NJA 1981 s. 1001
Fråga, i mål om handräckning för borttagande av byggnader på viss fastighet, om betydelsen av att fastigheten efter målets anhängiggörande övergått till ny ägare.
HD
Fastigheten (Fastighetsadress, uteslutet här) i Möja socken, Värmdö kommun, består av två skiften, varav ett på ön Kolkböte. Fastigheten ligger inom område för vilket särskilda utomplansbestämmelser gäller sedan d 31 dec 1963. Skiftet på Kolkböte ligger inom område för vilket LSt:n d 30 okt 1963 förordnade om bl a byggnadsförbud enligt förutvarande 122 § byggnadslagen. För Storö-Bockö-Lökaö-området, inom vilket ifrågavarande skifte är beläget, meddelade LSt:n genom beslut d 25 april 1966 för tiden till d 1 april 1969 med stöd av 11 § naturvårdslagen förbud att utan LSt:ns tillstånd uppföra byggnad, brygga eller annan därmed jämförlig anordning i den mån den ej erfordrades för jordbrukets, skogsbrukets, trädgårdsjordbrukets, fiskets eller varvsrörelses behov. Genom beslut d 17 mars 1969 meddelade LSt:n för tiden till d 1 april 1972 med stöd av 11 § naturvårdslagen fortsatt förbud. I beslut d 23 mars 1972 förklarade LSt:n med stöd av 7 § naturvårdslagen ett område, vari ifrågavarande skifte ingår, som naturreservat. Efter besvär fastställde KM d 27 april 1973 med vissa ändringar LSt:ns sist nämnda beslut. Från d 27 april 1973 gäller inom reservatsområdet enligt 8 § naturvårdslagen bl a förbud att utan LSt:ns tillstånd uppföra ny byggnad eller ändra befintlig byggnad för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål än det vartill byggnaden tidigare varit använd.
Lagfaren ägare till (Fastighetsadress, uteslutet här) var sedan d 29 nov 1972 G.B..
LSt:n i Stockholms län och byggnadsnämnden i Värmdö kommun hemställde år 1975 hos LSt:n, överexekutor i Stockholms län om handräckning för borttagande av fem byggnader - tre fritidshus, en gäststuga och ett uthus (i målet betecknade A 1, A 3, A 6, A 4 och A 5) - från fastighetens skifte på Kolkböte. Sökandena åberopade i första hand 39 § naturvårdslagen och anförde att byggnaderna tillkommit olovligt under tid då förbud antingen enligt 11 § eller enligt 8 § naturvårdslagen gällt. Om överexekutor skulle finna att byggnaderna uppförts under tid då förbud enligt 8 eller 11 § naturvårdslagen inte gällde, yrkade sökandena i andra hand handräckning enligt 148 § byggnadslagen, då byggnaderna uppförts i strid mot byggnadsförbud enligt 122 § byggnadslagen, varjämte fyra av dem uppförts i strid mot rådande tätbebyggelseförbud.
G.B. bestred ansökningen.
LSt:n, överexekutor (förste länsassessorn Sjöberg) biföll i utslag d 26 nov 1975 på det sätt ansökningen, att överexekutor förordnade enligt 39 § naturvårdslagen såvitt avsåg ett fritidshus (A 3) och enligt 148 § byggnadslagen såvitt avsåg övriga fyra hus samt enligt 191 § UL att vederbörlig kronofogdemyndighet hade att på framställning av ved erbörande sökande meddela handräckning för borttagande av samtliga byggnader.
G.B. anförde besvär i Svea HovR och yrkade undanröjande av LSt:ns utslag.
HovR:n (hovrättslagmannen Holmquist, hovrättsråden Hedström och Ekberg samt assessorn Backman, referent) fann i utslag d 30 jan 1976 ej skäl bifalla besvären.
G.B. anförde besvär och yrkade undanröjande av handräckningsbeslutet.
HD undanröjde genom utslag som meddelades d 23 nov 1976 HovR:ns och LSt:ns utslag såvitt avsåg en byggnad (A 6). (Se 1976 C 455.)
Riksåklagaren bestred ändring såvitt gällde övriga fyra byggnader.
HD förklarade d 17 nov 1976, i anledning av under prövning föreliggande ansökning om byggnadslov, målet såvitt gällde byggnaderna A 1, A 3, A 4 och A 5 vilande att återupptas på anmälan av part samt förordnade att vidare åtgärd för verkställighet av HovR:ns utslag beträffande nämnda fyra byggnader ej fick ske innan målet i angivna del avgjorts eller annorledes förordnades.
Målet anmäldes d 16 febr 1981 av riksåklagaren till återupptagande.
G.B. upplyste att han d 29 april 1976 sålt (Fastighetsadress, uteslutet här) till R.B..
Riksåklagaren anförde i anledning av denna upplysning bl a: G.B. har såsom ägare av fastigheten låtit utföra de olovliga byggnadsåtgärderna och är saklegitimerad i handräckningsmålet. Förutsättningar för verkställighet gentemot R.B. eller annan som ägare av (Fastighetsadress, uteslutet här) föreligger också enligt min mening. Under alla förhållanden måste kunna förutsättas att R.B. ägt kännedom både om uppförandet av husen i strid mot gällande förbud och om den pågående handräckningsprocessen.
Jag vill i detta sammanhang tillägga att i anledning av innehållet i ett remissyttrande jag från kronofogdemyndighet har inhämtat att en ägarväxling, så som här skett, inte anses hindra verkställighet av handräckningsutslag som gäller borttagande av olovligt uppförd byggnad. Det kan anmärkas att bestämmelser om rådighetsfel kan hålla R.B. skadeslös, i händelse han kan påvisa att han lider skada av verkställigheten.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Swartling, hemställde i betänkande att HD måtte meddela utslag av följande innehåll: Skäl. I målet är numera upplyst att G.B. genom köpebrev d 29 april 1976 försålt (Fastighetsadress, uteslutet här) i Möja socken till R.B., som d 7 juli 1976 erhållit lagfart å fånget. Såvitt framgår av köpehandlingen, vilken företetts i målet, har icke gjorts undantag för åbyggnaderna.
G.B., vilken först i skrift inkommen till HD d 17 juli 1981 lämnat domstolen upplysning om överlåtelsen, har i samband därmed anfört: Föreläggande och handräckning enligt 39 § naturvårdslagen kan endast riktas mot den som låtit utföra byggnadsåtgärden dvs i detta fall G.B.. Sedan överlåtelse skett, skulle ett mot G.B. riktat handräckningsbeslut bli verkningslöst, eftersom denne ej kan ta bort byggnad på R.B:s fastighet utan att göra sig skyldig till brottslig gärning.
Den handräckning som är i fråga i målet grundas på ansökan dels enligt 148 § byggnadslagen (1947:385) - i vilket hänseende numera är att beakta 13 och 14 §§ lagen d 12 aug 1976 om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m m (nr 666) - och dels enligt 39 § naturvårdslagen.
I båda dessa hänseenden får anses gälla att handräckningsbeslut för vinnande av rättelse i princip skall riktas mot den aktuelle ägaren av fastighet eller byggnad även om i fall av överlåtelse annan än den som ursprungligen låtit utföra den otillåtna byggnadsåtgärden därigenom kan komma att drabbas.
R.B., således numera lagfaren ägare till fastigheten, har icke varit kallad som part i målet eller eljest ingått i svaromål.
Vid angivna förhållande och då ej heller - såvitt nu visats - sådana omständigheter föreligger att, det oaktat, ett enbart mot G.B. riktat handräckningsbeslut kan antagas bli verkställbart mot R.B., kan handräckningsfrågan icke för närvarande bli föremål för saklig prövning i HD.
Med hänsyn till omständigheterna bör dock målet för förnyad prövning återförvisas till LSt:n. Vid den fortsatta handläggningen bör handräckningssökandena beredas tillfälle att göra de kompletteringar, vartill legitimationssituationen på motpartssidan må föranleda.
Slut. HD prövar lagligt att med undanröjande av HovR:ns och LSt:ns utslag såvitt nu är i fråga återförvisa målet till LSt:n.
HD (JustR:n Westerlind, Brundin, Welamson, referent, Hessler och Rydin) beslöt följande utslag:
Domskäl
Skäl. I skrift som inkommit till HD d 17 juli 1981 har G.B. upplyst, att han genom köpebrev d 29 april 1976 sålt (Fastighetsadress, uteslutet här) i Möja socken till R.B.. Lagfart på fånget har d 7 juli 1976 meddelats för R.B.. I köpebrevet, som företetts i målet, har inte gjorts undantag för åbyggnaderna. Såvitt gäller betydelsen i förevarande sammanhang av att fastigheten sålunda bytt ägare efter HovR:ns utslag är att beakta följande.
Den handräckning som är i fråga i målet grundas på ansökan dels enligt 148 § byggnadslagen (1947:385) dels enligt 39 § naturvårdslagen (1964:822). I det närmast följande bortses från naturvårdslagen.
Intill d 1 jan 1977, då lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m m (i fortsättningen benämnd LPI) trädde i kraft, var frågan om möjlighet att mot ny ägare verkställa ett mot tidigare ägare meddelat handräckningsutslag, avseende borttagande av byggnad, otvivelaktigt att bedöma uteslutande med tillämpning av allmänna rättsgrundsatser rörande verkställighet gentemot tredje man. Enligt dessa rättsgrundsatser kan ett sådant utslag i princip inte verkställas mot ny ägare. (Härom kan särskilt hänvisas till vad som uttalats av lagberedningen i SOU 1973:22 s 431 ff.) I förevarande mål är emellertid LPI numera tillämplig, och frågan om verkställbarhet av ett i förfarande mot G.B. meddelat handräckningsutslag måste därför bedömas med beaktande av jämväl bestämmelserna i denna lag.
Enligt 15 och 16 §§ LPI kan byggnadsnämnd förelägga fastighetsägare bl a att borttaga byggnad som uppförts i strid med byggnadslagstiftningen. Föreläggande enligt något av nämnda lagrum får enligt 17 § samma lag förenas med vite eller med föreskrift att, om föreläggandet ej efterkommes, åtgärden kan utföras genom byggnadsnämndens försorg på den försumliges bekostnad (s k tvångsutförande). I 17 § LPI föreskrivs vidare att, om föreläggande med föreskrift om tvångsutförande inte efterkommes, byggnadsnämnden skall, när ej omständigheterna föranleder annat, besluta att åtgärden skall utföras och hur det skall ske. Ytterligare stadgas, att kronofogdemyndigheten skall lämna det biträde som behövs för genomförande av sådant beslut.
Om föreläggande enligt 15 eller 16 § LPI meddelats någon i egenskap av ägare till viss fastighet och fastigheten övergår till ny ägare, skall enligt 19 § 1 st första meningen samma lag föreläggandet i stället gälla mot denne. I andra meningen av sistnämnda lagrum stadgas undantag för vite, men något undantag för tvångsutförande har inte gjorts.
De nu återgivna bestämmelserna i LPI innebär, att byggnadsnämnd kan - efter ett verkningslöst föreläggande vid äventyr av tvångsutförande - oberoende av ägarbyte besluta om borttagande av byggnad och verkställa beslutet med biträde av kronofogdemyndighet. Det kan ligga nära till hands att antaga, att denna reglering kan utgöra stöd för en rättstillämpning, enligt vilken ägarbyte på motsvarande sätt saknar betydelse om byggnadsnämnden, i stället för att anlita förfarandet med föreläggande, väljer att ansöka hos överexekutor om handräckning enligt 13 och 14 §§ LPI. Ett sådant antagande kan emellertid, enligt vad som skall utvecklas i det följande, inte anses befogat.
Vid remiss behandlingen av den promemoria som låg till grund för propositionen med förslag till LPI (prop 1975/76:164) framhöll riksskatteverket, med hänvisning till förslag i promemorian att föreläggande skulle gälla mot ny ägare, att promemorian däremot inte behandlade frågan, huruvida ett mot viss fastighetsägare riktat handräckningsutslag kunde verkställas mot en senare förvärvare. Enligt riksskatteverket kunde en kronofogdemyndighet inte mot ny förvärvare verkställa ett handräckningsutslag avseende borttagande av byggnad. Verket ansåg det böra övervägas att i lagen införa en bestämmelse av innehåll att handräckningsutslag gäller mot ny ägare; det förutsattes därvid att handräckningsutslag skulle antecknas i fastighetsboken. (Se angivna prop s 209 f, där det också uttalas att samma förslag framförts av vissa andra myndigheter.)
Enligt den remitterade promemorian skulle den föreslagna giltigheten mot ny ägare av föreläggande inte omfatta också en med föreläggandet förenad föreskrift om tvångsutförande. Det sedermera antagna förslaget, att föreläggande skulle gälla mot ny ägare även med avseende på föreskrift om tvångsutförande, framfördes - mot bakgrund av vissa andra remissvar - av föredragande statsrådet i lagrådsremissen. Varken i lagrådsremissen eller senare under lagstiftningsärendet har emellertid gjorts något uttalande av innebörd att riksskatteverkets nämnda önskemål skulle kunna tillgodoses genom en rättstillämpning, enligt vilken bestämmelserna om giltighet mot ny ägare av föreläggande med föreskrift om tvångsutförande fick motsvarande tillämpning beträffande ansökan och beslut om handräckning. Riksskatteverkets berörda förslag föranledde intet annat yttrande av föredragande statsrådet än att han med hänsyn till det då pågående arbetet på ny utsökningsbalk inte tog upp förslaget till behandling i det förevarande sammanhanget (angivna prop s 55 f).
Vad som enligt det anförda förekommit under förarbetena till LPI ger vid handen, att lagstiftaren inte åsyftat eller räknat med en rättstillämpning enligt vilken en ansökan om handräckning mot viss fastighetsägare kan - i linje med vad som föreskrivits rörande föreläggande vid äventyr av tvångsutförande - leda till ett mot ny ägare verkställbart handräckningsutslag. Ett avgörande hinder mot en sådan rättstillämpning måste också anses vara att, medan enligt 20 § LPI föreläggande som avses i 19 § samma lag skall sändas till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken, någon motsvarande föreskrift inte meddelats beträffande vare sig ansökan om handräckning eller handräckningsutslag.
Med hänsyn till det sagda kan bestämmelserna i LPI inte anses påverka frågan, huruvida de i förevarande mål aktuella byggnaderna kan borttagas med stöd av ett i målet meddelat handräckningsutslag trots att fastigheten numera ägs av annan än G.B..
Naturvårdslagen innehåller överhuvud inga bestämmelser för det fall, att en fastighet bytt ägare efter det att en enligt lagen olovlig byggnadsåtgärd på fastigheten företagits.
Frågan om möjlighet att i målet meddela ett verkställbart handräckningsutslag är alltså att bedöma uteslutande med utgångspunkt i allmänna rättsgrundsatser rörande verkställighet mot tredje man. Såsom förut anmärkts innebär dessa rättsgrundsatser att verkställighet av handräckningsutslag avseende borttagande av byggnad i princip inte får ske mot annan än den mot vilken handräckningsutslaget riktats. Sådana omständigheter har inte visats föreligga att, det oaktat, ett enbart mot G.B. meddelat handräckningsutslag kan verkställas, när G.B. inte längre äger fastigheten. Den enbart mot G.B. riktade ansökningen kan därför inte bifallas. Något yrkande om att R.B. skall inträda som part i målet har inte framställts.
På grund av det anförda skall ansökningen om handräckning ogillas.
Slut. Med upphävande av HovR:ns och LSt:ns utslag, såvitt nu är i fråga, ogillar HD ansökningen om handräckning beträffande byggnaderna A 1, A 3, A 4 och A 5.