Domskäl

Skäl

Enligt 25 kap. 2 § MB skall sökanden i ansökningsmål om vattenverksamhet svara för sina egna och motparternas kostnader vid miljödomstolen. Vidare skall sökanden i sådana överklagade mål svara för sina egna kostnader i högre rätt och för de kostnader som uppkommit för motparterna genom att sökanden har klagat. I 16 kap. 12 § MB föreskrivs att domar och beslut får överklagas av den som domen eller beslutet angår, om avgörandet har gått honom eller henne emot. Förutom sökanden samt vissa företrädare för allmänna intressen enligt 22 kap. 6 § MB däribland Kammarkollegiet och kommuner, anses partsställning i ansökningsmål tillkomma endast sådana fysiska och juridiska personer som har ställning som sakägare. Dessutom får vissa ideella föreningar överklaga enligt 16 kap. 13 § MB.

I propositionen till MB anges att balken skall ha ett enhetligt sakägarbegrepp men att detta sakägarbegrepp bör begränsas till den processuella sidan, dvs. beträffande rätten att föra talan och att överklaga (prop. 1997/ 98:45 Del I, s. 482 ff.). Vidare anges att sakägarbegreppet enligt miljöskyddslagen bör utgöra utgångspunkt, att en generös tillämpning är avsedd och att frågan i övrigt överlämnas till rättstillämpningen. I propositionen anges också att sakägare enligt miljöskyddslagen ansågs den vara som kunde tillfogas skada eller utsättas för annan olägenhet genom den miljöfarliga verksamheten. Sakägare enligt vattenlagen ansågs vara ägare eller innehavare av skriftligen eller muntligen upplåten rätt till fast egendom som direkt skadades av ett vattenföretag eller annars led intrång i ett för fastighetens ekonomiska utnyttjande väsentligt intresse med anknytning till det vattenområde där företaget utfördes.

Syftet med införandet av MB var att få till stånd en övergripande och sammanhållen miljölagstiftning och skapa förutsättningar för en integrerad tillämpning av denna lagstiftning sett ur de enskilda verksamhetsutövarnas synvinkel (a. prop. s. 168 f.). I MB har införts ett antal rättsligt bindande principer och allmänna hänsynsregler som skall tillämpas på all verksamhet som regleras i balken. Detta har inneburit att det för exempelvis vattenverksamhet, som det nu aktuella målet avser, har införts hänsynsregler som är mer långtgående än vad som gällde enligt vattenlagen och som alltså skall tillämpas vid såväl vattenverksamhet som vid miljöfarlig verksamhet och övrig verksamhet som regleras i MB. Vidare har införts ett mera enhetligt prövningssystem för verksamheter som regleras i MB. Detta talar också för att avsikten med MB har varit att skapa ett så enhetligt sakägarbegrepp som möjligt beträffande rätten att föra talan och att överklaga.

Den närmare avgränsningen av sakägarbegreppet har inte reglerats i MB och det anges i propositionen att det knappast är möjligt att direkt i lagtexten ange vem som är att anse som sakägare. Det uttalas dock att regeringen är av den uppfattningen att yrkesfiskare bör kunna vara sakägare i mål om vattenverksamhet trots att de inte fiskar med fasta redskap, och att en anknytning som endast grundar sig på allemansrätt aldrig bör vara tillräcklig för att talerätt skall föreligga. En skillnad som tidigare gällde beträffande sakägarbegreppet var att det enligt vissa lagar som har ersatts av MB såsom vattenlagen och naturvårdslagen krävdes fastighetsanknytning, medan sådan inte krävdes enligt andra lagar såsom miljöskyddslagen. Det finns inte skäl att uppställa något krav på fastighetsanknytning enligt MB med hänsyn till angivna uttalanden i propositionen, samtidigt som det i praktiken i de allra flesta fall kan förväntas att den som anser sig berörd av en verksamhet gör det därför att personen i fråga har anknytning till en fastighet som berörs av verksamheten. När det gäller i vilken grad en person skall vara berörd av en verksamhet för att anses som sakägare, är det svårt att ange detta i annat än mycket generella termer som sedan får konkretiseras vid prövningen i varje enskilt fall. Klart är dock att det måste vara någon mer konkret påverkan eller sådan risk för påverkan, vilket visas av propositionsuttalandet att en anknytning som bara grundar sig på allemansrätten inte är tillräcklig. Eftersom en generös tillämpning är avsedd enligt propositionen bör som sakägare enligt MB i princip anses varje person som kan tillfogas skada eller utsättas för annan olägenhet genom den tillståndssökta verksamheten, om inte risken för skada och olägenhet är enbart teoretisk eller helt obetydlig. Därmed uppnås även en enhetlighet med den praxis som har tillämpats av Regeringsrätten beträffande sakägarbegreppet enligt miljöskyddslagen (jfr RÅ 1990 ref. 75 och RÅ 1997 ref. 38).

T.H. och medparter äger var sin fritidshusfastighet, alla belägna vid Paskaviken mittemot den tillståndsgivna och numera byggda småbåtshamnen med två pirar, varav den längre sträcker sig ca 100 meter ut i vattnet. Paskavikens bredd på denna plats är ca 200 meter, vilket innebär att pirarna upptar ungefär vikens halva bredd och att avståndet från den längre pirens yttersta kant till T.H:s fastighet är drygt 100 meter. T.H. och medparter har gjort gällande att anläggningen har gett störningar under byggnadstiden, framför allt genom grumling, och att verksamheten vid anläggningen kommer att ge störningar genom ökat buller och ökade immissioner. Vidare har anförts att hamnen, som lokaliserats till ett tidigare opåverkat strandavsnitt, har blivit ett dominerande inslag i miljön. Vid den syn utom huvudförhandling som HD har hållit har framkommit att de muddringar för att öka vattendjupet i och utanför hamnen som avslutades i mars/april 2004 har medfört att det har varit grumligt i vattnet under sommaren 2004 även på motsatt sida av viken vid fritidshusen vilket försämrat möjligheterna till bad. Utredningen visar också att i vart fall två av fritidshusfastigheterna vid högt vattenstånd berörs av vattenområdet. Sammantaget medför det anförda att de olägenheter som T.H. och medparter har utsatts för, och i framtiden kan komma att utsättas för, inte är helt obetydliga. De skall därför, som även miljödomstolen och Miljööverdomstolen funnit, anses vara sakägare. Därmed är de i egenskap av sökandens motparter berättigade till ersättning för sina rättegångskostnader i miljödomstolen och de kostnader i högre rätt som har föranletts av att sökanden har klagat. Miljööverdomstolens domslut skall därför fastställas i överklagade delar.

Domslut

HD:s avgörande

HD fastställer Miljööverdomstolens domslut i överklagade delar.

Domskäl

HD (justitieråden Munck, Lennander, Blomstrand, referent, Lundius och Virdesten) meddelade den 21 oktober följande beslut:

Skäl

I HD gäller målet i första hand huruvida Fortifikationsverket skall ersätta T.H. och medparter för rättegångskostnader vid miljödomstolen och i Miljööverdomstolen samt i anslutning därtill huruvida T.H. och medparter har haft rätt att överklaga miljödomstolens dom.

Enligt 25 kap. 2 § MB skall i ansökningsmål om vattenverksamhet sökanden svara för sina egna och motparternas kostnader vid miljödomstolen. Vidare skall sökanden i sådana överklagade mål svara för sina egna kostnader i högre rätt och för de kostnader som där har uppkommit för motparterna genom att sökanden har klagat. I 16 kap. 12 § MB föreskrivs att överklagbara domar och beslut får överklagas - förutom av vissa organisationer och myndigheter - av den som domen eller beslutet angår, om avgörandet har gått honom eller henne emot.

Frågan vem som är motpart och vem som har rätt att överklaga enligt dessa bestämmelser och deras motsvarigheter i tidigare lagstiftning har traditionellt diskuterats som en fråga om rätt att föra talan som sakägare. Vid tillämpningen av vattenlagen ansågs sakägare vara ägare eller innehavare av skriftligen eller muntligen upplåten rätt till fast egendom som direkt skadades av ett vattenföretag eller annars led intrång i ett för fastighetens ekonomiska utnyttjande väsentligt intresse med anknytning till det vattenområde där företaget utfördes (se bl.a. SOU 1966:65 s. 449). I fråga om miljöskyddslagen tillämpades ett mer omfattande sakägarbegrepp. Som sakägare ansågs den som kunde tillfogas skada eller utsättas för annan olägenhet genom den miljöfarliga verksamheten. En enbart teoretisk eller helt obetydlig risk för skada eller olägenhet räckte emellertid inte (se RÅ 1997 ref. 38).

Ett syfte med MB var att få till stånd en övergripande och sammanhållen miljölagstiftning och att skapa förutsättningar för en integrerad tilllämpning av denna lagstiftning sett ur de enskilda verksamhetsutövarnas synvinkel (se prop. 1997/98:45 Del 1, s. 168 f.). I MB har införts ett antal rättsligt bindande principer och allmänna hänsynsregler som skall tillämpas på all verksamhet som regleras i balken. Vidare har införts en mer enhetlig ordning för att pröva verksamheter som regleras i MB.

I linje med detta uttalas i propositionen till MB att balken skall ha ett enhetligt sakägarbegrepp. Dock anförs att detta sakägarbegrepp bör begränsas till den processuella sidan. Vidare sägs att sakägarbegreppet enligt miljöskyddslagen bör utgöra utgångspunkt och att en generös tilllämpning är avsedd. (Se prop. 1997/98:45 Del 1, s. 482 ff.)

Bestämmelsen i 16 kap. 12 § MB har i här aktuellt hänseende samma lydelse som den allmänna regeln i 22 § förvaltningslagen (1986:223) om rätt att överklaga ett förvaltningsbeslut, och det är därför naturligt att rätten att överklaga ett beslut enligt balken följer allmänna förvaltningsrättsliga principer. De nyss redovisade motivuttalandena ger också vid handen att rätten enligt MB att föra talan som part i ansökningsmål om tillstånd till vattenverksamhet och att överklaga avgöranden i sådana mål har avsetts bli utvidgad jämfört med vad som gällde enligt vattenlagen. Hänvisningen till sakägarbegreppet enligt miljöskyddslagen får anses innebära att rätten att vara part och att överklaga skall tillkomma varje person som kan tillfogas skada eller utsättas för annan olägenhet genom den verksamhet för vilken tillstånd söks, om risken för skada eller olägenhet rör ett av rättsordningen skyddat intresse och inte är enbart teoretisk eller helt obetydlig. Det krav på fastighetsanknytning som gällde enligt vattenlagen synes inte böra upprätthållas, låt vara att ändringen i detta hänseende kanske inte får så stor praktisk betydelse, eftersom en risk för skada eller olägenhet av en vattenverksamhet normalt torde förutsätta en viss anknytning till en fastighet som berörs av verksamheten.

Med rätten att vara part i ansökningsmål om vattenverksamhet följer - som har redovisats i det föregående - enligt 25 kap. 2 § MB en rätt till ersättning för rättegångskostnader. Bestämmelserna härom, som saknar motsvarighet för andra ansökningsmål, fördes över från vattenlagen utan ändring i sak. En konsekvens av att kretsen av personer som kan vara parter har utvidgats är att sökandens skyldighet att betala ersättning för rättegångskostnader har utvidgats i motsvarande mån.

T.H. och medparter äger fritidsfastigheter vid Paskaviken mittemot platsen för den småbåtshamn som Fortifikationsverkets ansökan avser. Utredningen visar att i vart fall två av fastigheterna berörs av vattenområde vid högt vattenstånd. Paskaviken är omkring 200 meter bred. Hamnpirarna når ut till ungefär mitten av viken. Avståndet från den längre pirens yttersta kant till T.H:s fastighet är drygt 100 meter.

Beträffande verkningarna av den vattenverksamhet som ansökningen avsåg anförde T.H. och medparter sammanfattningsvis följande i miljödomstolen. Deras tomter var helt orienterade mot Paskaviken. Hamnanläggningen skulle komma helt inpå fastigheterna. Den planerade anläggningen skulle ge upphov till oacceptabla störningar dels under byggnadstiden, dels genom verksamheten i den färdiga anläggningen. T.H:s fastighet, Tåme 3:22, hade ett mindre vattenområde, som skulle påverkas under byggnadstiden genom grumlingar. Företagets samlade inverkan på fastigheterna skulle bli av så stor betydelse att fastigheterna skulle drabbas av värdeminskning.

De av T.H. och medparter sålunda åberopade omständigheterna innebar att de kunde tillfogas skada eller utsättas för annan olägenhet genom den planerade vattenverksamheten. Risken kunde inte anses vara enbart teoretisk eller helt obetydlig. De har därmed varit motparter till Fortifikationsverket i ansökningsmålet, och verket skall ersätta dem för rättegångskostnader enligt bestämmelserna i 25 kap. 2 § MB.

Miljööverdomstolens domslut skall alltså fastställas i de delar där prövningstillstånd har meddelats.

Domslut

HD:s avgörande

HD fastställer Miljööverdomstolens domslut såvitt nu är i fråga.

Domskäl

Domskäl

Behörighetsfrågor

I målet har gjorts invändningar mot att samfällighetsföreningen skulle vara behörig att ansöka hos miljödomstolen om ifrågavarande tillstånd och att styrelsen saknar medlemmarnas fullmakt härför från föreningsstämma.

Av föreningens (skifteslagets) stadgar framgår att de personer som undertecknat ansökan till miljödomstolen är behöriga att utåt företräda föreningen. Något i stadgarna eller i protokollsuttalande som talar emot styrelsens befogenhet att ansöka om nu begärt tillstånd hos miljödomstolen har ej framkommit. Skäl att inte pröva ansökan på grund av bristande behörighet hos ingivarna av ansökan saknas därmed. Det förhållandet att Brännö Bys Skifteslag omregistrerats till Brännö Bys Samfällighetsförening föranleder inte annan bedömning.

B.H:s huvudmän har hävdat att styrelsen genom att inge ifrågavarande ansökan till miljödomstolen överskridit sin befogenhet i förhållande till vad som anges i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter eller av föreningens stadgar. I målet har ingivits protokoll från olika föreningsstämmor som berör Vassdalsprojektet, varvid det väsentligaste torde vara protokoll, fört vid årsmöte med delägarna i Brännö Bys Skifteslag den 30 mars 2002, vari under § 8 anges bl.a. följande angående projekten vågbrytare i Vassdal och Ersdal. ”Styrelsen bedömde det som mindre realistiskt att fortsätta med projektet i Ersdal och önskade att ansträngningarna skulle koncentreras på Vassdal. Sökande av EU- medel pågår. Länsstyrelsen har förklarat att ett förenklat förfarande med hamnutbyggnaden i Vassdal ej bedömdes som möjlig. Styrelsen föreslog ett utökat förankringsarbete bland Brännös befolkning samt att kontakter tages med kommun, miljödomstol, länsstyrelse etc. för att skaffa nödvändiga tillstånd och resurser. Årsmötet tillstyrkte vidare arbete på projektet.”

För det fall att någon föreningsmedlem har erinringar mot ett stämmobeslut är detta något som i första hand ankommer på fastighetsdomstolen att pröva. Interna meningsskiljaktigheter inom föreningen prövas således inte av miljödomstolen. Överklagande till fastighetsdomstolen av ovannämnda eller andra stämmoprotokoll angående Vassdalsprojektet har såvitt känt inte skett.

Rådighet

Såvitt framgår av handlingarna i målet har föreningen erforderlig rådighet över det vattenområde i Vassdalsviken inom Brännö S:2 som den ansökta vattenverksamheten avser ta i anspråk.

Planfrågor

Enligt 16 kap. 4 § MB får tillstånd eller dispens inte meddelas i strid mot detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10). Mindre avvikelser får dock göras om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas.

Av byggnadsplan för del av ön Brännö i (tidigare) Styrsö kommun, numera Göteborgs kommun, fastställd den 15 maj 1952, framgår att det aktuella området i Vassdal ingår i med A betecknat område som får användas endast för allmänt eller allmännyttigt ändamål. I planbeskrivningen anges bl.a. att allmänna platsområdet upptar drygt 60 % av planområdets areal och innefattar t.ex. de flesta strandområden. På s. 4 i planbeskrivningen anges således bl.a. följande. ”Genom att stränderna nästan helt hållits fria från bebyggelse har ett framtida behov av hamnar och andra anläggningar invid stranden, som hör samman med fiske o.dyl. tryggats.”

Sökanden har hävdat att den ansökta vattenverksamheten inte strider mot detaljplanen. Länsstyrelsen har i sitt yttrande i målet anfört att det av beskrivningen till byggnadsplanen framgår att man räknade med att allmän plats skulle användas för småbåtshamnsändamål och att länsstyrelsen därför anser att hamnen och de ansökta åtgärderna inte strider mot vad som anges i planbestämmelserna. Kommunen (miljönämnden) har inte i sitt yttrande berört planfrågan. Den vid miljödomstolens huvudförhandling närvarande representanten för stadsdelsnämnden, Göteborgs stad Styrsö, har dock anfört som sin uppfattning att projektet följer planens intentioner och därmed inte avviker från planbestämmelserna.

I målet har från B.H:s huvudmän gjorts gällande att den ansökta vattenverksamheten strider mot den från år 1952 ännu gällande detaljplanen och att förutsättningar för den ansökta vattenverksamheten därmed inte föreligger.

Såsom ovan anförts ingår Vassdal i område i planen som får användas endast för allmänt eller allmännyttigt ändamål. Det angavs i planbeskrivningen såvitt nu är av intresse att det fanns några småbryggor i Vassdal liksom mindre byggnader för förvaring av båt- och fiskeredskap. På s. 11 i planbeskrivningen angavs bl.a. följande. ”Någon hamn för småbåtar, segelbåtar eller dylikt finnes ej. För lots- och tullpersonalens räkning finnes en del bryggor vid Husvik och Rödsten i nära anslutning till ångbåtsbryggorna samt några småbryggor i Vassdal.” Det antyddes också möjligheten av att en (allmän ?) båtförbindelse i framtiden skulle kunna anordnas till Vassdal för att binda ihop öns kommunikationer, s. 6. Att det skulle ha förelegat några planer på en framtida utbyggnad av Vassdal till småbåtshamn för Brännö kan inte utläsas. Som framtida central småbåtshamn angavs Sandvik, s. 11. Med anledning härav avsattes Sandvik med intilliggande stränder för hamnändamål.

Några hinder i den gällande detaljplanen mot att anlägga en vågbrytare till skydd för de, i planen omnämnda, befintliga småbåtsbryggorna i Vassdal kan enligt miljödomstolens uppfattning inte anses föreligga. Vågbrytaren strider således inte mot planen, varför hinder mot tillstånd enligt 16 kap. 4 § MB inte är för handen i denna del.

Vad gäller frågan om anläggandet av bryggor med ca 100 platser för småbåtar i viken strider mot planen gör domstolen följande bedömning. Såsom ovan anförts är det helt klart att det aktuella området inte är avsatt för hamnändamål i den nu gällande planen utan som allmän plats. Det är enligt plan- och bygglagen kommunerna som har det avgörande inflytandet över användningen av mark och vatten inom kommunen, vilket är ett skäl till att tillstånd enligt MB inte får meddelas i strid mot gällande detaljplan. I denna fråga får således kommunens, liksom länsstyrelsens, uppfattning anses väga tungt. Det kan härvid tyckas att en så omfattande hamnutbyggnad som tillståndsansökan avser lämpligen bort föregås av en planändring. Platsen används emellertid i dag liksom tidigare som hamn och det finns för närvarande enligt vad som framkom vid domstolens syn på platsen ca åtta mindre träbryggor för småbåtar i viken, där nu de flesta båtarna var upplagda på land, samt en uppenbarligen inte längre använd mindre kaj i cement för lotsbåten ute på udden. Med hänsyn till att det således är klarlagt att viken, såsom också angivits i planen, sedan länge använts som hamn för småbåtar samt till länsstyrelsens och, som det får antas, även kommunens inställning att det planerade projektet är förenligt med planens intentioner finner miljödomstolen att tillstånd enligt ansökan kan meddelas utan hinder av 16 kap. 4 § MB även såvitt avser den del av ansökan som avser anläggandet av nya bryggor i skydd av vågbrytaren.

Några områdesbestämmelser till hinder för begärt tillstånd har ej framkommit.

Tillstånd till vågbrytaren

Genom sitt läge är Vassdalsviken mycket utsatt för väder och vind samt svallvågor från de stora fartyg som passerar i Böttöleden men uppges å andra sidan till skillnad mot t.ex. Rödsten vara isfri större delen av året.

I målet är klarlagt att det finns ett behov av vågbrytarskydd för de befintliga småbryggorna i Vassdal. Även om det kan antas att den ansökta sprängstensvågbrytaren i Vassdalsviken kan komma att i någon mån störa landskapsbilden i området får emellertid fördelarna från allmän och enskild synpunkt, under förutsättning att erforderliga försiktighetsåtgärder vidtas, anses överväga kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av den. Med de försiktighetsmått som sökanden åtagit sig och de ytterligare villkor som framgår av domslutet finner miljödomstolen således att den ansökta vågbrytaren är tillåtlig enligt MB. Skäl att vägra tillstånd till den del av vågbrytaren som är närmast land fram till Lotsskäret föreligger ej om vattengenomströmningen i enlighet med vad sökanden åtagit sig kan ordnas på ett tillfredsställande sätt. För den närmare utformningen av sådana anordningar skall samråd ske med tillsynsmyndigheten. Inte heller föreligger skäl till en sådan begränsning för att på så sätt omöjliggöra anläggandet av konsolbrygga för småbåtar i anslutning till vågbrytaren.

Skäl föreligger att bifalla yrkandet om verkställighetsförordnande vad gäller vågbrytaren.

Bryggorna

Vågbrytaren gör det möjligt att på sätt som angivits i ansökan anlägga bryggor med plats för ca 100 småbåtar utöver de ca 60 platser som redan finns vid de befintliga bryggorna. Att det föreligger behov av ytterligare småbåtsplatser på Brännö torde vara ostridigt, särskilt efter den planerade ombyggnaden vid Rödsten. Frågan är då främst om det finns andra platser på Brännö som är lämpligare ur lokaliseringssynpunkt för att tillgodose detta behov. I ansökan är olika hamnalternativ till lokaliseringen i Vassdal inte närmare redovisade, möjligen beroende på att de ansökta bryggorna angivits som en följd av vågbrytaren. Vid huvudförhandlingen berördes emellertid lokaliseringsfrågan närmare varvid olika alternativ redovisades och diskuterades. Det uppgavs därvid, främst från sökandens sida, att de alternativ som kunde komma ifråga såsom Sandvik var mindre lämpliga bl.a. ur miljösynpunkt med hänsyn till erforderliga muddringsarbeten m.m. Som ytterligare skäl för Vassdals-alternativet framfördes behovet av en isfri hamn på Brännö för t.ex. ambulanstransporter.

Utredningen i målet ger inte vid handen att det kommer att uppstå några beaktansvärda skador på miljön till följd av de nya bryggorna och den därmed utökade hamnverksamheten. Under förutsättning att erforderliga försiktighetsåtgärder vidtas torde inte i området förekommande ålgräsängar påverkas på sådant sätt att begärt tillstånd till bryggorna bör vägras. Den negativa inverkan på ålgräsbeståndet i viken som kan uppstå till följd av pålbryggan framstår som begränsad. Kostnaden för konsolbrygga i anslutning till vågbrytaren har angetts i ansökan till 1 000 000 kr medan kostnaden för pålbryggan angetts till 750 000 kr.

Miljödomstolen finner även vad gäller bryggorna att den ansökta vattenverksamhetens fördelar från allmän och enskild synpunkt överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av den. Tillstånd till bryggorna skall därför medges. Det förhållandet att det måhända varit lämpligare att en lokalisering av en anläggning av ifrågavarande slag föregåtts av en revidering av den numera tämligen ålderstigna detaljplanen föranleder inte annan bedömning.

De skäl som kan finnas för begärt verkställighetsförordnande för vågbrytaren finner miljödomstolen inte vara för handen vad gäller bryggorna. Yrkandet härom skall därför avslås.

Övrigt

Enligt den tekniska beskrivningen i ansökan planeras för bryggorna att byggas upp en ca 100 meter lång och 2 meter bred transportväg i strandkanten längs berget på norra och nordöstra sidan av udden. Ute på udden, varifrån den planerade vågbrytaren liksom pålbryggan avses utgå, skall en vändplats byggas upp. Vattenområdet längs strandkanten avses att fyllas ut med sprängsten. Avslutning mot vattnet skall ske genom uppläggning av sorterad sten och slitlagret skall bestå av grus. Totalt beräknas åtgå ca 100 m3 utfyllnadsmassor. Någon närmare beskrivning av utförandet eller vägens miljöpåverkan är inte redovisad i ansökan eller i miljökonsekvensbeskrivningen. Vid miljödomstolens syn på platsen framkom att berget på uddens nordöstra sida där vägen skall gå i vart fall bitvis är flera meter högt och mycket brant samt att vattendjupet utanför är knappt 1 meter. Miljödomstolen bedömer att förhållandena på platsen är sådana att den planerade vägen med anslutande vändplan, i vart fall om den byggs upp så högt att den klarar även höga vattenstånd, kommer att utgöra ett onödigt störande inslag i naturmiljön. En transportväg för det behov som bryggorna kan föranleda bör utan större kostnader och besvär kunna utföras på ett för strandmiljön mindre störande sätt. Den i ansökan beskrivna transportvägen bör därför inte tillåtas.

Eftersom biltrafik med några få undantag inte är tillåten på ön torde några för omgivningen besvärande trafikstörningar inte komma att uppstå på grund av den ansökta vattenverksamheten och den i följd härav utökade hamnverksamheten. Den lilla för bad lämpliga sandstranden på sydvästra sidan av udden kommer inte att påverkas.

Villkor för tillståndet kan föreskrivas på det sätt som sökanden föreslagit med beaktande av vad remissmyndigheterna anfört. Miljödomstolen finner dock skäl föreskriva att tiden då muddringsarbeten inte får utföras begränsas till tiden den 1 april till och med den 30 september. Med hänsyn bl.a. till den tid det kan ta att få fram krossmaterial till vågbrytaren när nu arbetena med Böttöleden är avslutade bör arbetstiden bestämmas till tio år i enlighet med ansökan.

Övriga villkor framgår av domslutet.

Rättegångskostnader m.m.

Enligt huvudregeln i 25 kap. 2 § MB skall i ansökningsmål om vattenverksamhet sökanden svara för sina egna och motparternas kostnader vid miljödomstolen. Motparterna är därjämte berättigade till ränta enligt lag. Vilka kostnader som ersätts framgår av 18 kap. 8 § RB.

Advokaten B.H. har som ombud för S.G., Ke.S., M.G., B.D., G.S. och Kj.S. yrkat ersättning för lämnat biträde i målet med 103 750 kr inklusive mervärdesskatt enligt ingiven kostnadsräkning.

Sökanden har genom ombudet advokaten P.L. vitsordat beloppet såsom sådant men motsatt sig att någon ersättning utges eftersom B.H:s huvudmän inte är berörda av företaget på sådant sätt att de är att anse som sakägare.

Sakägarställning i vattenmål har normalt den som äger eller innehar någon särskild rätt till fast egendom som direkt berörs av ett vattenföretag eller som annars lider intrång i något för fastigheternas ekonomiska nyttjande väsentligt intresse med anknytning till det vattenområde där företaget utförs. Frågan om sakägarskap, som är bestritt, ställs på sin spets när som i detta fall även yrkanden om ersättning framställs.

Att B.H:s huvudmän är berörda av vattenverksamheten på sådant sätt att deras fastigheter på något sätt är direkt påverkade rent fysiskt har inte ens påståtts i vidare mån än att så skulle kunna vara fallet på grund av delägarskap i det samfällda vattenområdet. Det är emellertid ostridigt att från i vart fall några av fastigheterna kommer de ansökta företagen, vågbrytaren och bryggorna, att kunna iakttas. Det har även åberopats att naturvärdena på platsen liksom landskapsbilden kommer att påverkas negativt samt att störningar skulle komma att uppstå i området till följd av hamnverksamheten. Frågan är då om dessa förhållanden kan medföra att de bör anses som sakägare och motparter i den mening som gör dem berättigade att få sina rättegångskostnader ersatta av sökanden. Miljööverdomstolen har i ett antal avgöranden funnit att närboende fastighetsägare under i stort sett likartade förhållanden är berörda av vattenverksamheten på sådant sätt att de är att anses som sakägare, se t.ex. dom 2003-02-07; M 6427-01, samt beslut 2002-12-05; M 50008-02, och 2003-11-07; M 607-03. Miljödomstolen finner till följd härav att B.H:s huvudmän är att betrakta som motparter i målet och därmed berättigade till ersättning av sökanden för sina rättegångskostnader. Sökanden har inte gjort några invändningar mot skäligheten av det yrkade beloppet. Ersättning skall därför utgå med begärda 103 750 kr jämte ränta enligt lag.

Domslut

Domslut

Miljödomstolen lämnade sökanden tillstånd att inom vattenområde för Brännö S:2 på Brännö i Göteborgs kommun anlägga dels vågbrytare, dels konsolbrygga i anslutning till vågbrytaren, dels en träbrygga på pålar, samt utföra erforderliga muddringar för vågbrytaren. Miljödomstolen avslog sökandens yrkande att till vattenområdet anlägga en tillfartsväg. Vidare uttalade sig miljödomstolen om villkor, arbetstid, oförutsedda skador, verkställighet och prövningsavgift. Den av sökanden ingivna miljökonsekvensbeskrivningen godkändes.

Miljödomstolen förordnade att sökanden skulle betala ersättning för rättegångskostnader till advokaten B.H:s huvudmän med begärt belopp.

Svea hovrätt, Miljööverdomstolen

S.G. och medparter, som ägde fastigheterna Brännö 1:143, 2:123, 4:149, 5:123, 5:125 och 5:180, överklagade genom advokaten B.H. i Svea hovrätt och yrkade bl.a. att föreningens ansökan skulle avslås i sin helhet och att den av föreningen ingivna miljökonsekvensbeskrivningen inte skulle godkännas.

Miljööverdomstolen förelade klagandena att visa att de hade rätt att överklaga miljödomstolens dom.

Klagandena anförde beträffande sakägarfrågan bl.a. följande allmänna omständigheter. Det aktuella området utgör i allt väsentligt bad- och rekreationsområde för deras fastigheter och denna användning kommer att reduceras väsentligt om projektet genomförs. Till följd av det ansökta projektet kommer antalet båttransporter till Vassdalsviken att öka kraftigt då antalet båtplatser ökar väsentligt och då de båtplatser som planeras är avsedda för större fritidsbåtar. Vidare kommer havsvikens biotop att förändras.

Vad gällde de separata fastigheterna anfördes bl.a. följande. S.G:s fastighet Brännö 1:143 ligger i anslutning till den fastighet där verksamheten skall bedrivas och han är direkt berörd av verksamheten då byggnationerna är omfattande. Detsamma gäller B.D:s, Brännö 4:149, och här tillkommer att hans fastighet är belägen i anslutning till den befintliga vägen till Vassdalsviken. Från G.S:s, Kj.S:s, M.Ah:s och M.An:s fastigheter, Brännö 5:180, 5:123 respektive 5:125, har man utsikt över viken.

Miljööverdomstolen avgjorde målet utan huvudförhandling med stöd av 23 kap. 6 § första stycket första meningen MB.

Miljööverdomstolen (hovrättslagmannen Ulf Bjällås, miljörådet Sven Bengtsson och hovrättsrådet Liselotte Rågmark, referent) anförde i beslut den 1 april 2004:

Miljööverdomstolens skäl

Enligt 16 kap. 12 § första stycket 1 MB får överklagbara domar och beslut överklagas av den domen eller beslutet angår om det gått honom eller henne emot.

Ett av de grundläggande syftena med MB har varit att införa en enhetlig prövning av klagorätten oavsett om ett mål rör exempelvis vattenverksamhet eller miljöfarlig verksamhet samt att bedömningen i mål om vattenverksamhet liksom i mål om miljöfarlig verksamhet skall ske med utgångspunkt från det sakägarbegrepp som gällde enligt den numera upphävda miljöskyddslagen (se prop. 1997/98:45 del 1 s. 485 f. samt bl.a. Miljööverdomstolens dom 2003-02-07 i mål nr M 6427-01).

Utifrån nämnda utgångspunkt gör Miljööverdomstolen den bedömningen att klagandena inte riskerar att utsättas för olägenheter av den sökta vattenverksamheten på ett sådant sätt att de är berättigade att föra talan mot domen. Detta särskilt som området redan i dag nyttjas som båthamn och då klagandenas fastigheter ligger på sådant avstånd - den närmaste på ett avstånd av 250-300 meter från den planerade anläggningen - att eventuella störningar härrörande från verksamheten inte riskerar att ge upphov till sådana olägenheter för klagandena.

Miljööverdomstolens beslut

Miljööverdomstolen avvisade överklagandena.

Adjungerade ledamoten Gabriel Michanek var skiljaktig och anförde:

Ansökan avser vattenverksamhet, men de störningar som uppkommer - förorening, buller och förändrad landskapsbild - är av det slaget att tillåtligheten även kommer att prövas utifrån verksamhetens karaktär som ”miljöfarlig” enligt 9 kap. 1 § MB, låt vara att prövningen i detta avseende inte är fullständig och att några villkor om försiktighetsmått för att motverka störningar inte föreskrivs i tillståndet. Frågan är om de klagande skall anses som sakägare med hänsyn till verksamhetens karaktär som ”miljöfarlig”. Sakägarbegreppet bör här ges samma innebörd som om prövningen gällt ”miljöfarlig verksamhet” enbart. En sådan tillämpning överensstämmer med intentionen i MB att tillämpa ett enhetligt sakägarbegrepp som utgår från det som tidigare gällde enligt miljöskyddslagen (prop. 1997/98:45, del 1, s. 483). Synsättet är också i linje med tidigare avgörande av Miljööverdomstolen (t.ex. dom 2003-02-07 i mål M 6427-01).

De störningar som främst berör de boendes fastigheter är buller och, när det gäller vissa fastigheter, en förändrad landskapsbild. Buller kan uppkomma dels i samband med anläggningsarbeten, dels på grund av en ökad båttrafik till följd av 100 nya båtplatser. Landskapsbilden ändras på grund av en 220 meter lång vågbrytare och en 95 meter lång träbrygga. Det är inte sannolikt att dessa relativt måttliga störningar för de närboende ensamma kommer att på ett betydande sätt inverka på tillåtlighetsbedömningen. Frågan om tillåtlighet skall dock skiljas från frågan om vem som skall anses som sakägare. I detta hänseende bör ledning hämtas från uttalanden i förarbetena till MB (prop. 1997/98:45, del 1, s. 484 f.). Eftersom bedömningen utgår från miljöskyddslagens sakägarbegrepp skall tillämpningen vara ”generös”. Det räcker att det är fråga om olägenhet, denna behöver inte vara särskilt ingripande. Vidare måste redan risken för olägenhet beaktas. Man får t.ex. räkna med att ett stort antal av de nya båtplatserna kan komma att användas för motorbåtar med kraftigt bullrande motorer. Med denna vidsträckta innebörd av sakägarbegreppet skall de klagande anses som sakägare och målet tas upp till prövning i sak.

Högsta domstolen

S.G. och medparter överklagade och yrkade att HD skulle undanröja Miljööverdomstolens avvisningsbeslut och återförvisa målet till Miljööverdomstolen för vidare handläggning.

Brännö Bys Samfällighetsförening bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.