MÖD 2011:44

Klagorätt i mål om strandskyddsdispens ----- Ägare av berörd fastighet har inte ansetts ha klagorätt i mål om strandskyddsdispens.

Mark- och miljööverdomstolen

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDENacka tingsrätts, mark- och miljödomstolen, slutliga beslut 2011-08-05 i mål nr M 4049-11, se bilaga

KLAGANDES.S.

MOTPARTER1. Byggnadsnämnden i Ekerö kommunBox 205178 23 Ekerö

2. C.R.

SAKENKlagorätt i mål om strandskyddsdispens för uppförd brygga på fastigheten XX 5:6 i Ekerö kommun

___________________

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Mark- och miljööverdomstolen avslår överklagandet.

____________________

YRKANDEN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

S.S. har yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska upphäva mark- och miljödomstolens beslut att avvisa hennes överklagande.

C.R. har bestritt ändring.

Byggnadsnämnden i Ekerö kommun (byggnadsnämnden) har hänvisat till tidigare ställningstagande.

UTVECKLING AV TALAN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har i huvudsak utvecklat sin talan i enlighet med vad som framgår av underinstansernas avgöranden.

S.S. har därutöver tillagt i huvudsak följande. Byggnadsnämndens beslut om strandskyddsdispens för brygga och tomtplatsavgränsning inom hennes vattenområde utesluter henne från att beträda den del av fastigheten som beslutet gäller. Detta strider mot de grundläggande rättigheter som egendomsskydd innebär. Bryggans närhet till hennes egen brygga förhindrar henne att angöra med båt och att fiska kräftor. Bryggan medför även ökad insyn mot hennes brygga. Hon har framfört samma argument i ett parallellt fall då en annan granne avsåg att bygga ut sin brygga inom hennes fastighet. Länsstyrelsen beslutade då att inte ta upp ansökan om strandskyddsdispens. Hon anser att det är märkligt att två parallella fall behandlas olika. Tillståndsmyndigheten borde ha hänvisat sökanden att söka tillstånd till vattenverksamhet hos mark- och miljödomstolen. Beslutet medför allvarliga men för henne i användandet av sin fastighet då det innebär att bryggan blir grannens privata hemfridszon. Tomtplatsavgränsningen är en privatiserande åtgärd som närmast kan liknas vid konfiskering av hennes mark. Det är absurt att hon inte skulle ha klagorätt i målet.

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Mark- och miljööverdomstolen instämmer i mark- och miljödomstolens bedömning. Överklagandet ska därmed avslås.

Domen får enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Lars Dirke och Henrik Runeson, referent, tekniska rådet Cecilia Undén samt t.f. hovrättsassessorn Catharina Adlercreutz. Avgörandet är enhälligt.

Föredragande har varit Anna Isberg.

_________________________________________

BILAGA

NACKA TINGSRÄTTS, MARK- OCH MILJÖDOMSTOLEN, SLUTLIGA BESLUT

PARTER

KlagandeS.S.

Motparter1. Byggnadsnämnden i Ekerö kommunBox 205178 23 Ekerö

2. C.R.

ÖVERKLAGAT BESLUTLänsstyrelsens i Stockholms län beslut den 1 juli 2011 i ärende nr 505-10-3633, se beslutsbilaga 1

SAKENStrandskyddsdispens för uppförd brygga utanför fastigheten XX 5:14, inom fastigheten XX 5:6.

______________________

BESLUTMark- och miljödomstolen avslår överklagandet.

_____________________

BAKGRUND

C.R., ägare till fastigheten XX 5:14, ansökte den 10 juni 2009 om strandskyddsdispens i efterhand för en cirka 26 meter lång och 1,1 meter bred brygga som avslutas med en flytbrygga om 7,3 x 2,5 meter på fastigheten XX 5:6 utanför fastigheten XX 5:14. Total längd på bryggan är cirka 33,3 meter.

Byggnadsnämnden i Ekerö kommun (nämnden) beslutade den 23 september 2009 att medge dispens i efterhand från strandskyddsbestämmelserna för bryggan samt att tomtplats som fick ianspråktas motsvarades av bryggan.

S.S., ägare till fastigheten XX 5:6, överklagade nämndens beslut till Länsstyrelsen i Stockholms län. Länsstyrelsen beslutade den 1 juli 2011 att avvisa S.S:s överklagande på grund av bristande klagorätt.

S.S. har överklagat länsstyrelsens beslut till mark- och miljödomstolen.

YRKANDEN M.M.

S.S. har i första hand yrkat att mark- och miljödomstolen undanröjer nämndens beslut om beviljad strandskyddsdispens och tomtplatsavgränsning och att C.R. hänvisas till mark- och miljödomstolen att ansöka om tillstånd för bedrivande av vattenverksamhet. Hon har i andra hand yrkat att mark- och miljödomstolen ska ålägga C.R. att riva den del av bryggan som är längre än 10 meter. I tredje hand har hon yrkat att mark- och miljödomstolen ålägger C.R. att riva senaste tillbyggnad på sju meter och tar bort servitutsrätten på 90 meters strecka norr om området ”D” enligt servitutsskrivning.

Till stöd för sin talan har hon anfört i huvudsak följande. Nämnden har beviljat strandskyddsdispens för en brygga inom hennes fastighets vattenområde. Bryggan är inte återuppförd som nämnden påstår utan tillbyggd i omgångar. Senast byggdes den till med en sektion på sju meter.

Vatten behandlas som fast egendom och överlåtelse av vatten ska behandlas med utgångspunkt i samma rättsliga principer som gäller för fastigheter. På länsstyrelsens hemsida upplyses i allmänhet om att en förutsättning för att utföra arbeten i vattenområden är att verksamhetsutövaren råder över det område där arbetet kommer att utföras enligt lag (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (LSV).

I prop. 2004/05:129 sid. 27 anges att en förutsättning för att en verksamhet kan bli anmälningspliktig är att den inte har någon påverkan av betydelse för närliggande fastigheter och att denna påverkan inte är föremål för tvist. Om det i ett anmälningsärende framställs yrkanden om särskilt tvångsrätt, ersättning eller inlösen och dessa yrkanden är föremål för tvist bör tillsynsmyndigheten förelägga verksamhetsutövaren att ansöka om tillstånd. Kommunen borde inte medge dispens från strandskyddsbestämmelserna utan hänvisa sökanden till miljödomstol att ansöka om tillstånd.

Vid avstyckning av fastigheten XX 5:14 erhöll fastigheten rätt att nyttja området ”a” på fastigheten XX 5:6 angiven på en karta som bifogats överklagandet såsom bad och båtplats. Enligt ett utslag från hovrätten år 1986 förtydligades servitutsrätten inom ovan nämnt område på så sätt att den även medförde rätt att uppföra en mindre brygga. Den anvisade platsen för nyttjande av servitutet är fortfarande inom område ”a”. Området ”a” sträcker sig 90 meter längs stranden norr om litt ”D” och omfattar således inte stranden utanför fastigheten XX 5:14 där bryggan uppfördes. C.R:s brygga är placerad utanför fastigheten XX 5:14:s strand och utanför det servitutsområde där fastigheten XX 5:14 har rätt att uppföra en mindre brygga enligt ursprungligt servitut och hovrättens utslag år 1986. Uppförande av bryggan utanför det aktuella servitutsområdet omfattas inte av servitutsrätten och därför har länsstyrelsen fel i sak när servitutet anges som skäl för beviljande av dispens. Att C.R. är medveten om detta framgår av hans egen redogörelse där han påtalar två olika alternativ för bryggan. Dels rättighet enligt 2 kap. 6 § LSV och dels servitutsrätten. Förfogande över rätten till två bryggor inom hennes vattenområde är mer än vad 2 kap. 6 § LSV medgav då lagen var aktuell och mer än det servitut fastigheten XX 5:14 har inom hennes vattenområde. Om bryggan har tillkommit med stöd av servitut som länsstyrelsen påstår är den uppförd på fel plats och strandskyddsdispensen ska hävas samt byggnaden rivas.

Det är troligt att bryggan har tillkommit med stöd av då gällande 1 kap. 3 § LSV, senare 2 kap. 6 § LSV. Lantmätaren skriver i meddelande av den 17 augusti 1987 att fastigheten inte äger vattenområdet utanför stranden, men har rätt enligt 1 kap. 3 § LSV att uppföra en mindre brygga utanför fastigheten XX 5:14. Servitutsområde och strandområdet utanför 5:14 sammanfaller inte med varandra. Om så är fallet finns det praxis på vad en mindre brygga enligt LSV är. En mindre brygga är cirka tio meter lång och en meter bred. C.R:s brygga som var 27 meter lång var mycket större än vad som ryms inom 2 kap. 6 § LSV. En ytterligare tillbyggnad om sju meter är inte motiverat med hänsyn till bryggans ringa användning. Bryggan används inte av fastighetsägaren för bad eller båtändamål. Båten står på stranden sedan många år tillbaka.

Kommunen borde inte hantera ärendet som ett anmälningsärende då det råder tvist om bryggan utan hänvisa sökanden till att ansöka om tillstånd till vattenverksamhet hos mark- och miljödomstolen enligt 11 kap. 9 § miljöbalken (1998:808) (MB). Det är oskäligt att C.R. har möjlighet att i hennes vattenområde förfoga över två bryggor. En med stöd av 2 kap. 6 § LSV och en med stöd av servitut.

Tomtplatsavgränsningen för aktuell brygga har för uppgift att skapa en hemfridszon där varken allmänheten eller hon som fastighetsägare har tillträde till. En sådan åtgärd kan utföras endast vid fastighetsreglering av Lantmäteriet. Kommunen har inte rätt att med ett beslut utesluta henne från användning av hennes egen fastighet. Lagstiftarens avsikt att med hjälp av strandskyddsdispens avgränsa en tomtplats där hemfridszon gäller kan tillämpas på en plats där sökanden är densamma som fastighetsägaren eller har fastighetsägarens samtycke. Sökanden måste ha rådighet över området. I annat fall borde man avgöra markanvändningen av mark- och miljödomstolen eller vid lantmäteriförrättning.

Beviljande av strandskyddsdispens med tomtplatsavgränsning utesluter henne från nyttjande av hennes egen fastighet och det strider mot äganderätten. Om ärendet är föremål för tvist borde det avgöras av mark- och miljödomstolen. Mark- och miljödomstolen borde utvärdera verksamhetsutövarens bevis vid tillståndsprövningen för utövande av vattenverksamhet som bryggan per definition är. Eftersom bryggan skapar hinder för och begränsningar i nyttjandet av hennes fastighet och konflikten är ett faktum borde kommunen beakta det och enligt 11 kap. MB uppmana sökanden att ansöka om tillstånd för bedrivande av vattenverksamhet.

Avgränsning av tomtplats på en fastighet till förmån för en annan fastighet medför krav på ersättning för marken hon avstått och därför är 2 kap. 1 § MB tillämplig. Kommunen har inte försvarat allmänna intressen utan endast enskilda fastighetsägarens intresse att uppföra en brygga som höjer hans marknadsvärde på bekostnad av hennes fastighetsvärde utan att ersätta henne för hennes fastighets värdeminskning. Detta var nog inte lagstiftarens avsikt då MB infördes. Detta strider även mot egendomsskyddet enligt 2 kap. 15 § regeringsformen.

SKÄL FÖR BESLUTETEnligt 16 kap. 12 § första stycket första punkten MB får överklagbara beslut överklagas av den som beslutet angår, om avgörandet har gått honom eller henne emot.

Mark- och miljödomstolen konstaterar inledningsvis att det som har varit föremål för prövning i nämndens beslut är endast frågan om strandskyddsdispens i efterhand för den aktuella bryggan. Rätten att överklaga en beviljad strandskyddsdispens är starkt begränsad. I praxis har rätt att överklaga ett beslut om strandskyddsdispens tillerkänts den som äger eller har särskild rätt till den fastighet som beslutet rör, om beslutet negativt påverkar hans eller hennes rättsställning, exempelvis genom att det inskränker möjligheterna att utnyttja den egna fastigheten eller rättigheten (se t.ex. MÖD 2008:33). Detta innebär att förekomsten av en särskild rättighet till den fastighet på vilken strandskyddsdispens har beviljats, t.ex. äganderätt till fastigheten, inte är ensam avgörande för om klagorätt ska anses föreligga, utan det måste även visas att rättighetshavarens möjligheter att utnyttja sin rättighet har inskränkts till följd av den beviljade strandskyddsdispensen. Först om båda leden är uppfyllda kan beslutet anses ha gått klagandena emot i sådan mening att klagorätt föreligger.

Miljööverdomstolen (nuvarande Mark- och miljööverdomstolen) har i ett mål, MÖD 2010:4, bedömt frågan om klagorätt i mål om strandskyddsdispens. I målet förelåg en tvist om vem som var ägare till marken där det var planerat att uppföra en sjöbod och en flytbrygga. En vägförening ansåg att föreningen ägde fastigheten där planerade åtgärder skulle placeras och var emot en beviljad strandskyddsdispens på fastigheten. Miljööverdomstolen angav att strandskyddet innebär ett förbud att vidta vissa åtgärder om dispens inte har beviljats. Ett beslut om strandskyddsdispens innebär att bestämmelserna om strandskydd inte förbjuder åtgärden i fråga. I vad mån sökanden har en formell rätt att vidta den sökta åtgärden eller om andra tillstånd finns prövas enligt Miljööverdomstolens mening inte. Miljööverdomstolen ansåg att ett beslut om att bevilja strandskyddsdispens inte ger sökanden någon formell rätt att vidta åtgärder på området när äganderätten till området var tvistigt och beslutet påverkade därmed inte vägföreningens rättsliga ställning, varför föreningen inte ansågs ha klagorätt.

Av utredningen i målet har framkommit att den aktuella bryggan för vilken strandskyddsdispens har meddelats är placerad på S.S:s fastighet XX 5:6. Det har vidare framkommit att det råder tvist om bryggans storlek samt om C.R. har rätt att anlägga bryggan. Som Miljööverdomstolen angav i sitt avgörande som redovisats för ovan, prövas det inom ramen för ett mål om strandskyddsdispens inte om sökanden har formell rätt att vidta åtgärden ifråga och ett beslut om att bevilja strandskyddsdispens ger inte sökanden någon formell rätt att vidta åtgärden. Mot denna bakgrund finner mark- och miljödomstolen att S.S:s rättsliga ställning inte påverkas av beslutet om strandskyddsdispens. S.S. kan därmed inte kan anses ha klagorätt på den grunden att hon är ägare till den fastighet där bryggan är placerad. Inte heller vad S.S. i övrigt har anfört innebär att hennes rättsliga ställning berörs på sådant sätt att hon får anses ha klagorätt när det gäller frågan om strandskydd.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts finner mark- och miljödomstolen att S.S. inte har rätt att överklaga nämndens beslut om strandskyddsdispens. S.S:s överklagande ska därmed avslås.