MÖD 2011:6

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDEStatens va-nämnds beslut 2009-09-17, BVa 39, i mål nr Va 96-08, se bilaga A

KLAGANDEKiruna kommun981 85 Kiruna

Ombud: Advokat F.M.

MOTPARTJ.P.

SAKENAnläggningsavgift

___________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Miljööverdomstolen fastställer Statens va-nämnds beslut.

____________________

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Kiruna kommun har yrkat att Miljööverdomstolen ska undanröja Statens va-nämnds beslut och lämna J.P. talan utan bifall. I andra hand har kommunen yrkat att målet ska återförvisas till va-nämnden för fastställande av skälig anläggningsavgift för den av J.P. nyttjade delen av Jukkasjärvi Kronoöverloppsmark 1:1 i Kiruna kommun.

J.P. har bestritt ändring.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har i huvudsak vidhållit vad som framförts i va-nämnden.

Kiruna kommun har därutöver anfört bl.a. följande. Va-nämnden har behörighet att pröva skäligheten i ett taxeuttag för en fastighet men detta innebär inte att den kan underkänna antagna, lagakraftvunna, taxebeslut. Beslutet ska av denna anledning upphävas. Det passar illa att åskådliggöra skäligheten i uttagna avgifter eller höjningar genom procenträkning. Under alla förhållanden måste va-nämndens sätt att beräkna den procentuella höjningen ifrågasättas. De avgiftsberäkningar som J.P. har gjort och som va-nämnden refererar till är fel. Till styrkande härav har kommunen ingivit en sammanställning av beräknade avgifter åren 2005-2009. Vidare blir konsekvenserna orimliga om va-nämndens beslut vinner laga kraft eftersom följden blir att kommunen inte på va-rättslig väg kan påföra J.P. någon anläggningsavgift. Va-nämnden bör därför i vart fall fastställa vilken avgift som ska utgå för fastigheten. Detta innebär inte att va-nämnden ersätter den fastställda va-taxan med annan taxa.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Miljööverdomstolen har i ett liknande mål, M 3911-08, prövat va-nämndens beslut avseende förenligheten av 2007 års va-taxa i Kiruna kommun med 31 § första stycket lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster och möjligheten för va-nämnden att fastställa ny anläggningsavgift. Miljööverdomstolen fastställde i en dom den 19 augusti 2009 va-nämndens beslut, som innebar att kommunen inte fick tillämpa 2007 års va-taxa eftersom taxan inte var förenlig med lagbestämmelsen. Kiruna kommun överklagade Miljööverdomstolens dom till Högsta domstolen som beslutade att inte meddela prövningstillstånd (Högsta domstolens mål nr T 4228-09).

Miljööverdomstolen anser inte att det har framkommit skäl att bedöma Kiruna kommuns va-taxa för år 2008 på annat sätt än kommunens va-taxa för år 2007. Detsamma gäller för möjligheten för va-nämnden att fastställa en ny anläggningsavgift. Vad kommunen har anfört i övrigt påverkar inte denna bedömning. Miljööverdomstolen gör alltså samma bedömning i detta mål som i den nyss nämnda domen. Va-nämndens beslut ska därför fastställas.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B

Överklagande senast 2011-03-08

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Lars Dirke och Henrik Runeson, referent, tf. hovrättsassessorn Malin Broman Lindfors samt f.d. miljörådet Sven Bengtsson. Enhälligt.

Föredragande har varit EvaLinda Sederholm.

______________________________________

BILAGA A

STATENS VA-NÄMNDS BESLUT

STATENS VA-NÄMND BESLUT BVa 392009-09-17 Va 96/08Stockholm

SÖKANDE X

MOTPARTKiruna kommun981 85 KIRUNA

Ombud:advokaten F.M.

SAKENanläggningsavgift

VA-NÄMNDENS AVGÖRANDE

Va-nämnden förklarar att Kiruna kommun, i fråga om anläggningsavgift för anslutning av fastigheten X till kommunens allmänna vatten- och avloppsanläggning, inte äger tillämpa 2008 års va-taxa, eftersom taxan inte är förenlig med föreskrifterna i 31 § första stycket lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster.

____________

BAKGRUND, YRKANDEN M.M.

X är nyttjanderättshavare beträffande fastigheten X, som är belägen inom verksamhetsområdet för Kiruna kommuns allmänna vatten- och avloppsanläggning.

X har yrkat att anläggningsavgiften för anslutningen av fastigheten till det allmänna vatten- och avloppsnätet skall nedsättas till ett skäligt och rättvist belopp, och han har uppgivit att 110 700 kr är en skälig anläggningsavgift.

Kiruna kommun har bestritt yrkandet.

Målet har sedan parterna beretts tillfälle att skriftligen slutföra sin talan företagits till avgörande utan huvudförhandling.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

X har till stöd för sin talan anfört i huvudsak följande. Han förvärvade tomt nr X av staten genom länsstyrelsen. Nyttjanderättsavtal upprättades mellan honom och länsstyrelsen i april 2007. Han äger inte tomten och kan inte påverka dess storlek. Kommunen detaljplanerade och anlade va-anläggningen under 1980-talet. Samtliga fastigheter bebyggdes och anslöts till den kommunala va-anläggningen förutom tomt nr X. Däremot färdigställdes förbindelsepunkten vid tomtgräns för tomt nr X. Han ansökte om bygglov den 28 december 2007. Till bygglovet anskaffades nybyggnadskarta för 6 000 kr för inmätning av byggnadsplacering. Av nybyggnadskartan framgick förbindelsepunkten vid tomtgräns. Enligt hans mening hade va-plan inte behövts då förbindelsepunkten anvisades år 2007 i nybyggnadskartan. Den 20 februari 2008 erhöll han bygglov. Till bygglovet var en va-plan bifogad. Va-planen var hans anskaffade och bekostade nybyggnadskarta. Kommunen hade med tuschpenna ringat in den redan kända förbindelsepunkten och angivit rubrik i va-planen. Till bygglovet bifogades vidare ett yttrande från Tekniska verket varav framgick att anläggningsavgiften var ca 235 000 kr. Efter kontakt med Tekniska verket erhöll han beräknad anläggningsavgift om 205 197 kr 50 öre enligt 2008 års va-taxa. Enligt denna beräkning skulle han även erlägga tomt-avgift för va avseende "prickad mark" som han inte äger eller får bebygga. Utvecklingen av va-taxorna för tomt nr X för åren 2005-2008 framgår av hans beräkning. Höjningen mellan åren 2006 och 2007 är 102 % och han ifrågasätter om höjningen är skälig. Höjning mellan övriga åren är höga, över 40 %. Då kommunen överhuvudtaget inte har några anslutningskostnader för tomten anser han att den beräknade anläggningsavgiften är oskälig och orättvis. Han åberopar även § 10 i va-taxan. Han har yrkat att 2007 års taxa om 144 300 kr skall gälla då förbindelsepunkten var anvisad och känd 2007 enligt anskaffad nybyggnadskarta. Ingen annan information har erhållits från kommunens byggnadsnämnd i deras informationsblad för bygglovsansökan. På grund av höga taxor och oskäliga höjningar av dem från år till år bör kommunen informera de bygglovsansökande medborgarna vilket års va-taxa som kommer att gälla för dem. Eftersom han inte äger tomten och inte kan bebygga den "prickade marken" skall den delen inte ingå i tomtavgiften för va. Arealen för denna skall reduceras från 2007 års taxa på 144 300 kr. Va-avgiften för "prickad mark" utgör enligt 2008 års va-taxa 840 m2 x 40 kr per m2, dvs. 33 600 kr.

Kommunen har till stöd för sitt bestridande anfört i huvudsak följande.

Enligt kommunens uppfattning uppfyller den taxeenliga avgiften för fastigheten vattentjänstlagens krav på fördelning efter skälighet och rättvisa.

Fastigheten ägs av staten. Enligt nyttjanderättsavtal med staten disponerar X del av fastigheten, lotten X, med sådan besittningsrätt att han enligt 2 § vattentjänstlagen skall anses som fastighetsägare. Anläggningen är utbyggd i området såvitt avser vatten och spillvatten och avsättningar för anslutning av Xs tomt finns upprättade. Det vitsordas att X, genom erhållandet av nybyggnadskartan, före år 2008 hade kännedom om var anslutningspunkten för tomten är förlagd. Det vitsordas också att den sålunda rent faktiskt upprättade anslutningspunkten var den punkt som kommunen avsåg anvisa som formell förbindelsepunkt. Kommunen har underrättat X om förbindelsepunktens läge först den 26 juni 2008. Han har därefter påförts anläggningsavgift med 205 198 kr. Kommunen bestrider att tillhanda¬hållandet av en nybyggnadskarta utgör en underrättelse om förbindelsepunkten i vattentjänstlagens mening. Det bestrids också att den på nybyggnadskartan senare angivna va-planen är en sådan formell underrättelse som innebär att avgiftsskyldighet inträder. Kommunens rutiner för underrättelse om förbindelsepunktens läge är sådana att den formella underrättelsen sker genom en särskilt upprättat handling, med en standardmässig utformning. Till själva underrättelsen fogas regelmässigt nybyggnadskarta eller annan ritning som utvisar förbindelsepunktens läge i sida och höjd. X har inte underrättats om förbindelsepunktens läge på detta sätt före år 2008. Även med utgångspunkten att tillhandahållandet av nybyggnadskartan med angivande av va-plan och förbindelsepunkt skulle utgöra en underrättelse om förbindelsepunktens läge, så har avgiftsskyldighet inträtt vid erhållande av bygglovet i februari 2008. Anläggningsavgiften skall således även med en sådan utgångspunkt beräknas enligt 2008 års va-taxa. - Kommunen medger att det under senare år skett betydande höjningar av anläggningsavgifterna i va-taxan. Det ifrågasätts inte heller att avgiften för den av X numera disponerade tomten skulle ha varit mycket lägre om avgiftsskyldighet skulle ha inträtt något tidigare år. De procentuella höjningarna som X anför är utfallet av taxeändringarna för en enskild fastighet. Det har inte varit generella avgiftshöjningar i den storleksordningen. Att anläggningsavgiften för Xs tomt, vid en jämförelse av taxeutfallet vid ett antaget avgiftsskyldighetsinträde år 2006 respektive 2007, skulle fördubblas är endast delvis orsakad av den generella höjningen av kostnadstäckningen genom engångsavgifter. Höjningen hänger till stor del samman med den ändrade taxekonstruktionen, innebärande att de parametrar som ligger till grund för avgiftsberäkningen gjorts om. Enligt kommunens uppfattning är det i praktiken omöjligt att vid sådana konstruktionsändringar "gå i små steg", utan ändringen kommer i princip ofrånkomligt att slå olika på olika fastigheter, vilket för övrigt just är meningen med revideringen. Taxerevideringen inför fastställandet av 2007 års va-taxa innebar dels delvis ändrade avgiftsparametrar, dels en allmänt ökad avgiftsfinansieringsgrad genom anläggningsavgifter. Det är således inte så att anläggningsavgiften som sådan höjts med 102 % på det sätt man får uppfattningen av Xs ansökan. Höjningen av avgiftsfinansieringen genom anläggningsavgifter har gått från en kostnadstäckning på 32 % år 2006 till 57 % kostnadstäckning år 2007. Kommunfullmäktige i Kiruna har i juni 2007 beslutat öka täckningsgraden i anläggningstaxan till 80 % för år 2008 och till 100 % för år 2009. Den nu ifrågasatta höjningen har således inte skett som en chockhöjning från ett enstaka år till ett annat, utan som ett led i strävandena att över flera år anpassa anläggningsavgifterna till en nivå som motsvarar fastigheternas andel av va-huvudmannens kostnad för att ordna va-anläggningen. Även om kommunen av naturliga skäl inte kan uttala sig om storleken av kommande ytterligare avgiftshöjning från år 2009,vill kommunen framhålla den hittillsvarande ambitionen att genom måttfulla höjningar över flera år nå full kostnadstäckning. Den generella anläggningsavgiftshöjningen från år 2006 till år 2007 har inneburit en höjning av avgiftsuttaget genom anläggningsavgifter med i storleksordningen 80 % (från 32 till 57 % kostnadstäckning), således under tidigare i rättspraxis godtagen fördubbling av anläggningsavgiftsuttaget. Därvid är att märka att den procentuellt sett kraftiga höjningen skett från en mycket låg kostnadstäckningsgrad, till en fortfarande måttlig nivå, sett ur ett kostnadstäckningsperspektiv. Att räkna procentsatser blir därmed inte något rättvisande sätt att betrakta skäligheten i avgiftsuttaget. Mot bakgrund av att kostnadstäckningsgraden fram till år 2006 endast var 32 %, och va-huvudmannens strävan är att på några års sikt nå full kostnadstäckning genom anläggningsavgifter, måste relativt kraftiga höjningar accepteras för att inte va-huvudmannens målsättning - att genom anläggningsavgifter finansiera fastigheternas andel av kostnaden för att ordna anläggningen - skall skjutas på en framtida brukargeneration. Den generella taxehöjningen såvitt avser anläggningsavgifterna för år 2008 uppgick till ca 40 % (från 57 till 80% kostnadstäckning). Den procentuella höjningen för 2008 ligger således väl inom i tidigare rättspraxis godtagen höjning. I tidigare rättspraxis har godtagits taxejusteringar innebärande fördubbling av anläggningsavgiften. Vad som uttalades i förarbetena till 1970 års lag angående att "höjningar /-/ inte bör göras som chockhöjningar utan vara måttliga" måste sålunda anses överspelat. Utredningens uttalande i denna del har endast refererats i propositionen, och sedan inte berörts närmare i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Vad som istället framhålls av departementschefen i remissen till lagrådet är bl.a. att det inte bör möta något hinder mot en höjning av anlägg-ningsavgiften på grund av omläggning av anläggningens finansiering. Den begränsning som därvid framhölls var att en sådan övergång inte böra medföra att fastighetsägare som redan betalt tidigare föreskriven anläggningsavgift nödgas erlägga tilläggsavgift. Däremot angavs att den nya avgiften utan vidare blir tillämplig för fastigheter som ansluts sedan den nya taxan trätt i kraft. Ovanstående leder enligt kommunens uppfattning till att uttalandena om måttfulla höjningar inte fick genomslag i 1970 års va-lag, och den därpå följande rättstillämpningen, se Bouvin/Qviström, Va-lagstiftningen, En kommentar, Norstedts 1993, sid 131. I den utredning som låg till grund för den nuvarande lagen om allmänna vattentjänster, SOU 2004:64 s 338, uttalas inget annat än att ändringar av engångsavgiften över tiden är godtagbar så länge det är förenligt med en fördelning av avgiftsskyldigheten efter skälig och rättvis grund, ett uttalande som sedan refererades i propositionen till den nya lagen, prop. 2005/06: 78, s. 90, men därutöver inte kommenterades av departementschefen. Någon förändring i förhållande till rättstillämpningen enligt 1970 års va-lag har således uppenbarligen inte åsyftats. Avgiftsfördelningen enligt va-taxan för år 2008 uppfyller vattentjänstlagens krav på avgiftsfördelning mellan fastighet¬erna efter vad som är skäligt och rättvist. Xs talan skall därför lämnas utan bifall.

VA-NÄMNDENS SKÄL

I lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster, LAV, föreskrivs skyldighet för fastighetsägare inom verksamhetsområdet att under vissa förutsättningar genom avgift bidra till kostnaderna för anläggningen. Av 2 § LAV framgår att fastighetsägare är den som äger en fastighet inom en allmän va-anläggnings verksamhetsområde eller innehar sådan egendom med tomträtt, ständig besittningsrätt, fideikomissrätt eller på grund av testamentariskt förordnande. Va-nämnden finner att X genom sitt nyttjanderättsavtal med staten är att jämställa med fastighetsägare.

Målet rör vilket års va-taxa som är tillämplig, om man måste betala tomtyte-avgift för "prickad mark" samt om debiterad anläggningsavgift är förenlig med LAV.

X har uppgivit att han godtar att debiteras enligt 2007 års va-taxa, förutom att han inte vill betala tomytetavgift för den "prickade marken". X anser således att 2007 års taxa är tillämplig och har som grund härför anfört att förbindelsepunkten var anvisad och känd 2007 enligt nybyggnadskarta. Enligt kommunen underrättades X först år 2008 om förbindelsepunktens läge vilket enligt kommunens mening medför att 2008 års va-taxa är tillämplig.

Avgiftsskyldighet inträder enligt 25 § LAV när huvudmannen upprättat en förbindelsepunkt för fastighetens anslutning till den allmänna anläggningen och underrättat fastighetsägaren om detta. Särskild form har inte föreskrivits för sådan underrättelse. Underrättelsen om förbindelsepunkt utgör en rättshandling från huvudmannens sida och det är huvudmannen för den allmänna anläggningen som avgör när underrättelse skall ske och som sålunda bestämmer när den i lagstiftningen föreskrivna avgiftsskyldigheten skall göras gällande. I praxis har slagits fast att fastighetsägaren skall få underrättelse dels om att förbindelsepunkt har upprättats, dels om punktens läge samt att meddelande i båda dessa avseenden skall ha lämnats för att avgiftsskyldighet skall inträda. Underrättelse om punkten skall således innehålla uppgift om att den har ordnats och om dess läge i höjd och plan. Sådan underrättelse ägde rum först år 2008. Detta medför att det är va-taxan från 2008 som är tillämplig i målet.

X har anfört att eftersom han inte äger tomten och inte kan bebygga den "prickade marken" skall den delen inte ingå i tomtyteavgiften för va. I målet är således fråga om huruvida en fastighets markbeskaffenhet har betydelse vid bestämmandet av storleken av en anläggningsavgift. Va-nämnden har tidigare tagit ställning till denna fråga, se t.ex. Va-nämndens mål Va 190/87 ( BVa 67/88). Va-nämnden uttalade därvid bl.a. följande: En fastighets tomtyta anses - liksom bebyggelsen på fastigheten - spegla fastighetens nytta av den allmänna va-anläggningen; ju större areal desto större nytta. Detta innebär dock inte att varje del av fastigheten vare sig det gäller mark- eller bebyggelseyta skall ha direkt nytta av anläggningen och att avgiften skall beräknas exakt härefter. Bestämmandet av den andel med vilken en fastighet skall delta i kostnaden för anläggningen måste nämligen av praktiska skäl ske på ett sätt som inte kan ta hänsyn till varje fastighets särart utan bestämmandet måste med nödvändighet ske mer överslagsvis och efter en bedömning i stort med ledning av de generella normer som utgörs av bl.a. faktorn tomtyta sådan den definieras i kommunens taxa och som tillsammans med övriga taxefaktorer erfarenhetsmässigt ger en i huvudsak rättvisande avgiftsfördelning. Härav följer att det saknar betydelse för avgiftsuttaget inte bara hur en fastighet används utan också om den med hänsyn till markförhållandena i sin helhet alls kan användas för sitt ändamål eller inte.

Vad som har förekommit i det här målet ger inte Va-nämnden anledning att frångå den nu redovisade bedömningen. Under hänvisning till det anförda finner Va-nämnden att kommunen har rätt att till grund för debiteringen av anläggningsavgiften lägga fastighetens hela areal oavsett markbeskaffenheten. Härav följer att X förpliktas att betala tomtyteavgift även för den "prickade marken".

I målet är upplyst att X för sin anslutning påförts anläggnings¬av¬gift, som han har betalat, enligt 2008 års taxa i enlighet med följande:

Servisuppsättningsavgift 58 437 kr 50 öreFörbindelsepunktavgift 15 400 krTomtyteavgift, 2 344 kvm à 40 kr 93 760 krLägenhetsavgift 37 600 krSumma 205 198 kr (inklusive mervärdesskatt)

X har anfört att motsvarande anslutning enligt 2007 års taxa hade inneburit en anläggningsavgift om 144 300 kr, att anslutning enligt 2006 års taxa hade medfört en anläggningsavgift om 71 387 kr och att vid en anslutning enligt 2005 års taxa hade anläggningsavgiften blivit 49 808 kr. Dessa uppgifter har inte vederlagts av kommunen.

Taxeomläggningen mellan åren 2007 och 2008 tillämpad för Xs fastighet har således inneburit en höjning av anläggningsavgiften med 60 897 kr 50 öre, eller ca 42 procent, jämfört med om han i stället debiterats enligt 2007 års taxa. Mellan åren 2006 och 2007 höjdes anläggningsavgiften med 102 % och mellan åren 2005 och 2006 höjdes den med ca 43 %.

Av 31 § LAV följer att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan abonnentfastigheterna efter vad som är skäligt och rättvist.

X har angivit att han anser att avgiftshöjningarna mellan åren 2005-2008 varit oskäliga och höga och att har därför begärt att va-nämnden skall nedsätta kommunens krav mot honom till en lägre skälig nivå. Va-nämnden har således att i målet ta ställning till om kommunens avgiftshöjningar mellan åren 2005 och 2008 står i överensstämmelse med 31 § LAV.

Om en kommun beslutar att helt eller till viss del avgiftsfinansiera va-verksamheten, skall avgift utgå enligt taxa som huvudmannen utformar i enlighet med de grunder som anges i 29-34 §§ LAV.

Enligt 31 § första stycket LAV skall avgifterna bestämmas så att kostnaderna fördelas på de avgiftsskyldiga enligt vad som är skäligt och rättvist. Bestämmelsen motsvaras av vad som fram till den 31 december 2006 gällde enligt 26 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, va-lagen. Innebörden av 26 § va-lagen har prövats i åtskilliga mål och den princip som slagits fast är att avgiftsfördelningen mellan fastigheterna i princip skall ske efter den huvudsakliga nytta som varje särskild fastighet har av anläggningen med bortseende från huvudmannens kostnader för att förse fastigheten med vatten och avlopp.

Inget har framkommit i fråga om taxans utformning som gör att fördelningen av kostnaden inom avgiftskollektivet för ett och samma år framstår som oskälig eller orättvis. Det är alltså här enbart fråga om höjningarna som sådana framstår som skäliga och rättvisa med beaktande av avgiftskollektivets förpliktelser 2005- 2008 eller med andra ord om rättvisekravet i 31 § LAV kan anses innefatta ett krav, att avgifterna skall bestämmas så att engångskostnaden fördelas i skälig omfattning mellan avgiftskollektiv för intilliggande år.

1964 års va-utredning uttalade följande beträffande principerna för höjning av de fasta anläggningsavgifterna (SOU 1967:65 sid 74 f.):

"Va-utredningen anser, att frågan om huvudmans bundenhet vid en gång fastställd taxa kommer i ett ändrat läge, om VAL [den föreslagna 1970 års va-lag] får den föreslagna lydelsen. Den tvekan som f. n. kan föreligga om att huvudman har rätt att inom skäliga gränser ändra engångsavgiften bör kunna upphöra, vare sig ändamålet med ändringen av avgiften är att bibehålla dess realvärde, att få den att motsvara ett efter hand genom utbyggnader och förbättringar uppkommet högre värde per enhet hos va-anläggningen eller att öka avgiftsfinansieringen av huvudmannens kapitalutgifter.

Beträffande höjningar gäller, oavsett anledningen, att de inte bör göras som chockhöjningar utan vara måttliga. Om en engångsavgift har varit oförändrad under lång tid, t.ex. i tio år, kan det ifrågasättas om det är lämpligt och förenligt med kravet på skälighet och rättvisa att ta igen hela den under denna tid inträffade, penningvärdeförsämringen i ett slag. Resultatet därav blir, att brukare som fått vattenförsörjning och avlopp och debiterats engångsavgift strax före dagen för höjningen kommer avsevärt lindrigare undan än brukare som fått dessa förmåner strax efter höjningen.

Om höjningar av engångsavgiften genomföres i etapper, där varje höjning framstår såsom måttlig, kan befogad kritik för orättvis behandling av va-anläggningens brukare undgås. Det kan vara klokt av huvudman att tillämpa en rutinmässig ordning för höjningar i anledning av penningvärdeförsämring, dels därför att oförändrad engångsavgift under lång tid i realiteten betyder att avgiften sjunker, om hänsyn tas till realvärdet, dels därför att inflationshöjningen annars kan komma att inkräkta på möjligheterna att göra höjning därutöver, om detta skulle bli aktuellt.

Godtagande av måttliga höjningar av engångsavgiften förefaller stå i god överensstämmelse med det närmande till de allmänna kommunala principerna i fråga om bestämmandet av avgifter, som skall ske enligt va-utredningens förslag. Den kommunala självkostnadsprincipen anses inte hindra att vissa överskott uppkommer. Principen om likställighet kommunmedlemmar emellan hindrar inte ändringar i taxa från tid till annan, förutsatt att likställigheten iakttages vid tillfällena för ändringarna och förutsatt att ändringarna inte överstiger den gräns, som här betecknas med uttrycket måttlig.

Va-utredningen har ingående övervägt frågan om hur den gräns skall kunna anges närmare, som markeras av det flexibla uttrycket 'måttlig höjning'. Det har utan vidare stått klart, att det inte är möjligt eller lämpligt att i lagtexten ange någon med siffror eller på annat sätt konkret bestämd gräns. Det har emellertid också visat sig, att det knappast låter sig göra att med exempel och siffror belysa, vad som kan anses vara måttlig höjning och vad som kan anses falla utanför den ram, som anges med detta uttryck. De fall, som kan tänkas uppkomma i praktiken, är varandra alltför olika och variationerna i fråga om förutsättningar och motivering för höjningar alltför stora för att exemplifiering skall vara meningsfylld. Det får överlämnas åt huvudmännen att med ledning av erfarenheter från detta och andra områden avgöra vad som kan anses tillåtet med hänsyn till den kommunala likställighetsprincipen, där denna är tillämplig, och till den föreslagna [va-lagens] krav på skälig och rättvis grund för fördelningen av avgifter. Skulle tilltänkt brukare vilja anföra klagomål t.ex. över att högre engångsavgift drabbat honom än som uttagits från andra brukare kan han vända sig till behörig prövningsinstans, i första hand statens va-nämnd."

Utredningen utgick alltså från att höjningar av engångsavgiften borde vara möjliga, men att tariffökningarna mellan taxor för intilliggande år under alla förhållanden förutsattes bli "måttliga". I propositionen inför 1970 års va-lag (prop. 1970: 118, sid. 106) säger inte departementschefen något som direkt knyter an till frågan om måttliga höjningar. Däremot har frågan om höjning av engångsavgift berörts i praxis.

Av praxis till 1970 års va-lag framgår således, att hinder inte har ansetts möta mot att en kommun höjer engångsavgift i va-taxan när principerna för anläggningens finansiering lagts om. Höjda engångsavgifter, då kostnaderna för anläggningen stigit genom tillkomsten av nya anläggningsdelar, har också ansetts tillåtet liksom höjningar på grund av penningvärdesförsämringen. Vid taxeförändringar gäller sedan länge etablerad praxis att det är den nyare anläggnings-taxan som blir tillämplig för till va-nätet nyanslutna fastigheter.

Frågan om skäligheten i sig av höjda anläggningsavgifter har också prövats mot 26 § va-lagen i några avgöranden från 1970-talet. Därvid kan noteras att höj-ningar som varit högst påtagliga ändå accepterats av va-nämnden och överin-stanserna. I Vattenöverdomstolens dom, DT 5/73, godtogs - mellan taxorna för åren 1967 och 1970 - en nära nog fördubblad avgift för anslutning till avlopps-anläggningen, något som innebar en höjning med mellan 1 700 och 2 000 kr. Detta ansågs inte strida mot grundsatsen om skälig och rättvis för¬del¬ning. Domstolen motiverar sitt avgörande bland annat med att höjningen inte kunde ”anses vara så betydande att den skillnad i avgift som uppkommer mellan lik-artade fastigheter vid tillämpning av å ena sidan 1967 års taxa och å andra si-dan 1970 års taxa kan anses strida mot grundsatserna i 26 § 1970 års va-lag". I va-nämndens avgörande BVa 61/78 betecknades en taxehöjning om 6 000 kr, varigenom engångsavgifterna fördubblades, som ”kraftig” men inte i och för sig oförenlig med va-lagen.

En höjning av engångsavgiften för anslutning till den allmänna anläggningen skall som redovisats prövas mot bestämmelsen i 31 § LAV på samma sätt som höjningar av anläggningsavgiften tidigare prövats mot 26 § va-lagen. Pröv-ningen måste göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Det refere-rade uttalandet om måttliga avgiftshöjningar som föregick 1970 års va-lag återspeglas visserligen inte i förarbetena till LAV, men då 31 § första stycket LAV enligt motiven anses motsvara 26 § va-lagen (prop. 2005/06:78 s. 145), måste också tillämpningen av LAV överensstämma med bestämmelsen i va-lagen i här angivet avseende.

Va-nämnden prövade i målet Va 115/07 huruvida Kiruna kommuns avgiftshöjning mellan åren 2006 och 2007 stod i överensstämmelse med 31 § LAV. I det målet innebar taxeomläggning för fastigheten målet rörde höjning av anläggningsavgiften år 2007 med 68 415 kr, eller närmare 121 %, jämfört med om debitering skett enligt 2006 års taxa. Va-nämnden fann att kommunen, i fråga om anläggningsavgift för anslutning av den aktuella fastigheten, inte fick tillämpa 2007 års va-taxa, eftersom taxan inte var förenlig med 31 § första stycket LAV. Miljööverdomstolen fastställde va-nämndens beslut.

I målet Va 115/07 hänvisade va-nämnden vidare till ovanstående praxis och uttalade att till skillnad från de refererade avgörandena från 1970-talet, där det rört sig om tämligen måttliga belopp, är det här fråga om en betydande höjning

med ett belopp som vida överstiger respektive belopp i de nyss nämnda avgörandena, även med hänsyn till penningvärdesförsämringen.

I detta mål är va-taxan för år 2008 tillämplig. Taxeomläggningen tillämpad för Xs fastighet har som tidigare nämnts inneburit en höjning av anläggningsavgiften år 2008 med 60 897 kr 50 öre, eller 42 procent, jämfört med om han i stället debiterats enligt 2007 års taxa. Höjningen är relativt kraftig men hade, om motsvarande höjning hade utsträckts över en något längre tidsperiod än den nu aktuella, inte varit oförenlig med 31 § LAV. 2008 års va-taxa grundar sig dock bl.a. på en höjning mellan åren 2006 och 2007 om 102 %. Det innebär att höjningen varit ca 144 % mellan åren 2006 och 2008. En höjning av denna omfattning är enligt nämndens mening så betydande att den inte kan anses förenlig med principen om måttliga avgiftshöjningar över tid. Kravet på att avgiftsuttaget skall vara skäligt och rättvist är därmed inte uppfyllt.

Mot bakgrund av vad nämnden sålunda funnit uppkommer fråga om vilken avgift X rätteligen skall betala.

Här gör nämnden följande bedömning.

Utgångspunkten är att ett beslut om va-taxa innebär ett meddelande av före-skrifter om betungande offentligrättsliga avgifter. Det har därför ansetts lämp-ligt att i samband med LAV:s införande uttryckligen klargöra att det är på kommunfullmäktige ensam som det ankommer att besluta om taxan i de fall där huvudmannaskapet åvilar kommunen eller ett bolag i vilket kommunen har bestämmande inflytande (prop. 2005/06:78 sid. 96 f. och sid. 146).

Visserligen är va-nämnden oförhindrad att pröva frågan om ett visst påfordrat krav är skäligt eller inte; en sådan prövning innebär inte att en viss taxa ersätts med en annan. I förevarande mål, som delvis rör förändringen av anläggnings-taxan mellan flera år, kan dock ett ställningstagande till vad som är skäligt knappast förenas med lagstiftarens uppfattning, att det är på kommunfullmäktige det ankommer att ensam förordna om taxans utformning.

Det är alltså kommunens sak att i detta fall besluta om taxa som motsvarar kraven i 31 § första stycket LAV. Va-nämnden kan inte ersätta taxan med en annan taxa. En sådan ordning skulle strida mot grundläggande kommunalrättsliga principer i fråga om kommunens exklusiva kompetens.

Det sagda innebär att Xs talan skall bifallas på det sätt som framgår under rubriken "Va-nämndens avgörande".

HUR MAN ÖVERKLAGAR

Se bilaga

På Va-nämndens vägnar

Anders Påhlman

Va-nämnden: f.d. rådmannen Anders Påhlman, ordförande samt ledamöterna Jörgen Hanæus, Åke Sjögren, Malin Enockson, Bertil Jönsson samt Anders Helgée (enhälligt).