MÖD 2009:26

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Östersunds tingsrätts, miljödomstolen, dom 2008-11-05 i mål nr M 2625-07,

se bilaga A

KLAGANDE OCH MOTPART

R.F.

Ombud: Advokaten L.A.

KLAGANDE OCH MOTPART

Staten genom Kammarkollegiet

Box 2218

103 15 Stockholm

SAKEN

Ersättning enligt 31 kap.miljöbalken

___________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

1. Med upphävande av punkterna 1, 3 och 4 i miljödomstolens domslut förordnar Miljööverdomstolen följande.

a) Staten ska till R.F. betala 2 699 086 kr jämte ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den 10 oktober 2003 till dess betalning sker, dock längst till 30 dagar efter lagakraftvunnen dom, samt därefter med 6 % till dess betalning sker.

b) Staten ska ersätta R.F. för rättegångskostnader vid miljödomstolen och i Miljööverdomstolens mål nr M 124-07 med 113 391 kr, varav 80 000 kr avseende ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från den 5 november 2008 till dess betalning sker

2. Staten ska ersätta R.F. för rättegångskostnader i Miljööverdomstolens förevarande mål med 45 300 kr, varav 41 700 kr avseende ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.

___________________

YRKANDEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

R.F. har yrkat att Miljööverdomstolen, med ändring av miljödomstolens dom, förpliktar staten att till honom utge 3 570 000 kr, uppräknat med konsumentprisindex från den 10 oktober 2003 till dagen för Miljööverdomstolens dom, jämte ränta enligt 5 § räntelagen från den 10 oktober 2003 till 30 dagar från den dag domen vinner laga kraft samt därefter med 6 % till dess full betalning sker. R.F. har också yrkat att Miljööverdomstolen, med ändring av punkterna 3 och 4 i miljödomstolens domslut, förpliktar staten att utge ersättning till honom för rättegångskostnader med 113 391 kr, varav 80 000 kr avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 5 november 2008 tills betalning sker.

Staten har yrkat att Miljööverdomstolen, med ändring av miljödomstolens dom, fastställer ersättningen till av staten medgivna 804 500 kr. Staten har vitsordat yrkad uppräkning enligt konsumentprisindex samt ränta.

Parterna har bestritt varandras ändringsyrkanden. De har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Miljööverdomstolen.

UTREDNINGEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har åberopat samma omständigheter och samma skriftliga bevisning till stöd för sin talan som vid miljödomstolen. Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På R.F:s begäran har vittnet S.P. hörts på nytt i Miljööverdomstolen. På R.F:s begäran har också de förhör som vid miljödomstolen hölls med honom själv samt vittnena M.M., H.B., H.O. och T.K. spelats upp. På statens begäran har vittnet T.L. hörts på nytt.

Parterna har sakframställningsvis vidhållit vad som antecknats i miljödomstolens dom och därutöver tillagt i huvudsak vad som framgår nedan.

R.F.

Miljödomstolen har förbisett att det ersättningsgrundande intrånget, förbudet att avverka träd inom reservatsområdet, har gällt i vart fall sedan värdetidpunkten den 10 oktober 2003, då reservatsbeslutet vann laga kraft. F. har i vart fall alltsedan dess betagits möjligheten att avverka och förädla den unika björk- och lövskogen inom reservatsområdet. F. har dessutom alltsedan ett informationsmöte om reservatsbildningen hölls i juni år 2000, informerats om att han inte får röra skogen inom området.

Miljödomstolens bedömning av statens invändning, att F. kan köpa björk- och lövtimmer på annat håll, är inte riktig. Detta gäller såväl frågan om bevisbördans placering som bedömningen av bevisningen. Det bör ankomma på staten att styrka sin invändning. Invändningen ska dessutom prövas i två delar, dels avseende tiden från värdetidpunkten fram tills nu och dels för framtiden. F. har i vart fall inte fram tills nu kunnat köpa ersättningsvirke motsvarande beståndet inom reservatsområdet. Han har därför lidit skada med i vart fall 1 333 000 kr avseende bortfall av nettointäkter från sågade varor under denna period. Det framstår som helt orealistiskt att tro att situationen rörande möjligheterna att köpa timmer skulle ändras i framtiden.

Miljödomstolen har inte behandlat frågan om förädling av skog till ved utgör pågående markanvändning på ett riktigt sätt. Pågående markanvändning inom den berörda delen av fastigheten är skogsbruk. Reservatsbeslutet innebär totalt förbud för F. att bedriva skogsbruk inom området. Reservatsbeslutet innebär alltså att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras. Att använda skogen till ved är en del av pågående markanvändningen. Efter sågning av löv och björk kvarstår en rest om ca 1 676 m3 löv och björk. Det enda realistiska användningsområdet för denna resterande råvara är som bränsle, alltså som ved. Om man räknar med att F. själv kan förbruka högst 20 m3 ved per år inser man genast att han måste avyttra praktiskt taget all ved.

Därutöver anser F. att Skogssällskapets värdering bör ges företräde framför Svefas värdering. Svefas utlåtanden bygger på offentlig statistik som av naturliga skäl når Svefa först i efterhand. Skogssällskapet har använt sig av de virkespriser som Skogssällskapet erhållit vid virkesaffärer i området. Dessa priser är högre än de priser Svefa använt. Skogssällskapet utgår vidare från faktiska avverkningskostnader i området, vilka är lägre än de kostnader Svefa beräknat. Även kostnaderna för återväxtåtgärder är lägre i verkligheten än i Svefas värdering.

Miljödomstolens dom bör ändras även beträffande fördelningen av rättegångskostnaderna hänförliga till Miljööverdomstolens mål M 124-07. Miljööverdomstolen undanröjde i det målet miljödomstolens tidigare dom på grund av rättegångsfel. Detta innebär inte att vanliga regler om kostnadsansvaret i rättegång får frångås. Enligt F:s uppfattning saknas det anledning att bedöma frågan om ersättning för rättegångskostnaderna i Miljööverdomstolen på annat sätt än miljödomstolen bedömt frågan om rättegångskostnaderna i huvudsaken. I vart fall ska F. tillerkännas ersättning för sina kostnader i Miljööverdomstolen eftersom rättens beslut att undanröja tingsrätten dom har sin grund i omständigheter som F. åberopat i Miljööverdomstolen. Att han, för att undvika ytterligare tidsutdräkt i målet, i Miljööverdomstolen inte yrkade undanröjande bör inte påverka den bedömningen.

Staten

Beträffande fastighetens marknadsvärdeminskning på grund av reservatsbildningen är statens inställning, något summariskt, att käranden särskilt beträffande drivningskostnader och timmerpriser använt sig av ytterlighetsvärden.

Beträffande ersättningen för annan skada i sågverksamhet vill Staten anföra följande.

F. har varken bedrivit sågverksamhet eller vedproduktion. Såganläggningen i fråga var färdigställd vid årsskiftet 1999/2000. Reservatsbeslutet meddelades den 15 september 2003. Enligt kollegiet har markägaren vid angivna förhållanden haft god tid på sig att avverka det aktuella björkförrådet. Markägaren gör gällande att länsstyrelsen muntligen lämnat besked om att avverkning inte kunde tillåtas. Staten anser inte att detta är ett en godtagbar invändning då ett avverkningsförbud förutsätter ett skriftligt interimistiskt beslut/förbud. Kollegiet anser därför inte att markägaren visat att han gått miste om intäkter från sågade trävaror. Visserligen kunde ett interimistiskt avverkningsförbud ha varit ett möjligt handlingsalternativ om en avverkningsansökan hade getts in, men rätt till ersättning föreligger endast om ett sådant förbud verkligen meddelats.

För det fall Miljööverdomstolen skulle finna att ersättningstimmer inte är möjligt att köpa, gör staten i andra hand gällande att det inte är fråga om en sågverksamhet som med miljödomstolens förutsättningar kan beskrivas som ”någorlunda uthållig och kontinuerlig”. Rätt till ersättning föreligger inte vid sådant förhållande.

Vidare är F:s beräkningar av utebliven vinst bristfälliga. Bland annat tar beräkningarna inte hänsyn till att F:s fastighet minskar i värde när han avverkar sin egen skog.

För det fall Miljööverdomstolen finner det möjligt att köpa björktimmer gör staten slutligen i tredje hand gällande att markägaren kunnat kompensera sig för rörelseskadan - som motsvaras av en mistad förädlingsintäkt av sågade trävaror - genom att köpa motsvarande kvantitet björktimmer och förädla detta genom uppsågning. Miljödomstolen har i likhet med staten funnit att det är möjligt att köpa timmerråvara och förädla denna men att detta leder till transportkostnader m.m. på 300 kr/ m3. Enligt kollegiets uppfattning uppgick transportkostnaden per m3 fub till i storleksordningen 2 kr/mil vid värdetidpunkten dvs. för kvantiteten i fråga (382 + 207 m3 fub= 589 m3 fub) ca 1200 kr/mil. Det är således fråga om merkostnader i storleksordningen 10 000 till 15 000 kr.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Utgångspunkter

Enligt 31 kap. 4 § miljöbalken (MB) har en fastighetsägare rätt till ersättning på grund av beslut om naturreservat som innebär att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras. Av 31 kap. 2 § MB följer som huvudregel att bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) ska tillämpas vid ersättningens fastställande.

Enligt bestämmelserna i expropriationslagen är fastighetsägaren berättigad dels till intrångsersättning som motsvarar den minskning av fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom reservatsbeslutet, dels till ersättning för annan skada.

Marknadsvärdeminskning

Pågående markanvändning på den berörda delen av fastigheten var skogsbruk. Det är ostridigt att reservatsbeslutet inneburit att denna pågående markanvändning avsevärt försvårats. Parterna är däremot oense om hur stor marknadsvärdeminskning som reservatsbeslutet inneburit. I fråga om marknadsvärdeminskningens storlek instämmer Miljööverdomstolen i miljödomstolens bedömning. Marknadsvärdeminskningen bedöms alltså uppgå till 955 000 kr vid den i målet aktuella värdetidpunkten.

Rätt till ersättning för annan skada

Expropriationslagens bestämmelser vilar på principen att markägarens samlade ekonomiska ställning efter reservatsbeslutet ska vara densamma som om något reservatsbeslut inte fattats. Marknadsvärdeminskningen har bestämts utan hänsyn till bortfall av vinst från den sågverksamhet och vedproduktion som F. gör gällande att han avsåg att bedriva. F. har därför rätt att, utöver ersättningen för marknadsvärdeminskning, få ersättning för bortfall av sådan vinst, i den mån det kan antas att han, om reservatsbeslutet inte kommit emellan, skulle ha bedrivit vinstdrivande sågverksamhet och vedproduktion (se NJA 1979 s 735).

Av utredningen i målet framgår att den berörda delen av fastigheten bland annat innehåller ett bestånd av lövträd som är särskilt lämpat för virkesproduktion. Vidare framgår att F. har skaffat en såg för 1,3 - 1,5 miljoner kr. Mot denna bakgrund måste det antas att F., om reservatsbeslutet inte kommit emellan, skulle ha utnyttjat lövbeståndet för virkesproduktion. Vad staten anfört om att F. kunde ha avverkat skogen innan reservatsbeslutet meddelades föranleder ingen annan bedömning. Det framstår då som naturligt att F. skulle ha utnyttjat den råvara som blev kvar, efter det att lövtimmer sågats upp till virke, till att producera ved. Han är därför i princip berättigad till ersättning för utebliven vinst från både sågverksamhet och vedproduktion.

Skyldighet att begränsa skadan

För att bortfallet av den vinst som kunde ha förväntats vid den tilltänkta sågverksamheten och vedproduktionen ska ersättas, förutsätts att bortfallet inte kunnat neutraliseras genom åtgärder som skäligen borde ha vidtagits av F. (se NJA 1979 s 735). Staten har invänt att F. har kunnat kompensera sig för den planerade verksamhetens uteblivna vinster genom att köpa timmer. F. har genmält att han inte kunnat köpa ersättningsråvara. Av utredningen i målet, främst vittnesförhören med S.P., H.B., H.O. och T.K., framgår att lövtimmer under en längre tid har varit en bristvara på marknaden. Vidare framgår att leverantörer av lövtimmer i huvudsak säljer timmer till fasta kunder och ofta genom bytesaffärer där leverantören kräver annat timmer i utbyte.

Utredningen visar visserligen inte att det varit omöjligt för F. att köpa ersättningsråvara till sin tilltänkta verksamhet. Det framgår dock att det skulle ha varit förenat med så stora svårigheter att det inte skäligen kan begäras av F., som är en enskild näringsidkare med en verksamhet av liten omfattning, att han skulle ha begränsat sin skada genom att köpa ersättningstimmer.

Ersättningens storlek

Staten har bestritt ersättningsyrkandet för annan skada och har inte vitsordat den av F. beräknade skadan. Utgångspunkten är därför att F. har att bevisa sin skada.

Den utredning som F. åberopat, främst i form av prisuppgifter i annonser och vittnesförhör med personer som arbetar i den aktuella branschen, visar att F. skulle ha haft avsättningsmöjligheter både för sågat virke och för kapad och huggen ved. Vidare talar utredningen för att F. skulle ha kunnat erhålla intäkter från försäljningen av sågat virke uppgående till ett belopp som inte i någon betydande omfattning understiger det belopp om 3 000 kr/m3 som F. utgått från.

F. har beräknat skadan på grund av utebliven vedförsäljning genom att utgå från ett förädlingsvärde om 1 400 kr/m3. Vittnet H.B. har uppgett att han uppnått ett sådant förädlingsvärde i sin verksamhet. Statens vittne T.L. har däremot uppgett att ved normalt kan köpas för samma pris som massaved. Så som Miljööverdomstolen uppfattat hans utsaga avses då inte sådan kapad och huggen ved som F. avsåg att sälja.

F. har inte närmare redogjort för hur han tänkte bedriva sin verksamhet avseende veden. Utredningen i målet ger enligt Miljööverdomstolens mening inget stöd för att F. skulle ha kunnat uppnå ett förädlingsvärde om 1 400 kr/m3. Det framstår å andra sidan inte heller som osannolikt att F. skulle ha kunnat sälja kapad och huggen ved till ett högre pris än vad som betalas för massaved.

Vid en samlad bedömning finner Miljööverdomstolen att F. inte kunnat visa att hans skada uppgår till yrkade belopp för vare sig sågat virke eller ved. Eftersom det är fråga om en verksamhet som aldrig kom i faktisk drift är det naturligt att bevissvårigheter föreligger. Det finns därför förutsättningar att uppskatta skadan enligt 35 kap. 5 § rättegångsbalken.

Vid uppskattningen av skadan måste det beaktas att den råvara som F. skulle använda vid sin virkes- och vedproduktion har åsatts ett värde som timmer respektive massaved vid bestämningen av marknadsvärdeminskningen. Vad Miljööverdomstolen nu har att fastställa är den tillkommande skada som F. åsamkats av att han inte kunnat förädla råvaran ytterligare innan försäljning.

Vid en samlad bedömning finner Miljööverdomstolen skäligt att uppskatta den tillkommande skadan så att F:s totala ersättning, inklusive intrångsersättning och efter toleransavdrag, uppgår till 2 500 000 kr.

Ersättningen ska uppräknas med konsumentprisindex. Indextalet för oktober 2003 är 278,9 och senast kända indextal är 301,11. Efter uppräkning blir ersättningen 2 699 086 kr. Därtill kommer yrkad och vitsordad ränta.

Rättegångskostnader

F:s ändringsyrkande beträffande rättegångskostnaderna avser kostnaderna i Miljööverdomstolens mål nr M 124-07, i vilket Miljööverdomstolen på grund av rättegångsfel vid miljödomstolen undanröjde miljödomstolens tidigare dom och återförvisade målet dit. Kostnaderna i Miljööverdomstolens mål M 124-07 bör ses som en del av kostnaderna för processen i miljödomstolen. Även om F:s talan inte vinner fullt bifall, har han haft skälig anledning att få sin talan prövad. Miljööverdomstolen finner därför att F., enligt 25 kap. 6 § MB, ska få full ersättning för sina rättegångskostnader hänförliga till processen i miljödomstolen, inkluderande kostnaderna i Miljööverdomstolens mål M 124-07. Överklagandet ska därför bifallas i denna del.

I Miljööverdomstolen får F. betraktas som vinnande part i sådan mån att staten ska ersätta hälften av hans yrkade och skäliga rättegångskostnader här.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B

Överklagande senast 2010-01-13.

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Ulf Bjällås, fastighetsrådet Anders Dahlsjö, hovrättsrådet Henrik Runeson och tf. hovrättsassessorn David Granberg, referent. Enhälligt.

_____________________________________

BILAGA A

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTTS, MILJÖDOMSTOLEN, DOM

KÄRANDE

R.F.

Ombud: Advokat L.A.

SVARANDE

Staten genom Kammarkollegiet

Box 2218

103 15 Stockholm

Ombud: Kammarråd G.E.

SAKEN

Ersättning enligt 31 kapmiljöbalken

_____________

DOMSLUT

1. Staten genom Kammarkollegiet ska till R.F. betala en sammanlagd ersättning med 1 243 710 kr varav 1 010 000 kr avser marknadsvärdeminskning och 233 710 kr annan ersättning. På beloppen ska utgå ränta enligt 5 § räntelagen från den 10 oktober 2003 till 30 dagar från den dag domen vinner laga kraft samt därefter med 6 % till dess full betalning sker.

2. Beloppen enligt punkt 1 behöver inte nedsättas hos länsstyrelsen utan kan betalas direkt till R..F.

3. Staten genom Kammarkollegiet ska utge ersättning till R.F. för rättegångskostnader med 80 058 kr, varav 66 668 kr avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 5 november 2008 tills betalning sker.

4. Var part ska bära sin rättegångskostnad i Svea hovrätts, Miljööverdomstolen, mål nr M 124-07.

_____________

YRKANDEN M.M.

R.F. har - såsom talan slutligen bestämts - yrkat att miljödomstolen förpliktar Staten genom Kammarkollegiet att till honom utge 3 570 000 kr, uppräknat med konsumentprisindex från den 10 oktober 2003 till dagen för miljödomstolens dom, jämte ränta enligt 5 § räntelagen från den 10 oktober 2003 till 30 dagar från den dag domen vinner laga kraft samt därefter med 6 % till dess full betalning sker. R.F. har också yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till stöd för sin talan har R.F. anfört följande. Han förvärvade fastigheten XX 9:6 år 1998. Fastighetens areal uppgår till ca 170 ha. Inför förvärvet frågade han länsstyrelsen om fastigheten var föremål för några restriktioner och fick ett nekande svar. Fastigheten omfattar ett unikt lövbestånd med långa, raka och kvistfria träd. För att tillgodogöra sig värdet av lövbeståndet investerade han ca 1,3 miljoner i en såg av märket Kara YS. Såganläggningen var färdigställd årsskiftet 1999/2000. Den 15 september 2003 beslutade Länsstyrelsen Gävleborg att bl.a. den del av fastigheten som omfattar lövbeståndet skulle utgöra Bodåsens naturreservat. I enlighet med 31 kap 4 § miljöbalken är han berättigad till ersättning p.g.a. länsstyrelsens reservatsföreskrifter om avverkningsförbud på fastigheten. Till bestämmande av ersättning har två värderingar enligt den s.k. beståndsmetoden genomförts, dels av skogsmästaren T.L., dels av jägmästaren M.M.. M.M. har bedömt värdet av gran- och tallbeståndet inom naturreservatet till 700 000 kr. Enligt inventeringen finns 1 139 m3 björk, varav 478 m3 timmer, och 661 m3 övrigt virke, som han avsett att göra ved av. Därtill kommer 994 m3 övrigt löv, varav 259 m3 timmer, och 735 m3 övrigt virke, som han också tänkt göra ved av. Hans såganläggning, Kara YS, förmår producera 1,65 m3 sågat virke per timme med ett utbyte om 62 % varvid återstoden, 38 %, utgörs av ved, ca 280 m3. Priset för sågad torkad vara kan beräknas till 3 000 kr per m3. Intäkten för det sågade virket kan beräknas till (478 + 259) x 0.62 x 3 000 = 1 370 000 kr. Avverkningskostnaden uppgår till ca 81 kr/m3 för hela volymen björk och löv eller 37 000 kr. Nettot uppgår således till 1 333 000 kr. Kapad och huggen ved ger ett förädlingsvärde om 1 400 kr/m3, tillhopa 2 346 400 kr (661 + 735 + 280 x 1 400). Efter avdrag för avverkningskostnader, 136 000 kr, återstår ett netto om 2 210 000 kr. Hans ersättningskrav utgår alltså dels från beloppet 700 000 kr avseende barrvärdet, dels 1 333 000 kr avseende sågad vara, dels 2 210 000 kr avseende ved, tillhopa 4 243 000 kr. Skillnaden mellan detta belopp och den av honom slutligen begärda ersättningen, 673 000 kr, utgör en marginal för osäkerhet i beräkningarna. Om miljödomstolen skulle finna att han kan köpa den mängd virke som avverkningsförbudet avser på den öppna marknaden uppkommer i vart fall en merkostnad om 221 100 kr (478 m3 björk + 259 m3 löv x 300 kr).

Kammarkollegiet har medgett att utge 804 500 kr jämte yrkad ränta och rättegångskostnader i miljödomstolen.

Till stöd för sin inställning har Kammarkollegiet anfört följande. T.L. har i sin värdering beräknat marknadsvärdeminskningen till 860 000 kr. Från detta belopp ska ett s.k. toleransavdrag enligt 31 kap 6 § miljöbalken göras med

10 % upp till ett belopp av 250 000 kr och 5 % på belopp däröver, tillhopa

55 500 kr. Vad gäller R.F:s investering i såganläggningen föreligger ingen skada eftersom han kan köpa virket på den öppna marknaden. Eventuella svårigheter att göra sådana inköp saknar också samband med reservatsbeslutet och det är inte visat att det finns någon marknad för sågade lövprodukter.

R.F. har som muntlig bevisning åberopat dels förhör med sig själv under sanningsförsäkran, dels vittnesförhör med M.M., T.K., S.P., H.O. och H.B..

Kammarkollegiet har åberopat vittnesförhör med T.L..

Som skriftlig bevisning har R.F. åberopat bl.a. M.M:s utlåtande. Kammarkollegiet har för sin del åberopat T.L:s värdering.

På båda parters begäran har miljödomstolen hållit syn på reservatsområdet.

M.M. och T.L. har vidhållit sina slutsatser. T.L. har tillagt att han anser att Skogssällskapets värdering inte tagit hänsyn till höga avverkningskostnader på grund av områdets topografi och M.M. har gjort gällande att han, på grund av täta kontakter med köpare och säljare, har en mycket säker uppfattning om dagsaktuella priser.

Envar av R.F., T.K., H.O. och H.B. har med hänvisning till sin verksamhet som aktörer på virkesmarknaden gjort gällande att efterfrågan på lövtimmer är stor och att nästan allt säljs till sågverk enligt fleråriga kontrakt. H.B., som sysslar med biobränslen, har tillagt att han bedömer att förädlingsvärdet beträffande löv och björk uppgår till ca 1 400 kr/m3.

S.P., virkeschef vid företaget Rundvirke AB, har uppgett att det för närvarande är visst överskott på lövmassa och underskott på lövtimmer. Han anser att R.F. kan få köpa björktimmer eftersom det handlar om en prisfråga och den som betalar bäst får köpa. Säljarna erhåller ett pris om 455 kr fub (fast mått under bark) och sågverken betalar 650 - 700 kr fub.

DOMSKÄL

Enligt 31 kap.4 § första stycket 2.miljöbalken (MB) har fastighetsägare rätt till ersättning på grund av beslut som innebär att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras om beslutet gäller bl.a. föreskrifter enligt 7 kap. 5 § om åtgärder och inskränkningar som rör naturreservat.

Av 31 kap. 2 § framgår att i den mån MB inte innehåller avvikande bestämmelser ska vid bestämmandet av intrångsersättningen bestämmelserna i expropriationslagen (ExL) tillämpas. Dessa bestämmelser återfinns i 4 kap. ExL. Intrångsersättning för försvårad markanvändning ska enligt 4 kap. 1 § ExL utgå för den minskning av fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom intrånget. Uppkommer i övrigt skada för fastighetsägaren ska även sådan ersättas (annan skada).

Enligt 31 kap. 6 § MB ska ersättning som avses i 4 § minskas med ett belopp som motsvarar vad fastighetsägaren är skyldig att tåla utan ersättning. Sådant s.k. toleransavdrag ska göras även om skogsvårdslagens hänsynsregler beaktats vid uppskattningen av marknadsvärdeminskningen.

Parterna är överens om att värdetidpunkt för beräkning av marknadsvärdeminskningen är den 10 oktober 2003.

I målet har åberopats två värderingar av reservatsområdet. Den ena av T.L. har stannat på 860 000 kr och den andra av M.M. på 1 050 000 kr. Värderingarna är sålunda relativt samstämmiga. Miljödomstolen kan inte finna annat än att båda värderingarna är sakkunnigt gjorda även om värderingsmännen har bedömt kostnader och virkespriser något olika. Miljödomstolen finner skäligt att bedöma marknadsvärdeminskningen på grund av naturreservatsbestämmelserna som medeltalet av värderingsresultaten,

955 000 kr.

R.F. har emellertid begärt högre ersättning därför att han har förlorat möjligheten att förädla björk- och lövbeståndet inom reservatet till ved och virke.

Vad först gäller veden har R.F. inte visat att han bedrivit någon pågående vedhantering i form av huggning, klyvning, förpackning, distribution och försäljning av ved, och inte heller att han vidtagit åtgärder för att påbörja en sådan verksamhet, varigenom han kunnat tillgodogöra sig ett förädlingsvärde om 1400 kr/m3. Miljödomstolen anser på grund härav att vedhanteringen inte utgjort pågående markanvändning och att ersättning för förlust i sådan verksamhet inte kan utgå. Även om det skulle vara fråga om pågående markanvändning är det miljödomstolens uppfattning att det inte råder någon svårighet att genom köp anskaffa erforderlig råvara, och att verksamheten således på oförändrat sätt kunnat bedrivas med köpt råvara. Någon ersättning för rörelseskada avseende vedhantering ska därför inte utgå.

R.F. har anskaffat en såg för 1,3 - 1,5 milj kr med syfte att förädla björk och lövtimmer från reservatsområdet till virke. Han har uppgivit att sågen inte har använts för annan sågning då han hindrades att ta virke från reservatsområdet. Trots att någon sågverksamhet sålunda inte har påbörjats anser miljödomstolen att sågning får anses ha varit pågående markanvändning för vilken ersättning bör bestämmas med beaktande av att sågen anskaffats innan reservatsbestämmelserna infördes. På reservatsområdet finns enligt vad som uppgivits i målet 478 m3sk björktimmer och 259 m3sk lövtimmer, vilket efter omräkning utgör ca 382 resp. 207 m3fub. Med den kapacitet som uppgivits för sågen räcker detta till ca 28 arbetsdagar ((382+207)x0,62/1,65/8). Om sågverksamheten ska vara någorlunda kontinuerlig och uthållig så har det varit nödvändigt för R.F. att anskaffa råvara på annat sätt än från reservatsområdet. I målet får anses utrett att efterfrågan på sågat virke av björk är stor och att tillgången på råvara är begränsad. Lämplig råvara är spridd och tas sällan till vara som sågtimmer vid avverkningarna. Genom S.P:s uppgifter finner miljödomstolen dock klarlagt att det förekommer en marknad för sågtimmer av björk och löv och det är möjligt att på denna marknad köpa råvara, även om det kan vara förenat med kostnader för t.ex. transporter och väntetider och andra besvär. På grund härav anser miljödomstolen att det är möjligt att fortsätta den planerade sågningsverksamheten med köpt råvara, särskilt som verksamheten - om den ska vara annat än helt tillfällig - måste bygga på råvara från annat håll än reservatsområdet. R.F. har påstått att kostnadsökningen därvid uppgår till 300 kr/m3. Denna uppgift har lämnats obestridd av Kammarkollegiet och bör därför godtas. R.F. ska därför tillerkännas annan ersättning med 221 100 kr. Även denna ersättning torde hänföra sig till värdetidpunkten den 10 oktober 2003 och ska i likhet med intrångsersättningen uppräknas med KPI till dagen för dom. Det innebär att ersättningarna ska räknas upp med faktorn 1,10 till 1 050 500 kr resp.

243 210 kr eller sammanlagt 1 293 710 kr. Från detta belopp ska toleransavdrag göras. Miljödomstolen anser att 50 000 kr utgör ett skäligt avdrag. Efter avdrag återstår 1 243 710 kr, varav 1 010 000 kr ska anses utgöra marknadsvärdeminskning och 233 710 kr annan ersättning.

Miljödomstolen meddelade den 6 december 2006 dom i denna sak och sedan såväl R.F. som Kammarkollegiet överklagat domen beslutade Miljööverdomstolen den 14 december 2007 i mål M 124-07 att, på grund av rättegångsfel i miljödomstolen, undanröja domen och återförvisa målet hit för fortsatt behandling. Därvid skulle det enligt Miljööverdomstolen ankomma på miljödomstolen att pröva frågan om skyldighet för part att utge ersättning för motparts rättegångskostnader i Miljööverdomstolen. R.F. har uppgett att av de rättegångskostnader han nu yrkat ersättning för i miljödomstolen utgör 1/3 av 80 000 kr jämte mervärdesskatt avseende ombudsarvode rättegångskostnad i Miljööverdomstolen.

Kammarkollegiet har, med hänvisning till att ingen av parterna är att anse som vinnande eller tappande i Miljööverdomstolen, yrkat att kostnaderna där kvittas.

Miljödomstolen godtar Kammarkollegiets inställning.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se överklagandehänvisning

Överklagandeskrift ges in till Östersunds tingsrätt, miljödomstolen, senast den 26 november 2008 och ställs till Svea hovrätt, Miljööverdomstolen. Prövningstillstånd krävs.

På miljödomstolens vägnar

Göran Simonsson

__________

I domstolens avgörande har deltagit rådmannen Göran Simonsson, fastighetsrådet Jan Heimersson samt de sakkunniga ledamöterna Mikael Lif och Erland Fernerud.