NJA 1981 s. 1129

Åklagare, som i stämningsansökningen angavs företräda målsäganden, förde vid TR talan om ansvar å tilltalad för egenmäktigt förfarande, alternativt brott mot naturvårdslagen, bestående i att den tilltalade uppsatt ett stängsel och därigenom avstängt såväl grannen som allmänheten från tillträde till visst strandområde. Stämningsansökningen upptog också ett särskilt yrkande om förpliktande av den tilltalade att borttaga den del av stängslet som låg på strandområdet. TR:n ogillade åtalet men förelade den tilltalade, som förklarat sig villig att taga bort den aktuella delen av stängslet, vid vite att borttaga den delen av stängslet. I resningsärende har ansetts, att TR:n inte förfarit felaktigt vare sig genom att, såsom skett, uppfatta det särskilda yrkandet som ett för målsägandens räkning framställt enskilt anspråk och bifalla anspråket på grund av den tilltalades medgivande eller genom att utsätta vite, trots att något äventyr av vite ej yrkats.

HD

I mål mellan allmän åklagare och A.J., målsägande, företrädd av åklagaren, å ena sidan, samt A.K., å andra sidan, yrkade åklagaren vid Ronneby TR ansvar å A.K. för egenmäktigt förfarande, alternativt brott mot naturvårdslagen. Enligt åklagarens gärningsbeskrivning hade A.K. på fastigheten (Bostadsadress, uteslutet här) i Ronneby kommun satt upp ett taggtrådsstängsel som följt tomtgränsen ända ned till havet. Härigenom hade A.K. enligt åklagaren avstängt såväl grannen som allmänheten från tillträde till strandområdet, vilket enligt gällande byggnadsplan var betecknat som allmän plats. I vart fall hade A.K:s åtgärd utgjort ett allvarligt intrång i allmänhetens rätt till tillträde till strandområdet i fråga. Vidare yrkades förpliktande för A.K. att ta bort den del av inhägnaden som låg på område vilket enligt byggnadsplanen var betecknat som allmänt område. Målsäganden yrkade skadestånd för att han genom inhägnandet blivit utesluten från sin båtbrygga.

I dom d 21 juni 1978 ogillade TR:n (ordf tingsfiskalen Cavallin) åtalet och skadeståndsyrkandet. Däremot förelades A.K. vid vite av 1 000 kr att senast d 15 juli 1978 borttaga den del av inhägnaden som låg på område som enligt byggnadsplanen var betecknat som allmänt område. TR:ns dom vann laga kraft.

A.K. ansökte om resning såvitt avsåg vitesföreläggandet. Han gjorde gällande att föreläggandet grundades på en rättstillämpning som uppenbart stred mot lag.

Riksåklagaren bestred bifall till ansökningen och anförde: Vid det förhållandet att TR:n grundat sitt domslut, vad avser skyldigheten för A.K. att borttaga visst stängsel, på A.K:s eget medgivande torde vad A.K. nu anfört inte kunna innefatta skäl för resning.

TR:ns ordförande anförde i yttrande till HD bl a: Det särskilda yrkandet om borttagande av viss del av stängslet har bifallits och föreläggandet därom kombinerats med ett vite om 1 000 kr. Yrkandet om borttagande har setts som ett av åklagaren framställt yrkande i A.J:s och allmänhetens intresse (allemansrätten). I den ursprungliga ansökan om stämning har åklagaren angett A.J. som målsägande och i ett särskilt yrkande framställt vad som måste tolkas som ett enskilt anspråk för A.J:s räkning - att stängslet till viss del måtte avlägsnas. Vid huvudförhandlingen har åklagaren yrkat ansvar alternativt enligt bestämmelser i naturvårdslagen och det särskilda yrkandet måste därmed rimligen anses framställt också i allmänhetens intresse, Yrkandet har medgetts av A.K.. Jag kan tyvärr inte påminna mig huruvida det faktiskt framställdes yrkande att A.K. skulle förpliktas att fullgöra sin prestation vid vite och det kan väl vara så att något sådant yrkande inte framställts. Ingenting i handlingarna tyder på att så varit fallet. Möjligen har naturvårdslagens bestämmelser här tillämpats analogt. - Jag har bedömt talan om borttagande av stängslet som i första hand ett enskilt anspråk och bifallit detsamma på grund av medgivande från försvaret.

HD avgjorde ärendet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Boholm, hemställde i betänkande om följande beslut: I stämningsansökan yrkade åklagaren ansvar å A.K. jämlikt 8 kap 8 § 1 st BrB för egenmäktigt förfarande. Han framställde vidare ett särskilt yrkande, vari han yrkade förpliktande för A.K. att borttaga den del av inhägnaden, som låg på allmänt område och enligt byggnadsplan en var betecknat som allmänt område. Vid huvudförhandlingen i TR:n gjorde åklagaren gällande att A.K:s förfarande att utestänga allmänheten från allmänt område i vart fall var att bedöma som brott mot naturvårdslagen.

TR:n ogillade i sin dom åtalet och lämnade målsägandens skadeståndstalan utan bifall. TR:n förelade emellertid A.K. att vid vite av 1 000 kr senast d 15 juli 1978 borttaga viss del av inhägnaden. Vilken laglig grund TR:n hade för detta förordnande synes oklart.

Av TR:ns yttrande till HD framgår, att TR:n bedömt talan om borttagande av stängslet som i första hand ett enskilt anspråk och bifallit yrkandet på grund av medgivande från försvaret.

Denna av TR:n angivna grund utgör ej laga skäl för att meddela ifrågavarande vitesföreläggande.

Ej heller i övrigt föreligger laga grund för vitesföreläggandet, TR:ns föreläggande skall därför undanröjas.

HD beviljar jämlikt 58 kap 7 § 1 st RB den sökta resningen och undanröjer det i TR:ns dom intagna vitesföreläggandet,

HD (JustR:n Brundin, Welamson, referent, Hessler, Sven Nyman och Rydin) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. I stämningsansökningen i målet, vari angavs att åklagaren företrädde målsäganden A.J., yrkade åklagaren ansvar å A.K. för egenmäktigt förfarande, bestående i att A.K. Uppsatt det ifrågavarande stängslet och därigenom "avstängt såväl grannen som allmänheten från tillträde till strandområdet, vilket enligt gällande byggnadsplan är betecknat som allmän plats". Stämningsansökningen upptog också ett särskilt yrkande om förpliktande för A.K. att borttaga den del av inhägnaden som ligger på område vilket i byggnadsplanen är betecknat som allmänt område.

Vid huvudförhandlingen gjorde åklagaren gällande, att A.K:s förfarande i allt fall var att bedöma som brott mot naturvårdslagen, och yrkade målsäganden skadestånd för att han genom inhägnandet blivit utestängd från sin båtbrygga. A.K. bestred yrkandena om ansvar och skadestånd men förklarade sig villig att ta bort stängslet till den del det går ut på det allmänna området.

I sin dom ogillade TR:n åtalet och lämnade A.J:s skadeståndstalan utan bifall. Enligt domskälen borde emellertid A.K. enligt sitt medgivande förpliktas borttaga den aktuella delen av stängslet, och domslutet upptar föreläggande härom vid vite av 1 000 kr.

Av TR:ns yttrande till HD framgår, att TR:n bedömt talan om borttagande av stängslet som i första hand ett enskilt anspråk och bifallit yrkandet på grund av A.K:s medgivande.

Såvitt framgår av handlingarna har TR:n haft fog för att uppfatta yrkandet om bort tagande av stängslet som ett för målsägandens räkning framställt enskilt anspråk på grund av det påstådda egenmäktiga förfarandet. TR:n har också ägt att pröva anspråket, trots att den åtalade gärningen befanns inte vara straffbar, och att därvid bifalla anspråket på grund av A.K:s medgivande.

Av 37 och 38 §§ UL framgår, att domstol förutsatts äga en allmän befogenhet att i dom i tvistemål förordna rörande sättet för dess verkställande, och enligt vad som antagits i praxis innefattar denna befogenhet även meddelande av vitesföreläggande. (Se härtill Hassler, Utsökningsrätt 2 uppl 1960 s 49 f med hänvisningar i not 84.) Till följd av bestämmelsen i 22 § 2 st UL:s promulgationsförordning gäller detta även i fråga om dom i brottmål såvitt den avser prövning av talan om enskilt anspråk. Utnyttjande av befogenheten kan inte anses förutsätta att part särskilt angivit det sätt på vilket den av honom yrkade förpliktelsen för motparten bör vid behov tvångsvis realiseras. Oavsett att, såvitt framgår av handlingarna, något äventyr av vite ej yrkats ger följaktligen ej heller TR:ns utsättande av vite anledning till erinran.

På grund av det anförda kan den rättstillämpning som ligger till grund för TR:ns vitesföreläggande ej anses uppenbart strida mot lag. Annat förhållande av beskaffenhet att föranleda resning har ej ens påståtts vara för handen.

Slut. HD lämnar resningsansökningen utan bifall.