MÖD 2008:3

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Vänersborgs tingsrätts, miljödomstolen, dom den 6 december 2006 i mål nr

M 3084-05, se bilaga A

KLAGANDE OCH MOTPART

S-O.J.

Ombud: O.J.

MOTPART OCH KLAGANDE

Staten genom Kammarkollegiet

Box 2218

103 15 Stockholm

SAKEN

Ersättning enligt 31 kap.miljöbalken

___________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

1. Miljööverdomstolen ändrar endast punkten 1 i miljödomstolens domslut på så sätt att det belopp som staten förpliktas att betala till S-O.J. bestäms till 160 232 kr.

2. S-O.J. yrkande om ersättning för rättegångskostnader i Miljööverdomstolen avslås.

______________________

YRKANDEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

S-O.J. har yrkat fullt bifall till sin vid miljödomstolen förda talan.

Staten har yrkat att ersättningen bestäms i enlighet med statens medgivande vid miljödomstolen.

Part har bestritt motparts yrkande.

S-O.J. har yrkat ersättning för rättegångskostnader i Miljööverdomstolen.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har i Miljööverdomstolen åberopat samma grunder och omständigheter som vid miljödomstolen samt i huvudsak fört sin talan på samma sätt som vid miljödomstolen i enlighet med vad som framgår av dess dom. Härutöver har S-O.J. åberopat ett yttrande från Skogsstyrelsen avseende riktlinjer för intrångsersättning. Parterna har i Miljööverdomstolen tillagt bl.a. följande.

S-O.J.

Annan ersättning: Det är ostridigt i målet att han, biotopskyddsområdet förutan, själv skulle ha ombesörjt avverkning av området och att han därmed skulle ha fått ersättning för detta arbete med 42 300 kr. Även förlorad ersättning från en bisyssla av förevarande slag är ersättningsgill. Skogsbruksverksamhet är till sin natur en strikt ekonomisk verksamhet. Det råder inget tvivel om att det är fråga om näringsverksamhet och inte någon hobbyverksamhet. Det har inte framförts något godtagbart skäl för att en bisyssla inte skall föranleda ersättning.

Toleransavdraget: Avdraget som införts i rättvisesyfte ska motsvara värdeminskningen intill kvalifikationsgränsen för berörd del av fastigheten. Det finns inget stöd i miljöbalken eller dess förarbeten för att analogivis tillämpa toleransavdrag från annan lagstiftning. Det avdrag som miljödomstolen gjort är i absoluta tal högre än vad han behöver tåla. Skogsstyrelsen har meddelat riktlinjer den 23 mars 2007 beträffande vilken hänsyn till naturmiljön som en skogsägare är skyldig att tåla utan ersättning. I riktlinjerna anges att toleransavdraget bör utgöra omkring fem procent av virkesvärdet för berörd del.

Staten

Annan ersättning: Sådan ersättning skall inte utgå. Miljödomstolens dom i denna del bör därför fastställas.

Toleransavdraget: Det avdrag som gjorts i SVEFA: s ersättningsutredning med hänsyn till de krav på generell naturvårdshänsyn som ställs på brukare enligt 30 § skogsvårdslagen skall inte påverka toleransavdraget enligt 31 kap. 6 § miljöbalken. Miljödomstolens bedömning att det saknas skäl att avräkna ett relativt sett högre belopp vid förhållandevis små intrång delas inte. Ett synsätt där en högre procentsats tillämpas vid lägre ersättningsbelopp och en lägre procentsats tillämpas vid högre ersättningsbelopp ligger väl i linje med vad som anförts av Bostadsutskottet i lagförarbeten (BoU 1986/87:1 s. 150). - Skogsstyrelsens ställningstagande är preliminärt i avvaktan på kommande avgöranden från Miljööverdomstolen och Högsta domstolen.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Annan ersättning

Statens talan får anses innebära ett vitsordande av skäligheten av det yrkade ersättningsbeloppet i och för sig men ett bestridande av att ett intäktsbortfall skulle ha uppkommit på grund av biotopskyddet och att någon ersättningsgill skada därmed inte föreligger. Som S-O.J. anfört kan ersättning utgå för ekonomisk förlust i skogsbruksverksamheten även om den utgör en bisyssla. Mot bakgrund av att han, såvitt framkommit, inte kontinuerligt arbetat med skogsbruk på senare tid, måste det ankomma på S-O.J. att bevisa att han gått miste om arbetsintäkter från sin skogsbruksverksamhet på grund av beslutet om biotopskydd. Någon bevisning i det avseendet har inte företetts i målet. Förhållandena är inte heller sådana att en intäktsförlust framstår som sannolik. Miljööverdomstolen finner därför i likhet med miljödomstolen att yrkandet om annan ersättning ska lämnas utan bifall.

Toleransavdraget

Enligt 31 kap. 4 § miljöbalken utgår ersättning för skada som fastighetsägare lider först när den s.k. kvalifikationsgränsen överskrids, dvs. när pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten. Enligt 31 kap. 6 § miljöbalken ska ersättningen enligt 31 kap. 4 § miljöbalken minskas med ett belopp som fastighetsägaren är skyldig att tåla utan ersättning dvs. det belopp som dras av ska motsvara skadan upp till kvalifikationsgränsen.

Av förarbeten till miljöbalken (prop. 1997/98:45 s. 556-557) framgår att avräkningsregeln i 31 kap. 6 § miljöbalken syftar till att dels åstadkomma en lämplig och ändamålsenlig fördelning av kostnadsansvaret för skyddet av natur- och kulturmiljön mellan staten och den enskilde, dels att utjämna skillnader mellan fall som ligger omedelbart under kvalifikationsgränsen för ersättning och de som ligger omedelbart över.

Principer för ersättning enligt miljöbalken behandlas i balkens förarbeten (prop. 1997/98:45 del 1 s. 546-557). Där anges bl.a. att en verksamhetsutövare är skyldig att, utan att ställa krav på ersättning, beakta de generella hänsynsregler som ställts upp till skydd för miljön. I förevarande fall har de inskränkningar i skogsbruket som aktuella hänsynsreglerna medfört beaktats i skogsvärderingen genom ett schablonmässigt avdrag. Omfattningen av avdraget är i denna del inte stridigt.

Vad gäller toleransavdraget enligt 31 kap. 6 § miljöbalken bestäms dess storlek av kvalifikationsgränsen i 31 kap. 4 § miljöbalken. Förarbetena till miljöbalken innehåller inga uttalanden som visar på att en höjning eller sänkning av kvalifikationsgränsen i förhållande till tidigare praxis åsyftats. Tvärtom hänvisas till tidigare lagförarbeten och domstolsavgöranden. Bland annat hänvisas till vad Bostadsutskottet uttalade vid införandet av Plan och bygglagen (BoU 1 1986/87:1 s. 150). Bostadsutskottet anförde då att någon fast procentsats inte kan anges men att 10 % inom berörd del av fastigheten får anses vara den högsta nivå av intrång som i något fall behöver accepteras utan att ersättning behöver betalas. Denna gräns skulle gälla om den berörda delen representerar ett i pengar litet belopp. Utskottet anförde vidare att om den berörda delen representerar ett högt värde är det en i relativa tal väsentligt mindre värdenedsättning fastighetsägaren behöver tåla. Ett för ägaren i absoluta tal stort belopp ansåg utskottet aldrig vara bagatellartat.

Enligt Miljööverdomstolen bör utskottets ovan redovisade uttalande jämte tidigare praxis tjäna som vägledning för bedömningen av kvalifikationsgränsen. Marknadsvärdet för den berörda delen utgör ostridigt 173 000 kr. Statens talan innebär att ett toleransavdrag ska göras med 17 300 kr, motsvarande 10 %. Det får i sammanhanget anses vara ett i absoluta tal mindre belopp för fastighetsägaren och även i övrigt skäligt. Intrångsbeloppet 173 000 kr ska därför minskas med toleransavdraget 17 300 kr till 155 700 kr.

Detta belopp ska, enligt parternas yrkande, räknas upp med konsumentprisindex från den 19 november 2003 till dagen för miljödomstolens dom. I november 2003 var index 278,3 och vid tidpunkten för miljödomstolens dom, december 2006, var index 286,4. Intrångsersättning ska därmed utgå med 160 232 kr.

Räntan

Vad gäller räntan delar Miljööverdomstolen miljödomstolens bedömning. S-O.J:s klagomål i denna del ska därmed ogillas.

Rättegångskostnaderna i Miljööverdomstolen

Med hänsyn till utgången i målet bör S-O.J. själv svara för sina rättegångskostnader i Miljööverdomstolen.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B

Överklagande senast 2008-02-29

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Ulf Bjällås, miljörådet Anders Dahlsjö samt hovrättsråden Henrik Runeson, referent, och Liselotte Rågmark. Enhälligt.

___________________________________

BILAGA A

VÄNERSBORGS TINGSRÄTTS, MILJÖDOMSTOLEN, DOM

KÄRANDE

S-O.J.

Ombud: O.J.

SVARANDE

Staten genom Kammarkollegiet

Box 2218

103 15 Stockholm

SAKEN

Ersättning enligt 31 kap 4 § 1 st. 3 p. miljöbalken

Ao: 103:1

_____________

DOMSLUT

1. Staten skall till S-O.J. betala intrångsersättning med etthundrasextioåttatusennio-hundratrettioåtta (168 938) kr jämte ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den 19 november 2003 till dess betalning sker, dock längst till och med en månad efter dagen för laga kraftvunnen dom. Sker betalning senare än en månad efter dagen för laga kraftvunnen dom skall från denna dag till betalningsdagen utgå ränta enligt 6 § räntelagen.

2. Staten skall utge ersättning för rättegångskostnader till S-O.J. med fyrtioåttatusensjuhundrasex (48 706) kr jämte ränta enligt lag. Av ersättningen utgör 36 250 kr ombudsarvode.

_____________

BAKGRUND

Skogsvårdsstyrelsen i Västra Götalands län beslöt 2003-11-18 att inrätta ett biotopskyddsområde omfattande ett 1,7 ha stort område med örtrik sumpskog på fastigheterna X 1:5 och 1:6 i Hössna församling, Ulricehamns kommun. Beslutet överklagades till Miljödomstolen som avslog överklagandet

2004-12-09. Miljödomstolens dom överklagades inte och vann laga kraft tre veckor senare. S-O.J. äger fastigheterna X 1:5 och 1:6. Inom biotopskyddsområdet får inte bedrivas verksamhet eller vidtas åtgärder som kan skada naturmiljön.

YRKANDEN M.M.

Under påstående att beslutat biotopskydd avsevärt försvårar den pågående markanvändningen inom biotopskyddsområdet har S-O.J. yrkat att staten skall förpliktas att till honom betala 215 300 kr jämte index och ränta enligt 5 § räntelagen från 2003-11-19 till dagen för tingsrättens dom och ränta enligt 6 § räntelagen för tiden därefter till dess betalning sker. Av yrkat kapitalbelopp utgör 173 000 kr intrångsersättning och 42 300 kronor ersättning för s.k. annan skada.

Staten har vitsordat yrkade kapitalbelopp så som i och för sig skäliga och medgett att utge intrångsersättning med 155 700 kr (173 000 kr minskat med s.k. toleransavdrag enligt 31 kap. 6 § miljöbalken om 10 %) jämte indexuppräkning enligt KPI från den 19 november 2003. Staten har dock bestritt att utge ersättning för annan skada. I fråga om ränta har staten medgett ränta enligt 5 § räntelagen från den 19 november 2003 till dess betalning sker - dock längst till och med en månad efter dagen för laga kraftvunnen dom - samt ränta enligt 6 § räntelagen från en månad efter dagen för laga kraftvunnen dom tills betalning sker.

DOMSKÄL

S-O.J. har anfört följande till utveckling av sin talan.

Fastigheternas totala areal är ungefär 26 ha varav ungefär 22 ha skogsmark. Biotopskyddsområdet areal är ungefär 1,7 ha. Till följd av beslutet är det bl.a. förbjudet för fastighetsägaren att utföra några som helst skogsbruksåtgärder inom biotopskyddsområdet. - Vad gäller yrkandet om annan skada har han gått miste om arbetsintäkt som han skulle ha erhållit vid röjning, gallring och slutavverkning av beståndet inom biotopskyddsområdet. Den förlorade intäkten har schablonmässigt bedömts till avverkningskostnaden med avdrag för bränsleförbrukning (uppskattad till 10 % av kostnaden). Den förlorade arbetsintäkten uppgår därvid till ungefär 42 300 kr.

Staten har anfört följande till utveckling av sin talan.

Det är ostridigt att skogsbruket är en bisyssla. Enligt gällande praxis och doktrin skall stor återhållsamhet iakttas när det gäller att döma ut ersättning för intrång i sådan verksamhet. Vid bisyssla uppnås inte kvalifikationsgränsen enligt 31 kap 4 § miljöbalken; det är då inte fråga om någon pågående markanvändning som försvåras avsevärt. Kvalifikationsgränsen enligt angiven paragraf gäller för varje enskild ersättningspost.

Enligt 31 kap. 6 § miljöbalken skall ett toleransavdrag göras när ersättningen skall bestämmas. Regeln är ny för miljöbalken och någon praxis har ännu inte hunnit utvecklas. Naturvårdsverket, Svefa AB m.fl. har enats om en modell för detta avdrag. Modellen innebär ett avdrag på 10 procent upp t.o.m. 250 000 kr. På högre belopp blir avdraget mindre.

Som redan angetts fanns inget stadgande om toleransavdrag i naturvårdslagen. Även den nya regeln anknyter dock till vad som tidigare gällde vid bedömningen av kvalifikationsgränsen och begreppet ”avsevärt” (se exempelvis prop. 1997/98:45 Del 1 s. 556f). Både i nämnda propp och i Miljöbalksutredningens huvudbetänkande (SOU 1996:103 Del 1 s. 618f) sker en hänvisning till det vad Bostadsutskottet angett i fråga om avdragets storlek. Det görs även en hänvisning till de avgöranden från Högsta domstolen där kvalifikationsgränsen visat sig gå omkring tio procent. Ytterligare kan anföras att det i proppen (s. 549 f) betonas att PPP-principen (Polluter Pays Principle) är vägledande vid tillämpningen av balken. Sistnämnda inverkar på vad verksamhetsutövaren skall tåla och därmed på bedömningen av vad som är skäligt avdrag. Verksamhetsutövarnas toleransnivå mot intrång får alltså anses vara högre enligt miljöbalken än vad som gällde tidigare. Sammantaget anser kollegiet att ett avdrag i enlighet med yrkade tio % ligger väl i linie med lagstiftningen och tillhörande förarbeten.

I räntefrågan vill staten anföra följande. Enligt 31 kap. 2 § miljöbalken skall bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) gälla vid ersättning och inlösen enligt detta kapitel, om inte balken innehåller avvikande bestämmelser. I balken finns inga bestämmelser om ränta. Det innebär att expropriationslagens bestämmelser blir tillämpliga. Bestämmelserna om ränta i expropriationslagen återfinns i 6 kap. 16 §. Avkastningsräntan skall kompensera den ersättningsberättigade för utebliven avkastning och beräknas enligt 5 § räntelagen. Den skall betalas från den dag fastigheten tillträddes eller övergick på den exproprierade. Här är den dagen att jämställa med då reservatsföreskrifterna började gälla (se exempelvis Hovrätten för Övre Norrland dom 1990-01-30, DT 1001). Räntan skall utgå tills betalning sker eller till dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen skall börja löpa. I fråga om när dröjsmålsränta skall börja löpa gäller följande. Av kommentaren till miljöbalken (31:11) och Axlund, Värdetidpunkt och ränta (LMV-rapport 1994:1 s. 31) framgår att när markanvändning begränsas genom reservatsbeslut är det att jämställa med förhandstillträde enligt expropriationslagen. Av 6 kap. 7 § expropriationslagen jämfört med 6 kap. 10 § samma lag framgår att vid förhandstillträde skall nedsättning av betalningen ske inom en månad efter det att den dom, varigenom ersättningen bestämdes, vann laga kraft. Från det att den ersättningsskyldige genom lagakraftvunnen dom vet vilken ersättning som skall betalas har denne således en månad på sig att betala. Sker betalning senare skall dröjsmålsränta utgå.

S-O.J. har genmält följande.

Gällande lagregler ställer inte upp något krav på huvudsaklig inkomstkälla för att ersättning för annan skada skall utgå. Kvalifikationsregeln har betydelse för om ersättning överhuvudtaget skall utgå och skall inte tillämpas separat på varje enskild skadepost. Istället skall regeln tillämpas utifrån en bedömning av hela intrånget på aktuell del av fastigheten. Det går inte att ha en kvalifikationsgräns särskilt för intrång och en kvalifikationsgräns för bedömning av annan skada.

På samma sätt skall toleransavdrag beräknas. Det är den berörda delen av fastigheten som är avgörande inte vilken sorts ersättning som skall utgå.

Beträffande toleransavdraget kan detta som högst uppgå till 6.700 kr eller till det lägre belopp som tingsrätten finner skäligt med följande motivering. Syftet med avdraget är att det skall råda rättvisa mellan dem som utsätts för intrång av detta slag, oavsett intrången överstiger kvalifikationsgränsen (avsevärt försvårad markanvändning) eller ej. Det saknas fastlagd praxis för toleransavdragets storlek. Beträffande kvalifikationsgränsen finns emellertid ett belysande avgörande från Hovrätten för Övre Norrland (1990-01-30, mål nr T 12/88). Målet gällde intrångsersättning av varierande storlek för 13 skogsägare. Hovrätten fann att vissa skador var så stora i absoluta tal att ersättning skulle utgå redan av detta skäl medan andra skador inte ansågs vara i absoluta tal så stora. Gränsen för skada som i absoluta tal var så stor att ersättning därför skulle utgå ansågs ligga mellan 8 782 kr och 2 032 kr. Det fanns inte skäl för Hovrätten att ange mera exakt var gränsen gick. Hans bedömning utgår från antagandet att gränsen ansågs ligga vid beloppet 5 000 kr i 1990 års penningvärde. Detta belopp justerat med hänsyn till konsumentprisindex blir vid värdetidpunkten ungefär 6 700 kr. (Det bör noteras att Hovrättsdomen avsåg förhållanden före 1987 års lagändring, men att Hovrätten särskilt uttalade att Bostadsutskottets uttalanden inför 1987 års lagändring bör vara vägledande även vid tillämpningen av den äldre lydelsen av 26 § naturvårdslagen.) Det åberopade hovrättsavgörandet följer mycket väl de uttalanden av Bostadsutskottet som kammarkollegiet hänvisar till. En avgörande brist i Naturvårdsverkets modell för avdrag är att modellen inte alls beaktar Bostadsutskottets uttalande om ett för ägaren i absoluta tal stort belopp aldrig kan vara bagatellartat. PPP-principen kan inte utgöra något tolkningsunderlag för storleken på avdrag enligt 31:6 miljöbalken. Inte heller framgår något sådant av miljöbalksmotiven.