heller uppenbart att tuben på sikt kommer att sönderfalla. Bolaget har låtit tubtillverkaren Boxholm Produktion AB avge ett utlåtande i ärendet, som bifogas överklagandet. Av detta framgår att, om tuben inspekteras regelbundet, kan tuben ligga kvar i vart fall till dess plaströret (den nya tuben) har tjänat ut. Vidare har bolaget låtit Xylem AB och Skanska Sverige AB komma med utlåtanden i ärendet, som bifogas överklagandet som särskilda bilagor. Xylem framhåller i sitt yttrande att trätuben från Mönsterås skulle kunna ligga intakt ytterligare minst 300 till 400 år. Skanska har efter besiktning konstaterat att trätuben ligger väl fixerad i bottenmassorna.

Bolaget kommer därför till den slutsatsen att tuben inte har, eller kommer att få sådana brister, att den övergår till att bli ett avfall som kan komma att påverka miljön.

Om tuben, trots vad som ovan framförts, skall betraktas som ett avfall, skall avfall hanteras på ett hälso- och miljömässigt godtagbart sätt enligt 15 kap. 5 a § miljöbalken. En tillsynsmyndighet får inte heller enligt proportionalitetsprincipen i 26 kap. 9 § miljöbalken tillgripa mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet. Bolaget anser att det är bättre från miljösynpunkt att tuben får ligga kvar och att tubens status säkerställs genom inspektioner.

Hinder för fisket

Länsstyrelsen har också påstått att hinder för fisket föreligger. Den nya och den gamla tuben ligger mycket nära varandra. Tubernas placering är markerat på sjökort och dessutom markerade genom bojar. Bolaget anser att något utökat hinder för fisket inte föreligger om det finns en eller två tuber.

Resursfrågan

Enligt miljöbalken skall miljöfrågorna på ett rimligt sätt bland annat vägas mot kostnaden och samhällsnyttan. Enligt bolagets uppfattning är det inte samhällsekonomiskt försvarbart att lägga avsevärda resurser på att ta upp den gamla trätuben, särskilt som det i princip inte finns några miljöskäl till detta. Tuben bör därför ligga kvar och tas upp först i samband med att den nya tuben tas ur drift. Länsstyrelsen i Kalmar län har avstyrkt bifall till överklagandet och anfört följande.

Tillståndsfrågan

När det gäller tillståndsfrågan kvarstår Länsstyrelsens bedömning enligt föreläggandet från den 20 december 2005 att den gamla tubledningen inte längre tjänar sitt syfte och att den därför inte längre har något tillstånd. Bolaget är därför skyldigt att ansöka om lagligförklaring för att få ha kvar tubledningen.

I det fall domstolen anser att tillstånd för två tubledningar finns men att arbetstiden för utrivning av tubledningen löpt ut anser Länsstyrelsen att bolaget är skyldigt att ansöka om ny arbetstid för utrivning av densamma och att villkor i så fall ställs på att tubledningen skall vara utriven inom viss tid.

Avfallsfrågan

Enligt implementerade EG-direktiv i 15 kap. 1 § miljöbalken så definieras avfall som varje föremål, ämne eller substans som ingår i en avfallskategori och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med. I bilaga 1 till avfallsförordningen (2001:1063) och § 3 framgår det att tubledningen ingår i en avfallskategori benämnd Q3 Produkter för vilka tiden för användning har löpt ut. Tubledningen med innehåll av slam kan också hänföras till typ av avfall enligt bilaga 2 till ovan nämnda förordning - 030311 och 030399.

Hinder för fisket

Så länge tubledningen finns kvar intakt och så länge den nya tubledningen är i drift är den inget större problem för det kustnära fisket. Men i och med att stålbanden kommer att korrodera bort med tiden kan det uppkomma skador som är oväntade oavsett inspektioner och som då orsakar olägenheter på omgivande bottnar och vattenområden.

Tubledningen befinner sig till stor del på enskilt vatten och markägare/fiskevattenägare kan ha synpunkter på att tubledningen får ligga kvar. Ursprungligen har frågan tagits upp av mark- och fiskeintressena som ställt frågan om när den gamla tubledningen skall tas upp. De anser att en tubledning i förfall kan utgöra hinder för verksamhet på deras fastigheter.

Resursfrågan

Bolaget anför att det från resurssynpunkt skulle vara lämpligare att ta upp tubledningen i samband med att den nya tuben tas ur drift. Länsstyrelsen anser dock att det inte kan vara någon större fördel att ta upp den gamla delen i ett senare skede eftersom tubmaterialen är helt olika. En nackdel är att stålbanden kring trätuben är i sämre skick i framtiden vilket innebär ett svårare och dyrare arbete att ta upp den. En satsning på att underhålla tubledningen till dess den nya tuben tas ur bruk förefaller vara ett onödigt och dyrbart förfarande.

Länsstyrelsen anser därför att det finns ett ansvar att ta bort delar av en industrianläggning som inte längre kan användas på ett avsett vis och som man inte heller avser att använda igen.

Miljömål

Beträffande miljömålen har riksdagen uttalat att miljökvalitetsmålen skall nås inom en generation och bland annat beslutat att halterna av naturfrämmande ämnen i miljön är nära noll, att förorenade områden är undersökta och vid behov åtgärdade (Giftfri miljö), att kust och skärgård skall ha en hög grad av biologisk mångfald (Hav i balans), att mark och vattenområden är fria från gifter, skadliga ämnen och andra föroreningar, att den totala mängden avfall och avfallets farlighet minskar (God bebyggd miljö).

I enlighet med miljömålen anser Länsstyrelsen att åtgärder krävs för att ta upp den gamla, ej använda, tubledningen för att inte åtgärden skall skjutas över på nästa generation, utan åtgärdas nu när frågeställningen aktualiserats. Länsstyrelsen anser för övrigt att vattendomen redan reglerat borttagandet (Mål VA 67/1992 ”och dels borttaga den befintliga tubledningen på de avsnitt där den ersätts med den nya”).

Södra Cell AB har anfört följande.

Tillståndsfrågan

Bolaget är av den uppfattningen att man har ett gällande tillstånd. Enligt bolagets uppfattning kan det inte uteslutas att trätuben skulle kunna komma till användning på nytt.

Avfallsfrågan

Enligt bolagets uppfattning kan det inte uteslutas att trätuben skulle kunna komma till användning på nytt.

Hinder för fisket

Den gamla tuben och den nya tuben ligger nära varandra. Förutsatt att den gamla tuben underhålls - vilket är avsikten - kommer det förhållandet att den gamla tuben ligger kvar inte innebära några ytterligare nackdelar för fisket.

Resursfrågan

Enligt bolagets uppfattning kan det inte uteslutas att trätuben skulle kunna komma till användning på nytt. Ett borttagande med dessa förutsättningar är inte företagsekonomiskt försvarbart.

Miljömål

Den vattendom som bolaget fick 1992 ger möjlighet att ta bort den gamla tuben. Någon skyldighet till detta föreligger inte. I denna delen hänvisas till bolagets tidigare inlaga i målet.

DOMSKÄL

Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall enligt 2 kap. 3 § miljöbalken utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I samma syfte skall vid yrkesmässig verksamhet användas bästa möjliga teknik. Dessa försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Av 2 kap. 7 § miljöbalken framgår att kraven på hänsyn enligt 2-6 §§ gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vid den bedömningen skall särskilt beaktas nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder. Enligt förarbetena till bestämmelsen (prop. 1997/98:45, del 2, s. 24-25) ankommer det på verksamhetsutövaren att visa att kostnaden för en åtgärd inte är miljömässigt motiverad eller att den är orimligt betungande (jfr även 2 kap. 1 § miljöbalken).

Enligt 26 kap. 9 § första stycket miljöbalken får en tillsynsmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att denna balk samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken skall efterlevas. Mer ingripande åtgärder än som behövs i det enskilda fallet får inte tillgripas. Förelägganden och förbud får inte begränsa ett beslut eller en dom om tillstånd i ansökningsmål som har rättskraft enligt 24 kap. 1 § miljöbalken. Av 26 kap. 14 § miljöbalken framgår att förelägganden enligt balken får förenas med vite.

Miljödomstolen gör följande bedömning.

Miljödomstolen konstaterar först att vad Länsstyrelsen och bolaget anfört i målet huruvida den gamla tubledningen skall betraktas som ett avfall, inte är avgörande för prövning av den nu aktuella frågan.

Den gamla tubledningen omfattas av ett tillstånd enligt 1918 års vattenlag. Det framgår inte av handlingarna i målet att tubledningen tidigare varit föremål för någon tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen eller miljöbalken. Miljödomstolen finner därmed att det inte finns några formella hinder för Länsstyrelsen att med hänvisning till miljöbalkens allmänna hänsynsregler ingripa med ett föreläggande om upptagning för att undanröja risker för skador på miljön som den gamla tubledningen kan orsaka, sedan den nu inte längre används för sitt förutsatta ändamål.

Miljödomstolen instämmer i Länsstyrelsens bedömning att den gamla tubledningen utgör en potentiell miljöfara och att den därför bör tas upp i sin helhet, dvs. i de delar den har ersatts med den nya ledningen. Som Länsstyrelsen anfört finns också en risk för att trävirket från tubledningen sönderfaller med följd att virket sprider sig i Kalmarsund till skada för fiskeredskap och båttrafiken. Den utredning som bolaget företett i målet ger inte tillräckligt stöd för annan bedömning. Utredningen visar i stället att tubledningen, om den skall ligga kvar, kräver en regelbunden inspektion med avseende på korrosion och att band och vikter vid behov måste kompletteras. Det framgår av det överklagade beslutet att bolaget uppskattat kostnaden för upptagning av tubledningen till minst fem miljoner kronor. Bolaget har dock inte visat att kostnaden är orimligt betungande.

En upptagning av den uttjänta tubledningen i enlighet med Länsstyrelsens överklagade föreläggande förutsätter grävningsarbeten i vattenområdet. Grävning i vattenområden utgör vattenverksamhet enligt 11 kap. 2 § p. 1 miljöbalken. Sådan verksamhet kan vara tillståndspliktig vattenverksamhet, se vidare 11 kap.9 och 12 §§miljöbalken. Tillståndet den 26 maj 1993 har förfallit i den del det avser upptagning av den gamla tuben.

Överklagandet skall således avslås och Länsstyrelsens överklagade beslut stå fast, dock att skälig tid för eventuell tillståndsprövning för upptagning av den gamla tubledningen och tid för rättelse i enlighet med föreläggandet bör ges. Den förelagda åtgärden bör därvid vara utförd senast den 31 oktober 2007.

Miljödomstolen erinrar om att det ankommer på tillsynsmyndigheten att tillse att Miljödomstolens dom delges bolaget.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 2 (prövningstillstånd krävs)

Överklagande senast den 7 juli 2006.

Klas Bergenstråhle Bertil Varenius

I avgörandet har deltagit rådmannen Klas Bergenstråhle, ordförande, och miljörådet Bertil Varenius. Föredragande har varit Kenneth Pettersson