MÖD 2008:29

Domskäl

Skäl

Klagorätt

Överklagbara domar och beslut får överklagas av den som domen eller beslutet angår, om avgörandet har gått honom eller henne emot (16 kap. 12 § första stycket miljöbalken). Högsta domstolen har i NJA 2004 s. 590 uttalat att rätten att vara part och att överklaga ska tillkomma varje person som kan tillfogas skada eller utsättas för annan olägenhet genom den verksamhet för vilken tillstånd söks, om risken för skada eller olägenhet rör ett av rättsordningen skyddat intresse och inte är enbart teoretisk eller helt obetydlig.

De enskilda som överklagat miljödomstolens dom, klagandena nr 1-78, 80-137 och 139-158 ovan, har anfört att de äger fastigheter eller är bosatta utmed Hallandskusten och därför kommer att bli störda av den ansökta gruppstationen med vindkraftverk. De flesta har enbart hänfört sig till störning på grund av att landskapsbilden förstörs, vissa har även åberopat störningar på grund av ljus från hindersmarkering samt buller.

Det kortaste avståndet mellan vindkraftverk och av klagande bebodd fastighet är enligt utredningen i målet cirka 8-9 kilometer. Miljööverdomstolen finner att den påverkan på landskapsbilden som uppkommer till följd av den sökta gruppstationen inte utgör en sådan olägenhet att den ger klagandena rätt att överklaga miljödomstolens dom. Miljööverdomstolen finner vidare att risken för att klagandena ska drabbas av olägenheter till följd av buller och ljus från den ansökta verksamheten är enbart teoretisk eller helt obetydlig. Mot bakgrund härav kan de enskilda klagandena inte anses berörda av den sökta verksamheten på sådant sätt att de har rätt att överklaga miljödomstolens dom. Deras överklaganden ska därför avvisas.

Rättegångskostnader

I ansökningsmål om vattenverksamhet ska sökanden ersätta motpartens kostnader i miljödomstolen (25 kap. 2 § första stycket miljöbalken). Sådan skyldighet föreligger inte såvitt avser mål om miljöfarlig verksamhet.

L.B., U.C., H.J. och L.W. har av miljödomstolen tillerkänts ersättning för sina rättegångskostnader där. Eftersom Miljööverdomstolen funnit att dessa fyra inte är motparter till Favonius AB har de inte rätt till sådan ersättning. Favonius AB:s yrkande om befrielse från skyldigheten att utge ersättning ska därför bifallas och miljödomstolens beslut i denna del upphävas.

Slut

1. Miljööverdomstolen avvisar överklagandena av klagandena nr 1-78, 80-137 och 139-158 ovan.

2. Miljööverdomstolen upphäver miljödomstolens deldom under rubriken Rättegångskostnader (domslutet s. 4) såvitt avser beslutet om skyldighet för Favonius AB att utge ersättning för rättegångskostnader till advokaterna Lewensjös och Wikströms huvudmän och ogillar L.B:s U.C:s, H.J:s och L.W:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader vid miljödomstolen.

Skiljaktig mening, se nästa sida.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga

Överklagande senast 2008-06-11

Protokollet uppvisat/

SKILJAKTIG MENING

Miljörådet Lars Hydén är skiljaktig och anför följande.

Klagorätt

B. och H.K., klagandena nr 80 och 82, ska avvisas p.g.a. att den fastighet som de bebor, XX 2:11, ligger långt in i landet, ca 13 km från kusten öster om vindkraftsparken.

Övriga enskilda klagande, nr 1-78, 81, 83-137 och 139-158, kallar jag nedan ”övriga enskilda klagande”. De bebor fastigheter belägna längs kusten, öster om vindkraftsparken.

De allra flesta av övriga enskilda klagande anför som grund för sina överklaganden att ”de planerade vindkraftverken kommer att synas tydligt från fastigheten och starkt negativt påverka en i övrigt obruten havshorisont i väster”. Jag tolkar detta som en negativ inverkan på landskapbilden. Det område som är aktuellt för vindkraftsetableringen ligger som närmast knappt 8 km från stranden. Navhöjden planeras bli högst 110 m och rotordiametern högst 130 m. Rotorns högst punkt kommer således att ligga (110+130/2=) 175 m över havet. Mot denna bakgrund kommer vindkraftverken att vara väl synliga från land.

Vissa av övriga enskilda klagande har anfört störningar från buller och ljus från hindermarkeringar som grund för sina överklaganden.

Sökanden har uppgivit att vid etableringen av de 3-5 verk som ligger närmast land kan vid pålning momentana ljudnivåer på mellan 50-60 dB(A) uppkomma vid bostäder på land. Den ekvivalenta ljudnivån bedöms uppgå till 40-50 dB(A) som dygnsmedelvärde (den överklagade domen sid. 13n). Praxis i vindkraftsmål är att den ekvivalenta ljudnivån utomhus vid bostad inte får överstiga 40 dB(A) till följd av vindkraftsverksamhet.

Enligt en genomförd bullerutredning beräknas driften ge en ljudtrycksnivå om högst 25 dB(A) på land. Sökanden har då tillämpat beräkningsmodellen Nord2000. Sökanden har också redovisat ljudtrycksnivån vid användandet av Naturvårdsverkets beräkningsmodell varvid den högsta ljudtrycksnivån blir 43 dB(A) på land. Av olika redovisade tekniska skäl förordar sökanden beräkningsmodellen Nord2000.

På vindkraftverken ska placeras hindermarkeringar för luftfarten och sjöfarten. Enligt min bedömning bör åtminstone ljus från hindermarkeringarna för luftfart komma att synas väl från land.

Praxis enligt 1918 och 1984 års vattenlagar var att även mycket små skador och olägenheter kvalificerade en person att vara part i ansökningsmål och ha rätt att överklaga vattendomar. En minskning av en fallhöjd, om så bara någon centimeter, utgjorde sådan kvalifikationsgrund. Detsamma gjorde en avsänkning av grundvattenytan i en brunn med några få decimeter, som regel tre decimeter. Praxis vid tillämpning av miljöbalken förefaller att kvarstå därvidlag. Tröskeln för att erhålla klagorätt är därför, enligt min mening, låg.

Vid en bedömning av de totala olägenheterna av den negativa inverkan på landskapsbilden, de höga ljudnivåerna under anläggningsperioden och eventuellt under driften samt synbarheten ljus från hindermarkeringarna för luftfart finner jag att övriga enskilda klagande har rätt att överklaga miljödomstolens dom enligt 16 kap. 12 § första stycket punkt 1 miljöbalken, eftersom domen har gått dem emot och risken för annan olägenhet, enligt min mening såsom den redovisats ovan, inte är enbart teoretisk eller helt obetydlig.

Rättegångskostnader

Liksom miljödomstolen finner jag att L.B., U.C., H.J. och L.W. är motparter till Favonius AB, detta av samma skäl som jag ovan anfört. Därför har de rätt till ersättning för sina rättegångskostnader i miljödomstolen. Favonius AB:s yrkande om befrielse från skyldigheten att utge ersättning för deras rättegångskostnader ska därför ogillas.